söndag 27 augusti 2017

Knivrecension Spyderco C163 Pingo (Little Big Knives)

-  en charmig avighet



Många fällkniknivsfetischister är säkert bekanta med bakgrunden till varför den här kniven ser ut som den gör. Men för den som inte vet det kan jag berätta att det är de strikta danska knivlagarna som ligger bakom mått och utformning. Med dem i åtanke skred två av vårt södra grannlands stora, Jesper Voxnaes och Jens Ansö  till verket och resultatet av deras ansträngningar och ett samarbete med Spyderco blev den här kniven, Spyderco Pingo.

Det fanns framförallt tre begränsande faktorer att ta hänsyn till:
  • Bladet fick inte vara längre än 7 cm
  • Enhandsöppning var inte tillåten
  • Kniven fick inte ha lås

För ovanlighetens skull har de danska knivlagarna lättats på en punkt sedan dess. Man får numera öppna knivar med en hand. Varför de inte får ha ett lås är för mig en gåta och det återstår att se om och i så fall när man får bruka en elementär säkerhetsfunktion på sin fickkniv. Men det är en annan fråga.

Spyderco Pingo, C163OR


Att det är två skickliga formgivare inblandade märks på slutresultatet. Trots de kraftiga inskränkningarna vad gäller mått och finesser har man lyckats få till en hyfsat gott eggverktyg med ett distinkt utseende. Ytterligare en dimension lades till av herrar designers på frivillig väg och det var att kniven på intet vis skulle se aggressiv ut. Så om en fällkniv kan se vänlig ut så gör den det.

Vad vi har framför oss är således en modern tolkning av en slipjoint. En nygammal tanke som fått ett uppsving på senare tid i och med de knivlagar som förekommer på olika platser i världen. Spyderco var som vanligt tidigt ute och förutom den här har även knivar anpassade till brittisk lagstiftning som "UKPK". Sen jag började plita på den här recensionen har fler stora märken hakat på den nygamla slipjointtrenden som Benchmade till exempel. 


Blad


Bladet på Pingo är tämligen unikt men kan karakteriseras som en "modified Sheepsfoot". Modifierad eftersom bladformen i grundutförande helt saknar buk och därmed har rak egg. I det här fallet har eggen fått sig en rundning vilket dels ger kurvatur med tillhörande skäregenskaper och dels ökar det egglängden totalt sett. Den ursprungliga bladformen hade specifika arbetsuppgifter i åtanke där närvaron av spets kunde skada de öron som skulle märkas, de hovar som skulle rengöras och de nötter som skulle knäppas. Den här versionen har en rudimentär spets.

Fårfot deluxe med buk


Till viss del liknar bladet en förminskad version av ett tidigare samarbete mellan Ansö och Spyderco, Rocklobster. Det övergripande formspråket känns igen även om det här är betydligt mer kompakt som sagt. Det mäter 6 cm på längden, höjden är 2,5 cm och godstjockleken är återhållsamma 2,8 mm. 

Bladet är märkt med en Spindel på en sida och Vox/Ansö på motsatt sida. På ricasson kan läsas Maniago Italy. Bladet har även försetts med ett litet hål då det trots allt är Spydercos signum. Finishen är en tilltalande satin. 


De två upphovsmännen bakom Pingo


Eftersom kniven görs i Italien är stålet vare sig VG10 eller CPMS30V som annars är stapelvara hos Spyderco*. De italiensktillverkade spindlarna baseras istället på N690 som är ett rostfritt stål från Böhler/Uddeholm. Kompositionsmässigt ligger det relativt nära VG10 och har därmed liknande egenskaper. Det innebär ett tämligen rosttrögt stål som trots det inte är överjäkligt att slipa och underhålla. Inga extremegenskaper åt något håll med dagens mått mätt men ett mer än dugligt knivstål. Det kan vara värt att betona i dessa tider då "superstål" på papperet är ett viktigare försäljningsargument än hur kniven faktiskt presterar. 

Är det något jag saknar på Pingo så är den en riktig spets. Jag förstår orsaken som står att finna i bladformens grunder och i tanken om att kniven inte skall se aggressiv ut. Men den spets som finns är inte särskilt effektiv när det kommer till att penetrera förpackningar och dylikt. Den är heller inget du pillar ut en speta med. Sen lider den av samma problem som alla knivar med den här bladformen även då de är utrustade med vassare ände än vad som är fallet här. De kräver en märklig vinkel på handleden för att fungera.

Det här är ett område där formatet faktiskt känns som en begränsning och jämförelsen med en annan Spydercokniv ligger inte långt borta, Dragonfly 2. De är båda FRN knivar i flugviktsklassen men den senare har lås, går att öppna med en hand och framförallt har den en spets att arbeta med. Sen kan i förbifarten nämnas att Pingos brister därvidlag åtgärdats i och med modellen "Spy-DK" som har spetsigare blad men i mitt tycke inte samma geniala handtag. Så där får en avvägning göras mellan vilka egenskaper man värdesätter högst hos en kniv.

Annars är Pingo riktigt bra. Ett fullt flatslipat blad med en väl vald godstjocklek på under tre millimeter gör att de flesta uppgifter som kräver en blad som skär bra går som en dans. Vad man inte gör med den här kniven är förutom att borra med spetsen är att bända och bräcka. En slipjoint med ett frn-handtag utan ram är inte lämpad för det helt enkelt. Det säger sig själv men som recensent i dagens tidevarv kan man inte vara nog försiktig.

Håller man sig däremot till att skära i de vanligaste materialen som kartong, papp, plast och trä så går de flesta arbetsuppgifter att utföra. Visst handtaget är tunt och några större virkesupplag skall inte processas för att kniven skall vara helt njutbar. 


Handtag


I grundutförande är den här kniven försedd med ett enkelt handtag i FRN, "fiber reinforced nylon" eller avancerad plast om man så vill. Inget fel med det då det är ett dugligt material med flera goda egenskaper. Dit tillhör inte en känsla av exklusivitet och det är inte alltid så upphetsande att titta på. 


Inte världens mest upphetsande material men FRN fungerar i nästan alla lägen


På flera andra Spydercomodeller som t ex Delica och Endura har handtagen i samma material försetts med "Bi-directional texture" vilket inte bara bidrar till ökat fäste utan även gör att knivarna ser mer arbetade ut. Det gäller emellertid inte Pingo. Här har man valt ett mindre uttalat våffelmönster och jag tycker nog att det är...tja, tråkigt faktiskt. Det ser aningen plastigt ut vilket det förvisso är också så ljuger gör man ju inte. Sen kunde man låtit bli den blaffiga loggan mitt på handtaget. I relation till vad man har annars är den ovanligt stor. 

Konsten att trolla med mått. Det här handtaget rymmer en hel hand


Den speciella formen på handtaget trollar lite med storleken och gör att kniven faktiskt rymmer alla fingrar. De mjukt rundande kanterna parat med skruvar med mjukt välvda huvuden gör att kniven känns bra i handen.

Finishen får godkänt men inte så mycket mer. Det finns ställen där det slarvats. Ryggfjädern är inte helt i linje med handtagssidorna och skarven mellan ryggfjäder och blad är inte direkt osynlig. 


Öppning och lås


En av grundtankarna med kniven är att den skall vara tvåhandsöppnad vilken den också är. Det finns ett litet hål i bladet. Det är emellertid inte användbart för att fälla ut bladet med. Men det råkar som genom en händelse vara precis lagom stort för att passa ett stort antal tumknoppar på marknaden. Därmed är det inte en helt ovanlig modifiering för dem som vill lägga till enhandsöppning till knivens egenskaper. Sen går det att öppna kniven ruskigt fort ändå eftersom så mycket av bladet är åtkomligt för att nypa tag i. 

Skall man använda terminologi från klassiska "slipjoints" som "pull" så får kniven en fyra. Med det avses hur stort motstånd ryggfjädern bjuder på. Inte särskilt mycket i det här fallet med andra ord. För att fortsätta den inslagna vägen så är "walk and talk" det vill säga känslan när bladet öppnas sympatisk. Inget direkt motstånd förrän man kommer till halvvägsstoppet. Väl ute faller bladet på plats med ett tillfredsställande "klick".

För att inte kniven skall slå igen över fingrarna finns ett halvvägsstopp


Eftersom det är en slipjoint har kniven inget lås men ryggfjädern håller bladet på plats. Den tillhör som sagt inga av de starkare men fullgör sin uppgift och det känns inte som kniven skall slå igen över fingrarna så fort det får chansen. En känsla som förstärks av det faktum att när kniven hålls med alla fingrar på plats vilar pekfingret naturligt på räfflorna på ricasson och hindrar därmed kniven från att kunna fällas ihop. Ytterligare ett tecken på god formgivning. Både Ansö och Voxnaes brukar bjuda på ett par sådana detaljer på varje kniv de designar. 


Att bära


I fickan är Pingo en fluffig dröm. Det sägs ofta om knivar att de "inte känns i fickan" men i det här fallet är det faktiskt sant. En lyckad kombination av litet format även om den inte är slankast i universum, diskret form, avsaknad av vassa hörn och att kniven är lätt gör att den verkligen inte känns. 

Spydercos utmärkta Wire-Clip, flyttbart för att kunna bäras även på vänster sida


Lägg därtill ett wireclip som här är ett utmärkt val. God funktion med lagom spänst och ett utseende som inte drar blickarna till sig vilket är konsekvent på den här typen av kniv.  


Sammanfattningsvis


Pingo är en kniv med mycket personlighet och en form sprungen ur de begränsningar som var aktuella för den specifika marknaden och tidpunkten. Att se reglerna som fackverk att luta sig emot snarare än en begränsande bur visar på stort hantverkskunnande hos herrar Ansö och Voxnaes. 

Pingo, en orginell liten sak


Resultatet är en tämligen praktisk kniv som är en nytolkning av ett gammalt koncept. Materialen är för ändamålet väl valda och byggkvaliteten god om än inte perfekt. Ännu mer praktisk hade den varit i min värld med lite mer spets. Det här med att den inte kan flippas upp med en hand är inget jag saknar. Alla knivar behöver inte vara leksaker. Tvåhandsöppnade slipjoints har burits och fungerat i flera hundra år innan den kullagrade jojon till kniv uppfanns.

Formspråket hos Pingo går igen i en annan kniv som Voxnaes står bakom - Pilar från CRKT.
 Egglängd, spets och buk är i princip identiska


Den här kniven rekommenderar jag för dem som vill ha något i den mindre skolan som inte kostar skjortan men som bjuder på ett stort mått originalitet. Konkurrensen är emellertid hård inte minst från andra Spyderco slipjoints som "UKPK" och "Spy-DK" och från tidigare nämnda Dragonfly 2. 

Vilken man väljer av dem får nog till syvende og sidst vara en fråga om tycke och smak. De är alla bra knivar!



Specifikation:

Längd utfälld: 147 mm
Längd hopfälld: 88 mm
Vikt: 54 g
Bladlängd: 60 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: N690Co
Handtag: FRN
Lås: inget, slipjoint

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Italien



/ J - slipjointar

* Även om de är kända för att ha de flesta existerande knivstål representerade i sin katalog

måndag 21 augusti 2017

Dagens bild nr 120 "Drake i regn"


Karambits ser inte snälla ut. Inte alls faktiskt och det kanske inte är så konstigt. Trots att de som så många vapen använda inom diverse kamparter har sitt ursprung i jordbruksföremål så är de i sina nuvarande skepnader långt från sina rötter och inte längre särskilt praktiska. Mer än till en sak vill säga. Att orsaka skada i mjuk vävnad. 

Jo, man kan hävda att de är utmärkta till att öppna lådor med också. Vilket de faktiskt är men det är snarare en bieffekt kan vi väl säga. 



"Dragon in Rain"


Just den här kniven är ett typexempel på en synnerligen typisk karambit. Det är en customkniv från Tora Tactical Blades kallad "E-tac Dragon". Ett styck handgjord lättviktare helt i titan med kolfiberhandtag. Lätt, kvick och effektiv till det där vi inte skall tala om. 

Vill man ha den här grymmingen köpes den från Knivshop som är återförsäljare för Tora. 



/ J 

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 20 augusti 2017

"Top Five"


Igår fick jag en utmaning på Instagram som upphovsmakaren döpt till #topfivefolderschallenge. I korthet gick den som namnet antyder ut på att lägga ut en bild på de fem favoritfällknivar man har. För somliga skulle det kanske vara en lätt uppgift. Säg om man till exempel endast äger fem fällknivar. 

Det gäller inte mig kan jag låta meddela. Hur fanken väljer man var därför min första tanke. Det finns för mig rätt många olika kriterier att ställning till och det är inte alltid att de sammanfaller och när de gör det är det kanske en eller två parametrar som väger tyngre och det finns alltid fler hänsynstaganden. Men sen var kanske inte uppgiften på liv och död.

Talar vi här om de mest signifikanta knivarna för samlingen/högen? Eller skall man gå enbart på utseende och i så fall ta de vackraste knivarna. De dyraste kan man förstås välja, de är troligen utrustade med de mest exklusiva materialen och på så sätt slår man flera flugor på en gång. Ett annat utgångssätt är förstås att ta gå på de som får mest ficktid. Det var lite åt det hållet jag lutade när jag gjorde mina val. 

Därför blev det fem "EDC"-knivar. Fällknivar som återkommer och som alltsomoftast återfinns i en ficka nära dig. 

"Top Five" Några favoriter i samlingen



Utan inbördes ordning blev det till slut de här:


1. Fox TUR. Den nyaste kniven i högen och borde kanske därför egentligen vara diskvalificerad. Men den blev en omedelbar favorit. Designad av danske Jesper Voxnaes och tillverkade i Maniago av Fox Knives. Den besitter många av de egenskaper jag värdesätter hos en bra allroundkniv. Lägg därtill fina material och en utmärkt byggkvalitet och du har en vinnare. Den konkurrerar hårt med andra favoriter som återfinns i serien "Den perfekta fickkniven", det vill säga knivar ur Spydercos Sage-serie, Kershaw Blur, Benchmade 943 med flera som TUR därmed passerade den här gången. 

2. Pro Tech Stinger. Jag bär mer än en kniv och som komplement till något större återfinns alltid någonstans på min person en riktigt liten kniv. De används för små uppgifter, snabba snitt och på platser där man inte vill skrämma populasen. En av de knivar som fått mest tid under åren har varit den här lilla gynnaren från Pro Tech. Den är "California Legal" vilket innebär att den har ett blad på under fem centimeter eller 2" om man så vill. Numera får nog Spyderco Manbug mer fickludd på sig och i sig än den här. Stinger är för övrigt en av de snabbaste fjäderdrivna knivarna på marknaden och kvaliteten är högsta möjliga. 

3. Spyderco Gayle Bradley 2. En kniv med mycket god ergonomi, ett blad formgett av en mästare inom "Blade Sports" och gjort i M4-stål. Resultatet kan inte bli annat än gott. Sen kan tilläggas att jag tycker  att det är en av de snyggare Spydercoknivarna med en profil påminnande om en riktigt snabb sportbil. Ett intryck som förstärks av kolfiberglimret i de laminerade sidorna. Kniven konkurrerade därmed ut andra bra knivar som Cold Steels Ultimate Hunter och Benchmade Griptilian, G10 versionen.

4. Viper Dan. Knäppgöken i samlingen. En frontflipper som inte flippar med ett lås som inte låser designad i hågkomst av en god vän. Det är Dan 1 en kniv formgiven av Tommaso Rumici. Roliga lösningar, utmärkt funktion parat med god ergonomi toppat med finish i toppklass i samma paket. Den passerade på mållinjen knivar som Kizer Gemini, ZT 0450 och 0220. Dan vinner på starkare personlighet helt enkelt. Spydercoknivar som Techno och Hungarian konkurrerar även de genom att vara färgstarka och så även Enzo Birk 75. Framelock flippers är sillar! 

5. Spyderco Yojimbo 2. Den andra Spydercon på listan som i och för sig kunde bestått av fem dylika. Som gammal kampsportsutövere måste jag väl ha något "semi-taktiskt" på listan också. Något som ser lite farligt ut. Den råkar på kuppen vara tämligen praktisk också. Jag beskrev den en gång som en en "mattkniv på stereoider". Kombinationen av uppsyn och användbarhet fick den att kila förbi knivar som Benchmade AFCK och fler Spydercos - Police, Military och PM2. 


Som ni förstår en lista som är långt ifrån komplett men jag låter den vara där. Den är heller inte skriven i sten och det är fullt möjligt att den ser annorlunda ut imorgon. 

Vilka är era "topp fem favoriter" när det kommer till fällknivar?


/ J - väljer



#cykligare #knivesandbikes

lördag 19 augusti 2017

Ni känner igen känslan


Känslan av väntan och förväntan när man beställt en ny kniv, känns den bekant?

Den är en påtaglig del av knivinförskaffande vare sig det sker i samlarsyfte eller ej. Ibland funderar jag på hur stor del av själva processen som den faktiskt utgör. Den börjar med själva "jakten" när objektet letas upp eller möjligen jagas ned beroende på hur svår kniven är att få tag i. Därefter väntan på att vad som nu införskaffats skall dyka upp i lådan eller på närmaste postutlämningsställe. Om alls får väl dessvärre tilläggas nuförtiden. Rekommenderade paket rekommenderas varmt kan man lite vitsigt uttrycka sig. 

Ni vet...DEN känslan. Dessvärre ett äldre paket


Fast egentligen börjar processen långt tidigare. Med en känsla av "villhöver" eller kanske faktiskt behöver. Inte sällan väckt av bild på Instagram, valfri hemsida eller kanske en recensent - vad vet jag? Sen en tid av funderande och övervägande även om de finns många som i det här stadiet går från ord till handling omedelbart. 

Det gör inte jag. Dels kan jag i de här fallen vara en bit velig men framförallt handlar det om brist på likvida medel. Har man gott om pengar är det ju bara att gå och köpa den kniv man nu eftertraktar och sen är nog med det. Förutom om vi talar om riktiga dyrgripar där det kan vara flera års leveranstid men det är något annat. 

Här måste det vägas för och emot. Stadiet "behöver" får nog omdefinieras i det aktuella fallet. Jag är tämligen säker på att jag av rent praktiska skäl inte behöver så värst många fler eggredskap. Hemmet innehåller allt från sekatörer och saxar via köksknivar, fällknivar, multiverktyg och fastbladare till stiletter, dykarknivar och kastknivar. Allt i plural. 

Fast nu är ett paket på väg i alla fall, från Knivshop.se. Den här gången mest för recensionssyfte faktiskt. Men väntan är ändå där. En viss spänning infinner sig och särskilt när jag faktiskt inte kommer ihåg exakt vad paketet innehåller. 


/ J - intet är som väntanstider

fredag 18 augusti 2017

Dagens bild nr 119 "Italiensk EDC"


De gör många bra saker i Italien som exempelvis god mat, designprylar, Vespa och snabba sportbilar. Men även knivar kan de i stövellandet. 

Maniago är en ort vars namn säkerligen klingar bekant i sammanhanget för de flesta knivtokar. I detta knivmecka återfinns stora märken som Lionsteel, Viper, Maserin, Fantoni och Fox. Dessutom görs många klassiska stiletter här från märken som SKM, AKC och Beltrame. För att förvirra är de sistnämnda varumärkena korsägda och vad som är vad och tillverkas i vilken fabrik är ibland lite luddigt. 

Sen finns förstås fler märken från Italien som exempelvis Extrema Ratio fast de görs i Prato istället. 



"Italian EDC"


De två skönheterna på bilden är båda gjorda i just Maniago. Kniven längst upp är en 'slankelegant' kniv från Maserin. Namnet är "Gourmet" och den är designad av "Atti" eller Attilio Morotti som hans namn lyder. Kniven är en uttalad "gentlemans knife" med utgångspunkt i en fällbar "steakknife" avsedd att skära kött på restaurang med. På köpet får man en duglig EDC-kniv som är ultralätt trots det substantiella bladet. Handtag och även backspacer i ebenholts gör kniven tämligen unik. Den är också en frontflipper. Sammantaget en intressant kniv. 

Under den hittar du ett av de senaste alstren från vår danske vän Jesper Voxnaes och en knivtillverkare. Förutom samarbeten med CRKT har blickarna riktats mot Italien och där landade de först hos Viper vilket resulterade i knivar som Odino, Kyomi och sist den större Fortis. Därefter har den här kniven släppts i samarbete med Fox Cutlery. TUR som den heter blev en omedelbar favorit då den besitter de flesta av de egenskaper jag söker hos en fickkniv. Recension kommer, var så säkra! 


/ J - gillar italienskt

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 17 augusti 2017

Knivrecension Spyderco Sage 2

-  knivessens



Spyderco Sage 2 har kommit att bli en modern klassiker som står på egna ben, i det här fallet gjorda av titan. Något som kanske inte är helt självklart då modellen ingår i en serie skapad för att hylla kända knivmakare och deras bidrag till den moderna fällknivens utveckling*. De utseendemässiga förutsättningarna är därför givna och modellen bjuder därmed inte på några nydanande lösningar.

Sammanhanget ställer desto högre krav på genomförandet för att leva upp till målet - att vara en hyllning till "framelock"-systemet.

Spyderco C123Ti, Sage 2


Kniven delar därför några grundläggande egenskaper med en annan ännu mer känd knivmodell, den smått ikoniska "Sebenza". Det var i och med den som Chris Reeve populariserade sin vidareutvecklade variant på linerlock-system: R.I.L - Reeve Integral Lock även mer känt som "framelock". Vilket numera är ett av de dominerande låssystemen på fällknivar, särskilt på mer exklusiva diton.

En mycket lyckad hommage


Sage-modellerna är riktiga storsäljare för Spyderco sedan många år tillbaks och nummer två i serien har med tiden blivit känd som en av de bästa titanbaserade framelockknivarna som finns. 

Frågan är om den är så bra som ryktet gör gällande? Svaret är naturligtvis avhängigt vem som tillfrågas men det står klart att det här är en mycket kompetent fickkniv som tål att tittas närmare på och det ämnar jag göra här.  


Blad


Bladformen känns igen då den är ett klassiskt "löv" enligt Spyderco själva. Det var de som myntade "leaf" som bladform* även om de förstås inte uppfann den. Men egentligen är det i grunden en klassisk droppoint som kröker rygg på grund av hålet i bladet. Möjligen skulle man kunna argumentera för att det är en assymetrisk "spearpoint" utan "swedge"/falskegg också. Bladformen är i vilket fall synnerligen praktisk. 

Karaktäristisk bladform. Här i fullt flatslipat utförande


Längden anges till 3" vilket innebär sjuttiosex millimeter. Egglängden är däremot väsentligt kortare, sextiosju millimeter till följd av urtaget för fingret - Spydercos "50-50 choil". En lösning man kan tycka olika om. Vad det ger är en möjlighet att "krypa fram" på handtaget och komma närmare eggen vid detaljarbete.

Det kan invändas att samma sak kan uppnås genom att dra eggen hela vägen in till handtaget istället och att den typen av lösningar endast behövs på stora knivar. Men det finns några fördelar med att göra som Spyderco gör här. Lösningen ger en inbyggd säkerhetszon när kniven fälls ihop vilket skyddar fingrarna och det utökar antalet greppmöjligheter när man arbetar med kniven eftersom det förlänger handtaget. Det ger även mer utrymme på mindre knivar vilket gynnar dem med större händer. 

Bladet är fullt flatslipat vilket ger ett blad med goda allroundegenskaper. Det relativt breda bladet i kombination med godstjockleken på tre millimeter ger en flack vinkel ned mot primäreggen. Geometrin är väl anpassad för att ge en kniv som skär väl. Grovleken över nacken gör kniven stadig utan att för den skull bli för tung. En utmärkt balans. 

Tillverkningslandet är Taiwan vilket i Spydercos fall även betyder CPM S30V-stål i bladet


Stålet är CPM S30V vilket nästan alltid är fallet med Spydercoknivar från Taichung. Det är ett stål vars egenskaper jag uppskattar mycket. Framförallt håller det skärpan väl utan att vara överjävligt att slipa om. S30V är också tämligen rosttrögt vilket är en bra egenskap hos en fickkniv. Inte minst varma sommardagar. Svett kan få en kniv att utveckla mer än patina oerhört fort annars särskilt om någon droppe skulle förirra sig in kring basen på bladet och stanna där. Sen är det förstås en bra egenskap om man är ute mycket i skog och mark när det regnar och inte minst om man befinner sig i havsmiljö.

Finishen på bladet är en elegant och homogen om än något grov satin. Som ofta med knivar från Taichungfabriken kan man se sliplinjerna i bladet men det är konsekvent och väl gjort. 

Kniven kom mycket vass något som jag i och för sig har kommit att förvänta mig av knivar från Spyderco. Men det här exemplaret var extra bra och hamnar i topp när det gäller fabrikseggar jag stött på. Den rakade hår utan motstånd, skar genom papper med ett svagt väsande och har en mycket potent spets. Ett par drag på en strigel för att polera den sen var kniven redo. 


Handtag


Även om bladet är utmärkt är det faktiskt på den här fronten kniven utmärker sig. Handtaget är ett skolboksexempel på devisen "less is more" - hur man gör något extremt enkelt men samtidigt välfungerande.

Handtaget består av två väl tilltagna bitar titan som hålls samman av tre skruvar. Materialet gör kniven ytterst stabil och styv utan att göra den tung och är därför väl valt i sammanhanget. Den öppna konstruktionen och de få skruvarna gör kniven lätt att rengöra och plocka isär för underhåll om så behövs. Det kan tilläggas att skruvarna är av hög kvalitet vilket är nog så viktigt om kniven skall demonteras. Huvudena har en tendens att bli runda annars. 

Ett enkelt men välgjort handtag som smälter in i handen på ett behagligt vis


Handtaget mäter strax över en decimeter på längden men greppet är förlängt i och med kombinationen av en ramp för tummen och ett urtag mellan blad och handtag för pekfingret. Det gör det lätt att hitta ett bra grepp oavsett handstorlek och preferenser när det gäller fattning. Det är i och med det också lätt att smyga fram mot bladet om så behövs.

Ergonomin på den här kniven är utmärkt i sin enkelhet. Starkt bidragande till det är att det inte finns en enda kant eller detalj som inte är avrundad och slipad. Det finns inga brister i utförandet därvidlag och då har jag ändå letat. Kniven är också extremt välbalanserad. Det i kombination med den låga vikten gör den lätt att arbeta med. Hur en kniv är balanserad kan för övrigt ofta trolla med känslan av hur den faktiska vikten upplevs. 

Titanet har försetts med en fint blästrad yta som ger en sober grå färg men är aningen känsligt för repor. På bilderna är kniven relativt ny och har därför inte erhållit den patina som med tiden upstår. Tumlade ytor är betydligt bättre på att dölja märken och skav men är i mitt tycke inte lika snygga.

Ett fällknivshandtag blir inte mycket enklare - två bitar titan, tre skruvar och sen var det klart!


Handtaget har inget hål för fånglina men en tunnare sådan kan läggas runt den sista skruven utan att bladet kapar av det om så önskas.

Intressant att notera är att Sage 2 av mig upplevs mjukare i handen än Sage 1 fast de i princip har exakt samma mått. Det enda som skiljer är ju materialen i handtaget och låstypen. Men i praktiken är tvåan något tunnare och framförallt är det låsarmen som är bredare, mer fasad och sitter mer i mitten av handtaget när kniven är utfälld vilket gör handtaget smalare där vilket ger en mjukare kontakt mot pekfingret.


Öppning och lås


Den här kniven är försedd med så mycket Spyderco-öppning det blir, det vill säga enhandsöppning via det signifikativa hålet i bladet. Just det här exemplaret är mycket lättöppnat och kan öppnas med tummen, en "Spydieflick", ett "Spydiedrop" eller förstås stillsamt med två händer om så önskas. Kniven löper mycket lätt på bronsbussningar även om den justerbara pivotskruven var tämligen hårt åtdragen från fabrik. Jag släppte den ett kvarts varv för att uppnå perfektion. 

Spydercohålet är stort i relation till kniven, 13 mm och lättåtkomligt vilket gör kniven lättöppnad


I slutet av den mjuka rörelsen belönas man med ett tillfredsställande "klack" när låsarmen fjädrar på plats. Ingen tvekan där. 

Just låset är för övrigt själva poängen med kniven. Sage 2 har som sagt skapats för att uppmärksamma och hylla Chris Reeve och hans popularisering av "Frame lock"/ramlås.

Spydercos tolkning av R.I.L - Reeve Integral Lock


Således är låset närmast exakt konstruerat som på en "Sebenza". Det vill säga ett utomordentligt väl genomfört ramlås i titan utan stålinlägg i låsarmen. Istället har ytan hårdanodiserats för att inte slitas ut i förtid. 

Ramlås kan ibland vara sega att släppa och behöva slitas in. Inte i det här fallet. Det var perfekt från början. Lätt att släppa och låser bastant. Kniven känns mycket solid och det finns inte en tillstymmelse till glapp i bladet vilket är en av låsets fördelar när det är rätt konstruerat***. För att uppnå det resultatet krävs små toleranser och en god geometri i övergången mellan blad och lås. Man kan tro att den formulan är väl känd vid det här laget men det misslyckas förvånansvärt ofta. 

En fördel med konstruktionen som sådan är att det är själva ramen som låser bladet vilket gör det mindre känsligt för vridande rörelser visavi en linerlock. Detta eftersom låsrörelsen förstärks genom greppet. Ju fastare tag om kniven desto stabilare lås. Åtminstone i teorin. Som med alla tekniska lösningar hänger det mycket på utförandet. 


Att bära


Tja, vad skall man säga om Sage 2 i fickan? Helt enkelt att den är föredömligt konstruerad. Den väger in på under hektot även om den är några gram tyngre än sin föregångare, Sage 1. Den har mjuka former och hopfälld speglar hela kniven bladformen och blir ett löv med fasade och mjukt rundade kanter. Den är tunn och relativt smal för att vara en Spyderco. Jag skriver "relativt" för hålet i bladet gör trots allt att den drar i väg en bit på den ledden jämfört med de slankaste fickknivarna som finns. 

Ett av de bästa clipen jag vet Spydercos Wireclip. Det är ätt, starkt, mjukt i handen och håller kniven på plats


Sen är den här kniven utrustad med ett utomordentligt bra clip. Det är lätt, starkt och håller kniven på plats. Clipet gör således allt det skall och dessutom sköter det uppgiften diskret. Kniven sitter nämligen mycket lågt i fickan vilket dels känns säkrare och dels gör den mer anonym vilket jag uppskattar. Sen skriker det här trådclipet inte "KNIV" lika högt som en del andra kan göra. 

En annan mycket sympatisk egenskap hos clipet är att det inte känns särskilt mycket i handen när man använder kniven. En nog så viktig detalj. Clip känns alltid i någon mån men det gäller att minimera "skadan". Här faller clipet in i fördjupningen i handen och försvinner nästan helt. 


Sammanfattningsvis


Sage 2 närmar sig det "Gyllene snittet för fällknivar", ration 7-4-3-3. Det vill säga en totallängd på 7 tum, ett handtag på 4 tum med ett blad på 3 tum och en vikt på 3 ounces. Översatt till svenska innebär det cirka 8 cm längd, ett decimeterlångt handtag med ett blad på runt sju och en halv centimeter och en vikt strax under hektot. 

Det är mått som är närmast idealiska för en fickkniv i mitt tycke. Detsamma kan följaktligen sägas om dess föregångare "Sage 1" som har samma mått. Vilken skall man välja? Det handlar en del om tycke och smak. Den ena kniven har kolfiberlaminat i greppet och är utrustad med en linerlock den andra är gjord i titan med en framelock. Båda är superba fickknivar. Något som talar emot 2an är att metall alltid blir aningen kallare att ta i när temperaturen dyker ute samt att titan är känsligare för repor än kolfiber. 

1 eller 2 - det är frågan


Annars kan sägas om Sage 2 att den förvisso är rätt dyr (MSRP 299$ och "Streetprice" 150$) men att den jämfört med andra liknande konstruktioner ger mycket för pengarna. Den är avsevärt mycket billigare än exempelvis knivar från Hinderer, Strider och CRK. De som kan mäta sig när det gäller prisvärdhet är knivar från de relativt nya kinesiska drakarna som Reate, Kizer, Stedemon och WE enligt mig.

Utförandet på etsningen av Spydercologgan utmärker knivar från Taichung


Men det som utmärker Sage 2 är att allt är av högsta kvalité - materialen, designen och utförandet. Det finns inga kompromisser helt enkelt. Allt på den här kniven är väl genomtänkt. Det enda jag kan tänka mig som inte tilltalar alla är bladformen och hålet i bladet. Det är detaljer som ofta är en vattendelare när det kommer till tycke och smak. Det och storleken, somliga föredrar mer substantiella knivar helt enkelt.

Somliga föredrar lite slankare blad i sina fickknivar och alla tilltalas inte av "moderna" påfund som enhandsöppning. Så för den som dras till mer traditionella knivar rekommenderar jag därmed inte den här kniven utan kanske istället en god  traditionell kniv som en "jack-knife" från GEC för ungefär samma peng. Men jag är inte mycket för antingen eller, jag föredrar både ock.

Vill du ha det bästa?


Den här kniven rekommenderar jag däremot varmt till den som är intresserad av en kniv med titanhandtag och som därmed kan tänka sig att lägga en något större summa på sin fickkniv. I gengäld får man ett ytterst kapabelt och elegant eggredskap tillverkat med hög precision i utmärkta material. 

Det blir inte så mycket bättre helt enkelt. 



Här hittar du Spydercos produktsida.


Specifikation:

Längd utfälld: 181 mm
Längd hopfälld: 106 mm
Vikt: 99 g
Bladlängd: 76 mm, egglängd  67 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: Titan
Lås: Framelock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taiwan


/ J - in search for perfection

* Nummer ett i serien, Sage 1, tillägnas Michael Walker och hans utveckling och införande av linerlock på moderna fällknivar. Systemet fanns långt tidigare men han lade till en "detentball" till konstruktionen för att hålla kniven stängd.
** Ovanligt passande på en kniv vars namn kan utläsas "Salvia". Eller visdom för den delen
*** Det finns många exempel även bland dyra och kända knivmärken när det misslyckats. Som exempel kan Striders hela tidigare produktion nämnas. Ökända för både "lockstick" och "lockrock" på grund av usel geometri.

tisdag 15 augusti 2017

Knivrecension TOPS UTE

- hur tänkte man här?



Ibland blir det fel när man tänker. Det händer oss alla men det är synd att det inte kontrolleras bättre av andra när så sker. Åtminstone när denne någon är ansvarig för att se till att en knivmodell skall ut på marknaden. 

Jag vet inte om  jag skall recensera eländet eller bara låta kniven vara ett avskräckande exempel på när amerikansk knivmani gått överstyr. Det sker allt oftare på fällknivsområdet där det tycks råda någon form av tävling i vem som kan använda den grövsta godstjockleken på sina produkter. Den trenden vore inte så illa om den inte smittade av sig även på knivar utanför tävlingsarenan.  

För vissa modeller finns det nämligen en poäng med galenskapen och det handlar ENBART om utseende i de fallen. Det är när andra argument framförs som det blir direkt löjeväckande. Frågan är om den döda hästen skall piskas mer eller ej. Det får bli ett senare spörsmål.

TOPS UTE, Utility Tool Edged


Men åter till dagens kniv. Det handlar om en kniv från TOPS, närmare bestämt modellen "UTE" vilket står för Utility Tool Edged. Att en kniv med ambitioner att vara en liten smidig kniv för "EDC" samt "utebruk" har en akronym som går att utläsa även på svenska blir en poäng i sammanhanget. Dock förpliktigar namnet. Det talar om att det är ett verktyg det handlar om och inte något annat. Dessutom ett praktiskt sådant och med dylika påståenden inbakade redan i namnet väcks vissa förväntningar. 

Dagens testobjekt, en liten fastbladare som vid första anblick ser rätt sympatisk ut


Hur skall den här skapelsen bäst beskrivas? Själva summerar TOPS på sin hemsida: "Simplicity and functionality meet the strength of TOPS". Jag hävdar synnerligen bestämt motsatsen. Ni som gillar kniven gör nog därför bäst i att sluta läsa nu!

Först vill jag emellertid påpeka att kniven är en gåva och en synnerligen fin sådan. Den delen och några andra som jag återkommer till uppskattar jag oerhört mycket! Av det skälet tänker jag inte göra mig av med den i brådrasket. Den har stort affektionsvärde helt enkelt. Men så var det den andra sidan av kniven. Den med egg, den är inte lika överväldigande. 

