fredag 19 december 2014

Knivrecension Bee L-05

- Den perfekta fickkniven del 16



Det var ett tag sen jag presenterade några nya kandidater i den här serien men här följer ytterligare en kinesisk utmanare till tronen. Det är en kniv jag haft i min ägo en längre tid men inte förrän nu skrivit något om. Orsaken till det återkommer jag till. 

Kniven finns numera i två utföranden där materialet i handtagssidorna är det som skiljer dem åt. Valet står mellan skollor i "rosewood" och ett för klassen mer typiskt material i greppet - svart G10. När jag köpte mitt exemplar för några år sedan fanns endast den svarta versionen så valet var enkelt. Idag hade jag föredragit trävarianten som i mitt tycke ser charmigare ut och som dessutom är några gram lättare.

Bee L-05 

Kniven är ett typexempel på en modern fällkniv enligt mall 1a för budgetorienterade knivar tillverkade i det stora landet i öster. Det innebär en skruvad konstruktion byggd på en ram i rostfritt stål försedd med ett "linerlock"-låssystem, sidor i G10, och enhandsöppning med tumknopp.

En kniv utan större överraskningar

Det som avviker något är att den här kniven tillhör den kraftigare skolan för att komma från Kina då deras inhemska regler gör att de producerar en lång rad fällknivar med en bladlängd runt sju centimeter. Det här bladet mäter över åtta och en halv centimeter vilket gör att den hamnar i samma klass som Spyderco Tenacious och Kershaw Blur för att nämna några knivar i liknande storlek som presenterats tidigare i den här serien, "Den perfekta fickkniven".


Blad


Bladet på den här kniven är enkelt och okomplicerat. Det rör sig om en traditionell droppoint och i det här utförandet ger det en duglig spets och en kompetent buk för ett allsidigt blad. 

Kniven är skålslipad som så många knivar i den här klassen. Om det kan man säga mycket. Det finns både fördelar och nackdelar med den här typen av slipning. En vinst vid tillverkning är att du på ett snabbt och därmed billigt sätt får ett mycket vasst blad. Det blir också om det är rätt utfört lätt att underhålla eftersom det ger lite gods bakom eggen och därmed gör det lätt att bryna. Särskilt tydligt blir det på längre sikt när mer material avlägsnats från bladet. Det tar längre tid innan eggen behöver reprofileras. Att den här typen av blad går att få vassa och skär bra i vissa material kanske bevisas bäst genom att klassiska rakknivar är just skålslipade. Den här typen av egg skär även bra i ämnen som inte sluter sig igen efter snittet. Kött är typexemplet i det fallet. De är dock mindre bra där friktion är en faktor att räkna med så till exempel kartong och plast är inte den här eller andra skålslipade eggars styrkor. Sen kan jag tycka att den skålade ytan en tämligen attraktiv lyster och glans.

Ett enkelt skålslipat droppointblad i kinesiskt standardstål

En sak som är bra med slipningen på den här kniven är att eggen börjar omedelbart efter ansatsen. Många moderna blad har en slipning som gör att bladen  inte är vassa närmast handtaget utan saknar en halv centimeter egg där till följd av hur sekundäreggen är slipad. En annan bra detalj är att övre delen på bladet är platt vilket underlättar vid användandet av diverse slipsystem.

Stålet är även det typiskt i sammanhanget då det är Kinas svar på japanska AUS6/AUS8 i form av 8Cr13MoV. Rätt härdat och slipat är det inte något dåligt budgetstål även om det sannerligen inte tillhör superstålen. Själv tycker jag inte heller att det når upp till exempelvis Sandvik 14C28N som håller skärpan bättre och är lika lättslipat i mitt tycke. 

Ytan på bladet är en tämligen tilltalande satinfinish vilket inte är lika mycket av en fingeravtrycksmagnet som polerade blad och inte drar åt sig rost lika illa som de blästrade ytor som exempelvis Kershaw ofta väljer att ha på sina enklare knivar.

Kniven kom föredömligt vass och rakade hår utan ansträngning. Det är inte givet på budgetknivar och ger därför ett gott intryck.


Handtag


Handtaget är lika okomplicerat som bladet. Det rör sig om en enkel skruvad konstruktion med två sammanhållande skruvar/distanser utöver själva pivotskruven. Det ger en mycket öppen konstruktion med tämligen "rena" sidor utan en övermåtta av skruvar. 

Sidorna är av G10 som försetts med ett par enkla dekorränder. Materialet är inte alls lika strävt som på en Cold Steel eller ens en Spyderco för den delen. Men eftersom jag inte är besatt av extremt grepp så är det inget som stör mig. Tvärtom så sliter det mindre på de kläder kniven bärs i. Skall man däremot arbeta med kniven vid fiske till exempel där det kan bli kladdigt och halt så rekommenderas nog aningen bättre grepp.

Handtaget har mjukt rundade sidor i svart G10 

Det är annars ett mycket bekvämt grepp med god anatomisk anpassning och mjukt rundande hörn på skollorna. Ett kvalitetstecken är att även ramen är slipad på såväl in- som utsida vilket gör att kanterna inte upplevs som vassa även när kniven greppas lite hårdare. 

En annan trivsam detalj som jag uppskattar är att tangen på bladet går ihop med handtaget när kniven är stängd vilket gör den mjukare i fickan. Vassa utstickande kanter är jag aningen allergisk mot.

Ramen är inte borrad på något vis vilket gör kniven tyngre än den behövt vara och påverkar balansen. Den är inte dålig och vikten ger att kniven känns snabb i handen eftersom balansen förskjuts något bakåt. Den ligger strax bakom urtaget för pekfingret. Idealt hade varit en halv centimeter längre fram så hade den varit perfekt.

Greppet är bra med ett rejält urtag för pekfingret och ett handtag som annars inte är för format. Jag vill oftast inte ha handtag som "talar om för mig" hur de skall greppas. Det stör flödet om man arbetar med kniven och byter grepp. 

Handtaget avslutas med ett litet hål för fånglina. Något jag inte använder själv men är tacknämligt om en kniv skall användas ombord en båt eller i andra sammanhang där den lätt kan förloras.


Öppning och lås


När det kommer till handhavandet är den här kniven föredömligt bra. Till att börja med är motståndet i bladet i stängt läge mycket väl avvägt vilket gör att bladet bestämt hålls kvar samt formligen flyger fram när man sätter tummen mot knoppen. Det är nästan svårt att smyga fram bladet även om det går.

Tumknoppen är tunnformad, dubbelsidig och lätt att komma åt eftersom urtaget för pekfingret gör att det skapas utrymme för fingrarna. Konstruktionen är helt ambidextrös även om låset inte är det.

Tumknopparna är föredömligt lätta att komma åt

En viktig detalj som ofta missas även på mer namnkunniga knivar är placeringen av tumknopparna. De sitter ofta för långt ut på bladet när kniven är i öppet läge vilket är i vägen särskilt vid genomgående skär och arbete nära handtaget. På den här kniven är den detaljen föredömligt utformad! Det är ofta en balansgång mellan att få en lättöppnad kniv och en kniv som är lättanvänd när den väl är utfälld.

Väl ute låses bladet med en kraftigt dimensionerad linerlock som låser extremt stadigt. Bland de bättre jag har på någon kniv oavsett prisklass faktiskt. Faktum är att det är en av orsakerna till att jag ofta föredrar en välgjord linerlock i stål framför en halvtaskig framelock i titan vilka är så populära nuförtiden. Stål är uppenbarligen ett material som gör att det är lättare att få till ett fungerande lås utan seghet och för tidigt slitage.

