fredag 29 juli 2016

Dagens bild nr 67 "Ihålig"

Vilken besvikelse! När jag köpte den här kniven hade jag alldeles bestämt för mig att den kniv som jag känt på hos en vän var flatslipad på klassiskt skandinaviskt vis. Det vill säga en låg sabelslipning med bara en slipfas, ingen primäregg. Nu var det en annan modell då det var lyxvarianten med handtag i masurbjörk och fodral i älgskinn. Just det exemplaret är riktigt snyggt!

Det är en av orsakerna till att det är bra att känna på knivar i verkligheten innan man köper dem. Dessvärre är det för de flesta inte möjligt i vårt avlånga land. 


"So very Hollow"

Nu har jag i efterhand hört att EKA Swede 88 som det handlar om har varit slipad på annat vis i perioder. Synd att jag råkade ut för den här varianten. 

Jag anser nämligen att mycket av det som skulle kunna varit positivt med det här bladet förstörs i och med slipningen. Jag tycker inte att det är något fel på en bra skålslipning. Men det här är INTE ett sådan. Den här låg och därmed tämligen extrem vilket gör gör att alla nackdelar med en skålslipning blir extra påtagliga som t ex "kanten" som bildas där slipfasen övergår i flat sida. Hur man tänkte här förstår jag verkligen inte. 

Sen är kniven i mitt tycke oerhört mycket snyggare i björkkostym.  


/ J - skandinav

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 28 juli 2016

Knivrecension Spyderco C101BK2 Manix 2 LW

-  En mycket bra kniv men kanske inte bäst



Nu är det dags för en anakronism igen. Det här är nämligen raka motsatsen till en recension av det senaste på marknaden. Kniven är synnerligen väletablerad men i min ägo hamnade den inte förrän relativt nyligen.

Som framgår av titeln är det en storsäljare från Spyderco som är aktuell för att läggas under luppen - Manix 2. I det här fallet lättviktsutgåvan med svart handtag och CTS BD1-stål. Som vanligt när det gäller det här märket finns många varianter att tillgå.


Spyderco C101BK2 Manix 2 LW


När det kommer till "EDC"-knivar är ofta lättare helt enkelt bättre. Men inte alltid och personliga preferenser skall aldrig föraktas. Hur förhåller sig det med den här kniven? Lever den upp till epitetet "LW" som i "Light Weight" utan att förlora för mycket på andra parametrar? Det skall jag försöka svara på.

Kniven vann för övrigt  "innovative knife of the year" på Blade Show när den kom 2010 vilket inte alltid säger så mycket i och för sig eftersom det priset ofta tilldelas knivar som förvisso ofta är innovativa men inte sällan usla i praktiskt hänseende. Det gäller inte den här kniven emellertid.  


Blad


Mer typiskt Spyderco än så här blir inte ett blad! Det innebär ett förstås ett lövformat blad vilket tenderar att polarisera knivanvändare i två läger - en grupp som gillar dem och en som avskyr formen. Själv gillar jag dem för att man får en lätt buk och kapabel spets på köpet.

"Superleaf" och Manix XL är för övrigt de enda större löven än det här jag jag känner till. Således har vi framför oss en bastant organisk droppoint. Längden ligger på runt åtta och en halv centimeter och godstjockleken något över tre millimeter. Det är således ett substantiellt blad det handlar om.

Bladformen är delvis ett resultatet av hålet vilket även bildar en i det här fallet diskret ramp för tummen. Kännetecknande för bladet är också den fulla flatslipningen från rygg till egg. Inga konstiga vinklar eller designelement. Enkelt, funktionellt och därmed inte mycket att orda om. Den enda invändningen som är värd att beakta är begränsningen som breda blad har i manöverbarhet jämfört med smalare diton. Vad man föredrar är en smaksak och avhängigt vad man oftast skär och hur mycket. 

Mer lövformat än så här blir det inte


Stålet är CTS BD1 från Carpenter. Ett amerikanskt stål som ibland sägs vara en variant på 440C och ibland på japanska Gin1 eller möjligen ATS-34 beroende på vem som tillfrågas. En snabb sökning ger flera spännande trådar att ta del av för den hågade.*

Min uppfattning är att det är ett tämligen dugligt allroundstål som dock inte är i närheten av de dyrare "superstålen". I det här fallet betyder det att skärpan inte hålls tillnärmelsevis så bra som säg M4 eller S35VN. Däremot är det avsevärt mycket lättare att bryna upp igen. Något som jag fick göra tämligen frekvent när jag gick loss på kartong och trä. Särskilt virke slet på eggen visade det sig.

Under ett par blöta skogspromenader fick bladet åtminstone bekänna lite färg då jag lämnade det utan att torka av det. Inga fläckar alls vilket är ett gott betyg. Så jämfört med andra enklare stål känns rosttrögheten som en uppgradering. 

Som vanligt när det gäller Spyderco så kom Manix 2 LW riktigt riktigt vass direkt från produktionslinjen. Inte många andra tillverkare sköter den detaljen lika bra som dem kan konstateras.

Bladet är som vanligt en fröjd att använda. Ett fullt flatslipat blad i dugligt stål som inte är för tjockt bakom eggen gör processen kort med det mesta som skall skäras igenom. Papper, papp, kartong, petflaskor, krympplast, snöre, rep och annat vardagligt. Det är framförallt här som kniven briljerar. För att användas mycket i trä som att ägna sig åt "bushcraft" och slöjdande vill jag ha en mjukare handtag och en kraftigare spets.

Även om som nödkniv i köket fungerar Manix 2. Det kanske inte är så konstigt då bladet i princip utgör spetsen på en kockkniv med sin form och slipning.


Handtag


Materialet i handtaget är FRCP som är en av många fiberförstärkta plaster. Jag upplever den här varianten som något styvare än den i Spydercosammanhang mer vanliga FRN-varianten. Det blir stabilare men jag tycker även att det känns mer "plastigt". Konstruktionen är inte öppen i ryggen och de två sidorna är nitade så kniven kan inte demonteras. Däremot kan pivotskruven på den här senare upplagan justeras.

Formen är bra med ett effektivt urtag för pekfingret som gör kniven lätt att kontrollera och ger ett säkert grepp. Ergonomin som sådan är riktigt bra. Jag har läst om de som tycker att handtaget är för "fyrkantigt" men det håller jag inte riktigt med om. Det finns två sätt att göra handtag på fällknivar större och här har man valt att göra det "högt" eller brett beroende på hur man nu vill betrakta det. Det ger tämligen stor omkrets och därmed plats även för större händer. Det andra alternativet är förstås att göra handtag bredare över ryggen vilket å andra sidan känns mer i en ficka. Det är en evig balansgång för tillverkare av fällknivar. 