Exakt vad tänkte man att den här kniven skall brukas till är min fråga. TOPS själva är emellertid tydliga då de i sin produktbeskrivning säger:

"The TOPS UTE has been in production for many years because of its simplicity of design and functionality. Its handle provides a secure grip very near to the edge, which facilitates precise, controlled cutting. The uses are many. It's great for EDC, self-defense, utility work, and even skinning if necessary. This knife is small and compact, making the UTE a great urban carry knife as well."

Jag förstår ingenting. "Funcionality" säger de men inom vilket område? Vad är meningen att man skall skära med den här kniven? Den är nämligen inte i originalkonfiguration bra till någonting! Förlåt, den är tung för sin längd och nästan oförstörbar så trots att den är kort är det en rätt ok kastkniv på nära distanser.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg utan granska försäljningstexten ovan i närmare detalj.


1. Först nämns att kniven obegripligt nog varit i produktion i många år och därefter att UTE uppvisar:

"/../ simplicity of design /../"

Ja! Det håller jag med om. Utseendet är rent och relativt enkelt även om det varit bättre utan draktaggar på bladryggen. Jag tycker att UTE ser riktigt sympatisk ut. Hade bara handtaget varit lite mindre runt så hade kniven varit ännu snyggare. Men färgskalan är väl vald, linjerna svepande och det fingerurtag som finns är riktigt bra. Den ser dessutom väldigt vass ut med den blanka eggen kontrasterande mot den svarta bladbeläggningen. Utseendet är det inget fel på i mina ögon och materialen är väl valda de med. En attraktiv tvåtons micarta och 1095-stål i bladet. Kniven ser med sin skruvade konstruktion lika robust ut som den faktiskt är.

Materialval och övergripande linjer är det inget fel på. Fabrikseggen har bara brynts ett par gånger


2. Sen kommer vi till den springande och viktigaste punkten för en kniv av den här typen som sägs vara ett verktyg:

"/../ functionality."

Hm, det var här det blev lite fel! Först skall vi titta på formatet. Det här är en relativt liten kniv och den kvalar in i samma klass som många klassiska skandinaviska jakt- och friluftsknivar så konkurrens saknas sannerligen inte. Bladet mäter  3" på längden vilket blir 76 mm varav själva eggen utgör nästan exakt sju centimeter och hela kniven mäter i strumplästen 16 cm. De måtten låter utmärkta i teorin.

OM det inte vore för att TOPS bestämt sig för att samma godstjocklek som används till deras "monstersurvivalknivar" avsedda till att fälla träd med är lämpligt även här. Därför har UTE ett blad som är nästan en halv centimeter grovt, närmare bestämt 4,8 mm! Lägg därtill att bladet inte är särskilt högt med sina 2,3 centimeter och att det är sabelslipat.* Enkel matematik ger vid handen att bladgeometrin därmed blir grotesk. Jag har sett spräckyxor med flackare eggvinkel och mindre gods bakom eggen. Sen adderar man sten till börda genom att ge kniven en ytbehandling som förutom att skydda mot rost ger ÖKAD friktion. Hurra, ännu ett genomtänkt val. Ja, det sistnämnda var ironiskt!

Det här bladet närmar sig raskt ett kvadratiskt tvärsnitt


Därmed har vi en liten kniv med ett lagom långt blad försedd med en egg som en större yxa och en profil som en klyvkil för ved. Vad har man då en sådan till? Den är uppenbarligen inte som många moderna fällknivar gjord för att agera stresskulor framför TVn.

UTE håller för att användas som bräck- eller stegjärn och jag tror aldrig att den kommer att gå sönder oavsett vad kniven utsätts för men som eggredskap vet jag inte. Just eggen är förvisso bruksvass men det kan ett hörn också vara.

Självförsvar nämner de, blaha säger jag om det. Men det är delvis en kulturkrocksfråga. Ämnet är helt enkelt inte intressant för mig. Som gammal kampsportare med knivintresse vet jag emellertid att vad som helst med spets eller egg går att använda till det syftet mer eller mindre bra. Det är mer avhängigt vem som håller i andra änden. Och inte ens då skulle jag välja den här kniven för övrigt. Den diskussion tar vi en annan gång. 

Gudarna skall veta att jag försökt skära saker med den under testperioden. Jag var ute i skogen häromdagen och tänkte tillaga lite lunch. Bland annat skulle några tomater och lök på glöden. Ja ni, jag gav f-n upp till slut. Det är nästan bättre att dra isär grönsakerna med händerna. Slutresultatet närmar sig varandra om ni förstår vad jag menar. Det grova bladet får tvingas igenom en tomat och den grova v-formen spräcker dem till slut. Löken ser ut som någon försökt hoppa på den. Så uppenbarligen är inte campingmatlagning den tänkta användningsområdet. Nåja - alla knivar är inte ämnade för det. Väldigt få faktiskt och vanliga Moraknivar är dåliga inom det området de också. 

Med UTEs bladgeometri skulle jag aldrig ge mig på att massakrera, förlåt rensa fisk heller. Så glöm det med. Kom nu inte och säg att det går, det är klart att det gör men det KAN utföras med valfri yxa också. Det är bara inte det bästa verktyget för det.

Inte knivens starkaste sida


En kniv som sägs vara riktad mot bruksanvändning måste väl ändå gå att snitta lite färskt trä och tälja en smula med tänkte jag i min enfald. Men se det går knappt alls. Till och med tunna färska rönnstammar är närmast omöjliga. Det måste väl vara bland det mjukaste i träväg som finns?

Den branta eggen biter inte alls och när man kompenserat för det med mycket kraft och ändrad attackvinkel nafsar den försynt i materialet till jag tröttnar och tar fram en EKA 88 ur fickan och skär igenom den lilla grenen med ETT rent snitt och upprepar momentet om och om igen bara för att se om jag missat något i teknikhänseende. Det har jag inte. UTE är bara dålig, även på det här området där den borde briljera.

Annars kunde en direkt och elak jämförelse göras med valfri Moraknivsmodell. Men låt oss inte den vägen vandra. Vad man däremot kan göra är att använda kniven till just vedspräckning. Som kil fungerar den bra men bara till mycket små grenar, de som knappt behöver spräckas, givet bladlängden.

Tyvärr inte bra på det här heller


Men lite tamp och rep skall väl ändå gå bra? Det kan ju hända att man knutit fast något, ett stag till ett vindskydd, en tarp eller vad som helst och vill frisera snörstumparna lite. De är mjukare än trä och skären som krävs inte så djupa. Nä, inte det heller. Eggen är dugligt vass men att försöka tvinga ett lågt blad med både liten primäregg och låg slipfas samt en nacke på en halvcentimeter genom rep är mest besvärligt. Återigen, det går men förbaskat uselt och endast med ansträngning. Nu var vare sig kraftuttrycken eller blåsorna långt borta. Men solen sken så jag skakade fascinerat på huvudet istället. 

Det kanske har blivit en bit kartong över där hemma som skall ned i återvinningen. Det klarar väl kniven ändå? Javisst går det. Och på köpet får man sig ett rejält gympass. Jag riktigt känner hur mina biceps sväller under ansträngningen. Varför använda kniv när sidan på en matsked går lika bra? Det slutar med att jag tar till min specialmetod som går ut på att kartongen läggs på marken varpå jag sparkar ut hörnen, viker den dubbel och hoppar jämfota på den. Inte lika kul men effektivt. 

Så funktion har kniven. Den tycks bara inte vara avsedd att skära något med. Åtminstone inte födoämnen, trä, kartong, tyg eller plast. Spetsen däremot är duglig och stark. Kniven går att penetrera med förutsatt att du vill ha ett stort hål och den spräcker små vedbitar bra. 


3. Vidare hävdar man från TOPS att kniven erbjuder:

 "/../ secure grip very near to the edge" 

Njae, det beror på hur man ser det. Själva grundgreppet är stabilt och säkert. Men sedan blir det värre. Urtaget för fingret och bredden på handtaget ger ett gott grepp och den med inte alltför stora händer kan få till ett fyrafingersgrepp trots att det är en liten kniv. Det gäller mig till exempel. Även materialet, en lätt ruggad micarta, ger grepp och en mycket skön känsla. Det är ett favoritmaterial kan jag tillägga. Det har även en tendens till att åldras med värdighet. De delarna av handtagsdesignen förmår jag att uppskatta. Den extremt stabila konstruktionen med inte mindre än tre gigantiska skruvar som förankrar sidorna vid den genomgående tången lär aldrig någonsin gå sönder de heller.

Ett tämligen bekvämt grepp, fram till dess att kniven sätts i arbete vill säga


Så duglig ergonomi "stillastående" MEN till vilken nytta? Handtaget är nämligen alldeles för runt och kniven vill därför gärna rulla i handen när man tar i. Det kan tilläggas att det ALLTID behövs för att tvinga bladet genom ämnet oavsett vad som skärs.

Sen var det de där förbaskade "draktaggarna", skårorna de försett bladryggen med för att greppet skall bli säkrare. De är placerade just där man måste lägga tummen för att handtaget skall fungera i "sabelgrepp". Det är således de man pressar ned sin tumme i med full kraft, aj!

Den där taggiga ytan ser möjligen funktionell ut. Den är det inte


Hålls kniven i hammargrepp blir det än värre för då hamnar tumvecket rakt över dessa "jimpings". De är direkt smärtsamma utan handskar när man försöker använda kniven. Med andra ord är de komplett värdelösa. Av någon anledning har många amerikaner fått för sig att knivar genast halkar ur handen om man inte har taggar och spikar överallt på handtagen. Såpass att det oftast nämns med lätt förvåning i rösten om de saknas när knivar recenseras. 

Springer alla i USA omkring med handskar på sig hela tiden eller vad? Vid snö och kyla kanske man gör det. Men skall en så här liten kniv brukas är det inte helt ovanligt att de i så fall avlägsnas vid dessa tillfällen. Sen menar Tops själva att det är en EDC-kniv och då blir handskaspekten märkligare ändå. För övrigt blir handtaget för litet om man faktiskt tar på sig handbeklädnad, jag har prövat. 


4. Sen avslutar man med en slutkläm som går ut på att kniven är:

"/.." small and compact". 

Tops själva menar att kniven även är lämpad som EDC-kniv på grund av sitt kompakta yttre.Visst, relativt en bowiekniv eller annan stor campingkniv är den kanske det. Men ställt i relation till direkta konkurrenter med ungefärligen samma bladlängd så haltar argumentet. UTE väger väsentligt mer med sina 113g än till exempel Enzo Necker på 67g som även den erbjuder 70 mm bladlängd bara för att nämna någon. Även den är en fulltångekniv och försedd med ett lite grövre blad på 3,2mm.**

Påpekas detta på forum och liknande får man ofta termer som "overbuilt" och "hard use" kastat i ansiktet både när det handlar om fällknivar och mindre fastbladare. Frågan är vad som menas med det? För mig är "hård användning" av en kniv just att skära större mängder trä, kanske torrt hårt sådant eller möjligen stycka en älg. Inte att hugga in kniven i en oljetunna för att därefter ställa sig och hoppa på den sidledes eller belasta handtag med så mycket vikt som möjligt i spekulationssyfte. Allt det där är påhittade arbetsuppgifter som alla bygger på det i de här sammanhangen så populära "tänk om argumenten". De som går ut på: men tänk om du måste gräva en grop i marken i Sibiriens permafrost för att få loss en mammutbete och du bara har EN kniv med dig. Ja, ni känner igen jargongen och resonemangen. Sen förstår jag ändå inte vilka av ens de påhittade uppgifterna så här små knivar är tänkta till som tarvar den styrkan. Hittills har jag i mitt kniviga liv inte lyckats bryta av annat än kastknivar.

Kompakt är en intressant omskrivning för klumpig. Här i  jämförelse med några andra knivar med snarlik bladlängd. 
Ezee Candiru, Enzo Necker FFG, Enzo Necker Scandi och ML Knives Caper


Men visst kniven är kompakt om  man med det avser att man tagit en större kniv och pressat in den i en mindre kostym utan att ändra materialen.Som miniatyrspett är det här därför en utmärkt tingest. Frågan är vart det passar in i ett EDC-perspektiv. 

Det som är bra är ur vardagsperspektiv är fodralet. Det fungerar utmärkt, håller kvar kniven och är försett med ett clip som fäster bra vid bältet och tillika är lätt att avlägsna. Kniven sitter rätt högt men utan att skära in i sidan. Nackdelen med en sådan placering är att fodralet inte går att kombinera med avbärarremmar på ryggsäckar. Sen är sällan synliga fastbladare särskilt bra EDC-knivar ändå i Sverige med avseende på vår lagstiftning. Men det är förstås situationsberoende. 


Sammanfattning


Enligt mig är UTE mest ute och seglar! Det är en kniv som inte vet vad den vill. Den strävar mot att vara en liten och kompakt EDC-kniv med inriktning mot "utility" som inte alla knivar utom konstknivar är det men lyckas inte. Vad som spolierar hela syftet med kniven är att man för säkerhets skull och kanske imagen dragit till med groteskt överdimensionerat gods. Där tre millimeter varit en mer lämplig dimension har  man nu närmare fem. De övriga måtten parat med den tjocka nacken förvärrar proportionerna. Det här är alltså en kniv som skall konkurrera med exempelvis Mora Eldris. Det gör den inte kan jag säga utan att ens ha testat den sistnämnda.

Möjligen kompetent efter en ordentlig reprofilering men fan vet


Som kniv är UTE tämligen misslyckad och därtill rätt dyr. Jag tror den betingar ett pris runt 70 dollar i USA och här hemma strax över tusenlappen. 

Men som gåva och hantverk uppskattar jag den verkligen. Det är en mycket välgjord kniv i väl valda material. Linnemicartan känns lyxig, 1095 stål är segt och lättslipat och tål därmed tuffa tag. Tendensen att rosta minskas med beläggningen. Kydexfodralet är även det välarbetat och robust. Byggkvaliteten är helt enkelt högklassig. 

Tänk så bra UTE kunnat vara med några förändringar. Jag hade avlägsnat all jimping så man kan ta i utan att få ont. Sen hade handtaget gjorts en smula högre och i stället något tunnare. Det hade givit samma volym i handen men gjort kniven mindre benägen att rulla. Men framför allt hade jag tunnat ut bladet till tre millimeter för en "hard-use knife" eller kanske 2,8 millimeter för ännu bättre skäregenskaper. Slipfasen hade gjorts högre och fått en flackare vinkel vilket även hade gjort primäreggen mindre yxlik. Det tunnare godset och avlägsnandet av en av de tre fästbultarna för handtagssidorna hade även kapat vikten väsentligt. Om ytbeläggningen skulle vara kvar hade jag valt en slät variant som förvisso inte ser lika tufft ut men vilken hade minskat friktionen.

Vips hade vi haft en bra kniv. Men också...en helt annat kniv. Kanske inte en sann TOPS, vad vet jag?




/ J - förstår ingenting

* jfr t ex med en Spyderco Techno som ändå inte är världens bästa skärmaskin men som med samma godsdimension har en FFG från en bladhöjd på centimeter.
** I utförande med "scandigrind". Väljs FFG alternativet är Enzo ännu lättare.

måndag 14 augusti 2017

Dagens bild nr 118 "De Fence knife"



Tactical möter gammelsvenskt eller något liknande sade någon om den här bilden när jag lade upp den på Instagram. Det ligger något i det. En modern fälllkniv i historisk miljö. Den understryks av solblek falu rödfärg och vittrat staket. I bakgrunden skymtas en förfallen byggnad som tillhör svunna tider och återfinns på Kronobergshed. Det är ett före detta exercisområde vid Grännaforsa mellan Moheda och Alvesta som numera agerar flygfält och segelflygsmecka. 



"De Fence Knife"


Kniven är Spydercos PPT där bokstäverna står för namnen på upphovsmakarna Perrin, Perroti och Thiel. Det är en kniv jag är mycket förtjust i trots eller kanske tack vare stor personlighet. Den är något underligt balanserad och i mitt tycke något för tung. Men den är både praktisk och har ett eget uttryck. Recension av den kommer vad det lider. 



/ J - i fototagen

PS. Ja, namnet anspelar på Försvaret, Perrins själförsvarsinriktning och staketet kniven sitter i

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 13 augusti 2017

Det här med språk


Det är inte lätt att vara översättare. Det jobbas under press och det skall gå fort kan man förstå. Men visst kan man tycka att det borde finnas någon slags yrkesstolthet även om man "bara" jobbar med att sätta textremsor på tv-program. 

Den tanken slog mig när jag såg ett program som troligen rätt många läsare av den här bloggen gärna kikar på. I alla fall de som har tillgång till History-channel. Det handlar förstås om "Forged in Fire". 

I det sista avsnittet skulle det som vanligt smidas under tidspress från allehanda material som de inblandade deltagarna hade mer eller mindre erfarenhet av. Så långt inget ovanligt. 

Men det som slog mig var alla fel som smög sig in så fort man sneglade på textremsan som ackompanjerar programmet. Vanligtvis smyger det sig in något misstag här och var och vid något tillfälle har jag blivit lite road eftersom någon av översättarna uppenbarligen via Google hittat den här bloggen eftersom en formulering jag använder ibland dykt upp. 

Den här gången var det emellertid för mycket. Om böcker brukar man säga att ETT stavfel är ok sen börjar läsaren tycka att det är slarvigt. I det här programmet var det inte ett fel utan en hel rad. Så många att jag först blev störd, sen road och till slut bestört. Här ett litet axplock:

Flera facktermer blev fel vilket jag till viss del kan förstå. Området är inte enkelt och allt finns inte ens på svenska. Därför blev "edge rolling" "för rund" och i nästa sekvens blev "edge roll" istället "slant" som i verbet halkat. Hur det gick till vet jag inte. Värre var att "lanyard hole" först fick bli "nyckelbandshål" för att lite senare bli än värre "nyckelhål". Nu var den goda översättaren ute och seglade helt. 

Men förutom facktermerna blev inte ens enkel engelska rätt och det bekymrar mig lite mer. Doug Marcaidas berömda "this blade WILL kill" blev inte "/../ kommer att döda" utan det mer tveksamma "/../ kan döda". Visst, nyanser - men fel. 

Ett av testen i programmet går ut på att man avfyrar en projektil i form av en kula mot de fastspända svärden eller knivarna. Att de inte gick av är ett mysterium då översättare hävdar att kulan vägde över två HEKTO! 

Det blir så om man är så slarvig och nonchalant så man översätter "230 grain bullet" med 230g! 

Ett tips, det finns både sökfunktioner och översättningstjänster på nätet. 


/ J - vän av ordning


torsdag 10 augusti 2017

En fråga


Igår ägnade jag mig åt lite jämförande skärande i olika material. Först ut var diverse födoämnen. Matförberedelser helt enkelt. På menyn stod det nyttigheter vilket i det här fallet innebar broccoli och strimlade morötter med en gryta på tomat i ett par olika former, paprika, lök, vitlök, selleri och chili. Det hela toppas sedan med lite stekt chorizo och parmesan för smakens skull. Det är min egen tolkning av synnerligen nyttig dietmat. Diet som i få kalorier. 

Men när det nu ändå skulle skäras saker passade jag på att jämföra några olika knivar som jag testar för stunden. Bland andra TOPS UTE som de facto så här långt inte skär någonting men det återkommer jag till i recensionen av densamma. 

Även ett par fällknivar fick träda in på arenan däribland Fox TUR och som referens på området - Opinel no 8. Den sistnämnda en av få fällknivar som alls kan jämföras med riktiga köksredskap när det gäller prestanda på området. Och det är där min fråga som jag även ställde på Instagram kommer in. 

Varför fällknivar i köket?


I snart sagt alla recensioner av fällknivar jag tar del av endera på nätet eller på YouTube så refereras till hur väl de fungerar eller snarare hypotetiskt kan fungera till "food prep", det är sällan testat. Ja, det och till "self defence applications" då vilket känns ännu mer väsensfrämmande för mig. De gånger i livet jag behövt försvara mig mot mig själv är knivar snarare en belastning*

"Why Folders?" Döpte jag bilden till och det är dagens fråga. Varför en liten fällkniv till kökstjänst?


Men varför matberedning? Själv gör jag det förvisso också men knappast för att fällknivar är särskilt dugliga redskap där utan av andra skäl. Det främsta är att det är där jag de facto använder mina knivar mest tid per dag. Något skall ju ändå tillredas dagligen och det tarvar för det mesta något snitt. Den enda uppgiften fällkniven i fickan får i de sammanhangen är att öppna förpackningar. Till det nyttjar jag inte mina vanliga köksknivar. 

I de fall recensioner skall skrivas ger det mer brukartid helt enkelt. Det och att det ger tillfällen att skära i kött, fisk, rotsaker och grönsaker. Alla med olika konsistens och motstånd. 

Att däremot framhålla att en fällkniv är bra i köket är mest fånigt. De är ju mer eller mindre usla till det!! De enda som hävdar något annat är de som inte lagar mat.

För det första är fällknivar mer ohygieniska eftersom de har en led och skrymslen i handtaget där smuts kan fastna. Och oavsett hur "underhållsvänliga" moderna fällknivar kan vara så är de fortfarande för komplicerade. Blandar man sen in saker som kullager och annat blir det direkt löjeväckande. Det säger sig självt. 

"Hackordning" Både bildligt och bokstavligt. TUR är en relativt duglig fällkniv 
även till detta men den har inte skuggan av en chans mot en Opinel som i sin tur inte matchar en Santoku. 


Sen är med ytterst få undantag geometrin och proportionerna på bladen mer eller mindre olämpliga för uppgiften. Även en kniv som "TUR" från Fox med nästan fullt flatslipat blad och ett superstål som Elmax i bladet har inte en chans i ett jämförande test mot ens en billig kockkniv och definitivt inte en finare sådan. En passus är att det är extra roligt i dylika sammanhang att se hur lite "finstål" betyder om geometrin är dåligt anpassad för uppgiften. 

Så frågan jag egentligen ställer mig är hur det kommer sig att många kniventusiaster, även de som har knivsamlingar för tusentals kronor har så usel köksutrustning. Ett skäl kan ju vara att man aldrig någonsin lagar mat utan lever på hämtmat förstås. 

Annars förstår jag inte måste jag erkänna. 


/ J - undrande




* ja, jag misstolkar uttrycket med flit.