Ett välkonstruerat lås som fyller sin funktion

Låset på den här kniven är även lätt att släppa. Några tämligen mjukt rundade räfflor på låsarmen ökar friktionen och gör den lättare att komma åt. Kniven har en charmigt speciellt mjukt ljud när den stänger. Bladet känns som det sugs in den sista biten. Det är inget man är van vid på en kniv i den här prisklassen annars.

Jag har inte demonterat kniven än och det är inte säkert jag gör det men skruvarna är som vanligt av medioker kvalitet, något som gäller nästan samtliga kinesiska knivar. Skruvarna är ytterst sällan härdade så en viss aktsamhet förordas om man till exempel vill flytta sitt clip i de fall det går.


Att bära


I det här fallet spelar det ingen roll att skruvarna är gjorda av mjukost eftersom clipet ändå inte går att flytta någonstans mer än till närmaste byrålåda. Det går med andra ord inte att ändra clipets position på handtaget. Men skruvarnas bristande kvalitet kan ändå vara av intresse om man vill demontera clipet vilket man vill eftersom det är uselt!

Det där clipet gillas inte alls

Det finns inte mycket förlåtande att säga om den skapelsen. För det första är det för långt och för blankt vilket gör det ytterst iögonfallande. Därtill är det monterat alldeles fel vilket gör att det visar en stor del av kniven när den befinner sig i en ficka. Somliga vill ha något att greppa om men det gäller inte mig. Jag föredrar helt klart mer diskreta skapelser.

För det andra är själva funktionen allt annat än optimal. Det är nämligen inte helt lätt att få över tygkanten på en byxficka eftersom clipet sitter tämligen tight. Den enda fördelen med det är att när kniven väl är på plats är den omöjlig att tappa.

Utöver det kan nämnas att spetsen pekar snett utåt vilket är ett ökänt bra sätt att skapa ett riktigt rivjärn som hakar i det mesta.

Clipet drar ned fickvänligheten på den här kniven. Annars är den inte för pjåkig att bära men likt dess andra egenskaper harvar den i mittfåran det vill säga vare sig bra eller dålig. Vikten ligger förvisso över hektot men å andra sidan får du nästan nio centimeter blad som kompensation för det. G10-materialet är inte så strävt att det äter tyg eller försvårar att hala fram kniven. Handtaget däremot är aning för grovt för att vara riktigt smidigt i fickan. Där är jag anhängare av tunnare knivar generellt.

Det är en fin balansgång mellan hur lätt en kniv skall vara att bära och hur väl den skall fylla handen och den här prioriterar arbetskomfort. 


Sammanfattningsvis


Bee L-05 är en märklig kniv på så vis att den har ett flertal egenskaper som borde rendera den betydligt högre betyg och därmed mer tid i fickan än vad den får. Det är en kniv jag sällan använder. 

Bladet är en droppoint utan större krusiduller. Bra buk och spets ger ett tämligen allsidigt blad även om skålslipningen är ett litet minus. Det kinesiska 8Cr13MoV-stålet tillhör inte de bästa men är samtidigt adekvat för prisklassen. Det är lättslipat och rostar inte alltför lätt särskilt inte med den här satinfinishen. Så överlag är det ett bra blad som dessutom är exceptionellt lätt att fälla ut och har mycket mjuk gång. Låset är ett av de stadigaste jag stött på och är dessutom lätt att komma åt samt släppa vilket är egenskaper jag också uppskattar. 

Handtaget är riktigt bekvämt och ligger väl i handen. G10-materialet ger grepp utan att vara för strävt och alla sidor är mjukt rundade inklusive stålkanterna på ramen. Det enda minuset jag kan komma på är det pervest långa clipet som dock går att demontera.

Utseendet är inte heller det alltför pjåkigt. Den enkla konstruktionen och de tämligen rena linjerna med endast någon liten dekorrand på handtaget upprör inget öga. Poängavdrag blir det dock för loggan som enligt mig är anskrämlig. Är det fler än jag som uppfattar "e" i "Bee" som en Pacman?

En kniv som borde gillas mer?

Varför får då den här kniven inte toppbetyg givet att den dessutom är billig? Förvisso drar det obscent iögonfallande clipet ned betyget en aning men inte tillräckligt för att sänka kniven.

Jo - det finns ett stort MEN med den här kniven liksom många av de mer budgetorienterade knivarna från kinesiska tillverkare. Den saknar totalt personlighet om man nu kan uttrycka sig så om en kniv. Men sitt svarta handtag med sidor i G10 och enkla blad ser den ut som minst ett dussin andra knivar från Kina även om den är snäppet större. Sen kan som sagt tilläggas att den är mer välgjord än många av dem.

Dess största brist är att den saknar något unikt, något som gör att den avviker från mängden. Här finns ingen historisk koppling men heller inte någon modern formgivning eller djärv estetik.

Den är dessvärre en smula tråkig helt enkelt och det är också därför jag inte skrivit om den tidigare. Många knivar har trängt sig före i kön. Men kniven är billig som sagt. Så som slit- och slängkniv i verktygslådan eller fiskeboxen är den nog inte så dum. Synd bara att jag inte fiskar. 



Specifikation:

Längd utfälld: 196 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: stålram med skollor i G10
Lås: linerlock

Producerad av: Enlan Bee, tillverkad i Kina


/ J - sade "ljummet"

onsdag 17 december 2014

Traditionella fällknivar - RR Stoneworx Muskrat


Namnet "Muskrat" ger en tydlig vink om vad kniven från början var ämnad för - nämligen småviltjakt. Muskrat är helt enkelt det engelska ordet för bisamråtta. Som kuriosa kan nämnas att det är en art som tidigare inte ingått i vår fauna men som invandrat från Finland och spridit sig söderut från Tornedalen. Om det skett naturligt eller ej är aningen omtvistat.

Den här knivtypen har således samma tänkta användningsområde som den tidigare presenterade "Trapper". Likheterna gör därför att den även går under namnet "Double end Trapper".

Utmärkande för mönstret är att knivarna har en symmetrisk bladkonfiguration vanligtvis bestående av två stycken clippoint-blad. Den här smala slankare varianten av blad kallas "California Clippoint". Det fantasifulla namnet kommer sig helt enkelt av att det sägs likna Kaliforniens kartbild.


Rough Rider Stoneworx Muskrat


En tämligen iögonfallande fickkniv med många detaljer

Den här specifika kniven är hämtad ur Rough Riders Stoneworx-serie och är designad av Smokey Mountains Knife Works* egen Brian Wilhoite. Knivarna görs med skollor av syntetiska stenar och snäckskal. Stensorterna är typiska för områden i sydvästra USA. Knivarna påminner därmed starkt om Brian Yellowhorse custom-knivar i utseende.

Bladen är två stycken spegelpolerade "California Clippoint" monterade i varsin ände av handtaget. Stålet är som så ofta från RR tämligen enkla 440A


Fit & Finish
- Bolstren är försedda med tre  dekorationsränder och avfasade kanter i snäckskalsmönster. Materialet är massiv vit mässing och de är mycket välgjorda. Slipning och polering är god och passningen mot ramen utmärkt. Inga glipor att reta sig på någonstans.

- Skollorna på den här kniven är inte direkt diskreta utan sticker ut rejält. Materialen är jaspis, turkos, pärlemor och abalone. Fälten med sten- och snäckskal är avdelade med stålkanter vilka är polerade även de. 

