tisdag 28 februari 2017

Ett namn, ett kungarike för ett namn!



Nuförtiden skall knivar ha namn. Det anses "coolt". Det duger inte längre med Mora no 1, no 2 och så vidare. Även sagda företag har anammat trenden och deras nuvarande storsäljare på den internationella marknaden heter saker som "Garberg" och "Eldris". Utan att vara elak känns det lite som man lånat från en icke namngiven möbeljättes sätt att döpa produkter. Fast jag måste erkänna att jag gillar när bra knivar är försedda med namn. Det är ruskigt svårt att minnas alla sifferkombinationer och inte är det särskilt personligt eller roligt heller. 

Men det är inte lätt det där med namn på en global marknad. Exemplen är många när det gått lite fel och exempel kan hämtas från bilvärlden där det från stund till annan dyker upp grova misstag när någon marknadsföringsavdelning glömt att kontrollera jordens alla språk. 

Ett sådant exempel som handlade om Norden och Sverige var ju "Honda Fitta" vars namn som bekant drogs tillbaks och istället blev "Jazz" i den här delen av världen. Redan på sjuttiotalet försökte Ford med sin "Pinto" som inte gick så bra i Sydamerika där det är ett slanguttryck för det manliga organet. Inom min kära cykelvärld kan vi skratta lite åt Brittiska "Kinesis UK" vars förkortning och logga blir intressant på svenska!

"Play it safe Sam" ZT tar inga risker med sin "0450"


Många tillverkare väljer därför helt anonyma sifferkombinationer som sällan förargar. Det skulle väl möjligen vara några få som "666" då. Är man bilentusiast kanske siffror som 740, 911, 560 med flera säger något. 

I knivvärlden finns många som gör likadant. Är fega alltså. Ett typexempel är Zero Tolerance med sina 0200, 0450, 0770 och så vidare. En tillverkare som började med enbart hemliga koder men senare insåg att namn är bra är kinesiska Kizer. Nu heter de istället saker som Walkabout, Korto, Velox, Roach och Kyre.

Min andra Kizer var en "Ki4419A3" vilket inte låter så upphetsande. Ett namn behövdes och det genast. Det förvillande med den kniven är att den var en av de första att döpas och man sneglade på handtagsmönstret, Det blev därför "Sunburst" men det dög tydligen inte varpå den senare döptes om till "Sliver". På sin hemsida garderar sig Blade HQ och skriver ut båda namnen samt beteckning.

Annars är förstås akronymer oerhört populärt. Framförallt i USA, de vill ju ha det i alla sammanhang. Valfri organisation eller TV-serie kan tjäna som förlaga. Det mest tydliga exemplet är nog SOG Knives som helt enkelt plankade den militära frasen "Studies and Observations Group" eller förlåt hedrade som de själva väljer att uttrycka det.

En äkta akronym från USA, fast tillverkad i Italien - DPx "H.E.A.T"


När det gäller knivar trånade jag tidigt efter en Benchmade "AFCK" vilket utläses: Advanced Folding Combat Knife. Nästan samtida var Gerber med sin "CF" vilket är kortare och helt enkelt står för "Combat Folder". Nu har jag en DPx "H.E.A.T" som lär betyda "Hostile Environment At hand Tool". Sen har OKC - Ontario Knife Companys "RAT" blivit mycket kända. Det står för Randall Adventure and Training.

CRKT kan de med eftersom de ju egentligen heter "Columbia River Knife and Tool" vilket är för långt att säga. De hade en tidig modell som för övrigt är tillbaka som heter K.I.S.S vilket står för "Keep It Super Simple". Sen har de gått hela vägen till GSD, "Get Shit Done" men eftersom jänkare kan vara ett känsligt släkte får man inte skriva "shit" i text så ibland hävdas att det står för "Get Stuff Done" istället.

Namn kan vara fyndiga också. Den här modellen från Böker heter "Exskelibur" vilket förstås är en ordlek baserad på 
kung Arthurs berömda svärd och de två upphovsmännens namn, Mike Skellern och Fred Burger


Fler fyndiga namn kommer från den hawaiibaserade knivmakaren Ken Onion (lök) som döpt en serie knivar i Kershaws 
regi till Chive (gräslök), Scallion (schalottenlök) och Leek (purjolök). Något jag tog fasta på i den här bilden


Ibland träder språkförbistring in och alla kinesiska försök är inte helt lyckade. Ett företag heter "Harnds" vilket är en sammanslagning av alla praktiska ord de kunde komma på som "Handy" och "Ready". Resultatet gör att det knappt går att uttala.

Sen finns förstås produkter som inte borde döpts alls. Vad som sägs om namn som "Broken Skull"? Jo, jag känner till historien bakom och jag förstår att någon tycker att det låter tufft. För mig låter det enbart juvenilt. Dessutom är typsnittet horribelt även om det inte kommer i närheten av det som präntats på "Spike" från samma företag.

Ingen Sebenza men väl en Zulu - en Spyderco designad av Jens Ansö


Andra namn är mer väl valda. Chris Reeve valde zuluordet för arbete till sin numera ikoniska kniv "Sebenza". Ännu längre går Kershaw som kallar en modell för Needs Work,

Apropå arbete var Spyderco ett företag som förstod det där på en gång. Sifferbeteckningar har de förvisso alltid haft men parallellt med namn. Deras genombrott blev just Worker och senare har namn som Police, Paramilitary2, Delica och Techno etsat sig fast.

Just nu sitter jag med en ZT "0220" i handen. Knivarnas motsvarighet till XC90 tycks det. Grov och stabil, välbalanserad och sofistikerad men någon riktig terrängbil är det inte. Mer av en SUV då, en utan provocerande namn.


/ J - saknar namne


fredag 24 februari 2017

Dagens bild nr 105 "Bolt"


Det här är bilden som illustrerar kniven som försvann. Eller snarare såldes vidare till förhoppningsvis glad ny ägare. Kniven var inte bara i nyskick den var i princip helt oanvänd. Orsaken var ingalunda att jag tycker att det var en dålig kniv på något vis. Den blev mer liggande i en tid då flera andra knivar ramlat in i högen och andra väntade på recensioner varpå den inte fick den uppmärksamhet den kanske förtjänade. 

Sen led den av ett problem som kanske känns igen. "Massiv anonymitet", det vill säga det var inget alls som stack ut på den. Inga superlativ men heller inte något extremt negativt. 



"Bolt"


Bolt är ritad av Kizers "in house-designer" Kim Ning som inte gjort bort sig på något vis. Ergonomin var ok, bladformen duglig, funktionen utmärkt. Kizers sedvanliga goda byggkvalitet återfinns även i deras "Vanguard-serie" och ackompanjerade för prisklassen väl valda material som G10 som fått sig en rejäl rundning och VG10-stål i bladet. Det senare fick sig även en liten fräst skåra av estetiska skäl vilket lyxade till det något. 

Sammantaget en god kniv som bara inte riktigt "talade" till mig av någon anledning. Ibland bara blir det så!

God fredag önskar jag er för övrigt!



/ J - fredagsfunderar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 20 februari 2017

Släpp käpphästarna fria, del 2


Nu har det passerat ett tag sedan sist och vi närmar oss därmed våren så sakteliga. Någon besvärlig vintervecka ämnar säkert ära oss med sin närvaro även här nere i södern men ändå. Jag såg en halvtrasig hårdrockgitarr i skyn, "Flying V" igår. Det visade sig vara gäss på ingång. 

Annars märks det i knivstallet där otåligheten växer och det finns naturligtvis fler ystra fålar än de som presenterades i den första delen av den här miniserien. Ibland återfinns en och samma egenskap till och med i samma ök och långvarig korsavel har gjort att det inte alltid är lätt att se skillnad på de olika individerna. Men om ni spanar noga kanske ni kan urskilja några av era personliga favoriter!


Bilden döpt till "It's only a Mirage". Tänk att så många fel kan klämmas in i en och samma kniv!


Här nedan introduceras några fler karaktärer som döljer sig därinne i stallets dunkel och idag skall vi ägna oss lite mer åt själva framförandet. Hur det känns att sitta upp i sadeln och greppa tyglarna. Dagens tema med variationer rör ergonomi.


  • Handdödaren - biter utan tvekan den hand som föder den. Hungriga clip igen, i det här fallet de som enträget skär in i handen. När knivar används skall clip inte påverka ergonomin mer än nödvändigt och framförallt inte gräva sig in mjukdelarna i handen. Det handlar om grundläggande formgivning och inte raketforskning. Bland missdådarna återfinna såväl stora som små märken, dyra som billiga knivar om vart annat. Ännu märkligare är att det finns exempel på tillverkare som i en stund gör rätt för att i nästa synda grovt trots att kompetensen borde dröja kvar. 
  • Vandalen - har en ytterst avog inställning till resten av världen. Clipet som förstör sin omgivning är ett fenomen närbesläktat med den ovan nämnda Handdödaren men tar vid där den ger upp. Spetsen är helt enkelt något vinklad utåt. Redan någon grad och några millimeter för mycket räcker. Bildörrar, dörrkarmar, stolar, soffor eller vad som råkar komma i vägen ligger då risigt till liksom bärarens humör och i förlängning plånbok. 
  • The Jimpmaster - är en exotisk art som hittat hit från andra breddgrader och är taggigare än ett piggsvin. Det handlar om överdriven "jimping", för mycket och/eller för grov. Av någon märklig anledning tror hälften av alla tillverkare av moderna knivar att de främst skall användas av folk iklädda boxhandskar som jobbar med vaselinframställning. Det må vara hänt på stora och buffliga knivar som rymmer en handskbeklädd hand. Men på en normal fickkniv är det bara fånigt. Se även "Tallkotte".
  • Vågen - är mjuk, elegant samt - fel. Det handlar om "Choils" som skjuter handen bakåt på handtaget vilket är en styggelse. Fördjupningar bör formas efter fingrar samt underlätta grepp. Det sker oftast bäst i halvcirkelform. Ser de ut som en våg riktad bakåt på handtaget tvingar de handen att migrera på ett oönskat vis. Vanligt misstag av formgivare som inte kan något om ergonomi eller bara totalt glömt sig i ivern att åstadkomma vackra former.
  • Höken - ger dig ett tjuvnyp. Av någon för mig outgrundlig anledning uppstod simultant på ett par ställen idén om att kroka en "flippertab" framåt i stängt läge vilket bildar en näbb. De som hittade på det glömde då åt vilket håll den pekar när kniven är öppen samt hur det känns om man faktiskt använder kniven alternativt byter grepp på kniven till omvänd fattning. Den gnager då pekfinger eller äter tumveck som den hungrigaste rovfågel.
  • Nittiogradaren - tvärilsk individ på kant med alla. Den här typen är ofta till åren kommen vilket avspeglar sig i vissa klassiska mönster. Det är knivar med utstickande bladtang som gör illa handen redan när kniven är i fickan. Ibland påkallar handtagsformen den här nödlösningen men för det mesta är det lathet hos den som ritat kniven. Det är i allmänhet inte svårt att se till att det inte finns vassa hörn på en kniv i hopfällt läge. Kan man inte undvika att det sticker ut kan man vanligtvis runda av den. Eller så skiter man i alltihop och låter en vass kant orsaka blodvite på händer och döda fickor. 
  • Hackspetten - arbetar hårt i det fördolda. Medan "Nittiogradaren" inte sällan är ett problem på klassiska knivar är det här en modernare företeelse. Det handlar om stora "flippertabs" som likt ryggfenorna på späckhuggare stolt sträcker sig mot himlen. De tar man till när man inte kan geometri och behöver mycket hävstång för att kompensera det och alltför tunga blad. I fickan kräver de "lebensraum" eljest avlivar de det mesta som kommer för nära, må det vara telefoner, plånböcker eller nycklar.  
  • Rymdskeppet - hälsar dig välkommen till Star Trek. Skapelser där upphovsmannen möjligen kvinnan eller nej, förlåt aldrig kvinnan, försöker få in så många vinklar som möjligt i syfte att få sitt verk att framstå som futuristiskt. Målet tycks vara att det inte skall finnas en enda harmonisk linje i kniven eller en kurva som har något med en mänsklig hand att göra. Understundom lyckas man i sitt uppsåt och då döps raskt skapelsen efter valfri figur i pastelldoftande tv-serie från åttiotalet. 
  • Igelkotten - bör endast strykas medhårs. Handtag så sträva att de tarvar handbeklädnad för att användas längre än några få minuter. Eftersom det är ett känt faktum att alla handtag omedelbart förvandlas till blöta tvålar i händer som ser ut som sällabbar måste de göras oerhört sträva. Därför förses hela ytan med små taggar strävare än en kotunga.
  • Svampbob fyrkant - är kantigare än man kan tro. Figuren överraskar genom att inte alls vara så mjuk i kanten som första intrycket ger vid handen. Det handlar om handtag som till stora delar är ergonomiska men som plötsligt avslöjas och visar sig ha vassare kanter än vad som kunde anas från första början.



/ J - ryktar vidare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 19 februari 2017

Knivrecension Spyderco C158Ti Techno (Little Big Knives)

- till sist hittade den hem



Techno är ännu en kniv som när den sorteras hamnar i kategorin "bättre sent än aldrig" för min del. Därmed vill jag betona att jag sannerligen inte är den första att tycka något om den här kniven. Den har funnits på marknaden ett bra tag. Men nu har jag införskaffat den från Knivshop.se i samband med test av ett par nyare knivar som de tidigare presenterade Spyderco Nirvana och ZKC A01. 

Originalet från den polske knivmakaren Marcin Slysz heter "Mouse". Det namnet har jag tidigare avhandlat här på bloggen då det av någon förunderlig anledning är ett mycket vanligt namn på knivar.

Spyderco C158Ti "Techno"



I Spydercoversion som för övrigt är mycket troget förlagan fick den istället namnet "Techno" och är vid det här laget en modern klassiker. Särskilt som den har ett distinkt utseende och format som gjort den till en företrädare för en grupp knivar som ibland refereras till som "Little Big Knives", knivar som är tänkta att kunna hantera uppgifter större än vad formatet antyder. Det brukar även innebära att de är "overbuilt" eller kraftigt dimensionerade i relation till sin storlek. Dessvärre avspeglas det ofta i prislappen. Båda egenskaperna stämmer väl in på Techno och är ett par av skälen till att jag länge avhöll mig från att stifta närmare bekantskap trots goda vitsord från många håll. 

En liten knubbis som växer efter hand. måhända slutar den som en Bowie?


Således är det dags att diskutera en kniv som säljer på mer svårdefinierade värden än att vara bäst "pound for pound" för att använda en boxar- och fightingterm. Mouse, förlåt Techno har sina fördelar och gör inte bort sig på något enskilt område men är inte heller bäst på något. Istället har den "det" som det brukar heta.


Blad


På sin hemsida skriver Spyderco att den här kniven var deras första serieproducerade kniv som nyttjade CTS-XHP-stål. Det stämmer inte på det här specifika exemplaret då bladet är gjort av det för dem betydligt vanligare CPM S30V. Det visar att det är en senare version då de bytt ut stålet. Något oklart vad som ligger till grund för stålbytet. 

Ett mycket grovt droppointblad i S30V som försetts med en lyxig satinfinish


Bladet är fullt flatslipat eller om man skall vara exakt så nära man kan komma utan att faktiskt ha full flatslipning. En liten parallell yta finns vid bladbasen och ovan hålet. Techno är faktiskt inte så attans grov bakom eggen som man vid första anblicken kan förledas att tro även om allt är relativt. Det är det som räddar kniven från att vara en katastrof. Men det avser jag att grundförutsättningarna för att en kniv med ett bladgods på hela 4,5 millimeter som inte mäter mer än sex och halv centimeter på längden och två och en halv på höjden skall skära bra inte är de bästa.

Formen är en droppoint där nosen pekar nedåt  för att möta buken vilket ger en bra spets. En egenskap jag uppskattar i synnerhet vid förpackningsöppning som är en vanlig sysselsättning för mina fickknivar. 

Sammantaget en för "every day carry" eller dagligt bruk mycket duglig bladform. Sen har bladet ett litet "choil" för att underlätta slipning vilket är tacknämligt eftersom det gör att man kan slipa bladet i hela dess längd och därmed utnyttja den egg som faktiskt finns.

Hur uppträder Techno när den faktiskt används? Tja, exakt som förväntat. Den klarar sig men är inget ess direkt. Jag skall inte vara allt för elak då den gör allt den skall men kanske inte lika bra som knivar med mindre flashiga utseenden.

Det flatslipade bladet är på en sida märkt med Marcins Slysz logotyp jämte tillverkningsplats


Fabrikseggen är som fallet alltid är med knivar från Taichung, Taiwan mycket bra och godkänt vass redan från början. Den rakar hår med visst tryck och kan skära tidningspapper. Fast...nä, inte särskilt bra. Den börjar skära papper varpå fysikens lagar träder in och säger att kilar inte är bra till det varpå den börjar riva. När jag sen tacklar en bunt kartong av olika dimensioner så är det samma sak där. Handtaget duger gott, det korta bladet ger adekvat hävstång för att ta i och skärpan i eggen biter som den skall varpå fysiken åter gör sig påmind. I det här fallet betyder det att kartongerna dör i långa strimlor precis som avsett men att det inte går så lätt som det kunde ha gjort. Liknelser som en varm kniv genom smör är inte aktuella.

Techno är inte den bästa kniven för att skära i trä med heller. Det är inte formatet som ställer till det på den punkten. Bladet är faktiskt nästan identiskt i storlek med Mora Eldris bara för att ni skall få en uppfattning. Däremot har den här kniven mer än dubbelt så grovt blad som Moran och lägg därtill flatslipning. Det senare gör att bladet gärna vill "glida" när man skär, det biter inte så bra. Det betyder förstås inte att det är omöjligt att skära trä med den. Återigen, den är bara inte optimerad för ändamålet.

Till förpackningsöppning av allehanda slag, vilket i min värld är en frekvent förekommande uppgift för fickknivar är Techno däremot bra. En stark men ändå duglig spets, det vill säga vass nog samt att kniven är relativt lätt att öppna och stoppa undan gör att jag ger bättre betyg på den här punkten.


Handtag


Man tager två rejäla bitar titan av god kvalité. Därefter skruvas de samman och mellan dem placeras en "backspacer" av lysande blå G10 och där har du ditt handtag till Techno. För att avrunda det hela förses handtaget med en kraftigt dimensionerad från utsidan dold stoppbult och avrundas med ett wireclip.

Kniven är demonterbar för den som önskar rengöra den efter att fått in skräp i handtaget. På den punkten är jag dock inte lika anal som en några Youtube-recensenter som kan döma ut hela knivar för att de är svåra att ta isär. Jag har sällan akuta behov av det helt enkelt. Vanligast är att jag gör det för att få en bättre uppfattning om hur knivar är konstruerade inför skrivande och recenserade. Den mesta skit går för det mesta att skölja ur om man nu inte styckar djur med sin kniv och det här är knappast en jaktkniv. Att ständigt skruva isär knivar för underhåll är till stora delar ett otyg som uppstått för att a) man behagar stoppa kullager i dem och b) för att somliga knivtokar gillar att pilla med sina ägodelar.

En delvis sluten konstruktion där en lysande blå backspacer i G10 skruvats mellan två bitar titan



Technoergonomi - vad skall man säga om den? En hel del tror jag. Däribland att handtaget faktiskt är lite väl kort beroende på handstorlek förstås. För mig är kniven en trefingerskniv i flera grepp eller kanske mer exakt tre och en kvartsfinger om nu något sådant hade funnits. Men som sådan ger den för all del gott grepp. Det beror på den i sammanhanget väl tilltagna grovleken. Här fungerar det överdimensionerade materialen och "overbuilt"-konstruktionen väl och skänker därmed stöd åt epitetet "Little Big Knife".

Sen kan jag få ett relativt bekvämt fullt fyrafingers hammargrepp också om pekfingret placeras nära bladbasen. Men då kan man även skära sig vilket jag gjort. Något jag inte märkte förrän i efterhand. 

Placeras tummen ovanpå bladet, framför de därför avsedda räfflorna får man mycket bra kontroll på bladet och kan ta i rejält. Med andra ord fungerar även ett "phillipino grip" mycket väl och likaså det något mer avslappnde "saber grip". För att kunna använda det blir man i det här fallet nödgad att skjuta kniven framåt så att bakänden på handtaget vilar inne i handflatan varpå man placerar pekfingret i urtaget för hålet och tummen ovanpå bladet. 

Handtaget ligger förvånansvärt bra i handen men hade tjänat på att var liiite längre


Utseendet kännetecknas av en grov stentumling som ytterligare mjukar upp de redan fasade kanterna på handtaget. Den mörkare titanytan ger en välkommen och attraktiv kontrast till bladets blanka polerade satin. Handtagets yta döljer repor tämligen väl vilket är tur. Trots att jag för det mesta är snäll mot mina knivar och att det här exemplaret inte är särskilt gammalt har den fått dels det som brukar omnämnas som "patina" det vill säga en jäkla massa småskav men även någon kraftigare repa som jag inte ens vet varifrån den kom. Troligtvis är en nyckel boven i dramat.

Det här är ytterligare ett av de områden där titan egentligen är ett sämre material än säg G10 eller Micarta. Därtill får läggas någon som är aktuellt för stunden, kyla. Metallhandtag är kallare att hålla i när det blir kallt. Oftast är det inget problem då knivar av det här slaget förvaras i fickan men det blir det om kniven används längre tid utomhus eller i kallförråd vilket var aktuellt för mig häromdagen och man kanske lägger ifrån sig kniven en stund under arbetets gång. 


Öppning och lås


Det är alltid trevligt om fällknivar kan öppnas på ett smidigt vis. Därvidlag är Techno riktigt bra. Spydercohålet på det här kniven har fått sig en lätt fasning vilket gör det något mjukare än på modeller tillverkade i Japan eller Italien som i allmänhet brukar ha vassare kant. Det senare ger bättre fäste men kan upplevas något ofärdigt. Här är finishen perfekt utförd vilket emellertid ställer högre krav på vart hålet befinner sig för att öppningsrörelsen skall bli både mjuk och effektiv utan att fingret slinter. Den här kniven kan öppnas både lugnt och kontrollerat eller med en snärt av tummen om så önskas. Den så kallade "spydercoflicken" med långfingret är däremot svår att nyttja eftersom ramen delvis täcker hålet från vänster sida. Det gör även att vänsterhänta inte gagnas det minsta av utformningen. Det här är dessvärre inte en kniv för er. 

För högerhänta har däremot en rejäl fördjupning i handtagssidan inkorporerats i designen för att underlätta åtkomst.  

Ett stort och lättåtkomligt hål för den högerhänte


Förutom finish och placering av hålet underlättas öppningsrörelsen av att hålet är extra stort då det mäter 13 mm i diameter vilket är väl tilltaget i relation till knivens övriga mått. Techno har sen tacksamt nog inte försetts med kullager. Här är det glidlager i brons som gäller. Funktionen och känslan är riktigt sympatisk i mitt tycke. Det vill säga mjuk och jämn utan att vara friktionslös. Tänk "Sebenzamjuk" och några förstår vad jag menar.

Likt Sage 2 är den här versionen av ett R.I.L-lås eller ramlås rena propagandan för hur ett sådant skall göras. Trots att låsarmen inte är stålskodd eller har försetts med översträckningsskydd fungerar det helt felfritt. Geometrin är helt enkelt nära perfektion. Låset klickar på plats med ett mycket tillfredsställande "klack" och släpps lika lätt som förväntat av en Taichung-kniv. 

Ett gott exempel på hur ramlås i titan skall utföras


Därmed behöver det nästan inte nämnas men det finns inte ens en antydan till vare sig glapp eller spel i bladet i öppet läge. Allt annat hade varit förvånande och gjort mig mycket besviken måste jag medge. Särskilt som kniven lanseras som en "Little Big Knives" vilket förpliktigar vad gäller inte minst låsstyrka.


Att bära


Överlag extra kraftigt byggd, knubbig och i relation till sin storlek aning tung. Techno skulle kunna vara en katastrof i fickan men är inte det. Faktum är att den inte är illa alls. Vikten är väl fördelad och kniven väger inte så mycket i absoluta tal, vi talar om hektot här. Inte heller måtten är alltför avskräckande. Det är bara i grovlek som kniven är påtaglig. Den enda gången Techno "förlorar" är när den jämförs med alternativ som har ungefär samma bladlängd och sen relaterar till övriga mått. 

Den längre versionen av Spydercos wireclip, här i grått utförande


En annan sak som verkligen gör sig i det här fallet är clipet. Spydercos wireclip är generellt ett av mina favoriter även om jag vet att det inte faller alla i smaken. Det är diskret och fungerar utmärkt. Glider över byxkanter lätt och smidigt men håller ändå knivar på plats. Här har det fått en blästrad grå yta som ger en till handtaget matchande färgton och gör det extra osynligt eller snarare ger ett mindre "knivigt" intryck för den som ser det. 

Den här versionen fungerar dock inte riktigt lika bra som på t ex Dragonfly 2. Det här är den större och därmed mindre styva varianten av wireclipet och det gör att det tenderar att glida något i sidled på Technos relativt glatta titanyta. Det lämnar märken, även kallade "snail trails" i titanet. Sen gillar jag inte känslan av att det kan röra sig i sidled.

Techno är synnerligen diskret i fickan


Technos clip är också ett så kallad "deep carry", clipet låter kniven dyka djupt ned i fickan. Några hävdar att knivar svårligen kan dras då *. I ärlighetens namn förstår jag inte hur de misslyckas. Jag var tvungen att fundera över hur jag själv gör. Det är ett sådant där automatiserat beteende jag måste utföra för att kunna beskriva. Tummen placeras på insidan av fickan så djupt som behövs för aktuell kniv och samtidigt låter jag pekfingret på utsidan glida ned till och kröka sig runt spetsen på clipet - et voilá, ett bra grepp mellan tumme och pekfinger som inte behöver justeras innan utfällning på de flesta knivar. Undantag finns alltid. 


Sammanfattningsvis


Det Techno besitter i stora mått är charm och personlighet. Den säljer troligen mer på det än absoluta egenskaper. Det är inget fel på dem heller men skall man vara krass så är hela formatet egentligen tämligen meningslöst. En spetsig formulering javisst men det finns egentligen ingen logisk anledning till att förse en så liten kniv med godstjocklek och lås motsvarande tre gånger så stora knivar. Faktum är att fyra och en halv millimeter tjocka blad står upp mot de flesta stora klyvare, Bowies och andra knivar ämnade att processa ved och flå bufflar med. Här återfinns det på en kniv med sex centimeters egglängd. Allt för att uppnå ett visst utseende. Det är således andra hänsynstaganden än de praktiska som ligger bakom det valet.  

Spyderco har gjort vad man kan för att få den att skära så bra som möjligt och har där närmat sig gränserna för formatet. Men de finns där och kan inte överträdas. Men en full flatslipning och en väl utförd egg underlättar. 

...men så var den snygg!



På plussidan återfinns att Techno genomgående håller extremt hög kvalitetsnivå. Något som bland annat syns i de oerhört små toleranserna, den högklassiga finishen på bladet och känslan i öppning och lås. Jag vill nog påstå att du får bege dig långt in i customträsket för att hitta en kniv som slår den på fingrarna när det gäller passning och byggkvalité. På det området är Techno helt enkelt mycket mycket bra.

Kniven är även välbalanserad och mycket neutral i handen. En egenskap som gör att viken känns mindre och trollar lite med den. Sen får väl erkännas att ergonomin är bra givet begränsningarna men inte bäst i klassen.

Techno - en kniv som är en aning större än vad måtten antyder



Det negativa är egentligen formatet som i sig är diskutabel och det faktum att det är en liten, relativt dyr kniv. Riktpriset från Spyderco (MSRP) ligger på hela 329.95$ och redan på andra sidan pölen går kniven loss på närmare tvåtusen kronor och när moms, frakt och tull tillkommer klättrar priset ytterligare.

I skrivande stund kan emellertid kniven köpas från Knivshop.se för 2640 kr. Vilket får ses som ett mycket bra pris då det ligger under Spydercos eget riktpris och ungefär vad en privatimport från de billigaste källorna kostar!

Med det sagt kan tilläggas att Techno ändå är en helt underbar liten pjäs vilket kanske inte är helt logiskt. Men utöver den gedigna konstruktionen är det utseendet som främst lockar, i alla fall mig. 

Jag stämmer därför numera in i hyllningskören och rekommenderar den varmt som ett styck vasst charmtroll för allehanda vardagsuppgifter. Den är praktisk nog samtidigt som den är tillräckligt intressant för att ge ägaren det där "lilla extra" som är svårt att definiera och förmedla i ord.




Specifikation:

Längd utfälld: 152 mm
Längd hopfälld: 87 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 65 mm varav 59 mm egg
Godstjocklek blad: 4,4 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: 6AL4V titan
Lås: ramlås, "R.I.L" - Reeve Integral Lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan



/ J - blir charmad

* En "kändis" på Youtube som brukar framhålla det så ofta han kommer åt är Jim Skelton. Extra intressant eftersom hans knivar ofta är stora som hus. Hur han missar dem när de skall halas fram för att eventuellt clip skulle vara av en viss konstruktion övergår mitt förstånd. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 9 februari 2017

Om priser


En kort notis angående främst priser på de knivar jag presenterar och recenserar här. Jag tänkte förklara varför priser normalt inte förekommer i texterna och ställa en fråga till er kära läsare. 


Det händer understundom att jag skriver ut priser och inte minst vart knivar kan köpas men inte alltid. 

Det sistnämnda är extra tydligt då några knivar är recenserade åt främst Knivshop och vissa texter publiceras såväl här som på deras blogg "Vasst". Så är fallet med den sist recenserade kniven från ZKC och då står det inte explicit eftersom det torde framgå av sammanhanget. 

Men frågan om pris är intressant och det var den jag fick feedback angående från en läsare. Han skrev "Utan en hint om pris faller hela recensionen för mig". Det var drastiskt formulerat och kan alltid diskuteras eftersom det är en personlig reflektion. Man kan också tänka "det var en intressant kniv" varpå man tar reda på vad den kostar alternativt "usch nej, inte för mig" och inte engagerar sig mer. Dock är jag tacksam för åsikter av allehanda slag och det kanske är fler som tänker på det viset och jag tar därför med mig tanken, så tack!

A01 från ZKC köpes från Knivshop.se och kostar i skrivande stund 4299 riksdaler


Nu har jag funderat på ämnet tidigare och det finns ett par skäl till att jag vanligtvis inte skriver ut vad knivar kostar. 

  • För det första varierar många knivar extremt mycket i pris beroende på vart du köper dem och i vilken form. I Sverige, Norden, övriga EU eller "utsocknes", massdrop, butik, eBay, företagsauktion etc. Därtill kommer reor, utförsäljningar och andra fyndmöjligheter vilket ofta är hur jag anskaffat knivarna. Till och med leveranssätt kan spela in då det påverkar fraktkostnad.

Tilläggas kan att jag började skriva recensioner för länge sedan och har därför köpt och köper knivar från många olika källor. På senare tid har jag skrivit recensioner kopplade till främst Knivshop.se men även Wanderoo vid något tillfälle vilket framgår av texterna och då köpes kniven företrädesvis där. 

  • Det andra tunga skälet är att priser är synnerligen tidsbundna. Somliga knivar varierar till och med på veckobasis beroende på växelkurser gentemot dollar och yen. Det gäller t ex köksknivar jag köpt från JCK - Japanese Chef Knives och knivar från USA. Andra höjs markant från ett år till ett annat av olika orsaker. Ett lysande exempel är Fällkniven där modell "U2" kostade runt 700 kr eller så när jag köpte den och nu renderar samma kniv ett listpris på 1200 kr. 

Till saken hör även att recensionerna ligger kvar på nätet kanske för evigt som internet nu är. Av någon anledning märker jag till exempel att Cold Steels nya katalog väcker intresse genom att fler börjat läsa min recension av "Finn Wolf" trots att den näppeligen är ny. Ett pris på den kan då lura eventuella läsare. 

Så för att sammanfatta spelar "vart" och "när" stor roll för priserna. Det jag främst funderar på är att i så fall lägga till något om "pris i skrivande stund". En vän sade någonting om att det även kan fungera som tidsdokument framöver. Något som tål att tänka på. 

Så frågan till er är: Känner ni att pris är en viktig information som alltid bör framgå?


/ J 
  

onsdag 8 februari 2017

Knivrecension ZKC A01

-  "In the Zon"



Nu blir det intressant igen. Ibland riskerar vissa ord att överanvändas. Men det är ändå den formulering som ligger närmast till hands den här gången eftersom den här kniven har ett eget uttryck. Sen om man uppskattar den estetiken är förstås en smakfråga och därmed upp till var och en. Men jag skall efter bästa förmåga delge er min syn på den här skapelsen. 

ZKC A01 - en design från Stedemon


Kniven har döpts till eller snarare fått produktionsnummer A01 och märket är ZKC. För att förvilla oss konsumenter är det ett varumärke som sorterar under Stedemon på samma vis som till exempel Böker gör knivar under tre olika varumärken. Men till skillnad från Böker som har distinkta prisskillnader mellan sina olika varianter så är den här lösningen mest förbryllande. Stedemon är modermärket och något enklare knivar släpptes under systermärket Maxace. Så långt var allt väl till man började mixa prislägen med ett par modeller. Detsamma gäller ZKC - Zon Knife Company, "Stedemon design". De första knivarna jag såg märkta på det viset tillhörde toppskiktet vad gäller såväl pris som material men igår såg jag deras absolut mest budgetorienterade kniv med samma namn.

En modern fällkniv med extra allt


Den här modellen ZKC A01 är dock så mycket "High Tech" det blir i knivars värld. Alla moderna material och teknik trängs i samma kostym. Här finns titan och kolfiber, keramik och toppstål. Jag beskrev tidigare här kniven med orden "rymdskeppet har landat", det gäller än. 


Blad


Det första som slår betraktaren är att ZKC den här gången bjuder på en tämligen ovanlig bladform. Kniven ser ut som en huggtand i handen. Ett svag uppåtpekande tendens ger nästan en "trailing point". Det känns lite befriande mitt bland alla droppoints på marknaden även om det generellt är den bladform jag föredrar. De enda knivarna som brukar dyka upp med den här bladtypen är annars varianter på persiska eller orientaliska blad.*

Sen kan det funderas något över måtten och proportionerna och jag återkommer till det senare. Bladet mäter nämligen bara strax över sex centimeter på längden men är hela tre och en halv millimeter över nacken. Intressant att notera är att bladet tack vare sin form har en egg som mäter nästan sju centimeter. Den är således längre än bladet eftersom hela eggen utgör en svepande buk från häl till spets. Spetsen är för övrigt jäkligt bra.  

Det bjuds på en svag "trailing point", en uppåtsträvande spets för ovanlighets skull


För att göra bladet mer intressant rent visuellt har en falskegg lagts till och det kännetecknas för övrigt av att man gjort något så ovanligt som att fälla in plattor av kolfiber. Bladet är komplett sterilt sånär som på en mikroskopisk text på sidan av flippern som upplyser om bladstål. I det här fallet råkar det vara S35VN vilket vid det här laget knappt behöver någon närmare presentation. Det är ett av amerikanska Crucibles finare knivstål och är numera stapelvara bland finare produktionsknivar och särskilt då de med ursprung i Kina. De importerar stål för att tillfredsställa marknadens efterfrågan på superstål. 

Finishen är en tilltalande satin med halvhög glans utan att vara polerad, något jag uppskattar då jag tycker att det blir lite för mycket tumlade blad ibland och omväxling förnöjer.  

Stålet, CPM S35VN, har försetts med en blank satinfinish och en mycket väl utförd egg


A01 har försetts med en flatslipning som är tämligen hög, runt tre fjärdedelar av bladets höjd. Originaleggen är synnerligen väl utförd, jämn, centrerad och mycket vass. Kniven rakar hår med lätthet utan åtgärder från min sida. När den skall slipas om har den vad som ser ut som ett fungerande "sharpening choil" som gör att man kommer åt med diverse slipsystem ända in till eggens början. Som vanligt hade jag velat ha den lite tunnare bakom eggen. Det är ett stående önskemål från min sida som riktar sig till nästan alla tillverkare.  

Så långt kommer jag inte den här gången då även det här är en "returkniv" som jag inte ämnar slita det minsta på. 

Annars hade jag gärna satt bladet i diverse olika material inte minst trä. Nyfikenheten på om flatslipningen räcker för att ta hand om det tämligen tjocka godset är nämligen stor. Likt många andra moderna fällknivar är den här något överdimensionerad populärt kallad "overbuilt". Det brukar vanligen vara en ursäkt för att fläska på med allt vad man har i grova proportioner på såväl handtag som blad. Resultatet brukar bli blandat men oftast innebär det mindre kniv och mer ficksmycke. Men den här lilla kniven utstrålar rätt mycket styrka.


Handtag


Det moderna kantiga uttrycket går igen i handtaget. Utseendet är konsekvent och det finns en genomgående tanke bakom linjerna. Så långt är allt väl. Kniven är byggd enligt principen att man tager  två grova stycken titan och skruvar ihop dem. I det här fallet med tre fästpunkter i form av en pivotskruv och två skruvar utöver det. De i sin tur är fästa i en liten backspacer som även utgör fånglinehål. I övrigt är kniven öppen i ryggen. Stoppinnen är dold inuti ramen och därmed inte synlig från utsidan.

Det lite kantiga formspråket går igen i handtaget även om det är mer komfortabelt än det ser ut


Kniven är mycket diskret märkt och först vid närmare besiktning hittar man en Stedemonloggan, deras å-liknande S med beteckningen A01 under i liten font. Hela namnet återfinns på clipet men ingen annanstans.

Pivotskruvens huvud är rejält överdimensionerat och utgör ett dekorativt element. Tacknämligt har det ett alldeles standardiserat torxhuvud i mitten vilket gör det lätt att demontera kniven. Eller jag misstänker det, på grund av formatet på den här recensionen har jag inte skruvat isär den. Annars brukar jag göra det med knivar för att få ett intryck av byggkvalité och eventuella finesser. Inget avslöjar fällnivar som det som inte syns. Det gäller i synnerhet "finknivar". 

Rammaterialet är inte ovanligt, det är titan och i det här fallet kinesiskt TC4. I det här fallet är det kraftigt anodiserat till mörkblått med lätt anslag av lila. Utmärkande för kniven är de bitar av kolfiber som återfinns på båda sidor av handtaget. Jag vill inte säga skollor för de är inte heltäckande utan infällda i titanet. Det gäller även låssidan där till och med låsarmen fått ett matchande utseende även den.

Kolfibern är högkvalitativ och helt utan bubblor eller blåsor, välpolerad och med riktig lyster. Snygg men en aning glatt att hålla i.

Kniven har många detaljer att studera. Däribland den delvis öppna ryggen 
samt backspacern med sitt fånglinehål, fästet till clipet och den utmärkta kvalitén på kolfiberinläggen


Handtaget är annars tämligen okej på ett lite fyrkantigt vis. Alla grepp fungerar även om det är knappt om plats vid vanligt fyrafingers hammargrepp. Jag skulle väl gissa på att mina händer är normalstora om något sådant finns. Det märks att kniven främst är tänkt att hållas i "sabre grip" det vill säga med tummen på ovansidan av bladet. I den fattningen fungerar kniven riktigt bra och känns stabil. Det höga och grova handtaget fyller handen väl och på de ledderna känns kniven större än vad den är. Sen går det inte att komma ifrån det som utseendet antyder - handtaget upplevs lite kantigt. 

Att det finns ett clip känns men inte på något påträngande vis. Det är inte helt anonymt i handen men orsakar heller inte tryckpunkter. Något jag normalt inte är förtjust i är handtag som det här som smalnar av bakåt. Särskilt inte om de är en smula glatta. Det gäller även den här kniven i vissa grepp, ni vet "hal tvålsyndromet". När jag inledningsvis granskade kniven var jag rädd att det utstickande fånglinehålet och basen på clipet skulle vara obehagliga men de orsakar inga problem. 


Öppning och lås


Kniven är som så ofta nuförtiden en flipper och bladet löper lätt på kullager. Här har man varit återhållsam med flipperns storlek vilket jag verkligen uppskattar. Hävstången räcker som det är. För ökad friktion har den fått lite tigerstrimmor i form av "jimpings".

Sen bjuder A01 på en liten knorr. Den stora frågan är om den är gjord medvetet eller är ett resultat av dålig balans mellan keramiska lager, flipperns storlek och placering samt motståndet från låsarmen.

Den går nämligen även att öppna den som en tumöppnad kniv om man så vill. Något som inte är vanligt bland flippers annars. Det finns både för och nackdelar med det. Genom att inte "förladda" eller spänna fingret när flippern används eller genom att inte dra kvickt nog bakåt så fälls bladet inte ut hela vägen. Rörelsen kan sedan fortsättas stilla och lugnt genom att tummen placeras på kolfiberplattorna i bladet. 

Själva flippern fungerar väl och är föredömligt liten, Hastigheten däremot 
är inte den mest exceptionella men det bjuder på alternativ öppningsmetod


De keramiska kullagren gör sedan att bladet mjukt och stilla glider ut och faller på plats med ett distinkt klick. Om det är en medveten funktion eller ett resultat av för klen "detent" vet jag som sagt inte.

Nackdelen är nämligen att det blir svårare att flipperöppna kniven med säkerhet. Det vill säga man måste bestämma sig och antingen spänna fingret vid "push button"-rörelse eller dra fingret snabbt bakåt vid "light switch"-rörelse. Görs inte det riskerar man att missa öppningsrörelsen och stå där med ett delvis utfällt blad. Det innebär också att den som söker en kniv med hög lekfaktor på öppningen bör tänka sig för. 

Om man väl bestämt sig är kniven däremot lättöppnad och relativt kvick. Funktionen beskriven ovan gör dock att det inte är den snabbaste kniven på marknaden att öppna.  Å andra sidan bjuder den heller inte på ett ömmande pekfinger om rörelsen upprepas vilket många knivar med hårt motstånd i låsarm och "detent" gör.

Ett väl utfört ramlås med såväl stålskodd låsarm och översträckningsskydd


Ramlåset på ZKC A01 fungerar alldeles utmärkt. Den har fått de tillägg som ofta behövs för att komplettera konstruktionen, översträckningsskydd och en förstärkning av stål. Att släppa låset kräver liksom öppningen en viss beslutsamhet. Inte för att motståndet är stort för det är det inte utan för att handtaget av utseendeskäl inte har någon fördjupning för att underlätta åtkomst av låsarmen. På den finns heller inga räfflor för att öka fästet.

Men kniven är så väl avvägd att jag inte direkt saknar det även om det gott kunde fått vara något lättare att böka in tummen i ramen. Som det är nu går det bra om man träffar i rätt vinkel och motståndet är så litet att funktionen är god. Men är man kall om fingrarna och lite fumlig är det inte lika smidigt. Ibland verkar det som om alla knivar är designade i varma klimat utan nederbörd.


Att bära


I fickan är den som de flesta knivar med de här måtten. Det vill säga knubbig. Kniven har en tjocklek på 13,5 mm över ryggen vilket är tämligen grovt för en liten fickkniv och det skulpterade clipet ökar på det måttet ytterligare. Därför är man medveten om att den bärs. Men vad som är otympligt och inte i knivväg är en ren smaksak och för stor tycker jag inte att den är även om det finns de knivar som är bättre på det här området. 

På det positiva kontot hamnar övriga mått och själva formen på kniven vilken gör att den lätt glider på plats och väl där inte utgör något hinder för en hand på jakt efter exempelvis husnyckeln. Själva formen gör den spolformad och de glatta kolfibersidorna bjuder inte på motstånd. 

Clipet sällar sig till skaran frästa titanclip som faktiskt fungerar


Clipet på den här kniven är ett litet kapitel för sig. Det tillhör nämligen kategorin fungerande skulpterade clip. Den skaran börjar för all del växa men historiskt har de varit notoriskt usla och är i många fall fortfarande sämre än vanliga fjäderclip. Men på en viss typ av knivar förväntas en viss typ av clip. Ofta är den detaljen knutet till pris. Här fungerar det eftersom titanet har gjorts så tunt att det faktiskt fjädrar. Det ger spänst nog att passera över en byxkant och hålla kniven på plats. Utseendet passar kniven med sin vinkel och blästrade finish. Texten på utsidan kunde jag väl varit utan. 

Utöver att vara arbetat och ha ett matchande utseende känns det inte för mycket i handen när kniven greppas vilket är tacknämligt. Sammantaget ett riktigt bra clip.


Sammanfattningsvis


Det här är en synnerligen intressant kniv. Så uttryckte jag mig om det förra recensionsobjektet Spyderco Nirvana också. I det här fallet är det andra faktorer som klyver intrycken något  men känslan är ändå snarlik. Det finns helt enkelt olika perspektiv att betrakta den här kniven från. 

Det som splittrar mig är två saker. En är rent subjektiv och handlar om att utseendet inte helt faller mig i smaken. Det andra är att ZKC A01 är en relativt bra kniv som vill lite för mycket. Det är som man matat in alla nu moderna och populära fällknivsdetaljer i en dator och via en algoritm fått fram en modell. Intrycket förstärks av att den inte har ett namn utan en beteckning. Kniven består av titan, keramik och kolfiber, har ett fint stål samt ett ovanligt blad med infällda detaljer som löper på lager, ett ramlås med stålförstärkning och översträckningsskydd, dekorativ pivotskruv, backspacern är i titan och clipet likaså, det är även skulpterat. Alla rutor är helt enkelt ikryssade. Frågan är vad man vill uppnå med den? Vad var målsättningen när man ritade den?

Förutom att alla rutor är ikryssade vad gäller material kommer kniven i påkostad förpackning


Men det är verkligen inget fel med kniven! Tvärtom är det som jag ser det en rätt bra kniv på många parametrar. Den tilltalar bara inte mig personligen. Den är riktigt välbyggd och matchar de flesta kvalitetsknivar i serieproduktion som Spydercos Taichungknivar, Reate, Rike med flera. Materialen är genomgående både väl valda och av hög klass. Finishen märks exempelvis på hur väl de i bladet infällda kolfiberdetaljerna är gjorda och på hur clipet är format. Även normala "besiktningsområden" som hur kniven låser och släpper, hur väl bladet är centrerat och hur ytfinish och slipning på bladet är gjort får toppbetyg. Det finns inget negativt att invända där. Hur väl kniven flippar kan diskuteras men har man bestämt sig kan den vara kvick och den har finessen med alternativ öppning så inget egentligt negativt där heller.

En kniv med ett distinkt utseende, inte för alla kanske men den är värd sin publik

Skall ZKC A01 klassificeras vill jag nog egentligen bunta ihop den med knivar i klassen "Little Big Knives" men jag valde att låta bli eftersom den är i största laget. Den är snarare av kategorin knubbisar eller mittemellan stor och liten om det är viktigt. Funktionsmässigt är den inte alls dum. Den känns inte för mycket i fickan och väl i hand går det att jobba med den om man känner för det. Inget supergrepp visserligen så den som söker en fiskekniv får välja alternativ partner. Men med sin kraftiga buk och distinkta spets är det ett tämligen rejält blad. Faktiskt skulle jag kunna tänka mig att ge mig på trä med den. Även om slipningen inte är densamma ligger inte måtten allt för långt bort från flera klassiska skandinaviska knivar.

Den som köper den här kniven gör det troligtvis för att vederbörande gillar "overbuilt"-utseende och vill ha en välbyggd och originell kniv i klassen att komplettera samlingen med. På köpet får man en synnerligen välbyggd kniv med extra allt. 

Så gillar du utseendet, köp den!



Specifikation:

Längd utfälld: 165 mm (6.5")
Längd hopfälld: 101,6 mm (4")
Vikt: 116 g
Bladlängd: 63,5 mm (2,5")
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: TC4 titan med infällda kolfiberpartier
Lås: ramlås med översträckningskydd och stålförstärkning

Producerad av: Stedemon, tillverkad i Kina


/ J - säger "beam me up"


* Exempelvis: Cold Steel Talwar, Spyderco Persian,  Böker Impetus, Todd Begg Kwaiken  (Steelcraft Series).

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

tisdag 7 februari 2017

Dagens bild nr 104 "The Knife is a Kiwi


En kniv från Nya Zeeland, en "Kiwi", kan det vara något? Känd har den blivit i alla fall. Troligen mest för sin enkelhet. Det är en "Friction Folder" vilket är något av en kvastfening i sammanhanget, fällknivarnas levande fossil. De första varianterna man kom på. Färre delar kan man inte göra en fällkniv av. 

Andra kända varianter på temat är japanska Higonokami till exempel och på senare tid har de fått viss upprättelse och versioner med moderna material har dykt upp. 



"The Knife is a Kiwi"


Den här modellen "Peasant" är tillverkad av en träbit i vilken en skåra är utsågad för bladet. Sen hålls den ihop av ett par mässingsskruvar som även kan användas för att reglera trycket mot bladet, mängden friktion. Bladet hålls på plats i infällt läge av trycker från handtaget  vilket även hjälper till i utfällt läge men då är det framförallt av den stora utstickande tangen på bladet som agerar säkerhetsdetalj. Placeras en tumme eller hela handen över den så kommer bladet ingenstans. 

Stålet är äktsvenskt kolstål och träet någon form av "Rosewood" det vill säga jakaranda. 

Hemligheten bakom framgången är kombinationen mellan extrem enkelhet, lågt pris och ett väl härdat blad med mycket bra geometri vilket gör att det fungerar bra. 

Just det här exemplaret ingick i en låda jag fick av en läsare för att muntra upp mig när jag var sjuk en gång. Det var lika oväntat som uppskattat. Givaren önskar vara anonym men du vet vem du är!


/ J - njuter exotisk frukt

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 6 februari 2017

Dagens bild nr 103 "Get a Grip"


De flesta stora knivmärken har sina gödkalvar och den här serien är utan tvekan den största för Benchmade - den av Mel Pardue designade Griptilian. Populariteten har resulterat i att den numera finns i otaliga utföranden. 

I grund och botten började det med två storlekar, Griptilian och Mini-Griptilian. Sen kunde de fås i två bladutföranden, sheepfoot som på bilden eller en vanlig droppoint. Knivarna kunde sedan öppnas via hål i bladet á la Spyderco eller med tumknopp.  Lägg därtill ett stort antal färger på handtagen och kombinationsmöjligheterna börjar bli enorma. Därutöver finns en "Doug Ritter"-variant med något annorlunda bladform. Även en lång rad customvarianter på handtaget har uppkommit då fler än jag inte uppskattar originalet till fullo. 

Sen toppade BM själva med att släppa versionerna med tillägget "1", exempelvis 551-1 vilket innebar en kniv med uppgraderat stål och uppgraderat handtagsmaterial. 



"Get a Grip"


Själv uppskattar jag faktiskt inte den här kniven fullt ut. Det är ingen favorit. Jag införskaffade den en gång i tiden för att dels få känna på den berömda Griptilian och dels för att jag gillade bladformen. Sen ville jag jämföra den med en av dess närmsta konkurrenter Spyderco Delica. 

Bladformen gillar jag fortfarande och för att förhöja det första intrycket anlände den oerhört vass. Förvisso skålslipad men på ett bra sätt. Låset fungerar så mjukt som ett Axislås bara kan och med det kan kniven alternativöppns med en snärt. Så även den punkten levde upp till förväntningarna. 

Det jag inte gillar är...själva Axislåset, Benchmades stolthet och signum. Personligen tycket jag det är lite "fippligt" och jag uppskattar inte greppet man får om kniven när man släpper det. I det fallet föredrar jag "buttonlocks" som manövreras på en sida. Av samma skäl gillar jag inte helt Spydercos motsvarighet heller kan tilläggas. 

Men det som får mig att inte gilla kniven är handtaget. Dels känns det så plastigt som det är, troligen för att det är delvis ihåligt, vilket inte alltid är fallet med fiberförstärkta plastmaterial. Men värst är formen. I min hand är handtaget för kort och i relation till längden känns det för "bulligt". I min värld vinner exempelvis den tidigare nämnda Delica utan tvekan. Formen gör även att den känns för mycket i fickan för min smak. 

Så inga överord för standard Mini Griptilian för min del. 551-1 däremot är något annat!


/ J - sådärimponerad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 2 februari 2017

Dagens bild nr 102 "Likheter och skillnader"


Jämförelser är roliga. Ibland kan extrema kontraster väljas för att illustrera någon poäng man vill tydliggöra eller som i det här fallet mindre skillnader och likheter. 

Modellerna känner nog de flesta av er igen. Det är en av Benchmades bästsäljare i "900-serien" och det här råkar vara modell 943 vilket innebär att den har clippoint istället för den något mer kända 940-kusinen med sin omvända tantoform på spetsen. 

Antagonisten är 0450 från Zero Tolerance. Inte riktigt lika gammal i gamet men den blev en omedelbar modern klassiker när den dök upp. Inte minst som det var en av de första knivarna i mindre format att komma från ZT. 

Formaten antyder även mot vilket segment de riktas. De är tänkta att främst fungera som "EDC"/fick-knivar.



"Similarities and differences"


Därmed kan vi fastslå några likheter:

  • Användningsområdet - båda är gjorda för att med lätthet bäras undanstoppade i en ficka men har tillräcklig bladlängd för att klara de flesta dagliga sysslor. Handtagens storlek begränsar dock kraften som kan användas. 
  • Yttermåtten - användningsområdet ger till viss del formatet. Två slanka knivar som båda mäter något under tjugo centimeter och väger in på runt åttio gram eller så. 
  • Sen delar knivarna en negativ egenskap. De slanka droppointbladen skulle båda tjäna på mindre stål bakom eggen och gör sig bättre reprofilerade. Annars är de enkla och rättframma. En bit rak egg, en mindre buk och en bra spets på båda. 
  • Båda knivarna är mycket snabböppnade vilket är en annan likhet de delar. 

Det som skiljer dem åt är inte minst material och konstruktion, ZT vs BM:

  • Bladstål: S35VN mot S30V
  • Handtagsmaterial: titan mot aluminium
  • Konstruktion: öppen med distanser kontra stängd med rygg
  • Öppningsmekanism: flipper respektive tumknopp
  • ZT bjuder på kullager och BM på glidlager i brons
  • Lås: ramlås jämfört med ett Axis-lås


Två i grund och botten mycket lika knivar som ändå skiljer sig åt. Valet är ditt!


/ J - sorterar

#aliaspostmortem #knivigtvarre