fredag 19 december 2014

Knivrecension Bee L-05

- Den perfekta fickkniven del 16



Det var ett tag sen jag presenterade några nya kandidater i den här serien men här följer ytterligare en kinesisk utmanare till tronen. Det är en kniv jag haft i min ägo en längre tid men inte förrän nu skrivit något om. Orsaken till det återkommer jag till. 

Kniven finns numera i två utföranden där materialet i handtagssidorna är det som skiljer dem åt. Valet står mellan skollor i "rosewood" och ett för klassen mer typiskt material i greppet - svart G10. När jag köpte mitt exemplar för några år sedan fanns endast den svarta versionen så valet var enkelt. Idag hade jag föredragit trävarianten som i mitt tycke ser charmigare ut och som dessutom är några gram lättare.

Bee L-05 

Kniven är ett typexempel på en modern fällkniv enligt mall 1a för budgetorienterade knivar tillverkade i det stora landet i öster. Det innebär en skruvad konstruktion byggd på en ram i rostfritt stål försedd med ett "linerlock"-låssystem, sidor i G10, och enhandsöppning med tumknopp.

En kniv utan större överraskningar

Det som avviker något är att den här kniven tillhör den kraftigare skolan för att komma från Kina då deras inhemska regler gör att de producerar en lång rad fällknivar med en bladlängd runt sju centimeter. Det här bladet mäter över åtta och en halv centimeter vilket gör att den hamnar i samma klass som Spyderco Tenacious och Kershaw Blur för att nämna några knivar i liknande storlek som presenterats tidigare i den här serien, "Den perfekta fickkniven".


Blad


Bladet på den här kniven är enkelt och okomplicerat. Det rör sig om en traditionell droppoint och i det här utförandet ger det en duglig spets och en kompetent buk för ett allsidigt blad. 

Kniven är skålslipad som så många knivar i den här klassen. Om det kan man säga mycket. Det finns både fördelar och nackdelar med den här typen av slipning. En vinst vid tillverkning är att du på ett snabbt och därmed billigt sätt får ett mycket vasst blad. Det blir också om det är rätt utfört lätt att underhålla eftersom det ger lite gods bakom eggen och därmed gör det lätt att bryna. Särskilt tydligt blir det på längre sikt när mer material avlägsnats från bladet. Det tar längre tid innan eggen behöver reprofileras. Att den här typen av blad går att få vassa och skär bra i vissa material kanske bevisas bäst genom att klassiska rakknivar är just skålslipade. Den här typen av egg skär även bra i ämnen som inte sluter sig igen efter snittet. Kött är typexemplet i det fallet. De är dock mindre bra där friktion är en faktor att räkna med så till exempel kartong och plast är inte den här eller andra skålslipade eggars styrkor. Sen kan jag tycka att den skålade ytan en tämligen attraktiv lyster och glans.

Ett enkelt skålslipat droppointblad i kinesiskt standardstål

En sak som är bra med slipningen på den här kniven är att eggen börjar omedelbart efter ansatsen. Många moderna blad har en slipning som gör att bladen  inte är vassa närmast handtaget utan saknar en halv centimeter egg där till följd av hur sekundäreggen är slipad. En annan bra detalj är att övre delen på bladet är platt vilket underlättar vid användandet av diverse slipsystem.

Stålet är även det typiskt i sammanhanget då det är Kinas svar på japanska AUS6/AUS8 i form av 8Cr13MoV. Rätt härdat och slipat är det inte något dåligt budgetstål även om det sannerligen inte tillhör superstålen. Själv tycker jag inte heller att det når upp till exempelvis Sandvik 14C28N som håller skärpan bättre och är lika lättslipat i mitt tycke. 

Ytan på bladet är en tämligen tilltalande satinfinish vilket inte är lika mycket av en fingeravtrycksmagnet som polerade blad och inte drar åt sig rost lika illa som de blästrade ytor som exempelvis Kershaw ofta väljer att ha på sina enklare knivar.

Kniven kom föredömligt vass och rakade hår utan ansträngning. Det är inte givet på budgetknivar och ger därför ett gott intryck.


Handtag


Handtaget är lika okomplicerat som bladet. Det rör sig om en enkel skruvad konstruktion med två sammanhållande skruvar/distanser utöver själva pivotskruven. Det ger en mycket öppen konstruktion med tämligen "rena" sidor utan en övermåtta av skruvar. 

Sidorna är av G10 som försetts med ett par enkla dekorränder. Materialet är inte alls lika strävt som på en Cold Steel eller ens en Spyderco för den delen. Men eftersom jag inte är besatt av extremt grepp så är det inget som stör mig. Tvärtom så sliter det mindre på de kläder kniven bärs i. Skall man däremot arbeta med kniven vid fiske till exempel där det kan bli kladdigt och halt så rekommenderas nog aningen bättre grepp.

