lördag 30 september 2017

Små fällknivar


På min person bär jag så gott som alltid mer än ett vasst föremål - fler än en kniv och mer regel än undantag är att en av dem är riktigt liten. Vad som är stort och smått i sammanhanget är till viss del knutet till tycke och smak men vi kan nog enas om att de knivar jag avser här tillhör det pyttiga gardet. 

I den här kategorin vill jag placera knivar som fungerar som komplement till större fällknivar. De behöver inte nödvändigtvis vara så attans mycket mindre än de jag tidigare här på bloggen kallat "Little Big Knives" i olika recensioner men de har oftast ett annat format och en mindre svulstig kostym. 

Exempel på små kompletteringsknivar



Typexempel på knivar i den här klassen som jag har använt eller använder frekvent är: Kershaws Chive, ProTech Stinger, Puma 4-Star Mini, CRKT Jettison Compact, knivar som DogTag, Grasshopper, Manbug och Ladybug från Spyderco, Victorinox Classic,  SRM 704 och 705, DoukDouk Small samt klassiska mönster som t ex Rough Rider Peanut, small Barlow, Canoe etc.

Deras främsta användningsområden är lika diminutiva som formatet och kan handla om uppgifter som att pilla upp illasinnade förpackningar av diverse slag. De är även utmärkta för paket och brevöppning samt avlägsnande av lösa trådar på kläder o dyl. De fungerar dessutom att fälla ut i aningen mer publika miljöer eftersom de inte syns lika väl som exempelvis en Cold Steel Voyager XL vilket gör att de tenderar att göra folk mindre upprörda. En icke föraktlig egenskap inte minst i dessa tider när alla är terrorister. Framför allt om man gillar knivar. Jag är därför högst troligen terrorist. 

Kort sagt används de där mer iögonfallande knivar inte är lämpliga. Förutom att de inte skrämmer populasen gör deras slanka figur att de är lätta att umgås med. De märks helt enkelt inte förrän du känner för att socialisera med dem en stund.

Nu är vi knivnötter en smula udda på det viset att den egenskapen inte alltid är önskvärd. Ur ett strikt praktiskt perspektiv är det förstås ett plus men så var det de andra faktorerna. De som är kopplade till intresset och som gör att många av oss inte alls misstycker om fällkniven faktiskt känns en smula i fickan. Ibland kan de här två storheterna förenas och ibland krockar de markant. Det är också en anledning till att jag bär fler än en kniv.


/ J- äro ett nöt, av annat slag


fredag 29 september 2017

Fredags-EDC IX

Det är fredag igen. Highway to helg som det kan uttryckas. Ute kan konstateras att Britt är här. Ni vet hon med efternamnet "Sommar". Och mitt i allt det sköna dör löv till höger och vänster, rena rama inbördeskriget. De prickas, gulnar, faller och avlider. 

För dem som jagar här i södra Sverige är det snart dags för älgjakt. Det är då man som MTB-cyklist får hålla sig till de större stigarna och skogsbilvägarna samt ta av sig cykelkläderna i päls och avlägsna cykelhjälmen med horn på. 

Annars är jag mest ute i skogen för att hämta kraft och energi och för att testa knivar förstås. Det är så dags på året också. För närvarande skrivs det parallellt på några recensioner och bland dem återfinns de här två Italientillverkade skapelserna. 

"Italian Favorites" - Italienska favoriter, utan tvekan


Det är dagens fickknivar och även om BF2 CD från Extrema Ratio och Tur från Fox vid första anblicken ser ytterst olika ut så delar de några egenskaper. Eller ja, väldigt få egentligen med undantag för att de båda är bra knivar var och en på sitt sätt. 

Men som svampknivar kanske de är lite i överkant. 


/ J - i skrivartagen


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 28 september 2017

Ruike


Dags att stifta bekantskap med ett för mig nytt märke på knivhimlen. Det är kinesiska Ruike som introducerar sig själva för "Knivigt värre" i och med den här kniven!

Bakom Ruike står ett väl etablerat företag i Fenixlight som funnits ett tag och gjort sig kända för att lysa upp tillvaron både bildligt och bokstavligt med ficklampor, pannlampor och cykelbelysning. Nu ger de sig in på knivmarknaden och gör det med ett tjugofemtal modeller som sträcker sig från enklare fickknivar, via multifunktionsknivar och större fällknivar till några fastbladare. 

Sortimentet ser konkurrenskraftigt ut och vad jag kunde utläsa av tidiga bilder så förefaller det som om det samarbetas med Real Steel Knives på något vis. Det är inte bekräftade uppgifter men det som får mig att spekulera kring det är hur clipen är utformade, valen av bladstål samt inte minst användandet av sekundärlåset "Beta Plus". Där har till och med namnet fått hänga med. 

Om så är fallet är det enbart positivt och borgar för solid kvalitet.


Bästa sortens kaffe, den som avnjuts med en ny kniv



Modellen ovan heter P128SF och är en av Ruikes senare modeller. Den är en något kraftigare fällkniv som öppnas med flipper och låser med ett ramlås. Den bjuder också på finesser som lager, ett extralås och framför allt ett bra svenskt stål i bladet i form av Sandvik 14C28N. Överlag en solid kniv redan på pappret. 


Designen är ren och elegant och i mina ögon riktigt snygg. Inga excesser men ändå små detaljer att notera och glädjas åt när man undersöker kniven närmare. 

Det första intrycket som slår mig när jag packade upp kniven är att den är lätt för att vara gjord helt i stål med de här måtten. Det lovar gott inför fortsättningen. Sen kommer känslan av att den känns välbyggd och på något vis sund. Inga konstigheter i handen och balansen är helt neutral.

Enbart positiva första intryck med andra ord. Kniven hämtades ut på morgonkvisten och fick därefter raskt dyka ned i en ficka för att omedelbart följa med på dagens äventyr.

Modellnamnet kanske behöver en överhalning men desto mer arbete verkar vara nedlagt på kniven vilket jag är glad för. 

Jag återkommer med löpande rapporter om hur den här bekantskapen artar sig och naturligtvis blir det en fullskalig recension när kniven väl burits och brukats ett tag. 


/ J - nyfiken igen


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 24 september 2017

Spännande oktober

Det händer mycket på knivfronten både där ute i stora världen och för mig personligen. Därför ser det ut som om jag kan lova en spännande och tillika knivig oktobermånad redan nu. 

Jag kommer bland annat att presentera ett par för mig nya och spännande märken som dykt upp på senare tid. Båda återfinns österut men från två olika länder.  

Ett av dem är  Ruike Knives som med ett brett sortiment i överkomliga prisklasser snabbt fått fäste i knivvärlden. Vad det ser ut som försöker de "göra en Real Steel" och etablera sig med en serie moderna fällknivar som är välbyggda men främst bygger på stål som handtagsmaterial och därifrån utvidga programmet. Men utöver "framelocks" i stål har de även knivar med G10 i handtagen och inte minst en spännande serie multifunktionsknivar. De ser ut att vara snäppet större och kraftigare än de gängse Schweizerknivarna, lite i linje med Bökers senaste ansträngningar på området. Lägg därtill ett par fastbladare som inte ser oävna ut på papper i alla fall och du har en ny utmanare från Kina.

Snart i en dator/padda/telefon nära dig, en recension av Extrema Ratio BF2 CD


Sen har jag förmånen att få testa en kniv från japanska Raging Jap ett märke som jag till för några veckor sen inte var medveten om existerade. Det skall bli extra intressant eftersom japan är kända för att göra kanske världens bästa köksknivar men det varit lite mer tunnsått på fällknivssidan. De klassiska Higonokami-modellerna finns förstås men de är enkla knivar och i andra ändan av spektret hittas bland de dyraste produktionsknivarna som finns att tillgå från Rockstead. Däremellan är det rätt tunnsått. Du hittar några modeller från JKD (Japanese Knives Direct), Moki, Seki Cut och förstås MCusta. Troligen är den inhemska marknaden mer diversifierad men de har i så fall inte hittat ut på den internationella scenen. 

Däremot görs många knivar i Japan och då framförallt i Seki. Där gjordes Gerbers knivar när de var något att ha och där tillverkas knivar från märken som Al Mar, Spyderco och inte minst svenska Fällkniven bland andra.  

Därför är det extra välkommet med ett japanskt nytillskott på knivhimlen. 

Inte gjord vare sig i Kina eller annorstädes i österlandet utan i Maniago, Italien. Fox Tur designad av Jesper Voxnaes


Därtill kommer här på Knivigt värre recensioner av ett par sinsemellan mycket olika knivar. Det blir italienskt tema med Fox Tur designad av allas vår vän Jesper Voxnaes och en nattsvart krigarkniv från Extrema Ratio. Ni som följer mig på Instagram kan inte ha missat att det rör sig om modellen BF2 CD. Hm, inget upphetsande namn kom jag på. 

Hur som haver har de snabbt blivit något av fickfavoriter och jag tänkte förtälja om varför. Återstår att se om de fortsätter att vara det även efter det att smekmånaderna passerat. Det kan endast tiden utvisa. 

Vad mer? Jo, det blir det nygammalt som i urgammal teknik i moderna knivar. Vad sägs om ett par "frictionfolders"? En billigare eller skall vi säga mer prisvärt alternativ av okänt ursprung från Kina men med överraskande god byggkvalitet och en mer namnkunnig i Fox Slim Dragotac Piemontes. Ett samarbete mellan Bastinelli Knives och Fox. Traditionellt möter moderna knivtrender. Blir det en krock eller uppstår synergieffekter?

Sen väntar ytterligare ett kapitel i "Pakistanska äventyr". Vi är nu framme vid delen som handlar om att skärpa det mystiska stålet...som kanske visar sig vara en järnklump och att använda kniven. 

Väl mött i höstmörkret kära läsare!!


/ J - blickar framåt



#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 18 september 2017

Dagens bild nr 122 "Allt är inte nattsvart"

Visst är det sympatiskt när överraskningar är positiva! I det här fallet bjöds jag på en sådan från en kniv som delvis är ett impulsköp och delvis har att göra med (dåligt) inflytande från ett visst Instagramkonto vid namn #Foldersunfolded. 

"Tacticool" är egentligen inte min genre. Men det här specifika märket har rykte om sig att göra riktigt bra knivar. De är emellertid tämligen kostsamma för att vara standardproduktionsknivar och de är som sagt, eh...väldigt svarta! Möjligen kan de vara beige också då många kommer i alternativet "Desert Camo" vilket inte gör dem mindre iögonfallande. 


"Black is Black"


Det rör sig förstås om italienska Extrema Ratio och kniven överst på bilden är deras BF2 CD. "BF" står för "Basic Folder" vilket antyder att det är en av deras slankare och mindre knivar. Andra modeller återfinns under rubriker som "medium folders", "heavy folders" och "heaviest folders". Knivarna som ingår i den sista kategorin är ja, fascinerande är väl ordet jag söker. Tänk Cold Steel- utmanare. 

Siffran "2" i modellbeteckningen står för att det är den största av BF-knivarna. Det finns även en "BF1" samt en minsting och tillika det senaste tillskottet till familjen "BF0".

En recension av den här kniven plitas det friskt på för stunden och utan att avslöja allt för mycket kan jag säga att det fanns mer under skalet än vad som kunde anas. Bland annat överraskar ergonomin åt rätt håll. Därav bilden och jämförelsen med den på området smått legendariska Spyderco PM2. 


/ J - plitar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 13 september 2017

Knivrecension MCusta M124D Tactility Elite Damascus

-  japansk elegans och finess



MCusta, inte det vanligaste märket på marknaden och på flera amerikanska forum vet de knappt vilka de är har jag noterat. Märket är japanskt och kan utläsas "Machine Custom" vilket egentligen är en motsägelse. Antingen är knivar maskintillverkade eller ej även om det inte alltid är så enkelt numera. Men det ligger något i namnet och den aspekten vill de betona. Det är även en dubbelhet som återkommer i själva kniven och som den här recensionen kommer att handla om.  

MCusta MC124D, Tactility Elite Damascus



Hur som haver gör de ruskigt välgjorda knivar och hör utan tvekan till crème de la crème när det gäller produktionsknivar. Men kombinationen av design, materialval och funktion gör att de inte är för alla. Likt Spydercos produkter kan de fungera som vattendelare för intresset. Men söker du något välbyggt med charm och personlighet är de väl värda att beakta.


Elegans och personlighet klädd i damaskstål och ädelträ


Blad


Bladet på Tactilityn är en riktigt skönhet. En lång slank droppoint med en uttalad falskegg på toppen och lång rak egg nästan i avsaknad av buk ger en känsla av japansk tanto. Ni vet originalet, den där utan amerikanska räta vinklar. Bladet mäter över nio centimeter på längden så kniven är aningen större än vad den framstår som vid första anblick. De slanka linjerna lurar ögat en smula.

Bladet är laminerat med damasksmide i de yttre lagren och VG10 som eggstål


Karaktäristiskt för just den här versionen är förstås det damaskerade stålet. Det är ett mycket slående mönster även om det är inte är så extremt många lager det handlar om. Därför kan man även med fingertopparna känna ytan. På samma vis som några av mina köksknivar är det ett San Mai-blad det handlar om. Det vill säga tre lager stål varav ett är själva eggstålet, i det här fallet VG10. Runt det har man sedan en yttre kappa som är ytterligare ornamenterat genom att vara ett mönstrat stål vilket skänker liv åt bladet. Det är förstås ett rent kosmetiskt val och fyller ingen övrig funktion. 

Något som däremot fyller en funktion är eggen. Den är ruskigt vass för att vara en fabriksegg. Det är andra gången det händer för mig med MCusta så endera har jag tur eller så kan de det här med att slipa knivar. En jämn, symmetrisk och riktigt skarp egg. Den rakar hår med lätthet även utan åtgärder.

 Tactilityns blad är slankt, spetsigt och mycket vasst


Vem sade att VG10 var värdelöst? Inte så många men på senare tid hävdas det allt oftare på forum och Instagram att det är ett budgetstål och som skäl används argumentet att det är benäget att "chippa" det vill säga att det skulle gå flisor ur det. Hur man lyckas med det utan att hugga med kniven eller använda den som mejsel förstår jag inte. Åtminstone den här kniven är enbart till för att skära med, inget annat. Eftersom det återfinns i några av mina finare köksknivar är det av mig bland de mest använda knivstålen överhuvudtaget och jag har mest gott att säga om det. Det kräver dock att man stålar/striglar och bryner det ibland.  

Själva bladformen och eggen på Tactility ligger väl i linje med såväl namnet som hur handtaget är utformat, något jag återkommer till. Men det gör att kniven uppenbarligen är avsedd för ett par favoriserade grepp vilket sin tur kombinerat med materialval, bladets utformning och egg gör att kniven är bäst lämpad till lättare skäruppgifter. Att skära gummi, tjocka papprör eller ens försöka tälja med den här kniven är inte att rekommendera. 

Men som namnet antyder är det heller inte det tilltänkta användningsområdet. Men vad man får på köpet är en rätt bra kniv för allt EDC-bruk av lättare slag. 


Handtag


Handtaget och för den delen hela konstruktionen är intressant och lite av en anomali. Delar av kniven och hur den är formgiven är moderna medan andra känns lätt daterade. De är inte först med att plocka upp det där med trender japanerna. Eller snarare sagt - i vanliga fall är det precis vad de är men uppenbarligen  inte när det gäller knivar. Låt mig förklara vad jag menar. 

Dubbelheten märks på hur den här kniven är byggd och ihopsatt. Den moderna biten utgörs av att det är en demonterbar fällkniv byggd på en stålram med öppen rygg försedd med distanser. Utanpå det skruvade skollor. Det är ett koncept vi är väl bekanta med vid det här laget. Kniven är byggd enligt mall 1A vad gäller de bitarna. 


Sidorna i kvittenträ har en dramatisk och tilltalande ådring


En första avvikelse från det helt moderna är att sidorna är av ädelträ, inte titan, aluminum, G10 eller FRN. Den här modellen och andra har funnits i cocobolo även om det har ersatts med "rosewood" i MCustas produktion. Som en passus kan nämnas att det där med språk är komplicerat i ädelträsammanhang. Det handlar om olika former av jakaranda eller snarare Dalbergia-arter har jag förstått. Kruxet är att en del brasilianska varianter är hotade medan sydostasiatiska inte är det. Men den här kniven har quince burl wood eller kvitten som träslag. Det är ljusare med annan ådring och påminner något om masurbjörk men är rödare till utseendet. Annars finns modellen att tillgå i andra material som micarta eller corian. 

Så långt inget som avviker för mycket från det gängse. Men sen blir det mer japanskt. "Overbuilttrenden" har inte nått Japan så pivotskruven är inte särskilt kraftig och skruvhuvudena på de sammanhållande skruvarna är minimala. Det hade aldrig hänt på en amerikansk kniv eller en europeisk kniv siktandes mot den amerikanska marknaden. Sen spelar det ingen roll om det håller eller ej. Det skall se brutalt ut.

Andra delar som jag uppfattar som typiska är bladstålet, val av glidlager och material i dem, låskonstruktion samt clipets formgivning som alla bjuder på samma dubbelhet i tid och rum. 

Konstruktionen är rättfram. Här syns hur insidorna och räfflor är mycket distinkta, nästan skarpa


Ramen är två millimeter grov men inte urborrad på något vis vilket är både en fördel och en nackdel i det här fallet. Visst hade lite vikt gått att avlägsna från kniven genom att lätta ramen men å andra sidan väger inte kniven mer än runt hektot ändå. Det man vinner med de släta ytorna är lättare rengöring, det finns färre skrymslen för smuts att fastna i. 

En annan intressant detalj som jag läst en förklaring till som jag dock inte vet huruvida den är korrekt eller ej rör hur liners och andra ståldetaljer är utformade. De är relativt lite slipade och fasade vilket gör att insidan på knivens ram närmast är vass eller skall vi säga "distinkt". Det gäller även andra knivar från MCusta och flera modeller från Spyderco för övrigt som likt den här kniven är tillverkade i Seki City, Japan. 

Förklaringen lär vara att det uppfattas som ett tecken på precision och därmed kvalitet i tillverkningen. Men om det stämmer låter jag vara osagt. Fast helt omöjligt låter det inte då man månat om många andra detaljer på den här kniven. Någon som vet får gärna informera mig om hur det faktiskt förhåller sig. Med tanke på kvaliteten på kniven i övrigt så är det knappast något som bara förbisetts.

