lördag 30 januari 2016

Källkritik

Frågan alla bör ställa sig: Är det här verkligen en källa att lita på?


Det gäller att välja sina källor med omsorg

I vilket fall som helst producerar den enligt uppgift runt en och en halv kubikmeter vatten i timmen och det får väl anses godkänt i sammanhanget. Men det är inte någon av de mest produktiva källorna så där finns utan tvekan förbättringspotential. På den punkten får moder natur knappt godkänt. Bra är emellertid att det inte gjorts avkall på kvalitén. Vattnet håller en jämn och låg temperatur och smaken är utmärkt. 

Det är trots allt en källa jag kan rekommendera för den som är törstig. 

/ J - källkritisk samt måhända en smula ironisk

torsdag 28 januari 2016

Dagens bild nr 16


Jo, det blir en Spydercobild till. Det är ett märke jag råkar gilla kan jag avslöja för dem som missat det. Hade faktiskt haft fler om jag haft råd. Men ni vet hur det är. Så många knivar, så lite pengar. Och då har jag inte ens möjlighet att ge mig in i customknivträsket. Handgjorda knivar ja tack men inte med min budget.

Nåväl, idag en trotjänare som närmast kan betraktas som en mattkniv på steroider. En brytbladsknivs elakare släkting. Designad av Michael Janich som självförsvarskniv baserad på fillipinsk kampkonst men som genom en ren händelse råkar vara tämligen praktisk kniv även till vardagssysslor. Kanske inte vacker men personlig.

Personlighet är något som ofta saknas idag bland alla miljoner grå titanhandtagsförsedda framelocks med flippers och blad på kullager. 


"Mr Toucan nose"


Yojimbo 2, vilket betyder livvakt på japanska är en kniv med ett aggressivt format Wharncliffe-blad i Spydercos CPM S30V. Kniven är sedvanligt märkt med "USA Colorado Earth" för att man skall vara säker på vilken planet skapelsen är ifrån. Låset är det för märket unika "Compressionlock" och handtaget är byggt på stadiga stålliners och har skollor i G10. 


/ J - Wharnielover

(Yojimbotext finnes här)

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

onsdag 27 januari 2016

Rörande "Framelocks"

Det här spontaninlägget inspirerades av ett inlägg i Facebookgruppen "Knivsamlaren" där följande fråga ställdes: "Hur kan Sebenzas ännu vara utan en steel insert, när vi ofta ser titanlås brista?"

Jag började med att svara att alla låstyper när de är korrekt utförda, det vill säga följer låsets egna grundprinciper, fungerar för det de är avsedda för nämligen att förhindra att bladet oförhappandes slår igen över fingrarna på användaren. Enligt den tanken har egentligen inga låskonstruktioner problem som innebär att de "brister". Då väljer jag för samtalets skull att bortse från undermåliga material och usel kvalitetskontroll och utan håller mig till själva mekaniken. 

Men på senare tid, vad man nu vill lägga i det begreppet, har diskussionen om olika låskonstruktioners styrka accelererats. Mycket påeldat av inte minst Cold Steel som är ett märke som använder det hårt i sin marknadsföring. För att framhäva styrkan hos olika lås ägnar man mycket tid och möda att vända upp och ned på lås, banka på dem, fästa vikter vid handtag och på andra sätt provocera dem till dess att de ger upp. 

Diskussionen upplever jag tidigare främst ha varit en amerikansk sådan men eftersom forumen är internationella och knivintresset globalt så sprider det sig som ringar på vattnet via forumtrådar, Youtube, Instagram och andra kanaler. Därför uppstår frågor som den här om varför lås "brister". 

På ett plan kan det möjligen vara en praktisk diskussion men mest ser jag det som en teoretisk sådan kring vårt intresse. Inte så lite likt den eviga diskussion om vilken  sportbil som är snabbast i motorkretsar. Ställ frågan och genast dyker det upp olika klasser, definitioner, påståenden och inte minst teoretiska resonemang utifrån motorstyrka, vikt och andra parametrar. Strax därefter kommer anhängarna av de olika märkena att framföra sina åsikter. Så även i knivvärlden! 


Mitt lilla vedträ jag ämnar lägga på brasan är kanske småprovocerande för någon och är som följer:


Jag klurar på om inte det nuförtiden så oerhört populära "R.I.L" även mer känt som "framelock" i grund och botten är en tämligen medioker konstruktion, särskilt när den görs i titan!


Vad menar jag med det? Jo, såvida de inte är perfekt utförda som exempelvis av Reeve själv eller kanske hyllningen "Sage 2" från Spyderco med flera andra högkvalitativa exempel så dras de med en rad brister redan på konstruktionsplanet som måste kompenseras för.

Ett exempel på en framelock som i det här enskilda fallet fungerar perfekt. Det här 
råkar tillhöra en Spyderco Sage 2


Ett är att vinkeln mellan basen på knivbladet och låsarmen måste vara exemplariskt utfört för att inte en rad problem som "lockrock", "lockslip", "stickyness" med mera skall uppstå. Bara att uttrycken finns styrker min tes hävdar jag. Liknande finns inte för en enkel lockback-konstruktion till exempel. De är kända för att möjligen dras med lite spel upp och ned, inget annat. 

Det har heller inget med prisnivå och kvalitet på material att göra. Exempelvis många årgångar av Strider är ökända för att ha sådana problem trots både en väl tilltagen prislapp och "rätt" titanlegering i handtagen. Så sent som igår tog jag del av en video på YT där man hade problem med "stick" på en Spyderco K2 (inslaget hittas på Paul Mannings kanal) så det är inte heller bundet enbart till vissa märken. 

Utöver det så är det ett välkänt faktum att titan mot stål slits snabbt något jag själv erfarit med även andra låskonstruktioner än framelocks för övrigt som linerlocks med titan i ramen. Såväl enklare knivar som min Böker Plus Whale har utvecklat en smula "lockrock" men även dyrare knivar som t ex Benchmade AFCK har samma problem - de slits hårt. 

Så förutom själva geometrin i låset måste även materialet ses över. Lösningen är att på olika sätt försöka kringgå problemet. Ett sätt att göra det är att ha en grövre konstruktion vilket ger mer material. Så resonerar till exempel Reeve med sin Sebenza. Ett annat är att göra ytan på titanet hårdare och ett tredje är att byta ut änden på låsarmen mot stål, att förse den med en "steel insert". I de två första fallen måste man ändå kompensera för slitaget genom att knivarna förses med något som populärt kallas "tidigt lås", helst skall de knappt ha någon kontaktyta alls för att betraktas som optimala. Att låsarmen knappt tar, "early lockup", betraktas som ett kvalitetsmått och inte som en brist konstigt nog. 