En liten utvikning kring skollorna på Stoneworx-knivarna kan vara på sin plats. På askarna står det att materialen är "naturliga" vilket är korrekt. Men det kan för tydlighets skull påpekas att stenen som används är syntetisk. Det innebär att den är gjord av restmaterial från övrig tillverkning av stenprodukter som sedan malts till stenmjöl varefter det formas under högt tryck och värme. Fördelen med de här materialen är att de faktiskt är jämnare i kvalitet än natursten samt förstås avsevärt mycket billigare. Abalonen och pärlemorbitarna är äkta och priset på knivarna möjliggörs av att de är små. 

Den röda och gula stenen är olika varianter av för Nordamerika lokal jaspis och den gröna är turkos. 

- Passningen på kniven är anmärkningsvärt god. Alla detaljer på handtaget är väl slipade och rundade. Övergångarna mellan de olika materialen känns men är polerade och mjuka mot fingertopparna. Ramen har inte heller den några vassa kanter. Stenen och snäckorna är ditsatta med precision. Överlag är det svårt att hitta några tillverkningsfel på den här kniven överhuvudtaget. Alla Rough Riders med något undantag har hållt hög kvalitet men det här exemplaret är ändå en nivå upp måste jag tillstå. 

- Ramen består av tre hela mässingslager vilket gör att bladen är åtskilda hela vägen och inte kan skrapa mot varandra. Ryggen består av två fjädrar, en för varje blad. Till skillnad från de flesta andra knivar från RR så är även ramen polerad.  

- Slipning, Båda bladen var vassa som jag kommit att förvänta mig av knivar från det här märket. De rakar armhår utan allt för stor ansträngning vilket får anses dugligt.


Walk & Talk
- Pull, Liksom med vanliga trapperknivar finns det på Muskrats gott om utrymme i det långa handtaget för en rejäl fjäder men den kompenseras av god hävstångsverkan från det likaledes långa bladet. Sammantaget gör det att kniven är relativt lätt att fälla ut och det här exemplaret är inget undantag. "Draget" ligger runt en fyra.

- Walk and Talk, Det här är en av de mest silkeslena klassiska fällknivar jag äger. Den är riktigt mjuk i öppningrörelsen och det gäller båda bladen. De nästan glider på plats. Föredömligt konstruerat helt enkelt. Väl på plats snäpper de till som en pistolräka. Det hörs framförallt när kniven stänger.


Stay & Play
- Spel och glapp, Den potenta fjädern och de små toleranserna i den här välbyggda kniven gör att båda bladen helt saknar glapp eller spel i utfällt läge. 

Ytterst välbyggd kniv. Ett tecken på det är passningen mellan de olika materialen i skollorna och inte minst att även ramen är slipad


Trots ganska höga förväntningar lyckades kniven överraska positivt



Sammanfattning


Det här var min första kniv från RRs "Stoneworx"-serie. Det var överlag en positiv överraskning trots att förväntningarna var uppskruvade efter tidigare bekantskaper med detta märke.  Det är skälet till att jag i skrivande stund väntar hem en "Texas Toothpick" och en Stockman i samma utförande. Skall bli intressant att se om kvaliteten är konsekvent eller om jag hade tur. 

Egentligen lockas jag mer av renare och enklare utseenden generellt men det var ändå något med det pråliga detaljerna och lysande färgerna som lockade den inneboende skatan i mig. Sen hade jag ingen Muskrat sen tidigare och det kändes som en brist som var tvungen att åtgärdas.

Den förträffliga finishen på den här kniven inkluderar total avsaknad av spel i bladen i öppet läge. Återstår dock att se hur mycket glapp den här sortens kniv utvecklar om den används mer frekvent. Just den kniven här lär knappast se något tyngre arbete men som daglig fickkniv använder jag den redan. Däremot har jag för avsikt att hålla bland andra min Gunstock Stockman under uppsikt eftersom den används något hårdare. Jag ber om att få återkomma i ärendet i passande sammanhang. 

För den som vill ha utmärkt valuta för sina pengar och kan tänka sig en bit fickjuvel i form av lite bling skall titta närmare på en kniv ur Rough Riders Stoneworx-serie. De är i all enkelhet förträffliga små fickknivar. Just Muskrat bjuder på ett långt clippoint-blad i dubbel upplaga vilket alltid ger tillgång till en skarp egg. Bladtypen är väldigt mångsidig och det gäller inte minst den här slanka varianten "California Clippoint" som ger ett "kvickt" blad som är lätt att hantera. 

En sympatisk fickkniv helt enkelt.


Specifikation

Märke: Rough Rider 

Mönster: Muskrat
Referensnummer: RR910
Längd hopfälld:
Bladstål: 440A
Huvudblad:  mm
Sekundärblad:  mm
Etsning/text, blad:
Text tang:
Skollor: Pärlemor, abalone, syntetisk sten
Bolster: nickelsilver
Ram: mässimg
Nitar: inga
Sköld: ingen

Tillverkningsland: Kina


/ J - letar småbäver

*  Ofast förkortat till "SMKW". Rough Rider är för övrigt deras eget märke.

lördag 13 december 2014

Skyltkavalkad

Jag kan ibland som gammal kommunikationsvetare inte låta bli att intressera mig för vägskyltar då de är semiotiskt intressanta såtillvida att de kan representera såväl symboler som ikoner och index.

Ikoner kan slarvigt beskrivas som enklare och mer universella eftersom de liknar sina objekt. Även index har en nära relation med sina objekt medan symboler som bekant behöver en kulturell konvention för att göras begripliga.

Allt det här finner jag fascinerande och är något jag ibland kommer att tänka på när jag cyklar förbi diverse skyltar och anslag. Förutom den rent upplysande funktionen kan de även vara roliga, absurda samt i vissa fall vara tankeväckande och berätta en historia.

Bilderna är tagna under diverse cykelturer under de senaste åren och flera av dem har dykt upp på den här sidan förut men jag kände för att kommentera några av dem lite extra. Utan inbördes ordning följer därför en liten kavalkad av skyltar jag minns.



Skylten på bilden ovan förmedlar en omedelbar länk till historien och den tid som varit. Tidens tand har gnagt hårt på färgen med handfast hjälp av väder och vind.

Den återfinns i Aneboda och det roliga i sammanhanget är att den markerar vart samhället börjar och därmed en minskning av högsta tillåtna hastighet. Det ironiska i det är att den väg man kommer från är en mycket liten grusväg som tangerar en skogsväg i storlek och som dessutom är en återvändsgränd. På en sådan får man ju som bekant framföra ett fordon i sjuttio kilometer i timmen om man finner det tillrådligt.



Ibland när nöden är som störst och behovet tränger på kan det vara en befrielse att hitta en dylik skylt. Den här har någon lustigkurre behagat sätta upp i en myr i trakterna av högfjällshotellet i Sälen. Att bara ta sig dit utan vadarstövlar är en bedrift. 




När man ändå är i bergigare trakter än mitt Småland kan man hitta sådana här anslag. Den här är från vårt västra grannland och antyder att de följande milen kan bli jobbiga om man är cyklist. Snittlutningen på åtta procent i över två mil är en sann utmaning för de flesta. Sen är det inte sällan så eländigt väglag att det är snökedjekrav för tyngre fordon kan väl tilläggas. Det finns t o m särskilda zoner för att montera dem. Skylten finns i Måbödalen på väg uppför mot Hardangervidda. 





Ännu högre höjder kan man sträva mot i Alperna. Den här bilden är från Schweiz och det för cykel/bil/motorcykel populära Grimselpass. Den är ibland de högsta vägar jag befunnit mig på. 