Handtaget har mjukt rundade sidor i svart G10 

Det är annars ett mycket bekvämt grepp med god anatomisk anpassning och mjukt rundande hörn på skollorna. Ett kvalitetstecken är att även ramen är slipad på såväl in- som utsida vilket gör att kanterna inte upplevs som vassa även när kniven greppas lite hårdare. 

En annan trivsam detalj som jag uppskattar är att tangen på bladet går ihop med handtaget när kniven är stängd vilket gör den mjukare i fickan. Vassa utstickande kanter är jag aningen allergisk mot.

Ramen är inte borrad på något vis vilket gör kniven tyngre än den behövt vara och påverkar balansen. Den är inte dålig och vikten ger att kniven känns snabb i handen eftersom balansen förskjuts något bakåt. Den ligger strax bakom urtaget för pekfingret. Idealt hade varit en halv centimeter längre fram så hade den varit perfekt.

Greppet är bra med ett rejält urtag för pekfingret och ett handtag som annars inte är för format. Jag vill oftast inte ha handtag som "talar om för mig" hur de skall greppas. Det stör flödet om man arbetar med kniven och byter grepp. 

Handtaget avslutas med ett litet hål för fånglina. Något jag inte använder själv men är tacknämligt om en kniv skall användas ombord en båt eller i andra sammanhang där den lätt kan förloras.


Öppning och lås


När det kommer till handhavandet är den här kniven föredömligt bra. Till att börja med är motståndet i bladet i stängt läge mycket väl avvägt vilket gör att bladet bestämt hålls kvar samt formligen flyger fram när man sätter tummen mot knoppen. Det är nästan svårt att smyga fram bladet även om det går.

Tumknoppen är tunnformad, dubbelsidig och lätt att komma åt eftersom urtaget för pekfingret gör att det skapas utrymme för fingrarna. Konstruktionen är helt ambidextrös även om låset inte är det.

Tumknopparna är föredömligt lätta att komma åt

En viktig detalj som ofta missas även på mer namnkunniga knivar är placeringen av tumknopparna. De sitter ofta för långt ut på bladet när kniven är i öppet läge vilket är i vägen särskilt vid genomgående skär och arbete nära handtaget. På den här kniven är den detaljen föredömligt utformad! Det är ofta en balansgång mellan att få en lättöppnad kniv och en kniv som är lättanvänd när den väl är utfälld.

Väl ute låses bladet med en kraftigt dimensionerad linerlock som låser extremt stadigt. Bland de bättre jag har på någon kniv oavsett prisklass faktiskt. Faktum är att det är en av orsakerna till att jag ofta föredrar en välgjord linerlock i stål framför en halvtaskig framelock i titan vilka är så populära nuförtiden. Stål är uppenbarligen ett material som gör att det är lättare att få till ett fungerande lås utan seghet och för tidigt slitage.

Ett välkonstruerat lås som fyller sin funktion

Låset på den här kniven är även lätt att släppa. Några tämligen mjukt rundade räfflor på låsarmen ökar friktionen och gör den lättare att komma åt. Kniven har en charmigt speciellt mjukt ljud när den stänger. Bladet känns som det sugs in den sista biten. Det är inget man är van vid på en kniv i den här prisklassen annars.

Jag har inte demonterat kniven än och det är inte säkert jag gör det men skruvarna är som vanligt av medioker kvalitet, något som gäller nästan samtliga kinesiska knivar. Skruvarna är ytterst sällan härdade så en viss aktsamhet förordas om man till exempel vill flytta sitt clip i de fall det går.


Att bära


I det här fallet spelar det ingen roll att skruvarna är gjorda av mjukost eftersom clipet ändå inte går att flytta någonstans mer än till närmaste byrålåda. Det går med andra ord inte att ändra clipets position på handtaget. Men skruvarnas bristande kvalitet kan ändå vara av intresse om man vill demontera clipet vilket man vill eftersom det är uselt!

Det där clipet gillas inte alls

Det finns inte mycket förlåtande att säga om den skapelsen. För det första är det för långt och för blankt vilket gör det ytterst iögonfallande. Därtill är det monterat alldeles fel vilket gör att det visar en stor del av kniven när den befinner sig i en ficka. Somliga vill ha något att greppa om men det gäller inte mig. Jag föredrar helt klart mer diskreta skapelser.

För det andra är själva funktionen allt annat än optimal. Det är nämligen inte helt lätt att få över tygkanten på en byxficka eftersom clipet sitter tämligen tight. Den enda fördelen med det är att när kniven väl är på plats är den omöjlig att tappa.

Utöver det kan nämnas att spetsen pekar snett utåt vilket är ett ökänt bra sätt att skapa ett riktigt rivjärn som hakar i det mesta.