Allt detta görs för att undvika ett problem som är rotat i materialvalet. Men problem är ju till för att lösas, inte sant?

Ett annat känt problem som kan uppstå är "översträckning" av låsarmen. Fenomenet uppstår om brukaren tar i för mycket och råkar sträcka metallen över sin "minnesgräns" varpå risken för deformation föreligger. Oftast kan metallbiten helt enkelt böjas tillbaks, det ligger i titanets natur. Men i värsta fall är kniven mer eller mindre körd. Ytterligare ett problem som måste lösas. Det görs på allehanda finurliga vis med så kallade "overtravelstops". De kan vara av "Hinderer"-typ i form av en disk som agerar "lockbarstabilizer" eller lösas med olika förlängningar på själva ståinlägget i låsarmen. Ibland kan en tillverkare tycka att det är nödvändigt med både hängslen och livrem som ZT i den här videon från Apostle P som har försett kniven med dubbla översträckningsskydd. 

Min poäng är att det uppstått en hel rad lösningar på de problem som ramlås i titan dras med vilket därmed visar att grundkonstruktionen har vissa brister som måste kompenseras för.

Som ni kanske förstår är jag inte emot alla ramlås av princip eftersom jag inledningsvis hävdade att alla lås som är korrekt utförda fungerar. Men däremot anser jag inte att "framelocks" är lösningen på allt och tycker kanske att de skulle användas lite mindre ofta av ren slentrian eftersom många tillverkare uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det finns många andra, mindre trendiga, låskonstruktioner att tillgå. 


/ J - har inte låst sig

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Dagens bild nr 15


Somligt kommer i par. De här mycket omtyckta fällknivarna till exempel. Överst min gamla trogna och vid här laget tämligen slitna Military. Underst lillebror Paramilitary i sin andra itteration, PM2. Båda bra men jag föredrar nog trots allt den mindre kniven om en måste väljas. Det extra stora handtaget på Military är särskilt utformat med tanke på användning med till exempel handskar på. Något jag mycket sällan ägnar mig åt. Men den var länge den kniv som fick följa med på campingäventyr och vandringar. Mycket beroende på att det det långa flatslipade bladet gör den till en kompetent hjälpreda vid matlagning. 


"Brother in Arms"


Ni som känner till era Spydercomodeller vet att originalMilitaryn är en kniv med en så kallad "Nested Linerlock", det vill säga låsarmen i stål är förankrad i den ena G10-sidan. Paramilitary 2 har istället en "compressionlock". Båda de här versionerna har fått CPM S30V i bladet men den mindre kniven är svärtad med det bästa som finns i den vägen - DLC.

Det måste medges att den blå Sprintrunversionen av den kniven med S110V är ytterst lockande. Eller vad säger ni?


/ J - ickemilitär

(Båda knivarna testade, resultatet kan du läsa om här och här!)

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

söndag 24 januari 2016

Traditionella fällknivar - Buck Creek Trapper


Det här är det senaste tillskottet i den ständigt växande Trapperfamiljen. Jag hade helt enkelt ingen representant för det här mönstret med trä i handtaget vilket måste betraktas som en stor brist som var tvungen att åtgärdas. Ett bud lades som vanligt på eBay. Det kan tilläggas att det var ett tag sedan innan kronan dök och dollarn siktade mot stjärnorna. Utgången av auktionen var sympatisk i min favör. För någon dryg hundralapp var samlingen utökad med en riktigt trevlig bekantskap som presenteras här.

Den som vill veta mer om Trappers kan med fördel ta del av det jag skrivit om dem mer allmänt här och mer specifikt i texten som hittas här!

Buck Creek Trapper, Olive wood


Bladstålet är det berömda "Stainless", det vill säga tämligen anonymt - troligen så enkelt som 440A


Som sig bör är kniven utrustad med två blad, en clippoint och ett speyblad.




Fit & Finish
- Bolster, Materialet är nickelsilver/vit mässing och saknar dekorelement. Den främre bolstret är fyrkantigt till formen och det bakre som så ofta rundat. 

- Skollor, Sidorna på den här kniven är gjorda av olivträ och fästa med tre stycken mässingsnitar. Träet har fin ådring, är välslipat och har något så ovanligt i prisklassen som en tredimensionell form. De är både välvda samt något tjockare på mitten. Allt sammantaget ger ett bekvämt grepp. 

- Ramen, är som så ofta på Trappers av mässing. Tjockleken är en millimeter och den är rak och välslipad, även på insidan av greppet. 

- Passning, Är det något den här kniven är så är det välbyggd. Det finns inga synliga glipor någonstans och man har lyckats med övergångarna mellan materialen på ett förträffligt vis. Även i de så kritiska hörnen mellan det främre bolstret och skollorna där en kant gärna uppstår. Slutändarna på ryggfjädrarna, ett annat område som ofta varierar, är fint skurna om än inte perfekta. En liten skillnad syns de två emellan. 

- Slipning, Bladstålet i den här kniven är en väl förborgad hemlighet. På Frosts hemsida kan man läsa att bl a BC normalt är gjorda med blad i kolstål och det gäller exempelvis min Congress. Den här kniven är märkt med enbart "Stainless" vilket troligen innebär så enkelt stål som 440A. Allt tyder på det, främst utseendet. En av de få fördelarna med det stålet är att det dels är lättpolerad och dels att det är mycket rosttrögt. Sen är det lättslipat i allmänhet eftersom det är så mjukt. Det är något jag ännu inte gjort på den här kniven även om det sannerligen skulle behövas. Eggarna är nämligen usla. De är tämligen tvära och på Speybladet kantrar slipningen mot spetsen vilket gör den närmast slö. Clippoint-bladet är inte mycket bättre. Där är förvisso eggarna någorlunda jämna från häl till spets men i gengäld är de inte symmetriska på båda sidor. Även här kantrar slipningen mot spetsen. Slipjobbet känns amatörmässigt eller slarvigt. 


Walk & Talk
- Pull, Bladen är mycket lätta att fälla ut och jag bedömer motståndet till runt en fyra. Det gäller båda bladen. De långa bladen på Trappers som mönster ger också mycket hävstång vilket underlättar utfällandet. 

- Walk and Talk, På det här området känns kniven mycket välbyggd. Bladen löper mjukt och jämnt genom hela öppningsrörelsen. Det skall väl påpekas att det kan uppnås utan alla moderna påfund som glidlager i nylon eller brons eller till och med kullager. Kniven är inte extremt högljudd men ger ändå ifrån sig ett godtagbart snäpp både när bladen stannar i utfällt läge och när de beger sig hemåt. 


Stay & Play
- Stay, Ryggfjädrarna kunde för min del gärna fått vara något starkare. Det är inte så att bladen fäller ihop sig av sig själv men de är inte heller de mest stabila jag stött på. 

