tisdag 31 januari 2017

Dagens bild nr 101 - ZKC "We Come in Peace!"


Det här skulle kunna vara ett rymdskepp som landat. Det vill säga en kniv full med linjer man inte riktigt förstår. Som mest är där för syns skull och gör kniven lika bekväm att hålla i som en tallkotte som en vän brukar säga. 

Men det enda som andas rymdskepp över den här kniven är faktiskt materialen och det moderna "hi-tech"-utseendet. Det står klart då det handlar om en kniv med ram i anodiserad titan, försedd med flipperfunktion och ett blad som löper på kullager. Låset har både översträckningsskydd och förstärkning på låsarmen. Så långt följer den mall 1A. Till konceptet hör ibland ytterligare detaljer i titan. Det får man i det här fallet då båd clip och backspacer är utförda i materialet. 

Det som utmärker kniven utöver mall 1A är de synnerligen väl utförda detaljerna i kolfiber som kniven översållats med. De återfinns inte bara på presentationssidan utan även på låssida samt på bladet! Det sistnämnda är inte helt vanligt. Sen har kniven försetts med en intressant bladform.



"We Come in Peace"



Kniven är från Stedemon eller mer exakt är det en ZKC - Zon Knife Company vilket är ett av deras varumärken. Modellen har det något lakoniska namnet A01. Inte sexigt så det förslår men kanske passande ett rymdskepp. 

Kniven är utlånad till mig för recension från Knivshop.se om jag inte vill köpa loss den förstås, möjligheten finns alltid. Men jag kan direkt säga att utseendet nog inte är min "kopp te" som engelsmannen skulle sagt. För den som uppskattar utseendet däremot erbjuds mycket kniv för den investerade pengen. Så mycket kan jag säga utan att föregå den kommande recensionen.


/ J - är på rymdpromenad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 29 januari 2017

Att uppnå Nirvana

- snabbpresentation Spyderco "Nirvana"



Jag vill börja med att förtydliga att "snabbpresentation" inte nödvändigtvis innebär att den är kort utan att recensionen följer samma format som min tidigare Kihon-presentation. Det rör sig om en "table top review" vilket konkret betyder att kniven inte är testad. Skälet i det här fallet är enkelt och silkesvantarna kommer sig av att det är en lånekniv från Knivshop.se. Allt för att jag skall kunna delge er mina åsikter om den här skapelsen utan att massakrera den. Men det gör förstås att vissa egenskaper som till exempel hållbarhet, uthållighet i bladstål, slitage med mera inte är testat alls. 

Mitt första och tillika bestående intryck av Spydercos Nirvana är att det är en mycket intressant kniv. Jag sade tidigt att den blir lätt att skriva om och med det avsågs att det finns mycket att både tycka och tänka kring. Det rörande själva kniven som sådan och historien bakom den.

Det här är nämligen en kniv som klyver mig. Tack och lov inte bokstavligen utan bildligt. Jag tycker mycket om vissa egenskaper och andra passar mig inte alls. Det är inte ofta jag känner mig så splittrad i en recension men så är det heller ingen vanlig kniv. 

Spyderco C199 TIP Nirvana



Den här halvreligiösa uppenbarelsen har inte bara ett namn som förpliktigar utan även en bakomliggande historik. Nirvana är ett resultat av ett samarbete mellan den kanadensiska knivmakaren Peter Rassenti och Spyderco och är producerad i deras utmärkta fabrik i Taichung, Taiwan. Nirvana var av många en mycket efterlängtad skapelse när den kom. Dels för att den är en Rassentidesign med samma namn för övrigt och samarbetet gör det möjligt för fler att få en sådan i handen och dels för dess tekniska meriter. När det tillkännagavs att den skulle släppas var det den första serieproducerade "integralen" försedd med kullager på marknaden. Nu blev den dessvärre inte det i praktiken eftersom bl a CKF hann komma först i produktion med sin "Tegral" till Spydercos förtret. Strax därefter följde även Rike och Reate Knives från Kina och upprepade bedriften. Förseningar på över ett år bidrog till situationen.

Nirvana är Spydercos första "integral" det vill säga en kniv vars handtag är karvat eller snarare CNC-fräst ur ett stycke material. Tekniken visade sig svår att bemästra och därför drog utvecklingsprocessen ut på tiden. Annars är det en metod som inte alls är ovanlig i andra sammanhang. Många cykeldetaljer av det finare slaget är tillverkade på det viset bara för att nämna något. Men nu har tekniken landat i knivvärlden och anses då ny. 

Grå? Bara till utseendet



Frågan är då om kniven blev det flaggskepp för Spyderco som var tänkt och lever upp till utmärkelsen den erhöll från Blade Magazine: "Imported Knife of the Year"

Jag svarar njae...eller kanske både ja och nej! Låt mig förklara min något tvehågsna inställning. 

Först kan klargöras att vi talar om en kniv med ett riktpris från Spyderco på 739.95$ (MSRP) när texten skrevs. Priset skiljer förstås något åt beroende av vem och vart du köper den men det är inte en lågpriskniv hur man än ser på saken. Men det följer förstås även höjda krav på många områden som materialval, sammansättning, ytbehandling, detaljer med mera. 

Första gången jag såg den här kniven på bild någonstans på Spydercos eget forum så blev jag helt betagen och tänkte "jäklar vad snygg, den vill jag ha!" Nästa tanke var "undrar vad den kommer att kosta?" Jag tycker fortfarande att det är en mycket attraktiv kniv även om jag hade valt att ändra på några detaljer som vässat den lite till på det området i mina ögon, mer om det senare. De övergripande linjerna är synnerligen tilltalande och flyter elegant ihop till en helhet. Till det bidrar att Spydercohålet är inkorporerat i Rassentis originaldesign vilket därmed inte bryter flödet på något vis utan känns som den naturliga del av kniven det faktiskt är. 

Väl i hand känns det att det är ett stycke ingenjörskonst vi talar om. Och intrycket är att den är lätt, mycket lätt med tanke på all metall och färgen som bidrar att den ser mer massiv ut än vad den i praktiken är. 

Ett långt och kraftigt blad ger mycket stål för pengarna. Utmärkt formgivning av Peter Rassenti



Dags att granska Nirvana lite närmare. I handen har jag en kniv som utfälld mäter kring 22 centimeter varav nästan en decimeter är blad. Det är således en fullvuxen kniv. Trots det och metallhandtaget väger den in på nätta 136 gram vilket är mer än godkänt i min bok för den storleken på blad. Och när jag nu nämner blad så kan det fortsättas i den änden på kniven. 

Redan här stöter vi på den dubbelhet som genomsyrar mina intryck av den här kniven och gör att jag inte helhjärtat sjunger dess lovsång. Konflikten mellan utseende och teknik samt funktion. 

Bladet är nämligen i mitt tycke riktigt riktigt snyggt. Linjerna sitter klockrent och här har man i Taichung lyckats få fram de olika övergångarna mellan flatsida, slipfas och falskegg på ett föredömligt vis och därmed förvaltat arvet från Rassentis original. Flera detaljer andas lyx och flärd och signalerar att tid lagts ned på bladet som rundningen av bladryggen, hur hålet i bladet är format och de närmast perfekta skårorna för fingret som dessutom smalnar av framemot falskeggen. Därutöver är eggen mycket fint utförd, symmetrisk, jämn och vass - allt man kan kräva av en kniv i den här klassen.

Något som inte alls tilltalar mig är emellertid ytbehandlingen. Hur fick man för sig att hela kniven skulle vara totalt musgrå? Det är inte sobert och elegant, det är skittråkigt. Jag önskar personligen att kniven sett ut som i katalogen där handtaget är ljusare men framförallt har kniven kontraster mellan blad och handtag på bilderna. I verkligheten ser den närmast homogen ut.

Mer kontrast mellan blad och handtag efterlyses, som på katalogbilderna


Bladformen är bekant, särskilt för den som kan sin moderna knivhistoria. Det rör sig om en clippoint som i sitt uttryck andas slank Bowie. Skall jag vara ärlig påminner det om en något kraftigare Benchmade AFCK. Bladet har försetts med en "swedge", falskegg och en tämligen låg flat sabelslipning. Stålet är det exceptionella CPM S90V från amerikanska Crucible. Ett av de så kallade "superstålen". Oavsett epitet det ett av de bättre stålen som finns att tillgå sett till helhetsegenskaperna och balansen mellan rosttröghet, egghärdighet, slaghållfasthet etc. 