Clipet drar ned fickvänligheten på den här kniven. Annars är den inte för pjåkig att bära men likt dess andra egenskaper harvar den i mittfåran det vill säga vare sig bra eller dålig. Vikten ligger förvisso över hektot men å andra sidan får du nästan nio centimeter blad som kompensation för det. G10-materialet är inte så strävt att det äter tyg eller försvårar att hala fram kniven. Handtaget däremot är aning för grovt för att vara riktigt smidigt i fickan. Där är jag anhängare av tunnare knivar generellt.

Det är en fin balansgång mellan hur lätt en kniv skall vara att bära och hur väl den skall fylla handen och den här prioriterar arbetskomfort. 


Sammanfattningsvis


Bee L-05 är en märklig kniv på så vis att den har ett flertal egenskaper som borde rendera den betydligt högre betyg och därmed mer tid i fickan än vad den får. Det är en kniv jag sällan använder. 

Bladet är en droppoint utan större krusiduller. Bra buk och spets ger ett tämligen allsidigt blad även om skålslipningen är ett litet minus. Det kinesiska 8Cr13MoV-stålet tillhör inte de bästa men är samtidigt adekvat för prisklassen. Det är lättslipat och rostar inte alltför lätt särskilt inte med den här satinfinishen. Så överlag är det ett bra blad som dessutom är exceptionellt lätt att fälla ut och har mycket mjuk gång. Låset är ett av de stadigaste jag stött på och är dessutom lätt att komma åt samt släppa vilket är egenskaper jag också uppskattar. 

Handtaget är riktigt bekvämt och ligger väl i handen. G10-materialet ger grepp utan att vara för strävt och alla sidor är mjukt rundade inklusive stålkanterna på ramen. Det enda minuset jag kan komma på är det pervest långa clipet som dock går att demontera.

Utseendet är inte heller det alltför pjåkigt. Den enkla konstruktionen och de tämligen rena linjerna med endast någon liten dekorrand på handtaget upprör inget öga. Poängavdrag blir det dock för loggan som enligt mig är anskrämlig. Är det fler än jag som uppfattar "e" i "Bee" som en Pacman?

En kniv som borde gillas mer?

Varför får då den här kniven inte toppbetyg givet att den dessutom är billig? Förvisso drar det obscent iögonfallande clipet ned betyget en aning men inte tillräckligt för att sänka kniven.

Jo - det finns ett stort MEN med den här kniven liksom många av de mer budgetorienterade knivarna från kinesiska tillverkare. Den saknar totalt personlighet om man nu kan uttrycka sig så om en kniv. Men sitt svarta handtag med sidor i G10 och enkla blad ser den ut som minst ett dussin andra knivar från Kina även om den är snäppet större. Sen kan som sagt tilläggas att den är mer välgjord än många av dem.

Dess största brist är att den saknar något unikt, något som gör att den avviker från mängden. Här finns ingen historisk koppling men heller inte någon modern formgivning eller djärv estetik.

Den är dessvärre en smula tråkig helt enkelt och det är också därför jag inte skrivit om den tidigare. Många knivar har trängt sig före i kön. Men kniven är billig som sagt. Så som slit- och slängkniv i verktygslådan eller fiskeboxen är den nog inte så dum. Synd bara att jag inte fiskar. 



Specifikation:

Längd utfälld: 196 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: stålram med skollor i G10
Lås: linerlock

Producerad av: Enlan Bee, tillverkad i Kina


/ J - sade "ljummet"

onsdag 17 december 2014

Traditionella fällknivar - RR Stoneworx Muskrat


Namnet "Muskrat" ger en tydlig vink om vad kniven från början var ämnad för - nämligen småviltjakt. Muskrat är helt enkelt det engelska ordet för bisamråtta. Som kuriosa kan nämnas att det är en art som tidigare inte ingått i vår fauna men som invandrat från Finland och spridit sig söderut från Tornedalen. Om det skett naturligt eller ej är aningen omtvistat.

Den här knivtypen har således samma tänkta användningsområde som den tidigare presenterade "Trapper". Likheterna gör därför att den även går under namnet "Double end Trapper".

Utmärkande för mönstret är att knivarna har en symmetrisk bladkonfiguration vanligtvis bestående av två stycken clippoint-blad. Den här smala slankare varianten av blad kallas "California Clippoint". Det fantasifulla namnet kommer sig helt enkelt av att det sägs likna Kaliforniens kartbild.


Rough Rider Stoneworx Muskrat


En tämligen iögonfallande fickkniv med många detaljer

Den här specifika kniven är hämtad ur Rough Riders Stoneworx-serie och är designad av Smokey Mountains Knife Works* egen Brian Wilhoite. Knivarna görs med skollor av syntetiska stenar och snäckskal. Stensorterna är typiska för områden i sydvästra USA. Knivarna påminner därmed starkt om Brian Yellowhorse custom-knivar i utseende.