I sidled är huvudbladet stabilt. Inget kännbart glapp i sidled även om kniven provoceras lätt. Sekundärbladet däremot har ett litet glapp. Det är inte mycket men tydligt kännbart. Det stör emellertid inte funktionen eller gör så att bladet skrapar mot ramen i infällt läge. Där är toleranserna små. 


Något som förhöjer utseendet på båda bladen är att de försetts med ett litet "clip" på ovansidan av spetsen


En inte särskilt väl slipad spets på ett Spey-blad


Bortsett från slipningen på kniven så är övrig byggkvalité och passning riktigt bra




Sammanfattning

Något som är viktigt att ta i beaktande när man diskuterar klassiska fällknivar i stort är att många av de befintliga märkena har förvandlats till varumärken ägda av koncerner. Så även i det här fallet då BC ägs av Frost Cutlery.

Därför är det viktigt att redogöra för vilka årgångar det handlar om och det här är en modern kniv.

En äldre "Buck Creek" kan vara gjord i Tyskland och i vissa fall i Japan och kan inte jämföras med en nyare. Det är inte säkert att kvalitén är sämre men knivarna är inte byggda på samma vis. Nu hävdas både i uppgifter på nätet och på bladen att den här kniven är "Made in Germany" men det låter jag faktiskt vara osagt. Jag vet så mycket att ett flertal knivar på marknaden består av delar som görs i Kina men sen monteras någon annanstans varpå reglerna tillåter att de märks "Made in XXX". Det gäller allt från svindyra KF till enklare knivar som den här. Men det sägs att det är Friedrich Obertz i Solingen som gör knivarna. 

Överlag är jag mycket nöjd med den här kniven. Det utan att ha använt den måste medges. Än så länge är den en hyllvärmare. Jag har tillräckligt många andra Trappers som fungerar som praktiska fickknivar från stund till annan även om de inte är helt optimala som det enligt mitt tycke. Dels är de något för långa för att passa i en ficka och dels gör de något kantiga hörnen på de främre bolstren att de nöter på fickor. Jag talar av erfarenhet. 

Extra nöjd är jag med priset då det annars ligger på runt 38$ plus frakt från USA. Jag har inte sett dem till salu på hemmaplan. Mot bakgrund av det får min auktionsvinst ses som riktigt lyckad och den gav ett snyggt tillskott i Trappersamlingen. 



Specifikation:

Märke: Buck Creek

Mönster: Trapper
Referensnummer: BC254OL
Längd hopfälld: 110 mm
Bladstål: "Stainless",
Huvudblad: 83 mm
Sekundärblad: 83 mm
Etsning blad: ingen
Text tang: Buck Creek logo x2/ "Germany Stainless Handmade"
Skollor: nickelsilver
Bolster: olivträ
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: Buck Creek "Deerhead logo"

Tillverkningsland: Tyskland


/ J - idag samlare, inte brukare

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

fredag 22 januari 2016

Dagens bild nr 14


Bilden är tagen under den först riktiga köldknäppen här i sydsverige i mitten av december. Kaffet jag tänkte dricka i trädgården frös nästan till is. Morgonespresso håller inte värmen något vidare i vårt klimat.

Kniven för dagen: Min första och enda Al Mar. Extremt sympatiska knivar men inte så lite överprissatta om enbart de ingående materialen tas i beaktande. Lägg därtill synnerligen daterad formgivning, vilket jag i och för sig kan uppskatta. Men attans vilken  finess de bjuder på och en tillverkningskvalité få andra produktionsknivar kan mäta sig med. 


"Ice Cold"


Modellen är en Ultralight Falcon och är en i en synnerligen omfattande syskonskara där det finns både större och mindre versioner, olika bladkonfigurationer och material i handtagen.

Den här har ett blad på strax över tre tum och kniven väger i princip ingenting. Mycket av det kan tillskrivas att det är en konstruktion utan liners där man förlitar sig på styrkan hos linnemicartan. Låset är en frontlock och kniven är nitad. Bladstålet är AUS-8 och formen en slank droppoint. Den är sammansatt med yttersta precision i Japan. 


/ J - dricker kallnat kaffe även idag

(den här kniven kommer att presenteras närmare vid senare tillfälle)

onsdag 20 januari 2016

Ännu en nykomling

Är det inte Schenker så är det posten. Trevligt är det hur som helst så jag klagar inte. Särskilt inte som det här paketet anlände mer än en vecka tidigare än beräknat. 

Man skall hälsa nya medlemmar i familjen välkommen på hjärtligt sätt. Därför sitter jag nu med en god kopp kaffe och njuter av en ledig eftermiddag och min nya kniv.

 
Spyderco Delica 4 Sprintrun, HAP40 Burnt Orange


Just den här såg jag fram emot lite extra då den snabbt tog slut på de flesta ställen jag brukar frekventera och jag ville verkligen ha ett exemplar. 

Det handlar om en "Sprintrun" av Spyderco Delica 4. Versionen är med handtag i färgen "burnt orange" eller barndiarré som min sambo något krasst kallade den. Men det är bladet som är extra spännande då det är ett laminatstål med en kärna av HAP40. 

Och jag kan slå fast att det är en av de bästa fabrikseggar jag stött på. Riktigt vass faktiskt. 


/ J - kaffesuper

tisdag 19 januari 2016

Gästbloggare

En måhända något tvetydig rubrik. Skall det komma gästbloggare hit till mitt hörn av världen eller vad? Det är mer än jag vet om i så fall men det kanske inte vore någon dum idé inför framtiden när jag tänker efter.

Nej, vad det konkret handlar om i det här fallet är att jag framöver kommer att göra inhopp på allas vår främsta svenska knivaffär på nätet: Knivshop.se och deras blogg "Vasst".





En del texter kommer ni att känna igen om ni är läsare av båda sidorna då de kommer publiceras i dubbel upplaga. Annat material kommer att vara unikt för "Vasst".




Sen återstår att se vad detta spännande samarbete kan utmynna i. Inledningsvis kommer jag att testa några fällknivar och redogöra för mina åsikter och synpunkter rörande dem.

Vad som sen händer vet man inte och tur är väl det. Man skulle ju till exempel kunna få ett svart piano i huvudet om det råkar flyga förbi en helikopter som transporterar ett sådant och kabeln går av i fel ögonblick. Sådant vill jag inte veta.


/ J - testar knivar och tillvaron

söndag 17 januari 2016

Dagens bild nr 13


Det här är den sista i raden av råttor jag fångat i min fälla. Jag betar den vanligtvis med PayPal vilket visat sig vara ett framgångsconcept. Den här kniven är snabbare än de andra eller åtminstone mer samarbetsvillig då den är fjäderassisterad. Modell RAT 1 med tillägget "A" till namnet har även försetts med en rejält sträv G10 i skollorna istället för orginalets såphala material "Nylon 6".