I Sverige har jag kört vägen över Flatruet i Härjedalen förstås. Den befinner sig på runt 975 m ö h eller så om jag inte missminner mig. Den är spännande så tillvida att det är sveriges högst belägna landsväg men saknar vanlig vägbeteckning. Sträckan är ofta stängd nattetid och vid hårt väder. 



 Vid ett mer låglänt område ungefär två meter över havet hittade jag något ofrivilligt den här texten vid en tur i Skåne i somras. Militära anslag är väl inte helt ovanliga när man är ute och cyklar MTB. Det spännande med den här skylten var att jag först såg baksidan på den och inte kunde läsa texten förrän jag tagit mig fram till skylten ifråga. Då var det så dags. Var bara att skyndsamt lämna området enligt gällande anvisning. 



Det här stod att läsa på en tämligen illa medfaren byggnad ute i skogen när jag kom ut ur en grandunge halvt bärande halvt släpande på min cykel efter att ha passerat en stycke mosse och en mindre bäck. Ibland i stigfinnartider förvandlas skogscykling närmast till orientering.  



Gamla kvarglömda skyltar kan lätt bli en smula absurda. Jag vet att den här har en bakgrund som förklarar placeringen. Men nu är den mest komisk. "Varning annan fara!" I det här fallet strutsar. Den står dock i en sen länge uppvuxen granplantering längs det upprivna smalspåret utanför Braås nära Braåsverken. Jag stirrade frenetiskt in i skogen för att se om jag kunde urskilja några långa halsar bland trädstammarna första gången jag passerade. 



Den här skylten gjorde mig en aning frustrerad då den återfanns i en ända av den aktuella vägstumpen men inte hade någon tvilling. Det hade kunnat bespara mig en del klättring och närmast terränglik cykling med min racer. Infarten från andra sidan inkluderade inte någon form av varning nämligen. Asfaltsvägen övergick i en backe med elva procents motlut för att sedan bli en mindre väg som blev grusväg som förvandlades till skogsbilväg. Beläggningen blev därefter bitvis opackad makadam. Allt dessutom inkluderande ett par hundra höjdmeter. Det hela utspelade sig på Hallandsåsen i närheten av Vallåsen. 



I sådana situationer är det bra att ha en "Plan B". Ingen särskilt uppseendeväckade skylt i sig men ytterst passande ibland som sagt.  Återfinns på Åbo idrottsplats utanför Växjö. Den slog an en sträng och påminde mig om att det är bra att ha backup-planer ibland. 



Den här skylten tarvar en förklaring för att den skall bli rolig. Som antyds återfinns den i Ängelholm. Det absurda med den är att den är svår att hinna läsa då den befinner sig mitt i en järnvägspassage under två spår och är placerad i banvallsmakadamen mellan de två. När man tar del av den är det ytterst svårt att inte förstå vart man är på väg eftersom det inte på något vis går att hamna någon annanstans än just i Ängelholms centrum. 



Även den skylten minner om svunna tider eller kanske bara om det glada åttiotalet då Växjö var ännu mer golfstad än nu. Några banor i närområdet har väl kursat sen dess men det finns ännu två inom stadsgränserna och ytterligare en någon mil bort. Men ett tag var allt smågolfande och utslagsövande ett sådant problem att skyltar som den här var tvungen att sättas upp i parker och grönområden. 


/ J - ämnar inte ta ned skylten




PS Glömde den här...


Helt underbart förvånande skylt när man är ute och trampar mtb. 



måndag 8 december 2014

Traditionella fällknivar - RR Trapper


Trapper som mönster är en intressant och arketypisk fällkniv av något större mått. De har som namnet antyder en bakgrund som jaktknivar. De är optimerade för att fungera till småvilt som ekorrar, kaniner och skogsfågel där knivar för exempelvis klövvilt kan upplevas för stora och klumpiga. Att flå en buffel eller ta ur en duva kräver olika redskap helt enkelt.

Den här kniven från Rough Rider kan tjäna som gott exempel på en standardversion av en Trapper både vad gäller material och mått. En substantiell fickkniv som mäter strax över decimetern hopfälld vilket för övrigt är en vanlig storlek.

Skall mönstret kategoriseras närmare handlar det om en "Dog legged" Jack-knife med två bolster där det bakre är rundat och det främre fyrkantigt. Handtaget är grövre längst bak för att sedan smalna av mot det främre bolstret. Den typiska bladkonfigurationen består av två lika långa blad, en slank clippoint av "California-typ" axel mot axel med ett speyblad med sin karaktäristiskt rundade nos.

Rough Rider Trapper


Bladstålet är som så ofta hos RR spegelpolerat rostfritt ur 440-serien


Knivtypen har oftast som här en bladkonfiguration bestående av två fullängdsblad fördelade på en clippoint och ett spey-blad

Fit & Finish
- Bolstren är av Rough Riders standardtyp. Materialet är massiv vit mässing/nickelsilver och de är försedda med en dekorrand.

- Skollorna är av ben och välgjorda. De är orangefärgade och polerade vilket ger lyster åt kniven. Färgningen är hyfsat jämn men det kan tilläggas att jag inte är besatt av att den skall vara helt uniform. Lite avvikelser här och var ger liv och personlighet åt kniven i mitt tycke. Intressant att se däremot är hur väl skollorna står emot solljus över tid utan att blekas. Allt ben strävar mot att bli vitt igen. 

- Ramen är rak och ger inte upphov till glipor någonstans. Den är välbyggd helt enkelt.

- Passningen är generellt utmärkt. Det gäller såväl i övergången mellan bolster och skollor som på ryggsidans olika delar. Det är små detaljer som avslöjar att det är en budgetkniv det trots allt handlar om. Som exempel kan tjäna att slutändarna på ryggfjädrarna inte är helt jämt skurna och att insidan på ramdelarna upplevs lite vassa om fingrarna dras över dem. Här finns förbättringspotential. 

- Slipning, Eggarna på den här kniven är jämna och väl utförda även om den som utförde arbetet må ha tippat aldrig så lite åt sidan när eggen närmade sig spetsen på clippoint-bladet. Bladen var vassa nog för att raka hår med visst tryck vid ankomst. Jag har ännu inte stålat eller striglat dem men min erfarenhet av Rough Riders stål är att det är mycket lättunderhållet. Härdningen ligger på 56-58HRC vilket är tämligen mjukt men rätt praktiskt på den här typen av kniv.  


Walk & Talk
- Pull, Som de flesta av RRs Trappers är bladen på den här lätta att fälla ut. Det gäller även generellt för det här mönstret. De långa bladen ger gott om hävstång. På den här kniven ligger "pull" på runt en fyra.

- Walk and Talk, Den här kniven har ett högst gemytligt språk. Rejäla snäpp både när bladet går tillbaks in i ramen och när de stannar i utfällt läge. Vägen dit är också mjuk och sympatisk. Möjligen kunde den vara något lättare. Som det är nu finns ett visst motstånd även om den inte känns grusig på något vis. Bladen har ett halvvägsstopp även om tangen inte är skuren så drastiskt att det blir ett klick i mellanläget. 


Stay & Play
- Spel och glapp, Väl ute sitter bladet som gjutet. Så mycket närmare än ett bladlås än så här blir det inte på en slipjoint. Det långa handtaget möjliggör kraftigare fjäder utan att kniven upplevs som besvärlig att fälla ut. Något glapp i sidled finns inte heller vilket är tacknämligt. 