Bladen är två stycken spegelpolerade "California Clippoint" monterade i varsin ände av handtaget. Stålet är som så ofta från RR tämligen enkla 440A


Fit & Finish
- Bolstren är försedda med tre  dekorationsränder och avfasade kanter i snäckskalsmönster. Materialet är massiv vit mässing och de är mycket välgjorda. Slipning och polering är god och passningen mot ramen utmärkt. Inga glipor att reta sig på någonstans.

- Skollorna på den här kniven är inte direkt diskreta utan sticker ut rejält. Materialen är jaspis, turkos, pärlemor och abalone. Fälten med sten- och snäckskal är avdelade med stålkanter vilka är polerade även de. 

En liten utvikning kring skollorna på Stoneworx-knivarna kan vara på sin plats. På askarna står det att materialen är "naturliga" vilket är korrekt. Men det kan för tydlighets skull påpekas att stenen som används är syntetisk. Det innebär att den är gjord av restmaterial från övrig tillverkning av stenprodukter som sedan malts till stenmjöl varefter det formas under högt tryck och värme. Fördelen med de här materialen är att de faktiskt är jämnare i kvalitet än natursten samt förstås avsevärt mycket billigare. Abalonen och pärlemorbitarna är äkta och priset på knivarna möjliggörs av att de är små. 

Den röda och gula stenen är olika varianter av för Nordamerika lokal jaspis och den gröna är turkos. 

- Passningen på kniven är anmärkningsvärt god. Alla detaljer på handtaget är väl slipade och rundade. Övergångarna mellan de olika materialen känns men är polerade och mjuka mot fingertopparna. Ramen har inte heller den några vassa kanter. Stenen och snäckorna är ditsatta med precision. Överlag är det svårt att hitta några tillverkningsfel på den här kniven överhuvudtaget. Alla Rough Riders med något undantag har hållt hög kvalitet men det här exemplaret är ändå en nivå upp måste jag tillstå. 

- Ramen består av tre hela mässingslager vilket gör att bladen är åtskilda hela vägen och inte kan skrapa mot varandra. Ryggen består av två fjädrar, en för varje blad. Till skillnad från de flesta andra knivar från RR så är även ramen polerad.  

- Slipning, Båda bladen var vassa som jag kommit att förvänta mig av knivar från det här märket. De rakar armhår utan allt för stor ansträngning vilket får anses dugligt.


Walk & Talk
- Pull, Liksom med vanliga trapperknivar finns det på Muskrats gott om utrymme i det långa handtaget för en rejäl fjäder men den kompenseras av god hävstångsverkan från det likaledes långa bladet. Sammantaget gör det att kniven är relativt lätt att fälla ut och det här exemplaret är inget undantag. "Draget" ligger runt en fyra.

- Walk and Talk, Det här är en av de mest silkeslena klassiska fällknivar jag äger. Den är riktigt mjuk i öppningrörelsen och det gäller båda bladen. De nästan glider på plats. Föredömligt konstruerat helt enkelt. Väl på plats snäpper de till som en pistolräka. Det hörs framförallt när kniven stänger.


Stay & Play
- Spel och glapp, Den potenta fjädern och de små toleranserna i den här välbyggda kniven gör att båda bladen helt saknar glapp eller spel i utfällt läge. 

Ytterst välbyggd kniv. Ett tecken på det är passningen mellan de olika materialen i skollorna och inte minst att även ramen är slipad


Trots ganska höga förväntningar lyckades kniven överraska positivt



Sammanfattning


Det här var min första kniv från RRs "Stoneworx"-serie. Det var överlag en positiv överraskning trots att förväntningarna var uppskruvade efter tidigare bekantskaper med detta märke.  Det är skälet till att jag i skrivande stund väntar hem en "Texas Toothpick" och en Stockman i samma utförande. Skall bli intressant att se om kvaliteten är konsekvent eller om jag hade tur. 

Egentligen lockas jag mer av renare och enklare utseenden generellt men det var ändå något med det pråliga detaljerna och lysande färgerna som lockade den inneboende skatan i mig. Sen hade jag ingen Muskrat sen tidigare och det kändes som en brist som var tvungen att åtgärdas.

Den förträffliga finishen på den här kniven inkluderar total avsaknad av spel i bladen i öppet läge. Återstår dock att se hur mycket glapp den här sortens kniv utvecklar om den används mer frekvent. Just den kniven här lär knappast se något tyngre arbete men som daglig fickkniv använder jag den redan. Däremot har jag för avsikt att hålla bland andra min Gunstock Stockman under uppsikt eftersom den används något hårdare. Jag ber om att få återkomma i ärendet i passande sammanhang. 

För den som vill ha utmärkt valuta för sina pengar och kan tänka sig en bit fickjuvel i form av lite bling skall titta närmare på en kniv ur Rough Riders Stoneworx-serie. De är i all enkelhet förträffliga små fickknivar. Just Muskrat bjuder på ett långt clippoint-blad i dubbel upplaga vilket alltid ger tillgång till en skarp egg. Bladtypen är väldigt mångsidig och det gäller inte minst den här slanka varianten "California Clippoint" som ger ett "kvickt" blad som är lätt att hantera. 