"I smell a RAT"


Utöver det följer den sina släktingar när det gäller specifikationen. Ett enkelt droppoint blad i AUS-8 stål, här i satinutförande. Tumknopp för enhandsmanövrering och linerlock för säkerhet. Därutöver en extra säkring som låser bladet i infällt läge - komplett meningslöst!


/ J - råttornas betvingare

(Här hittar du presentationer av Ontarios RAT 1 och RAT 2. Text om ovanstående kniv kommer framöver)

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

lördag 16 januari 2016

Nämen titta vad Schenker kom med!

Kizer Intrepid, Vanguard-serien



Vissa dagar är bättre än andra. Till exempel de som innebär att man får åka till sitt lokala utlämningsställe för försändelser och hämta paket. Det hade jag anledning att göra igår. 

Paketet var från Knivshop.se och innehöll min fjärde kniv från Kizer och den första i den nya Vanguard-serien. 

Det var med spänning jag öppnade paketet. Inte bara för att jag var nyfiken på innehållet utan även för att se om det var helt eftersom det yttre lagret hade distinkta spår av något som kunde vara däcksavtryck på sig. Med undantag för ett lätt knölig förpackning hade det klarat sig utmärkt.

Det blivande testobjektet - Kizer Intrepid Vanguard-series V4468A1


"Vanguard-serien" tillhör Kizers nya "budget-serie" om man nu kan kalla dem så eftersom de sett till material håller hög nivå ändå. När jag köpte mina första Kizer fanns knivarna bara i ett utförande men nu har det valt att släppa flera av sina modeller i två varianter. "Bladesmith-Series" som är de ursprungliga vanligtvis titanhandtagsförsedda knivarna ofta med S35VN-stål i bladen och kullager i keramik som standard.

Sen den här nya serien med något enklare material. Istället för framelock får du en linerlock med ett handtag byggt kring en stålram med sidor i G10. Clipet är i stål istället för titan och kullagren är inte i keramik. Bladstålet är japanska VG10.

För att i lugn och ro kunna insupa de första intrycken av kniven måste man ju ha undfägnad 
så ett par koppar kaffe och lite bakverk fick göra mig sällskap


Nu sitter jag här och börjar fundera kring de allra första intrycken kring kniven. Det går snabbt att konstatera att det är lätt att tycka saker om Intrepid, den är inte neutral och för mycket "mellanmjölk". Det borgar för en bra recension vad det lider.

En stor och robust fällkniv med rejält bett i G10-sidorna


Det är en stor och bastant kniv som utan tvekan känns mer robust än sin mindre släkting Gemini, även den formgiven av Ray Laconico. Om den är en alldeles utmärkt fickkniv så har jag en känsla av Intrepid, särskilt i det här utförandet, är en jäkligt bra fällkniv för utomhusbruk. Men det återstår att se förstås.

Det går också snabbt att konstatera att jag är övervägande mycket positiv till hur kniven känns och upplevs i handen och hur den fungerar vad gäller att fälla ut och in samt hur låset tar. Passning och byggkvalitét är som vanligt i högsta klass när det gäller det här märket. 

Men lika fort hittar jag några detaljer som jag tycker kunde förbättrats. Så allt är inte guld som glimmar.

Kniven skall testas rejält framöver. Vi börjar med "kökstjänst". Boeuf bourguignon står på menyn idag så det börjas med rotsaker och en bit högrev som skall putsas och skäras för långkok. Därför får köksknivarna ledigt idag. 

Intrepid, en tämligen orädd kniv - "pun intended"

Återkommer med såväl en recension/översikt som en långtidsuppföljning på den här kniven. Jag har planer på att införa det som ett stående inslag här på bloggen för övrigt. Att återkomma till redan beskrivna knivar för att se om intrycken förändrats eller kanske bara befästs. 

Vad tror ni om den idén?


/ J - testpilot

fredag 15 januari 2016

God service

Ibland blir man som konsument glatt överraskad. I det här fallet rör det en transaktion på eBay om vilken jag tänkte skriva några ord. 


Upprinnelsen var att jag försökte köpa en för stunden mycket populär kniv via eBay-appen häromdagen. Modellen är slutsåld överallt och den går såvitt jag vet inte att få tag på i Sverige. Jag ämnar för stunden inte tala om vilken kniv det rör sig om men kan avslöja så mycket som att det rör sig om en "Sprintrun"* från Spyderco. Naturligtvis kommer jag att skriva om den senare. 

Anledningen till att jag nämnde att kniven inhandlades via telefon var att det för ovanlighets skull inte fungerade. Vanligtvis går transaktionerna ytterst smidigt men nu fastnade jag när det skulle loggas ut. Jag fick meddelande om att jag "vunnit" men kunde inte betala. Istället fick jag ett felmeddelande som sade att butiken inte levererar till min del av världen. Ytterst märkligt då det inte stod så i beskrivningen och jag har köpt många knivar förut från dem förut.  

Jag mailade White Mountain Knives som butiken heter och fick svar inom tre minuter. Herrn i andra änden sade att det var en "mobile app glitch" och att det skulle fungera om jag loggade in via datorn istället. Det gjorde det! Det bara rasslade till i Paypal-kontot och som så ofta var mina pengar borta. 

När jag ändå var i farten passade jag på att fråga om en order som på något märkligt sätt inte dykt upp än trots att den beställdes innan jul. Jag frågade eftersom en annan kniv, min Spyderco Manix 2 LW, beställd efteråt i tid redan anlänt. Svaret var att det skulle undersökas vilket jag förstår. Normalt skickar de varor samma dag som de beställs nämligen. 

Dagen efter visade det sig att den ordern fastnat i ingenmansland mellan eBays ordersystem och deras logistikprogram. Så kan det tydligen gå. Men det som hände sedan var desto trevligare. Förutom att kniven omgående skeppades iväg så kompenserade Justin på andra sidan pölen mig för dröjsmålet med att dra av halva kostnaden för varan. 

Det visade sig senare snarare vara runt 60% av priset men det gjorde ju inget. Ett utmärkt exempel på hur man skapar nöjda och återkommande kunder. Jag nämnde inte ett ord om kompensation utan undrade bara hur det gick med ordern. Initiativet kom från dem. 

Jag kan därför varmt rekommendera eBay-butiken "White Mountain Knives". De har även en websida men den är faktiskt inte lika uppdaterad och ser därför gles ut ibland. De skickar till Sverige och fraktpriserna är bra - de flesta runt 8$. Så är ni på jakt efter något som inte finns på hemmaplan kan ni kika där!