Så här kan en ryggsida göras även på en mer budgetorienterad kniv. Ett utmärkt exempel på god kvalitet - inte minsta tendens till glipor


En jämn och fin slipning på det här exemplaret


Den trubbiga spetsen på ett långt spey-blad


Sammanfattning



Trapper är ett av mina favoritmönster vilket gett avtryck i samlingen trots att det egentligen inte är fulländat rent formmässigt. Ett inbyggt problem är nämligen att det rör sig om knivar med relativt smala handtag kombinerat mer än ett fullängdsblad. Rent konkret innebär det att när man har ett blad utfällt återstår ett som sticker ut en bit ur handtaget och därmed känns i greppet. Förvisso ligger det an där fingrarna kröker sig och därför spelar det mindre roll.

Extra påtagligt blir problemet på Trappers som försetts med urtag för fingrarna vilket således är helt meningslöst. Sen kan förstås invändas att de här knivarna aldrig var tänkta som täljknivar eller för träbearbetning i stort. Därtill är handtagen för slanka i vilket fall. De fungerar betydligt bättre i grepp där man arbetar med kniven sidledes till exempel.  

En Trapper i det här utförandet väger in på under hektot, 97 g för att vara exakt, vilket är lite ställt i relation till hur mycket blad som faktiskt erhålls. Som fickkniv är de trots det inte ideala. Därtill är de aningen för långa enligt mig och de kantiga främre bolstren kan faktiskt nöta en del på byxfickor.

Men ska man bara ha några få klassiska modeller i samlingen så är Trapper definitivt ett av de mönster jag rekommenderar varmast tillsammans med Stockman och Canoe.


Specifikation

Märke: Rough Rider

Mönster: Trapper
Referensnummer: RR22034BN
Längd hopfälld:  105 mm, 4 1/8"
Bladstål: 440A
Huvudblad:  79 mm, 3 1/8"
Sekundärblad:  79 mm, 3 1/8"
Etsning/text, blad:
Text tang:
Skollor: polerat ben, orangefärgat
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: RR 'bomb'

Tillverkningsland: Kina


/ J - jagar, men mest knivar

måndag 1 december 2014

Traditionella fällknivar - RR Barlow


När det talas om äldre fickknivar är det ofta en Barlow som avses även om många förstås inte vet om det. Mönstret har odödliggjorts inte minst genom litteratur som Mark Twains Tom Sawyer där det i flera passager talas om en "riktig Barlow" och knivtypen faktiskt spelar en central roll i flera scener.

Ursprunget är som så ofta med klassiska knivmönster höljt i dunkel men att ursprunget är engelskt står klart och ofta hänvisas till en Obadiah Barlow som var verksam i Sheffield runt 1670. 

Knivarna var från början tänkta att vara hållbara och billiga. För att få ned priset på knivarna hölls de så enkla som möjligt med kolstålsblad, lättillgängligt ben i handtaget och endast ett blad även om det numera oftast är två. Finishen var av samma skäl enkel och något grov. Utmärkande för knivtypen är att de har ett droppformat handtag där bladet/bladen är fästa i den smalare delen och ett förlängt och förstärkt bolster för ökad hållbarhet. Att de bara är försedda med ett bolster i framkant gör dem till så kallade "Bare Heads".

Rough Rider Barlow

Rough Rider tillverkar Barlows i många varianter vilket inkluderar flera storlekar, olika bladkonfigurationer och många sorters skollor i allsköns färger. Det finns även några versioner med bladlås. Det här exemplaret är en av de mer klassiska versionerna med sitt tobaksbruna handtag och sina två blad. Kniven mäter runt åtta och en halv centimeter hopfälld. 

Stålet är som ofta hos RR 440A men väl härdat och försedd med riktigt vass egg vilket gör att stålet inte känns allt för pjåkigt i sammanhanget

Så tradtionell den kan bli. Droppformat handtag med förlängt bolster och två blad varav en clippoint som huvudblad och ett pennblad som sekundärblad


Fit & Finish
- Bolstret på den här kniven är förlängt som sig bör och gjort i massivt nickelsilver. Det är väl rundat och polerat. På presentationssidan är RRs hästskologo stämplad och bolstret har en dekorationsrand.

- Skollorna är av ben och polerade. Den här färgen kallas "Tobacco" och är en brun nyans med bra djup och mycket lyster. En riktigt attraktiv variant som passar väl till en kniv av den här typen. Den ger en "gammaldags" känsla. På en sida är RRs propellersköld infälld och det arbetet är mycket väl utfört. 

- Ram, Mässingsramens tre lager separerar de två bladen som därmed löper i var sin kanal. Den är välgjord och slipad på insidan vilket ger ett arbetat intryck. Det större bladet är nästan perfekt centrerat medan det mindre pennbladet drar något till höger men skaver som väl är inte mot ramen. 

- Passningen på den här kniven är överlag riktigt god och bland den bästa jag sett på en RR. De välvda skollorna är bra arbetade och så välpolerade att nitarna i skaftet inte känns. Övergången mellan bolster och skollor är mjuk och behaglig och ryggen är jämn. Enda minuset är att det "nedre" hörnet mellan bensida och bolster som inte är helt väl utförd. Där finns en liten kant som kan kännas med fingertopparna. Det är för övrigt där småmissar oftast återfinns på dylika knivar och det är därför ett bra ställe att leta på om man vill avgöra kvaliteten på en traditionell fickkniv. En annan liten miss är att det kan ses en liten glipa mellan ramen och bolstret på en sida om kniven hålls upp mot ljus. 

- Slipningen på kniven är godkänd. Huvudbladet är riktigt vasst och har jämna slipfaser ända ut mot spetsen. Pennbladet är även det skarpt men där har det slarvats när bladen har polerats tror jag. Spetsen är nämligen aningen rundad. Samma problem har jag för övrigt på min Case mini Copperlock vars spets är mindre bra av det skälet. 


Walk & Talk
- Pull, Själva "draget" bjuder inte på särskilt stort motstånd på den här kniven utan ligger på en runt en femma. Men konstruktionen gör att den här Barlowkniven är något av en "nagelbrytare" ändå. Den försvårande faktorn är att åtkomsten av huvudbladet störs av det mindre bladet som delvis skuggar nagelskåran. Det gör att den första delen av öppningsrörelsen upplevs tyngre eftersom det är svårt att få grepp. En inte helt lyckad konstruktion. 

- Walk and Talk, Gången är annars extremt mjuk och ger en exklusiv känsla utan grusighet eller motstånd. Kniven har inget halvvägsstopp vilket jag annars uppskattar. Snäppet såväl vid hopfällande som öppnande är fullt tillfredsställande. 


Stay & Play
- Stay, Båda bladen upplevs nästan som om de har bladlås. En relativt längden på bladen kraftig fjäder och bra passning samverkar till det. 

- Spel och glapp är någonting som helt saknas på den här kniven. Ett exempel på en väl utförd slipjoint.

Nagelskåran är av "matchstick"-typ vilket innebär att halvmånen har försetts med räfflor

Finishen på den här kniven är utmärkt och för prisklassen extraordinär


Skölden som är inlagd i benskollorna är Rough Riders 'propeller'


Sammanfattning



Av alla varianter som Rough Rider gör av Barlowknivar kan det här nog räknas som en av de för mönstret mer representativa varianterna. Jag uppskattar formatet som är litet, fickvänligt och klassiskt men ändå dugligt som skärredskap. Tidigare hade jag även en mindre enbladig Barlow med lås som dessvärre försvann. Den hade "Bark bone"-finish som är ett riktigt trevligt alternativ och förlusten ger mig anledning att återanskaffa en dylik i annan storlek när tillfälle ges.