En sympatisk fickkniv helt enkelt.


Specifikation

Märke: Rough Rider 

Mönster: Muskrat
Referensnummer: RR910
Längd hopfälld:
Bladstål: 440A
Huvudblad:  mm
Sekundärblad:  mm
Etsning/text, blad:
Text tang:
Skollor: Pärlemor, abalone, syntetisk sten
Bolster: nickelsilver
Ram: mässimg
Nitar: inga
Sköld: ingen

Tillverkningsland: Kina


/ J - letar småbäver

*  Ofast förkortat till "SMKW". Rough Rider är för övrigt deras eget märke.

lördag 13 december 2014

Skyltkavalkad

Jag kan ibland som gammal kommunikationsvetare inte låta bli att intressera mig för vägskyltar då de är semiotiskt intressanta såtillvida att de kan representera såväl symboler som ikoner och index.

Ikoner kan slarvigt beskrivas som enklare och mer universella eftersom de liknar sina objekt. Även index har en nära relation med sina objekt medan symboler som bekant behöver en kulturell konvention för att göras begripliga.

Allt det här finner jag fascinerande och är något jag ibland kommer att tänka på när jag cyklar förbi diverse skyltar och anslag. Förutom den rent upplysande funktionen kan de även vara roliga, absurda samt i vissa fall vara tankeväckande och berätta en historia.

Bilderna är tagna under diverse cykelturer under de senaste åren och flera av dem har dykt upp på den här sidan förut men jag kände för att kommentera några av dem lite extra. Utan inbördes ordning följer därför en liten kavalkad av skyltar jag minns.



Skylten på bilden ovan förmedlar en omedelbar länk till historien och den tid som varit. Tidens tand har gnagt hårt på färgen med handfast hjälp av väder och vind.

Den återfinns i Aneboda och det roliga i sammanhanget är att den markerar vart samhället börjar och därmed en minskning av högsta tillåtna hastighet. Det ironiska i det är att den väg man kommer från är en mycket liten grusväg som tangerar en skogsväg i storlek och som dessutom är en återvändsgränd. På en sådan får man ju som bekant framföra ett fordon i sjuttio kilometer i timmen om man finner det tillrådligt.



Ibland när nöden är som störst och behovet tränger på kan det vara en befrielse att hitta en dylik skylt. Den här har någon lustigkurre behagat sätta upp i en myr i trakterna av högfjällshotellet i Sälen. Att bara ta sig dit utan vadarstövlar är en bedrift. 




När man ändå är i bergigare trakter än mitt Småland kan man hitta sådana här anslag. Den här är från vårt västra grannland och antyder att de följande milen kan bli jobbiga om man är cyklist. Snittlutningen på åtta procent i över två mil är en sann utmaning för de flesta. Sen är det inte sällan så eländigt väglag att det är snökedjekrav för tyngre fordon kan väl tilläggas. Det finns t o m särskilda zoner för att montera dem. Skylten finns i Måbödalen på väg uppför mot Hardangervidda. 





Ännu högre höjder kan man sträva mot i Alperna. Den här bilden är från Schweiz och det för cykel/bil/motorcykel populära Grimselpass. Den är ibland de högsta vägar jag befunnit mig på. 

I Sverige har jag kört vägen över Flatruet i Härjedalen förstås. Den befinner sig på runt 975 m ö h eller så om jag inte missminner mig. Den är spännande så tillvida att det är sveriges högst belägna landsväg men saknar vanlig vägbeteckning. Sträckan är ofta stängd nattetid och vid hårt väder. 



 Vid ett mer låglänt område ungefär två meter över havet hittade jag något ofrivilligt den här texten vid en tur i Skåne i somras. Militära anslag är väl inte helt ovanliga när man är ute och cyklar MTB. Det spännande med den här skylten var att jag först såg baksidan på den och inte kunde läsa texten förrän jag tagit mig fram till skylten ifråga. Då var det så dags. Var bara att skyndsamt lämna området enligt gällande anvisning. 



Det här stod att läsa på en tämligen illa medfaren byggnad ute i skogen när jag kom ut ur en grandunge halvt bärande halvt släpande på min cykel efter att ha passerat en stycke mosse och en mindre bäck. Ibland i stigfinnartider förvandlas skogscykling närmast till orientering.  



Gamla kvarglömda skyltar kan lätt bli en smula absurda. Jag vet att den här har en bakgrund som förklarar placeringen. Men nu är den mest komisk. "Varning annan fara!" I det här fallet strutsar. Den står dock i en sen länge uppvuxen granplantering längs det upprivna smalspåret utanför Braås nära Braåsverken. Jag stirrade frenetiskt in i skogen för att se om jag kunde urskilja några långa halsar bland trädstammarna första gången jag passerade. 