Nu vidtar den sedvanliga lätt spända förväntan som alltid infinner sig när man väntar på något nytt. 


/ J - nöjd och otålig


* Om jag är rätt informerad innebär en "Sprintrun" från Spyderco att kniven görs i 1200 exemplar och inte fler. Sen finns det en annan variant av begränsade upplagor som däremot kan poppa upp igen om de är populära nog och förstaupplagorna tar slut.  

onsdag 13 januari 2016

Dagens bild nr 12


Samarbete är bra. Det främjar fred och frihet på jorden och skänker harmoni åt mänskligheten. Det genererar även pengar, i alla fall i knivbranchen.

Att transkribera dyra customknivar till enklare format så att de kan köpas av massorna är alltid en bra idé. Särskilt i det här fallet då Emersons förlagor är allmänt ökända för att inte hålla den bästa kvalitén även om förespråkarna på olika sätt försöker förklara för oss andra varför det inte är av vikt med någon som helst passform eller kvalitetskontroll för en kniv som kostar flera hundra dollar.

Bättre då att låta Kershaw göra dem. Eller ännu hellre ZT, men det är annan femma eller snarare modell. 


"Collaborazione"


Det här en i den långa raden av modeller som släpptes samtidigt och har det föga poetiska namnet CQC-6K. Kniven är "Proudly made in China" i stapelstålet 8Cr13MoV. Den låser stabilt med en framelock i stål och öppnas endera med en tumdisk eller med "Wavefunktionen", vilket mycket möjligt kan vara en av världens mest meningslösa uppfinningar enligt mig. Den raserar mest fickor och gör att man riskerar att skära sig varje gång man skall hala fram kniven på ett mer civiliserat och långsamt vis. Den enda handtagssidan är i G10. 


/ J - gillar Emersonsk ergonomi men inte så mycket mer

(Knivrecension av Kershaws Emerson CQC-6K här!)

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

tisdag 12 januari 2016

Visst gillar vi...


...när det kommer den här sortens försändelser!



Gårdagen var bra på många sätt. Bloggmitosen blev klar och så även flytten av "Cykligare" till Svenska Cycling Plus. Utöver det flöt träningen på som den skulle och livet var allmänt gott.

Som grädde på moset låg ett sådant där trevligt fluffigt kuvert och väntade på mig i brevlådan. Ni vet ett sådant som man kan råka få om man skickat efter ett eggredskap eller två.

Den roliga sorten, den som inte är fönsterkuvert


Frågan vilken av knivarna det var som anlänt. Det borde vara en kines skickad från USA eller möjligen en kniv med ett "meteorformat" hål i bladet. Men båda gissningarna visade sig vara fel. 

Det här var ledtråden:


En mycket känd låda även om  Spyderco varierat utseendet på dem under årens gång


Den här färgglada kartongen innehöll en styck efterlängtad EDC-kniv. En Spyderco Manix 2 Lightweight. Jag har varit nyfiken på den efter att ha läst, sett och hört många och mycket positiva omdömen. 


Spyderco Manix 2 Lightweight, här i svart utförande


Det är klart att det hade varit roligt att ha versionen med S110V-stål men jag tyckte att prisskillnaden mot den här med BD1 från Carpenter var för stor. CTS BD1 är för övrigt ett stål jag inte prövat tidigare och inte heller vet så mycket om. Skall förkovra mig lite i teori och praktik och komma med en kommentar om det vid senare tillfälle. 

Även låset, ett "Ball Bearing Lock" är nytt för mig. Nu vet jag ju hur själva tekniken fungerar i teorin förstås eftersom det funnits ett bra tag. 

Naturligtvis följer en recension på kniven så småningom. Den skall bara bäras och användas först!


/ J - nyknivägare

söndag 10 januari 2016

Knivrecension MCusta MC24C

- Den perfekta fickkniven del 23 



Den här modellen är knappast ny på marknaden utan har funnits i mer än tio år och ingår i MCustas "bas-sortiment". Det som fångade mitt öga och intresse en gång i tiden var de eleganta linjerna, de väl utvalda materialen och ryktet om god japansk kvalitet. Jag var redan bekant med ett flertal knivar från Seki-City som Fällkniven och flera Spydercomodeller som görs där och jag har haft förmånen att hantera knivar från MCustas köksknivssortiment vid ett flertal tillfällen.

På önskelistan över märken som produceras i området finns även knivar från såväl Al-Mar som Moki. Seki-City är lite slarvigt uttryckt Japans motsvarighet till Eskilstuna, Solingen, Sheffield, Maniago, Taichung, Thiers eller andra kända centrum för knivtillverkning. 

Mcusta MC24R

Knivarna finns i ett flertal varianter med eller utan damasksmidda blad och med handtag i micarta, corian och olika träslag som "rosewood", ebenholz, cocobolo och kvittenträ. Charmen med trä är att det ger ett eget uttryck och djup då inte ett trästycke är ett annat lik i ådring och mönster. 

Eftersom jag var på jakt efter en sober och elegant kniv med personlighet så fick det bli trä i handtaget även om svart micarta eller vit corian med mörkt kontrasterande damaststål också var lockande kombinationer. Jag valde även ett standardblad för att följa tanken om enkelhet. 

"Machine custom", japansk hantverkstradition parat med modern tillverkningseknik

  
Första intrycket var gott då kniven kommer i en tämligen välgjord papplåda och vid första anblick såg den precis så fin ut som jag förväntat mig. Andra intrycket var däremot betydligt sämre. Jag återkommer till varför.


Blad


Den här kniven är försedd med ett tämligen spetsigt droppointblad med en markerad falskegg på toppen som sträcker sig större delen av bladets längd. Bladet avslutas med en riktigt vass spets. Inte den nåludd som återfinns på en Leek exempelvis men ytterst kapabel och troligen något mer hållbar vilket är tacknämligt. Ytbehandlingen på bladet är en välgjord satinfinish som skänker glans och lyster åt kniven särskilt när ljuset återspeglas i slipningen och falskeggen.

Ett elegant blad i VG10-stål


Bladlängden ligger på runt åtta och en halv centimeter och eggen är nästan lika lång vilket är något jag uppskattar. Tumpinnarna agerar även bladstopp så de är placerade så nära handtaget som det bara är möjligt och är därför inte i vägen vid genomgående skär. Sen kunde det faktiskt fått plats några millimeter blad till i handtaget för att nyttja utrymmet maximalt. Jag ser gärna att ration mellan blad och handtag på en fällkniv närmar sig 1:1 så mycket som möjligt. 

Bladstålet är det för japantillverkade knivar vanliga VG-10 från Hitachi. Det är ett stål jag verkligen tycker om och har arbetat mycket med då det återfinns som eggstål i flera av mina köksknivar från bland andra Hattori och Shiki. Det tar en egg lätt, blir riktigt vasst och är tämligen rosttrögt även om jag inte skulle lämna det med citronsaft på över natten.  

Slipningen på den här MCusta-kniven tillhör egentligen ingen av mina favoritet - en tämligen låg skålslipning. Det brukar innebära vissa problem som kilformad profil på bladet och markant skuldra vid övergång från slipfas till flatsida vilket bidrar till sämre skäregenskaper särskilt vid genomgående skär i fibrösa material. Men här har man räddat funktionen på ett förnämligt vis. Dels är sekundäreggen gjord med mycket stor radie vilket gör att den närmast känns flatslipad när man drar med fingrarna över den. Sen är övergången från slipfas till sida mjukt rundad och saknar därmed kant. Ännu viktigare är att godstjockleken ligger på under tre millimeter. Lägg därtill att bladet har lite gods bakom eggen och att hela bladet i princip är taperat och du har en kniv som skär utmärkt i de flesta material. 

Sen kan tilläggas att den här kniven utan tvekan har en av de vassaste fabrikseggar jag stött på. Kniven rakar hår med lätthet.  


Handtag


Konstruktionen består av en vanlig öppen ram baserad på liners i stål. De är monterade med tre distanser förutom pivotskruven där en fungerar som bladstopp när kniven är hopfälld. I utfällt läge är det tumpinnarna som fyller den funktionen.

Ett handtag med formade skollor av cocobolo


Ramen är inte urborrad på något vis men trots det är kniven tämligen lätt med sina 88 gram. Men det är klart att här finns lite vikt att spara om man så önskar. Men det kan tilläggas att kniven är välbalanserad och i nuvarande konfiguration återfinns balanspunkten precis där den skall - vid urtaget för pekfingret vilket gör kniven smidig och snabb i handen. 

Kniven går att demontera om så önskas. Lite avvikande är att huvudet på den justerbara pivotskruven är av enkel spårmejsel-typ. En lösning som annars hittas på så skilda märken som EKA och Emerson.

Skollorna är av trä och mycket fint arbetade när det kommer till profilering, ytbehandling och inte minst passning mot ramen. Träslaget är i det här fallet cocobolo. Jag har läst på MCustas hemsida att de planerar att byta till andra träslag för att det är svårt att få tag i just det materialet av tillräckligt hög kvalitet. Hädanefter lär det bli "Indian Rosewood" som dominerar vilket lär vara någon form av jakarandaliknande träslag misstänker jag. Personligen föredrar jag den grövre ådringen på cocobolon. 

Konstruktion med ram i stål och som är öppen i ryggen


Modellbetäckningen "MC24" Står för att det här är modellen med något tjockare handtag och utan clip. Det finns även en tunnare "MC14" där handtaget är slankare, något mindre format och den är även försedd med ett clip.

Utförandet på trädetaljerna är exceptionellt välgjorda men det finns några småmissar på finishen för övrigt. En av dem är att kanterna på pivotskruven helt enkelt är lite vass och kan i vissa vinklar kännas. Jag ämnar montera bort den och åtgärda problemet. Sen är insidan på stålramen förvisso både snyggt polerad och något rundad men inte tillräckligt. Det kan fortfarande kännas om man drar fingret längs med ryggen på kniven. Har man en öppen konstruktion på ett knivhandtag är det viktigt att insidorna rundas rejält för att man inte skall känna dem i handens mjukdelar när kniven greppas hårt. 

En av få missar - den lätt utstickande kanten på pivotskruven är tämligen vass


Annars är handtaget riktigt bekvämt trots sin form får jag väl säga då jag egentligen föredrar slätare handtag. Men i det här fallet fungerar fingerurtagen väl i de olika grepp som kan vara aktuella och särskilt i fattningar i nypan och andra som passar för småarbeten vilket defintivt är vad den här kniven kommer att användas till. 

Kniven har ett mycket litet hål för fånglina. På den här kniven känns det mest överflödigt.


Öppning och lås


Bladet löper på något för prisklassen så ovanligt som glidbussningar i teflon. De är emellertid en specialvariant med smörjkanaler vilket inte är vanligt. Det gör att knivar från MCusta är kända för att vara extremt mjuka i gången. 

En mycket lättåtkomlig och välfungerande tumknopp. Den sitter även exemplariskt långt in på bladet


Men det var verkligen inte det här exemplaret inledningsvis. Jag trodde först att det var något fel på kniven. Den hade en mycket kärv närmast grusig känsla vid öppning och var inte i närheten av att glida någonstans. Bladet var till och med trögt att öppna. Jag släppte därför något på pivotskruven för att se om det skulle hjälpa, men icke.  

Den usla känslan förstärktes av att låset var segt att släppa. "Lock-stick" på en linerlock i stål!? Aldrig hört talas om det fenomenet tidigare, inte ens på mina billigaste kinesiska knivar. Det var inte den känsla jag förväntade från ett knivmärke känt för sin precision i tillverkningen och goda kvalitetskontroll. 

Men sen tänkte jag efter lite och hällde i en droppe olja och vips - förvandlingen var fullständig! Kniven blev precis så mjuk som det talas om och alla tendenser till kärvande lås försvann omedelbart. Uppenbarligen är det här en kniv som behöver smörjas från stund till annan. Numera är kniven en "freedropper", det vill säga bladet faller in av sin egen tyngd när låsarmen släpps så en viss försiktighet bör iakttas vid hantering. 

Kniven låser med hela låsarmens bredd vilket gör den robust


Efter det spa-badet kan konstateras att kniven låser oerhört bastant. Inte minsta tendens till glapp eller spel i bladet och låsarmen är lätt att släppa. För att underlätta åtkomst har den försetts med de enda räfflor som återfinns på kniven. De fungerar väl även om jag personligen kunde undvarat även dem. 

Bladet öppnas med dubbelsidiga tumknoppar som är relativt lättåtkomliga och med dem kan man företrädesevis smyga fram bladet stilla och kontrollerat. Vill man kan man emellertid med lätthet snärta fram bladet med tummen. Det passar sig dock inte på den här typen av kniv enligt mig. 


Att bära


Något överraskad blev jag faktiskt då jag helt missat att modellen "MC24" till skillnad från "MC14" saknar clip. Den sistnämnda är försedd tunnare skollor med grundare fingerurtag och som sagt andra möjligheter för fickan. Det var nog den jag sett på bilder när jag tänker efter. 