Spydercos egna "Bi directional" mönster ger mycket bra grepp om det nu eftesrsträvas


Balansen är mycket neutral och återfinns exakt över fingeruttaget men höjden gör att det ibland känns som kniven vill tippa lite i handen när man byter grepp. Mest beroende på att kniven är så lätt. Den ringa vikten uppnås mycket tack vare avsaknaden av ram. Här får handtagssidorna tillsammans med ett ilägg i ryggen stå för stabiliteten. Det klarar den med den äran om den inte provoceras riktigt hårt för då flexar den något. 

Handtaget formligen smälter in i handen och det uppskattar jag mycket. Det främre "urtaget/choil" är bra vid detaljarbete och det bakre greppet fungerar väl vid snitt där man drar kniven mot sig eller trycker nedåt. Handtaget är utmärkt för större händer och det finns gott om plats för alla fingrar. Det fungerar även i alla tänkbara fattningar. 

Annars gillar jag inte hur rivig Manix känns i handen. Är alla amerikanska knivar gjorda för att användas med handskar på eller vad är det frågan om? Det finns de som menar att det är för lite grepp i handtaget. För dem rekommenderar jag att klistra på sandpapper för det är nästa steg på skalan. Personligen kan jag utan tvekan vara utan de räfflor som finns vid nacken på handtaget och undersidan. Så mycket att jag valt att slipa ned dem vilket gör kniven betydligt mjukare i hand. 


Öppning och lås


Kniven öppnas på klassiskt Spydercovis med ett tumhål. I en värld av "flippers" är det den metod jag föredrar. Mycket för att det är nästan lika lätt att snärta upp kniven om du känner för det samtidigt som det erbjuder alternativet att mjukt och stilla smyga fram bladet. Personligen har jag inte alltid bråttom med att få fram en kniv. 

I det här fallet har bladet försetts med ett hål med fjorton millimeters diameter. Det vill säga ett av de större som annars återfinns på modeller som exempelvis Military. Förutom storleken är det även lättåtkomligt både med och utan handskar vilket gör kniven lättöppnad. Det såg lite fånigt ut när jag prövade att öppna kniven med vinterhandskar på mitt i juli. Men det fungerade. 

Öppning sker med extra stort hål och låser gör ett Ball Bearing Lock


Har man bråttom kan Manix 2 LW öppnas med samma teknik som ett Axislås från BM. Det vill säga man släpper låset och snärtar upp bladet. Låset är för övrigt något som Spyderco döpt till "CBBL" eller "Caged Ball Bearing Lock". Det påminner till viss del om Benchmades Axis-lås och SOGs "ARC -lock" både i utseende och på så sätt att de är möjliga att använda med båda händerna utan att ha fingrarna i vägen för bladet. Av de tre har Spydercos lösning den fördelen att motståndet i stängt läge, "detent", är bättre än på Axislåset. Det har också bara en och kraftigare fjäder vilket i teorin borde vara mer driftsäkert. 

Låset är mycket stadigt och det finns definitivt inget glapp eller spel i bladet. Men det har en rejäl nackdel som gör att det inte tillhör en av mina favoriter. Det är tungt att släppa. Fjädern är riktigt stark. Jag prioriterar handhavande framför extrem styrka då jag sällan använder mina knivar som spett. 

En fördel är att lösningen är helt användbar med både höger och vänster hand. Eftersom även clipet är flyttbart är således den här kniven ett bra val för den vänsterhänte. 


Att bära


Det finns inte mycket konkurrens i den här storleksklassen när det kommer till hur kniven känns i fickan. Eller snarare inte känns i fickan. Den är lätt till och med mycket lätt, har ett bra clip och rundade former. Vi talar om en kniv som inte väger in på mer än 85 gram trots ett blad på 86 millimeter.

På den här kniven har Spyderco valt att använda sitt wireclip av naturliga skäl då det passar väl in i lättviktsprofilen. Själv är jag en varm anhängare av funktion när det gäller clip och gillar därför den här typen. Andra föredrar clip som inte alls fungerar men ser bra ut, läs "de flesta skulpterade clip i titan". Wireclipet är lätt, diskret och håller kniven på plats. Särskilt med de här riviga sidorna sitter kniven extra säkert för den som fäster vikt vid det. Clipet är av den stadigare varianten av wireclip som annars finns i lite olika grovlekar. Därtill är det längre än vanligt.

En kraftig variant av Spydercos wireclip


Handtaget har rundade former och är tunt och tar därför inte upp hela fickan. Men en nackdel finns det går inte att komma undan. Det relativt stora bladet och det väl tilltagna hålet på den här modellen gör att Manix 2 är en bred kniv i hopfällt läge. 


Sammanfattningsvis


Spyderco uppger att den här modellen är 42 procent lättare än G10-versionen. Är den 42 procent bättre också? Njae, säger jag. Det beror som vanligt på vad som prioriteras - styrka eller vikt. Nu skall väl tilläggas att det mest är upplevd styrka då jag betvivlar att du under normalt användande kan få den här kniven att fallera. Och så var den ack så viktiga detaljen med känslan i greppet, G10 mot FRCP. Där vinner G10 när jag är domare.

Sen tycker jag personligen inte att Manix 2 LW är värd det MRCP-pris som Spyderco anger på sin hemsida vilket är $136 i USA. Sen dras ett antal dollar av varefter handlarna får ett "MAP-pris" att förhålla sig till som de har svårt att frångå. Den prissättningsmodellen innebär tyvärr att flera stora märken i princip lyckats avskaffa priskonkurrens. Det gäller förutom Spyderco även ZT och Benchmade som var först ut med ottyget. Prisvärd är Manix 2 om du kan få tag i den billigare. 


Jo, greppet i Spydercos "bi directional pattern" räcker till




Svaret på frågan jag ställde i inledningen "Lever den upp till epitetet "LW" som i "Light Weight"? är JA!


För mig är den här kniven en favorit när det handlar om format men inte helt när det kommer till utförande. Den är urbota praktisk men den känns trots allt något plastig även om den är oerhört stabil. Tar man i riktigt hårt flexar handtaget en smula. Inte tillräckligt för att störa mig men det är baksidan av den låga vikten. 

Men framförallt är den i originalutförande för "rivig" för min smak . Tur att det finns sandpapper. Är alla, framför allt amerikaner, fiskrensare till professionen? Det enda jag personligen har erfarenhet av som är så halt att det här och andra handtag behövs är när man skär mycket i ledvätska. Som när man skär grisbog och avlägsnar lägg till exempel. Det blir snorhalt efter ett tag. Men då används knappast fällknivar men det var en passus. 

Några konkurrenter från de egna leden. Överst PM2 och underst Byrd Raven 2


Några av de främsta konkurrenterna till den här kniven kommer även de från Spyderco. Storleksmässigt kan den jämföras med den kända Paramilitary 2. Det är förstås en smaksak vilken man föredrar då de är tämligen olika i konstruktion men Manix 2 LW är vid jämförelse både lättare och inte minst billigare. Sen finns alltid klassikern Endura 4 förstås. Vill man ha mycket blad i relation till vikt är Cold Steels "Broken Skull" ett alternativ men det sker i bekostnad av ergonomi och storlek på grepp och är därmed inte alls lika allroundbetonad som de andra knivarna.

Om vikt däremot inte är högst på prioriteringslistan kan man dels ta sig en närmare titt på den stadigare originalManix och söker man därtill lägre pris skall man definitivt titta närmare på Byrdmodellen "Raven 2". Den har för övrigt samma stål som den här Manixkniven och faktiskt ännu bättre ergonomi. 

Överlag finner jag dock den här kniven sympatisk och väl värd att titta närmare på i klassen något större, praktiska fällknivar. Den väger extremt lite för sin storlek och är stark i relation till sin vikt. Därför ser jag den som en utmärkt kompanjon på skogspromenaden eller vandringen eller som en "EDC" för den som föredrar större knivar. Är man "stålsnobb" finns den att tillgå med mer exklusiva stål som t ex CPM S110V. 

Twittersammanfattningen blir: En riktigt duglig fällkniv i det större formatet för den som jagar vikt.




Specifikation:

Längd utfälld: 204 mm
Längd hopfälld: 118 mm
Vikt: 85 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3,2 mm
Bladstål: CTS BD1
Handtag: FRCP
Lås: Ball Beraring Lock


Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA

* Här en länk till mer information om stålet ifråga - CTS BD1


/ J - inte så lätt själv

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 26 juli 2016

Dagens bild nr 66 "Gökboet"

Den här kniven har nu flugit vidare till ny ägare vilket jag tidigare skrivit om. Jag vet att den nya ägaren ser den stora rena titanytan som en blank canvas att gå loss på. Jag kom aldrig överens med den här udda fågeln som fickkniv.

Däremot har jag alltid betraktat den som en utmärkt stilstudie. En designetyd om man så vill!



"One Flew over the Cocoos Nest"


Kniven är för den som inte vet ett samarbete mellan den danske formgivaren Jens Ansö och Böker kallad "Albatros". Den är ytterst kompakt och försedd med kraftiga sidor i massiv titan och ett blad som är hela 5 millimeter tjockt vilket är extremt mycket sett i relation till längden. Det parat med en spets som närmast saknas gör att kniven inte hittat ned i fickan särskilt ofta. Den är också komplett usel att bära. Mycket för att clipet gör att kniven sitter högt i fickan och där är den "vinglig" eftersom den är kort och tung. 

Som ni hör inte en fickknivsfavorit för min del. Men på något avigt sätt gillar jag den ändå. För om Albatros kan även sägas att den har personlighet och det är det inte alla knivar som har!


/ J - öppnar buren och låter fåglar flyga

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 25 juli 2016

Dagens bild nr 65 "Bra bild dålig kniv"

Ibland blir man mer nöjd med en bild än annars. Den här gillar jag på grund av ljuset och att den i mitt tycke är ett bra "knivporträtt".

Fotot passade även bra i gråskala då kniven är svart så det förslår och bakgrunden består av en mörk klinkerplatta.


"Good photo of bad Knife"


Kniven är en CRKT Ryan mod 7. Den köptes när jag var yngre och tyckte att hans customknivar var överjäkligt tuffa. Det tycker jag inte längre på samma sätt som jag inte gillar andra knivar i det formatet. 

Det största felet med den här kniven är all j-a "jimping" eller alla skåror som gjorts överallt för att öka greppet. Särskilt illa blir det eftersom det är gjort i plast så det är rent ut sagt obehagligt att hålla i. Och det är synd för annars är formen på handtaget och urtaget för fingret riktigt bra. Däremot bjuder det på en annan detalj som gör mig smått allergisk och det är ett gigantiskt avstånd från styrande finger till där eggen börjar även om jag vet varför i det här fallet. Sen finns det fler detaljer som förstör kniven som en tumknopp som är i vägen och ett onödigt extralås med mera.

Bladet är designat med en fillippinsk Barong i åtanke, därav formen. Det har försetts med en eggvinkel som i praktiken inte går att ha till något. Men originalen är gjorda för "självförsvar" kanske skall tilläggas. De är emellertid avsevärt större. Vad den här kniven är gjord för det står skrivet i stjärnorna. 


/ J - inte helt positivt inställd

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 24 juli 2016

Dagens bild nr 64 "Tomater"


I samarbete med Knivshop.se pågår just nu ett test av den här kniven! En styck kockkniv från Fällkniven. Modellnamnet har som så ofta hämtats från fornnordisk mytologi och just den här modellen kallas "Erna". Sen har den fått det synnerligen moderna tillägget "den mobila kockkniven".



"The Tomato Test"


Knivar av den här typen testas lämpligen på allehanda födoämnen. Temat för dagen var grönsaker och däribland tomater som synes. Mogna körsbärstomater är inte helt lätt att skära snyggt. 

Annars kan meddelas att kniven klarade mitt inledande tomattest som dock genomföres med normalstor tomat. Det går till så att man tager nämnda rödsak och släpper den från ett par decimeters höjd ned på vinklat blad som då utan större motstånd skall dela tomaten med ett snyggt snitt. 

För att njuta av det vackra vädret hade skärbrädan, kniven och maten släpats ut i trädgården. Bättre ljus för att fota fick jag på kuppen.  


/ J - inmundigar nu tomatsås

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 22 juli 2016

Dagens bild nr 63 "Clippoint"

Bladformer kan som bekant varieras närmast i oändlighet. Men de klassiska grundformerna är inte många och en av dem är förstås "clippoint". Namnet kommer sig av att man tager en styck "normal" eller rak bladform och "klipper" av en bit av ryggen så den sluttar nedåt och möter spetsen. Då får man en kniv som bibehåller en buk, hur står beror på hur brett bladet är och hur "clip"-delen utformas förstås. Man får även en kompetent spets som befinner sig lägre i relation till handtaget än vad som annars är fallet. 

Därtill får man en utseende som ger lite fart och fläkt åt linjerna. Det händer något. Sen finns det förstås derivat från formen som exempelvis det klassiska "Bowie"-bladet även om ingen är helt ense hur en sådan skall se ut. 


"Clippoints"


Cold Steel är ett märke som ofta erbjuder sina grundmodeller i tre olika varianter där bladformen är det som skiljer dem åt. Båda knivarna på bilden "Code 4" och "Voyager L" kan även fås som "Droppoints" och "American Tantos" till exempel. 

De här båda knivarna har åtminstone några år på nacken och är därför gjorda i AUS8 A-stål något som CS nu frångått på de flesta av sina knivar. Stapelvaran numera är CTS XHP. Ett mycket högkvalitativt och därmed dyrare stål.  



/ J - klipper till

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 21 juli 2016

Knivrecension Benchmade Griptilian

- Vad ett tillägg som "1" kan göra med en kniv




Jag har aldrig varit hundra förtjust i min Benchmade Minigrip av ett antal anledningar. Jag älskar bladet och hur den känns att öppna och stänga. Men handtaget, det som många tycker är bra, föll mig aldrig på läppen eftersom jag upplever det för kort. Sen jag skrev den ursprungliga recensionen har jag upptäckt att jag inte bär den så ofta som jag tänkt mig.

Därför har jag alltid velat ha den större versionen men den dras med ett par nackdelar enligt mig. En av dem är det ökända skallriga handtaget. De ihåliga plast- förlåt Noryl/Grivory-skollorna låter och känns som maraccas. Dessutom tyckte jag redan den mindre var alldeles för rivig i plasten, särskilt under clipet. Något som åtgärdats medelst sandpapper. Dessutom är jag inte vän med originalclipet som visar för mycket kniv.

Benchmade Griptilian 551-1


Nu visade det sig att det var inte bara jag i hela universum som hade de invändningarna. Benchmade lyssnade till slut på sina kunder och därefter kom den här versionen "551-1" där "1an" är betydelsefull i sammanhanget. Den står för en delvis ny kniv. Borta är plasten i handtaget och på köpet fick man en öppen istället för sluten konstruktion. Nytt är även knivstålet som uppgraderats ett par snäpp och att clipet har förfinats.

Den bästa BM Griptilian någonsin?


Blev resultatet så bra som tänkt? Det finns i alla fall de som hävdar det eller till och med går så långt som att säga att de är de bästa Griptilians som gjorts!

Frågan är vad jag tycker om saken?


Blad


Bladet har alltid varit en av Griptilians främsta styrkor enligt mig. Egentligen skall erkännas att jag föredrar den Sheepfotvariant jag har på min Mini. Men för omväxlings skull gick jag på den mer klassiska konfigurationen den här gången.

Det är ett rejält droppointblad vi talar om som mäter strax under 9 cm på längden, är 3 cm brett vid basen och 3 mm tjockt över ryggen. En tämligen väl dimensionerad godstjocklek. 

Stålet är Crucibles 20CV vilket enligt uppgift skall vara en amerikansk tolkning av Böhler/Uddeholms M390. Det medför höga halter krom och därmed hög rosttröghet. Något som verkar fungera då jag inte än fått några fläckar eller någon patina på bladet trots några svettiga vår- och sommardagar. 

Synnerligen känd bladprofil


Direkt från fabrik var bladet godkänt vasst även om det inte briljerade. Något som annars varit notoriskt ojämnt från BM enligt mina tidigare erfarenheter. Några knivar har varit närmast slöa som t ex 943 och AFCK samtidigt som MinGriptilian var en av de vassaste fabriksnya knivar jag känt på.

Stålet är Crucibles tolkning av M390 kallat CPM-20CV


Under testperioden visade det sig dock vara ett riktigt uthålligt stål och höll skärpan väl. Jag testade att efter diverse skogspromenader och täljande där gå loss på kartong och papp och virke för att sedan (efter rengöring) gå över till lite kökshandräckning. Rakbladsvass var den inte men ändå fullt funktionsduglig trots att jag med vilje låtit bli att bryna upp eggen. 

Kniven klarade mogen tomat även efter en rejäl kartongsejour






Handtag


Handtaget är nästan själva poängen med den här kniven. Åtminstone är det på den punkten som den här versionen skiljer sig mest från den ursprungliga. 

Kvar är uppbyggnaden kring en ram med delvis integrerade liners. Annars har sidorna bytts ut till G10 istället för plast och konstruktionen är numera öppen med distanser i ryggen. 

Det klassiska Griptilian-handtaget i ny kostym


Kniven har för syns skull fått ett blått lager G10 för att matcha färgklicken som de anodiserade aluminiumdistanserna utgör. Det har diskuterats huruvida det enbart är pålagd färg eller om det rör sig om flera lager. Det verkar som flera lager av vad jag kan utröna. Någon på nätet som tappade sin kniv i golvet och fick ett jack i handtaget bekräftar det.

Kniven har fått lite "bling" i och med ett lager blå G10 för att matcha de anodiserade distanserna


Är det någon skillnad mellan de här två generationerna? Oh ja - lyder svaret. Den här kniven har inte alls den ihåliga och lite billiga känsla som originalet drogs med trots en frimodig prislapp. Framförallt så är G10 sidorna mycket mjukare mot både hand och textilier. De har samma  mönster som tidigare men inte samma vassa toppar. Mycket uppskattat från min sida kan tilläggas. 

I hand har kniven den fördelen att det inte finns några ställen som orsakar skav eller irritation. Den relativt väl tilltagna bredden och de mjuka formerna gör att det går bra att ta i med den här kniven. Något som den kraftiga konstruktionen och den högklassiga bladet även inbjuder till. Nu vill jag noggrant poängtera att det gäller "mediumtunga" sysslor. 

När man kommer till de riktigt tunga som att processa virke så håller den inte hela vägen. Men det skall sägas att det är Mora Robust jag jämför med. Eggprofilen biter någorlunda även om den inte är optimerad för ändamålet och framförallt är stålet uthålligt. Kniven håller skärpan länge vilket för mig är ett stort plus på en fickkniv. Den skall vara vass när den tas fram och jag släpar sällan omkring på ett knivstål i fickan. 

En stunds tyngre arbete, torrt virke


När man tar i mer under en längre tid framgår det uppenbara lite tydligare. Det är en fällkniv! med det följer att det blir lite tryck mot tumvecket och att clipet som inte känns annars tenderar att trycka mot insidan på lillfingret när kniven greppas riktigt hårt. Det är en av de sakerna som är svåra att lösa på en fickkniv om den samtidigt skall vara smidig i fickan. Ett tjockare mer rundat handtag hade löst det första problemet men förvärrat det senare. En delikat balansgång helt enkelt.  

Att bryta ned kartonger och papp, ge sig på plast av olika slag och skära av allehanda ting är kniven däremot utmärkt till. 

Bara roligt de första hundra snitten


Som vanligt testar jag hur kniven uppträder som köksbiträde bara för att få en känsla för hur balansen är och hur sofistikerad kniven känns. I det här fallet - sådär. På modernt manér har kniven för hållbarhets skull för mycket stål bakom eggen och det i kombination med den relativt låga flata sabelslipningen gör att den generellt känns lite grov. Detta trots att själva godstjockleken inte på något vis är överdriven. 

Griptilian går att använda som köksbiträde men briljerar inte


Öppning och lås


Som så ofta är fallet med knivar utrustade med Axis-lås är den här kniven extremt lätt att öppna. Det går att snärta fram bladet med tummen, släppa låset och låta gravitationen ta över eller bara stilla smyga fram sin egg. Allt efter humör, gott så. Öppningen sker med en dubbelsidig tumknopp och det kombinerat med det flyttbara clipet och låsets konstruktion gör kniven helt ambidextriös så även vänsterhänta göre sig besvär. 

Toleranserna i åtminstone det här exemplaret är mycket bra och kniven faller lätt igen av sin egen vikt om låset släpps. Även omegafjädern i låskolven är lätt och smidig och bjuder på lagom motstånd. 

Väl fungerande tumknoppar och ett mycket känt lås - Axis


Själva låset är förstås det av Benchmade patenterade Axislåset. Ett lås som jag tidigare inte varit lika förtjust i som alla andra verkar vara. Jag tycker det är lite fippligt att hantera och jag gillar inte helt tanken på att det innehåller små rörliga saker som fjädrar, Men i det här fallet fungerar det ytterst smidigt. 

Den här kniven har inget som helst glapp eller spel i bladet och känns bergfast. Det till skillnad från min BM943 som är mer smäcker och därmed känns vek runt pivotskruven och har ett blad som flexar i sidled. Det gäller i viss mån även Minigrip. En känsla som jag inte alls uppskattar.

Benchmade 551-1 däremot är betydligt mer robust och bladet går inte ens att provocera till rörelse. Möjligen har de minskat toleranserna eller är det bara bättre byggkvalité men hur som haver är resultatet mycket tillfredsställande.


Att bära


Även på den här punkten är kniven klart förbättrad jämfört med tidigare. Förvisso är den aningen tyngre än originalet med det är försumbart då den inte väger in på mer än 120 g vilket är bra för storleken. De något mindre sandpapperslika sidorna bidrar även till ökad komfort i fickan. 

Ett riktigt bra clip på de flesta parametrar


Clipet är helt i min smak. Det bär djupt, håller kniven på plats och är lagom spänstigt. Det är lätt att dra kniven och stoppa undan den. Nästan perfekt funktion men ytbehandlingen är som vanligt 

Utseendet får väl godkänt men passar ändå knivens övriga utseende. Förutom ändrad form på själva clipet och att kniven sitter djupare är det lite annorlunda positionerat än tidigare. Det i kombination med de mjukare skollorna gör att den inte sliter lika hårt på fickornas kanter.

Att bära kan därmed sammanfattas: För att vara en relativt stor kniv är den förhållandevis diskret i fickan. 


Sammanfattningsvis


Hur skall intrycken av den här nyutgåvan av en klassiker summeras? Tja, "LyxGriptilian" är väl det jag närmast kommer att tänka på. Utseendemässigt har Benchmade valt att gå på musgrått med en liten färgklick för att liva upp det hela. Vad man tycker om det är förstås en smaksak men mig störde det inte så mycket då jag inte äger så många grå knivar sedan tidigare. Annars kan det vara lite trist. 

Utförandet med färgklickar är dock helt klart trendriktigt då det återfinns på ganska många knivar nuförtiden som t ex modeller från Kershaw och ZT. Tror förresten att "Ruby" var bland de första produktionsknivar som fanns med den detaljen.

Vilken är då konkurrenterna till den här kniven? I ärlighetens namn finns det ganska många. Benchmade har genomgående valt att lägga sig tämligen högt i pris på sina produkter och tillämpar "MAP-Pricing"* så några reor lär inte dyka upp. Från t ex Spyderco kommer alternativ som den kända PM2 som för övrigt är billigare än 551-1 samt den superba Gayle Bradley 2. Kan man tänka sig kinesiska alternativ så finns exempelvis ett flertal modeller ur Kizers Bladesmith-serie som utmanar, varför inte en "Intrepid" för att nämna någon. 



Ja, det är den bästa Griptilian som gjorts


Tycker jag att du skall köpa en Griptilian om du inte redan äger en? JA, med tillägget att du bör uppskatta handtagsformen. Tycker jag att uppgraderingen från en standard Griptilian är värd det extra priset? Återigen JA, det gör jag faktiskt! Många har annars valt lösningen att skaffa sig en Griptilian och därefter utrusta den med customsidor. Ett gångbart alternativ som dock blir dyrare än det här. 

Vad Benchmade gjort med den här kniven är att de tagit det som är bra med Griptilian-serien som redan är deras största försäljningssucce och åtgärdat några av bristerna som trots allt fanns. 

Borta är den plastiga känslan och den något klena känslan i låset. Utöver det har det tillkommit några bonusar som ett bättre stål och en öppen handtagskonstruktion samt ett förbättrat clip. I övrigt kan även sägas att passform och tillverkningskvalité är suverän på den här kniven.



Här en länk till tillverkarens sida för Benchmade Griptilian 551-1.


Specifikation:

Längd utfälld: 205 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 120 g, vägd av mig
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM 20CV, 59-61 HRC
Handtag: G10 över stålram
Lås: Axislock


Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA

* MAP står för "Minimum Adverticed Pricing" och är ett otyg som numera tillämpas av ett flertal knivmärken som Benchmade, ZT och Spyderco. 


/ J - Greppar kniven

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 19 juli 2016

Dagens bild nr 62 "C&C"


Ibland är det bästa att ge i present vad man själv skulle vilja ha. Det här är en sådan, Spydercos gentlemannakniv "Chaparral". Eller kanske "ladys knife" i det här fallet eftersom den gavs till min ärade fästmö. Nu var det inte så att det var en present helt i egen sak. Faktum är att något i eggverktygsväg låg på önskelistan. Romantiskt kan man fråga sig. Jo, kanske när det kommer från mig. Det låg mycket eftertanke bakom just den här presenten. 

Jakten var inte hetsig men fokuserad då jag sen tidigare visste att vissa knivar upplevdes som för stora för henne både i handen och framför allt när de skall öppnas. Från början var det en sprint run beställd, en rosa Native. Nu blev det fel där och istället anlände en PM2 i digicamo vilket gjorde mig rådvill för ett tag - vad göra? Det råkar nämligen vara så att min dam gillar camouflage i vissa sammanhang så färgen var inte fel och kniven är grym på många sätt. Men att påstå att PM2 är liten är att gå för långt. Den inte så diskret som önskat och sen var det där med handstorlek. 

Nej, något annat fick det bli om än lite försenat. Något mindre, mycket elegant och ytterst välgjort - Chaparral!



"C & C, Chaparral and Coffee"



Chaparral är en av Spydercos Taichungproducerade knivar och det märks. Har man tvivlat innan så kan man pröva den här. Finishen och kvalitetskontrollen står ingen annan efter när det gäller produktionsknivar. Vi närmar oss de högre höjderna därvidlag. Någon "Tubare" jag följer menar på att de alltid har för skarpa hörn och kanter för att det skall vara optimalt. Men det är tycke och smak. I det här fallet föredrar jag den lösningen eftersom alltför fasade kanter gör att man slinter när man skall öppna mindre knivar. Jag har flera exempel på knivar som misslyckats på den punkten. 

Kniven är en riktigt sympatisk liten lättviktare som jag inte hade något emot att ha själv. Vi får se vad som händer i framtiden. 


/ J - lätt avundsjuk

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

lördag 16 juli 2016

Knivpresentation: Kershaw Injection 3.5



Den här knivpresentationen är gjord i ett för mig och bloggen nytt format. På engelska brukar det ibland kallas "Table Top Review". På svenska får jag nog kalla det en presentation snarare än en recension då jag inte testat kniven förutom de inledande och mest basala övningarna samt att jag burit den någon vecka. Tillräckligt för att få en inledande bild av hur den känns i fickan och handen men inte så mycket att det går att säga något om hur den uppträder över tid. 

Det händer inte ofta att jag hänger på låset när det kommer till nya knivmodeller. Vid några få tillfällen har det förstås hänt och om framtiden kan man inte sia. Men ibland är jag senare i starten än vanligt och det här är ett sådant fall då jag har för mig att den aktuella kniven släpptes runt 2013. Det är således ingen ny modell vi talar om.

Kershaw Injection 3.5


Kniven är från Kershaw, kallas "Injection" och det här är den större av två modeller och har då tillägget "3.5" vilket står för bladlängden i tum räknat. 

Den är en av Todd Rexford designad skapelse. Hans customknivar är mycket eftertraktade och betingar priser därefter. Nytillverkade knivar är det för övrigt så lång väntetid på att de flesta kan slå även det ur hågen även om de ekonomiska musklerna finns. Extra sympatiskt är det då när det görs samproduktioner på det här viset vilket ger även oss andra en chans att få en föraning om hur originalen kan kännas. 

Min första kontakt med en Rexford-designad kniv


Det här är en kniv jag annars känner mig lite kluven inför. Jag gillade och gillar verkligen  utseendet men det finns detaljer som drar ned helhetsintrycket. Jag ber att få återkomma till dem. 

Injection 3.5 är en budgetkniv men har några detaljer som höjer den något över mängden vilket även blev omtalat då den släpptes. Det handlar om arv från Rexfords finare skapelser som frästa tumknoppar, ovanligt arbetade och välvda G10 sidor, en "floating backspacer" med fäste för fånglina och inte minst hans dekorerade pivotskruvar som fått följa med från förlagorna. 

Men det var inte det som främst lockade mig utan det var snarare andra drag som ett enkelt, helt flatslipat blad, att ergonomin såg bra ut åtminstone på bild samt att hela kniven saknar "tractionplan" och "jimping", två engelska uttryck jag mer eller mindre kommit att avsky. 

Med ett lågt pris parat med den omsorgen om detaljer kändes kniven som ett givet köp. Ändå köptes den inte förrän flera år senare, varför?

En utsmyckad pivotskruv och en fräst tumknopp som ger bra fäste, kanske lite för bra faktiskt


Jo, det finns ett par stora MEN för min del. Ett sådant är tumknopparnas placering långt ut på bladet när kniven är öppen. Ett annat är stålvalet i kombination med finishen. Injection görs i Kina och tillverkas i inhemskt 8Cr13MoV-stål. Ett egentligen inte oävet stål för prisklassen och jag betraktar mig inte som en stålsnobb. Men min erfarenhet av det här kinesiska budgetstålet är att det tenderar att rosta tämligen lätt. Det jag misstänkte på förhand var att den blästrade finishen på bladet öppnar upp porer i stålet och förvärrar det problemet. Men det återstår att se om den farhågan är befogad men tidigare erfarenheter säger mig att så kan vara fallet.

Nu hittade jag den här kniven på rea så jag tror jag betalade 17 dollar plus frakt. För det priset är den ett riktigt fynd. När den var ny låg priset runt fyrtio dollar för den här större modellen, i USA skall väl tilläggas.

Enkel form och lätt välvda sidor räcker långt när det gäller ergonomi


Kniven är precis så bekväm att greppa som jag trodde. Den passar min hand utmärkt. Sen är det intressant att se hur vissa handtag bara fungerar utan allt jäkla krafs som "jimping" och annat otyg. Tror jag börjar bli allergisk mot det fenomenet. I alla fall dess överdrivna varianter.

Här märks det att herr Rexford vet vad han pysslar med. Han faller inte i den ack så vanliga fällan att lägga till massor av detaljer på handtaget som ser ergonomiska ut men inte är det.

Något annat som avspeglar att vi har med en mästare att göra är den bedrägligt enkla bladformen. Varför krångla till någonting som fungerar? En enkel droppoint är sällan fel och särskilt inte i det här fallet.

En "linerlock" i stål. Ni vet ett sådant lås som fungerar redan från början


Bladet är lätt att fälla ut även om gången inte var silkeslen på något vis. Snarare upplevdes den lite seg inledningsvis. Det släppte dock redan efter någon dag. Tumknopparnas placering gör emellertid att bladet flyger ut nästan hur man än närmar sig uppgiften. En bidragande orsak är de för prisklassen fina glidlagren i brons. 

Låset är utmärkt. Det är en "linerlock" i stål. Inga märkvärdigheter men fungerar som det skall. Låser varje gång kniven öppnas, släpper lätt och ger inget glapp eller spel i bladet. Kort sagt gör det ett lås skall och det till ingen kostnad alls. Ibland borde tillverkare av exklusiva ramlås ta sig en funderare på hur det kommer sig att lås på enkla knivar ofta fungerar utan inkörningsperioder eller justeringar till skillnad från dyrare diton. 

Något Kershaw fått till den här gången är clipet vilket inte är en självklarhet när vi talar om det märket. De blandar och ger på det området och rena stolligheter blandas med alldeles utmärkta clip.

Clip-sida. Den här gången fick Kershaw till ett fungerande clip


Det här tillhör den senare kategorin och passar kniven såväl i stil som funktion. Det är litet, enkelt och fungerar. Håller kniven på plats och så pass högt att man når den men inte så högt att det skriker "kniv" till omgivningen. Men framförallt skär det inte in i handen när man greppar kniven vilket är lika viktigt som hur det fungerar när kniven befinner sig i fickan. 

Jag var från början rädd för att kniven skulle kännas för tung men så är inte fallet. Visserligen är inte stålramen urborrad på något vis men kniven känns ändå relativt välbalanserad. Något förskjuten tyngdpunkt mot handtaget till men inte så mycket som befarat. Den får godkänt på den punkten utan att briljera.

En överlag sympatisk budgetkniv med både styrkor och svagheter


Överlag är det för priset en välbyggd kniv som bjuder på arbetade detaljer, god ergonomi och enkel bladform. Todd Rexford i budgetförpackning helt enkelt. 

En annan känd Rexford-design som påminner om den här i utseendet men är tillverkad i lyxigare material och med högre precision i tillverkningen är systermärket Zero Tolerance kniven "801". 

Anledningen till att den inte införskaffats för personlig del är att den ligger något för nära modell "0450" som jag av ett antal orsaker anser är något bättre. Men det är ämnet för ett annat inlägg.


Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm
Längd hopfälld: 114 mm
Vikt: 125 g
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: G10
Lås: Linerlock, stål


Producerad av: Kershaw, tillverkad i Kina


/ J - bättre sent än aldrig


fredag 15 juli 2016

Dagens bild nr 61 "Kvintessens"

Det är inte alla knivmärken eller för den delen andra varumärken som lyckats marknadsföra sig så väl att deras kärna kan fångas i några få igenkännbara symboler.

Men Benchmade är ett av dem och bilden innehåller dessa komponenter. Fjärilen i logotypen syftar till deras "Bali-Song"-knivar ibland även felaktigt benämnda "Butterflies"*. Låstypen "Axislock" är deras uppfinning och signum. Sen själva modellen som i det här fallet är en senare utgåva men ändå deras absolut främsta försäljningsframgång i alla sina varianter- Griptilian


"BM Quintessence "

Den här kniven är en version av Griptilian kallad 551-1 där "ettan" på slutet innebär att den har några detaljer som jag anser råder bot på en del saker jag inte uppskattar hos originalet. Det ena är handtaget som vanligen är tillverkat av Noryl GX och andra varianter av FRN-plast är gjort av G10 istället. Det medför även att konstruktionen har gått till att vara öppen i ryggen. Det andra är att den har lite "finare" stål men det är mest en bonus. I det här fallet är det Carpenters CTS 20CV som använts.

Jag gillar den här kniven och den är mycket välbyggd. Den hittar sin väg ned i fickan ibland men faktiskt inte så ofta som jag trodde den skulle göra. Av någon anledning är jag inte helt vän med hur pass tjock kniven är i fickan. Det är också något med handtaget som irriterar mig något men jag vet inte exakt vad. Egentligen är det nämligen en mycket bra kniv som jag har få objektiva invändningar emot!


/ J - klurar kring varumärken

* Felaktigt eftersom det namnet egentligen syftar till parknivar från Kina. 

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 12 juli 2016

Dagens bild nr 60 "Påsksalvia"


Bilden togs i påskas vilket namnet mer än antyder. Jag gillade kontrasten mellan hur kolfiberlaminatet i handtaget på kniven återger ljuset, det slitna gråbruna träet och blommans gula lyster. 

Kontraster helt enkelt. Det gör såväl bilder som livet mer intressant. 


"Easter Sage"



"Sage" är ett namn som kan lekas lite med då det kan betyda både salvia, vars blad såväl kniv som bladform påminner om samt visdom. 

Inte så långsökt det heller då kniven är synnerligen förnuftig. Greppet är konstruerat på ett genomtänkt vis vilket märks när man prövar allehanda grepp. Material, konstruktion och bladform följer även de det tänkta allroundbetonade användningsområdet. Det finns inte mycket negativt att säga om den här kniven som i så fall inte handlar om rent personliga preferenser. Någon kan exempelvis tycka att den är ful. Jag vet att det finns ett flertal människor som av någon anledning anser att ett hål i bladet är en styggelse. Själv tycker jag inte det vilket kanske har framgått vid det här laget. 

Spyderco är tvärtom ett av mina absoluta favoritmärken!



/ J - kryddar tillvaron med färg

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 11 juli 2016

"Testing, testing"


Vädret i den här delen av världen är minst sagt ombytligt. I ena stunden regnar det och för stunden tittar solen fram. Men eftersom vädergudarna inte behagar ställa upp och sommaren gick och lade sig och somnade om igen passar det ju bra att vara inomhus. Väl där kan man ägna sig åt till exempel matlagning. 

Extra rolig blir den sysselsättningen om man besitter bra redskap. Ett sådant är den här kniven som jag skall testa ett tag framåt för Knivshop.se räkning.  

Fällkniven Erna, den mobila kockkniven


Det skall bli riktigt roligt då jag inte tidigare stiftat bekantskap med några köksknivar från Fälllkniven. Den kommer att få gå en match mot min japanska "svärd", några i storlek relaterade Santokus och inte minst jämföras mot klassiker som Sabatier. 

Kniven har Fällkniven döpt till "Erna" och den är deras fjärde kniv i deras "SK"-serie. Kniven har försetts med tillägget "den mobila kockkniven" och de hakar därmed på om inte en trend så i alla fall ett fenomen med mindre kockknivar tänkta att även kunna användas på diverse äventyr.

Jag återkommer naturligtvis med rapporter om hur den sköter sig i kökshandräckningen

/ J - mobil? 


#aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 8 juli 2016

Konsumenttips

- Köp aldrig någonsin en kamera från Fujifilm



När man driver ett par bloggar är det trevligt att från stund till annan illustrera texterna på olika vis. Är jag på resande fot eller ute på irrfärder på cykel sker det inte sällan med mobiltelefon det får erkännas. Men ibland vill jag ha lite bättre kvalitet och inte minst djup på bilderna och då är en riktig kamera att föredra. 

Då jag inte äger någon systemkamera fick min "klick och ta-kamera", en Canon IXUS 80 länge agera huvudkamera. Till härförleden då jag slog till och investerade i en Fujifilm XF1. Detta eftersom en god vän bara hade lovord att ösa över storebror och den mycket omtalade systemkameran EX1 från samma tillverkare. 

Den sju år gamla Canon is still going strong. Den halvårsgamla Fujin däremot...


Det unika med XF1 var att det var en av de första kompaktkamerorna på marknaden med manuell zoom. Ett slags hybrid mellan en kompaktkamera och en systemkamera dock utan utbytbart objektiv. Men till mina ändamål passade den väl. 

Jag var mycket nöjd med kameran tills igår. Då kraschade den helt sonika utan förvarning. Det hela började med överexponering i kanterna. Sen över hela bilden. Så fort jag försökte använda zoomen dök felmeddelandet "lens control error" upp. 

Goda råd var dyra och efter att utnyttjat både min och sambons "Google Fu" startades kameran om, batteri togs ut och internminnet formaterades. Inget hjälpte. Kameran är och förblir kaputt och värdelös!

Dessvärre gav ytterligare läsning på nätet en bild av att det här är ett mycket vanligt fel på den här kameran. Många, långa och bittra är historierna man kan ta del av i både text och bild av fenomenet.

Tyvärr visar Fujifilm totalt noll intresse för problemet och trots det massiva antalet rapporter om samma problem så hävdar de envist "användarfel". Någon hade till och med fått mailsvaret att "bara för du hittar något femtiotal som klagar på ett forum är det inte ett problem för Fuji". 

Vi får se hur den här historien slutar men jag har noll och ingen tro på att det ordnar sig. Naturligtvis har jag mailat säljaren i England. Eftersom de inte lämnat unionen borde väl konsumentköplagarna gälla än. 

/ J - på jakt efter ny kamera

torsdag 7 juli 2016

Dagens bild nr 59 "Morgonstund"

Aurora - morgonrådnadens gudinna i romersk mytologi. Här placerad i min trädgård såväl i tid som rum. Den fysiska uppenbarelsen får representeras av namnet på den här kniven från Böker, den Ansödesignade Aurora.


"Aurora in the Garden"


Det var meningen att jag skulle recensera den här kniven för Knivshop.se räkning och sen returnera den. Så blev det inte! Redan när jag höll i den första gången fick jag för mig att den passade mig. Eller kanske inte fullt ut egentligen. Den är något för tung för att vara ultimat och för det mesta föredrar jag en något mer akut spets på mina fickknivar. Och visst, jag bävar lite inför vad framtiden kan innebära i låsväg då Bökers kvalitetskontroll har visat sig vara usel under åren. Jag vet inte om det är kvalitén på deras titan eller vad det är. 

Än så länge är dock kniven precis så bra som jag hoppades!


/ J - gillar egentligen inte gryningar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 5 juli 2016

Dagens bild nr 58 "Försvunnen"

Alltså, håller ni inte med om att det är ytterst förtretligt när en kniv bara försvinner? Den överst på bilden, mitt exemplar av Benchmades 943 gjorde just det - försvann.

Högst troligt befinner den sig i huset. När jag tänker "baklänges" tillbaks på när den behagade gömma sig så är jag tämligen säker på att jag inte lämnade huset med den i fickan. Således borde den befinna sig på ett "bra ställe". Jag hatar mig själv när jag gör så - lägger saker på "bra ställen". Saker skall läggas där de hör hemma och inte någon annanstans!


"Lost"

Benchmades 943 är annars en nära släkting till deras succé 940 - det är bara bladformen som skiljer sig åt. Kniven är designad av Warren Osborne och är en riktigt bra EDC-kniv. Liten, lätt, skön att hålla i och åtminstone i mina ögon, snygg. Den har även ett bra stål och praktisk bladform. Det sistnämnda kanske med undantag för att originaleggen som vanligt har lite för mycket stål bakom eggen. 

Att formatet gillas av många märks inte minst av konkurrensen i klassen. Zero Tolereance 0450 som återfinns som jämförelse på bilden delar många av 943:ans egenskaper samtidigt som nästan alla detaljer skiljer sig åt. Olika lås, öppningsmekanismer, material och konstruktion. Båda synnerligen högkvalitativa pjäser. Emellertid har jag haft lite problem med finjusteringen av pivotskruven på 943, den tenderar att få lite glapp i bladet och drar man det allra minsta för mycket blir den för tight.


/ J - sökaren

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

PS. Sen den här texten skrevs har kniven återfunnits. Därför finns även en bild betitlad "The Prodigal Son" - den förlorade sonen på Instagram.

måndag 4 juli 2016

Dagens bild nr 57 "Verklig EDC"

Om man skall vara ärlig så bär jag inte alla knivar varje dag. Jo, alltså - jag har minst en kniv på min person varje dag, ibland kanske två eller till och med tre. Ibland kompletterat med en ficklampa, multiverktyg eller vad jag råkar känna för eller tror mig behöva. Men det finns därmed inte en kniv som jag bär VARJE dag, som i äkta "E D C" det vill säga "EVERY DAY CARRY". 


"True EDC"


Vad jag verkligen bär varje dag är snarare det jag inkluderade i den här bilden. Min förlovningsring i palladium och mitt halsband.

Runt halsen bärs en torshammare från en skånsk gravhög. Eller för att vara mer exakt, det är en museumreplika tillverkad i begränsad upplaga av en funnen hammare. Den har jag haft runt halsen sen jag var arton år. Den är numera hårt sliten på baksidan på grund av hår på bröstet, ha ha och lädersnodden har gröpt ur bronset kring hålet. Det är inte bara knivar som får patina med åren. 


/ J - rannsakar bärandet

#aliaspostmortem #knivigtvarre