Den här skylten gjorde mig en aning frustrerad då den återfanns i en ända av den aktuella vägstumpen men inte hade någon tvilling. Det hade kunnat bespara mig en del klättring och närmast terränglik cykling med min racer. Infarten från andra sidan inkluderade inte någon form av varning nämligen. Asfaltsvägen övergick i en backe med elva procents motlut för att sedan bli en mindre väg som blev grusväg som förvandlades till skogsbilväg. Beläggningen blev därefter bitvis opackad makadam. Allt dessutom inkluderande ett par hundra höjdmeter. Det hela utspelade sig på Hallandsåsen i närheten av Vallåsen. 



I sådana situationer är det bra att ha en "Plan B". Ingen särskilt uppseendeväckade skylt i sig men ytterst passande ibland som sagt.  Återfinns på Åbo idrottsplats utanför Växjö. Den slog an en sträng och påminde mig om att det är bra att ha backup-planer ibland. 



Den här skylten tarvar en förklaring för att den skall bli rolig. Som antyds återfinns den i Ängelholm. Det absurda med den är att den är svår att hinna läsa då den befinner sig mitt i en järnvägspassage under två spår och är placerad i banvallsmakadamen mellan de två. När man tar del av den är det ytterst svårt att inte förstå vart man är på väg eftersom det inte på något vis går att hamna någon annanstans än just i Ängelholms centrum. 



Även den skylten minner om svunna tider eller kanske bara om det glada åttiotalet då Växjö var ännu mer golfstad än nu. Några banor i närområdet har väl kursat sen dess men det finns ännu två inom stadsgränserna och ytterligare en någon mil bort. Men ett tag var allt smågolfande och utslagsövande ett sådant problem att skyltar som den här var tvungen att sättas upp i parker och grönområden. 


/ J - ämnar inte ta ned skylten




PS Glömde den här...


Helt underbart förvånande skylt när man är ute och trampar mtb. 



måndag 8 december 2014

Traditionella fällknivar - RR Trapper


Trapper som mönster är en intressant och arketypisk fällkniv av något större mått. De har som namnet antyder en bakgrund som jaktknivar. De är optimerade för att fungera till småvilt som ekorrar, kaniner och skogsfågel där knivar för exempelvis klövvilt kan upplevas för stora och klumpiga. Att flå en buffel eller ta ur en duva kräver olika redskap helt enkelt.

Den här kniven från Rough Rider kan tjäna som gott exempel på en standardversion av en Trapper både vad gäller material och mått. En substantiell fickkniv som mäter strax över decimetern hopfälld vilket för övrigt är en vanlig storlek.

Skall mönstret kategoriseras närmare handlar det om en "Dog legged" Jack-knife med två bolster där det bakre är rundat och det främre fyrkantigt. Handtaget är grövre längst bak för att sedan smalna av mot det främre bolstret. Den typiska bladkonfigurationen består av två lika långa blad, en slank clippoint av "California-typ" axel mot axel med ett speyblad med sin karaktäristiskt rundade nos.

Rough Rider Trapper


Bladstålet är som så ofta hos RR spegelpolerat rostfritt ur 440-serien


Knivtypen har oftast som här en bladkonfiguration bestående av två fullängdsblad fördelade på en clippoint och ett spey-blad

Fit & Finish
- Bolstren är av Rough Riders standardtyp. Materialet är massiv vit mässing/nickelsilver och de är försedda med en dekorrand.

- Skollorna är av ben och välgjorda. De är orangefärgade och polerade vilket ger lyster åt kniven. Färgningen är hyfsat jämn men det kan tilläggas att jag inte är besatt av att den skall vara helt uniform. Lite avvikelser här och var ger liv och personlighet åt kniven i mitt tycke. Intressant att se däremot är hur väl skollorna står emot solljus över tid utan att blekas. Allt ben strävar mot att bli vitt igen. 

- Ramen är rak och ger inte upphov till glipor någonstans. Den är välbyggd helt enkelt.

- Passningen är generellt utmärkt. Det gäller såväl i övergången mellan bolster och skollor som på ryggsidans olika delar. Det är små detaljer som avslöjar att det är en budgetkniv det trots allt handlar om. Som exempel kan tjäna att slutändarna på ryggfjädrarna inte är helt jämt skurna och att insidan på ramdelarna upplevs lite vassa om fingrarna dras över dem. Här finns förbättringspotential. 

- Slipning, Eggarna på den här kniven är jämna och väl utförda även om den som utförde arbetet må ha tippat aldrig så lite åt sidan när eggen närmade sig spetsen på clippoint-bladet. Bladen var vassa nog för att raka hår med visst tryck vid ankomst. Jag har ännu inte stålat eller striglat dem men min erfarenhet av Rough Riders stål är att det är mycket lättunderhållet. Härdningen ligger på 56-58HRC vilket är tämligen mjukt men rätt praktiskt på den här typen av kniv.  


