torsdag 30 juni 2016

Dagens bild nr 55 "Dr Pepper and Mr Lum"


Färg är kul ibland. Hur roligt rosa är vet jag inte men jag hade ingen kniv i den färgen sedan tidigare även om det finns ett par tre stycken i hushållet. De tillhör emellertid min kära sambo. En Kershaw lockback och en Ontario RAT 2. Båda gåvor från mig kanske skall tilläggas.

Per definition hävdar hon därför att Lum Chinese måste tillhöra henne eftersom den är rosa. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till sådan logik. På ett plan känns den oantastlig på ett annat känner jag det finns stora luckor i det resonemanget som borde kunna utnyttjas i en argumentation. Jag kommer bara inte på dem!


Dr Pepper and Mr Lum


Jo namnet på bilden är menat att vara dubbelt ordvitsigt eller "pun intended" som det heter på utrikiska. Ledsen för det eller det är jag ju egentligen inte. Men så ligger det till hur som haver. 

Kniven är en "Sprint Run" av Spydercos stora variant av Lum Chinese. Jag gillar verkligen den kniven i mindre format och ville därför ha en större men de är sedan länge tagna ur produktion och andrahandspriserna på Spydercoknivar varierar kraftigt men har alltsomoftast en klar tendens att dra iväg uppåt  på diverse auktionssidor. Det gäller även de här knivarna. 

Modellen är för dem som inte vet ritad av den hädangångne Bob Lum efter ett klassiskt kinesiskt mönster, en "Shilin Cutter". 


/ J - funderar på om de moln man går på är rosa eller ej

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 27 juni 2016

Dagens bild nr 54 "EKA"

Det kan diskuteras om det är historiskt korrekt att påstå att några få knivmärken konkurrerade ut alla andra i Sverige. Det med tanke på hur många knivmakare det finns på hobbynivå ställt i relation till hur få svenska märken det finns. Knivföreningarna runt om i landet sjuder av liv men i butikshyllor är det ont om svenska produkter.

Vi tycks gilla storskaliga idéer i det här landet. Jag säger bara idrott - Göteborgsvarvet (världens största halvmara), Vätternrundan (världens största cykeltävling sett till antalet startande), Vasaloppet (världens största skidlopp med gemensam start) eller IKEA. Möbeljätten som konkurrerade ut många andra tillverkare. Samma sak för knivar: I begynnelsen var MORA. Sen tystnad!

Fast inte riktigt, några fler finns som bekant och anrika EKA kanske inte kan konkurrera i volym längre men väl i historia. 


"The EKA way"


Jag har inte jättemånga knivar från Eskilstuna det får medges: ett par tre "38or", två Swede 60, och så de här! Den mindre av dem är en "88a" och den större av dem deras fällbara filékniv från tiden innan den fick lås, båda med skaft i bubinga. 

Filékniven har använts mycket som matlagningskniv främst under många och långa bilcampingsemestrar i Norge. Den är nämligen lätt, skär igenom många födoslag på ett föredömligt vis och man gråter inte blod om den försvinner vilket den emellertid trots alla äventyr inte gjort. 

Det kan tilläggas att den är en av få fällknivar utan lås som jag betraktar som smått farlig. Om pivotskruven är tillräckligt löst åtdragen för att det skall gå att fälla ut kniven på ett bekvämt sätt är den också lös nog för att på ett elegant vis vilja slå igen över fingrarna. Det räcker att stöta emot något mot ryggsidan när man byter position vid arbete för att fenomenet skall vara aktuellt. Det långa bladet i kombination med en svag ryggfjäder är en elak kombination. Jag har skurit mig ett par tre gånger och numera är den pensionerad av bland annat det skälet. En annan orsak till pensioneringen  är att den inte håller skärpan något vidare. Det finns bättre knivar helt enkelt. 


/ J - tycker det EKAr tomt i knivsamlingen

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 53 "Smått makabert fynd"

Ibland uppenbarar sig en bild, ett fototillfälle från ingenstans. I det här fallet var jag på utflykt och snokade runt i trakterna av ett gammalt torp. I gräset fann jag den här dockan vars lemmar stack upp ur marken på intresseväckande vis. En detalj saknades dock - huvudet! Det gjorde att min bild blev en smula makaber!


"Macabre"

Kniven är den smått fantastiska Gayle Bradley II från Spyderco. En kniv som bara växer och växer i mina ögon. Den är ytterst välbyggd och därtill såväl praktisk som snygg! Jag tycker att den påminner om en olagligt snabb sportbil i linjerna. Det är något med kolfibern och knölen ovanför ögat. Tänk Koenigsegg eller något. 


/ J - med öga för det makabra

PS. Jag kan inte nog understryka att inga dockor kom till skada vid skapandet av den här bilden!

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

lördag 25 juni 2016

Knivrecension DPx - HEAT (Little Big Knives)

-  Multiverktyget som blev kniv



"HEAT" är min första kniv från DPx Gear och det var med stort intresse och vissa farhågor jag tog emot kniven då jag läst och hört blandade omdömen om den. Från början var det meningen att jag bara skulle testa kniven åt Knivshop.se men jag beslöt att behålla den. Av det kan förstås att jag trots allt gillar den. Jag skriver "trots allt" för det är inte helt utan förbehåll jag rekommenderar kniven. Det är en bra kniv men med viss personlighet och med den kommer nog inte alla överens. Men för de som gör det återfinns här en synnerligen stabil och pålitlig liten krabat.   

DPx Gear HEAT


Jag tittade redan på deras första kniv H.E.S.T, de älskar sina akronymer jänkarna men den hade lite för många gimmickartade funktioner för min del. Det är en kniv som strävar mot att vara ett multiverktyg. Sen köper jag inte okritiskt argument som presenteras i termer av "overbuilt", "mil spec", "hard use" rakt av. Personligen är jag svårflirtad därvidlag och det var så den kniven salufördes. Det blir alltid lite av en kulturkrock när svenska värderingar möter amerikanska marknadsförare. 

Men när det kom en mindre variant av samma kniv blev jag mer intresserad dels för att det passar min ficka bättre och dels för att jag tycker den har snyggare linjer överlag. Sen skall tilläggas att för att uppskatta den här kniven bör man gilla formatet "Little Big Knives". Den hamnar i samma fack som exempelvis Spyderco Techno, ZT 0900, Böker Pimpsqueak med flera. 

En synnerligen robust kniv i liten förpackning


Det kan ofta vara lösningen för dem som vill ha något bastant att tillgå i fickan men som inte känner för eller har möjligheten att bära omkring på en större kniv.

Helt ovana inför formatet borde vi här uppe i norr inte vara då vi har en lång tradition av fastbladare med ungefär samma proportioner, något längre handtag med plats för hela handen parat med korta ofta lite bredare blad*. Formatet ger möjlighet att ta i ordentligt utan att kniven blir otymplig.


Blad


Grundformen på det här bladet är en förtjänstfullt enkel droppoint med en mycket högt dragen flatslipning. Formen är därmed tämligen alldaglig samt funktionell. Vad som utmärker knivbladet är ett par tre andra detaljer. En är tjurnacken, bladgodset ligger på hela 4,5 mm vilket både öppnar möjligheter och begränsar effektiviteten.