"MC24" levereras med ett något opassande fodral i nylon


Istället levereras den här kniven med ett fodral. Det är gjort i svart nylon med fäste för såväl horisontellt som vertikalt bältesbärande. Materialen känns väl sådär men känslan förhöjs av en en sydd läderlogga. Däremot tycker jag inte det passar med stilen på kniven för övrigt. Det borde i så fall varit ett tunnare läderfodral. Jag kommer troligtvis aldrig att använda det. 

Eftersom kniven är lätt och mäter runt decimetern i strumplästen får den istället glida ned i en ledig ficka. Nackdelen med det och de fina träskollorna är att den knappast kan samsas där med något annat utan att bli repig. Patina i all ära men jag vill inte misshandla kniven ihop med nycklar eller annat.


Sammanfattningsvis


Ibland ligger det mycket i ett namn och "MCusta" är ett talande exempel då det utläses "Machine Custom". Det är kopplat till att det handlar om knivar som monteras, finjusteras och poleras för hand men att vägen dit inkluderar att alla metalldelar är utskurna med laser eller CNC-frästa istället för att stansas ut som på enklare knivar. Det är en synergi mellan klassiskt japanskt hantverkstänkande och moderna industrimetoder.

En angenäm bekantskap


Efter att ha fått sin droppe olja är kniven precis så mjuk och behaglig i gången och låset som precisionen i tillverkningen tillåter och som ryktet gör gällande. 

Bladet är närmast perfekt utfört vad gäller slipning och polering. Det sitter även helt centrerad i handtaget i infällt läge. Överlag är det en mycket välbyggd kniv. 

Det blir tämligen uppenbart att det finns en viss distans mellan den japanska och amerikanska marknaden vilket jag i det här fallet tycker är befriande. Annars hade den här kniven haft bussningar i fosforbrons alternativt försetts med kullager, haft en urborrad lättad ram och hela handtaget hade varit nedlusat med "jimpings" på både blad och handtag för ökad friktion. Det finns en viss likriktning i hur knivar byggs helt enkelt. Den slipper man här. Mer tradition och något mindre trender även om formspråket på den här kniven är allt annat än traditionellt.  

Det här är en kniv jag rekommenderar till dem som vill ha en fickkniv med stil och finess försedd med ett ruskigt vasst blad. Köp den inte däremot om du vill ha en kniv att bända upp färgburkar i jobbet med. 


Specifikation:

Längd utfälld: 197 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt:  88 g
Bladlängd: 85,7 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: VG-10, HRC60
Handtag: Cocobolo över liners i stål
Lås: Linerlock

Producerad av: MCusta, tillverkad i Japan


/ J - besöker den uppåtgående solens land

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Knifereview MCusta MC24

This is an English version of a review or maybe overview of a knife that is part of a series called "The search for the Perfect pocketknife" and this happen to be part no 23. Not really logical but the rest is written in Swedish. This is one of the latest texts on the subject. It started some years ago with Spyderco Delica 4 followed by  it's antagonist from Benchmade, the Mini Griptilian and continued from there.

I'm quite sure that I will never find the "perfect" knife in any true sense of the word. But getting there is both fun and entertaining as you all probably are well aware of. And you nice people are most welcome to follow my journey there.

Today I give you a piece of refined Japanese cutting tool.



This model is hardly new to the market since it been around for more than ten years and is part of the MCusta "Basic-line". What caught my eye and interest back when I saw it the first time was the elegant lines, well chosen materials and the reputation about Japanese quality. I was already familiar with lots of other knives from Seki City like Fallkniven and several Spydercomodels which are made there and I have had the privilege to handle knives from MCustas line of kitchen knives at more than one occasion.


Mcusta MC24R


The MCusta knives are available in several versions with or without damascus steel and with handles in materials like Micarta, Corian and a number of different woods like "rosewood", ebony, cocobolo and quince. The charm with wood is that one piece isn't exactly like another and therefore have it's own expression.

I was at the time in pursue of a sleek and elegant knife with some character and the choice fell on wood even if black Micarta or white Corian with dark contrasting damasteel also were tempting alternatives. I also went for a standard blade to follow the idea about simple elegance.



"Machine Custom", Japanese craftmanship combined with modern production technology


The first impression was very good since the knife comes in a rather nice box and at first glance the knife looked exactly as I pictured it. Second impression was however not good at all. I will come back to why.


Blade


This knife is equipped with a rather pointy droppointblade with a well defined top swedge that run for almost the entire length of the blade. The tip is quite thin but not the needlepoint you find on a Kershaw Leek for example but very capable and a bit more sturdy which is commendably. The finish is a very well made satin that gives a nice shine and luster to the blade especially when light is reflected in the grind and swedge. In short it's a beautiful blade. 


A sleek blade in VG-10 steel


The blade length is 3.25" and the edge is almost as long, proportions which I highly appreciate. The tumbstuds also acts like bladestops so they are placed as close to the handle as possible and are therefore not in the way at all during work and through cuts. An area where many knife models fails unfortunately. 

Accordning to me MCusta could however have crammed another millimeter or two of blade into the handle in order to maximize use of space. In general I like when the ratio between handle and blade on folding knives is as close to 1:1 as possible. Exceptions always exists but it's a good ground rule.

The bladesteel is Hitachis VG-10, a quite common steel in knives made in Japan. It's a steel I really like and have worked plenty with since it's found in several of my kitchen knives from among others Shiki and Hattori. It's easy to sharpen, takes a really good edge and is fairly corrosion resistant even if I don't leave VG-10 blades with lemonjuice on them overnight. The edge retention isn't the best if compared to later "super steels" of course but is still adequate. I might add that I don't mind using my rods or strop from time to time. 

The grind on this MCusta knife is not one of my favourites though - a fairly low hollowgrind. That usually means certain problems due to a wedgelike profile on the blade and a clear shoulder between grind and flatside. That in turn contributes to less good cutting performance especially in fibrous materials. That's the theory anyway. 

But Mcusta has done some important things right. First of all the radius of the hollowgrind is very large. So large that it almost feels flat to the touch. Then the transition from bevel to side is very smooth and rounded. And maybe more important, the thickness of the bladestock is not more than three millimeters to begin with. If you combine that with a blade that is rather thin behind the edge you've got a knife that cuts well in most materials.

I might add that this knife came with one of the sharpest factoryedges I ever encountered. It shaved hair with ease. Later encounters with knives from MCusta tells me that it wasn't a fluke either.


Handle


The construction is a standardarized open frame made out of steel liners. They are connected with three spacers and a pivot. One of them acts like a bladestop in closed position. When the knife is unfolded the thumblugs acts as stop pins.

A handle made out of 3D-sculpted Cocobolo with finger grooves


The frame is not drilled out in any way but despite that this is a light knife weighing in at mere 3.25 oz. But of course there are some weight to be saved if they aimed for really light weight. But the knife is well balanced and in current configuration the balance point is found exactly where it should be - at the fingerchoil. That makes for a knife that feels fast and lively in hand.