Walk & Talk
- Pull, Som de flesta av RRs Trappers är bladen på den här lätta att fälla ut. Det gäller även generellt för det här mönstret. De långa bladen ger gott om hävstång. På den här kniven ligger "pull" på runt en fyra.

- Walk and Talk, Den här kniven har ett högst gemytligt språk. Rejäla snäpp både när bladet går tillbaks in i ramen och när de stannar i utfällt läge. Vägen dit är också mjuk och sympatisk. Möjligen kunde den vara något lättare. Som det är nu finns ett visst motstånd även om den inte känns grusig på något vis. Bladen har ett halvvägsstopp även om tangen inte är skuren så drastiskt att det blir ett klick i mellanläget. 


Stay & Play
- Spel och glapp, Väl ute sitter bladet som gjutet. Så mycket närmare än ett bladlås än så här blir det inte på en slipjoint. Det långa handtaget möjliggör kraftigare fjäder utan att kniven upplevs som besvärlig att fälla ut. Något glapp i sidled finns inte heller vilket är tacknämligt. 

Så här kan en ryggsida göras även på en mer budgetorienterad kniv. Ett utmärkt exempel på god kvalitet - inte minsta tendens till glipor


En jämn och fin slipning på det här exemplaret


Den trubbiga spetsen på ett långt spey-blad


Sammanfattning



Trapper är ett av mina favoritmönster vilket gett avtryck i samlingen trots att det egentligen inte är fulländat rent formmässigt. Ett inbyggt problem är nämligen att det rör sig om knivar med relativt smala handtag kombinerat mer än ett fullängdsblad. Rent konkret innebär det att när man har ett blad utfällt återstår ett som sticker ut en bit ur handtaget och därmed känns i greppet. Förvisso ligger det an där fingrarna kröker sig och därför spelar det mindre roll.

Extra påtagligt blir problemet på Trappers som försetts med urtag för fingrarna vilket således är helt meningslöst. Sen kan förstås invändas att de här knivarna aldrig var tänkta som täljknivar eller för träbearbetning i stort. Därtill är handtagen för slanka i vilket fall. De fungerar betydligt bättre i grepp där man arbetar med kniven sidledes till exempel.  

En Trapper i det här utförandet väger in på under hektot, 97 g för att vara exakt, vilket är lite ställt i relation till hur mycket blad som faktiskt erhålls. Som fickkniv är de trots det inte ideala. Därtill är de aningen för långa enligt mig och de kantiga främre bolstren kan faktiskt nöta en del på byxfickor.

Men ska man bara ha några få klassiska modeller i samlingen så är Trapper definitivt ett av de mönster jag rekommenderar varmast tillsammans med Stockman och Canoe.


Specifikation

Märke: Rough Rider

Mönster: Trapper
Referensnummer: RR22034BN
Längd hopfälld:  105 mm, 4 1/8"
Bladstål: 440A
Huvudblad:  79 mm, 3 1/8"
Sekundärblad:  79 mm, 3 1/8"
Etsning/text, blad:
Text tang:
Skollor: polerat ben, orangefärgat
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: RR 'bomb'

Tillverkningsland: Kina


/ J - jagar, men mest knivar

måndag 1 december 2014

Traditionella fällknivar - RR Barlow


När det talas om äldre fickknivar är det ofta en Barlow som avses även om många förstås inte vet om det. Mönstret har odödliggjorts inte minst genom litteratur som Mark Twains Tom Sawyer där det i flera passager talas om en "riktig Barlow" och knivtypen faktiskt spelar en central roll i flera scener.

Ursprunget är som så ofta med klassiska knivmönster höljt i dunkel men att ursprunget är engelskt står klart och ofta hänvisas till en Obadiah Barlow som var verksam i Sheffield runt 1670. 

Knivarna var från början tänkta att vara hållbara och billiga. För att få ned priset på knivarna hölls de så enkla som möjligt med kolstålsblad, lättillgängligt ben i handtaget och endast ett blad även om det numera oftast är två. Finishen var av samma skäl enkel och något grov. Utmärkande för knivtypen är att de har ett droppformat handtag där bladet/bladen är fästa i den smalare delen och ett förlängt och förstärkt bolster för ökad hållbarhet. Att de bara är försedda med ett bolster i framkant gör dem till så kallade "Bare Heads".

Rough Rider Barlow

Rough Rider tillverkar Barlows i många varianter vilket inkluderar flera storlekar, olika bladkonfigurationer och många sorters skollor i allsköns färger. Det finns även några versioner med bladlås. Det här exemplaret är en av de mer klassiska versionerna med sitt tobaksbruna handtag och sina två blad. Kniven mäter runt åtta och en halv centimeter hopfälld. 

Stålet är som ofta hos RR 440A men väl härdat och försedd med riktigt vass egg vilket gör att stålet inte känns allt för pjåkigt i sammanhanget

Så tradtionell den kan bli. Droppformat handtag med förlängt bolster och två blad varav en clippoint som huvudblad och ett pennblad som sekundärblad


Fit & Finish
- Bolstret på den här kniven är förlängt som sig bör och gjort i massivt nickelsilver. Det är väl rundat och polerat. På presentationssidan är RRs hästskologo stämplad och bolstret har en dekorationsrand.

- Skollorna är av ben och polerade. Den här färgen kallas "Tobacco" och är en brun nyans med bra djup och mycket lyster. En riktigt attraktiv variant som passar väl till en kniv av den här typen. Den ger en "gammaldags" känsla. På en sida är RRs propellersköld infälld och det arbetet är mycket väl utfört. 

- Ram, Mässingsramens tre lager separerar de två bladen som därmed löper i var sin kanal. Den är välgjord och slipad på insidan vilket ger ett arbetat intryck. Det större bladet är nästan perfekt centrerat medan det mindre pennbladet drar något till höger men skaver som väl är inte mot ramen. 

- Passningen på den här kniven är överlag riktigt god och bland den bästa jag sett på en RR. De välvda skollorna är bra arbetade och så välpolerade att nitarna i skaftet inte känns. Övergången mellan bolster och skollor är mjuk och behaglig och ryggen är jämn. Enda minuset är att det "nedre" hörnet mellan bensida och bolster som inte är helt väl utförd. Där finns en liten kant som kan kännas med fingertopparna. Det är för övrigt där småmissar oftast återfinns på dylika knivar och det är därför ett bra ställe att leta på om man vill avgöra kvaliteten på en traditionell fickkniv. En annan liten miss är att det kan ses en liten glipa mellan ramen och bolstret på en sida om kniven hålls upp mot ljus. 

- Slipningen på kniven är godkänd. Huvudbladet är riktigt vasst och har jämna slipfaser ända ut mot spetsen. Pennbladet är även det skarpt men där har det slarvats när bladen har polerats tror jag. Spetsen är nämligen aningen rundad. Samma problem har jag för övrigt på min Case mini Copperlock vars spets är mindre bra av det skälet. 


Walk & Talk
- Pull, Själva "draget" bjuder inte på särskilt stort motstånd på den här kniven utan ligger på en runt en femma. Men konstruktionen gör att den här Barlowkniven är något av en "nagelbrytare" ändå. Den försvårande faktorn är att åtkomsten av huvudbladet störs av det mindre bladet som delvis skuggar nagelskåran. Det gör att den första delen av öppningsrörelsen upplevs tyngre eftersom det är svårt att få grepp. En inte helt lyckad konstruktion. 

- Walk and Talk, Gången är annars extremt mjuk och ger en exklusiv känsla utan grusighet eller motstånd. Kniven har inget halvvägsstopp vilket jag annars uppskattar. Snäppet såväl vid hopfällande som öppnande är fullt tillfredsställande. 


Stay & Play
- Stay, Båda bladen upplevs nästan som om de har bladlås. En relativt längden på bladen kraftig fjäder och bra passning samverkar till det. 

- Spel och glapp är någonting som helt saknas på den här kniven. Ett exempel på en väl utförd slipjoint.

Nagelskåran är av "matchstick"-typ vilket innebär att halvmånen har försetts med räfflor

Finishen på den här kniven är utmärkt och för prisklassen extraordinär


Skölden som är inlagd i benskollorna är Rough Riders 'propeller'


Sammanfattning



Av alla varianter som Rough Rider gör av Barlowknivar kan det här nog räknas som en av de för mönstret mer representativa varianterna. Jag uppskattar formatet som är litet, fickvänligt och klassiskt men ändå dugligt som skärredskap. Tidigare hade jag även en mindre enbladig Barlow med lås som dessvärre försvann. Den hade "Bark bone"-finish som är ett riktigt trevligt alternativ och förlusten ger mig anledning att återanskaffa en dylik i annan storlek när tillfälle ges.

Något jag emellertid inte uppskattar med den här kniven är att bladen är svåra att komma åt. Det drar ned helhetsintrycket något.

Annars kan sägas att för den som söker en traditionell Barlow med bra känsla och lågt pris så är det här ett utmärkt alternativ. Sen vore det förstås inte så dumt med en dylik kniv med stämpeln "Made in Sheffield" som en del av samlingen.


Specifikation:

Märke: Rough Rider

Mönster: Barlow
Referensnummer: RR846
Längd hopfälld:  86 mm, 3 3/8"
Bladstål: rostfritt 440A
Huvudblad:  63 mm, 2 1/2" Clippoint-blad
Sekundärblad:  45 mm, 1 3/4" pennblad
Etsning blad: ingen/440 razor sharp steel
Text tang: RR hästsko/RR846 china
Skollor: tobacco bone
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: RR 'propeller'

Tillverkningsland: Kina


/ J - följer i Tom Sawyers fotspår