Något jag emellertid inte uppskattar med den här kniven är att bladen är svåra att komma åt. Det drar ned helhetsintrycket något.

Annars kan sägas att för den som söker en traditionell Barlow med bra känsla och lågt pris så är det här ett utmärkt alternativ. Sen vore det förstås inte så dumt med en dylik kniv med stämpeln "Made in Sheffield" som en del av samlingen.


Specifikation:

Märke: Rough Rider

Mönster: Barlow
Referensnummer: RR846
Längd hopfälld:  86 mm, 3 3/8"
Bladstål: rostfritt 440A
Huvudblad:  63 mm, 2 1/2" Clippoint-blad
Sekundärblad:  45 mm, 1 3/4" pennblad
Etsning blad: ingen/440 razor sharp steel
Text tang: RR hästsko/RR846 china
Skollor: tobacco bone
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: RR 'propeller'

Tillverkningsland: Kina


/ J - följer i Tom Sawyers fotspår

torsdag 20 november 2014

Traditionella fällknivar - Buck Creek Doctor's Knife


"Doctor's Knife" eller "Physician's Knife" är ett mönster med intressant bakgrund i 1800-talets amerika och den utrustning en landsbygdsläkare på den tiden var tvungen att medföra när de åkte på husbesök. I arsenalen ingick bland annat en kniv. Knivarna förekommer i olika storlekar men det är alltid en slank kniv med ett eller två blad. De ursprungliga tvåbladarna hade ofta en spatula som andra blad istället för ett pennblad. Det stora knivbladet var tänkt främst tänkt att dela tabletter med även om det hände att de till nöds användes vid enklare operationer som en back-up till en skalpell. Baksidan på kniven är helt platt för att kunna användas att mortla tabletter till pulver med. Av det skälet går knivmönstret även under namnet "Pill Buster".

Buck Creek Doctor's Knife

Den här kniven är en klassisk enbladare från tyska "Buck Creek" och mäter nio och en halv centimeter hopfälld med ett blad på strax över sju centimeter.

Bladet är en  spearpoint i ej angivet stål


Knivtypen är slank och tämligen elegant

Fit & Finish
- Bolster, Formen på bolstren är karaktäristiska för mönstret. Knivtypen har så kallade "Squared Ends" vilket innebär närmast kantiga ändar även om de som här brukar ha fasad framkant och aningen rundade hörn för ökad bärkomfort. Särskilt påtaglig är formen på det bakre bolstret som är helt platt eftersom det är gjort för att kunna pulverisera tabletter med. 

- Skollorna är i det här fallet av grönfärgat ben och mönstrade, "jigged" eller i det här fallet "picked", båda termerna används om tekniken. Det handlade från början om att få enklare ben, vanligtvis taget från skenbenet från en ko, att se ut som horn - på engelska stag/antler. 

- Ramen på den här kniven är en enkel och välgjord historia i mässing och därmed inte så mycket att orda om. 

- Passning, Ryggsidan är helt slät utan nivåskillnader i övergången mellan skollor, ram och fjäder och uppvisar toppkvalitet. Insidan på mässingsramen är slipad och tangen lätt rundad för att inte bli vass i fickan. Även skiftet mellan bolster och skollor får väl godkänt. De flesta av nitskallarna är rundade och känns inte vid beröring men två av dem sticker ut för mycket vilket drar ned helhetsintrycket på handtaget en aning.

- Slipningen var när kniven anlände i stort sett obefintlig. Eggen var riktigt slö och slipfasen mot spetsen ojämn med stor slagsida åt höger. Efter omslipning fick jag kniven vass men den mycket specialiserade formen på bladet gör att den trots det inte är lämpad för alla skäruppgifter. Stålet är inte närmare angivet mer än "stainless" vilket antyder att det är hämtat från 440- eller till och med 420-serien dessvärre. Med tanke på det tyska ursprunget kan det möjligen röra sig om enklare 1.4116 eller liknande.


Walk & Talk
- Pull, Bladet är tämligen lätt att fälla ut, runt en trea. 

- Walk and Talk, Bladet löpte inledningsvis inte helt lätt utan kändes "grusigt" och särskilt tydligt var det halvvägs genom rörelsen. En rejäl smörjning avhjälpte det mesta av problemet och bladet löper nu lätt men det finns tendenser till att det återkommer. Sen kan väl tilläggas att traditionella knivar inte har moderna påfund som lager och glidbussningar och därför känns på ett annat vis. Kniven har ett halvvägsstopp men det är inte särskilt distinkt och kunde enligt mig vara tydligare. 


Stay & Play
- Stay, Snäppet är adekvat givet storleken på kniven och bladet men först efter att jag oljade kniven. Innan dess kändes den aning seg.

- Spel, I utfällt läge har kniven en tendens till glapp i bladet. Det är inte mycket men det känns om det provoceras fram. Delvis kan det nog förklaras av den långa slanka profilen hos kniven vilket ger en mycket liten anläggningsyta mellan blad och ram. Vid normal användning känns det inte.

Ett tunt blad som inte lämpar sig för alla arbetsuppgifter då profilen är tämligen trekantig


Byggkvalitén är god som synes här. Bakändan är platt för att kunna tjäna som mortelstöt vid behov


Handgjord i Tyskland enligt stämplarna


Sammanfattning



Det här är en rolig kniv att ha i samlingen främst med tanke på den historiska bakgrunden. Ur praktisk synvinkel är den inte speciellt användbar förutom som brevkniv och torde därför vara utmärkt i kontorsmiljö. Särskilt som kniven inte ser särskilt aggressiv ut och en eventuell spatula troligen är utmärkt att röra om i kaffe med om man nyttjar mjölk och socker. Bladformen gör att även om den är aldrig så vass så skär den inte särskilt bra. På grund av bladets form blir det en tämligen låg slipfas och därmed rätt mycket stål bakom eggen.

Det här var min första kniv från Buck Creek och intrycken är blandade. Kvalitén är inte dålig även om vissa små detaljer missats. På bladet och den information som finns tillgänglig står det att de är gjorda i Tyskland. Men det finns anledning att inte godta den informationen utan viss skepsis. Det finns det som tyder på att knivarna möjligen är monterade där men att komponenterna kommer från Kina. Inte minst det faktum att Buck Creek som märke numera ägs av Frost Cutlery. Men det hävdas att knivarna trots allt fortfarande tillverkas av Friedrich Obertz i Solingen vilket var fallet innan Frosts övertagande av varumärket.


Specifikation:

Märke: Buck Creek

Mönster: Doctor's Knife
Referensnummer: BC876GPB
Längd hopfälld: 95 mm, 3 3/4"
Bladstål: rostfritt, ej angivet
Huvudblad: 73 mm 2 7/8". Spearpoint
Sekundärblad:  inget
Etsning blad: ingen
Text tang: Buck Creek hornlogo/German stainless Hand made
Skollor: Green Picked Bone
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: nickelsilver
Sköld: Buck Creek

Tillverkningsland: Tyskland


/ J - på husbesök

tisdag 11 november 2014

Traditionella fällknivar - RR Canoe


I min introduktion till klassiska knivmönster beskrev jag "Canoe" som en pennkniv på steroider. Förklaringen till analogin är att de delar bladbestyckning vilket traditionellt innebär ett större droppoint-blad ackompanjerat av ett litet pennblad i andra änden på handtaget. Sen förekommer det förstås "kanoter" med fler blad än två även om det inte är helt vanligt.

Rough Rider Canoe

Skillnaden mellan en pennkniv och en "Canoe" är främst att den senare är en betydligt kraftigare knivtyp. Formen på handtaget möjliggör ett bredare blad än på en pennkniv och det i sin tur gör att bladgodset kan göras grövre vilket ger en starkare kniv för tyngre arbete. Det båtformade handtaget sparar vikt eftersom det i relation till bladet är smalt samtidigt som bolstren gömmer tangen väl. Allt för ett bredare blad i smäcker förpackning som dessutom är lättburen utan vassa kanter. En tämligen genial utformning enligt mig. Den är också bekväm att greppa. Detta sammantaget gör det till ett av mina favoritmönster.

Huvudbladet är ett 63 mm droppointblad i 440A

Huvudbladet är i det här fallet en droppoint på 63 mm och sekundärbladet är ett pennblad på 50 mm.

Klassisk tvåbladig konfiguration

Den här specifika kniven ingår i Rough Riders "Arrowhead "-serie vilket innebär att de är designade av Brian Yellowhorse. Kniven har skulpterade bolster samt skollor i turkos. De här knivarna blir allt svårare att få tag i då han fick utstå en hel del kritik för att ha lånat ut sitt namn och sin design till ett budgetmärke. 


Fit & Finish
- Bolstren är av vit mässing/nickelsilver som på de flesta knivar från Rough Rider. I det här fallet har de försetts med en arbetad mönstrad yta för att matcha knivens tema och påminner därmed om Brians customknivar. Det kan tilläggas att bolstren på de här knivarna är av massiv metall och kan därför modifieras om så önskas.

- Skollorna är speciella då de är inte är släta utan försetts med en tydlig djup struktur för att påminna om natursten. Materialet är syntetisk turkos. Det innebär sten tillverkad av stenmjöl som pressats samman genom högt tryck och värmebehandling.

Ramen som är av mässing är rak och orsakar inga glipor i ryggen på kniven vilket annars är vanligt på flerbladiga knivar av enklare kvalitet. Den sticker heller inte ut ovanför fjädrarna vare sig när bladen är i stängt eller öppet läge.

- Passningen mellan de olika materialen är utmärkt på det här exemplaret. Det finns inga synbara eller ens kännbara mellanrum vare sig i övergången mellan bolster och skollor eller i knivens rygg mellan handtagssidorna och ramen. Fjädrarna ligger an tätt mot varandra och inget ljus skiner igenom även om linjen mellan dem kan ses. Bolstren är mjukt rundade och väl slipade vilket för övrigt gäller nästan alla detaljer på kniven. Undantaget var insidan på ramen som upplevdes  aningen vass. Något jag åtgärdat med en minuts arbete med fint sandpapper. Det är sådana små detaljer som avslöjar att det inte är någon exklusivare kniv det rör sig om.  

- Slipningen är som jag kommit att förvänta mig från det här märket god. Kniven är rejält vass från början. Stålet i de här knivarna är inget märkvärdigt, 440A härdat till 56-58HRC. Det ger dock ett stål som är lätt att underhålla och som är extremt rosttrögt till lågt pris. Med andra ord adekvat i sammanhanget. Bladgodsets tjocklek är strax över en och halv millimeter vilket parat med ett fullt skålformat blad gör att den skär mycket bra. Observera att hela bladet är skålformat och att det inte är någon skålslipning det rör sig om.


Walk & Talk
- Pull, den här kniven är ovanligt lättöppnad för att vara en traditionell slipjoint och får en fyra på den tiogradiga skalan. Nagelskåran är av s k "matchstick"-typ vilket innebär att den är räfflad. Namnet kommer sig från att det sas att man kunde tända stickor mot dem innan säkerhetständstickans intåg. Handtagets form gör emellertid att den nästan är överflödig då bladet kan greppas med nypan.

- Walk and Talk, Känslan när kniven öppnas är mjuk och bladet löper lätt.  Det gäller båda bladen. Kniven stänger resolut med ett distinkt tillfredsställande snäpp.


Stay & Play
- Stay, Bladet hålls på plats och kniven inger förtroende utan för den skull ha den starkaste av fjädrar. Faktorer som fjäderstyrka och om bladen rör vid varandra i stängt läge och andra karaktäristiska drag varierar mellan olika knivmönster. Av det skälet kan man inte vänta sig särskilt starkt klick i en Canoe generellt och det gäller även här.

- Spel, Bladen har absolut ingen rörelse åt något håll i utfällt läge. Något som även andra märken borde lära av RR som kan leverera knivar med små toleranser trots den ringa prislappen. 

Arbetade bolster och skollor i syntetisk turkos. En 'bling''-version som  sticker ut från mängden


Polerat blad med nagelskåra av "tändsticksplån"-typ


Ett inte helt okontroversiellt samarbete


Sammanfattning


Efter ha känt på ett antal exemplar från olika tillverkare av det här knivmönstret måste jag säga att den här kniven står sig väl i konkurrensen. Till och med jämfört  med dyrare märken som tyska Buck Creek, Böker och Hen & Rooster och amerikanska Bear & Son, Case och Queen vad gäller passning och tillverkningskvalité. Däremot är det ett steg upp till märken som Canal Street och Great Eastern Cutlery*. Vad RR delvis saknar är känslan och definitivt den historiska tyngden och de lär därför inte öka i värde över tid. Materialen är inte heller de i samma klass som de dyraste knivarna. Detta märks inte minst på knivstålet. Sen kan det i och för sig tilläggas att de flesta fickknivar av det här slaget som inte är handgjorda i allmänhet använder sig av enklare stål. Det gäller exempelvis Case med sitt "Tru-Sharp  Stainless Steel". 

Den här kniven är annars en riktigt bra representant för det här knivmönstret för den som vill ha en annorlunda variant av en standard Canoe. Tilltalas du av ett mer minimalistiskt formspråk kan tilläggas att de görs i många varianter med skollor i ben och horn i olika färger. De finns även som "Canittlers" och som "Butterbeans/baby Canoes" om ett ännu mindre format önskas. 


Specifikation:

Märke: Rough Rider

Mönster: Canoe
Referensnummer: RR791
Längd hopfälld:  112 mm, 3 5/8"
Bladstål: 440A
Huvudblad: 63 mm, 2,5"
Sekundärblad:  50 mm, 2"
Etsning blad: ingen/440 razor sharp steel
Text tang: RR hästsko/RR791 China
Skollor: turkos, syntetisk
Bolster: vit mässing/nickelsilver, mönstrade
Ram: mässing
Nitar: ej synliga
Sköld: RR 'Arrowhead'

Tillverkningsland: Kina


/ J - ute och paddlar

* Vanligen förkortat GEC och säljs under två varumärken "Tidioute" och "Northfield"

söndag 9 november 2014

Traditionella fällknivar - RR Gunstock


Under rubriken "Traditionella fällknivar" tänkte jag fortsätta på det tema som presenterades i inlägget om klassiska knivmönster härförleden. Inspirerad av ett antal frågor och några önskemål om bilder som inkommit är tanken att beskriva knivar och mönster i lite närmare detalj.

För att kunna göra det kommer jag även att introducera ett antal engelska begrepp och termer som används i sammanhanget och som ibland är lite svåröversatta och därmed i huvudsak får stå i sin ursprungliga form.