The knife can be dissassembled for maintanance if you so wish. Something slightly unusual is that the head for the adjustable pivotscrew is made for an ordinary screwdriver or coin and not the on knives more common torx. A solution otherwise found on as diverse brands as EKA and Emerson.

The sides is made out of wood and is very well crafted when it comes to texturing, finish and fit against the frame. In this case the wood is Cocobolo. I've read on Mcustas homepage that they plan to change to other woods because of quality issues. Henceforth they plan on using "Indian Rosewood", which is some form of Jacaranda, to a large extent. Personally I prefer the larger grainpattern on the Cocobolo from a pure aestethic viewpoint.

Open back construction with barrelspcacers and based on a steel frame


The modelnumber "MC24" means that this is the sligthly thicker version of the knife without a pocketclip. There is also a thinner "MC14" with a slimmer handle equipped with a clip for those who prefer that set up.

The execution of the woodhandle is exceptionally well done but there are actually some small misses in the overall finish. One of the most obvious is that the edge of the pivotscrew head is almost sharp and feels a bit uncomfortable in some grips. I have since I wrote this fixed that little issue.

Another detail that I don't like is how the inside of the frame is finished. It is certainly both polished and rounded. But not enough I think. It still can be felt if you drag your finger along the back of the handle. If you have an open construction it's important that you chamfer and polish the insides properly so that they don't interfere with the hands softer parts when the knife is held hard.



One of few misses - the slightly protruding pivotheadscrew is fairly sharp


Otherwise the handle is quite comfortable. Despite it's shape I might add since I normally prefer straigther handles without this type of pronounced finger grooves. They have a tendancy to not fit at least my hands.

But in this case the grooves works well in different kind of grips. Especially in pinchgrip and other grips that might be used for precise work which is what this knife does best. But I can clearly see that persons with bigger hands than I can feel a bit cramped on this handle. 

The knife comes with a very small hole for a lanyard. On this knife it feels redundant.


Deployment and Lockup


The blade runs on tefonwashers which is rather unusual in this priceclass. But Mcustas signature washers have an extremely smooth almost hydralic feel to them. 

A very easy accessable thumstud. It rides exemplary close to the handle


But, and there is a big but this particular specimen was everything but smooth at arrival. At first I thought there was something wrong with the knife. It had a harsh almost gritty feeling when opening and wasn't close to "butter anything". The blade was even sluggish to open. I therefore eased the pivot so see if that did help any, but no. I only got blade play as a result.

The wretched feeling was amplified by a sticky lock. Lock-stick on a steel linerlock? Never heard about before, not even on my cheap knives. That wasn't exactly the feeling I expected from a brand known for it's precision and good quality control. They even named their brand "Machine Custom"!

But then I got an idea and put a drop of oil in the joint and in a sudden the transformation was complete. The knife became exactly as smooth as talked about and all tendencies to lockstick was gone at a blink of an eye never to return. Obviously this is a knife that requires a drop of oil from time to time.

Nowadays the knife is a "freedropper", the blade falls under it's own weight when the lockbar is released. I dare anyone to find a more silky action from a knife not on bearings. So some caution when handling is strongly adwised if you prefer to keep all of your fingertips. 


The whole lockbarinterface is engaged which makes for a solid lock up


After that speedy spa-treatment one can conclude that the knife locks very positive. No tendencies at all for movement in the blade, not up- and down nor side to side and the lockbar is very easy to release.

For better traction the only "jimpings" found on the knife is placed on the reliefcut for the lockbar. They work well but I could have lived without them as well. Not a fan of the phenomenon at all but that is my personal preference. And if they are going to be present on a knife they should be motivated, well placed and executed. 

The blade is opened by double sided thumbstuds who are relatively easy to access. With them you can preferably open the knife in a slow controlled motion. It is also possible to whip the blade out with just a flick of the thumb. But somehow it doesn't fit the style of the knife I think. Nowadays it's hard to avoid though because the knife opens so smooth. 


To Carry


I was a bit surprised when I first received the knife since I totally missed that this version "MC24" unlike "MC14" don't have a clip. The latter has thinner handlesides with shallower fingergrooves and other carryoptions. It was probably the one I've seen in pictures when I think about it.


"MC24"  comes with a nylonpouch for carry. A material somewhat inapropriate in this case


This knife is instead comes with a pouch. It's made out of black nylon with the option of both horisontally and vertically carrying on the belt. Even if the quality is high the materials chosen feels so-so. The overall impression is saved by a sewn leatherlogotype. But my opinion is that the nylon doesn't match the style of knife. It should have been a thinner leatherpouch. As is I do not use it.

Since the knife is light and measure round 4" folded it may instead slide into a vacant pocket. The downside to that is that the nice woodenscales hardly agrees with keys and other stuff without being scratched. Patina in all it's glory but I don't want to manhandle the knife.


To Conclude


Sometimes a name actually means something and "MCusta" is a good example of that since it is read "Machine Custom" as mentioned. It's linked to the fact that the knives are assembled, tuned and polished by hand but all parts are cut with laser och CNC-machined prior to that. It's a synnergi between traditional Japanese handicraft and modern industrial methods according to themselves.


A charming and sharp alternative to take into consideration if you are in search for a gentlemans EDC


After receiving it's drop of oil the knife is exactly as smooth and nice as the precision in the materials allow and the rumour has it. So the name is still viable. 

The blade is close to perfection when it comes to sharpening and polishing. It's also dead centered. Ovarall it'ts a really well made knife, no complaints there. 

Maybe it's just me but I feel a discrepancy between the Japanese and the American market or knives mainly aiming that way. Had this been an American made knife I guess the bushings had been replaced with bearings, the frame had been drilled out heavily and the entire handle and maybe half of the blade had been full of jimpings to provide a "traction plan". There is a certain conformity in how knives are made these days. But not in this case. A little bit more tradition and a little less trends even if the design elements in this knife is everything but traditional. A welcome addition to a modern knife world dominated by titanium framelock flippers or as I sometimes call them "herrings".

This is a knife that I can recommend to those who searches for a stylish and sophisticated pocketknife with a terribly sharp and pointy blade. A gentlemans knife with EDC-capacity. Don't buy it however if you want a trusty knife to pry open paintcans at construction sites.



Specification:

Overall Length: 7.5"
Handle Length: 4.5"
Weight:  3.25 oz.
Blade Length: 3.25"
Blade Thickness: 0.12"
Blade Steel: VG-10, HRC60
Handle Material: Cocobolo scales over steel liners
Lock: Linerlock

Produced by: MCusta, made in Japan



/ J - in search for Japanese precision

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre