fredag 29 april 2016

Dagens bild nr 36, äppelkompott

Jag var bara tvungen. Lockelsen blev till slut för stor. Om man nu håller i en kniv som är helt ägnad att användas till en sak, som inte är att skära äpplen, så måste man bara försöka!

Det gick som väntat. Äpplet dog en föga ärorik död och jag fick äppelkompott att förtära. 


"Even Dragon eats Apples"

Kniven är en indonesisk karambit från Tora Tactical Knives. Den är helt gjort i titan och därmed mycket lätt, eggarna är försedda med volframkarbid för att bli hårdare även om jag ställer mig en smula frågande till den uppgivna hårdheten på över 70HRC.

Tora är en knivmakare från Thailand av alla ställen och jag tycker att det är en intressant kuriosa i sammanhanget att "Tora" betyder tiger på japanska. Nu vet jag inte om namnet är taget eller om han verkligen heter Tora. Jag får väl fråga någon gång eller så är det kanske någon av er läsare som vet mer? Man når honom enklast via hans Facebooksida, någon hemsida har för närvarande inte tid med. 


/ J - "the appleslasher"

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 26 april 2016

Böker Aurora

- Ibland blir det inte som man tänkt sig, fast på ett bra sätt!


Jag skulle utvärdera och skriva en recension av en lånekniv från Knivshop.se var det tänkt. Bökers modell "Aurora" formgiven av allas vår danske virtuos Jens Ansö var det som stod på programmet. 

Det var en kniv jag såg fram emot att få stifta bekantskap med. Mest för att såväl designen som ett flertal detaljer som går att utläsa redan av bilder såg ut att tilltala min smak. 

Ett av Bökers flaggskepp, "Aurora"

Vad jag inte visste då var att jag skulle falla pladask! Redan när jag packade upp den ur den relativt exklusiva asken ökade nyfikenheten. Väl i hand satt den liksom fast och ville inte lämna. Jag kände direkt att det här var en kniv för mig. Extremt bekväm i ALLA grepp. Välbalanserad, gjord i goda men framför allt väl valda material och med fina toleranser. 

Inte en chans att jag skickar tillbaks den här kniven. Påminner mig på något vis om en annan kniv jag tror mycket på utan att ha hållit i den, nämligen Spydercos Slysz Bowie. 

Återkommer förstås med en recension av detta förnämliga eggredskap inom en inte alltid för avlägsen framtid. Men jag misstänker att den kommer att få en positiv slagsida!


/ J - knivglad

måndag 25 april 2016

Dagens bild nr 35


Bilden kallade jag för "Another angle" av det enkla skälet att det är vad det är. En annan vinkel på en bild jag döpte till "Rush Hour" som nu är upp i över 2600 "likes" på Instagram. Vad man än tycker om det är det min största framgång på det området hittills kan konstateras. 

Jag kände mig föranledd att ta några bilder till då jag ändå ställt upp dem. Fällknivarna på bordet är inte alla jag äger men ett par tre hundra stycken. Det tog sin tid att fälla upp dem, placera ut dem och plocka bort dem igen kan jag säga! När jag var klar började det mörkna så det blev inte så många bilder som önskat.

"Another Angle"


Orsaken bakom uppställningen var egentligen inte att fotografera knivarna utan att städa och damma av hyllorna de låg på. Nu verkar det projektet ha havererat för de är fortfarande inte på plats utan ligger utspridda i hela hemmet. På golv, sidobord, runt datorn, vid tv:n, på matbordet - överallt faktiskt. 

Det är mer plock än man kan tro att förflytta "samlingen" eller knivhögen från en plats till en annan. 


/ J - lätt överväldigad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 22 april 2016

Kizer Perock

Designersamarbeten XII, Willumsen



Det var med något uppskruvade förväntningar den här kniven togs emot . Det fanns flera skäl till det och ett är att "Perock" är den första kniv jag kikar närmare på i mitt kommande samarbete med Kizer som prototyptestare. Egentligen skulle därför kniven ha anlänt i ett tidigare skede men så blev inte fallet den här gången. Den beräknas nå butikshyllorna om någon eller några veckor så ändringar är inte aktuella i det här skedet.  

Det andra skälet var att det här egentligen inte är den sortens kniv jag generellt föredrar. Men omväxling förnöjer och jag är ofta nyfiken på att se om eventuella fördomar stämmer eller om jag fått saker om bakfoten. Ibland kan det vara synnerligen roligt att ha "fel". Jag har tidigare inte stiftat bekantskap med den danske knivmakaren Mikkel Willumsens verk annat än på bild så det här såg jag fram emot.

"Perock", resultatet av ett samarbete mellan Kizer och Mikkel Willumsen

Jag kan direkt säga att jag uppskattar den här kniven för att den är lätt att ha åsikter om. Den lämnar få oberörda och det är den sortens design som man endera avskyr eller älskar. Intressant med andra ord, långt ifrån mellanmjölk och den är en god representant för Willumsens sätt att formge knivar. 

Kizers paketering kändes mer lyxig än sedvanligt. Först en yttre låda och sedan en elegant ask som innehöll ett styck förvaringsfodral där kniven återfanns vilket gjorde att det hela kändes arbetat.

Kniven kom ytterst väl paketerad


Det är en fullvuxen kniv som dock inte mäter mer än 20 cm på längden


De första intrycken är ofta bestående och när lådan väl passerats var känslan av kniven att den var:
 välbyggd, bastant, hade bra lås, mycket blad och snyggare handtag än förväntat.

Sedan var det dags att undersöka Kizers tolkning av Willumsens "Perock" noggrannare. 


Blad


Det som dominerar det visuella intrycket på den här kniven är det synnerligen bastanta och djärva bladet. Inte nog med att det är stort, brett och grovt. Det har även försetts med en "fuller"/blodskåra med hål i och därtill en slående dubbelslipning. Den tantoinspirerade spetsen är flatslipad och själva huvudeggen är skålslipad med en svag "recurve". På bladet återfinns även två kraftiga bladstopp.

Sen bjuder handtagets utformning på en optisk illusion som gör att det ser ut som om bladet inte skulle få plats i handtaget. 

Ett styck massivt blad med många detaljer


Formen ger en oerhört stark spets som troligen är omöjlig att bryta av och en något tunnare egg för skärande. Men det är i teorin. Skall jag vara ärlig så ger utformningen också ett blad som i praktiken är nästan omöjligt att använda ens till enkla vardagsuppgifter. Visst, det går att skära saker till nöds eftersom eggen är någorlunda vass men detaljer som en "fuller" med hål i bladet, dubbelslipning och därtill grundläggande drag som slipning och godstjocklek diskvalificerar den från att vara praktisk.

Men det är inte heller det den här kniven främst är designad för kanske skall tilläggas. Jag betraktar den här som en ren "tactical folder" - en självförsvarskniv hur kontroversiellt det ämnet än kan vara*. Sådana knivar är även tacksamma samlarobjekt. 

Som ofta i Kizers finare knivar används S35VN som bladstål


Stålet** är det pålitliga och mycket dugliga S35VN från Crucible som Kizer använder i alla knivar som ingår i deras "Bladesmith"-serier. Godstjockleken på det grova bladet är fyra millimeter. "Perock" har försetts med så mycket blad som går att klämma in i formatet och det mäter tio centimeter på längden.

Finishen är en utmärkt halvpolerad satin som glittrar förföriskt i det komplexa bladet. Slipningen är väl genomförd sånär som på en mindre detalj. Den är något ojämn på en sida vid övergången mellan eggarna även om det är minimalt. Men det är för övrigt den enda miss jag hittat på hela kniven trots att jag gått över den med lupp. Kizer kan det här med kvalitetskontroll. 


Handtag


Även handtaget är slående. Det är i mitt tycke snyggt med en arbetad mörkgrå yta som drar åt "gunmetal grey" med ett böljande fyrkantsmönster som dekoration och för ökad friktion. Materialet är titan och tur är det annars hade kniven väg in på mer än de 173 gram min våg får den till nu.

Handtaget erbjuder fullgott utrymme och bra om än något begränsat grepp


Konstruktionen är synnerligen öppen och de två metallsidorna hålls samman av endast en överdimensionerad skruv utöver pivotskruven. Utseendemässigt speglar de varandra och utgör ett visuellt tillskott. En detalj jag uppskattar är att i mitten av de rejäla doningarna återfinns vanliga torxskruvhuvuden så eventuellt underhåll och justering är lätt gjort. 

Greppet är av "pistolkaraktär" det vill säga vinklat i förhållande till bladet. Det ger en avslappnad handled när bladet pekar framåt vilket ger en fingervisning om hur kniven bäst greppas. 

Handtagsformen både styr och begränsar antalet möjliga grepp. Det går knappt att hålla kniven i omvänt grepp med eggen uppåt, "drawcut" eftersom den överdimensionerade flippern då skär in i mjukdelarna av handen på ett obekvämt sätt. Den stoppar även "fillippino"-fattning det vill säga grepp med tummen långt fram på bladet samt är i vägen vid "pinchgrip", att hålla kniven i nypan. Återstår då tre grepp, standard "hammargrepp", "sabelfattning" och med bladet nedåt, eggen framåt - "ispik".

Konstruktionen är inte bara öppen utan mycket öppen. Utöver pivotskruven finns endast en sammanhållande punkt


Uppenbarligen skall kniven användas för maximal räckvidd i "sabelfattning" eller vändas på för att hållas som en pik. Men även dessa grepp har sina för- och nackdelar. Pistolgreppet tvingar bak handen och "jimpings"/räfflor antyder att tummen skall placeras där. När så görs hamnar den övre bakersta delen av handtaget mitt i mjukdelarna, där den skär in något. Det känns inte omedelbart men efter ett tag. Dessvärre finns det fler "hotspots" på handtaget. Värst är de överdimensionerade jimpings som återfinns på främre delen av handtagsryggen. Om man skall använda kniven för arbete eller för den delen träning under en längre tid rekommenderar jag därför tunnare handskar. Noteras bör att det är inget som stör om man hanterar kniven en kortare stund.  

De grova räfflor som finns trycker mot handen i förlängningen


Men slår man samman egenskaperna: Kraftig spets, rejält parerskydd, pistolformat grepp och extra stöd från baksidan av handtaget när det vilar mot handflatan så får man en kniv med specifika egenskaper. Hela kniven känns konstruerad för att stöta med! Den strävar liksom framåt.

Och här märks en av knivens största fördelar tydligt. Den är ytterst välbalanserad. Vikten är koncentrerad till urtaget för pekfingret och trots att det inte är en lätt kniv känns den kvick och rörlig i handen. Det är lätt att byta riktning och utföra "snapcuts".  Det är ett stort plus för en kniv i den här genren. 


Öppning och lås


En "taktical folder" måste även vara hyfsat lätt att hala fram. På det området har den här kniven sina begränsningar måste jag tillstå. Den är lite speciell att öppna. Flippern är förvisso mycket väl tilltagen men det hjälper inte helt då det är ett mycket blad med stor massa som skall accelereras. Kniven kan endast öppnas om man är bestämd och bara på ett sätt, genom att dra fingret bakåt. Det kräver lite tillvänjning. Att trycka nedåt fungerar inte alls. 

Men vart landar fingret då? Jo mitt på de överdrivet grova räfflorna på översidan av handtaget. Det ger efter en kort stund ett mycket ömmande finger. Nu kanske vän av ordning tycker att det är onödigt att öppna och stänga en kniv upprepade gånger och att det därför är ett ickeproblem. Fast med Perocks tänkta användningsområde tycker jag för ovanlighets skull inte det. 

En inte helt lyckat kombination: massivt blad, grova "jimpings" och en flipper


Skall nu en kniv vara "taktisk" så behöver det motoriska minnet nämligen övas upp. Det kräver rätt många repetitioner vill jag understryka som gammal kampsportsutövare. Här skulle jag därför gärna se att de "jimpings" som finns rundades av ännu mer eller faktiskt avlägsnades helt. Det är i mitt tycke inte helt bra att ha den utformningen på knivar försedda med flipperöppning. På den punkten är jag och herr Willumsen således inte helt överens. Sen kunde även själva flippern behöva förses med mjukare konturer. Som det är nu är den en smula kantig vilket både känns när den används och när den agerar fingerskydd. 

Trots det stora hävstången rör sig bladet inte särskilt fort om inte lite handled läggs till. Det handlar om moment helt enkelt.  Då blir å andra sidan kniven desto snabbare och funktionen riktigt god. 

Mycket av det kan tillskrivas det faktum att toleranserna på den här kniven är mycket små och att bladet löper på kullager. Gången är silkeslen och känslan av kvalité påtaglig. Det gäller även när kniven fälls ihop. Bladet faller in av sin egen tyngd men inte som en giljotin utan med en kontrollerad lätt hydralisk känsla. 

Ett riktigt väl utfört ramlås med det numera
 nästan obligatoriska stålilägget


Väl ute hålls bladet på plats av ett av de bästa ramlås jag stött på. Det är riktigt välkonstruerat. Det låser ytterst stabilt och släpper lika lätt. Något glapp eller spel finns naturligtvis inte i bladet och en del av det tror jag kan tillskrivas de överdimensionerade yttre bladstoppen som bidrar till ytterligare stabilitet. De kan för övrigt till nöds användas som tumknoppar om tryck appliceras i exakt rätt vinkel.

Det blir inte så mycket bättre än så här på en serieproducerad kniv. Effektivt, starkt och lätt att komma åt. För att trygga livslängden är låsarmen försedd med stålinlägg. Kizer börjar kunna den här biten extremt bra. 


Att bära


En fällkniv som mäter 11 centimeter på längden, väger in på 1,7 hekto och framför allt är 5 centimeter bred på fläskigaste ställer är förstås inte helt diskret i fickan. 

Därför krävs även att den här kniven förvaras i rätt sorts ficka, läs "tillräckligt stor" och som är tom för att den skall gå att få fram kniven någorlunda behändigt. Bredden i kombination med den utstickande flippern gör hela förfarande omständligt annars. Utöver att den kräver utrymme är den förvånansvärt bekväm att bära omkring på. Mycket av det kan tillskrivas att Perock är tunn. Den mäter elva millimeter över ryggen och den inte alltför motspänstiga titanytan i kombination med ett väl fungerande clip gör att kniven kan halas fram relativt fort. Det är ytterligare ett plus i sammanhanget. Särskilt som fingrarna automatiskt hamnar rätt för att fälla ut bladet när det görs.

 
Det är en substantiell kniv och inte minst märks bredden i fickan. 
Clipet fungerar väl även om jag gärna sett ett som mer passat temat på kniven


Clipet är i titan och är blåanodiserat vilket gör att det i färg påminner om det som återfinns på några andra Kizermodeller som exempelvis "Gemini". Jag vet inte om jag valt den färgen själv utan snarare hade jag gått på något "gunmetalgrey" som bättre matchat handtaget i det här fallet. Det fungerar väl men utseendemässigt ser det lite ut som en efterkonstruktion. 


Slutsats


Dansk design har alltid varit en kvalitetsstämpel och så också i knivvärlden. Böker samarbetar mycket med Jens Ansö och Kizer valde Mikkel Willumsen eller om det var tvärtom, det vet jag inte men hur som haver är det ett lyckat möte. 

Jag uppskattar verkligen att Kizer breddar sitt samarbete ytterligare med ännu fler formgivare och knivmakare då det ger ett bredare sortiment och därmed mer för mig som kund att välja på. Ett tag kändes det som de upprepade sig något. Den känslan är borta nu och de nya modeller som kommer uppvisar variation.

Min uppfattning är att de har gjort det igen. Jag tror inte att den här kniven kommer att nå samma försäljningsframgångar som exempelvis "Gemini" mycket beroende på att det här är en mer särpräglad design som därmed inte lockar lika bred publik.

En best på språng, inte en kniv för alla men definitivt ett alternativ för den som vill ha en Willumsen!


Men av vad jag kan utläsa har Kizer följt originalet tämligen troget även om jag från säker källa fått höra att produktionsversionen är betydligt snällare  mot handen än den ursprungliga customversionen av Perock.

Det är en extremt välbyggd kniv som ger Willumsenkänsla för pengarna och därmed hittar hem. Som jag ser det är målgruppen tydlig - kniven vänder sig till dem som uppskattar formspråket men inte har råd med ett handgjort original eller helt enkelt vill ha en kniv de inte är lika rädda om. 

Perock är byggd som valfritt pansarfordon och är garanterat "icke PK". En kniv för den med djärv smak som inte behöver skala äpplen i tid och otid.

Kniven köper man på Knivshop.se som dessutom är generalagenter för märket i Sverige.


Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Längd hopfälld:110 mm
Vikt: 173 g
Bladlängd: 100 mm (beroende på hur det mäts)
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: titan
Lås: ramlås/framelock

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina


/ J - testar något nytt



* Det är ett av skälen till varför jag normalt inte väljer den här sortens kniv. Om man jämför med en annan kniv i samma genre som den Janichdesignade Spyderco "Yojimbo 2" så går den använda även i vardagen på ett förtjänstfullt vis.

**Eftersom kniven ska vara "taktisk" kan jag tycka att stålvalet är "overkill". Det allmänna stålsnobberiet har enligt mig gått för långt och alla kräver fint stål men till vilken praktisk nytta? Här bör man se till knivens användningsområde hävdar jag. Skall kniven inte skära mycket och bra så behövs inte heller stål med de kvalitéerna utan andra egenskaper kanske skall prioriteras.

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 21 april 2016

Dagens bild nr 34


Som kontrast till förra bilden där ett högteknologiskt "monster" fullt med all teknik som kan pressas in i en modern fällkniv visades presenteras här dess raka motsats. 

Fler blad, mindre teknik och mer gammaldags materialval som kolstål, mässing och horn.

Modellen är en fyrbladig "Congress" med hornskollor. Märket är Buck Creek och kniven ingår i "Bear & Bull"-serien som framgår av texten på bladet. Där kan också utläsas att kniven är handgjord i Tyskland. Faktum är att kniven utgör en halv novell. 


"
"As time goes By"


Det här mönstret blev odödliggjort i USA där man gillar sina presidenter då Abraham Lincoln hade en sådan här modell i fickan när han blev mördad. Det han och andra gentlemän behövde på den tiden var bland annat ett pennblad som synes på bilden. Gåspennor tarvar dessa verktyg! Sen sades det om honom att han gärna täljde som avkoppling. Även det kan man göra med de här små knivarna. Det är av det skälet de är "swaybacks", alltså ser ut som de är böjda åt fel håll. De är tänkta att hållas "upp och ned" med eggen uppåt. 

Med kniven följer även en tydlig uppmaning om hur kniven bör skötas!

/ J - småsimmar i historien

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 18 april 2016

Dagens bild nr 33


Noll tolerans. En svensk kriminalfilm och tillika namnet på ett för knivnördar känt dotterföretag i KAI-koncernen. "ZT" eller "Zero Tolerance" var länge kända för oerhört välgjorda knivar i kategorin "vässade spett". Den ena modellen kraftigare och mer resolut byggd än den andra trillade ut från produktionslinjerna. Följaktligen låg ett samarbete med Rick Hinderer inte långt borta och därefter accelererade framgången än mer. Resten är historia som det heter och idag räknas företaget till ett av de stora märkena. Kanske inte i volym men definitivt i uppmärksamhet. 


"Adequate Tolerance"

Men någon i företaget med känselspröten ute noterade att det även fanns en marknad bortom de överdimensionerade tegelstenarna. Plötsligt lanserades några mindre knivar och det här var en av de första. Sinkevich-samarbetet "0450" är både liten och lätt och är minstingen i samarbetet mellan den vitryske formgivaren och ZT. Först kom "0454" som var en större kniv som släpptes i mycket begränsad upplaga och sen har släppts bland andra "0452" samt en CF version av "0450".

Den här kniven tycker jag mycket om. Den är ytterst välbyggd med nästan "noll toleranser". Fast även solen har sina fläckar. Eftersom det är en liten kniv hade den gott kunna få ett något tunnare blad. Vill man inte reprofilera om hela bladet så har den trots sitt ringa format tämligen mycket stål bakom eggen på modernt vis och skär därför inte så bra som den kunnat göra. En eftergift åt sitt arv misstänker jag. 

Men det är klart, trots sina modesta mått inger den förtroende på hållbarhetsfronten. 


/ J - vilar på sina lagrar utan tolerans

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 15 april 2016

"JIMPINGS"

Nu skall det sväras en stund. Både i "kyrkan" och bokstavligen. Håll i era imaginära hattar så kör vi!


Det skall sväras över en företeelse som spridit sig närmast pandemiskt i knivvärlden och vars ursprung till stor del återfinns i det stora landet i väster. En inte underskattad del av eländet kan nog tillskrivas den fordom, kanske även nu, så populära YouTube-recensenten "Nut'n'Fancy" som använde ordet "Jimping" i var och var annan mening i sina talrika recensioner en gång i tiden. 

I amerikanska recensioner och presentationer pratas det allt som oftast om "traction plans" i någon form. Det är något varje kniv med självaktning måste ha tydligen. Annars tycks knivarna likt en korsning mellan en sprattlande ål och en insåpad banan hoppa ur händerna och attackera både ägarna och omgivningarna. 

För att uppnå dessa "traction plans" så förses om inte hela så halva knivarna med knottror, räfflor, fördjupningar och annat tjafs. Allt för att flirta med skrivbordskrigarna, "mall-ninjas" för jag förstår sannerligen inte vad de skall vara bra för. Faktum är att jag avskyr företeelsen. "Hatar" är ett för starkt ord som inte skall användas om knivrelaterade ämnen. Men jag gillar dem verkligen inte! De kan förvandla nästan vilken kniv som helst till en brevpress i mina ögon.  

Det är ett jäkla mode och inget annat. Det är fult och har FÅ praktiska applikationer. Jag förstår inte vad de skall vara bra för helt enkelt. Viss indexering i handen möjligen men det uppnås enkelt på många andra vis. 

Få se nu, yxskaft, hackor, spadar, räfsor - har de genom historiens gång försetts med en massa jädrans räfflor för att inte plötsligt flyga ur handen vid arbete? Hur bekvämt skulle det vara att hantera en spräckyxa ett par timmar med ett sådant skaft? Jag menar tekniken att förse ett handtag med lite räfflor är knappast raketforskning och borde annars "uppfunnits" och implementerats för länge sedan.

Varför skall då små fällknivar och medelstora campingknivar ha "traction plans" - i värsta fall försedda med ytor så sträva att det gör ont i händerna av att hålla i dem mer än en minut och som formligen äter textilier i kläder till frukost.

Jo, argumentet är att det krävs fäste för att användaren skall känna sig säkrare. Ett ytterst teoretiskt resonemang med liten empiri bakom. 

Yrkesknivar - hur ser de ut om ni tänker efter? Knivar för kockar, fiskrensare, styckare och slaktare. Inte fan har de handtaget fulla av onödiga detaljer som gör dem sämre att jobba med. Moraknivar, täljknivar - hur har de traditionellt varit utformade, är handtagen översållande med räfflor? Nej, de är korrekt gjorda istället.

Men vad tusan - ingen "traction plan", livsfarligt den här kniven kommer att 
flyga ur handen så fort den används!


Jag har själv arbetat inom styckeri- och charkbranchen och där kan jag meddela att det bitvis är EXTREMT halt. Det är vatten, fett, ister, köttsaft, njurtalg, leverjuice och inte minst ledvätska överallt. Jag kan säga att ett när man bandsågat fläskbog ett tag så är matarbordet oerhört halt och man får se upp så man inte sätter underarmen i sågklingan. Har knivarna från Bahco och Frosts mängder med "jimpings" för att klara dessa förhållanden? Nej, det har de inte! 

Till och med de flesta dykarknivar konstrueras utan skiten. Och jag tror bestämt att de är ämnade att användas såväl med handskar som där det är en smula, hm, ska vi säga fuktigt.

Här en dykarkniv från Cressi-Sub. Finns någon "Traction plan" - nej, den fungerar ändå. Även
som ostronkniv kan jag meddela

Återstår då någon form av "taktiska" argument. Dem ger jag ännu mindre för. Det är ju för tusan inte det 99,99% av världens knivar används för även om många små och stora barnrumpor drömmer att de är "tactical operators" där de sitter och klämmer bakom datorskärmen. Sen återfinns ju fenomenet på massa fällknivar, allt från små fickknivar till små och medelstora fällknivar. De är knappast aspiranter för att bli framtidens "Fairbairn-Sykes" eller "Ka-Bars" och därmed skriva in sig i historien som stridsknivar. Så i det sammanhanget blir det bara fånigt att nämna ord som "tactical". Men det är klart i det stora landet i väster kan man ju inte nämna en knivjäkel i en recension utan att blanda in uttryck som "self defence capabilities" och "tactical application". Även annars sunda recensenter känner sig ofta föranledda att nämna att knivar kan tjäna en sådan roll. Varför då? Klart att du kan hacka i någon med en fällkniv om du så känner dig nödd och tvungen.


Men exakt vilka räfflor den har på bladryggen eller handtaget för bättre kontroll lär knappast spela någon avgörande roll för en superstressad amatör med adrenalinet pumpande ur öronen som försöker öva finmotorik i en paniksituation, tro mig!


Så varför finns de? Barnsligt flörtande med skrivbordskrigare är vad det är. Jag ser gärna att de försvinner från åtminstone hälften av ALLA knivar. Behåll några för utseendets skull och de mindre varianter som fungerar om ni känner för det kära formgivare men sluta för tusan upp med att göra det av ren slentrian.



/ J - föredrar korrekt utformade handtag

PS, Jo, det finns de som fungerar också. Ofta mindre grova, korrekt placerade och sparsamma. Den Spyderco Paramilitary 2 jag råkar ha i fickan för ögonblicket är ett bra exempel på när det är korrekt utfört.


torsdag 14 april 2016

Tora! Tora! Tora!

- "E-TAC Dragon" en karambit från Tora Tactical Knives



Rubriken är tillika titeln på en känd film från tidigt sjuttiotal som handlar om Japans attack på Pearl Harbor. Kopplingen till dagens knivpresentation är inte så långsökt som det kan verka då "Dragon" som den här kniven kallas kommer från Tora Tactical Knives. Eller inte bara från Tora kanske skall tilläggas. Det här är ett samarbete mellan Evan Tai (HK) och Tora. 

Intressant kuriosa i sammanhanget är att "Tora" betyder tiger på japanska och det är också därifrån den typiskt krökta sydostasiatiska kniven fått sitt namn* då dess form härmar en stor kattklo. Nu vet jag inte i skrivande stund om namnet "Tora" är taget eller om den aktuelle knivmakaren med hemvist i Thailand faktiskt heter så.

E-tac Dragon från Tora Tactical Knives


Det är således en karambit som är aktuell och just den här är ytterst modern i sin formgivning. Det innebär ett mycket kortare blad än mer traditionella karambiak/kerambit, kärt barn har många namn, och att den vanligtvis är mer krökt. Anledningen till formen är enkel att härleda då den från början hade ett mindre extremt formspråk och var en mer allroundbetonad brukskniv med fokus på risplantering och allehanda vardagliga uppgifter.

De här modernare varianterna återfinns främst inom diverse kamparter och de mer krigiska applikationerna är vad som ligger bakom den unika formen. Det är en ren självförsvarskniv det handlar om och inget annat. Visst kan du kan öppna kartonger med den men det skulle kännas en smula krystat.

En kniv tänkt för applikationer som inte är förenliga med svensk nödvärnslagstiftning


I sammanhanget uppstår alltid en kulturkrock då det området knappast är förenligt med Svensk nödvärnslagstiftning. Du kommer inte undan i rätten genom att åberopa "nödvärn" om du burit den här kniven på din person och nödgats använda den mot någon ens om de övriga omständigheterna är på din sida det kan jag lova.

Så vad skall man ha den till? Svaret på den frågan är mycket enkel i mina ögon. Det finns två mycket direkta användningsområden.

Den ena är förstås något som ligger oss knivfantaster varmt om hjärtat - att samla! För den som har ett intresse för regionen eller bara gillar en modern tolkning av etniska knivar är det här en utmärkt alternativ. Det finns förstås mer klassiskt utformade knivar att välja på, även från Tora Tactical. Men utöver det är den handgjorda "coolhetsfaktorn" också hög.

För mig är det här annars en övningskniv för den som har ett intresse av exempelvis Pentjak Silat eller andra system som inkluderar vapen. Till det är den synnerligen väl lämpad. 

En ände att undvika


"Dragon" är en karambit i synnerligen moderna material. Kniven är helt gjord i 6AL4V-titan med skruvade skollor i kolfiber över "liners" i G10.

Ytan har gjorts i en slags grov "rockpattern" i rå titanfinish med de naturliga färgskiftningar som uppstår. Det strax över sex centimeter långa bladet är dubbeleggat eller snarare delvis tveeggat då baksidan blir vassare ju närmare spetsen man kommer. 

Handtagssidorna är gjorda i en högkvalitativ kolfiber utan synliga luftbubblor. Även den har en robust men tämligen bekväm finish. Sidorna är skruvade med en variant av skruv hämtad från min kära cykelvärld, nämligen klingbultar. Här är de i lite mindre format och även de av titan vilket bidrar till den låga vikten. 

Några ord måste sägas om titan som material eftersom det inte är helt vanligt i knivar**. Men de finns och har använts inte minst i dykarknivar för röjdykare då det som bekant inte är magnetiskt. Titanets kvalitéer som knivmaterial är en smula omstritt då det är tämligen extremt i sammanhanget. Mycket förenklat kan sägas att det i princip inte korroderar alls eller snarare bildar en mycket hård yta som skyddar mot "rost", det är extremt slagtåligt, "segt"*** och det är lätt i relation till volym. Det är vad som finns på plussidan. 

Men och det finns ett stort men, det är också mycket mjukt. Det är bland annat därför som titan inte dominerar som knivämne. Materialet i den här kniven, 6AL-4V, är en legering som har en hårdhet på runt 34HRC i grundutförande vilket är i paritet med en rutten gurka.

Eggen har försetts med volfram för att bli hårdare


Det gör att man måste behandla eggen på något vis för att den inte skall bli akut slö efter det första snittet som görs. Därför har i det här fallet ett lager karbid lagts på eggen. Det återfinns dock bara på en sida vilket gör kniven lättare att skärpa om så behövs. Sen har det uppstått en språklig förbistring då jag sett några skriva att det är "Tungsten" det handlar om. På svenska är "tungsten" detsamma som volfram. Jag har hört uppgifter på att ytan skall kunna nå en hårdhetsgrad på 70HRC vilket jag personligen inte tror att den här kniven är i närheten av. Men det låter jag vara osagt.

Materialet bidrar således även det för att definiera användningsområdet. Den här kniven går inte att skära saker med. Däremot går det att snitta upp saker med den.

"Dragon" kom inte särskilt vass om jag skall vara ärlig. Men spetsig och får jag nog säga, adekvat skarp. Det är här användningsområdet måste vägas in. Skall den nu fungera som en självskyddskniv måste den ständigt finnas till hands. För den här typen av kniv är "bärbarhet" i form av format och vikt därför mycket betydelsefullt och den här kniven är lätt. Det är även bra om den inte rostar när den ständigt bärs nära kroppen och därmed är utsatt för svett och fukt. Det kan särskilt betonas när upphovsmannen återfinns i Thailand. Därför är titan faktiskt inte så dumt i sammanhanget. 

Då det är en lånekniv från Knivshop det handlar om har jag hanterat den ytterst varsamt och inte gått loss vare sig på hårdare eller mjukare mål och kan därför inte uttala mig så mycket om vare sig uthållighet eller hårdhet på eggen och bladet. För skojs skull prövade jag att jabba lite mot en tavla av kartong och några tygtrasor. Effekten var god och jag kan ana kapaciteten. Jag körde även några gamla knivdrillar för att bli lite nostalgisk och känna på hur Draken beter sig när den flyger.

Kniven sitter mycket stabilt i det välgjorda fodralet


Kniven är lätt att bära och sitter som gjuten i det mycket välgjorda kolfiberfodralet som kommer med en variant på tec-loc. Det finns inget glapp och därmed "skallrande" när kniven är nedstoppad. Tack vare ringen är den här typen av kniv mycket lätt att dra och den faller naturligt in i "grundgreppet" för en Karambit vilket är med den krökta eggen nedåt och spetsen pekandes framåt. Kniven kan förstås användas i andra fattningar också beroende på vilka tekniker som föredras och hur mycket grappling som skall blandas in. 

Väl i hand känns kniven trygg även om just den här kniven inte passar mig. Den är helt enkelt för liten för min hand som dessvärre täcker en bit av bladet och den första "kanten" på baksidan av bladet. Det är inte helt bekvämt och dessutom riskerar man att skära sig i förlängningen. Som tur var går det eftersom det rör sig om handbyggda knivar att få i andra storlekar.

Kniven är mycket bekväm i handen men det är avhängigt av handstorlek


Balansen är exemplarisk och Dragon känns smidig, snabb och livlig i handen precis som den skall. Den är lätt att snurra och ringen gör att det går utmärkt att greppa med öppen hand. 

Utseendemässigt är det här enligt mig en mycket lyckad kniv. Den ser ut som vad den är och kan göra! Av nyfikenhet har jag visat den för flera icke knivintresserade och reaktionerna har varit desamma. Alla tycker att den påminner om en klo, någon sade dinosaurie och någon annan faktiskt "tiger"!

Den naturliga titanlooken och grovhamrade ytan ger ett distinkt budskap som endera avskräcker eller tilltalar tror jag. Finishen är bra men inte lika arbetad som på exempelvis Toras mer allroundbetonade vardagsknivar. Det finns någon glipa mellan titanet och linern på något ställe och eggen är inte perfekt. Men det är inte heller syftet med kniven och formspråk och bearbetning ligger i linje med de tänkta applikationerna så det finns inga motsättningar där.

Nej, det går inte att skiva äpplen med "Dragon", tro mig jag försökte


Snegla inte på den här kniven om du söker en vardagskompis för att skära äpple med i lunchrummet på jobbet eller öppna kuvert med. Förutom de något sneda blickarna från kollegorna kommer du troligen inom kort att få besök av farbror blå.  

Köp den däremot om du vill ha ett stycke robust träningspartner i karambitkostym alternativt en modern, rå, häftig kniv som representant för knivtypen i din samling. Då är det här kniven för dig. En exklusiv handgjord orgie i titan och kolfiber med brutalt formspråk! En kniv som är unik och inte finns i var mans hem. 

Kniven handlas lämpligen från Knivshop.se som är Svenska generalagenter för Tora Tactical Knives.


Kort specifikation "E-TAC Dragon":

Bladlängd: 63 mm (2,5")
Totallängd: 165 mm (6,5")
Material, blad: 6AL-4V titan, med egg av volframkarbid
Material, handtag: kolfiber



/ John - draktämjaren


* Knivtypen sägs ha sitt ursprung på Sumatra men kanske är mest känd som en kniv som används i Filippinska och Indonesiska kamparter även om den är spridd över hela Sydostasien inklusive Thailand. 
** Det finns de som specialiserat sig på materialet som knivmakaren Warren Thomas som gjort sig känd för att bland annat göra blad i titan/kolfiberlaminat.
** Ett icke oomstritt påstående det heller eftersom det gäller större "volymer". I den mängd som förekommer i tunna knivblad är det snarare tämligen skört jämfört med stål.

måndag 11 april 2016

Dagens bild nr 32


Carson, ett namn med klang i knivkretsar. Den här kniven från CRKT är designad av honom vilket framgår tydligt av texten på bladet. Och vilket skönt litet handtag den här kniven har. Jag hade därför inte haft något emot att ha även storebror M4 som kom tidigare men sedan länge gått ur produktion. 

"There is no such thing as Black or White"


Det här hade kunnat vara en mycket bra fickkniv. Nu är den mest ok. Den är i mitt tycke snygg, handtaget är välformat och byggkvalitén är riktigt hög för att vara CRKT. Jag stör mig inte så mycket på fjäderförstärkta öppningssystem som en del andra så inte heller det håller jag emot den. 

Men det finns ett par tre detaljer som är mindre lyckade. Ett utseendemässigt sådant är det typsnitt och den storlek på text som valts. I mina ögon anskrämligt om än väldigt tydligt. Man behöver inte tveka om vad kniven heter, vem som formgett den eller vem som står för tillverkningen.

Även på den praktiska fronten skulle den behöva småjusteras. En detalj som skulle behöva ses över är den låga skålslipningen som inte gör någon glad. Ett så litet knubbigt blad skär inte bra helt enkelt. Det andra är placeringen av tumknoppen som när kniven är utfälld befinner sig långt ut på bladet och därmed är i vägen vid samtliga genomgående skär. Försök bara jobba lite i kartong med den här ett tag så får du se. 

Snälla tillverkare - låt bli att göra så!

Annars en mycket sympatisk kniv som dock skall bäras utan clip för såväl utseende som komforts skull.


/ J - detaljstuderar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 6 april 2016

Dagens bild nr 31

Dagens bild - en "Splinter" , en speta helt enkelt.

Ibland gillar jag den här formen på en fickkniv. Slank spetsig, tar inte upp mycket plats i fickan och är oftast hyfsat lätta då de inte dras med mycket extramaterial i handtagen. Därför gillar jag även föregångarna till den här formen "Trappers" och tunnare "Jack knives" bland klassiska mönster.

Moderna exempel finns det gott om som ZT0450, BM743 och Böker Urban Trapper för att nämna några få.

"Sssssplinter"


Det här var inte min första slanka kniv från Kizer utan den andra. Den första "Sliver", den som försvunnit, var en på det hela taget positiv upplevelse. Det dröjde dock något innan jag skaffade "Splinter" av flera skäl. Ett av dem är att den saknar "steel insert" i låsarmen. Där är det titan mot stål som gäller. En vanligtvis inte helt lyckad kombination. Den behärskas av några få tillverkare på ännu färre knivar. Sebenza och Sage 2 är några modeller som kommer undan med tilltaget. För många för att räkna upp har däremot misslyckats både med låsgeometri och material på ramlås. 

Återstår att se vilken kategori Splinter faller in i allteftersom tiden går. Så här långt är den ruskigt bra på den fronten. Låser förtroendeingivande men släpper trots det mycket lätt. Snabb ut är den också om man uppskattar det. Inte konstigt då den löper på keramiska lager. 


/ J - gillar för dagen anorektiska knivar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 4 april 2016

Om bra och dåliga knivar

- går det ens att säga så?



Vi kan nog alla enas om att våra högst personliga preferenser styr vad vi stoppar i fickan och vad vi betraktar som lämplig "EDC-kniv" och att hela diskussionen därmed styrs av subjektiva uppfattningar. Men för samtalets skull väljer jag att bortse från den rena solipsismen, "jag är allt" och ta resonemanget ett steg längre. 

Finns det bra och dåliga knivar? Det är en intressant fråga och jag vill trots allt hävda att det gör det och tänkte här utveckla den tanken mot bakgrund av flera diskussioner jag hamnat i där det in absurdum hävdas att allt är subjektivt och alla argument till sluts möts med "det är bara vad du tycker" eller "det kan du inte veta om du inte äger den". Sen vill jag förtydliga att jag inte talar om trasiga knivar eller dylika gjorda i undermåliga material. 

Orsakerna till att jag skriver den här texten återfinns dels i några samtal på ett par Facebook-sidor angående knivars kvalitéer och dels en mycket populär YT-personlighet vid namn Jim Skelton. Han visar upp sin enorma samling customknivar och pratar ingående om dem. Han tycker om att höra sin egen röst så en video är sällan mycket kortare än tjugo minuter. Under den tiden hinner han nämna ordet "smooth" och andra adjektiv som har med mekanismen att göra hundra gånger. Han hinner även nämna orden "titan" och "timascus", "mokuti" och "zirkonium" minst lika många gånger. Vad han aldrig hinner med är att tala något om hur kniven skär, hur geometrin är eller hur balans och ergonomi upplevs. Det sistnämnda är förresten inte helt sant då han nästan alltid konstaterar att kniven är "fantastisk" i handen även om det skulle sticka ut metallspikar ur den.* 

Vilken kniv är bäst?


Även om mycket som kan sägas om en vardagskniv/fickkniv eller vad man föredrar att kalla "EDC - Every Day Carry" på svenska är subjektivt så kan några kriterier trots allt ställas upp i relation till användningsområdet.

Ibland kan förhållanden illustreras av dess motsatser och extremer. Man kan således gå till ytterligheterna för att förtydliga vad som avses och inte. Jag tänkte närma mig "pudelns kärna" på så vis. På svenska kan man säga "fickkniv" men det ordet kan understundom vara något begränsande och snarare synonymt med pennknivar och andra äldre mönster än inbegripande alla moderna varianter. Därför tänker jag även lite slarvigt använda "EDC" parallellt eftersom det begreppet är så etablerat i sammanhanget. 

I båda fallen åsyftas någon form av kniv, oftast men inte alltid en fällkniv som avses att bäras på ens person utan allt för stora åthävor och som därför finns tillgänglig i vardagen sådan den nu ser ut hos olika individer.

Kan man då säga om en kniv att den är "bra" eller "dålig" i sammanhanget? JA - enligt mig kan man det, Det handlar om att relatera föremålet, i det här fallet en kniv, till sitt användningsområde och se om det är lämpligt utformat för uppgiften. Sen finns stor variation inom begreppen "bra" och "dåligt" men det är en annan diskussion. Görs en analogi till bilvärlden är det lätt att se att "La Ferrari" inte är en bra terrängbil och att lastförmågan är usel. Den får där se sig slagen tämligen hårt på båda områdena av exempelvis Nissan King Cab trots att den är billigare och mindre exklusiv. 

Samma sak i knivvärlden. Det är inte svårt att se att min största dykarkniv är urusel att tälja med. Det går inte! På samma vis är mina filéknivar skitdåliga på att öppna plastförpackningar långa och böjliga som de är. En "Congress" är inte mitt förstahandsval när det gäller att hugga brasved. Mina Sameknivar däremot är bra till just det men är komplett usla i saltvatten. De både sväller och rostar under vatten. Mina köttyxor gör sig inte bra som fickknivar då de inte får plats där och mina kastknivar skär ingenting hur gärna jag än vill.  


Den här kniven är till exempel "bra" om man är ute efter egenskaper som att: den inte rostar, 
går att bända med och gör processen kort med rep, tamp och fiskegarn etc.


Men man kan dock välja att kika på en kniv inom respektive gebit istället och ställa upp ett antal kriterier för vad som är "bra". 


För en EDC-kniv skulle följande parametrar kunna vara aktuella och jag tänkte argumentera för varför:



1. Storlek


Spelar storleken någon roll? Ja, det gör den i högsta grad. Det är bra om man kan få med sig kniven så den finns tillgänglig när den behövs. Vi kan konstatera att i vår tid är ett svärd på någon meter eller eller ens en liten Scramasax inte acceptabel att bära omkring på hur praktisk den än månne vara. På samma vis står det nog klart för alla och envar att överlevnadsknivar och amerikanska campingknivar på runt halvkilot och med en fots bladlängd faller bort. Inte heller alla fällknivar är lämpliga. Historiska Spanska "Navajas" med längder på över halvmetern är ute ur leken av samma skäl.  

Då har vi snabbt etablerat ett faktum som inte är subjektivt. Storleken spelar roll och en allt för stor kniv, även om den går att fälla ihop är av olika skäl ingen bra "EDC".

För att ta några moderna exempel så kan därmed fällknivar som Cold Steels Espada XL och "Gladius" från herr Skeltons samling räknas bort. De är INTE bra, eller snarare DÅLIGA inte bara som "EDC" utan även som knivar betraktat. Sen bryr jag mig inte om att det alltid dyker upp någon individ som lyckas bevisa att han bär en sådan skapelse i någon form av ficka vid något tillfälle. Vanligen handlar det om någon obskyr varelse på valfri YouTubekanal som står och viftar med dem i vardagsrummet. 

Storlek diskvalificerar kniven av flera skäl - användningsområdet blir begränsat och de är framförallt inte socialt acceptabla och därtill är de rent konkret svåra att bära med sig på ett enkelt vis. Vilket naturligt för oss in på kriterie nummer två!


2. "Bärbarhet"


En "EDC"-kniv skall kunna bäras på den egna personen på ett smidigt vis. Kriterium nummer två hänger förstås intimt ihop med nummer ett som en konsekvens av densamma. Här kan konstateras att lättare är bättre och mindre är enklare. Vad som betraktas som "lätt" är däremot en smakfråga men först när vi närmar oss någon form av "normalitet". Överdrifterna ger oss en hjälpande hand igen!

Jag kan snabbt konstatera att min Linton Tigershark förvisso är bärbar i någon form men det är ändå en komplett urusel EDC-kniv av bland andra viktskäl. Den mäter 15 centimeter hopfälld och väger in på närmare fyra hekto. Detsamma gäller flera "dyrknivar" som herr Skelton visar upp. De väger uppenbarligen in i samma viktklass även om han förstås sällan talar om det och är otympligt stora men ändå hävdar han att han bär dem. Hur då? Extraförstärkta bälten för att byxorna inte skall trilla av? Djupa hiphopfickor på kostymbyxorna? Specialförstärkta fickor för att jackor inte skall hänga snett och gå sönder? Nej, jag räknar inte att man burit en kniv en gång för att hävda att den är bra för ändamålet.

Objektivt faktum nummer två: Vikt kan diskvalificera en kniv från att vara en BRA "EDC". Av det följer att lättare är bättre men att den exakta gränsen är flexibel.


3. Tillgänglighet


Ett annat krav för en fickkniv är att den skall gå att ta fram och stoppa undan någorlunda behändigt. Men här är det svårare att slå fast något allmängiltigt. Skall man använda en kniv mycket bland folk är det tämligen uppenbart att en stilett eller en "Wave"-utrustad kniv är dålig ur perspektivet social acceptans. Skall kniven däremot användas i fall där men kan behöva hålla i något annat med den fria handen är enhandsöppning synnerligen praktiskt och då är en tvåhandsöppnad klassiker i sammanhanget inte lika "bra". Hur lätt och ledigt en kniv kan dras eller stoppas undan ser jag därför inte som möjligt att hävda något objektivt om. Det regleras förutom av smak även av tänkt användningsområde. 


4. Att skära och sticka med


Sen närmare vi oss de "knivigare" delarna och här kan det ibland bli riktigt komiskt. Jag tror att många blandar ihop "vad de gillar" av olika skäl med vad som är bra! Man kan nämligen tycka om saker fast de inte objektivt är "bäst". Man kan exempelvis uppskatta något av rent estetiska skäl, prestigeskäl, nostalgiska skäl eller vad som helst. De är alla lika legitima anledningar men skall inte förväxlas med "bra" i sammanhanget. Att jag tycker en kniv är både snygg, häftig och välgjord gör den inte nödvändigtvis "bra".

Ett enkelt konstaterande är att knivar med alldeles tokig geometri med branta eggvinklar, tjocka blad, komplicerade facetteggar med mera inte skär särskilt effektivt! De gör inte det knivar förväntas göra på ett optimalt vis och är därmed inte särskilt funktionella som eggredskap! Jag vet inte varför detta faktum upprör så många. Att deras knivar är "dåliga" som knivar betraktat betyder inte att de inte kan vara häftiga, roliga eller fascinerande föremål på alla andra vis. Men att en kniv är exklusiv och dyr eller för den delen framgångsrik gör den inte per automatik "bra". Det finns många andra motivationsfaktorer bakom inköp av knivar än att de skär eller sticker bra. 

Albatros, en intressant kniv på många vis men bra?


Böker Albatros är en kniv formgiven av vår ärade Jens Ansö. Jag brukar hävda att den är intressant som designövning men inte som kniv. Den går knappt att skära någonting med oavsett hur vass den är och spetsen är närmast obefintlig! Som litet spett är den möjligen bra, som kniv - nej! Den är både brutal och möjligen häftig, men bra?  - Nej, komplett usel snarare. Samma sak med massor av knivar som herr Skelton visar upp. De är dyrare än mina men i många fall inte bättre och tämligen ofta sämre. Inte som konst- och samlarföremål eller som investeringar men som knivar! Sen spelar det ingen roll hur elaborerad den flytande "backspacern" är. 


5. Ergonomi


Det är även en fördel om det går att hålla i saker och ting när man arbetar med dem. OM man skall använda dem vill säga. Är det en ren konstkniv vi talar om spelar det förstås ingen roll. En kastkniv skall inte fileas fisk med och så vidare. MEN om man hävdar att något är "EDC" eller ens i närheten är det lämpligt att det går att hålla i kniven. Så när knivar har uppenbara brister som direkt utstickande clip och vassa kanter och former på handtaget som bevisligen inte passar en mänsklig hand och recensenten inte säger något om det så blir jag minst sagt misstänksam.

Men en hand är inte den andra lik och även här finns möjlighet till stora variationer. Men för att ta ett exempel: skär en flipper in i fingret så gör den, det är inte bekvämt helt enkelt. Och det är populärt bland moderna flippers. De kröker inte sällan bakåt och om man då vänder kniven till omvänt grepp så skär den helt enkelt in i mjukdelarna mellan tumme och pekfinger. Enkelt fysiskt faktum och inte en diskussionsfråga. 


6. Materialval


Sen kan man till viss del väga in materialval och relatera det till användningsområde. Ädla metaller och gyllene stenar kanske är snyggt i mångas ögon men det är inte praktiskt. Detsamma gäller polerade zirconiumytor eller avancerad timascus. Någon kanske använder dem men inte majoriteten är jag tämligen säker på även om jag för diskussionens skull låter det vara osagt. De är helt enkelt inga bra material för "EDC" knivar. De är däremot bra material för att demonstrera tillverkarens skicklighet, för att beundra och för att visa upp för likasinnade. Så ur praktisk synpunkt är flera av dem "dåliga" men ur estetisk eller ekonomisk synpunkt kan de vara "bra". 

En underkategori eller snarare "systerkategori" kan här vara kvalitetskontroll. Jag har stora problem med att tycka att knivar oavsett prisklass är "bra" om de dras med uppenbara felaktigheter som måste korrigeras redan från start. Det kan gälla kända knivar som har flippers som inte flippar något vidare, lås som inte fungerar utan att de modifieras och det eviga pratet om att knivar måste "slitas in" innan de fungerar. Nej, det måste de inte om det är korrekt gjorda i därför lämpliga material. 


Jag vill därför bestämt hävda att det finns "bra" och "dåliga" knivar. Men jag vill lika envist hävda att vad man tycker OM den "bra" eller "dåliga" kniven är en helt annan sak. 


Det är här tycke och smak kommer in. Det är nämligen högst personligt hur man värderar och viktar de här och andra egenskaper hos en kniv. Något jag tycker är betydelsefullt kan någon annan tycka är irrelevant. 

Det jag kan irritera mig på är när argument om ett föremåls prestanda används helt felaktigt. När man hävdar att "X-kniv" VISST skär bra. Jodå, att något går att använda betyder inte att det är bra. Det går att slå in spik med en skiftnyckel också, den är bara inte rätt redskap för det.

Det går att skära äpple med en "Dragon" karambit, den är bara inte bra till det


Så snälla vänner kom inte och säg att ett Medford Preatorian är en bra kniv. Men föremålet ifråga kan ha många andra attraktiva egenskaper även om jag inte lyckas hitta dem.



/ J - har åsikter

*Som en parentes kan tilläggas att jag gillar hans filmer för vad de är - underhållning. Han är passionerad och intresserad så det högaktar jag honom för. Men han kan inte så mycket om knivar som många andra tillskriver honom.