Kniven kan hantera uppgifter i köket till exempel, den är bara inte särskilt bra till det. Även om slipningen hjälper till så är tjockleken på bladet parat med en längd på under fem centimeter inte till hjälp. Det här är helt enkelt ingen Opinel eller annat kniv med en tunn geometri för mer delikata uppgifter så glöm ostbrickan. I gengäld kan sägas att kniven är tunnare än t ex den mer kända Spyderco "Techno" eller Bökers "Albatros" vars blad ligger på runt halvcentimetern i tjocklek. 


Ett i grunden enkel droppointblad i D2 verktygsstål och försedd med en hög flatslipning


Den andra detaljen som är svår att missa är att bladet är svart. Det har jag inget emot i det här fallet eftersom det för ovanlighets skull fyller en funktion. Det bidrar till att skydda stålet som på den här kniven inte är "rostfritt". Kniven finns även i begränsade upplagor med olika stålalternativ som exempelvis Elmax, Nilox och Sleipner. Den här varianten är gjord i D2 vilket ibland räknas som "semirostfritt" eller fritt översatt: det rostar inte lika jäkla illa som andra verktygsstål kan göra om man inte oljar dem regelbundet. 

Beläggningen och det faktum att stålet är åtminstone något rosttrögt uppskattas särskilt om man skall ha med sig kniven varma sommardagar. Fukt från kroppen och svett kan annars ta sin tribut av en fickkniv. Patina i all ära men det passar inte på den här kniven i mitt tycke. Som det är nu fungerar det dock utmärkt och trots högsommarvärme har jag inte märkt av några fläckar på eggen.


Den väl tilltagna godsdimensionen syns här


Sen kan man förstås diskutera varför valet föll just på D2 när den här kniven konstruerades? Vad man får är ett väldigt hårt stål som håller skärpan länge men det är även rätt knepigt att slipa om och underhålla. De egenskaperna får alltid vägas mot varandra men hos en fickkniv uppskattar jag skärpevaraktighet. Då finns eggen där när jag behöver den. Stålet är en relativt ny erfarenhet för mig även om jag numera har ett par tre knivar gjorda i det materialet. 

På ett övergripande plan gillar jag verkligen bladformen. Men en sak uppskattas inte alls och det är kvarlevan från storebror H.E.S.T, det stora hålet i bladet som utgör en kapsylöppnare och någon form av snabböppningsfunktion.

Det är också den detalj på bladet som ger kniven dess karaktär och har blivit DPx signum så jag betvivlar att de kommer avlägsna den. Men jag gillar den inte mer för det. Den förstör möjligheterna att på ett bekvämt sätt placera tummen där om man vill pressa hårdare på bladet eller styra det med pekfinger eller tumme. Något jag ofta gör om jag till exempel pressar in bladet i trä. Som kapsylöppnare är den dock utmärkt, det får tillstås. 


DPx karaktäristiska "jack" i bladet


Jag kan för mitt liv inte förstå varför man skulle vilja ha en "wave-funktion" på en så här liten kniv. Det kan möjligen motiveras på en Emerson Super Commander eller liknande men på en kniv med ett blad på runt fem centimeter? Kniven är redan enhandsöppnad så det känns inte helt genomtänkt.

Om jag fått råda hade jag sneglat mot andra kraftiga knivar som  exempelvis många modeller från Cold Steel som vanligen har en godstjocklek på tre och en halv millimeter. Det räcker väl för styrka men skär bättre. Som det är nu får man brottas lite med material som kartong. Det korta bladet och flatslipningen gör att den skär men inte utan motstånd. Samma sak gäller tunnare ämnen som papp och papper och fenomenet återkommer i stort sett vid alla arbeten.  


Handtag


Handtaget matchar i konsekvensens namn bladet vilket innebär att det är rejält tilltaget och riktigt bra utformat. Presentationssidan är gjord i G10, i det här fallet i färgen "OD Green". Önskar man andra varianter finns kniven även med kolfiber eller titansida. Låssidan är som så ofta på moderna knivar gjort i titan. De två sidorna är sedan sammanfogade med två rejäla skruvar förutom den överdimensionerade pivotskruven, stopp-pinnen och skruven för clipet. I kombination med det kompakta formatet gör det att sidorna inte rör sig alls och hela konstruktionen är grundmurat massiv. 

Handtaget följer liksom bladet de "skandinaviska" tankarna då det är väsentligt längre än bladet vilket i det här fallet innebär att man trots storleken på kniv får ett rejält grepp med hela handen. Något som verkligen underlättar är det svepande urtaget för fingrarna som är en av de bäst utformade detaljerna på det här handtaget. I det ryms två fingrar lätt och ledigt och övriga får även de plats så ett stadigt fyrfingersgrepp är möjligt. "Buken" och bredden fyller handen väl. Så långt är allt bra. Det är i grund och botten ett riktigt bra handtag.

Ett överlag mycket väl genomtänkt handtag som fyller handen väl särskilt givet knivens mått


Den andra "gimmicken" på kniven utöver kapsylöppnaren jag kan vara utan är glaskrossaren. Säkert jättebra om man verkligen behöver banka sig in genom en bilruta men då finns det troligen andra och bättre alternativ än små fickknivar. Dylika applikationer betraktar jag som helt onödiga på knivar som inte är rena "rescue tools" och i det här fallet stör det något i handen vid vissa grepp.

Glaskrossaren hade gärna kunna undvarats men nu sitter den där


Det sämsta med hela kniven är emellertid den förbaskade kapsylöppnaren/snabböppningsfunktionen på bladet. Om tummen placeras ovanpå på bladet hamnar den nämligen rakt ovanpå nämnda detalj och det är inte alls bekvämt! Nu har de själva upptäckt det så i vissa reklamtexter står det att det även är ämnat för att ge fäste åt tummen. Tala om efterhandskonstruktion men visst, halkar gör du inte.

Placeras tummen längre bak på därför avsedd "jimping" så fungerar greppet bättre men då får man istället den förbaskade fönsterkrossaren i handflatan. Tack och lov inte hela tiden men ibland känns den. Varför alla dessa "funktioner"? Låt en kniv vara en kniv. 


Öppning och lås


HEAT öppnas förtjänstfullt med en väl placerad tumknopp. Den är lätt att nå och det sker intuitivt vare sig det är mörkt eller ljust. 

Kapsylöppnaren kan även agera "wave"-öppnare. Något jag inte alls uppskattar av det enkla skälet att man måste vara mycket medveten om hur man tar upp kniven ur fickan för att den inte delvis skall öppna sig själv. Det gör att man riskerar att skära sig om kniven sitter långt bak i fickan när den halas fram. Jag anser därför att alla "wave"-varianter är skräp. Jag förstår varför några tycker de är häftiga men funktionen är inget jag eftersöker. I alla fall inte på det här formatet på kniv.


Lättåtkomliga tumknoppar behöver inte assistans av en improviserad "wave-funktion"


Bladet löper på vanliga glidlager i teflon och i det här fallet säger jag: Tack, äntligen - inga jäkla kullager. Ibland verkar det nämligen som industrin inte kan hejda sig i tid. En uppfinning får fäste och plötsligt skall alla knivar ha funktionen vare sig det är rätt i sammanhanget eller ej. Nej, kullager och flippers är inte ALLTID att föredra på ALLA knivar. Stoppa ned några lagerbanor i saltvatten en stund om du inte tror mig. Den är kniven marknadsförs som "hard use" och "overbuilt" och skall det diskuteras i de termerna bör hela kniven vara robust och det är den. Konsekvent och rätt tänkt där DPx.


Det här exemplaret låser föredömligt väl



Kniven blev smått ökänd för låsproblem (länkt till video) när den kom men det gäller sannerligen inte mitt exemplar. Den fungerar faktiskt över förväntan väl. Inget motstånd när det skall släppas och den låser med ett förtroendeingivande klick. Låset är ett klassiskt ramlås i titan. Låsarmen har ingen stålförstärkning men ytan har behandlats för ökad hårdhet. De första dagarna kunde en tendens till seghet upplevas när låset skulle släppas. Det är nu borta och kniven är föredömligt mjuk. Återstår dock att se hur det slits över tid. Min erfarenhet är att skall titanlås bedömas bör man återvända efter ett eller ett par år. Tidens tand är inte alltid vänliga mot dem men tangen är rätt skuren här vilket borgar för längre livslängd. 


Att bära


Clipet på den här kniven kan inte flyttas på något vis men är riktigt bra där det sitter. Förutsatt att man gillar "deep carry" förstås. Nu föredrar jag det generellt och särskilt på en kniv som den här som är kort när den hopfälld. Risken är annars stor att kniven sitter sämre och känns "vinglig" i fickan. Som det är nu sitter kniven utmärkt och den släta titanytan glider lätt mot textilier. Det är även lätt att greppa kniven för att hala fram den då presentationssidan i G10 ger adekvat fäste. En annan bra detalj är att om kniven greppas med pekfingret i fördjupningen på clipet hamnar tummen automatiskt rätt för att senare fälla ut bladet utan att fattningen behöver justeras. 


Ett clip för den högerhänte men ett mycket bra sådant om man uppskattar 
knivar som sitter djupt i fickan

Väl i fickan märks inte kniven särskilt mycket vilket är ett gott betyg. Den är lätt med sina 116 gram och längden avskräcker inte. Visst kan det märkas att den är en smula knubbig jämfört med en riktigt tunn kniv i klassen men det är inget som stör och överlag är den föredömlig i fickan. Den rundade ryggen gör att man kan stoppa ned handen i fickan efter nycklarna utan att bli skinnflådd. Inte heller glaskrossaren sticker ut så mycket att den orsakar obehag. 

Sammanfattningsvis


H.E.A.T siktar uppenbart mot att vara en EDC-kniv med potential för att ta i med om så behövs. Orsaken bakom "Little Big Knife"-formatet är inte enbart för att man önskade krympa en H.E.S.T utan även för att få en kniv som blev laglig i fler delstater och inte minst länder där bladlängden är en begränsade faktor. Själv hävdar man på sin hemsida att det var för att poliser, ambulanspersonal och militär krävde ett mindre blad som ändå tål mycket stryk. Jag ser emellertid ingen motsättning i de två argumenten. 




Det här är inte en kniv för riktigt alla det kan snabbt konstateras. Därtill har den ett för uttalat format, den är för knubbig för det. Det är en kniv för dem som uppskattar knivar som Spyderco Techno och Chubby, Böker F3 och Pimpsqueak, Benchmade MPR med flera. 

Byggkvalitén på det här exemplaret är mycket god även om jag hört om andra som haft problem med framförallt låset även om jag tror det tillhör det förflutna. Det här var en aning segt första veckan men nu både låser och släpper kniven utmärkt. Den tillverkas av Italienska Lionsteel vilka i allmänhet är kända för kvalitet. Det avspeglas i det här fallet i ett välcentrerat blad, utmärkt ytfinish, tighta toleranser och skruvar av god kvalité.

Bladet är riktigt funktionellt och bra utformat sånär som på två saker. Den ena kan väl diskuteras utifrån tanken med att kniven skall vara en "Little Big Knife" och således klara av lite tyngre uppgifter än storleken antyder och det är godstjockleken. Ett så här grovt blad skär betydligt sämre i nästan allt än ett tunnare blad. Jag hävdar att om man kapat den med bara någon ynka millimeter till 3,5 millimeter istället hade man fortfarande haft en mycket stabil kniv som varit bättre. Det positiva är att bladet aldrig lär ge sig i vilket fall. 

Den andra och sämsta detaljen på hela kniven är emellertid den enligt mig gimmickartade kapsylöppnaren på bladet. Det finns säkert fler användningsområden för den men jag har svårt att se nödvändigheten med dem i så fall. Utan den hade bladet varit mer lätthanterat, särskilt i de grepp som inkluderar ett pekfinger eller en tumme på bladryggen. Det känns mer som att funktionen finns där som ett signum för DPx knivar än för att den är bra. Men det är min personliga åsikt och jag är säker på att inte alla håller med. Ytterligare ett exempel på varför jag tycker den här kniven har "personlighet" vilket jag uppskattar. Det finns alldeles för många intetsägande produkter på marknaden. Det här är inte en av dem. 

Kniven är designad av Robert Young Pelton som även är grundare av DPx Gear. Vad han har lyckats med är att göra ett riktigt komfortabel liten kniv som går att ta i ordentligt med om behovet finns. Handtaget är bekvämt särskilt med hänsyn taget till knivens yttermått. Han har i och med HEAT även lyckats förvalta känslan av massiv styrka i mindre format som är lättburet. Kniven känns helt enkelt rejäl och ibland kan det vara lika viktigt som att den faktiskt är det. Ibland sitter känslan av kvalitet i huvudet och inte i materialen.




Det här är en fällkniv för den som uppskattar den lite överdimensionerade looken och som gillar kompakta knivar. HEAT har burdus uppsyn men stort hjärta. Den är charmig på samma sätt som några av sina namnkunniga konkurrenter  och bjuder på mycket kraft i litet format.

Eftersom den är byggd i Maniago, Italien kan jag inte låta bli att tänka på allegorin 'italiensk sportbil möter amerikansk muskelbil. Med andra ord är det bara att gasa! 

Och för den som känner att gasfoten är tung köpes den här kniven på allas vår eminenta Knivshop.se!


Specifikation:

Längd utfälld: mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 116 g (vägd av mig)
Bladlängd: mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: D2
Handtag: G10
Lås: Ramlås, ingen stålförstärkning

Producerad av: DPx Gear, tillverkad i Maniago, Italien



/ J - håller mig i skuggan

* Som exempel kan tjäna: "Rypa och  "Spikkekniven" från Brusletto, "Besseggen" och "Olakniven" från Helle, "Haren" från Karesuandokniven eller "New Handy" från Marttiini

onsdag 22 juni 2016

Dagens bild nr 52 "Kaffe och knivar"

Vad är det med mig och bilder på kaffe och knivar? Jo, i all enkelhet råkar jag gilla båda företeelserna så de finns ofta nära till hands. Sen uppskattar jag ett gott stilleben och då blir det lätt att de hamnar på samma bild!

"Another Perspective"


På bilden har jag lekt lite med perspektiv. Den är tagen så gott som rakt uppifrån men ögat blir lurat av de olika storlekarna på koppar och det faktum att knivarna 963 och 763 från SRM är tämligen lika bortsett från storleken. Helt identiska är de dock inte. Den skarpögde kan notera att den mindre 763 har ett från BM "stulet" Axislock medan den större 963 har en "linerlock". 

Det var den senare modellen som senare gick och blev en Real Steel-modell. Det roliga är att det är exakt samma modell och utförande före och efter namnbyte så kvaliteten är det inget skillnad på. Den är hög. Än roligare är att mitt exemplar är helt omärkt. Det för att den såldes på hemmamarknaden i Kina via Hongkong sägs det. Allt för att kringgå kinesiska knivlagar. 



/ J - byter perspektiv

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 21 juni 2016

Dagens bild nr 51 "Dolk"


Visst är det något förföriskt över ett slankt dolkblad? Gärna med två eggar, gärna med symmetri. Knivarna på fotot är förvisso inte dubbeleggade men de drar åt det hållet utseendemässigt, därav namnet på bilden. 

Jag äger inte så många äkta dolkar, troligtvis av det enkla skälet att de är tämligen opraktiska till det mesta. Men ända sen jag satt och tittade i tidiga Hobbexkataloger hemma hos mormor och morfar när jag var liten har jag tyckt att de är snygga. Frågan är hur en liten pojke på kanske sex sju år kunde ha smakpreferenser åt det hållet? Jag misstänker att historiska medeltida vapen ligger bakom. 

"Daggerresque"

Av knivarna på bilden känner nog många igen Cold Steels fällbara tolkning av en Sgian Dubh kallad "Hold Out". Det här är en "IIIa", det vill säga minstingen i familjen. Den största av dem är ett veritabelt fällbart svärd på något fot eller så. Den här är mer oansenlig med sina 17,5 centimeter totallängd. Den är därtill lätt och stark, fullt flatslipad och enkel. Således är det en bra fickkniv.

Den andra kniven är måhända något mer okänd för det stora flertalet. Det är en kniv designad av Italienaren "Max" och produceras av Lionsteel med hemvist i Italiens stålmecka Maniago. Den heter till och med "Daghetta" och är modellerad efter italienska militära knivar. Den finns i ett par varianter och den här har skollor i aluminium med ett räfflat mönster för grepp. Praktisk? - Tja, för lättare uppgifter och allmänt pill men inget för campingturen. 

Däremot är den vacker. Alla linjer på rätt ställe faktiskt. Det räcker - och förresten den är vass också!


/ J - skribenten med udd

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 20 juni 2016

Dagens bild nr 50 - "Kaffestrof"


Gråt inte över spilld mjölk lyder uttrycket. Men kaffe då? Det kan man väl få fälla en liten tår över. Särskilt när det spills över en synnerligen usel kniv.

I ärlighetens namn får erkännas att fotot är arrangerat. Jag fick helt enkelt en bild i huvudet. Något om att kaffe på vitt bord skulle ge ett intressant mönster. Och det blev det. Fotografiskt och tekniskt kunde bilden vara bättre men idén är jag synnerligen nöjd med!


"Moccastrophe"


Kniven i fråga var ett experiment. Det gick ut på att testa ett nytt för mig okänt kinesiskt märke. Om hur det gick kan ni läsa om här om ni inte redan gjort det. I korthet kan sägas att det inte föll väl ut även om det löste sig.  

Även hel är kniven skitdålig. Några saker är emellertid riktigt bra, som handtagsformen som även var en av orsakerna att den köptes. Det och att jag faktiskt tyckte att den såg relativt bra ut. Sen var den förstås snorbillig. 

Men som vanligt verkar inte den som snickrade ihop den förstå det här med hur mänskliga appendix i form av händer är konstruerade. Om det kombineras med otyget "jimpings" så har man en olyckligt äktenskap. I det här fallet strimlas fingrarna obönhörligt om kniven öppnas. Grova räfflor precis där fingret landar är INTE BRA helt enkelt. Dessutom är den felkonstruerad så man får ta i som en arg gnu för att få upp den utan handledssnärt. 

Jag fick dock pengarna tillbaks och nya skruvar för nästan inga pengar alls vilket betyder att kniven inte kostade mig mer än två dollar totalt eller nåt sånt. Och för sjutton kronor är det en MYCKET bra kniv.


/ J - gråter lite över spillt kaffe

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 17 juni 2016

Bytt är bytt...

...och kommer kanske igen?



Nu kan man tro att jag med alla mina knivar är halvproffs på att byta sådana också. Det är jag inte. Faktum är att jag precis genomfört mitt första byte. Själva utväxlingsdelen gick smidigt och nu är nog båda parter nöjda. Men jag begick misstag på vägen och om de ämnar jag förtälja!

Byta saker - det har vi människor gjort sedan hedenhös långt innan monetära system ens existerade. Det är det mest ursprungliga sättet att få tag på saker som annars är svårfångade. Det gäller även knivar. 

Principen är ack så enkel. Jag har en kniv eller annat föremål du eftertraktar och vice versa. Vi kommer överens om proceduren och sen utväxlar vi de aktuella tingestarna. Lätt som en plätt!

Böker Albatros, vilka ytor, oändliga möjligheter för den intresserade


Det hände sig så att jag hade en "Böker Albatros" som för allas vår knivmoddare "Swedish Survivor", "Knife and Life - Jimmy" kan te sig oemotståndlig med sina stora jungfrueliga titanytor. Nu vet jag även att nämnda knivprofil uppskattar Jens Ansö så fråga mig inte varför vederbörande gjort sig av med dem och låtit den klumpiga fågeln flyga ur hand men det är en annan fråga. 

Hur som haver blev jag kontaktad och erbjuden en liten prototyp från Kizer som jag länge haft ögonen på - en "Walkabout". En kniv jag kommer att återkomma till. För mig var det ett enkelt beslut eftersom jag inte använder Albatrossen. Eller helt enkelt var det inte för det var det där med bytesoskulden igen. Jag samlar inte, jag hamstrar knivar

Kizer Walkabout, prototyp


För Jimmy var det lite svårare av ett enkelt skäl. Den här modellen är ökänd för ojämn kvalitetskontroll och att vissa exemplar har MYCKET "lockrock". Så icke mitt exemplar även om den utvecklade det redan under första veckan. Det föranledde mig att demontera kniven och böja låsarmen något vilket löste det hela och det var det herr J vill veta mer om. Sen bestämde han sig. På vägen hade jag skickat över ett antal  bilder på kniven och särskilt på låset.

Det var där jag begick mitt stora nybörjarmisstag. För i allt prat om låset och det faktum att bilderna visar kniven som den de facto ser ut så missade jag att SKRIVA om en central del. 

Jag har varit på eggen och det tämligen klumpigt! Men det finns en förklaring. Jag hade aldrig tänkt byta så jag brydde mig mindre om hur den såg ut och arbetet kom av sig eftersom jag inte använder kniven. Bakgrunden återfinns i det faktum att originaleggen mest påminde om en husknut. Den närmade sig nitto grader med raska steg. Jag ämnade därför avlägsna stål, bredda slipfasen för att få den något mindre brant och något mer användarvänlig. När jag började med det så upptäckte jag snart att det tjocka bladet och slipningen gjorde att eggen inte började  förrän en halv centimeter ut på bladet! Inte bra på ett redan kort blad.

Irriterad över det gjorde jag ett jack i bladet som ett primitivt "sharpening choil". Tanken var att först slipa kniven och sen när jag kom till någon som hade en dremel att låna ut, fixa och runda av jacket. Så långt kom jag aldrig eftersom jag gav upp! Även om VG-10 inte är världens hårdaste stål så är det mycket av den varan på den här kniven och eftersom jag saknar diamantstenar till slipen så var det för mycket arbete. Bättre doningar krävs och det har jag förvisso tillgång till men inte hemma. 

Nåja, det här uppdagades inte förrän kniven var framme och det överraskade förstås Jimmy negativt. Vi pratade om det, jag erbjöd att låta bytet gå tillbaks men han konstaterade att "det fixar jag" och jag lärde mig en värdefull läxa. Bytet därmed klart och jag är mycket glad över min nya "Walkabout", utan tvekan kommer det att bli en favorit. Den passar mig utmärkt!


Så nu är det i alla fall gjort, det första bytet. En klump titan mot en annan. 


/ J - i bytestagen

torsdag 16 juni 2016

Ytterligare en fundering - EDC IV

Efter det senaste inlägget kring fenomenet "EDC" så får jag väl förtydliga att för mig handlar användandet av det begreppet mest om att relatera till ett bekant uttryck som folk känner igen och inte en livsstilsfråga som det uppenbarligen är för många.  

Personligen handlar det mer om saker jag råkar ha på mig och det råkar alltsomoftast vara: en eller flera knivar av varierande sort, eventuellt något multiverktyg - ofta modell mindre, solglasögon, plånbok, telefon, miniatyrficklampa och kanske något till beroende på omständigheter. 

Men för mig är inte "Everydaycarry" en livsstil och jag är inte själv intresserad av någon slags "beredskap"/"Awareness" som det ofta talas om i de sammanhangen särskilt på utländska forum. Det finns ju de som går omkring förberedda för allt med en liten operationssal i en väska och en "Bug Out Bag" för alla eventualiteter som pandemier, invasioner, EMP-shocker, kärnvapenkrig, förestående zombieapokalypser och gud vet allt. Den som inte tror mig kan pröva att Googla bilder på fenomenet!

Jag lärde känna begreppet när någon på Instagram frågade mig vad jag hade i min "BOB" som tydligen är den där väskan för alla eventualiteter. Gärna tillhandahållen av Maxpedition och innhållande tvåhundra fack har jag nu förstått. 

En tämligen typisk "dump" av det något fylligare slaget för att vara från mig

Så här kan det se ut för min del. Sen kan det vara mer eller mindre förstås men har jag inte en kniv på mig så brukar omgivningen i form av familj och vänner säga att jag är naken. 

Jag har en "huvudkniv" som alltid befinner sig höger framficka. Den kompletteras ofta med en mindre kniv av två skäl. Dels är det mer socialt acceptabelt i vissa miljöer, läs offentliga diton och dels bär jag den oftast i vänster ficka på en jacka, hoodie eller liknande plagg. På så sätt har jag åtkomst även när jag sitter eller av något skäl inte når högersidan. Sen varieras knivbärandet ofta efter troligt behov. Skall det gås på lokal till exempel avlägsnas alla eggverktyg från min person. Skall jag på bilcamping eller dylikt så ökar storlek och kanske antal!

Ibland bär jag ett multiverktyg beroende på omständigheterna. Den här miniatyren från Kutmaster för att den innehåller en bra liten sax á la SAK. En liten ficklampa av billigt slag har jag också i nyckelknippan av det enkla skälet att jag transportcyklar mycket och det kan vara svårt att se ett kodlås i mörker ibland. Sen tillkommer förstås en plånbok, just den här i neopren och liten nog för att gå ned i en benficka på ett par shorts och min mobil som även agerar anteckningsblock. Jag tycker förvisso att alla anteckningsblock á la "Field Notes" är snygga men inte lika praktiska. Dock återgår jag till manuell hantering när jag befinner mig utanför civilisationens gränser, läs "i naturen".

Infall måste ju nedtecknas. Som t ex stolpar för den här texten! ;-)


/ J - inte så seriös EDCare

onsdag 15 juni 2016

En reflektion gällande "EDC"-prylar

Av någon anledning verkar alla prylar jämställas med varandra. Åtminstone i världen som kretsar kring fenomenet "EDC". Där tycks råda någon slags konsensus om att bara för att jag gillar knivar så skall jag automatiskt uppskatta alla småpryttlar man kan tänkas stoppa på sin person. 

Det måhända gäller andra men det gäller då sannerligen inte mig!

"EDC" - ett exempel från gårdagen


Det jag har i åtanke är saker som mer eller fantasifulla kapsylöppnare i titan och mokuti, ofta från kända customknivmakare till skall vi säga, väl tilltagna prislappar, små bräckjärn, id-brickor och nyckelhållare och liknande prylar. Det är bara fantasin som sätter gränserna på vad som kan åstadkommas. Många av dem känns en smula spekulativa och uppenbarligen konstruerade för att tjäna pengar snabbt. Oj, jag fick en skärva över - jag gör en kiridashi!

Den absoluta gränsen för mig personligen går vid de förbannade leksakerna som börjat dyka upp på bland annat Youtube och Instagram. Jag skiter i snurror hur mycket de än är gjorda med fina toleranser och är av titan. Jo, jag lekte också med sådana, dock av enklare snitt som barn. 

För mig känns det märkligt att jaga saker som små kapsylöppnare från "GAV" eller "Ansö" eller vad det nu kan vara bara för att jag inte har råd med deras knivar. Det är som att en del känner att de bara måste ha prylar av ett visst märke så de "nöjer sig" med det som de kan ha råd med. Men om man vill ha en produkt från en knivmakare så känns kapsylöppnare inte som ett substitut för mig. Det är lite som Lindstedt uttryckte det "/../att rita en skinksmörgås när man är hungrig"

Men jag vill poängtera att jag anser att det där enbart handlar om tycke och smak. Några rätt eller fel finns förstås inte. 

Det är bara jag som inte förstår och blir förundrad. Kanske någon kan förklara?


/ J - förundrad


#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 13 juni 2016

Dagens bild nr 49 "Gillar den inte"

Ibland blir knivar "kända" av märkliga skäl. Den här blev en smula omtalad för att det är en lågbudgetkniv på kullager. När den släpptes fanns det inte så många sådana. Nu har marknaden formligen svämmat över och det finns desto fler att välja på även om de flesta har en högre prislapp än den här. Lager, lagom motstånd och flippern gör den blixtsnabb att fälla ut. Det är nästan det enda som är bra med kniven tillsammans med en i mitt tycke snygg bladform. Den blev även känd eller snarare ökänd för att ha ovanligt trista skollor som folk endera modifierade, bytte ut eller helt sonika avlägsnade!


"Don't Like it"


Kniven, en Kershaw "Strobe"* är designad av Matt Diskin och det var orsaken till att jag köpte den. Jag gillade linjespelet. På bild skall väl tilläggas. I verkligheten gillar jag inte kniven alls. Den flippar som sagt oerhört bra. Den är lika snabb som en inoljad säl på gladpack. Men för övrigt är den skitdålig. 

Eggen är mindre bra eftersom den är för tjock. Det går förstås att råda bot på men det är tråkigt att alltid behöva göra det på allt man köpter. Varför gillar knivtillverkare yxeggar? 

Men mycket värre är handtagsformen. Den är på tog för rund för i alla fall min smak vilket gör att kniven gärna "rullar" i handen vilket både ger dåligt grepp och orientering. Sen förstärks intrycket av uselt handtag med billiga plastskollor som försetts med katastrofen "K-texture" där K:et förstås står för Kershaw. Smaklöst och värdelöst och därför blev det heller ingen hit!

Fast värst är på den här kniven är skitclipet! Det finns inget mildare sätt att uttrycka det. Det är orsaken att jag inte bär Strobe alls. Trots modifiering skär det in i handen. Det går helt enkelt inte att få ett bekvämt grepp om kniven med det på!

Nä, inget favorit som ni hör. Men den flippar oerhört bra för prisklassen!


/ J - rekommenderar andra knivar

* Kershaw Strobe är förstås recenserad och texten hittar du här!

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

lördag 11 juni 2016

Dagens bild nr 47 - "Inte så suddigt"


Dagens bild är ett foto jag gillar helt enkelt. Det hade även kunnat vara fotografiskt bra om det funnits lite mer ljus på handtaget men jag gillar inte att "fuska" för mycket i bilbehandlingsprogram. Som nästan alla mina bilder är den tagen utomhus i det ljus som råder när jag får för mig att fotografera. 

Bakgrunden i det här fallet är helt enkelt ett kakfat! Råkar ha två stycken "JellyBean", ett gult och ett rött. Med sin halvt genomskinliga glasyta ger de en spännande kontrast eftersom utseendet varierar beroende på ljuset. 


"Not so Blurry"


Kniven är som de flesta kanske känner igen min Kershaw Blur. En kniv som helt klart toppar favoriterna bland eggiga kompanjoner och därför ofta återfinns i en ficka någonstans. Jag har långt framskridna planer på att införskaffa ytterligare en då jag skulle vilja ha ett exemplar med S30V stål och satinfinish. Den här versionen har det stål som Kershaw utvecklade ihop med Sandvik - 14C28N och som synes med en "Blackwash"-behandling. Inte pjåkigt alls faktiskt. 


/ J - ser understundom suddigt

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 9 juni 2016

Dagens bild nr 46 "Vilken kniv är bäst?"

Det är inte alltid som ironi går hem. Särskilt inte i text och särskilt inte på nätet. På mitt Instagramkonto har jag lagt ut en serie bilder jag valt att kalla för "Which knife is the best?" Där har jag tagit två knivar som har om inte diametralt motsatta användningsområden så åtminstone väldigt olika styrkor och svagheter och fotat dem tillsammans för kontrastens skull. 

Alla förstår inte min poäng utan svarar snällt på frågan om "vilken kniv som är bäst". Jag ville mest förtydliga att man inte alltid skall jämföra äpplen och päron och att man skall använda rätt verktyg till rätt ändamål. 


"Which knife is the best?" 


Nå - vilken kniv är då "bäst"? Ett stycke norsk samekniv från Knivsmed Strömeng eller en karambit i titan från Tora Tactical Knives? Eller kan det vara så att de briljerar inom olika gebit? 

Sen vet jag förstås vilken jag anser är mest allround av de två. Du kan använda en huggare från norr till att försvara dig med men jag har svårt att se att man kan flå ett djur eller förbereda en brasa med en kniv med titanblad. Men det är ämnet för ett annat inlägg känner jag. 


/ J - vägrar välja, vilket också är ett val...

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 8 juni 2016

Dagens bild nr 45 - "Råttfälla"


RAT 1 blev en stor succé för Ontario Knives när den släpptes. En robust välkonstruerad kniv till lågt pris. Inte mycket att kritisera där om man uttrycker sig det på det viset. Eller jo, några detaljer fanns det. En var att några tyckte att stålet var för enkelt. 

De har de rått bot på det nu i och med att det nyligen släppts en version med D2 verktygsstål istället för originalets AUS8. Det är emellertid en begränsad upplaga så den som vill lägga vantarna på en sådan får vara om sig och kring sig och framförallt snabb. 

En annan detalj som jag själv inte uppskattade helt var det hala materialet i greppet, kallat "Nylon 6".


"RAT Trap"


Det var därför den här kniven införskaffades. Det här är också modell 1 fast med tillägget "A" till namnet. Då får man en ruskigt sträv G10 som material i skollorna istället för nylon. Inte riktigt lika sträv som en fabriksny Cold Steel men inte långt ifrån för att ni ska förstå vad jag menar. 

På köpet får man även en assisterad, fjäderdriven kniv, därav den extra och onödiga säkerhetsspärren på handtaget. Själva funktionen är annars en av de bättre av den typen med bra tryck i fjädern och mycket kort rörelse så den är inte alls i vägen när kniven skall fällas ihop. Väl påbörjad avslutar kniven bladets rörelse med ett bestämt "Twack". 

Kvar är den utmärkta handtagsformen och det ytterst funktionella bladet. En riktigt bra kniv!


/ J - råttfångare

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 7 juni 2016

Dagens bild nr 44 "Många intressen"

Det hade underlättat om man bara hade haft ett intresse. Tänk att kunna fokusera de få monetära medel man har tillgång till i en riktning. Många knivar hade det blivit eller fina cyklar kanske. Det beror på. 

Sen var det allt annat som är kul i livet. Fast det kanske är tur att man inte är helt insnöad på ett område. Man hade nog varit en tråkigare person då misstänker jag. 


"Multiple Interests"


Bilden illustrerar två av de intressen som är mest påtagliga i mitt fall - cykling och knivar. Det finns förstås fler men de här två syns mest i och med att de är föremål för var sin blogg. 

Glasögonen är för övrigt mina "finglasögon". De används inte när det skall partajas i lerhål eller forceras genom granplanteringar med cykeln. Det är ett par Oakley Lockpath. Sen innehar jag även ett par kinakopior av dem fast med svart båge. 

VA!? Kopior!? Ja, just det...för de där lerhålen när man kanske inte vill riskera att förstöra ett par solglasögon för över två och ett halvt papp. Det är dylika tillfällen man har dem till för er som inte förstår. Men som ni ser, det stör inte försäljningen av "dyrglasögon", jag har ett par, tre Oakley till och föredrar dem framför kopior av flera skäl. 

Av samma anledning kan man inneha kloner av knivar för övrigt. För att pröva på om det är något att ha. Även det har jag några stycken! Kniven på bilden är emellertid synnerligen original och är en Spyderco Manix 2 LW.


