söndag 30 juli 2017

Dessa jäkla flippers



Det börjar bli trångt i knivvärlden. Om man vill vända sig om utan att stöta ned en flipperkniv från den imaginära hyllan i den virtuella knivbutiken vill säga. 

Jo, det går att undvika och ja det går att inrikta sig på slipjoints om man vill undvika knivtypen helt. 

Men vill man ha en modern fällkniv så förefaller fenomenet jag kallade "Sillen" i förra inlägget svår att undvika. Samtidigt som det faktiskt finns mer att välja på än någonsin på marknaden så är många fällknivar av samma slag och särskilt tydligt blir det när en viss prisklass uppnås, säg 150- 250 dollar. Då är en majoritet plötsligt försedda med handtag i metall, närmare bestämt titan och utrustade med ramlås med stålförstärkning i låsarmsspetsen, löper på kullager och knivarna öppnas med en flippermekanism. 

Gott så då många uppenbarligen gillar den kombinationen. Men i mitt tycke kan det bli liiiite tjatigt. Inte minst av estetiska skäl. Därför är det intressant att det börjar dyka upp allt fler "frontflippers" ett sätt att öppna knivar som varit särskilt omhuldat av Sydafrikanska knivmakare tycks det. Den varianten inverkar inte alls eller mycket litet på knivens övergripande linjer. Snyggt helt enkelt. 

Ett exempel på en kniv försedd med frontflipper designad av två sydafrikanska gentlemän, 
Fred Burger och Mike Skellern. "Exskelibur" från Böker och deras Plus-linje



En öppningsmekanism som är osynlig




Något jag finner intressant är att det ibland framförs kritik mot Spydercos "knöl" som uppstår på bladet för att hålet skall få plats samtidigt som man tycker att en utstickande metallfena är acceptabel. Men det är ett sidospår som mer handlar om  olika smak helt enkelt. 

Om man bortser från det rent utseendemässiga som trots allt är en fråga om tycke, smak och kanske tillvänjning dras flipperknivar med ett par konkreta nackdelar. 

En av de främsta är att de begränsar hur en kniv kan öppnas. Med det avser jag fart. Med andra varianter på knivöppnande som hål i bladet, tumknoppar, tumdiskar och till med gravitation kan man välja om man vill smyga fram sitt blad eller i stor stil få det att explodera från ingenstans. Så icke med flippers, de är alltid snabba och ljudliga. Personligen har jag inte alltid bråttom och det kan finnas andra skäl till att vara mer diskret också. 

Exempel på dubbla eller till och med trippla öppningsmekanismer finns. Som flippers med kompletterande tumknoppar till exempel. De är sällan helt lyckade då en flipper kräver en väl inställd "detent" för att uppnå maximal effekt. Vanligen ett rätt stort motstånd som plötsligt släpper och därmed ger den önskade kraften och därmed farten på bladet. Särskilt gäller det lite tyngre blad. Samma motstånd som är optimalt för den effekten är sällan önskvärd för tumöppning. 

En annan nackdel är att det begränsar eller åtminstone försvårar nyttjandet av en del låsvarianter t ex "backlocks". Därför är "framelocks" överlägset vanligast på den här knivtypen tätt följt av "linerlocks". Sen dyker andra varianter som "buttonlocks" och än mer exotiska lås upp mer sällan. Ett tidigt, kanske det tidigaste, exemplet på att det går att kringgå problemet är SOGs "Twitch"-serie. Den är dock försedd med SOGs "S.A.T", det vill säga assisterad öppning. Även Buck har släppt en flipper med en variant av backlock med sin "Marksman" så visst går det.


En kniv med flipper och backlock, förvisso assisterad. 
Notera hur flippern går igenom låsarmen


Sen kommer vi till avdelningen rent praktiska invändningar. Är de stora och kraftfulla så är flippers ofta i vägen vid vissa typer av skär som kräver att man får bladet nära objektet. Det gäller exempelvis vid nyttjande av skärbrädor eller om man skär emot något annat som en gren, stubbe eller planka. 

Vidare tar de stor plats i fickor. De gör ju helt enkelt kniven bredare. Så när en sån kniv skall mätas skall det för rättvisans skulle inte tas mått över "magen" utan på bredaste stället, det vill säga flippern.
Hur mycket plats kniven tar beror självklart på hur flipperfenan är utformad. 

Förutom platskravet kan de vara "Pocket Peckers" för att använda ett uttryck lånat från Youtube-recensenten Nick Shabaz. De har en tendens till att vilja skava mot allt annat som eventuellt befinner sig i samma härad som kniven. Det gäller framför allt spetsiga och långa flippers och särskilt om de inte är väl fasade eller har vassa räfflor på toppen. 

En mindre uppmärksammad nackdel är även att de alltför ofta skäl utrymme från handtaget. Det är emellertid en nackdel de delar med alla felaktigt utformade "choils" på marknaden. De som händer är att handen tvingas bakåt. Det medför även att man kommer längre ifrån det som skall skäras med sämre kontroll och precision till följd. För att komma runt det infördes gigantiska "forward choils" att stoppa fingrarna i. En mycket populär detalj på många moderna knivar, vilket även gäller även för dem utan flippers. De gör kniven halvt omöjlig att skära i mjuka material med då det mesta vill fastna där. Men det är annan fråga. 

Tyvärr händer det även alltför ofta att de förstör ergonomin på annars tämligen bra handtag genom att ha fel form. Typexemplet är varianter av vad jag kallar "hajfenor", flippers som när kniven är stängd vinklas framåt eller är krafigt krökta. Vad händer med dem när knivbladet är framme? Jo, de vinklas bakåt - in i fingret eller handen vilket inte är skönt alls. 


Nu kanske man får intrycket av att jag avskyr flipperknivar. Det gör jag inte alls och äger ett antal. Det finns som bekant fördelar med konstruktionen också. Det är ett lätt och smidigt sätt att öppna en kniv, det gör dem snabba, de är inte i vägen när man skär genom saker som tumknoppar kan vara och tumplattor nästan undantagslöst är. 

Men jag vill inte se dem på riktigt så många knivmodeller. Det känns som det går slentrian i hur knivar formges. Det blir som tidigare sagts tydligare i vissa prisklasser. Det är som det förväntas av konsumenten eller åtminstone tror tillverkarna det. På samma vis skall knivar i en viss prisklass ha "superstål" vare sig det är påkallat för det tänkta användningsområdet eller ej.

Vad jag efterlyser är lite mindre fiskstim och lite mer variation.


/ J - ute och fiskar


#knivesandbikes #knivigtvarre

torsdag 27 juli 2017

Släpp käpphästarna fria, del 3

Den första delen i den här serien publicerades i vintermörkret, den andra skenet av tilltagande vårsol. Nu är sommaren här och det har blivit dags för del nummer tre. 

Världen består inte bara av arbetshästar. Det finns utställningsexemplar också har jag förstått. För den delen kan det även hända att även en robust krake vill kamma manen från stund till annan och visa upp sig på catwalken eller i hagen.

Ibland blir resultatet bra men inte sällan blir det tokigt. Lite som att sätta kromade fälgar på en hjullastare.

"The Strongest Lock" Det finns alltid någon som är starkare. "Den ängsliga" kommer senare...


Allt som glimmar är inte pulverstål som det heter eller kanske borde heta i den här branschen.

Sen vill jag passa på att påpeka att allt det här skall tas med en rejäl nypa salt. Jag sparkar åt alla håll, även på mig själv. Jag har förstått på några kommentarer på tidigare inlägg att det ett par personer tagit illa vid sig. Det är knivar vi talar om, jag vill bara påminna om det!


Vi närmar oss de som skulle kunnat vara fullblod men ofta visar sig vara målade kameler. Det handlar om utseende

  • Anslagstavlan - är en expressiv sate. Gillar att uttrycka sig med hela eller halva noveller på bladet. Fenomenet har spritt sig från t-shirts med tryck enligt tanken "all reklamplats är god reklamplats". Tillverkaren finner det därför nödvändigt att inkludera det mesta som normalt återfinns i tekniska specifikationer eller produktblad på sin kniv, gärna på bladet om det går att klämma in. Det kan förutom märke och logotyp vara formgivare, eventuell medproducent, ståltyp, patentnummer, kullagervariant och ibland t o m rockwellresultat i anslagstavleformat. Allt för att vi skall ha något att läsa när vi strimlar kartong och skivar korv. 
  • Loggan - är ett syskon till Anslagstavlan men vars inriktning är mer specialiserad och därför koncentrerar sig på företagets namn eller varumärke. Upprepning är nyckelordet. Gärna på allt som eventuella fodral, handtag, clip etcetera. Går det inte att applicera det på flera ställen kan man istället inkorporera det i mönster som sen används på skollor eller handtag. Uppfinningsrikedomen är stor. Allt för att kunden inte av misstag skall glömma bort vilken kniv vederbörande råkar ha inhandlat.  
  • Hallicken - är individen som inte vet när han borde sluta. Uttrycket "less is more" ingår inte i vokabulären. Vederbörande får till enstaka detaljer som var och en för sig vore eleganta eller åtminstone roliga. Sen blir det bara fler och fler...och ja, fler. I desperation tas alla existerande knep till för att synas. Det är inte en eller två detaljer som adderas till munderingen utan samtliga. Hål i bladet, snyggt - vi tar tre. Nej förresten dubbeldäckare är kaxigare, vi lägger till ytterligare en rad med hål med sex stycken eftersom nio är mer än ett. Varför nöja sig med en egg när man kan ha två? En "Compound grind" löser det. När det ändå hålls på lägger vi till fler material i handtaget då ett naturligtvis är för lite. Förresten, de måste vara mönstrade också. Gärna i olika mönster så det "händer lite" och glöm inte olika ytbehandlingar. Äh, vad f-n vi tar en tredje finish på clipet och "backspacern" när vi ändå gasar på. Slutresultat - tja, det glänser och är i alla fall till glädje för alla skator. 
  • Påfågeln - närbesläktad med hallicken. En prålig figur som kråmar sig och är skränig men inte särskilt duglig till något annat än att posera. Den är emellertid något mer tillbakalutad och kan trots allt bre ut stjärtfjädrarna om så tarvas. Knivvärldens svar på Liberace. Viktigt är att bladet är i någon form av damaskerat stål och att handtaget innehåller minst en variant av mokuti eller timascus, gärna båda materialen. Om de sen är blanka och i guld blir det ännu bättre. 
  • Sillen - är tvärtom de två föregående så anonym att den knappt går att urskilja från massan. Alltid gjord i titan. Nästan alltid grå. Ramlås är obligatoriskt liksom "steel insert" och "overtravelstopp". Den öppnas alltid med hajfena och löper ängsligt på lager rädd att inte passa in. I sin iver att vara uniform ser den ut som en sill. En silvergrå fisk i ett mycket stort stim. 
  • Hemvärnsmannen - vill av hela sitt hjärta vara yrkesmilitär. Klär sig därför gärna i pansarvärnsoliv eller målar streck på valda delar av sin lekamen. Verkar inte inom den profession han så hett eftertraktar men talar gärna och ofta om den. Det har vid närmare granskning visat sig att flera av dem inte ens är karl för sin hatt eller kanske snarare basker och faktiskt inte varit helt sanningsenliga kring sin bakgrund.
  • Mr Anabola - står för "mycket snack och liten verkstad". Även här är ytan viktig. Ser stor och stark ut men har när han synas närmare i sömmarna lite för brett akterkastell efter alla hormoner och därtill en mycket, mycket liten......egg.  Dock är han bärare av stora muskler som dock visat sig bestå av mestadels luft. Ibland är den här karaktären förenlig med Hemvärnsmannen i samma uniform. Bakgrunden för den hybriden är känt diskoband från sjuttiotalet. 
  • Den målade grisen - är egentligen en rätt robust skapelse under ytan men känner sig lite identitetslös vilket ofta löses med stora mängder glitter och smink. Lite som en muskulös transa. Bakom fasaden kan dock dölja sig en galt med betar. Ibland är det dock bara miss Piggy. 
  • Dubbelgångaren - är förvillande lik något man sett förut, lite som att lyssna på melodifestivalen. Det beror oftast på att de är just det, upprepningar. Ibland har det "lånats" precis i slutstadiet av en utvecklingsprocess. Fenomenet är stort i öst där  knivkaraoke är en populär företeelse men en icke föraktlig grupp tillverkare inkluderande några jättar i väst hakar på trenden ibland eftersom de skulle känna sig utanför annars. Men då är det mer lättsmält pop det handlar om.  
  • Den piercade - En punkig varelse. Känner längtan efter att stansa hål överallt vare sig det passar eller ej. Grunden var rätt och det börjades med ett ergonomiskt ställningstagande med något vasst som skär bra adderat i andra änden. Men sen går man understundom vilse på vägen. Eftersom man måste ha hål i allt för att bli igenkänd ingår "body modification" i konceptet och stora sladdriga örsnibbar blir ibland resultatet. Då kan ingen skönhetskosmetik i världen rädda utseendet. 



/ J - botaniserar vidare i knivdjungeln

måndag 24 juli 2017

Dagens skratt!



Det blir intressant när folk utan kunskap bestämmer sig för att ha skarpa åsikter. I det här fallet rör det sig om Instagram, kommentarsfältet och ett specifikt märke, kinesiska San Ren Mu. 

Ett lågprismärke vars försäljning knappast hotar någon av de stora då de har olika målgrupp med sina produkter. De blev uppmärksammade för några år sedan när deras modell "710" numera "7010" sades vara en Sebenzakopia. Något jag diskuterat tidigare här på bloggen i olika sammanhang. Hur någon fick för sig att en tiodollarskniv vare sig kopierar eller hotar en etablerad fyrahundradollarsmodell är ett intressant diskussionsområde. 

MEN nu var det en bild på en annan modell som väckte anstöt. En bild jag lade upp på två versioner av modell "763". En med G10 skollor och en med aluminiumhandtag. Båda utrustade med Axis-lock, mycket riktigt stulet från Benchmade. Därför har SRM avlägsnat det senare utgåvorna och ersatt det med ett linerlås kan nämnas.

Bilden som väckte reaktioner, två versioner av SRMs "763" med axislock. Det var låset som väckte anstöt förmodar jag




Någon som kallar sig "tactical_center_elite" fann sig föranledd att med anledning av den bilden skriva följande:

"I detest clone companies."


Och det kan man få göra. Fast, man bör veta vad man pratar om först. Det är lite mer komplicerat med just SRM då de allra flesta modeller de har på programmet inte alls är stulna utan mer eller mindre egna designer. MEN de har några som är direktplankade det kommer man inte ifrån. Mest flagrant är kanske deras stöld av Vipers "Timeless". En Fabrizio Silvestrelli-design som döpts om till det anonyma "7028". 

Sen har vi modeller som "702" som är snubblande nära en "Des Horn" från Spyderco men som om man undersöker det närmare egentligen visar sig vara en Wimpfdesignad kniv från Klötzli. Så frågan är snarare vem av de formgivarna som inspirerades/stal av varandra först? Det vore intressant att veta. 

Nu till det komiska!

När jag gick in på vederbörandes Instagramsida så hittar jag massor av bilder på Real Steels sista hit "Megalodon", ha ha ha ha. STOR HUMOR! 

RSK (Real Steel Knives) är nämligen systermärke till SRM på samma sätt som ZT är det till Kershaw under KAIs regim. SRM valde att lägga sina mer exklusiva knivar under nytt namn ungefär som Toyota gjorde Lexus för att inte bli förknippade med lågprisprodukter. 

Av det skälet är t ex den gamla SanRenMu "963", storebror till de avbildade knivarna exakt samma kniv hos Real Steal. 

Så gärna kritik men se till att ha på fötterna först!


/ J - upplivad

#knivesandbikes


måndag 17 juli 2017

Dagens bild nr 116 "Techno och en ros"


Jag blev nöjd med den här bilden. Den passade sig på något vis och fotot blev godkänt med mina primitiva mått mätt. Det är inte så att jag använder reflektorer och ljusboxar och dylikt. Ett bord och en kamera eller mobil får räcka tills vidare.

En ros som ursprungligen gavs till min käraste på hennes födelsedag fick ackompanjera en styck Spyderco Techno



"Techno and a Rose"


Om den här Slysz-designen kan annars säga att det är en kniv som jag egentligen inte borde tycka om. Den är för liten, knubbig och för tjockhudad förlåt tjockbladad. Därmed är den inte det optimala skärverktyget. Emellertid skär den bättre än man kan tro och det duger gott i sammanhanget. Den är även någorlunda diskret i fickan trots sin relativa tyngd. Men, som jag skrev i recensionen, den besitter charm. Den är välbalanserad och har ett harmoniskt formspråk något som inte alla knivar i den här klassen besitter. 

Annars vill jag nog mest önska de som läser det här en god måndag, en fortsatt trevlig vecka och eventuellt semester om det är sådan på gång!



/ J - måndagsharvar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 12 juli 2017

Funderingar kring trender i knivvärlden, del 1

- "Bushcraft"



Trender de komma och gå endast stålet det bestå. 

Sålunda skulle man kunna skalda om man var lagd åt det hållet. Det jag har i åtanke är trender i knivvärlden i största allmänhet. Det finns förstås inte en utan många och kring rörelser inom alla områden uppstår ofta motrörelser så även i det här fallet. 

Men inte mycket är nytt under den stekande överlevnadssolen och inte sällan är det mest ytliga förändringar det handlar om. Ett gott exempel på den företeelsen är namnbyte. Det innebär i korthet att man tar befintliga ting, i det här fallet knivar och förser hela grupper med nya och trendiga namn. Et voilá har man uppfunnit en helt ny genre. Det är för övrigt ännu mer populärt i cykelkretsar - ett annat område inom vilket jag är aktiv. Men det är ett sidospår. 

"Bushcraft"-knivar?


Idag skall vi tala om ett sådant område, "Bushcraft" och angränsande "Survival". Engelsk terminologi blir det eftersom den dominerar vilket tydliggörs av att vi saknar uttryck för "bushcraft" i vårt språk.

Det beror troligen på att nästan alla klassiska mindre knivar vi av hävd använder här uppe i Skandinavien för allt uteliv kan sorteras i det facket. 

Men när TV-figurer med olika ambitionsnivå började dyka upp på Discovery och andra kanaler så sköt försäljningen av vissa knivmodeller i taket. Mest känd i sammanhanget är troligen Bear Grylls som tidigt visade sig med en customkniv från Rob Bayley. En kniv som för övrigt såg riktigt kompetent ut. Tyvärr fanns den inte i enklare utförande men det skapade en marknad. Något som Grylls förstås insåg och offrade sig på Mammons altare och skiftade till ett samarbete med Gerber och kränger nu via dem allt från sågar till tandborstar* i svart och signalorange under eget namn. 

Samma väg gick den något mer seriöst framtonade Les Stroud som gjorde sig känd för den breda allmänheten genom program som "Beyond survival", "Survive This" och det mest kända "Survivorman". Även han inledde ett samarbete med en knivproducent, i det här fallet Camillus

Men även något mer allvarliga herrar som Ray Mears gick i samma fotspår som han troligen luktat sig till via någon uråldrig teknik från ursprungsbefolkningen i Delaware och började sälja knivar marknadsförda i sitt namn. Här talar vi dock om en annan nivå vad gäller kvalitet.  "Ray Mears Bushcraft knife" är en variant av en "Woodlore Knife" och den lirar i en helt annan division än de föregående exemplen kan vi väl säga.

Fler herrar finns förstås, för det är alltid herrar och ibland dem kan nämnas deltagarna i "Dual Survival" där en av de tidigare medlemmarna i den överlevande duon var Cody Lundin som ofta syntes med en klassisk Mora nr 1 i en rem runt halsen. En av hans efterträdare Matt Graham svingar en Condor Primitive Bush Knife. Även den kniven har vuxit i popularitet efter framträdandet. Man skall inte underskatta TVs genomslagskraft även i diversifieringens tidevarv. 

Även Sverige hakar på och även om vi endast svenska krusbär har så gäller det inte "Bushcraft"-knivar. Det hade vi inga alls. Det vill säga innan Mora döpte om halva sitt sortiment. Det är ju inte så att vi saknar typen av knivar direkt. Det är ju efter många Finska, Norska och Svenska mönster som den typen av knivar formgetts. Det är klassiska puukos, leukus och jakt- och friluftsknivar som fått stå modell och den traditionen förvaltas väl av alla våra duktiga knivsmeder och knivmakare. 

Utmärkande är att de inte är lika monstruöst stora och grova som "överlevnadsknivar" av olika slag tenderar att vara och att de nästan undantagslöst är försedda med "scandi grinds", det vill säga en vanlig sabelslipning med endast en slipfas. Dess för- och nackdelar finns anledning att återkomma till.**

Således blev många av Moras knivar "Bushcraft"-knivar och genom att göra några av modellerna snäppet grövre och förse dem med svarta detaljer och eldstål så transformerades de till "överlevnadsknivar" också. Senare kom mer specialiserade modeller med "Garberg" i täten. Den är såvitt jag vet Moras första heltångekniv. Eller nja, min FMM permissionsbajonett är också en sådan men inte direkt en överlevnadskniv. 

Även kända fällknivstillverkare har hakat på och stora märken som Spyderco har numera ett flertal varianter av fastbladare i sitt digra modellprogram och av dem är några inriktade på just "Bushcraft".

Vilket osökt för oss in på fällknivar. Det eftersom de i samarbete med tidigare nämnda Ray Mears släppte "Wolfspyder" härförleden. Till skillnad från hela namnbytesaffären av fastbladare är det här mer outforskat territorium i historien, att göra fällknivar med markanta scandigrinds som bland annat skall gå att tälja med. 

Spyderco var sannerligen inte först för ovanlighets skull. De är ofta tidigt ute med nyheter annars. Snarare tvekade de ett tag och höll upp ett pekfinger i luften innan beslutet togs. Naturligtvis hade EKA liknande modeller på programmet sedan länge även om de fuskat med slipningen. Ett exempel är deras Swede 88 som jag har i två versioner. En med flatslipning och en med skålslipning. Men skall vara helt ärlig är de inte rena "skandinaver" utan har en tydlig primär och sekundärslipning. Vilken som är vilken beror på om man använder sig av svensk eller anglosaxisk terminologi. Alltid lika roligt och förvirrande när det skall redas ut.  

Trots att de är "Ekor" är de inte äkta skandinaver - när det kommer till slipning vill säga


Hyfsat tidiga var däremot finska Enzo med bland annat Birk 75 och dess storebror Borka 90. Jag köpte Birk i just den här konfigurationen för att jag ville ha en fällkniv med den här typen av egg. Annars finns den som flatslipad också för den som föredrar det. 

Även Cold Steel hakade på tåget med sin FinnWolf, en kniv jag tidigare recenserat. Den kallade jag för "fällbar Morakniv" i min sammanfattning av intrycken. 

Cold Steels FinnWolf och EnZos Birk 75 är exempel på fällknivar i den här stilen


Sen har olika kända märken följt efter och nu finns liknande knivar att tillgå från bland andra TOPS med sin BOB, Real Steel bjuder på "Bushcraft", och även Victorinox Hunter drar åt samma håll. 

Parallellt har hederliga "Survival Knives" också fått sin beskärda del av utveckling. De har förstås alltid funnits. Det var lite därför människan kom på att vassa skärvor av flinta och obsidian är praktiska. Emellertid fick knivtypen en rejäl skjuts framåt med Stallones "Rambo"-filmer. Allt eftersom åren gick växte knivarna i den filmserien till gigantiska proportioner. Det var med dem som stora Bowie-knivar med ihåliga skaft fick sitt stora genombrott. Ni som var med på åttiotalet vet vad jag talar om. 

Modernt nog var den sista av Ramboknivarna förvisso störst men smidd i "Forged in Fire"-anda det vill säga hastigt och grovt och utan ihåligt skaft. Resultatet blev en tung och kort machete.  

Annars finns det grovt räknat två skolor inom överlevnadsknivområdet. De mindre och stabila tingesterna som Fällknivens numera klassiska F1 som för övrigt delvis är inspirerad av Cold Steels SRK som var en tidigare kniv av samma typ. Det finns förstås otaliga fler exempel. 

Den andra skolan bygger vidare på Bowietraditionen och innefattar större, grövre knivar som inte bara skall gå att spänta ved med utan i princip välta träd och slakta en björn och några bufflar med. Jag skall inte raljera för mycket över storlek då det helt enkelt är en idé om att ersätta kombinationen yxa/såg och mindre kniv med ett knivblad istället.

Ett mellanting återfinns faktiskt i skandinavisk samisk/finsk tradition också med dubbelknivar och stora leuku-huggare för ris, snår och ved parat med en mindre kniv för t ex öronmärking av ren eller vad man nu känner för att göra med den.  


Trendspaningen är nog mest att man inom industrin anammat idén att saluföra gamla produkttyper under nytt namn. Det för med sig det goda för oss kniventusiaster att utbudet av kompetenta och dugliga knivar inom området ökat och en ny subgenre faktiskt tillkommit - fällbara "Bushcraft"-knivar. Detta även om det kan argumenteras för att alla kraftigare fällknivar förstås kan och har använts för det ändamålet redan tidigare. Det kan även hävdas att de alltid kommer att vara underlägsna sina fastbladade kusiner inom det här användningsområdet. Detta särskilt som poängen med en vikbar kniv, att den är smidig att stoppa i fickan tappar lite av sin betydelse ute i skog och mark. 

Några av de knivar jag använt mest under åren som gått. Moran är dock en reinkarnation, en ersättare


Men vad man föredrar kokar ned till att som så ofta handla om tycke och smak. Sen baseras den biten ofta på det primära användningsområdet. Jag är ingen jägare så jag föredrar generellt spetsigare knivar med mindre buk än vad dylika knivar oftast har till exempel. 

Under en längre tid använde jag primärt min Spyderco Military som vandringskniv eftersom den visst kan tälja en pinne trots att det är en fällkniv samtidigt som den med sitt flatslipade blad faktiskt går att skära såväl tomat och lök med. Den är också lätt vilket är en egenskap jag värdesätter högt när jag vandrar. Jag är ingen anhängare av extra vikt då jag menar att det dödar vandringslusten. Men lika ofta har det varit en Brusletto Hunter, Mora Companion, ML Caper eller Karesuandokniven Järven som varit aktuella. De är alla bättre på trä men sämre till matlagning o dylikt än Militaryn. Som sagt, de tänkta sysslorna får styra vad som väljs. 

Sen är det förstås skillnad mellan oss entusiaster och de som endast har EN kniv, hemska tanke. Vi behöver förstås inte en kvadriljon knivar, det går säkert att överleva i världen ändå. Men roligt är det! 



/ J - överlever med nöd och näppe

* tandborstar kanske är att ta i, fast f-n vet.
** tack vare den ytterst generöse anonyme välgöraren som återkommer ibland så kan jag jämföra två stycken knivar från Enzo, Necker 70 med flat- respektive scandigrind. 


tisdag 4 juli 2017

Dagens bild nr 115 "Knaffe"



Det är inte ofta jag synes dricka kaffe ur muggar med golfmotiv. Men har man en vän som är mer än intresserad och har jobbat som golftränare så kan det bli så. 

Här i kombination med en av lördagens fickkompanjoner under en utflykt till Kalmar, Spyderco Techno. Bilden är tagen någonstans ute på industripiren i väntan på att Brunbys Hifi skulle öppna. Ni vet, känd från "Nilecity". Havet och omgivningen lika grå som det mesta av den här sommaren så här långt. Det regnar inte mycket men jäklar vad det blåser för det mesta. I alla fall i mina hemtrakter. 

"Techno by the Sea"


Det var högtalarlyssningsdags och ett par danska kandidater från Dynaudio och Audiovector skulle granskas närmare. Dessvärre var det väl så att en tämligen enig jury enades om att storebror "Contour 60" var den som tilltalade mest. Det var förstås den som var behäftad med den största prislappen. Tillika kräver den mest elektronik för att komma till sin rätt också. För dagen var det Naim som stod för den biten. 


Tyvärr ligger de en bit utanför min prisklass kan vi säga. Det räcker faktiskt inte ens att sälja den lilla bilen eller alla knivar. Jag tror de börjar på runt 85 000 kronor eller så beroende på vilket finish man väljer. 

/ J - halvaudiofil

måndag 3 juli 2017

Knivrecension Kizer Ki3547 "Splinter"

-  en välbyggd speta



När Kizer etablerade sig som märke på den västerländska marknaden var den här kniven en av deras tidigaste försök att utmana i den slankare klassen av fickknivar. Den som annars befolkas av storheter som exempelvis Benchmades knivar i 940-serien och Zero Tolerancemodellen 0450 bara för att nämna några. Hård konkurrens med andra ord. Men redan tidigt insåg Kizer att det bästa sättet att göra det på är att ta hjälp utifrån. Den här gången blev det från amerikanska TomCat Knives och formgivaren Tom Stokes. Splinter är med andra ord resultatet av ett samarbete. Så frågan är hur lyckat det blev?

Kizer Ki3547 "Splinter"



Det här var tillika den andra kniv från Kizer som jag personligen införskaffade. Det var strax innan Kizers modellprogram formligen exploderade och utvidgades till att omfatta runt hundra modeller. Det fanns således inte lika mycket att välja på. Inte heller hade man från deras håll börjat dela in knivarna i Bladesmith och Vanguard-serier än vilket var en sortering som tillkom senare.


En kandidat i klassen "slanka gentlemannaknivar" från Kizer


Värt att notera är att det var också innan de började höja priserna på sina knivar. Den här är kniven låg stadigt på priser runt 170 dollar utrikes. Motsvarande modeller med samma materialval och liknande konstruktion kostar nu oftast norr om 200 dollar i grundpris. Det märks att Kizer numera tillhör de mer etablerade märkena. De är fortfarande prisvärda men knappast att betrakta som några fynd rent prismässigt. Däremot är de riktigt välgjorda knivar och konkurrerar på andra meriter. De är dock fortfarande billigare än de flesta av de andra "lyxkineserna" - Reate, WE och Rike. 


Blad


Bladet är uppseendeväckande. En lång och slank variant av det numera så populära modifierade wharncliffe-bladet. Tekniskt sett skulle det även kunna klassificeras som en droppoint med den svaga buk det faktiskt har. Bladet mäter 86 mm på längden, är 3 mm tjockt och toppen har fått en falskegg som dekorationselement. 

Finishen är en mer än godkänd stentumling som sedan polerats till en halvblank yta. Snyggt och döljer repor tämligen väl. På en sida återfinns Kizers logotyp och bladstål i liten font. Smakfullt och diskret. Mindre diskret är den blaffiga TomCatloggan på andra sidan. Med ett så litet blad hade mindre text varit att föredra. Ni vet vad jag tycker affischering på knivblad. 


Wharncliffe, Droppoint - hur som haver, modifierat är det


Stålet är Crucibles CPM S35VN som inte bara är bra utan på gränsen till "overkill" på den här kniven. En så här slank fickkniv lär inte användas så hårt att du någonsin kommer få användning för stålets inneboende kvaliteter. S35VN är synnerligen rosttrögt, håller skärpan väl och blir ruggigt vasst. Ett bra allroundstål med andra ord. Fördelen med så här avancerade stål på mindre fickknivar är att du i princip aldrig behöver slipa om dem. Läs "mycket sällan".

I det här fallet har egenskaperna hos stålet förvaltats väl och kniven kom även godkänt vass direkt från produktionslinjen. Som vanligt tycker jag att kniven kunde varit tunnare bakom eggen. Splinter skulle definitivt tjäna på att reprofileras men det är inget jag ämnar göra. Den brukas inte till så krävande uppgifter att jag känner den är värd det. 


Nämen se där, en hel novell! Annars skär kniven ok även om förpackningsöppning är dess främsta styrka


Splinter skär rätt bra men utmärker sig inte utom till göromål som tarvar spets. Det här är framför allt en paket- och förpackningsöppningens mästare. 

Jag vet inte riktigt varför alla knivar tillverkas efter samma mall. I Kizers fall verkar det som man utgår från samma godstjocklek på i princip alla sina knivar. Det är nu inte helt sant då flera som t ex här tidigare recenserade Intrepid Vanguard och Perrock är grövre. Men Splinter har samma tre millimeters grovlek som Gemini och det som är utmärkt på ett bredare blad blir naturligt mer kilformat här. Frågan är vad den extra styrkan skall syfta till? Återigen misstänker jag att svaret står att finna i utseenderelaterade hänsyn. Det gäller inte bara Kizer utan många många moderna fällknivar. 


Handtag


Handtaget på den här kniven är mer arbetat än på de flesta, särskilt i den här prisklassen. Sidorna i 6Al4V-titan är dels välvda och dels försedda med ett intrikat vågmönster. Mönstret är främst en utseendedetalj men bidrar även till att ge bättre fäste. Något som det här smala och tunna handtaget sannerligen behöver. Som det är nu fungerar det bra men någon brukskniv är det inte tal om. 


Ett tidskrävande handtag att tillverka, CNC-maskinerna går varma


Själva konstruktionen är inte mycket att orda om. Kniven består av två titansidor som skruvats ihop och mellan dem återfinns en "backspacer" som även den är i titan. Den är inte heltäckande så knivryggen är halvöppen vilket underlättar rengöring. En påtaglig detalj är att man valt att använt hela tre skruvar för att hålla ihop kniven. En annan är pivotskruven som är en customvariant. Den används nu på nästa alla Kizers knivar, då den här knivne släpptes var det ovanligare. Den har fördelen att själva huvudet är anpassat för en vanlig torxmejsel och inte kräver specialverktyg.


Med det batteriet av skruvar lär den inte gå sönder. Konstruktionen bjuder annars inte på några direkta överraskningar 
med undantag för keramiken i lager och detent


Handtaget är som synes mycket smalt och även rätt tunt över ryggen. Det som gör att ergonomin givet förutsättningarna är godkända är ett mycket väldesignat "choil" och mjukt rundande hörn och ytor på nästan på hela kniven. Jämfört med konkurrenter som de tidigare nämnda ZT0450 och BM943 så räcker den emellertid inte hela vägen. De är helt enkelt något mer komfortabla. Sen finns det en detalj jag inte uppskattar helt med hur detta "choil" är utfomat. Det  är hur långt från bladet som handen hamnar i grundfattningar. Men likt godstjocklek och materialval är det en trend som verkar vara svår att komma ifrån. 


Öppning och lås


Kizers Splinter öppnas med en flipper, en mycket liten flipper. Trots det blygsamma formatet öppnas dock bladet med en sjujäkla fart tack vare en god geometri. Flippern är rätt placerad i relation till pivotpunkten helt enkelt. Men det finns ett pris att betala för den goda farten. De lyxiga keramiska lagren bidrar säkert till att bladet är kvickt. Men inte enbart och det som offrats på hastighetens altare är komfort. Flippern är någorlunda lätt att "träffa" men det blygsamma formatet parat med ett lite vassa hörn gör den lätt obehaglig att att använda. Ett faktum som förvärras av att "detenten" bjuder på brottarmotstånd. Väl övervunnet exploderar bladet ut men då är det så dags. Men det är modernt, det är viktigare att fällknivar är roliga att leka med än att de fungerar bra.   


En explosiv flipper, när du väl träffar den


Sen vet jag inte hur smart det egentligen är med keramiska lager i knivar överhuvudtaget. Av erfarenhet från cykelvärlden vet jag att de har en tendens att haverera i kombination med smuts och väta trots materialets inneboende hårdhet. Jag betraktar det som en gimmick. Man stoppar i det "finaste" som finns vare sig det är påkallat ur funktionssynpunkt eller ej. Det är ett något som jag enligt mig omfattar lager i fällknivar generellt. Sett ur ett praktiskt perspektiv är det närmast korkat att göra dem så komplicerade som möjligt.

Låset på Splinter är en välgjord "framelock". Välgjord som i bra spänst, stabil låsfunktion utan glapp eller spel och med en låsarm som inte glider under belastning. Delar av det kanske kan förklaras av att den faktiskt saknar stålförstärkning. Det ger lite mer friktion generellt men risken finns att låset slits fortare samt att det uppstår "lockstick". Men hittills finns inga dylika tendenser och då är kniven använd långt över ett år. Sedvanlig Kizerkvalité med andra ord. Har hittills inte ägt eller känt på något Kizer som varit misslyckad på det området. Men jag har läst om andra som haft problem med seghet på just den här modellen. Så uppenbarligen kan det variera från exemplar till exemplar. 


Ramlås av den äldre skolan utan stålförstärkning i låsarmen. På det här exemplaret välfungerande


Jag har emellertid inte haft isär kniven på länge för att kontrollera slitaget. Och nej, jag tillhör inte de som känner ett tvångsmässigt behov att montera isär varenda kniv jag äger med jämna mellanrum. Det görs ibland när det är påkallat av ett eller annat skäl inte annars. Ett sådant skäl kan emellertid vara recensioner nota bene!

Dock finns en stor miss på just den här modellen som jag inte kan förbise. Sättet som låsarmen har skurits ur titanet lämnar ett mycket vasst hörn som pekfingret gnager emot. Det är en rejäl miss och jag kan inte förstå hur knivar kan passera utvecklingsstadiet med så uppenbara fel i själva formgivningen. Känner inte de som designar knivar på sina produkter innan de släpper dem till produktion? Fast fördelen med dylika misstag är att vi recensenter får någonting att anmärka på.  


Den kanten och framförallt dess hörn är inte att leka med


Mitt exemplar har fått möta sandpapper för att inte blodvite skall uppstå. Det är snyggt med distinkta linjer och skarpa kanter både på låsarmar, clip och ibland handtagssidor men det måste vägas mot elementära ergonomiska hänsynstaganden som måste prioriteras i första hand på allt utom rena konstknivar. Backning på den punkten Kizer!


Att bära


I en byxficka är Splinter en riktigt sympatisk bekantskap även om den kunde vara lättare att dra utan mönstret på handtagssidorna. I gengäld gör de att kniven sitter säkert i fickan. Bergfast som en speta i ett finger skulle det kunna uttryckas. Den här gynnaren tappar du inte i brådrasket. Något som faktiskt hänt mig med andra knivar dessvärre. 

Clipet utmärker sig på två sätt. Det är fräst ur ett stycke titan och inte ett fjäderclip som är vanligare i prisklassen. Men framförallt vill jag framhålla att det faktiskt är ett clip av den sorten som fungerar. Nästan undantagslöst är de varianterna sämre än alternativen annars. Men här har Kizer alltså lyckats med konststycket att få till både ett utseende som matchar kniven i övrigt och en duglig funktion. Notera att jag inte säger "duglig" och inte perfekt. Rampen för att föra det över fickan är i minsta lager och tjocka textilier är följaktligen inte dess främsta vän. 


Snyggt, välmatchat och ett rätt ok clip


Vikt och mått gör kniven i princip helt anonym i fickan. Vi talar om strax över sjuttio gram fördelat på en decimeters längd och blygsamma dimensioner för övriga mått. Föredömligt sett ur komfortperspektiv. Förutom formatet bidrar den lilla flippern med - inget, vilket är utmärkt! Den känns inte och den mjukt rundade ryggen är inte heller i vägen när handen besöker fickan av ett eller annat skäl. 

Men så var det det här biten med att hala fram kniven. Det kräver koncentration då friktionen mellan mönstret på handtagssidorna och clipet greppar rejält som sagt. Men  i gengäld ger vågorna även bättre grepp för fingrarna.  


Sammanfattningsvis


Kizer Splinter är en elegant kniv där utseendet är det främsta försäljningsargumentet enligt mig. Gillar du den typen av kniv så får du dessutom riktigt fina material som titan i både sidor och backspacer, S35VN-stål samt keramiska lager och "detent" på köpet. Lägg därtill en kniv som inte känns i fickan och levereras med ett snyggt skulpterat clip och du har en god kandidat i "gentlemannaknivklassen", vad det nu är. Om du kan stå ut med lite smärta i pekfingret är den dessutom snabb som en iller. 


Kizer Splinter - snabb och snygg!


Men kniven är polariserande. Dels är förstås inte utseendet något som tilltalar alla och med den här formgivningen kommer även begränsningar i funktion. Handtaget är väldigt slankt och det fyller inte handen särskilt väl. Av det skälet är det inte heller voluminöst nog för dem med stora händer. Men så är kniven passande nog döpt till "Splinter" också. Inga falska utfästelser således. 

Samtidigt som den kan vara för liten är den också aningen för stor i vissa sammanhang märkligt nog. Bladet närmar sig nio centimeter på längden även om det stannar något halvcentimeter innan dess. Ett resultat av utmärkt ratio mellan handtag och blad. Mycket mer går inte att klämma in i det här fallet. 

Utseendet påverkar även hur bladet uppträder. Det är inte den bästa täljkniven eller skärmaskinen men till allehanda pyssel är den inte så dum. 


Splinter VS 0450 en av de främsta konkurrenterna i klassen


Trots sina uppenbara begränsningar är det här en kniv som fått stanna i samlingen då jag gillar den ändå. Eller kanske just därför. Den är "ärlig" och utgör sig inte för att vara mer än vad den är. Rent praktiskt är nog exempelvis konkurrenten ZT 0450 en bättre kniv enligt mig men Splinter har sin charm och det kommer man inte ifrån. 

Det här är en kniv jag rekommenderar för den som redan äger någon ruskigt praktisk fickkniv och vill ha ett smakfullt och en smula originellt tillskott att komplettera samlingen med. Som den enda eller första kniven skulle jag inte välja just den här modellen. 



Specifikation:

Längd utfälld: 191 mm
Längd hopfälld: 105 mm
Vikt: 73 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Crucible CPM S35VN, härdat till 58-60 HRC
Handtag: Titan
Lås: Ramlås

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina


/ J - sent ute