Synnerligen arbetade detaljer, se hur spåren på ryggen övergår i falskeggen


Frågan är varför Spyderco valt att inte utnyttja stålets inneboende kvalitéer fullt ut? Jag har ett par tre invändningar mot hela kniven och det här är den första. Jag menar att geometrin är fel för att bli riktigt bra. Nu vill jag återigen betona att jag inte provat kniven ordentligt. Men det finns några saker som är tydliga även utan test och som gör försämrar Nirvana som skärredskap, som kniv.

Det är främst en kombination av två faktorer som ställer till det. Dels är bladet på modernt vis tjockt, fyra millimeter i det här fallet. Något som förvisso ofta ser bra ut och här dessutom nästan borttrollat visuellt men när det inte kombineras med en hel flatslipning som är fallet med många andra knivar i Spydercos katalog utan med en tämligen låg sabelslipning uppstår problem. Då är det plötsligt mycket stål som skall förvandlas till egg under en kort sträcka vilket förstås ger en rätt trubbig slipfas. I det här fallet hade faktiskt en skålslipning varit att föredra. 

Sen har man inte riktigt litat på superstålet utan låtit mycket av det vara kvar bakom eggen. Även det helt i onödan. Månne är man rädd för att det skall flisa sig om det blir tunt. Summa summarum - bladet är snyggt med klassiskt utseende men för grått och inte så bra som det kunnat vara. 

Pièce de la résitance - handtaget, det  stora numret. Förutom att vara en integral försett med ett avancerat tredimensionellt och asymmetriskt mönster


För ovanlighets skull när vi talar kniv så är det ändå inte bladet hur sympatiskt det än må vara som är i fokus för uppmärksamheten på Nirvana utan handtaget. Materialet i sig är knappast unikt. Det är titan helt enkelt även om det är bra kvalitetstitan.* Själva huvudnumret i showen är tillverkningstekniken parat med ytbehandlingen. Handtaget är vad som på engelska kallas för en "integral" det vill säga det är fräst ur ett stycke metall. Tekniken bjuder på vissa svårigheter särskilt när det skall kombineras med detaljer som kullager och ett ramlås.  

En fråga som dyker upp i sammanhanget även om den inte är specifikt knuten till den aktuella kniven: Varför integraler överhuvudtaget?

Jag kan nämligen inte se en enda praktisk fördel med den lösningen. Eller det är inte riktigt sant. Som jag ser det finns det en teoretisk och en estetisk fördel. Den teoretiska ligger konstruktionens enkelhet vilken bjuder på färre delar. Dock återstår att någon visar på det praktiska i det utöver att det låter bra.

Den andra är knuten till utseende, det är snyggt. Konstruktionen är också ovanlig eftersom det är resurskrävande att framställa. Nackdelarna som uppstår är därmed att det blir dyrt och knivar gjorda på det här viset är också mycket svåra att demontera eller snarare sätta ihop igen för den som känner för att utföra lite underhåll på sin dyrgrip. Därmed återkommer temat för recensionen, dubbelhet. Jag tycker inte att "integraler" per se är dåliga men att det mest handlar om utseende och att det för med sig betydande nackdelar och undrar om det är värt det. 

"It seems it seemless". Inga skarvar som synes


Komfortmässigt är är det ett tunt handtag som mäter runt 12 mm över ryggen. Det kombinerat med den låga vikten och den för att vara Spyderco diskreta profilen göra att kniven sitter mycket bra i fickan. Men där tror jag ändå inte de flesta Nirvana kommer att spendera sin tid. Den gör sig allt för bra på samlarhyllor för det. Den är också lätt att dra och stoppa undan. Ytan på handtaget bjuder på lagom friktion för att hålla kniven på plats ihop med spänsten i clipet. Det senare är något standardbetonat då det är ett av Spydercos vanliga timglasformade clip som dock fått sig en uppgradering genom att även det är gjort i titan. Jag sätter dock en slant på att ytan snabbt kommer bli repig. Det är också en punkt jag tror att samlare kan ha invändningar emot. Troligen hade de föredragit ett skulperat titanclip istället. 

Farhågor finns även att att ytan på handtaget med sin sobra gråton ligger i farozonen för "snailtrails", skrapmärken. För den som gillar "patina" är det inget problem för andra kan det bli det. 

Själva ytbehandlingen förtjänar ett extra omnämnande då den är tämligen avancerad även den. Först har man skurit asymmetriska mönster i ramen som polerats och därefter har man blästrat ytan mörkgrå. Resultatet blir en slags spruckna spegelskärv-mönster som man kan tycka olika om men som är ovanlig och iögonfallande.  

Det här är en detalj som inte är värdig kniven i övrigt. I  aktern är kniven tunn, närmast vass


I marknadsföringstexter kan det stå saker som "The handle is thin, durable, ergonomic and absolutely beautiful"** Det skriver jag inte under fullt och fast på. Tunt, hållbart och vackert - ja men inte helt bekvämt. Här kommer nämligen min andra invändning mot kniven. Den är inte alls så ergonomisk som knivar från Spyderco är generellt. Det här handtaget har hotspots och någon märklighet. Ett par missar helt enkelt. 

Vi börjar med att urtaget för fingret är endera felplacerat eller bara märkligt. Om du de facto placerar pekfingret där blir hela kniven felbalanserad och framtung. Det tämligen höga och tjocka bladet i relation till det tunna och lätta handtaget är ingen bra kombination. För att få ett bra grepp eller snarare god balans krävs istället att man smyger fram hela handen på handtaget så att ringfingret hamnar där istället. En fattning som i åtminstone min hand känns lätt krystad. Inte den Spydercoergonomi jag är van vid. Men visst det går, så länge du inte skär i något och arbetar med något. Då är handtaget dessutom något för slankt. 

Sen är bakänden på handtaget väldigt tunn, närmast vass på insidan och utgör en rejäl "hotspot". om man faktiskt greppar handtaget med lite mer eftertryck. Det är direkt dåligt. 

Spydercos signum, hålet är både lättåtkomligt och snyggt utfört


Bladet löper på kullager vilket gör själva hanterandet smidigt även om det inte är den mjukaste jag känt och orsaken till det står att återfinna i kraften hos låsarmen som ligger på ordentligt. Men den möjliggör att kniven närmast alltid flyger upp som en flipperkniv när den öppnas. Den rörelsen misstänker jag dessutom kommer att bli allt bättre efter hand med riktig och riklig användning. 

Kniven öppnas förstås med ett Spydercohål som här är mycket lättåtkomligt tack vare en fördjupning i handtaget. Den gör även att man kan komma åt låsarmen lättare när låset skall släppas. Hålet fungerar i det här fallet tacknämligt tack vare den väl avvägda placeringen i längsled på bladet. Trycket från låsarmen och lagren bidrar också till att kniven närmast uppträder som en flipperkniv.

 
Sen var det sorgebarnet. Ett ramlås i titan utan stålförstärkning kan bjuda på motstånd och 
här gör det så. Enormt mycket. Men det lär gå över


Låser gör kniven med ett ramlås i titan. Och som det låser! Stabilt, stadigt och tyvärr nästan permanent. Inget glapp eller spel i sikte men det går heller knappt att släppa. Första försöket gick det bra och även andra. Därefter började det kärva. Det ökända "Locksticket" från helvetet, inte en chans att stänga kniven med annat än två händer. Det krävs även stor försiktighet när manövern utförs eftersom man inte vill riskera att skada kniven när man tar i, vilket krävs. Det är inte ok Spyderco. Jag vet att det kan lösas med rikliga mängder grafit och en längre inkörningsperiod. Om det förtäljer diverse historier på nätet. Jag hade sålt kniven innan dess. Men det är jag det. Allt hade kunnat frångås med ett stålinlägg i låsarmsspetsen men det är troligen mycket svårt eller åtminstone dyrt att åstadkomma med den här handtagskonstruktionen.

Analogier mellan den här sortens knivar och motorer brukar göras - de behöver köras in brukar det hävdas. Jag är därför tämligen säker på att det är ett problem av övergående natur. 



Samlade intryck


Spydercos signum har alltid varit mycket ergonomiska knivar som skär bra. Fokus har utgått från de två enkla variablerna och sen har utseendet delvis blivit därefter om man skall överdriva. Det finns både lyckade och mindre lyckade exempel på det i deras digra produktion. Ibland har gjorts och görs utflykter från de grundprinciperna men Nirvana är inte bara en utflykt och utan en tvåveckors semester all included. Det gäller även tidigare "lyxmodeller" som till exempel den Careydesignade Rubicon eller Tighe Stick från Brian Tighe.

Det strävades efter något unikt och därför valde man tekniskt avancerade lösningar på Nirvana varpå min dubbelhet uppstår. Kniven känns för mig mer som en "looker" än en "user", den avlägsnar sig därmed från det vanliga Spydercospåret eller deras "själ" om det nu finns en sådan. Det i sin tur kan säkert locka ny publik misstänker jag. En kniv i häftiga material och tekniker som ser oerhört bra ut. Sen är som fallet med många samarbeten att de ger möjlighet till fler att få en bit av "customkakan". Som jämförelse i det här fallet kan nämnas att förlagan kostar runt 1200$.

Främst bland försäljningsargumenten är bredvid att det är en Peter Rassentidesign annars att handtaget är av "integraltyp".

Nu hör till saken att fler märken kan och kunde framförallt tidigare än Spyderco göra dylika så det är inte unikt på något vis. Dels dök den här typen av konstruktion upp rätt tidigt på customscenen, jag tänker exempelvis på Scott Cooks "Lochsa" och i produktionsleden har inte minst italienska Lionsteel modeller på programmet gjorda på det viset, exempelvis SR1 och TiSpine med avknoppningar. Även flera kinesiska producenter har på senare tid gjort knivar på temat. Men nämnda Lionsteel toppar ändå listan med sin "TiDust" vilket kan ses som en inverterad integral då det är en 3D-printad spindelvävskonstruktion även den i titan. Svårare att tillverka än de flesta om det är det som är målet. 

Det unika försäljningsargumentet skulle ha varit kombinationen av integral och kullager men som sades inledningsvis det blev uppenbarligen för komplicerat för Spyderco och kniven blev försenad flera gånger under vägs gång. Men de sällade sig till slut  till den exklusiva skaran av märken som har dem på programmet. 

I startgroparna med målsättning att bli nr 1 - Nirvana


Någon får däremot fortfarande försöka övertyga mig om en enda hållbar fördel med integraler, utöver att man tycker det är "coolt" eller att det ser bra ut. Ur alla andra aspekter finner jag det....hm....något mindre bra. Det blir tydligt här. Kniven är förvisso enkelt konstruerad sett till antalet delar men desto mer komplicerad att underhålla. Sen går Spyderco själva går så långt att de hävdar att handtaget är "/../ exceptionally ergonomic /../".*** Det är ett uttalande som jag är villig att ta en diskussion om. Men händer ser olika ut och i mina passar den sådär. 

Mina huvudsakliga invändningar är således som nämnts tidigare att bladet inte är optimerat utifrån vare sig materialval eller funktion. Vidare är kniven inte vidare välbalanserad på grund av det mycket lätta handtaget och det är i sig inte så ergonomiskt som jag förväntade mig. Det är för tunt och har vassa kanter i undertill. Det är inte dåligt men inte i närheten av några superlativ som "exceptionellt".

Sen undrar jag vad som gick fel med färgskalan? Grå, grå, grå. Tänk så mycket bättre kniven såg ut i katalogen där handtaget var en nyans ljusare än i verkligheten och bladet hade konstrasterande finish.

Hur man än väljer att betrakta den går det inte komma ifrån att Nirvana är oerhört stilfull


Nu kanske det låter som jag är negativt inställd till Nirvana. Det är jag inte men jag är kluven. Den sträcker sig utöver vad Spyderco vanligen gör och är i mitt tycke en betydligt mer nischad kniv än vad jag är van vid från deras sida. Jag ser den främst som en samlarkniv och ett objekt för entusiasten. Kanske även en liten flirt med de som vanligen inte uppskattar Spydercos knivar fullt ut då Nirvana är mycket lik sin förlaga från Peter Rassenti.

Den är nämligen fokuserad kring två saker - utseende och teknisk prestanda manifesterad genom produktionsteknik. Kniven briljerar på båda områden. De övergripande linjerna är eleganta, luftiga och attraktiva och Spyderco har förvaltat arvet från originalet väl. Läs, som i mycket lika. Sen kan jag inte komma ifrån att jag tycker utseendet kunde förbättrats ytterligare med kontraster för att bli optimalt. Ett blad med en tvåtons satin till exempel för att matcha det komplexa mönstret i handtaget.

Även prestanda på papperet är på toppnivå eller vad sägs om material som höggradig titan och ett blad i CPM S90V som förenas med kullager. Ett handtag som är en skuret ur ett stycke och försett med ett avancerat tredimensionellt mönster. 

För den som vill komplettera sin Spydercosamling med en av de mest tekniskt avancerade knivar de gjort eller bara vill njuta av en Rassentidesign utan att sälja bilen är det här en utmärkt kniv!



Specifikation:

Längd utfälld: 221 mm
Längd hopfälld: 126 mm
Bladlängd: 96 mm
Godstjocklek, blad: 4 mm
Ståltyp: Crucible CPM S90V
Handtagsmaterial: titan
Låstyp: ramlås
Vikt: 136 g

Designer: Peter Rassenti



/ J - kluven

PS. Tack vare uppmärksam och kunnig läsare har den kommit till min kännedom att integraler inte tillverkas genom fräsning helt och hållet. Istället används någon variant på sågklinga för att åstadkomma skåran för själva knivbladet. 

* Materialet är värt en parentes. Kommer man som jag från cykelvärlden så är man nämligen inte lika lättimponerad av de som slänger sig med förkortningar för olika titanlegeringar i knivsammanhang. I cykeldelar och ramar fanns de långt innan någon kom på att man kunde göra knivhandtag av dem och cykelramar är betydligt mer avancerade än något knivhandtag någonsin kommer att vara vad beträffar hållbarhet, utsatthet och hur materialet skall uppträda i olika dimensioner.

**I det här fallet Knifecenter. https://www.knifecenter.com/item/SP199TIP/spyderco-c199tip-peter-rassenti-nirvana-folding-knife-s90v-plain-blade-integral-titanium-handle, 2017-01-24, kl 12.05
*** Spydercos produktsida för Nirvana. https://www.spyderco.com/catalog/details.php?product=989. 2017-01-24. kl 12.07


fredag 27 januari 2017

Fredags-EDC V


Idag kör vi med dubbla titaner! Eller njae, en är stor och en liten. Så en maffig dvärg och en stor titan är väl mer korrekt. Fast båda knivarna huvudsakligen tillverkade i titan. 

Det är "testing time" och inom kort kommer såväl recensioner på de här som på Spydercos Nirvana och lite annat smått och gott. Men dagen till ära så körs den här kombinationen. Ficklampan får hänga med då den används till att hitta cykellås i vintermörker men nu även fått utökade småroller när den ändå befinner sig i fickan. Sist användes den till att leta kommunmöbler i svart kallförråd.

 Det är en Thrunite och deras "Hi Ti"-modell i någon slags julutgåva. Hur som haver är den mycket bra i kategorin "AAA-lampor". Skall återkomma med en presentation av den!



"Let's Run"


Båda knivarna från Knivshop.se kommer att behållas. De är var och en på sitt personliga vis riktiga juveler. De glittrar förföriskt där i knivgruset trots sitt kamouflagegrå yttre. Den ena och större med riktigt bra balans och ännu bättre ergonomi och den mindre med charm i stora mängder. Kanske mer charm än fulländat formgivning. Men den har något visst som tilltalar åtminstone mig. 

För den som inte helt känner igen dem trots ryktbart yttre är det Zero Tolerance 0220 Ansö och Spydercos Techno som ursprungligen var en Slyszdesign vid namn "Mouse".



/ J - on the highway to helg

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 24 januari 2017

Dagens bild nr 100 "En tjock och en smal"


Konstraster ja, det är vad bilden handlar om. Två moderna knivar. Två knivar i titan. Två knivar med ramlås. Ändå så olika, en på kullager den andra på glidlager, en försedd med flipper en med tumknopp, en med flata sidor, en med konturer och mönster, en lätt och en tung.

Det var väl framför allt den sista skillnaden som fick mig att ta bilden. Mest för att illustrera mig själv tror jag. Vart jag är och vart jag vill komma. Rent fysiskt då. Resten återstår att se.



"Phatty and the Gangling"


Den här bilden är den sista jag tog av den Ansödesignade "Albatros" i Böker Plus-skepnad. Kniven passade inte mig av olika orsaker. Sist jag fick en fråga om den på Instgram svarade som jag gjort vid ett flertal tillfällen att jag mer betraktar den som en "designetyd" än en faktisk kniv. Detta eftersom den saknar flera saker som jag söker efter i en fickkniv. Bland dessa kan nämnas spets. För att utnyttja den som faktiskt finns måste handleden vinklas på ett sätt som inte alls är bekvämt vid t ex enkel förpackningsöppning. Den är också en notoriskt dålig kniv när det gäller att skära. 5 mm bladgods och en slipning som lämnar en bra bit kvar av den bakom själva eggen borgar inte för att det är en skalpell vi talar om. Därtill är tumknoppen ivägen, ricasson för stor och buken för brant. Ja ni förstår vad jag menar.

Men som design är den intressant enligt mig och det var därför jag köpte den. 

I kontrast ser ni Kizers "Splinter". En speta med bättre egenskaper generellt och som också sitter bättre i fickan med sin slankare profil, nättare uppenbarelse och bättre clip. Men är den lika "rolig"? Det får var och en avgöra själv. 



/ J - nu och sen?

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

lördag 21 januari 2017

Vikt


Jag ämnar dryfta ett spörsmål med er - vikt. Återigen får väl tilläggas men det här gången något betydligt mer intressant än min egen, nämligen knivars.

Om vi får tro vad vi lärt oss i skolan har saker och ting en massa. Det borde rimligen gälla även knivar. Sen blandar man in gravitation någonstans om jag minns rätt och vi får tyngd. Tyngd kan man lägga i ord och den kan fördelas mer eller mindre bra i knivar. 

Knivars vikt kan nämligen vara ytterst bedräglig och inte alls enbart knuten till gram och hekton. 

Funderingen kring ämnet startade när jag stoppade min nyförvärvade Spyderco Techno i fickan. Den skall prövas, utvärderas och recenseras åt Knivshop.se. Bäst jag stod där och vägde den i handen dök den här texten oförhappandes upp i huvudet. Jag är rätt bra på att uppskatta vikter på grund av arbetserfarenheter tidigare i livet då det ingick att hantera en våg ett par timmar om dagen. Men är det så enkelt när det handlar om knivar?

Spydercos Slyszdesignade Techno


Vad väger en kniv egentligen?


Tanken som dök upp var att det finns olika sätt att betrakta det hela. Minst tre som jag kom på. Ni kanske har fler förslag?

ABSOLUT VIKT är nog det första såväl jag som de flesta tänker på.  Det är talet du vanligtvis hittar under rubriken "tekniska specifikationer" på olika föremål och när det gäller knivar återges det inte sällan i gram alternativt ounces (oz) beroende på vart den införskaffas. Med digital exakthet upplyser köksvågen mig om att Techno väger in på 101 gram i det här fallet.

Ett sätt att se det


Så långt är det hela mycket odramatiskt. Mer intressant blir det om sen funderar på om det är en lätt kniv eller en tung kniv? Låt mig förklara vad jag menar eftersom det ligger till grund för resten av tanken och de andra kategorierna. 

Förvisso är begrepp som lätt och tung relativa i sammanhanget och avhängigt av vad man själv har för preferenser och därför kan både lätt och tung vara "rätt" svar på frågan om vilken kategori den kniv man håller i tillhör. Men vissa referensramar kan man ha och extremerna är som vanligt lättare att känna igen än gränsvärdena.


Exempel på lätta knivar, oavsett hur man resonerar och vad som läggs i begreppet: 
Spyderco Des Horn, Maserin Gourmet och Al Mar Falcon UL


Knivarna på bilden är lätta oavsett vad någon säger. Det är ett enkelt fysikaliskt faktum då det är tämligen svårt att få dem att väga mindre utan att minska storleken eller göra dem bräckliga. Därför blir det svårt att i ett samtal hävda att de är tunga då de väger in på, från vänster till höger, 55g, 87g respektive 42 gram. Därtill upplevs de lätta men det är att gå händelserna något i förväg. 

Motsatsen är inte heller så svår att identifiera. En fällkniv kan nog sägas börja få mer substans när de väger över ett och ett halvt hekto och kanske bli tung när den närmare sig 170-180 gram. Men jag vill vara tydlig med att vi fortfarande tassar i gränstrakter där ingen konsensus råder på grund av olika referensramar. Det som är helt normalt att bära omkring på för någon är orimligt för någon annan.


I de här trakterna kanske en fällkniv börjar räknas som tung? OKC RAT1 144g, 
Buck 110 Hunter, 208g och Real Steel Takin 178g


Men på samma vis som det är svårt att hävda att en Al Mar Falcon UL är tung är det orimligt att hävda att Linton Tigershark med sina 384 g är lätt. Fällknivar som ligger närmare halvkilot än hektot är bojsänken oavsett vad någon tycker. Jovisst, du kan hävda det liksom att jorden är platt och i båda fallen lär du få svårt att vinna gehör.

Mittemellan, lätt och tung: Techno 101g, Falcon UL 42g och Tigershark 384g


Så visst finns det lätta och tunga fällknivar. Det är bara gränsområdet dem emellan som är lite oklar.

Vilket för oss in på nästa kategori. Den vi alla känner igen från stunderna då vi får en ny kniv i handen som vi köpt via rekommendationer men aldrig känt på. Trots att man läst in sig på specifikationer, läst recensioner och kanske sett något Youtubeklipp blir man ändå ofta förvånad. 

Det handlar om UPPLEVD VIKT.

Initialt är det något som påverkas av förväntningar och framförallt det visuella intrycket. Hur kniven ser ut helt enkelt. En kniv kan se massiv ut men materialval och konstruktion kan göra att intrycket förvillar. Lek med linjer och perspektiv, lättade ramar, kolfiber och titan kan uträtta underverk på området.

En annan mycket viktig faktor är hur den faktiska vikten är fördelad, hur välbalanserad kniven är. Det gäller både när den är hopfälld och utfälld, i fickan eller när den hålls i handen. Jodå Technon är sett ur det perspektivet fortfarande relativt lätt. Inte omöjlig på något vis. 

Därefter närmar vi oss RELATIV VIKT. Det handlar i alla enkelhet om vikt i relation till storlek. Om valutan är gram så är frågan vad jag får för mina investerade medel. 

Vi tar mitt exempel Techno igen. Jag säger "för hundra gram egglängd, tack" och får i det här fallet 60 millimeter. Det placerar den ungefär i samma klass som Pingo från samma tillverkare  som väger in på 53 gram. Så en dubbelt så tung kniv bjuder här på några millimeters mer egglängd, fem för att vara exakt.

Vad får jag för egglängd för mina gram? "Gourmet" ovan bjuder på en decimeter blad för 87 g


Då kan jag nästan höra invändningarna komma. Det är äpplen och päron som jämförs. Techno är ju så mycket starkare. Jag vet inte om det stämmer riktigt men för skoj skull kan vi ta ytterligare två helt andra knivar som jämförelseobjekt. En väsentligt större Spydercokniv i Endura 4 som faktiskt väger 7 gram mindre än Techno trots sitt massiva storleksövertag. Den har utöver FRN-skollor en intern stålram och ett stabilt lås. Ja, men lika stark som Techno är den inte kanske någon invänder. Istället för att diskutera det i evighet adderar vi en Cold Steel FinnWolf till ekvationen. Den väger nämligen exakt lika mycket som Enduran och likt den erbjuder den mer blad än Technon. Troligen ett minst lika kraftigt också då godset förvisso är något tunnare men slipningen gör att det är mer stål genomgående i bladet. Den har också ett Tri-Ad lås varpå diskussionen om låsstyrka dog.

Jodå, det går bygga lätt och starkt. Vikten är fortfarande relativ


Så är Spyderco Techno en lätt eller tung kniv?


Svaret är att den är både och! I absoluta tal vill jag hävda att den är neutral. Ett hekto i fickan är inte överdrivet mycket för en fickkniv för min del och jag tror att många håller med om det Även den upplevda vikten är godkänd. Den känns som ett hekto. Därtill ett godkänt balanserat sådant vilket underlättas av att den är kort. Möjligen gör yttermåtten att ögat narras till att tro att den borde vara lite lättare. Den mäter ju inte mer än drygt femton centimeter i strumplästen. 

Men så kommer vi till den relativa vikten. Då är det bara att konstatera att den här kniven är tung! För mitt hekto får jag inte mer än drygt sex centimeter blad vilket kan jämföras med säg en Maserin Gourmet som bjuder på en decimeter blad för betydligt mindre vikt. Tehcno tillhör kategorin knivar som ibland kallas "Little Big Knives" och är även vad som benämns "overbuilt" d v s kraftigare dimensionerad än vad som är strikt nödvändigt. Bladet är bastant och kniven har tjurnacke. 


Frågan är kanske vad olika knivar väger ställt i relation till sin storhet. Men det är nu en helt annan fråga. 


/ J - överväger


torsdag 19 januari 2017

Av stor vikt...

VARNING: En text som överhuvudtaget inte har något med knivar att göra. Ett helt personligt inlägg om fysisk förändring och resor, mentala sådana. Någon kanske känner igen sig eller kanske vill "hänga på"?


1, 2, 3


Tyvärr är det inte bara en startsekvens för min livslöpning det är även min nuvarande vikt. De två är svårförenliga har det visat sig. Det finns säkert någon träffsäker fysikalisk förklaring till varför man inte kan avlägsna sig från sin egen massa. Förvisso lär all energi vara konstant men den behöver inte ansamlas på min person anser jag.

När minnet glimtar till minns jag en gång när jag var i form. Det var för något år och en livstid sedan. Mycket händer under ens levnads bana. 

Nu visar vågen förskräckliga 123,2 kilogram. Jag minns en tid då jag för första gången passerade det fruktade hundrastrecket och lovade  mig själv där och då "aldrig mer" och med det avsåg jag tresiffrigt. Jag ljög uppenbarligen för mig själv.

Jag minns även en grillfest ett antal år senare i ett annat liv då jag och ett par vänner, alla med fötterna minst sagt stadigt på jorden, lovade varandra samma sak. "Under tresiffrigt" sade vi och skålade med de öl vi hade i handen. Inte den bästa starten kanske men viljan fanns där. För övrigt är situationen snarlik nu. Här sitter jag med en öl. Den här gången för att skåla med mig själv eftersom jag bestämt mig. Nu börjar den långa resan. 

Det fina är att jag verkar få hjälp på vägen. Ibland är slumpen eller möjligen försynen vänlig och förser oss med tillfälligheter. Två vägar korsas eller kanske är det löparbanor eller cykelstigar. En förfrågan dök upp på min telefon tidigare idag. Kontentan var enkel. Jag ska bli...


"försökskanin"



Något för en "PT" att bita i



Det var Daniel Evaldsson från Actic och Växjö Kondis-PT som hörde av sig med en idé - man tager ett styck fysiskt vrak och ser vad man det kan göra. Under tiden dokumenteras resultatet. Jag är att betrakta som en utmaning. 

En tid av glädje hoppas jag. Mot nya horisonter till skillnad från det som var. Inte nog med att motivationen försvann. Det sammanföll med fysiskt motstånd. Kroppen bjöd på smärta, operation och skador. Nacke, nerver och geggiga saker på insidan ville inte vara med längre. Under tiden samlade resten av mig energi i aldrig skådad omfattning. Det måste vara till nystarten, omstarten, tjuvstarten. 

Kan jag bli en "Energizer Bunny" istället?


Den börjar med ETT steg, Följt av nummer TVÅ och strax därefter TRE. Det skall inte längre vara min vikt utan starten på min resa. 

Målet är något diffust. Resan är nog målet får jag fegfilosofera. Kan det vara roligt att bedriva jakt på sig själv och sina kilon? De är många, ungefär trettio, som skall bort. Delmål och hjälp behövs.

Nu kör vi!


/ J - minst en och en halv cyklist

onsdag 18 januari 2017

Knivbloggare gillar inte regn och mörker


Jag får genast erkänna att den rubriken var en grov generalisering, kanske för grov. Låt mig omformulera den. Några knivbloggare gillar inte regn och mörker, nej...fortfarandeför vagt. Mer specifikt ändå - den här gör det sannerligen inte. Sagt med emfas. Ja det blir bra...

Den HÄR knivbloggaren AVSKYR snöblandat regn och mörker!

Nå, vad har väderlek med knivar att göra undrar vän av ordning? Det är faktiskt inte så långsökt som det låter och det hastigt uppblossade intresset för nederbörd och ljus är faktiskt intimt knuten till vårt gemensamma intresse och inget nyvunnen vurm för meteorologi.


Det här var vad som saknas idag - LJUS. Foto från förra veckan


Igår var nämligen undertecknad och löste ut en rejäl kartong från det lokala DHL-ombudet. Förvisso innehöll den voluminösa kartongen till övervägande del stoppningsmaterial av varierande slag. Allt för att skydda innehållet som bestod av ett par vadderade kuvert. Det ena inuti det andra. Inne i dem fyra kartonger och det var de som var poängen förstås. 

Försändelse från Knivshop.se och en rejäl sådan den här gången.

Rena julafton med andra ord. Ny bekantskaper i form av knivar att klämma och känna på, pröva,  testa, skriva om och...ja, där uppstod problemet - fotografera!

Långa texter om knivar utan illustrationer är tråkiga. I synnerhet om de här eftersom de alla fyra gör sig mycket bra på bild. Det blir därmed svårt att dela med sig av sin "nyaknivglädje" utan ljus. Visst, det går att dra av något foto med blixt. Men ni vet ju själva hur bra det blir. 

När jag kom hem idag efter att ha handlat och plockat upp den yngre generationen var det om inte beckmörkt så nära på. Jag är beroende av dagsljus eftersom nästan alla bilder som återfinns såväl här på bloggen, på "Vasst" och på Instagram är tagna utomhus. 

Nu överväger jag snart att införskaffa en ljusbox för att komplettera med. Hur gör ni andra som fotografterar knivar?


/ J - något ljuskänslig...fast tvärtom




tisdag 17 januari 2017

Dagens bild nr 99 "Ain't no Dice"


Ett populärt sett att öppna fällknivar nuförtiden är via en liten hajfena som sticker upp ovanför ryggen på handtaget - en flipper. Det är mycket snabbt, i de flesta fall enkelt och många uppskattar finessen och inte minst lekvärdet. Själv är jag något mer kluven. Förvisso har jag inget emot en väl fungerande flipper men anser faktiskt att det inte är det bästa sättet att öppna en kniv på av flera olika anledningar som jag har andledning att återkomma till. 

Men det är mycket populärt och då är det tämligen naturligt att de flesta tillverkare hoppar på tåget. Där det finns intresse finns även pengar att hämta. Något märkligt i sammanhanget är då att flera av de mer namnkunniga knivproducenterna var rätt sena med ge sig in i konkurrensen. Det gällde framförallt Benchmade, Spyderco och Cold Steel. Om jag nu inte minns fel så har de sist nämnda inte kommit ut med någon än. Det låter sig inte kombineras helt enkelt med deras dominerande Tri-Ad Lock misstänker jag. 



"Ain't no Dice"


Men även om syndaren vaknar sent så kan de få upp ångan efter hand har det visat sig. Det gäller dock inte Benchmade vars första försök på området knappast rosade marknaden vilket fick dem att mer eller mindre ge upp tycks det. Det finns någon modell på programmet men flippers dominerar inte katalogen om man säger så. 

Spyderco började trevande även de. Först kom inget, sedan inget, därefter något och sen sade det pang. Först ut var "Southard Flipper" som följdes av "Domino" och "Dice" och senare smashades även modeller som "Mantra 1 och 2" in. Under tiden hann deras samarbete med Peter Carrey resultera i lyxkniven "Rubicon" som nu ynglat av sig till en enklare "Rubicon 2". Det har även blivit en Southard 2 kallad "Positron" samt någon udda karaktär som "Introvert" samt en jätteorm i form av "Mamba". Nu senast dök Bradleykniven "Advocate" upp. Det finns således ett antal olika modeller att välja på för den flippersugne. 

Jag kan ha missat någon i min uppräkning men trenden tycks klar. Även Spyderco har egen kupé på flippertåget numera. 


/ J - flippar lugnt eller kanske ur

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 12 januari 2017

Samlande

- ett par tankar om "Kinasamlaren"



Det här inlägget författades på förekommen anledning.

Ursprunget är helt enkelt ett inlägg i Facebookgruppen "Knivsamlaren" där jag råkar vara medlem. Tråden gällde ursprungligen några bilder som lades upp föreställande lite enklare knivar sett till pris och med ursprung i Kina. Strax därefter kom kommentarer och synpunkter och däribland dök det upp ett par som åtminstone jag och några till uppfattande som nedsättande. 

Någon eller några har tydligen döpt om gruppen till "Kinasamlaren" och använde ordvitsen i negativ betydelse. Exakt sades "Jag undrar varför den här gruppen ofta benämns som kinasamlaren" Sen tog tråden fart som de plägar göra och undertecknad var en del av orsaken får medges. Jag är inte en vän av att själv bli tilltalad på ett nedlåtande vis eller att det sker i grupper där jag är medlem. 

Men i orkanens öga även om den håller till i ett vattenglas hamnade ett i sammanhanget spännande begrepp "samling" eller här mer specifikt "knivsamlande". 


Vad är det och när är man "äkta" samlare? Det tycker jag är en mer intressant fråga än att diskutera person och vem som sade vad. 



I den här världen är begreppet besynnerligt nog åtminstone i vissa kretsar intimt kopplat till pengar och därmed pris på föremålen. Desto dyrare knivar desto mer respekt och tillskriven kunskap. Det sistnämnda är oerhört roande ibland och jag brukar betrakta det fenomenet med ett höjt ögonbryn.

Jag gick så långt att jag i min replik använde ord som elitism och snobbism och jag ämnar här utveckla varför. Det som fick mig att reagera så kraftigt var nämligen att det här inte är första gången detta inträffar. Att en persons försök till att bygga en samling nedvärderas för att den inte är "fin" nog.

"Migration" En samling svarta knivar?


Vi börjar med landet, Kina eftersom "Kinasamlaren" INTE var avsett som en komplimang. Varför det är laddat och ibland används som skällsord i knivkretsar är ämnet för en egen text. Men det handlar mycket om importerade åsikter från USA. Att allt från Kina är ont. Eller ibland till och med allt som lite vagt kan benämnas "overseas".  Besynnerlig åsikt då skärmen du sitter vid och läser det här alternativt dess komponenter högst troligen är tillverkade någonstans där liksom nästan alla bruksföremål vi har runt oss idag men just knivar tycks vara extra känsligt.

Med svenska ögon sett är det ett ännu mer märkligt ställningstagande därför att i princip allt vi köper är tillverkat någon annanstans, särskilt knivar då den inhemska produktionen av framförallt fällknivar som bekant är något begränsad. 

Men det kan inte heller ha med kvalitet att göra då det numera återfinns en lång rad märken på olika nivåer från det stora landet i öster utöver alla de från väst som hämtar sin OEM-tillverkning där. Märken och varunamn som Carson Labs, Reate, Kizer, Stedemon, Maxace, Real Steel, Rike och senast WE-Knives är rena kinaprodukter som gjort sig kända för hög kvalitet och snabbt klättrat i popularitet. Om det kan man förstås tycka olika men så förhåller det sig i vilket fall. 



Då kan vi slå fast att allt från Kina inte är skräp. På samma vis som att "made in" Japan, Hong Kong eller Taiwan en gång var skällsord men knappast är det längre. Således är inte kvalitet en faktor i ekvationen.


Därmed kan konstateras att dyra märken från Kina är gångbara men som bekant utgör de förstås inte hela marknaden De budgetorienterade är flera och större och då är vi likt förbannat tillbaka vid pudelns kärna som tycks vara prisnivå på det samlade. Jag återkommer till det. 

Först en utvikning kring några av de här märkena för rättvisans skull. "Det är skillnad på olika" kan man lite humoristiskt uttrycka sig. De skall nämligen inte alla dras över en kam. Exempelvis SanRenMu (SRM) som är ett av de största företagen har i princip inte plagierat någonting under sin historia*. De är snarare kända för en stor produktion av främst mindre knivar för den inhemska marknaden som sen började sippra ut via portaler på internet som Aliexpress och DHgate. De är även stora OEM tillverkare. Detsamma gäller ett mindre märke som Harnds. I förbifarten kan nämnas att det var när de kinesiska kopiorna via de här sidorna hittade till Europa och USA som diskussionen om plagiering tog fart på riktigt. Industrin fanns innan men riktade sig mot den inhemska kinesiska marknaden och betraktades därför inte som lika viktig. 

Något mer i gråzonen hamnar Enlan men även de gör mest egna modeller. Ganzo däremot har tills nyligen INTE haft en enda egen modell på programmet. Samtliga av deras tidigare knivar är om inte exakta kopior så totala plagiat vad gäller idéer. De har t ex valt att sätta ett stulet Axislock på allt**. Det återfinns på deras Spyderco PM2-kopior såväl som på deras OKC RAT1-kopia. Från början var det främst Benchmade som modellerna stals från men sen blev det även Spyderco, OKC med flera kända märken. Parallellt har de börjat släppa egna modeller, främst automatknivar. Men det är så dags då skadan redan är skedd. Kvalitén är godkänd ryktet uselt. I skuggan av dem återfinns exempelvis Navy som har ett liknande tillvägagångssätt.  

Med det vill jag ha sagt att alla tillverkare inte är av samma skrot och korn. De skall inte klumpas samman hur som helst, "kinaknivar". 

Nu tillbaks till pudelns kärna som tycks vara monetär till sin karaktär.


En av de saker som "ställer till det" när det kommer till knivar som samlarobjekt är att de främst är ett nyttoföremål men som även kan vara konstföremål och allt däremellan. Gränserna är synnerligen flytande och högst personliga i vissa fall. Som vanligt är extremerna lätta att urskilja. I ena ringhörnen återfinns rena förbrukningsmateriel som skalpellblad, brytknivar för mattskärning och styckarknivar från Bahco. I andra hörnan återfinns konstknivar vars ändamål är att vara just det. Ett ur olika perspektiv tilltalande objekt, estetiskt, uttrycksmässigt, tekniskt eller vad det vara månde. Möjligen går det att skära med dem men det är faktiskt inte främst orsaken till att de finns. 

Ibland uppstår falanger på grund av det här - det görs en distinktion mellan "brukare/användare" av knivar och rena "samlare". Själv hävdar jag nog trots allt att just samlande är EN form av användande, även om det kanske inte var det ursprungligt primära.

Men det jag vill samtala kring är vad samlande är och vad man kan samla på och relatera det till knivar. 

Inte bara i den här diskussionen utan tämligen frekvent uttalas åsikter som går ut på att man inte kan samla på si och så kniv, märke X eller Y t ex "Ganzos". Det är klart man kan! Att påstå något annat är närmast komplett befängt!

Mitt mål kanske är att ha en komplett upplaga av alla modeller det här märket gett ut oavsett vilken status de har i knivvärlden. Likaså kan jag gå ännu ett steg längre och välja att samla på bara kopior och förfalskningar. Jag kan kanske inriktar mitt samlande på skaffa alla förfalskningar som finns av Spydercoknivar, Microtechs och så vidare. Det har skett inom fler områden tidigare. Det finns de som samlar på Vester och japanska Fendrar inom gitarrvärlden till exempel. 

Här kan man utgå från en rent lexikografisk definition för att få lite bäring. Nu finns det inte någon entydig sådan när det gäller samlande men det finns vissa element som återkommer och några av dem skulle kunna formuleras som:


  1. Föremålet/föremålen anskaffas för att komplettera  en samling och inte främst med användning i åtanke.
  2. Någon har sagt att har man mer än tre exemplar av något är man samlare, fler än åtta en mani. Men det kan man ta med en nypa salt. 
  3. Man har fler föremål av det aktuella slaget än vad man har användning för
  4. Inte sällan registrerar man sina föremål och försöker komplettera det som saknas. 
  5. Den kanske viktigaste punkten: Individen betraktar sin samling som just en samling. 


Notera att ingenstans nämns pengar. Nu vet alla som samlar att betydande och framstående samlingar av olika slag har en tendens att kosta en hel del i alla fall. Både blod, svett och tårar men även ekonomiska medel. Den där sista undflyende varianten av en viss produktionsknivmodell eller den där customkniven en knivmakare gjorde just innan han blev känd eller vad det nu kan vara kan lätt dra iväg även i kronor och ören räknat. Men det är inte ett kriterium för samlande per se.

I tråden dök varierande ämnen som trainspotting och fågelskådning upp som exempel där själva samlingen inte kostar någonting. Däremot kan förstås transporter, resor, kringutrustning och inte minst tid göra det som en ornitolog påpekade. Men själva objekten är "gratis". Det är bara att kryssa att man sett en gulryggad pelikan i Leksand som en god vän faktiskt gjort!

Själv kom jag att tänka på sten och mineral som ett exempel på begreppets komplexitet. Samlingar av dem kan vara hur omfattande och för den delen dyra som helst. Men vilken samling har mest "värde" - en komplett samling mineral från t ex alla Sveriges landskap, katalogiserad och förklarad eller ett par tre diamanter och en rubin på några carat. Visst båda är en samling sten och den ena är dyrare än den andra. Men vilken har störst signifikans och är mest intressant?



Nu tänkte jag bli lite introvert och prata om mig själv i relation till ovanstående. 

Hur skulle jag positioneras enligt de här punkterna? Förresten vill jag noga framhålla att de ingalunda är heltäckande utan mer att betrakta som exempel på hur man kan börja att bena i ämnet. 


  1. Punkt ett är inte mycket att orda om. Jag vet inte ens hur många knivar jag har. Det är någonstans mellan 250 och 300 lite beroende på hur man räknar. Nästan alla används, i olika grad förstås men det är inte därför den stora majoriteten anskaffats. Sen är frågan om de kompletterar en samling eller bara får en hög att växa.
  2. Gällande punkt två har jag inte fler exemplar av en enda kniv, inte multipla kopior. Det närmaste jag kommer är att jag har några modeller där jag har varianter av samma kniv men med skillnader i utförande. Eller förresten det är inte sant. Jag har ett par dubletter. 
  3. Svar: Ja - jag har definitivt fler knivar än jag kan använda. 
  4. Punkt fyra är knepigare och inte entydig. Jag började en gång men det kom sen av sig. Men har emellertid planer på att göra någon form av uppställning i framtiden. Kompletterar jag? Njae, eller kanske ibland. 
  5. Men sen kommer vi till den sista punkten. Den kanske viktigaste. Jag betraktar mig inte som "samlare" i egentlig mening. 


Av praktiska skäl brukar jag dock lakoniskt hålla med när min omgivning väljer att kalla mig så. Det är enklast då alla förklaringar drar ut på tiden. Däremot är jag extremt knivintresserad, något jag inte sticker under stol med. Jag samtalar om knivar, läser böcker, tidskrifter och bloggar, skriver själv, recenserar, deltar i forum och på Instagram, fotograferar knivar och så vidare.

Möjligen kan mina knivar räknas som en "hög med en inriktning" som jag brukar uttrycka det. Mitt fokus skiftar nämligen och inte sällan sker det över tid. När jag var yngre var stiletter och automatknivar förstås fascinerande, något som jag i och för sig fortfarande tycker, varpå ett antal sådana införskaffades. Blev det en mikrosamling? Kanske - det blev några stiletter i olika storlek och med olika handtagsmaterial, någon gravity-knife, några "OTFs", ett par leverlocks, några autokonversioner av kända modeller och så vidare. Om jag valde att sortera dem för sig och presentera dem som en enhet och säga "jag skulle vilja komplettera med xxx nästa gång" så duger det nog som början till en samling. 

Ett tag var det köksknivar som var hetast i det Wikströmska hemmet. Jag är nämligen matlagningsnörd också. Har varit styckare i perioder av mitt liv och har under åren delat på ett antal lamm, halva kalvar och dylikt för hushållsbruk. Det tarvar sina specialknivar. Sen kommer förstås förberedelser och tillagning med respektive knivsortiment. De skälen kombinerat med knivintresset gör att det även finns en tämligen omfattande uppsättning skarpa föremål med den inriktningen i min ägo också. Samma historia om igen. Om de lösgörs ur högen, framställs som en separat grupp och jag säger att jag känner att jag vill komplettera med ett urval knivar så kan även det vara embryot till en samling. 

Och vips var det "traditionals". På bilden "Trappers", fler än jag kan använda och inte så dyra


Sen var det amerikanska traditionella mönster jag var nyfiken på. Istället för att köpa en enda riktigt dyr kniv vände jag mig till ett budgetmärke med godkänd kvalité och införskaffade ett antal för att få en känsla för olika "patterns". Jämte några finare knivar förstås. Jag fastnade t ex för "Trappers" av vilka jag har fler än tio olika varianter. 

Genast for högen/samlingen i väg åt det hållet och återigen skulle den delen kunna lyftas ut och framhållas som en modest och i det här fallet lågbudgetversion men ändå en samling "Traditionals". 

Och så har vi mina kära Spydercos. Det enskilda märke som ligger mig varmast om hjärtat. De som är främst sett till antal i knivhyllorna och i vars sällskap det återfinns någon raritet, några sprintruns och ett par "mint conditions". Samtliga med tillhörande originalaskar sparade. Är de en samling eller åtminstone min "mesta" samling? Men Kershaw kommer inte långt efter, fast de kanske var för billiga eller hur var det nu igen? Sen äger jag några lite dyrare knivar av olika slag. Är de mer än samling än de andra för att de kostar mer per styck?

Ja ni förstår kanske vart jag vill komma vid det här laget. Jag hävdar att en samlings värde inte enbart återfinns i de pengar som är nedplöjda i den även om det inte är en helt oviktig bakomliggande orsak till varför samlingar ser ut som de gör. Högst troligt skulle min egen ändra karaktär om det fanns obegränsat med ekonomiska resurser. Till exempel hade min far en kollega i ett storband där han spelade en gång som samlade på Rolls Royce. Äldre modeller då, minns inte om han hade sex, sju stycken eller så. 

Nu kan ni kära läsare ta era egna embryon, små ansatser, gigantiska högar, noggrant katalogiserade och dokumenterade rader och fundera på vilken typ av samlare ni är! 


/ J - någon form av....eh, knivsvamlare?



* Den kopierade däremot "Actionstopper" från Viperknives och stal deras modell "Timeless". Men enstaka snedsteg finns det gott om exempel på även i väst. Det har jag diskuterat förut. Deras "710" sades även vara fattigmans Sebenza ett tag men den är verkligen inte lik sin förlaga i storlek, material eller konstruktion. Möjligen inspirerad, definitivt inte plagierad.
** Däremot råder en aning ovisshet kring räckvidden i tid på patentet. Det håller på att löpa ut.

söndag 8 januari 2017

Dagens bild nr 98 "Hett kaffe"


Egentligen är jag väl ingen stor anhängare av konceptet "short and stubby". De här små knubbiga knivarna har ofta en tendens att mest tillföra extra mycket vikt i fickan utan att erbjuda så väldigt mycket i gengäld. Men trenden är tämligen gångbar och idag har de flesta märken minst en på repertoaren. 

Några exempel från de större tillverkarna när det kommer till den här knivtypen är Spyderco Techno och Chubby, Böker Pimpsqueak och Albatros, Benchmade MPR samt ZT 0900.

Och så den här!



"HEATed Coffee"


Den aktuella kniven är "H.E.A.T" från DPx. Amerikaner gillar som bekant sina akronymer. Om själva knivtypen tänkte jag orda om vid annat tillfälle. Tanken jag ämnar utveckla är att konceptet inte ligger så långt från en del av våra traditionella nordiska knivar när det gäller format som man kan tro vid första anblick.  

Heat överraskade mig positivt och har därför fått mer ficktid än jag vid första anblicken hade anat. Kniven har recenserats här tidigare och det roliga i kråksången var att jag först inte tänkt behålla den alls utan bara tänkt recensera den för Knivshop.se räkning. Men så blev det inte. 


/ J - dricker...kaffe

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 5 januari 2017

2017



Först funderade jag på att skriva en krönika. En traditionell sammanfattning av året som var. Det är alltid populärt vid den här tiden i alla möjliga och omöjliga sammanhang men eftersom jag inte hunnit med det så blir det troligtvis ingen. Det känns som om det vore lite sent nu fast å andra sidan kan man väl göra det när man vill. Uppslag på temans saknas inte: årets bästa knivar, årets flopp, årets mest oväntade, årets succé eller vilka ämnen jag nu vill täcka. Jag får kanske revidera den tanken märket jag.

Men visst hände det mycket under 2016. I världen, i det lilla livet och även på knivfronten såväl min högst lokala som marknaden i stort.

Det märks på något vis att knivar som intresse blivit något mer legitimt på sistone. Nätbutikerna växer och blir fler. MatlagningsTV och matlagningsintresset som följer i kölvattnet av det ökar försäljningen av köksnivar och nu har även svenskar upptäckt att det finns mer än Global bland något bättre märken.

Ännu tydligare blir den tendensen om sociala medier granskas. Antalet Instagramkonton på temat växer och inte minst syns det på mängden Facebookgrupper och tillströmningen till dem såväl som till diverse forum med inriktning mot knivar och "EDC" med mera. 

Delvis var jag personligen delaktig i den utvecklingen även om jag med mina bloggar hoppade på tåget för flera år sedan. Men i år blev jag tillfrågad om att bli moderator för en FB-grupp och jag skaffade även ett Instagramkonto kopplat till mina huvudintressen knivar och cyklar för att utröna om någon ville kika på mina bilder. Det vill folk, åtminstone ett antal. 


Under året som gick stiftades det bekantskap med en stor mängd knivar och några av dem inkorporerades in samlingen/högen. I skrivande stund är det oklart exakt hur många och det kanske är lika bra det. 

Ett tag gick det undan på den fronten även om det finns förklaringar till det som jag inte ämnar gå in på. Men jag lovade mig själv att dra i bromsen något. Jag vet inte hur länge det löftet kan hållas eftersom jag redan har ett litet paket på väg från Kina, ett någts större från Frankrike och det största från Sverige. 

I ljuset av det så verkar det inte som tillflödet är strypt ännu. Och utöver nya knivar har jag en antal äldre som av olika skäl ännu inte presenterats eller recenserats. Kort och gott, det finns att göra och ni kommer därmed få en hel del läsning härifrån. Det kan jag i alla fall lova. 

Det finns inte många stunder som slår den här - strax innan de öppnas


Knivarna kommer oftast som tidigare presenteras i recensionsform. Det innebär att de är använda, jag har burit kniven ett tag och framförallt låtit den stifta bekantskap med diverse tester och uppgifter. Ett annat format är förstås "presentationen" eller "table top review" som är mer att likna vid torrsim. Det kan handla om knivar som inte är mina för att de är lånade eller som skall passas vidare till någon annan eller som till med är köpta. 

Sen är det så att trots att fällknivar dominerat och kommer göra det även framöver blir det förstås inslag av andra knivtyper. Framförallt är det köksknivar som kommer få lite mer plats. Till skillnad från många av mina ärade knivnötsvänner har jag en kompetent arsenal även i köket. 

Den senaste kökskniven kom från Knivshop och det var Fällkniven Erna som testades


Utöver det så har det dykt upp lite nya idéer och uppslag som det så gärna gör. Jag har vis av erfarenheten kommit fram till att det är bäst att sätta dem på pränt innan de rymmer. 

Bland annat så tänkte jag införa en kategori presentationer på temat "gästknivar" där jag tar en närmare titt på något vasst föremål som ägs eller används av personer i min omgivning eller som jag råkar stöta på i vardagen. Det kan vara bruksknivar, jaktknivar, fiskeknivar, fickknivar/EDC, samlarknivar eller vad det vara månde. Vi får se hur den idén utvecklar sig men jag tror den har potential. 

Av bara farten kom jag på att det vore intressant att göra så även med läsarknivar! Den får jag fundera på. 

Vad säger ni om den tanken förresten? Den involverar ju i så fall er! Har ni någon 
modell som ni vill att jag kikar närmare på?

En annan idé inkluderar åtminstone en av mina vänner som redan tackat ja. Den går ut på att låta honom som inte är fullt lika knivtokig som undertecknad komma till tals. Dels genom att få känna och klämma på några knivar han annars inte skulle komma i kontakt med. Dels genom några jämförande test där han regelrätt får pröva olika knivar mot varandra utan att veta så mycket om dem. Till exempel inte prisnivå och material. Och därefter samtala lite kring dem. Jag skall slipa lite på formatet sen skall projektet sjösättas. 

Som ni märker saknas det inte idéer men jag välkomnar även förslag från er läsare. 
Vad vill ni läsa om här på bloggen framöver?


/ J - le noveau John


måndag 2 januari 2017

Eld



Bränt barn skyr elden sägs det. Man får hoppas det. Vanligen skriver jag om vassa föremål företrädesvis knivar i det här forumet. Idag skall den traditionen frångås och det skall istället talas om eld. Mest om att den bör undvikas. 

Kära vänner, bekanta och obekanta undvik eld. De uttjatade råden är viktiga. Blås ut ljusen när ni lämnar rummet så ni inte glömmer dem när ni åker hemifrån. Glöm inte heller alla dessa förbaskade laddare och transformatorer som är så viktiga idag. Mobiltelefoner, paddor, bärbara datorer och inte minst lampor. Alla tarvar de mat, ström och alla står de bakom en stor del av bränder i hemmet. 

Anledningen till inlägget är en annan fara som dessvärre av någon anledning fortfarande är tillåten trots att de inte fyller någon funktion alls mer än att skrämma folk, demolera ett otal brevlådor, spränga sönder ett par händer per år samt bränna ned byggnader. 


Smällare. Varför finns de?


Resterna av Sandsbro Skolas gymnastiksal klockan 02.30. Bara för smällares skull



Inatt brann mina bonusbarns skola ned på grund av att några tonåringar tagit sig upp på taket och lekt med smällare en gång för mycket. Om det kunde ni läsa även i alla riksmedia under natten och morgonen . Gymnastiksal, bibliotek, expeditioner, skolsköterskemottagning, slöjdsalar och inte minst musiksal är borta. En tredjedel av skolan brann ned. Flera avdelningar av Värends räddningstjänst inblandade hela kvällen och natten. Allt för att någon tycker att det är kul när det låter högt. 

Mitt förslag? Förbjud allt vad smällare heter. De fyller ingen jävla funktion över huvud taget. Till skillnad från fyrverkerier är de inte ens något att titta på. Uppenbarligen räcker det inte med åldersgräns på dem eftersom trettonåringar är i  besittning av kraftfulla pjäser nog för att tända eld på omgivningen. 

Begränsa för övrigt fyrverkerier till offentliga sådana och förbjud allt vad privata raketer heter inom tätbebyggt område. På vissa håll är det redan så av vad jag förstått. Det har spårat ur fullständigt. Det är framförallt ungdomar och/eller komplett berusade människor som krigar vilt med dem. Eller för att vara mer sansad i tonen allt för många av den varan för att det skall var tryggt i vilket fall. 

Men skall man hantera dem så se åtminstone till att du har ålder alternativt förnuftet i behåll och se till att den nyktre i sällskapet är den som står för arrangemanget. 

Det här var ju inte alls vad jag ville att det första inlägget för året skulle handla om. Men så kan det bli. 

Nu är det bara hoppas att tonen för resten av året blir en annan. God fortsättning på er alla!


/ J - antipyroman