/ J - originalet

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 6 juni 2016

Knivrecension Cold Steel Broken Skull

-  Det var en lång kniv!



"Broken Skull" - vart fick man det namnet ifrån? Att det sen utannonseras över hela bladet i blaffig text är två av de saker jag inte gillar med den här kniven. Vad jag däremot gillade och som fick mig att köpa kniven i princip omgående när den släpptes var ett par andra saker. Här har vi nämligen en kniv vars blad i princip är identiskt med Cold Steels "Lone Star Hunter" men utan de fula benimitiationsidorna i plast som den kniven dras med och därtill betydligt mindre vikt. 

Cold Steel "Broken Skull"


G10 utan ram är i mina ögon både snyggare och ger dessutom en ultralätt kniv när den konstrueras på det här viset. Vad vi har är således ett praktiskt men ändå snyggt blad i slimmad förpackning. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg. 

Den av Steve Austin designade kniven bjuder på mycket blad i lätt förpackning


För övrigt kan sägas att det här är mer av en genomgång av den första tidens intryck än en rejäl recension. Jag har burit kniven ett kortare tag, det vill säga ett par veckor och låtit den genomgå några av de vanliga testen. De inkluderar bland annat att skära och sticka i: plast av olika sort, papper, papp, kartong, snöre, rep, tejp, tyg, färskt trä, lite virke. Sen har den fått agera picknick-kniv och annat vardagligt.

Därför säger jag inget om hållbarhet vare sig när det gäller eggens uthållighet, låset, G10-sidorna eller bladbeläggningen. 


Blad


Arbetsänden av den här kniven består av en slank clippoint med mycket distinkt utseende. I princip är det ett litet Bowieblad vi talar om. Det ger en avsmalnande spets vilket förstärks av taperingen som börjar nästan halvvägs upp på bladet. Bladet är fullt flatslipat och godstjockleken hålls nere till modesta tre millimeter. 

Allt sammantaget gör att den här kniven är vad som på engelska brukar kallas en "slicer". En kniv som skär bra helt enkelt. Det kan tyckas fundamentalt men så enkelt är det inte i dagens fällknivsindustri. Tämligen ofta får den egenskapen stå tillbaks för andra mer estetiska hänsynstaganden vilket är olyckligt enligt mig. Andra detaljer som även de underlättar praktisk hantering är en föredömligt liten ricasso/ansats och att tumknoppen befinner sig nära handtaget när bladet är i utfällt läge. Se och lär alla tillverkare som missar den detaljen. Man kan inte använda kniven om diskar och knoppar skymmer halva eggen och det är heller inte nödvändigt för god funktion!

Ett decimeter långt bowieblad i CTS XHP 


Utseendet på bladet förstärks av det faktum att det är en decimeter långt! Det är således ingen liten kniv vi talar om och det innebär både för- och en nackdelar. Bakom längden finns förstås en tanke som amerikaner sällan kan släppa och särskilt inte om de heter Lyn eller Steve i förnamn. Den här liksom många andra knivar designade i USA marknadsförs ofta som ett "back up"-vapen till befintligt skjutvapen. Sorgligt men sant och inget jag står bakom men så är det. För att den som skall fungera som sådan så pratas det ofta om "reach"/räckvidd. Något som den här kniven har gott om och som även avspeglas i handtagets utformning. 

Till bladets goda egenskaper skall förutom formen även läggas valet av stål. Cold Steels nya stapelvara är Carpenters XHP. Det har visserligen höjt prislappen från deras tidigare "Zero-Quenched AUS8 A-knivar" men jag föredrar ändå det här stålet. Jag har faktiskt chippat eggen på två av mina äldre CS knivar på senare tid. 

Bladet är svart och det kan man tycka olika om. Själv ser jag det mest som kuriosa och tycker att det kan vara kul som omväxling men det är inte min preferens av det enkla skälet att jag inte tycker det är snyggast, jag "behöver" inte svarta blad och de har en tendens till att bli slitna fort. De kan dock vara bra för att exempelvis skydda kolstålsblad från korrosion. Andra tycker att det är snyggt.  

Beläggningen är nu DLC istället för den enklare teflonytan CS tidigare envisats med


Just hållbarheten på beläggningen är på Broken Skull och andra nyare knivar från Cold Steel rejält förbättrad. Tidigare var de ökända för sina blad vars beläggning i princip ramlade av efter första användningen. Här är det en äkta DLC-coating som skall hålla bättre. Återstår att se hur den här varianten klarar tidens tand. Inledningsvis märks nästan ingenting efter användning. Några mindre repor förstås efter upprepade kartongmassakrer och lite, med betoning på lite täljande. 

Det här bladet är praktiskt och det kunde varit riktigt attraktivt. Nu är det bara "sådärsnyggt". Den svarta färgen är min lilla invändning och textmassorna den stora. Jäkla anslagstavla rent ut sagt. Kan man sälja reklamplats?


Handtag


Även handtaget gör mig en smula ambivalent. Det är extremt tunt, långt och väääldigt greppigt. Tänk finkornigt sandpapper. Färger finns det gott om och själv valde jag "OD Green" för att jag tyckte det matchade de svarta detaljerna och bladet. Annars finns kniven även t ex grått, blått, orange och svart. 

Handtaget är bra givet förutsättningarna men har förbättringspotential


Att handtaget är tunt för det med sig att kniven i princip är helt omärkbar i fickan trots sin massiva längd. Det hänger även ihop med clipets utformning, vilket jag återkommer till samt konstruktionen som gör Broken Skull remarkabelt lätt. 

Liksom på Hold Out III så har CS valt att förlita sig på den kombinerade kraften hos sitt Tri-Adlås och materialet i handtagssidorna. Inga liners som förstärkning således. Däremot har den ett ilägg i ryggen i och med att det är en lockback det handlar om. Handtaget är sen skruvat med två skruvar utöver pivotskruv, stoppinne och den axel låsarmen roterar kring. 

Trots avsaknaden av ram flexar inte kniven märkbart även om den provoceras hårt i sidled eller om jag försöker pressa handtagssidorna inåt med våld. Den är ytterst välbyggd och det gäller även på detaljnivå. Skruvhuvuden är väl försänkta, bladet centrerat, och backspacern helt i våg med sidorna. Kvalitetskontrollen på åtminstone det här exemplaret är mycket god.  

Tunn, mycket tunn samt riktigt välbyggd är omdömet


I handen är kniven, tja - tunn. Jag vill göra klart för alla och envar att det här är en kniv som inte är ämnad för tyngre sysslor som att tälja och dylikt. Därtill är handtaget för slimmat helt enkelt. Återigen märks baktanken med konstruktionen av. Här har prioriterats grepp och räckvidd. Men det gör inte handtaget dåligt. Formen gör att alla grepp fungerar och fungerar bra. Kniven är smidig i handen den fyller bara inte ut den helt. 

En eftergift som jag däremot inte är helt vän med är utformningen på det främre uttaget för fingrarna. Det är konstruerat för två fingrar. Men om man inte har ENORMA händer så hamnar det tredje fingret mitt på knölen på handtaget om man kryper närmare eggen som jag tycker om att göra. Om man däremot väljer att hålla kniven så man får maximal räckvidd så passar fingrarna perfekt efter kurvaturen. Återigen skymtar grundtanken fram. Det är för all del konsekvent som ni märker. 


Öppning och lås


Broken Skull öppnas med Cold Steels enkelsidiga och tunnformade tumknopp som trots utformningen fungerar på båda håll. Fast bättre om man vänder på den i de fall man råkar vara vänsterhänt eller vill bära kniven på vänster sida. Jag gillar deras variant eftersom den ger gott fäste för tummen utan att skala av skinnet. Därtill är placeringen utmärkt som jag nämnde tidigare. Både vad gäller positionering på bladet och hur kniven är att fälla ut. 

Tumknoppen är lättåtkomlig och välplacerad


Låser gör kniven med CS egna förstärkta version av en backlock, "Tri-Ad". Stabilt och solitt som vanligt. Det gör att kniven får den där extrema känslan av styrka tros sin fjädervikt. För att vara den här typen av lås är det dessutom ovanligt lätt att släppa. Fjädern brukar bjuda på visst motstånd innan den ger sig. Av samma skäl krävs en viss teknik men när den väl tillskansats kan bladet snärtas upp med tummen om man känner för det. 


Att bära


Hur upplevs kniven i fickan? Tja, inte alls är det korta svaret. Vi pratar om kniv som endast mäter nio millimeter över ryggen och som väger in på flugvikt - 90 gram! Försök hitta någon annan kniv som både är stadig och bjuder på ett decimeterlångt blad och väger in under hektot. Det är i toppklass och gör att Broken Skull lirar i samma division som Al Mars UL-serie.

Clipet ja. Mycket bra i hand och där får nog kniven stanna för det går knappt få ned den i fickan


Så kniven är en fröjd i fickan. OM du får dit den vill säga. Hur i h-e tänkte CS när de designade det här clipet? Utan modifikationer går det knappt att använda. I hand är det en emellertid en dröm. Platt, diskret och känns därför inte alls. 

Det är även relativt snyggt eftersom det har samma linjespel som handtaget, en färg som matchar knivens tema och är diskret. Men det flexar knappt alls, saknar nästan läpp och bjuder inte på mycket utrymme för textilier. Det är knappt att man får ned kniven i fickan ens med två händer. Väl på plats äter det blixtsnabbt upp allt vad byxor heter. Sandpapperssträv G10 kombinerat med ett styvt clip är ingen lyckad kombination. Därför förespår jag att även den här modellen likt många från Cold Steel kommer att modifieras för att passa fickor bättre. Det vore emellertid trevligt att slippa det någon gång. 


Sammanfattningsvis


Nu kan det kanske låta som jag inte gillar den här kniven alls. Men det gör jag. Den har flera starka sidor men liksom andra lite aviga och kantiga personligheter även det som talar emot den. Man bör veta vad man ger sig in på när man skaffar den här kniven.  

Jag har i all välmening några förbättringsförslag till Cold Steel:

  • För det första, döp om kniven! Varför "Broken Skull? Men jag vet, fräcka namn det säljer "over there" - så jag får väl köpa det. Mest personlig tycke och smak men inte min. Men jag skulle gissa att om den dök upp i ren amerikansk rättegång så ligger svaranden nog pyrt till.  
  • För det andra när ni ändrat namnet byt storlek på typsnitten alternativt sälj reklamplats på knivarna för att få in mer pengar. 
  • För det tredje, erbjud alternativ till det svarta. Alla behöver inte blad som dämpar reflexer, jag till exempel. Jag råkar gilla när det glittrar lite förföriskt i ett blad och CS gör riktigt snygga tumlade blad kan tilläggas.
  • För det fjärde, tweaka handtaget något så det inte enbart är utformat för maximal räckvidd
  • Och för det femte och viktigaste - ändra utformningen på era clip! Något lite mer spänst och aningen mer utrymme och det här vore nära perfektion för enklare fjäderclip. 

En kniv med personlighet


När man bortsett från ovanstående kvarstår ändå en intressant kniv. Den är tunn, lätt och stark och det är både det första och bestående intrycket. Ration bladlängd/vikt är kuslig och en genomtänkt godstjocklek med full flatslipning på ett blad i kvalitetsstål borgar för en kniv som är utmärkt till att skära med. Särskilt när det paras med den här längden på blad vilket ger lång egg att arbeta med. Sen ger clippointformen även en utmärkt penetrerande spets för den som vill ha det.  

Att kniven är så omärkbar i fickan gör att det är större chans att den får tillbringa tid där vilket jag alltid betraktar som en styrka hos en fickkniv. Knivar som är bra för övrigt men bojsänken i fickan tenderar att spendera mer tid på hyllan där de inte gör mycket nytta.

Resultat av ett samarbete mellan Cold Steel och Steve Austin, något som för övrigt är svårt att missa


Så trots allt är det här en kniv jag varmt rekommenderar för den som känner att de vill ha en urstark EDC-kniv med mycket potential i form av ett långt blad utan att dras med den vikt det normalt medför.  




Specifikation:

Längd utfälld: 235 mm
Längd hopfälld: 133 mm
Vikt: 89 g (vägd av mig)
Bladlängd: 101 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CTS XHP
Handtag: G10
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan



/ J - föredrar oknäckta skallar

* Eftersom jag inte visste vem Steve Austin var fick jag tillfälle att nyttja min "Google-Fu". Han ägnade sig åt Wrestling från början vilket för övrigt får mig att undra om han verkligen har formgett kniven själv. Men det skulle förklara storleken på handtaget i alla fall. Sen visade det sig när jag googlade vidare att herr Austin inte är så stor. Runt min egen längd och vikt faktiskt. 

fredag 3 juni 2016

Dagens bild nr 43 - "I sitt rätta element"


Som komplement till en större fällkniv har jag inte sällan en mindre något mer socialt acceptabel kniv på mig som som därmed kan användas på lite mer offentliga platser. Som här i Apladalen i Värnamo. Uttrycket som brukar användas på engelska är "Sheeplefriendly".

Inte sällan är den kniven av något klassiskt mönster.


"Canoe at Creek"


Just den här kniven råkar vara en "Canoe" från Rough Rider vilket är SMKWs (utläses i det här fallet Smoky Mountain Knife Works) eget husmärke. I allmänhet har knivar från dem en byggkvalité som vida överstiger priset vilket därmed gör dem mycket prisvärda i mina ögon. De görs i Kina och stålet är tämligen enkelt, någon 440-variant eller dess kinesiska motsvarighet. Det är emellertid fallet med många klassiska mönster. De är sällan utrustade med några "värstingstål". I gengäld är de mycket lättslipade. Den här kniven blir ruggigt vass som plåt plägar bli, är extremt rosttrög men håller inte skärpan särskilt länge det får medges. 

Kanoter är utmärkta fickkamrater då de mjukt rundade bolstren gör dem lätta att bära och storleken är beskedlig. Rekommenderas! 


/ J - paddlar vidare i tillvaron

#aliaspostmortem #knivigtvarre