För att vara en kniv med ett så dramatiskt namn är den inte överdimensionerad


I hand är Tactility också speciell. Den är nämligen både bekväm och obekväm beroende på hur du väljer att greppa den. Namnet sätter här färg på tillvaron. "Tactility" innebär därför att man premierat grepp som ger god räckvidd. Det gör att sedvanligt "hammargrepp" inte alls fungerar särskilt bra. Fingerurtagen känns lätt felaktiga och clipet skär omedelbart in i handen på ett trist vis.

Men om fattningen sen ändras till vad kniven är avsedd för så blir det en helt annan historia. I "sabelgrepp" med tummen ovanpå handtaget fungerar handtaget utmärkt. Alla räfflor, både på ovansidan för tummen, vid låsarmen och till och med bak på handtaget ger bättre grepp. Pekfingret faller in i urtaget som avsett och alla frästa spår för fingrarna är placerade där de skall. Det långa clipets spets hamnar nu mellan fingrarna istället för i handen. Såja, där sitter kniven som den skall.

Detsamma gäller om du snurrar runt kniven och håller den som en ishacka. Det råder därmed ingen tvekan om hur kniven skall hållas för att handtaget skall vara optimalt. Ett par grepp är uppenbart premierade. Det begränsar emellertid användningsområdet men det ligger i linje med hur kniven är tänkt. Det går inte att tälja med kniven samtidigt som precisionssnitt och användande av spetsen till allt från att avlägsna spetor till förpackningar och mathantering går utmärkt.


Öppning och lås


Knivar från MCusta är verkligen specialla att öppna. Tactilityn har inte hunnit få den där Schweiziska urverksprecisionen än som min egen "Basic"-modell besitter. De har generellt exceptionellt mjuk gång och det går inte närma sig tumknoppen på någon av knivarna utan att bladet flyger ut. Det trots att de inte har någon som helst form av lager utan tvärtom löper på teflonbussningar. Däremot är MCusta kända för att uträtta underverk med den konstruktionen och de gör som japaner ofta gör oavsett verksamhetsområde, driver saker till perfektion.

De anodiserade tumknopparna är lätta att komma åt och intuitiva att hantera



Jag utmanar alla att hitta en kniv som är lika kvick och mjuk i gången med den här konstruktionen. Det finns några få på marknaden det vet jag. Men de här ligger i topp. 

Testexemplarets gång är mycket jämn men inte silkesmjuk, än kan väl tilläggas. Bladet däremot flyger ut och gör det med hjälp av tumknoppar i titan. Annars finns den här kniven med hål i bladet också för den som känner sig Spydercofierad nog. Knopparna liksom pivotskruven har fått sig ett diskret tillskott av färg. En blekt blå som väl matchar det damaskerade stålet i bladet. 

En annan av de saker jag skulle återkomma till är låset. Inget konstigt med det egentligen eftersom det är ett tämligen standardiserat linerlock. Det som avviker är snarare att det sitter på en kniv med ordet "Tacti-någonting" i namnet. Hade kniven varit amerikansk hade det garanterat varit en framelock istället. Eller möjligen ett "Tri-Ad" eller "Axis" beroende på tillverkare. 

Ett linerlock i stål står för säkerheten


Men det behövs inte när funktionen är utmärkt och kniven låser stabilt. För att uppnå extra säkerhet används hela anläggningsytan på låsarmen. Till skillnad från ramlås är det en fördel om så är fallet och att det finns lite marginal i sidled där bladtang och låsarm möts ifall flex uppstår under press. Det här exemplaret lider dock inte av det ens om man pressar bladet från fel håll.

Fjäderkraften i låsarmen skulle jag placera i mittfåran. Inte den allra mjukaste men heller inte hård. För att öka åtkomsten höjer sig låsarmen en smula över urtaget för fingret och är därtill försett med räfflor för ökad friktion. Det är lätt att släppa låset men det gör en smula ont i fingret om rörelsen upprepas många gånger. Så någon leksak för soffan är det inte.


Att bära


Tactilityns clip är uppseendeväckande och en av de saker man noterar omgående. Det är nämligen osedvanligt långt och därtill laserskuret. Så stort och dekorativt är sammanfattningen. Men det ligger i linje med knivens övriga formspråk. Men även det är något av en kulturkrock då en europeisk eller amerikansk tillverkare högst troligt valt en annan variant. 

Clipet är av "fold over"-typ och fäst med två skruvar i bakänden. Det går att skifta sida på det om så önskas


Funktionsmässigt är det dock utmärkt. Eller ja, bitvis utmärkt om man nu kan säga så. Det är lätt att föra ned kniven i en ficka och lika lätt att hala fram den. Clipet kan skiftas från sida till sida med bladspets uppåt. Vilket är den position de flesta verkar föredra i vilket fall som helst. Frånvaron av flyttmöjligheter gör handtaget och de vackra träskollorna mycket renare utseendemässigt. 

Som tidigare sagts är clipet hopplöst i vägen vid vissa grepp som "hammargrepp". Då är det en konstant kant att skava handen emot. I gengäld kämpar du då även mot "fingergrooves" i handtaget som inte heller är avsedda för det greppet. I "rätt" grepp som försvinner de här problemen för mig men det är förstås avhängigt av handstorlek. Spetsen på clipet hamnar då mellan fingrarna och känns knappt.  


Sammanfattningsvis


Tactility från MCusta är en kniv som inte är helt lätt att sammanfatta intrycken kring. Vad är syftet med den här kniven? "Tactility" säger de men det uttrycket finns knappt på svenska och därtill skär sig utseendet mot mycket av det vi förknippar med den termen ändå. Här har vi en slank pjäs med dekorativt damaskblad och ett utsirat clip samt ett handtag i trä. En vacker kniv och inte alls brutalsvart och grov vilket är ett utseende vi normalt förknippar med den sortens namngivning. 


"Tactivadå?" En snygg samlarkniv som fungerar väl i en EDC roll



För mig står det tämligen klart att det här snarare är en samlarkniv med klara EDC-ambitioner även om den inte briljerar på det sistnämnda området. Bladet är för spetsigt, eggen nästan rak med endast liten buk och kniven har ett choil som strävar mot att ge maximal räckvidd på samma vis som Benchmade AFCK en gång satte standarden för. Det gör att man inte kommer lika nära det man skär och tappar i styrka och kontroll. Inte optimal för alla uppgifter med andra ord. Men vass, lätt att fälla ut och smidig är Tactilityns styrkor.

Vad du får på köpet är en mycket personlig pjäs med ett eget uttryck. En originell och rolig kniv i värld full av grå titanmöss. Väljer du den här versionen av Tactility bjuds du på "bling" i form av damaskerat blad, ett unikt clip och ett par vackra trästycken. Föredrar du enklare utseende finns kniven i svart micarta och ett enklare blad med satinfinish. 




I vilket fall bjuds du på en ytterst välbyggd kniv som anländer vass som tusan med ett blad vars utformning gör den bra till allehanda lättare uppgifter, vad de nu kan tänkas vara. Så vill du ha en fickkniv som inte "alla" andra har är det här definitivt en kniv för dig. Jag gillar den skarpt även om det inte enbart är på praktiska meriter. 




Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm
Längd hopfälld: 114 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 33 lagers damast med VG10 som eggstål, 60 Hrc
Handtag: Quince burl Wood över stålram
Lås: Linerlock, stål

Producerad av: MCusta, tillverkad i Seki City, Japan


/ J 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 12 september 2017

Pakistanska äventyr, del II


Så anlände den mystiska "No name"-kniven utan ursprungsmärkning. Leveransen sköttes med tysk precision  av Deutsche Post. 

Frakten var snabb och smärtfri, inget att anmärka på där. Ännu bättre var att paketet innehöll en kniv med tillhörande fodral. Därmed blir det här ingen historia om skojare och hur farligt det är att handla on-line. Den knorren hade förvisso varit intressant, åtminstone för er som läsare men den upplevelsen spar vi till en annan gång. 

Det kan tilläggas att jag vanligen inte köper något från eBay-säljare som inte har perfekt eller nära nog perfekta omdömen. Samma regel gäller där som i verkliga livet för att inte bli lurad allt för mycket och ofta. En gång har det hänt mig att jag blivit lurad eller lät mig lura mig själv snarare men det var för länge sedan och om det skall jag förtälja vid annat tillfälle.  Men förutom att han säljer mystiska knivar importerade från okänt land så fanns ingen anledning att misstro den här säljaren. 

Bilderna ljög inte alltför mycket och det var inte en bit tegelsten i paketet


Första intryck: Snygg, välgjord över förväntan och tung!


Det radades upp ett antal frågeställningar i kapitel ett och en av dem handlade om att köpa grisen i säcken. Först måste utredas om kniven ens påminner om den som var avbildad.


Bilder kontra verklighet


Faktiskt är överensstämmelsen mycket god mellan bilderna på eBay och den kniv jag erhöll. En viss skepticism infann sig på den punkten efter säljarens friskrivning som gick ut på att det var för omständligt att fotografera varje enskilt exemplar. Men mina tvivel till trots ser kniven bra ut!

Synnerligen anonym paketering. Undrar vad som finns under plasten?