Först ut är en förträfflig liten kniv som blivit något av en fickfavorit på senare tid - Rough Riders "Bark Bone Gunstock, RR1386"

För att krångla till saker och ting redan inledningsvis är namnet på den här modellen aningen missledande och tarvar sin förklaring. Första ledet "Bark Bone" är enkel och hänvisar till skollorna som är av färgat ben som behandlats för att få en grov barkliknande yta. Det som orsaker förvirringen är att det andra ledet "Gunstock" i knivsammanhang oftast syftar till ett rutmönster på skollorna som påminner om det du hittar på ett pistolgrepp eller en gevärskolv men som alltså inte är aktuellt här. Men det används även för att beskriva en handtagsform som i det här fallet och benämns då inte sällan "Reverse Gunstock".

Annars är kniven ett typiskt exempel på ett stockman-mönster med sina två fjädrar i ryggen och sina tre blad. Bladen fördelar sig på ett huvudblad som är en clippoint som sig bör och bredvid det ett mindre spey-blad och på andra sidan hittar man en variant av sheepfot-blad. Den här sorten kallas ibland även för coping sheepfoot eller bara coping-blade. Om de är små kan de även gå under namnet "Cut off penblade".  

Rough Rider Bark Bone Gunstock


Huvudbladet är som sig bör en clippoint som är försedd med "long pull/french nailnick"


Klassisk stockmankonfiguration på bladen med  spey- och  sheepfoot-blad som sekundärblad. 


Fit & Finish
"F&F" är ett bekant begrepp för de flesta och därmed enklast att förklara. Med det menas i det här fallet den övergripande kvalitén på kniven med avseende på materialval, passningen dem emellan, ytbehandling och allmän precision i tillverkning och sammansättning samt slipning av bladen. 

Bolster, Det här är en så kallad "Squared End Knife" vilket innebär att bolstren är kantiga istället för rundade i formen. Skälet är rent estetiskt och lyckat visuellt men gör att kniven känns mer i fickan och dessvärre även i handen trots att hörnen är avfasade och slipade. Det är en av få nackdelar med den här kniven. Materialet är som så ofta i fickknivar nickelsilver/vit mässing som även går under namn som tyskt silver eller nysilver. 

Skollorna är gjorda av färgat ben som är slipat till ett mönster som kallas "bark bone". Det är en behandling jag inte sett på så många knivar och här är den riktigt bra gjord. Det ger en intressant yta som både är snygg att se på och skön att greppa. Skollorna ser svarta ut men är egentligen mycket mörkt bruna.  

Ramen är tradtionellt gjord av mässing och i tre lager. Det mittersta är inte genomgående och separerar därmed inte bladen utan skiljer bara ryggens fjädrar åt. 

Passningen mellan materialen är överlag bra. Särskilt väl utfört är övergången mellan bolster och skollor och slipningen av nitarna som inte sticker ut alls. Undantaget är mittendelen av ramen som på ryggsidan sticker ut tillräckligt mycket för att kännas. Det är särskilt tydligt när kniven befinner sig i stängt läge vilket gör att ryggen inte känns helt slät. En liten miss på en annars välbyggd kniv.  

Slipning, Knivbladen på det är exemplaret är ovanligt väl slipade. Alla tre bladen har godkänt jämna eggar och var vassa direkt från tillverkaren. Stålet är 440A med en för sammanhanget bra härdning. Knivarna håller väl eggen ungefär som kan vänta sig av ett tämligen mjukt rostfritt stål eller kanske något bättre faktiskt. Det tyder på bra värmebehandlimg. Fördelen med stålvalet förutom priset är att det är lätt underhålla och det är inte svårt att återställa skärpan. 


Walk & Talk
Är ett ovanligare och mer specifikt begrepp som beskriver hur kniven känns att öppna och hur väl den stänger. Hur rörelsen upplevs är en direkt följd av hur väl sammansatt kniven är kring pivotskruven, motståndet i fjädern och storleken på bladet vilket påverkar hävstången. Är inte ramen helt korrekt putsad och slipad kan kniven till exempel upplevas grusig eller trög.

"Pull" är en term som beskriver hur mycket kraft som krävs för att övervinna motståndet när bladet skall öppnas och brukar graderas i en skala 1-10 där tio är vad som brukar kallas en "nagelbrytare" vilken nästan är omöjlig att fälla ut. Det är för övrigt orsaken till att det faktiskt säljs "knivöppnare" som tillbehör till traditionella fällknivar.

Pull, Den här kniven har en mycket kraftig ryggfjäder vilket tillsammans med det relativt korta bladet gör att den bjuder på visst motstånd när den öppnas. Den ligger runt en femma på huvudbladet och runt en sjua på de mindre bladen. Där blir det tydligt att det finns mindre hävstång i relation till den starka fjädern. Det stora bladet räddas också till viss del av att den har en så kallad "french nailnick" eller lång skåra för naglarna. Kniven har ett ytterst tydligt nittiograders stopp på samtliga blad vilket är tacknämligt då det kan rädda fingertopparna från att åka av när kniven stänger.

Walk and Talk, När bladen väl fälls ut är gången mycket mjuk. Kniven känns förtroendeingivande och extremt välbyggd med sina kraftiga snäpp i både halvt utfällt läge och när bladen fälls in. 


Stay & Play
"Stay & Play" handlar om hur kniven känns i utfällt läge. Ofta beskrivet med ord som spel, glapp och fjäderstyrka för att beskriva hur stabilt bladet känns eftersom den här sortens knivar med få undantag saknar lås.

Stay, Samtliga blad stannar med ett distinkt ljud i utfällt läge och hålls på plats så hårt det går utan att ha ett lås på kniven. Det blir inte mycket bättre än så här.

Spel och glapp, Av de skäl som nämnts ovan så saknar bladen helt spel i sidled vilket jag är glad för eftersom det är något jag generellt avskyr hos knivar. Sen kan vissa knivar som är slanka och smäckert byggda ha ett inbyggt flex i själva ramen vilket kan upplevas på samma vis men inte är detsamma. Den här kniven är kort och stabil och lider inte av det. 

Kniven är ett exempel på en "Squared End Stockman" 


Finishen är genomgående mycket god på den här kniven


Sammanfattning


I sin "Barkbone Gunstock" har RR lyckats få till en bra liten kniv med några intressanta detaljer som det ovanliga mönstret i skollorna, de kantiga bolstren och det avklippta pennbladet som sekundärblad. Den distinkta gången och halvvägsstoppen gör att kniven inger förtroende och känns välbyggd. Några små detaljer hade kunnat vara bättre. Passningen i mässingramen är inte hundraprocentig till exempel. Sen ligger i mönstrets natur att baksidan på tangen är blottad och den är vass vilket jag inte helt uppskattar. 

Annars kan sägas att kniven skär mycket bra. Rough Rider använder sig av blad som är helt konkavt formade men inte skålslipade märkligt nog. Det vill säga bladen har mycket hög skålformad radie vilket gör att de vid första anblick ser helt flatslipade ut. Bladformen, det tunna godset och godkända eggar gör att de i allmänhet skär mycket bra. Den här kniven är inget undantag. 

Överlag är det här en mycket snygg och praktisk fickkniv som jag är mycket nöjd med och därför rekommenderar. 


Specifikation:

Märke: Rough Rider

Mönster: Gunstock Stockman
Referensnummer: RR1386
Längd hopfälld: 89 mm, 3 1/2"
Bladstål: 440A
Huvudblad:  67 mm, 2 5/8", Clippoint
Sekundärblad:  44 mm, 1 3/4", Spey
Sekundärblad;  50 mm, 2", Sheepfoot/Coping Sheepfoot
Etsning blad: ingen/440 razor sharp steel
Text tang: RR hästsko/RR1386 china
Skollor: Bark bone, ben
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: RR 'bomb'

Tillverkningsland: Kina


/ J - känner sig traditionell