Den aktuella kniven valdes från början på grund av den slående kontrasten mellan det mörkare damastbladet och det ljusa benhandtaget. Vitt och svart är snyggt. Den effekten är faktiskt mer påtaglig i verkligheten än på bild. "Olurad" även på den punkten. 

Delar av kniven håller god kvalitetsnivå som slipning och polering av handtaget


Sen är det svårt att utifrån bilder avgöra vikt eller hur den fördelas. Nu stod heller inte i beskrivningen något om godstjocklek skall tilläggas. Materialet är stabila fyra millimeter och tången är inte avsmalnande vilket i och för sig inte är märkligt med tanke på den modesta prisklassen. Kombinera det med ett relativt högt blad med sabelslingping, även om den är tilltagen och du får mycket massa. Totalvikten blir enligt min våg 210 gram och fodralet adderar ytterligare 70 gram. Det ger 280 gram på bältet när kniven bärs. 

En sympatisk egenskap är att vikten fördelas någorlunda väl. En fingerbredd bakom handtagets början återfinns balanspunkten. 


F&F, passning och byggkvalitet


En annan frågeställning gällde den allmänna kvalitetsnivån. 

Skulle kniven vara dåligt ihopsatt eller rent av se sjabbig ut var en farhåga. Men kniven är faktiskt mer välgjord än jag föreställt mig. Inga synliga gap mellan skollor och tånge. Benet ser ut att vara väl behandlat, det är inte torrt och några sprickor är inte synliga. Handtaget är ytterst välpolerat och det gäller både skollor, nitar och övergångarna mellan materialen i ryggen.

Nej, ingen synvilla - skollorna är olika tjocka. Emellertid inte så illa som det ser ut. Det är en synvilla orsakad av att de är olika rundade


Det syns förstås att det inte är en rent maskintillverkad kniv. Tittar man uppifrån är skollorna inte lika tjocka och även om de är matchade färgmässigt är de inte perfekta. Något som jag personligen faktiskt tycker om. Det ser mer naturligt ut på något vis.

Vad gäller tillverkningsmetod skulle jag misstänka att bladen är utstansade på något vis och sen försedda med handtag och slipade. 


Slipning


Hur en namnlös kniv har slipats är alltid intressant. 

I det här fallet och sammanhanget får det arbetet godkänt. Kniven är skålslipad och har en antydan till falskegg även om den mest är en rundning av bladryggen. Originaleggen går att använda till att skrapa hår med lätt tryck och det gick att skära kartong utan alltför stort besvär. Men det var ingen skräckinjagande egg. Efter ett par drag på skärpstål gick det emellertid att skära papper med den. Men något rakblad talar vi inte om. Första känslan är att stålet är mjukt. Något som förvisso var förväntat. 

Mer positivt är dock att bortsett från basen på eggen som är klumpigt utförd så är resten av eggen hyfsat jämn och framförallt är den symmetriskt slipad. Den viker inte av åt något särskilt håll vilket är bra då det inte innebär att kniven är skrot. Sneda blad är inte roliga.  

Hur kniven uppträder när den används och hur den tar och eventuellt håller en egg är ett senare spörsmål. 


Damasksmide eller ej?


En springande punkt på just den här kniven rör materialet i bladet. Vad är det egentligen? 

Mönstret på bladet är i mitt tycke attraktivt. Det ser äkta ut men jag måste erkänna att jag inte är kunnig nog för att avgöra det. Ytan har en viss struktur vilken borde uppstå genom de olika lager kniven påstås ha, 274 närmare bestämt. Men jag vet inte hur djupt syraetsning går och om samma effekt kan uppnås på det viset eller genom någon annan metod.  

Saken är den att själva tången är helt blank så endera beror det på att man valt att inte ta fram mönstret i damasksmidet i tången utan begränsa det till bladet för ökad kontrast.

Eller så förhåller det sig så att det inte är äkta och man valt att enbart etsa bladet vilket möjligen spar lite tid. Det är mer än jag kan svara på. Någon kunnig läsare kanske kan upplysa mig därom? Jag känner att jag behöver bli skolad inom området. 



Rostig eller ej?


Vad gäller patina och oxidation var det vare sig rost eller fläckar på bladet vid ankomst trots den förmodat långa resan och eventuella mellanlagringstider. Inte heller var det insmetat med motorolja vilket jag på förhand starkt misstänkte kunde vara fallet. Är det uppgivna 1095 som bladet grundas på behöver det visst underhåll som bekant. 


Härdning eller ej?


Och så den sista och springande punkten, kan man göra något med kniven utöver att titta på den?

Den stora frågan kvarstår således och det är huruvida den här kniven är duglig till någonting. Det blir ämnet för nästa kapitel!

Hur den kommer att uppträda beror på tre viktiga faktorer som i sin tur är avhängiga av hur bladet är härdat och anlöpt.
  • Hur vass kan eggen bli? Vanligtvis inga större problem i och för sig då även plåt går att slipa till oanade höjder. 
Mer intressant är faktor nummer två
  • Hur länge håller eggen? Risken är att det är en bit järn eller möjligen mjukt stål vi har att göra med. Då spelar det mindre roll hur vass det går att få den initialt. 
  • För det tredje undras hur materialen uppträder över tid. Kommer benet att torka och orsaka glipor i handtaget eller till och med sprickor kring nitarna? Kommer bladet att rosta och missfärgas? Kommer fodralet att tappa formen?

Vad tycker jag så här långt?


Det här är faktiskt en riktigt snygg kniv, särskilt för att vara så billig. Inga överdrifter, rena linjer och en slående färgkombination med ljust mot mörkt. Annars brukar den här typen av knivar vara försedda med extra allt ungefär som en överarbetad amerikansk bröllopstårta.

Om materialen kan inte sägas så mycket då jag har svårt att verifiera vad som ingår. Som jag skrev i den inledande texten misstror jag inte kamelskånkar som källa till benet i handtaget då det knappast är ett exklusivt material. Egentligen gäller det stålet med då det inte påstås vara något extraordinärt.

Vad gäller bladet får framtiden utvisa om det överhuvudtaget går att använda kniven till annat än att skära kartong med och i så fall en i taget och med kraft.

Kniven ser bra ut. Det som återstår att se om den skär något



Väl mött i Pakistanska äventyr, kapitel III. Då skall det brynas lite, karvas i diverse saker och kånkas omkring på. Kniven skall användas helt enkelt.


/ J - med turban på


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 8 september 2017

Fredags-EDC VIII


Fredag igen och det är nog inte många som är ledsna för det. Eller jag tar tillbaks det uttalandet då de kan uppfattas stötande av några. Det finns människor som arbetar när andra inte gör det, som är sjuka som...ja, inte vill att det skall bli helg helt enkelt. 

Så "TGIF" gäller inte alla men mig i det här fallet. I fickan idag hittas en skönhet - MCustas Tactility. Japanska precision klädd i sin bästa stass bestående av handtag i kvittenträ och med damaskblad. Vacker men med bra sting i gadden. 



Fredags EDC, MCusta Tactility Elite, SRM 702 och Leatherman Style CS


Men en kniv kan inte vara ensam och som sällskap fick den idag en liten kines i form av San Ren Mu 702. En kniv som inte så lite påminner om Spydercos Des Horn. Den sistnämnda är å andra sidan väldigt lik en kniv från Schweiziska Klötzli designad av Wimpff. Men det skall vi inte tala högt om. Ja, knivvärlden är ibland inte så stor. 

MCustan får bo i byxan, SRM i jackan och sen vill jag ha en liten sax så en Leatherman hänger och dinglar vid bältet. 

(skrivet på frukostrasten, något skall man ju göra när man dricker kaffe. Bilden däremot togs imorse)



/ J - kaffesörplar

onsdag 6 september 2017

Knivrecension Real Steel S571 Pro

-  bra har blivit bättre



Ibland känner man redan när man greppar en kniv för första gången att det känns rätt. Real Steels S571 Pro ger det intrycket. Ett glatt leende av förvåning spred sig över mitt anlete när jag packade upp försändelsen från Knivshop. Anledningarna till det är vad jag ämnar tala om mer i detalj här. 

Real Steel S571Pro


Jag visste faktiskt inte att den här kniven skulle anlända och jag hade därför inga särskilda förväntningar på den. Annars har jag förstås tagit del av bilder och information kring både den här specialutgåvan och grundversionen E571 tidigare då de funnits ett tag på marknaden. Jag måste erkänna att jag inte varit särskilt intresserad på tidigare. Linjerna gillade jag förvisso från början. Enkla utan överdrifter och kniven såg kompetent ut redan på papper. Men sen var den, hur skall vi säga, lite grå. Ni som följer bloggen känner igen mina haranger om "sillar". Att man bytte material i handtaget från stål till titan räckte inte helt för att intresset skulle vakna. Kniven är och förblir en metallfärgad kniv med titanskaft, ramlås, bra stål som löper på kullager och en flipper ovanpå det. Därmed passar den väl in i stimmet. 


En relativt stor kniv som bjudet på låg vikt och utmärkt balans vilket får den att kännas smidig



Med sina "Pro" utgåvor av utvalda modeller har RSK, Real Steel Knives tagit ett par steg längre än tidigare. Den här lyxutgåvan av E571 var kniven som banade väg för en breddning av modellprogrammet från budgetorienterade men välgjorda knivar till att även omfatta mer påkostade diton. Den följdes av titanversioner av Griffin och Megalodon och nu sist lanseras även high-end versioner av G3 Puuko. En kniv som recenserats här på bloggen i sin ursprungsversion. Fast när jag tänker efter sonderade de terrängen redan tidigare med den nu nedlagda modellen "Stinger". Den kom och gick emellertid i katalogen. 

Förutom materialvalen har även måtten fått sig en duvning på S571 Pro. Om jag läser siffrorna rätt så här den här versionen lite större än originalet. Godset i bladet är något grövre och bladet en centimeter längre och totalt skiljer det två och en halv centimeter på längden. En större och maffigare kniv helt enkelt. 


Blad


Vilket sympatiskt blad var mitt första och för övrigt bestående intryck när jag skickat fram det med ett pekfingertryck. Det handlar både om form och materialval, slipning och vad man gjort eller snarare inte gjort med utseendet. För att vara så till synes enkelt finns mycket att betrakta. 

Formen är en droppoint som fått lite egenart genom att buken börjar ovanligt tidigt och att ryggen dyker först mot slutet. Det resulterar i en mycket vass spets som trots det inte är överdrivet tunn. Det skänker även ett modernt tilltal som är rätt i tiden rent utseendemässigt. 


Ett blad i Elmax-stål med svepande linjer och flatslipat ned till en riktigt bra egg


Vad gäller utseende  har man dessutom på Pro-modellerna av både "Megalodon" och den här struntat i sin relativt stora logotyp och låtit bladet vara uppfriskande rent och anonymt. Diskret återgivet på låssidans bladtang återfinns stålsort och den här knivens unika numrering. Det är allt i märkningsväg på bladet vilket är ett mycket smakfullt förfarande i mitt tycke.

Istället låter man den diagonala och enligt utsago handgjorda slipningen och satinfinishen på bladet tala för sig. Den följer för övrigt vinkeln på ricasson på ett harmoniskt vis.

Hela den här knivens uttryck handlar för övrigt om att det månats om dylika detaljer. En annan sådan är att bladryggen är något rundad. Den har även fått sig en släng av "jimpings" vilket man i och för sig kunde låtit bli då de ändå mest är kosmetiska. Men visst, de stör ingen och de kan möjligen användas till att indexera kniven i handen. 


Utöver logotypen i handtaget är det här den enda märkningen på kniven. Ståltyp samt serienummer


Bladstålet är utmärkta Elmax från Uddeholm och av det får man mycket. Det vill säga ett tämligen substantiellt blad som mäter 9,5 centimeter på längden, 3 cm på höjden och som är 3,5 mm tjockt. Dimensionen på godset är väl vald och bladet helt flatslipat. Den sortens slipning på ett brett blad utgör en god grund för en kniv som ska skära bra. S571 Pro anlände också vass över genomsnittet och eggen är såväl jämn som symmetriskt utförd. Något som jag förvisso förväntar mig när knivar lämnat budgetstadiet. Det är inte givet nota bene. Marknaden är full av knivar från diverse märken där tillverkarna inte lyckats med en sådan fundamental sak. Man kan förvisso slipa om knivar men att behöva göra det med en ny kniv sänker helhetsintrycket rejält. 

Nu råkar just den här kniven vara ett låneexemplar så till skillnad från mina egna knivar kommer jag inte att bruka den särskilt mycket. Så exakt hur den skär i alla material kan jag inte uttala mig om den här gången. Detsamma gäller hur stålet i den här tappningen uppträder över tid och hur det känns att underhålla. Jag har sedan tidigare goda erfarenheter av hur Real Steel hanterar andra ståkvaliteter och är så långt nöjd.

Vad jag däremot kan säga att den här kniven är synnerligen väl balanserad. Förutom den faktiska vikten i gram räknat gör det att kniven känns ännu lättare än vad den är.


Handtag


Grundkonstruktionen som sådan bjuder inte på några direkta överraskningar. Eller jo, ett par små faktiskt men de återkommer jag till.

Handtaget är gjort av två stabila bitar titan som är sammanfogade med två skruvar utöver pivotskruven. Därtill återfinns en dold bult akteröver att fästa fånglina runt så önskas. Ett smart sätt att lösa den detaljen som gör att man slipper borra hål i handtaget. Det ger ett renare utseende och är särskilt uppskattat av dem som likt mig sällan använder fånglinor. Idag används de mest som dekoration, vilket är ett användningsområde även det. Sen finns det situationer när själva funktionen är eftersträvansvärd. Att höra ett plums när man är ute och rycker strömming bara för att se sin favoritkniv singla ned genom vattnet som en överprissatt spinnare är inte en syn som är uppbygglig för någon knivälskares karaktär. 

Distanserna som utgör fästpunkterna är skruvade från två håll vilket är att föredra framför att ha dem dragna rakt in i titanet. Mer styrka och mindre risk för att strippa gängor uppnår man med det. Extra viktigt är det om man har till vana att demontera sin kniv för rengöring. Eftersom det här är en kniv med lager i så kan det behövas något mer frekvent och känns inte opåkallat.


Modernt så det förslår: titan, öppen rygg med distanser, fasade kanter, försänkning kring "landningsområdet" för fingret,
 skulpterat clip och någon enstaka färgklick


Skruvas kniven isär finner man ytterligare en orsak till att kniven är ovanligt lätt för sin storlek. Titansidorna är kraftigt lättade på insidan med stora fickor vilket förstås minskar materialmängden och därmed vikten.

Apropå material vill jag tillägga att det är angivet som "TC4"-titan och jag har hört de som omnämner det som en enklare kvalitet än andra. Det låter jag vara osagt men konstaterar att beteckningarna varierar beroende vilket land materialen kommer ifrån. Detsamma gäller stålsorter. Man skall inte stirra sig blind på ursprungsland utan se mer till komposition och kanske ännu mer hur det därefter bearbetats. 

Färgen är blästrad titangrå och det går inte att komma ifrån att det är, hm ska vi säga vanligt förekommande på den här typen av kniv. Gillar man det är allt väl annars kan det upplevas aningen tråkigt. Jag kan tänka mig att ytan kan få viss patina/repor med tiden. Vad man tycker om det är olika men går det på en Sebenza så går det här. Med det menar jag att det tillhör materialet och hur det slits över tid. Sedan är ytan en ren canvas för dem som gillar att på egen hand laborera med anodisering.

I grund och botten ett mycket klassiskt knivhandtag. Tänk samma form i andra material och liknelsen blir tydligare.


Ur ergonomisk synvinkel är handtaget en hit. Förvisso är det lite knutet till hur ens händer är formade och något avhängigt av vad kniven skall brukas till. Men här är det linjerna som avslöjar att det handlar om gott hantverk. Traditionalisten kan föreställa sig samma form men i andra material som trä, horn och ben om det ökar förståelsen för vad jag menar. Inga konstigheter som talar om för dig exakt hur du måste hålla för att det skall fungera. Istället kan du byta grepp och fattningar som det faller sig. Det gäller även de med större händer. I det här fallet fungerar alla grepp jag kan komma på utom de när man håller kniven i nypan. Där briljerar sällan flipperknivar och inte heller den här.

De vanligaste fattningarna fungerar extra väl eftersom knivens storlek gör att handtaget fyller handen på ett tillfredsställande vis. 

En sak som ytterligare bidrar till den goda handkomforten är att flippern som agerar fingerskydd tillsammans med handtagets form bildar den där mjuka svepande bågen jag ibland talar om i mina texter. Den där som inte skall brytas för att inte flippern skall bli obehaglig mot pekfingret när kniven brukas. Här är det riktigt bra utfört.

Sen skär inte clipet in i handen utan försvinner på ett förtjänstfullt vis vid användande och att man valt att fasa handtaget kraftigare desto närmare bladet man kommer. Det är alltså något mer rundat precis där det känsliga tumvecket hamnar när man tar i lite.

Små saker som tillsammans i slutändan höjer helhetsintrycket avsevärt och därmed bidrar till det jag kallade "knivens uttryck". 


Öppning och lås


Att öppna den här kniven är så där härligt snärtigt som det kan vara på en bra flipperkniv. S571 Pro är inte den snabbaste jag hanterat men bra, riktigt bra. Ett par saker är värda att lyfta fram. Det första är en känsla av säkerhet. Den härrör bland annat från att motståndet inte är så hårt att man behöver pressa stenhårt innan bladet släpper men det är också det som hindrar den från att vara blixtsnabb. Det och det stora bladet. Det är en viss massa som skall accelereras.

Men jag uppskattar den avvägningen för i det här fallet medför det att kniven upplevs som närmast omöjlig att misslyckas med. Det andra som bidrar till det är att att flippern inte kräver någon tanke alls. Den kan attackeras ur vilken vinkel som helst hållandes kniven hur som helst. Bladet far ut ändå. Jag är ingen anhängare av knivar som kräver exakta handgrepp och att man måste "förladda" fingret genom att spänna det för att slutresultatet skall bli bra. Den sortens motorisk fingergymnastik hör inte hemma på en kniv. Särskilt inte om hela systemet syftar till att få fram bladet snabbt. Försök med det om ni är kalla och valhänta eller stressade av en eller annan anledning. Det först som ryker i de situationerna är de finmotoriska färdigheterna.


En effektiv och bra liten flipper. Den är försedd med mjukt rundade sidor som synes men friktionen kunde bättrats på


Själva flippern är rätt liten och dugligt rundad. Men den kunde fått en räffla eller två mot toppen till för att säkerställa aningen bättre fäste. I alla fall om man är våt om händerna noterade jag vid test. Då förloras lite av den säkerheten jag talade om ovan och det går faktiskt missa den trots allt.  

Känslan i kniven när bladet far ut och framförallt på väg in igen är jämn och mjuk. Bladet faller inte fritt utan har den där lätt hydraliska känslan jag föredrar. Fingergiljotiner ger jag i allmänhet inte mycket för. Som sagt det finns situationer som kanske inte är optimala och då behöver inte det riskmoment adderas till handhavandet av knivar.

Bladet löper i det här fallet på något så avancerat som nållager vilket ger större kontaktyta än traditionella kullager och borde därmed åtminstone teoretiskt ge mer stöd åt bladet. Något som kanske är värt att beakta ur slitagesynpunkt över tid. När knivar är nya torde det inte vara någon skillnad.

Ett av de bättre ramlåsen


Låset är konstruerat som det skall och fungerar helt utan negativa anmärkningar. Glapp, spel, stick, slip och allt vad det heter lyser med sin frånvaro. Konstruktionen är ett standardiserat ramlås med utbytbart stålinlägg i låsarmen. På plussidan utom själva låsfunktionen hittas att låsarmen är lätt att komma åt och och lika lätt att släppa. Armen är något högre än presentationssidan och har fått sig en liten fördjupning för tummen att ta spjärn emot för att åstadkomma detta.   

"Beta Plus Lock" kallas det här extralåset som förhindrar låsarmen att röra sig när det är aktiverat


Det som är speciellt är att Real Steel valt att förse den här kniven med vad de kallar "Beta Plus Lock", en funktion jag personligen kan vara utan. Det är en av de där extralåsen som förhindrar låsarmen att röra sig. Som sådant fungerar det väl men jag förstår verkligen inte finessen med dem ens på idéstadiet. Vad som inte fungerar lika väl är att själva skivan som utgör knappen för extralåset kan spinna och därmed rasslar en smula. Ett litet smolk i glädjebägaren. 


Att bära


Det går inte att komma ifrån att det här är en relativt stor kniv vilket till viss del avspeglas i hur den känns i fickan. Längden märks men det är framförallt bredden som är påtaglig. Tunn är den däremot med sina 12 millimeter över ryggen så på den ledden är S571 Pro diskret. Det i kombination med den låga vikten på under ett och halvt hekto gör att den inte är oäven trots allt. I sin storleksklass får den mer än godkänt. Det är trots allt skillnad på en liten fickkniv och en fullvuxen fällkniv med ett blad som närmar sig decimetern. Något får man betala för egglängden. 

S571 på plats i ett par byxor. Tämligen diskret trots sin storlek


Clipet förtjänar ett extra omnämnande då det är ett skulpterat clip som fungerar utmärkt. Utan att ha studerat det vetenskapligt tycker jag mig märka att allt fler clip av den typen  från flertalet tillverkare blivit bättre. Tidigare var majoriteten hopplösa då de såg bra ut men i allmänhet var skräp att använda. För styva, för små ramper och alldeles för ont om utrymme under dem var vanliga problem. 

Det här är tämligen tunt och fjädrar därmed tillräckligt för att kunna föras över kanten på textilier som exempelvis en jeansficka. Det låter även kniven glida tämligen långt ned i fickan vilket jag uppskattar. På den punkten är inte alla överens med mig vet jag. Det är en ren smaksak.

Clipet är en angenäm bekantskap i synnerhet som det är ett skulpterat dito det handlar om


Men en av de bästa sakerna med clipets utformning är att spetsen INTE pekar utåt. Det blir därmed bekvämare att ha i handen vid brukande som tidigare nämnts och det skrapar inte upp omgivningen när den vilar i sin tyghamn.    

Själva flippern är tämligen liten och diskret så den stör inte mer än nödvändigt. Helt anonym i fickan kan en flipperkniv inte bli därvidlag men här irriterar inte den detaljen. Återigen ett område som bidrar till ett gott helhetsintryck. 


Sammanfattningsvis

Det första intrycket av Real Steel S571 Pro består och det är att den känns lätt och välbyggd samt att de övergripande linjerna är eleganta med ett snyggt blad. Att vikten överraskar beror på att det här är en kniv som är relativt massiv sett till det yttre men väger in på låga 140 gram. Mycket av det beror på kombinationen flatslipat blad och invändigt lättade titansidor. Därutöver är den välbalanserad och helt neutral i sin viktfördelning vilket ytterligare bidrar.   

Det andra intrycket dröjer sig kvar även det och det är att kniven känns mekaniskt sund och att bladform och slipning borgar för en kompetent kniv. Även materialval och dimensioner känns lämpliga med avseende på knivtyp. TC4 titan i handtaget och Elmax i bladet som löper på nållager och ett välkonstruerat ramlås enligt modern standard. 

Med den här kniven visar Real Steel att de står sig väl i konkurrensen


Kniven utstrålar en solid känsla av kvalitet med något litet undantag. Jag är ingen större vän av hur disken till det extra låset sitter löst och kan rotera. Det var inte heller något som omedelbart gick att åtgärda.

Med modeller som den här och de andra premiumutgåvorna visar Real Steel att de vill vara med och slåss om den marknad som nu befolkas av märken som Reate, Rike, Stedemon och WE-Knives men kanske framförallt av Kizer när det gäller volym. Märken som jag ibland kallar för de nya kinesiska drakarna. De som fått alla att inse att tiden då de enbart ägnade sig åt plagiering och piratkopiering i Kina är över. 

Kvaliteten finns där men kanske inte namnet, än kanske skall tilläggas. Liang Gang som upphovsmannen heter har lyckats med en ren och tilltalande helhet kryddad flera välgjorda detaljer som höjer den här kniven över mängden. Allt väl producerat av Real Steel.

Exempel på utseendemässiga sådana är hur man valt att inte borra hål i handtaget för fånglina utan valt en dold lösning. En annan är det nästan helt sterila bladet och diskreta loggan på handtaget. Även satinfinishen som matchar vinkeln på ricasson skänker harmoni. Sen bjuder kniven på mekaniska finesser som ovanligt fina lager och ett extra lås för den som traktar efter det.

Apropå utseende måste jag säga att den är rätt anonym och antingen tilltalas man av det eller inte. Juryn är under överläggning gällande det som man säger på engelska. För den som gillar den rena "titanknivslooken" är det här en het kandidat som jag varmt rekommenderar. 

Känner man för att skaffa sig en S571 Pro så får man bestämma sig kvickt då det här är en begränsad upplaga, just den här råkar vara nummer 546 av 599. Sen blir det inga fler om man får tro RSK.*




Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 143 g (vägd av mig), 145 enligt specifikation
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Elmax
Handtag: Titan, TC4
Lås: Ramlås med stålförstärkning samt "Beta Plus Lock"

Producerad av: Real Steel Knives, tillverkad i Kina



/ J - överraskad

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 



* Något som förvånar är att av vad jag kunnat utläsa har kniven varit ute på marknaden, tagit slut och dykt upp igen vilket får mig att fundera lite över de där 599 exemplaren. Särskilt då jag såg att en tysk återförsäljare hade fyra stycken att avyttra. 

tisdag 5 september 2017

Dagens bild nr 121 "En hög med virke"


Handtagsmaterial finns det många av. Bland annat av det skälet har jag en serie på mitt Instagramkonto döpt till "Handle Materials". För stunden har metallhandtag återigen fått sig ett uppsving som i vissa kretsar dominerar så starkt att man kan tro att det är det enda som finns att tillgå. 

Från början var det brons, koppar och stål som gällde på fällknivar. De fick senare konkurrens av diverse konstmaterial med otaliga plastvarianter i täten. Idag kan de heta saker som Zytel, GRN, Grivex, FRN, GFN och så vidare. Det handlar i alla fall om fiberförstärkta plaster. De i sin tur har konkurrens av superversionerna av konstmaterial som olika kolfibervarianter, G10 och Micarta. Det senare är för den som inte vet en hög med tyg, papp eller annat material som dränkts med lim under tryck och värme. Ja, mycket förenklat då. 

Det som står för metallhandtagens uppsving är diverse titanlegeringar. De gör metallknivarna lättare än fordom och därmed mer attraktiva.

Förutom att det finns många varianter på material finns det förstås även oändliga former, mönster och ytbehandling. Det är troligen därför naturmaterial alltid kommer att vara tilltalande. Vid sidan om eller kanske snarare parallellt med de ovan uppräknade materialen lever ben, horn och inte minst trä sitt eget lilla liv. 

Vad det bland annat ger är ett personligt tilltal. Den ena träbiten är inte den andra lik. De skiljer sig sinsemellan i struktur, ådring och mönster. Charmen i icke uniforma utseenden helt enkelt. 

Det är därför, gissar jag, som det på dyrare knivar är populärt att förutom forna tiders damasksmiden i bladet även inkorporera material som Timascus och Mokuti. Det är varumärken för olika varianter av mönstrade titanbaserade material. De har ådring och karaktär nästan som trä men blänker förföriskt för den som vill bejaka sin inre skata



"Pile of Wood"


Dagens bild valde jag att kalla "Pile of Wood" och visar några knivar som låg närmast vid fototillfället med just trä i skaft och handtag. 

Där återfinns "trä" som Bucks "Dymond wood" och "Cherry Wood" vilket inte alls är massivt trä utan laminat. Sen hittas "Quince Burl Wood" eller kvitten och Cocobolo på MCustaknivarna som ingår i högen. Enzokniven har skaftsidor i masurbjörk och i customkniven från ML-Knives återfinns lönn. Ekas knivar görs med stabiliserat trä i vad som idag kallas för "integral" om det görs i metall, det vill säga ett helt stycke. I det här fallet är träslaget Bubinga. Sen har Viperkniven längst ned försetts med skollor i valnöt och Foxkniven "Ziricote". 

Underst en Joker i leken...bokstavligen och den har olivträhandtag. 




/ J - känner sig träig

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 3 september 2017

Pakistanska äventyr


Möjligen är rubriken en smula vilseledande då jag i ärlighetens namn inte alls vet om den här kniven är gjord i sagda land. Men sannolikheten är mycket stor med tanke på omständigheterna. 

Det rör sig om ett auktionsfynd. Eller för att vara mer exakt ett potentiellt fynd. Det kan även bli en historia om lurendrejeri eller komma att handla om ett tredje, högst troligt alternativ, nämligen det att man får precis vad man betalar för. 

Det här är precis vad jag tror mig betalat för


Att det handlar om en kniv från österlandet står inte i beskrivningen. Men den är mycket ärlig och som märke anges "no name". Dock står att den är handgjord. Båda de upplysningarna pekar österut, det och priset. I produktbeskrivningen står att läsa att knivarna kan kosta allt mellan 69-149 dollar. Jag betalade 14 Euro.  

Vidare nämns att materialet i bladet är ett damaststål och ingående komponenter preciseras till: 1095 och 15N20. Rostbenäget kan konstateras. Antal lager sägs vara 274. Att det ens omtalas ser jag som ett plus sen kan jag förstås inte veta om det stämmer. 

Skollorna uppges vara kamelben och det tror jag på då det är ett billigt och i stora delar av världen lättåtkomligt naturmaterial. 

Det är ingen design jag känner igen så det rör sig inte om piratkopia


Hela äventyret består i att utforska terra incognita för mig. Hur är egentligen passning och kvalitet på den här kniven? Av bilderna att döma ser de någorlunda ut. Men en bild säger inte bara mer än tusen ord den är lätt att försköna, förfalska och kan bytas ut också. Dessutom är försäljaren noga med att tala om att det inte är exakt kniven på bilden som erhålls eftersom det skulle bli dyrare att fotografera varje kniv enskilt. Så det är högst troligt ett utvalt exemplar som avbildats vilket väcker följande frågor:  

  • Är det "äkta" damasksmide eller är det bara etsad stålplåt i bladet? 
  • Om den är äkta hur grov är strukturen i bladet?
  • Är härdningen ens duglig eller är det en rostig bit järn som anländer? 
  • Är den överhuvudtaget slipad och i så fall hur illa?
  • Kan jag stoppa ned pekfingret mellan skolla och tånge? 
  • Hur ser det medföljande fodralet ut?


Frågorna är många och jag är er svaren skyldig!


/ J - nyfiken



lördag 2 september 2017

Knivrecension Spyderco C135 PPT

-  en udda fransos/amerikan/taiwanes



Det pratas i knivsamlarsammanhang ibland om "graaler" av olika slag. Termen är löst hållen men refererar inte sällan till väldigt dyra eller halvt ouppnåeliga knivar av allehanda slag. Mina ambitioner och ekonomiska muskler därvidlag är något mer modesta och jag har ingen enda helig bägare att jaga. Men det finns en större mängd schyssta muggar att samla på vägen och det här var sedan länge en sådan. Så när jag fick erbjudande från en vän att köpa en var beslutet lätt att fatta. 

Spyderco C135 PPT


Av någon anledning har jag sedan länge varit fascinerad av Fred Perrin som person. Det kan ha att göra med hans synnerligen brokiga bakgrund och min tidigare starka koppling till kamparter av olika slag. Redan tidigt var jag intresserad av hans "La Griffe", en kniv som kommer att införskaffas någon gång, samt hans tankar om användandet av små blad till självförsvar.

Just det ordet är väldigt känsligt och något jag numera är mest teoretiskt intresserad av. Oftast behöver jag försvara mig mot mig själv istället och då behövs inga knivar. Eller kanske oerhört många för att hålla mig själv i schack. 

En annorlunda och personlig kniv vars estetik kräver en viss tillvänjning


Dagens kniv är designad av Perrin även om han inte gjorde det själv. Därav det något kryptiska namnet "PPT" där bokstäverna står för initialerna hos de tre upphovsmännen Perrin, Perotti och Thiel. Vad många inte känner till är att den här Spydercokniven mest av allt är en tolkning av en customkniv av Sacha Thiel


Blad


Bladet på PPT gömmer flera intressanta detaljer. Formen i sig är speciell och får sägas vara en rätt rejält modifierad wharncliffe. Tydligen är den här bladformen populär i frankrike eftersom den även återfinns i modeller från till exempel Bastinelli.

Det som särskiljer bladet från en mer traditionell wharncliffe är att eggen fått sig en svag kurvatur mot spetsen till vilken utgör en rudimentär buk och att bladet på ovansidan försetts med såväl en falskegg som en svag fördjupning för tummen. Därtill har bladet ett "choil" eller en rejäl fördjupning mot handtaget till för att underlätta detaljarbeten. De olika greppmöjligheterna understryks av att bladryggen fått sig dubbel uppsättning räfflor för olika positioner. 

En modifierad wharncliffe med ett utseende som var före sin tid*


Bladlängden är åtta centimeter och stålet är S30V från Crucible. Ett vanligt stål på de Spydercoknivar som likt den här är gjorda i Taichung, Taiwan. Om stålet har sagts och skrivits mycket och en summering blir att det är ett mycket bra och balanserat stål sett till de sammanvägda egenskaperna. Det är inte längre "top of the line" ett faktum som dock inte gör det värdelöst över natten. Något man ibland kan få intrycket av i annonser och reklamtexter. Även forum och Instagramdiskussioner kan rusa iväg på den fronten. 

Bladet är helt flatslipat från en godstjocklek på tre millimeter. Den grovleken är ett bra grundmått för en en kniv som skall kunna skära utan att skämmas för sig. Det märks att modellen har några år på nacken då jag misstänker att om den gjorts idag hade man som tillverkare lockats av "overbuilt"-trenden och ökat grovleken. Det är märkligt vad den där extra lilla millimetern upp till fyra gör stor skillnad på knivars prestanda till det sämre. Jag kan lova att den här kniven inte går av ändå. 

Flatslipat blad i Crucibles S30V


En av de mer ovanliga dragen hos den här kniven är spetsens placering i relation till handtaget. Det gör att den hamnar mer i linje med armen än vad brukligt är. Den känslan förstärks av handtagsformen. Orsaken är högst troligen baserad på tankar om kvicka blad i självförsvarshänseende, särskilt om man vill sticka med den. Men på köpet får man en kniv som fungerar bättre än genomsnittet mot jämna underlag som skärbrädor, huggkubbar och träbitar. 

Vad beträffar den praktiska biten är bladet på PPT riktigt sympatiskt. Dimensionerna gör som sagt inte bort sig och när kniven närmar sig papper, tjockare papp och kartong så ger de sig nästan från början. Den skär följaktligen riktigt bra i sådana material. Det lite bredare handtaget ger en bra bas för ett stabilt grepp och det flatslipade bladet gör sig rättvisa vid långa genomgående skär. Detta gäller även tunnare plast och tyg. Här blir även en av öppningshålets fördelar gentemot tumdiskar och knoppar tydlig. Det finns inget som är i vägen och hakar i materialen som skärs. 

Spetsen är mer än kapabel och något kraftigare än på många andra Spydercomodeller som exempelvis den så populära PM2. Det gör att det känns tryggare att penetrera saker som hård plast och förpackningar och även bräcka lätt i sidled utan att det känns som den skall gå av. Vill du knäcka den går det nog men en viss ansträngning krävs.


Handtag


Handtaget på PPT förtjänar ett extra omnämnande då formen inte är helt ordinär. Det drar lite åt "pistolmodell"-hållet vilket innebär att det kröker rätt kraftigt.** Det i kombination med bladets form gör att spetsen hamnar tämligen lågt i relation till handleden som sagt. 

Skollorna på PPT har ett distinkt mönster som greppar bra 


Kniven är uppbyggd kring en kraftig stålram och försedd relativt tjocka skollor av G10. Sidorna är både välvda och försedda med en struktur som Spyderco själva kallar "corrugated" - kraftiga åsar i ett topografiskt mönster. Dylika skollor för med sig både för- och nackdelar. Visst, de ger ett bra fäste och skänker ett intressant yttre. Men det gör även att kniven blir svårare att dra och stoppa undan.  

Sen är PPT gissningvis ungefär 20 gram tyngre än den behövt vara än om materialet i ramen varit titan. Men vikten fördelas på ett klurigt vis. Kniven är inte helt neutral utan balanspunkten återfinns bakom den första fördjupningen för pekfingret. Så placeras två fingrar på handtaget så balanserar kniven där. Det medför att PPT känns oerhört stabil i handen samt väldigt kvick. Det är emellertid en något märklig balanspunkt eller snarare ovanlig så jag är fortfarande inte säker på huruvida jag uppskattar den fullt ut eller ej. Som grundregel ser jag gärna att knivar är helt neutrala. Men undantag finns alltid.

Handtagets utformning och bladformen gör att spetsen befinner sig lågt visavi handen


PPT är ett exempel på en kniv där vikten faktiskt bidrar mer till att den känns solid än tung i handen. Det har med viktfördelning att göra. Inte bara den på längden som diskuterats utan även på höjden. Det senare missas i en del knivar. Balans åstadkoms i flera dimensioner. Det blir ofta tydligt i knivar med ramlås och en presentationssida i lättare material som G10 eller kolfiber. De kan ha en tendens till att vilja kantra sidledes i handen även om balansen längsledes är god. 

Kniven skulle kunna vara ännu mer urborrad än den är. Här har det satsats mer på hållbarhet än lätt vikt. Det intrycket förstärks av en kraftig backspacer som är skruvad från båda håll genom ramen. 

Ergonomin är med något undantag lysande. De flesta grepp fungerar bra och några är utmärkta. Särskilt gäller det de vanligaste som "hammpargrepp","sabelfattning" med tummen på bladryggen och "fillippino" med tumme ännu längre fram på bladet och resten av fingrarna längre fram på handtaget. Av samma skäl fungerar kniven riktigt väl då man styr med pekfingret på bladryggen. Riktigt stabil och säker är den även i omvänt grepp á la ishacka.

PPT har skruvade sidor och en backspacer. Ramlåshybriden gör att ramen är assymetrisk. Finishen är god men lite 
grovhuggen vilket syns på passning och slipning/fasning. Senare Taichungknivar är väsentligt mer förfinade


Det som drar ned betyget på ergonomifronten är att ryggen är något kantig och att kniven hade varit mjukare i handen med exempelvis micartahandtag eller slipad G10. Spetsen på clipet är i vägen vid några grepp och uppskattas inte alls av undertecknad. Inte så mycket att det är en katastrof men jag planerar ändå att åtgärda det. Ytterst märkligt att en så namnkunnig tillverkare som Spyderco kan missa en sådan detalj. De är annars kända för sina utmärkta clip. 


Öppning och lås


Att kniven öppnas med ett hål i bladet kommer knappast som en överraskning. Hålet med fjorton millimeters diameter är ovanligt stort vilket underlättar åtkomst. Placeringen och det väl avvägda motståndet gör att bladet gärna vill flyga ut när man öppnar kniven.

Ett stort och mycket lättåtkomligt öppningshål. Om man är högerhänt vill säga


PPT är med andra ord mycket lättöppnad och det fungerar både att smyga fram och att flippa ut bladet beroende på humör. Men det gäller emellertid endast med höger hand. Vänsterhänta göre sig icke besvär och därmed heller inte de som gillar att använda en "spyderflick", det vill säga öppna bladet med långfingret. Bladet sitter ovanligt djupt i handtaget för att vara en Spyderco och själva hålet har inte kompenserats med den vanliga puckelryggen vilket gör att låsarmen delvis täcker det från låssidan.

Bladet löper på välgjorda glidlager i brons och byggkvaliteten är som vanligt på allt som kommer från Taichung, Taiwan mycket god även om den i det här fallet inte når upp till de höjder som Sage 2 och framförallt Hungarian befinner sig på. Den här kniven är mer opolerad och grovhuggen så det andra f:et i "F&F", finish är inte den bästa.  

En linerlock eller var det nu en framelock? Snarare det senare med tanke på dimensionen 


Låset på kniven är en särskild historia då det är en hybrid mellan ett ramlås och en linerlock. Det fungerar i praktiken som ett ramlås försedd med en skolla även på låssidan som döljer delar av låsarmen. En inte helt konventionell lösning men en variant jag personligen uppskattar. Särskilt när den som här är gjord i stål. Således finns inga tendenser till "stick", "slip" eller några andra ramlåsproblem som fått egna termer. Det kan tilläggas att kniven köptes begagnad och att jag därmed inte vet hur mycket brukad eller insliten den är. I nuvarande skick fungerar den klanderfritt. 


Att bära


Fickknivar tillbringar en hel del tid i fickor. En tautologi värd att beakta. Faktiskt oftare och längre tid än man skär med dem så hur de uppträder där är inte alls oviktigt. På det här området bjuder PPT på ömsom vin ömsom vatten. 

För det första har kniven lägre profil än många Spyderocmodeller i och med den flata ryggen på bladet. Det som gör att kniven trots allt bygger lite på höjden är det krökta handtaget. Men generellt gör den sig bra i fickan. 

Ett för Spyderco unikt clip och inget av deras bättre. Det är spetsen som får det att haverera


Den känslan förstärks av det för Spyderco unika clipet. Det är av "fold over lowrider"-typ och gör att inget av kniven sticker upp i fickan när kniven förvaras där. Det medför minskad risk att tappa kniven. Det är även relativt diskret till format och utseende med sin borstade stålyta. Inget högglanspolerat här inte. Den mjuka släta ryggen på kniven utan uppstickande flippers eller annat vasst otyg gör även att en hand kan dyka ned i fickan utan att bli sargad. Sargad kan man dock bli av spetsen på clipet som är olyckligt utformad.

En påminnelse till ALLA tillverkare: CLIP skall ALDRIG förses med spetsar som är vinklade utåt, aldrig någonsin utan undantag! 

De skrapar upp saker, känns vassa när man kommer åt dem av misstag och skaver i handen när kniven brukas. Clipet på PPT är fäst i bakänden av handtaget med endast en skruv och spänsten i det är exemplarisk och utrymmet för tygkanter adekvat så för övrigt är det bra. 

Så långt nästan bara lovord med avseende på fickvänlighet. Men allt är inte ros i det här fallet. Kniven är som sagt relativt tung och framförallt är den tjockare än den genomsnittliga Spydercoskapelsen med sina fjorton millimeter över ryggen. Det som ger mer stabilitet vid bruk tar också mer rum i fickan. Logiskt men påtagligt i det här fallet. 

Vidare kan sägas att handtagssidorna visar fram sin sämre sida när det kommer till bärkomfort. En mycket genomtänkt och bra detalj är dock att mönstret avlägsnats där clipet möter handtagssidan. En liten sak men extra viktig när mönstret är så grovt som på den här kniven. Generellt tillhör sorten inte mina favoriter av just det skälet. De bärs inte särskilt bekvämt. Men det bryter mot slentrianen med raka G10-sidor, det ger bra fäste och det skänker kniven ett mer intressant utseende som sagt.

Sammantaget är den här kniven både diskret (utseendmässigt) och påtaglig (vikt/volym) i fickan. Det är ingen av Spydercos bästa knivar därvidlag.


Sammanfattningsvis



En sak kan sägas om Spyderco PPT och det är att den inte är tråkig. Det är en polariserande kniv, antingen gillar man den eller inte. Nu verkar det för all del gälla Spyderco som märke överlag. Det är något med hålet och hur det i allmänhet påverkar bladformen tror jag. I det här fallet ändrar det inte yttermåtten alls men att det är ett stort jäkla hål mitt i bladet går knappast att bortse ifrån. För somliga är det en merit och för andra är det närmast att betrakta som ett rött skynke. 

Det går inte att komma ifrån att det är ett hål i bladet


Emellertid är det i det här fallet den specifika bladformen, en variant som för övrigt har tagit stor plats på knivscenen efter det att den här kniven skapades som är den stora poängen. Nu är modifierade Wharncliffe- och Sheepfootblad det sista skriket och översvämmar marknaden. Så uppenbarligen verkar allt fler acceptera det.  

Den goda ergonomin är en annan poäng. Den här kniven sitter fast i handen och stannar där. Det är också en kniv som är betydligt mer praktisk än den först kan verka. Bladform, format och lås gör sammantaget PPT till en riktigt bra EDC-kniv. Men och det finns ett men, vikt, tjocklek och i viss mån utseende försämrar den biten och drar ned helhetsbetyget något på den fronten. Enligt mig kanske skall betonas. 





Jag hävdar därför att Spyderco PPT är något av en entusiastkniv. Gillar du utseendet och de utmärkande egenskaperna hos både blad och handtag så är du troligen fast ordentligt. På köpet får du en välbyggd, kompetent kniv med mycket personlighet. Gillar du den inte så kan jag förstå det med. För mig är den dock en schysst mugg!

Att köpa den är emellertid lite krångligare. Grundmodellen har tagits ur produktion sedan länge. Kniven kom sedan i en tillfällig upplaga i begränsat antal med svart blad men även den har kommit och gått i katalogen. Därmed är det begagnatmarknaden som gäller för den intresserade. Av det skälet är det svårt att uttala sig om prislappen.



Här mer information från Spyderco hemsida.


Specifikation Spyderco C135 "PPT":

Längd utfälld: 187 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 150 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10 över ram av stål
Lås: framelock, linerlockhybrid

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichujng, Taiwan


* Eller möjligen mycket långt efter beroende på hur man ser det. Bladet påminner även om en avkortad version av en historisk Seax.
** Ett  typexempel på ett sådant handtag återfinns på Spydercos Ansö-samarbete "Zulu" där det är ännu mer uttalat.

/ J - entusiast

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre