tisdag 30 januari 2018

Ny kniv

- vådan med att inte kunna känna och klämma innan köp



Överraskningar kan vara såväl positiva som negativa. Fast ibland är de bara det, överraskningar baserade på att det inte riktigt blev som man tänkt sig. Detta även om man inte "tänkt sig" något särskilt. Så var det för mig i det här fallet. 

Fast lite hade jag tänkt och den här kniven motsvarade inte vad jag kom fram till. Kniven det handlar om är en numera utgången Spydercomodell vid naman "Firefly" och kreatören bakom linjerna är Peter Carey. 

En före detting, "Firefly"


Det är möjligen där det blivit om inte fel så inte som jag skulle ha föredragit. Förutom det distinkta hålet i bladet som i det här fallet är mer framträdande än vanligt så vilar det mycket lite Spyderco över den här kniven. Några av deras signum är nämligen frånvarande. Men innan jag talar om vad det är som saknas så kan jag nämna några punkter där kniven avviker från det förväntade. Den är:
  • Knubbigare, med grövre blad och framförallt tjockare handtag än vad som syns på bild
  • Större, förväntningarna på längd och tjocklek låg i trakterna av "Lil Lum" men närmar sig "Techno"
  • Kantigare, på bild ser formerna väldigt mjuka ut. Det gäller bara i två dimensioner på den här kniven

Annars är ett par saker precis vad jag hoppats på. De huvudsakliga linjerna, materialen och tillverkningsprecisionen finns där och de syns även på bilder från sidan. Det andra gör inte det utan märks först när kniven hanteras. Troligen känner ni igen er i situationen. Bor man i en medelstor stad i Sverige införskaffas nästa alla knivar "blint". Det finns ingenstans att vare sig känna eller klämma på dem innan köp om man inte råkar känna någon som har den aktuella modellen. 

Vad är det då som saknas? För det första är det god ergonomi. Här har form fått dominera över funktion vilket lett till oerhört skarpa kanter över hela kniven. Ibland beskylls Spydercoknivar tillverkade i Japan för att ha en aning skarpa ryggar på bladen och för att hålen inte är fasade nog. Det stämmer även på den här kniven men vad värre är att det även gäller för insidan av ramen, låsarmen, bolster och skollor som är riktigt kantiga. Distinkta är väl ett positivt uttryck för det, vassa ett mer negativt.  

Det andra är clipet som är komplett värdelöst! Och det från de som uppfann finessen och normalt behärskar det till närmast fulländning. Här är det en efterkonstruktion som inte går att trä över något tjockare än ett pappersark och följaktligen går det inte att använda det alls.  

Den här bekantskapen kräver lite tankearbete innan jag presenterar den närmare. Jag får be att återkomma i ärendet. 


/ J - villrådig

måndag 29 januari 2018

Dagens bild nr 135 "Porträtt av två solar"


Ibland är det bra att inte vara alltför envis. I alla fall tycks det gälla när det kommer till att införskaffa kinesiska knivar. Jag köpte en modell från Two Sun för något/några år sedan och den var hemsk. Flippade uselt, anlände trasig och halva handtaget är en enda stor "hotspot". 

Trots det gav jag mig på att buda på ett par auktioner och den här var den första jag vann. Och vilken skillnad! Den här kniven har nästan allt! Ett riktigt snyggt blad i elegant finish, utmärkt byggkvalitet och inte för pjåkiga material samt ett par designmässiga överraskningar. Allt till fyndpris i det här fallet. 

"Portrait of Two Sun"


Kniven är modell "TS 45" och kommer att recenseras framledes. Den bjuder bland annat på initial skärpa, konsekvent formspråk, d2-stål, titanhandtag, stålförstärkning i ramlåset, kullager, ett blad som både kan flippas och tumöppnas, mycket diskret flipper, lätt vikt och god balans. 

Sammantaget en MYCKET sympatisk och överraskande bekantskap!


/ J - gillar soluppgångar

#aliaspostmortem #knivigtvarre

söndag 28 januari 2018

Knivrecension Spyderco C229G Shaman

- förtrollad av en Shaman


Shaman, en inte helt vanlig kniv från Spyderco skulle underrubriken kunnat vara. Fast jag inser snabbt att det påståendet tarvar en förklaring. Alla de klassiska dragen finns ju där inklusive hålet i bladet, deras eget "compression"-lås och det övergripande formspråket som vid det här laget känns igen antingen som ett signum för kvalitet eller som något att undvika för dem som inte står ut med utseendet.  

Någon kallade den till och med för en avkomma mellan PM  2 och en Native även om jag bara delvis håller med om det. Men det är nu inte så konstigt eftersom det är Sal Glesser själv tillika grundare av Spyderco som står bakom den här kniven. Och att han skulle bygga vidare på ett par andra lyckade modeller är förstås inte främmande. 

Spyderco C229G "Shaman"


Det var därför med höga förväntningar jag emottog den här kniven så väntan på postgången kändes extra lång. Särskilt med PostNords nuvarande (brist på) rutiner. På sätt och vis var det här biljetten in i "Native"-världen för mig då den modellen saknades sedan tidigare. Av någon anledning har de inte lockat mig.Troligen för att de legat för nära andra topprankade Spydercomodeller i storlek och funktion för min smak. Men så kom den här kniven och slog ned som en bomb i min lilla knivvärld. Ibland är större bättre! Det är för övrigt därför den inte är helt vanlig och sticker ut något i sortimentet.

En Native på stereoider?


De flesta invändningar jag trott mig ha mot Native försvann i och med det ändrade formatet och bara fördelarna bestod. Främst handlar det om ergonomi och utseende. Shaman är nämligen en av de där Spydercoknivarna som likt Native saknar "puckelrygg" på bladet vilket förvisso gör kniven mindre utstickande både bildligt och bokstavligt talat men även elegantare. Native 5 är av det skälet snyggare än Para 3 i mitt tycke. 

Twitterversion: Shamanens häxformel lyder, större är bättre!



Blad


Bladet på Shaman är synnerligen genomtänkt samtidigt som det vid en ytlig betraktelse är en favorit i repris. Visst har vi sett den här lövformen tidigare och så tillvida avviker det inte alltför mycket från Native- eller Sage-serierna för att nämna några. Men det finns skillnader och de mest uppenbara är att det saknar tumramp och är större, att jämföra med Manix 2 men framför allt är det grövre och bredare. Tänk "jättelöv"*


Större, kraftigare och utan ramp för tummen - annars känns formen igen



Trots grovleken skär kniven mycket bra eftersom bladet är något bredare än på de flesta Spydercomodeller


För att vara mer konkret mäter bladet över nio centimeter på längden, tre och en halv centimeter på bredden och bladgodset är närmare fyra millimeter tjockt, 3,7 mm för att vara exakt. Grövre blad är oftast sämre för allt utom hållbarhet men i det här fallet känns det påkallat givet hela knivens konstruktion och övriga framtoning. Mer robust helt enkelt. Och det är här tillsammans med ergonomin som storheten (pun intended) hos den här kniven återfinns.

Förutom tjockleken på bladet så är finishen en för Spyderco inte helt vanlig tumlad yta som sedan polerats något. Den förekommer på andra knivar men satin är betydligt vanligare i deras utbud. En annan avvikelse från det gängse är att bladet inte är helt flatslipat (FFG) även om det inte är långt ifrån. De två detaljerna gör även att bladet nästan ser ut att ha en tvåtonsfinish vilket alltså inte är fallet. I vilket fall är det en trevlig ytbehandling som både är estetisk och praktisk. Repor tenderar att synas mindre vilket känns extra viktigt på en kniv som i allt strävar mot att användas ofta och mycket.


Shaman jämfört med den i övrigt ungefär lika stora Manix 2 LW, 
grövre över nacken men inte så mycket tjockare i fickan


Jag gillar nästan allt med bladet utom den märkliga knölen som skall agera fingerskydd. Vad gör den där överhuvudtaget är min fråga? Den kunde åtminstone varit betydligt mindre framträdande. Förutom att inte göra någon större nytta så sticker den upp genom handtaget vid låset när man fäller ihop kniven vilket ibland kan vara irriterande. Och varför är bladtangen synlig i stängt läge? Det finns ingen anledning till det heller då man på nästan samtliga andra modeller lyckas gömma den. Men den är åtminstone väl rundad.

Stålet är inte mycket att orda om då det är Crucibles CPM S30V som är aktuellt på grundmodellen. Jag väljer den formuleringen beroende på att jag är tämligen säker på att den här kniven inom kort kommer att släppas i ett flertal andra versioner med varierande ståltyper. Plattformen är för bra för att inte göra så.


Handtag


Handtagskonstruktionen är mycket robust och utgår från en stålram som försetts med en större mängd hål för att banta totalvikten något. Över ramen har fästs skollor i svart G10. Det som utmärker dem och höjer den här kniven över mängden är att de förutom att vara rejäla är kraftigt fasade vilket ger närmast välvda sidor och en fantastisk ergonomi. Ytan är för ovanlighets skull slipad i en värld av sandpappershandtag. Av någon anledning tror alltför många tillverkare att vi användare jobbar med att stycka maneter hela dagarna.

Shamanens största försäljningsargument, ett synnerligen ergonomiskt handtag


Storleken är väl tilltagen vilket gör att alla oavsett handstorlek får plats och du kan även använda kniven med handskar på om så tarvas. 

Konstruktionen är halvöppen med en backspacer i stål. Den kan vid första anblick te sig en aning onödig men finns där för att agera motvikt till det kraftiga bladet och bidra till knivens helt neutrala balans. Den är även något försänkt i relation till handtaget. Varför man valt att göra så är mer än jag kan svara på. 


Tämligen öppen konstruktion med lättad ram i stål och en mindre "backspacer" för god balans


Att arbeta med är det här handtaget en fröjd. Faktum är att det är ett av de bättre som finns att tillgå på en fällkniv. Det är både flexibelt och komfortabelt. Flexibelt på så vis att kniven kan greppas på ett flertal olika vis. Det möjliggörs genom längden och att kniven har ett väl fungerande "forward choil". Ska man nu överhuvudtaget ha den sortens påfund är det så här de skall utföras!

Det som är unikt för Shaman är att alla grepp fungerar lika bra. Annars brukar handtag tydligt favorisera en eller ett par fattningar. En av få invändningar som kan hittas är att clipet kan kännas i handflatan om den hålls i "saber grip" utan att man kryper fram mot bladet. Men på grund av handtagets längd kan det undvikas genom att justera fattningen något.


Öppning och lås


Spydercohålet har i det här utförandet med sina tolv millimeters diameter samma mått som på exempelvis PM 2 men sticker inte ut lika dramatiskt vilket gör det aningen mindre lättåtkomligt. Men funktionen är adekvat och kniven kan öppnas på ett flertal olika vis. Genom att smyga fram bladet med tummen, en s k "Spydieflick" med långfingret eller helt enkelt genom att släppa låset och låta kniven agera "gravity knife"**. Även de valmöjligheterna bidrar tillsammans med de olika fattningarna att kniven känns flexibel. 

Spydercohålet mäter tolv millimeter men upplevs mindre på grunda av det breda bladet


På den här kniven är kanterna på hålet inte lika skarpa som de kan vara på Spydercoknivar tillverkade i exempelvis Japan. Dels beror det på att Shaman är tillverkad i USA men mycket av det tror jag beror på ytbehandlingen som också slipat hålet något. Resultatet är  utmärkt med kanter som biter bra utan glida in i tummen. 

Ett bra lås men det här var väl onödigt?


Låset är Spydercos eget bidrag till den existerande låsfloran. I den här versionen fungerar deras "compressionlock" lika väl som alltid. Eller nästan skall jag väl säga. För här återkommer den lilla detaljen med fingerskyddet jag tidigare nämnde. När man stänger kniven får man helt enkelt mot slutet av rörelsen flytta undan fingret annars kommer den utstickande tangen ta i och bladet stängs inte helt utan stannar en bit för tidigt vilket då ger ett moment till för att slutföra momentet.  

Funktionen är annars klanderfri och bladet uppvisar inga som helst tendenser att röra på sig. Allt annat hade emellertid varit en stor besvikelse på den här kniven med tanke på prisläget, märket och inte minst "stamtavlan". Bladet löper på bronslager och toleranserna är mycket små och däri återfinns ytterligare en del av förklaringen till det stabila slutresultatet. Tyngden hos bladet gör även att bladet glider igen tämligen majestätiskt. 


Att bära


Något får man förstås offra på komfortens och styrkans altare. I det här fallet är det vikt och volym. Med det sagt så kan sägas att Shamanen väger in på ett och ett halvt hekto vilket inte är så farligt givet hur bastant kniven är. Värre är i så fall längden och tjockleken i fickan. Handtaget är stort och tar plats helt enkelt. 

Helt anonym är Shaman inte. Vare sig clipets form och utseende eller storleken tillåter det


Men vikten är väl balanserad och clipet stadigt så kniven sitter som den skall väl på plats. Clipet är för övrigt stentumlat för att matcha bladet. En liten detalj som höjer helhetsintrycket. Formen är Spydercos standard-"sked" och det kan flyttas mellan handtagets alla fyra "hörn". Det tillsammans med hålet och låskonstruktionen gör att kniven lämpar sig väl även för den vänsterhänte. 


Sammanfattningsvis

Den första frågan att besvara är förstås om de högt ställda förväntningarna från min sida infriades? Svaret lyder - ja med emfas! Shaman har knappt lämnat fickan sen jag fick hem den. Den klättrade snabbt upp i toppen av Spydercofavoriter och bland större fällknivar överhuvudtaget. Den kombinerade styrkan hos ett väl genomtänkt blad, gott stål och framförallt ett bekvämt och flexibelt handtag ger många pluspoäng. Därtill tycker jag att den är snygg på ett robust vis. Det är knappast en elegant kniv. 

Vad man gjort är att man tagit fördelarna hos Native men lagt till något av det som saknades där vilket framförallt är storlek och ett annat lås. Sedan var kniven prisvärd. Jag skriver "var" för jag köpte den direkt när den kom ut då priset låg runt 140$ i USA och nu har den klättrat mot 180$ där och sen kommer förstås påslaget när kniven skall över vattnet. Den är fortfarande prisvärd men inte på samma vis och påslaget gör att fler konkurrenter finns att jämföra med. 

Spyderco Shaman klarade av att infria mina förväntningar


För att ni skall förstå hur bra den är vill jag faktiskt jämställa den med Spydercos smått ikoniska Paramilitary 2. Den jämförelsen är ämnet för en helt egen text men några punkter kan vara värda att lyfta fram. 
  • Först är det ergonomin. I min hand ligger Shaman ännu bättre än den redan superba PM 2. Mycket av det kommer sig av att den kniven har de typiska helt flata sidorna med tillhörande kanter medan Shaman är betydligt mer fasad och rundad på alla vis. Sen är ytan slipad och därmed mjukare vilket är en finish jag föredrar. 
  • För det andra är hela bladet och inte minst spetsen kraftigare på Shaman vilket är något många brukar klaga på hos PM 2 vars spets kan vara något känslig eftersom den är nåluddsvass. 
  • För det tredje är den snyggare. Ja, det är förstås en mycket subjektiv ståndpunkt men den är  "knöllös" vilket är helt avgörande för hur linjespelet blir. Puckelryggen som annars uppkommer som ett resultat av hålet är en av de saker som gör att många ryggar från estetiken hos Spydercos knivar. Sedan är ration blad - handtag fortfarande fel men det är en annan fråga. 

Nu kan de här punkterna vändas på och lika väl hållas emot Shaman särskilt som den även är tyngre än PM 2. Till sist blir det förstås en fråga om tycke och smak.

En blivande klassiker?

Till alla som inte är riktigt lika mycket Spyderco-konnessörer vill jag förtydliga för att även ni skall hänga med i ovanstående resonemang att Shaman helt enkelt är en mycket bra fällkniv och en synnerligen kvalificerad kandidat till "bästa fickkniv". Det uttalandet skall dock paras med en tydlig friskrivning. Det gäller bara för den som gillar större fällknivar. Den mäter trots allt över 21 cm i strumplästen och uppvisar även viss rondör därtill vilket sammantaget blir för mycket för många. Därmed konkurrerar den inte på samma premisser som andra EDC-favoriter som Spydercos egen Sage-serie, Fox Tur, Viper DanBenchmades 940-serie, Kizer T1 och  Gemini med flera. 

Jag förutspår att Shaman kommer att dröja sig kvar i sortimentet ett bra tag och att den kommer att släppas i många varianter för att hålla kvar intresset kring modellen. Det är den å andra sidan väl värd. 


Länk till Spydercos produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 211 mm
Längd hopfälld: 119 mm
Vikt: 148 g (vägd av mig)
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 3,7 mm
Bladstål: CPM S30V,
Handtag: G10 på stålram
Lås: Compression

Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA


/ J - förtrollad

PS. Jag återkommer med en rapport på hur kniven är att använda. Området förtjänar en egen utläggning och fler bilder!


* Tidigare fanns t o m en modell titulerad "Super Leaf". I det här fallet kraftigare än vad vi är vana vid även om det i Spydercos digra katalog finns andra exempel på dylika utflykter tidigare. modellerna Tatanka och Tuff ligger väl närmast till hands men även Starmate mäter stadiga 4 millimeter över nacken och alla de tre är därmed snäppet grövre än Shaman

** Vilket gör den och många andra med liknande låskonstruktioner olagliga i vissa jurisdiktioner. Men det är en annan fråga. 



#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 24 januari 2018

Återfunnen

- man vet att man har för många knivar när...


Sen kan ni själva avsluta den meningen på valfritt sätt. I mitt fall är det nog faktiskt för att knivar kan försvinna i hemmet för att sedan dyka upp igen eller i värsta fall inte göra det. 

Ett exemplar som är borta är en Kershaw Leek med handtag av kolfiber och med 154CM i bladet. Väck är den och det uppskattar jag inte alls då den var en blivande favorit. 

Den förlorade sonen?


Även den här kniven, en Harnds Talisman, var borta en längre tid. Den är nu lyckligt återfunnen! Lyckligt inte för att den är särskilt dyr eller för att den är förknippad med några större sentimentala värden heller utan för jobbet som gjordes innan den behagade gömma sig. 

Det förtretliga var helt enkelt att jag hade skrivit en full recension av den men hade inte bildsatt texten. Att ta bilder brukar nämligen vara bland de sista jag gör förutom de bilder som tas för Instagram eller när jag använder kniven.

Men nu så kan ni snart ta del av recensionen också! 


tisdag 23 januari 2018

Årets första!



Så kom den då, årets första kniv. Jag har haft den ett par dagar nu men det dröjde en bit in i januari innan det första skarpa objektet anlände hemmet. Nu är det ordning på torpet igen.  Något säger mig att det inte är det sista men den som lever får se. Mitt intresse är som bekant en smula eklektiskt i det här fallet. 

Den aktuella kniven är en modern tolkning av en HigoNoKami även om det mest är bladformen och sättet att öppna kniven på som är trogen förlagan. 

En kaffe och en ny kniv, ni känner igen känslan!


Det är en synnerligen modern tolkning som Katsu bjuder på i det här fallet. Titan i handtaget med inlägg av kolfiber som dekorelement, kullager i bladet och ett ramlås bjuds vi bland annat på. Resultatet blir en av de mest kvicka knivar jag äger, framför allt in då. Den var också oerhört vass när den anlände och passform samt byggkvalitet är extraordinärt bra. Positiva intryck på det stora hela. Tilläggas kan att den är större än den ser ut!

Recension kommer vad det lider. 


/ J - fast i knivträsket

söndag 21 januari 2018

Knivrecension Kizer Ki3490 T1

-  jakten på den perfekta fickkniven del 29


Min förhoppning när jag för första gången såg den här kniven på bild var att den skulle vara en för mig bättre version av Kizers "Gemini". En kniv som från början var och är riktigt bra och tillhör topparna bland EDC-knivar. Men T1 besitter ett par egenskaper som jag föredrar i sammanhanget.

För det första är handtaget en aning grövre. Återigen, inget fel på slanka handtag men det på Gemini är rätt spinkigt måste medges.  

Den största skillnaden och fördelen återfinns emellertid i hur kniven öppnas. På T1 är det tumknoppar som är aktuella och den är därmed ingen flipper. Annars följer kniven Kizers vid det här laget beprövade mall för "Bladesmith-serien" vad gäller materialval i blad och handtag samt hur pivot- och andra skruvhuvuden ser ut. 

Kizer Ki3490 T1



"T1" skall utläsas "Task One" och är formgiven av den tyske knivdesignern Uli Hennicke som även inlett samarbete med WE Knives och tidigare även jobbat med bland andra Spyderco. Förutom den här modellen har han åt Kizer även formgett en fastbladad version av den här kniven kallad T2 och en fällkniv med namnet "Sea Lion".

Det uttalade målet med T1 var att skapa en robust och enkel kniv kapabel att hantera vardagens alla uppgifter från lättare snitt till tyngre arbeten. Hur väl herr Hennicke lyckats med det skall vi tala om nu.


Twitterversion: "När det enkla blir genialiskt"


Blad


Knivblad ja, de kan inte varieras i all oändlighet eller så är det just det de kan. Men det handlar inte alltid om de storvulna gesterna som skiljer granitstycken från ädla stenar. Oftare handlar det om att förvalta ett par viktiga egenskaper väl och det har Kizer gjort här. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. 


Enkelhet skall aldrig underskattas. Ett droppoint-blad i bra stål med god geometri räcker långt


Först det tekniska: formen är en droppoint, längden 84 millimeter, höjden 28 millimeter och grovleken 3 millimeter. Bladet har försetts med en snygg finish som påminner om en del andra storheter i branschen som exempelvis Slysz Bowie, det vill säga en fint stentumlad yta som sedan polerats till halvglans. Det ser lyxigt ut men framförallt för det med sig det goda att det döljer repor väl vilket jag anser vara en excellent egenskap. 

Sen var det genialiska, det som gör att det här är en riktigt bra kniv. En mycket bättre kniv än många andra:
  • Stålet, inte heller det unikt men i linje med övriga material och därmed av hög klass. Det handlar förstås om Kizers stapelvara i "Bladesmith-serien", det amerikanska pulverstålet S35VN från Crucible. Ett förträffligt allroundstål för fällknivar. Här behandlat korrekt som vanligt när det kommer till det här märket. Det innebär bra härdning även i det specifika fallet vad det verkar och inga plötsliga överraskningar som att eggen tappar skärpan hastigt och liknande. 
  • Proportionerna, de som är viktigare än man tror och utgör grunderna för god geometri. Här handlar det inte enbart om att bladet är en droppoint utan om relationen mellan höjd, längd, bukens kurvatur, slipningen och godstjockleken. På T1 gör det att du får en vass men ändå stark spets, en god rundning att göra svepande skär med och ett stycke rak egg att bruka när det behövs läggas kraft bakom snitten. Godstjockleken är inte extremt tunn men återhållsam nog för att inte hamna i vägen för god funktion. 
  • Slipningen, flat och mycket hög i det här fallet. Vad som gjorts är att man vågat lita mer på stålet än i vanliga fall och låtit T1 vara tunnare bakom eggen än vad som är brukligt på många knivar idag. Kombinationen av slanka 3 millimeters godstjocklek från början och en hög slipfas bidrar starkt till slutresultatet. Lägg därtill att kniven har en liten ricasso/ansats med form som möjliggör att eggen kan slipas hela vägen till hälen. 
  • Utseendet, understryker de övriga egenskaperna. Stilfullt och utan stora åthävor, inga utsmyckningshål, inga "blodrännor"/fullers eller liknande. En tumlad yta som sagt och i mitt tycke helt exemplariskt märkt. Det vill säga knappt alls och det som finns är diskret och snyggt gjort. Det gäller både Kizers logotyp som hålls i en modest storlek anpassad till det blad det sitter på samt Hennickes initialer och modellnamn som återfinns på motstående sida. Material och serienummer finns men är så smått att vi som numera behöver glasögon knappt kan läsa det. Men visst, i en perfekt värld kunde Kizer minskat loggan ännu lite till och placerat den på den flata delen av bladet vid tumknoppen. 

Var och en är de ovan listade egenskaperna inte unika men sammantaget blir konceptet riktigt starkt om man har målet att göra en funktionell kniv i åtanke. Särskilt nyskapande blir det som sagt inte men det är mycket väl utfört. Något som är temat i den här recensionen för övrigt.  


Tunn bakom eggen och en vass spets, hurra!


Ursprungseggen får godkänt. Vass utan att för den skull vara ett rakblad. Bruksegg brukar jag något svepande kalla den sortens skärpa. Den gjorde "det vanliga", skar papper utan att låta för mycket, rakade hår med lätt tryck etcetera vid ankomst. Det som talar för den är att den både är jämn och symmetrisk. Eftersom bladet är tunt bakom eggen behöver inte heller primäreggen vara speciellt bred. 

Men det är när kniven väl är i bruk som den stiger i graderna. Fram till dess kanske den var en "sill", en tämligen anonym gråblank titankniv bland andra. Efter ett par skär börjar man le och sen tar det en stund innan man blir av med det smilet. Papper går som en dans, kartong likaså. För att få mer motstånd höjs insatsen till tejpad dubbel kartong. Tyngre blir det men lika geschwint går det. Så fortsätter det med material efter material, rep, plast och tyg. Spetsen är förnämlig den också. Punkterar Pet-flaskor och även den mest motsträviga plastdunk.

Jag testar inte stål lika utförligt som t ex Cedric & Ada, en YT-recensent som slipar om allt han prövar till 20 graders vinkel vare sig det passar eller ej och sen testar uthålligheten på olika stål gentemot varandra enligt den metoden. Möjligen intressant som komplement.


Bladformen är som synes lik en annan storsäljare från Kizer men den här är faktist bättre


Däremot skär jag i några grövre läderbitar för att se hur stålet håller skärpan och går sen över till trä. Har en krossad "Hol" från IKEA jag ger mig på och som genom en händelse en sedan länge död julgran i trädgården. Det är då det riktigt breda leendet infinner sig. Det går att skära i trä och till och med tälja och karva virke med den här kniven! Det är inte ofta det faller särskilt väl ut med utpräglade EDC-knivar. Men den tunna eggen biter bra och det är lätt att hålla rätt vinkel utan att anstränga sig. 

Sen bidrar handtaget genom att inte vara för runt och utan räfflor/skåror mot främre delen så det finns inget som kan skära in och orsaka obehag. Det är bara att jobba på till man tröttar. Clipet känns lite om det inte placeras rätt men ovanligt lite och sen tillkommer min vanliga brasklapp - det går inte att jämföra en fickkniv med en slidkniv när det gäller ergonomi. Avsaknad av fyllighet märks alltid i längden. 


Handtag


Stilistiskt följer handtaget bladet. Faktum är att det inte bara gör det bildigt utan även bokstavligt  eftersom slipfasen övergår i den svepande linje som fungerar som dekorationselement och utmärker handtaget. Ett estetiskt tilltalande val. Handtagsformen är annars något ovanlig då den ser kantig ut på avstånd. Det är den emellertid inte utan är oval i genomskärning. Sidorna är genom sin form välvda. Resultatet är ett enkelt men synnerligen bekvämt handtag. 


En något hal titanyta som räddas av god form och bra ergonomi


Materialet är förstås titan och finishen är något blankare än den matta, lätt porösa och mörkare yta som är vanligare hos Kizer. Det har fördelen att det tål mer stryk utan att få "ärr" men det för även med sig att den är något halare att greppa. Utseendemässigt är det sobert och snyggt men anonymt särskilt som det inte kontrasterar lika mycket mot bladet. Mindre diskret är pivotskruven som är Kizers vanliga utsirade dito. Den kunde jag gärna varit utan då den inte alls passar knivens övriga formspråk som överlag är renare.

Titansidorna är inte lättade invändigt men trots det väger T1 in på låga 120 gram vilket är godkänt för en helmetallkniv i den här storleken. Men visst finns det gram att hämta här. Att den inte frästs eller borrats ur för å andra sidan med sig att kniven är lättare att hålla ren invändigt då det finns färre skrymslen för smuts att fastna i. Konstruktionen gör också att det går att blåsa tryckluft genom kniven då den är halvöppen i ryggen. T1 har en backspacer med den är liten. I den har man också på ett förtjänstfullt vis gömt fånglinehålet. Sättet det är gjort på snarare förbättrar ergonomin än försämrar den i och med att de rundade kanterna och det faktum att det är smalare än resten fungerar som en avslutning på handtaget. Ett utmärkts sätt att den lösa detaljen på. 


Kniven är inte lättad på insidan och konstruktionen genomgående enkel så när som på kullager


Handtaget är inte ergonomiskt fulländat men mycket bra. Alla grepp fungerar utan anmärkning och det är lätt att byta mellan dem. Den ovala formen gör att man alltid vet vart man har sin egg och den rullar inte i handen. Formen är klassisk. Ett urtag för pekfingret men därutöver modell "lätt krökt pinne". Det vill säga enkel och inget som bestämmer hur du skall fatta kniven. Med få undantag tycker jag det fungerar bäst särskilt som tillverkaren sällan i förväg vet vem som skall hantera kniven.

Några exempel på saker som är extra bra är att det går lätt att smyga nära bladet om man önskar mer kraft. Ingen stor ricasso, fingerskydd eller "choil" stör det eller om  man vill greppa bladet med nypan sidledes. Då är även tumknopparna tacknämligt ur vägen.

Balansen är ovanligt avstämd och närmast exemplarisk. Det är en av sakerna som avgör hur "livlig" en kniv känns i handen. T1 är kvick och därmed lättjobbat. Något som mest känns om man jobbar med till exempel kött vilket för all del inte är den här knivens främsta område även om den inte skäms för sig där heller. 


En av få missar, det förtretliga lilla hörnet


Det finns två saker att anmärka på som kunde gjorts bättre och därmed drar ned helhetsintrycket något. Det ena är kanten som uppstår där låsarmen skurits ut. En vanlig källa till skav på många framelockknivar och dessvärre även här. Som tur var är det ingen av de värre syndarna jag stött på och en stunds arbete med fint slippapper löste det. Det andra är clipet. Inte heller det något skräckfall och hur mycket det känns beror på handstorlek. Min hand klarar det rätt bra även under längre sejourer med kniven. Annars är samtliga hörn och kanter på kniven på såväl ut- som insida exemplariskt slipade och rundade.


Öppning och lås


I inledningen slog jag fast att den här kniven öppnas med tumknoppar och att jag föredrar det över flipperknivar i största allmänhet. Men på T1 närmar sig de två storheterna varandra. Låt mig förklara. 

Egentligen ser jag den egenheten som en liten miss i arbetet. En av av få på den här kniven överhuvudtaget. På motståndet märks det att Kizer är mer vana vid att producera flipperknivar. Kraften som krävs innan bladet släpper är rätt stor och när väl bladet är på väg ut sker det med auktoritet på tysta kullagrade fötter. Men det gör även att kniven i stort uppträder som en flipper fast utan hajfena på ryggen. I och med det går även möjligheten att smyga fram bladet lugnt och stilla förlorad. Ibland går det men oftast inte. 

Å andra sidan gör den detaljen ihop med att bladet löper på lager kniven extremt snabböppnad. Lager och tumknoppar är en inte helt vanlig kombination. Ur strikt praktisk synvinkel hade jag föredragit ett par välgjorda glidlager i brons. Det är enklare med färre rörliga delar som drar åt sig smuts och därmed kräver underhåll och är därtill nästan eller lika snabba att öppna. 


Bra utformade och placerade tumknoppar fungerar som öppningsmekanism


Tumknopparna är lätta att komma åt och använda. De är av traditionell "tunnform" och rätt placerade i relation till greppet vilket gör rörelsen intuitiv och de sticker ut lagom mycket utanför handtaget för att ge gott fäste. Efter ett tag behövde de dock en droppe LocTite då de gängade upp sig något varv och hotade lossna. 

På kniven hittas det numera på titanknivar så gott som traditionella ramlåset med sitt översträckningsskydd och sin utbytbara stålförstärkning. Undrar för övrigt om den delen någonsin bytts på en dylik kniv? Om låset kan sägas att det är mycket lätt att släppa. Bland det mjukaste jag känt på i den vägen överhuvudtaget. Funktionen hos låset är god och bladet sitter där det skall utan tillstymmelse till rörelse när kniven är öppen. Lagren gör att det är en kniv som elegant glider igen när man stänger den. Det känns tillfredsställande och lyxigt på något vis även om det inte är en nödvändig egenskap.  


Att bära


Clipet på T1 är bra utan att vara perfekt. Det är till att börja med snyggt då det understryker knivens övriga utseende med sin svaga kurvatur. Det är CNC-fräst i titan med lagom spänst och bra ramp vilket bidrar till god funktion. Kniven hålls både på plats och still i fickan. För min personliga del kunde det fått sticka upp något mindre kniv men det tycker jag å andra sidan nästan alltid. 

Är det något jag velat förbättra så är det rundningen på clipet, själva profilen. Som det är nu är sidorna samt spetsen en aning för kantiga. De känns i handen men ligger ändå på rätt ställe för mig så någon direkt "hotspot" eller källa till skav är det inte men jag har hört om andra som upplever det som ett större problem.

Ett bra skulpterat clip som dock inte flyttas någonstas


T1ans vikt är inte heller avskräckande med sina drygt 120 gram. För mig är inte antalet gram det enda eller ens viktigaste när det kommer till bärbarhet. Minst lika viktiga är knivens balans i stängt läge samt vilken volym den kräver i fickan. I den punkten ingår eventuella utstickande delar som bladtang, flipperfenor med mera. Lägg därtill egenskaper som clipets spänst i relation till handtagsmaterial samt hur djupt kniven sitter i fickan och i vilken vinkel det sker.

Betyget på alla de punkterna ligger här över genomsnittet och slutresultatet blir därmed utmärkt. Mjuka sidor, avsaknad av flipper och en tämligen slank profil gör kniven lättburen och sympatisk. Den är lätt att dra och när så görs hamnar fingrarna rätt för att komma åt tumknopparna. Ibland har de dock en tendens att fastna något i tyget på vägen upp.   


Sammanfattningsvis


Kizer T1 är måhända inte världens mest trendriktiga skapelse. Eller så kanske det är precis vad den är. Materialen med titan i handtaget och ett tumlat blad i S35VN-stål är helt rätt. Den är försedd med kullager, översträckningsskydd och har stålförstärkning i låsarmen samt ett "skulpterat" clip. Allt kan kryssas av och är som det skall.

Men som jag ser det är det en kniv att behålla även efter att flipper-manin lugnat sig. Inget fel på en god flipperkniv men hör och häpna, det är inte det enda sättet och i mitt tycke inte ens det bästa sättet att öppna en kniv. Istället ser jag "Task One" som en kniv med blivande klassikerpotential. Även om jag dessvärre tror att Kizers omfattande produktionstakt kanske gör att den passerar allt för snabbt ut ur katalogen. 

Knivarna som återuppväckte mitt intresse för Kizer, Feist och dagens objekt T1


Annars har den alla de egenskaper som placerar den "där upp" bland andra EDC-knivsstorheter som Fox Tur, Spyderco Slysz Bowie eller till och med CRK Sebenza. Den legendstatus som Sebenza besitter tror jag aldrig den kommer att uppnå. Men i det fallet handlar det mer om andra faktorer än hur "bra" den aktuella kniven är. Värdet av en massiv skara fans skall icke föraktas. 

Men T1 är Kizers egen "Slysz Bowie" i mina ögon. De är som genom en ren slump båda formgivna av europeer. Formspråket går igen med sin enkelhet även om det finns mycket som skiljer dem åt. Materialen är likvärdiga. Tillverkningskvaliteten är nästan där även hos Kizer. Efter att ha LocTitat pivotskruv och tumknopp finns inget att anmärka på alls. Även färgskalan går igen, de är båda grå möss. Det kan endera betraktas som en smula tråkigt eller sobert och tidlöst. Se på orginal Sebenza 21 till exempel.

En annan likhet dem emellan är att de båda är riktiga knivar, de vill säga de skär saker och det riktigt jäkla bra!

Vilken av de två knivarna man föredrar kokas ned till om man föredrar att öppna sin kniv via ett hål i bladet eller med en tumknopp och om man "står ut" med sagda hål i bladet rent utseendemässigt. Alla gör inte det även om det inte gäller mig personligen.

Ja, sen talar åtkomst en hel del för T1an då den fortfarande tillverkas och därtill kostar väsentligt mindre än Slysz Bowie gjorde och gör. Så just den liknelsen kanske faller. 

Kizer T1 utan tvekan en kandidat till titeln "den perfekta fickkniven"


Som jag ser det finns det mycket lite negativt att säga om den här kniven. Det praktiska jag uppmärksammat är att motståndet på väg ut kunde tonats ned något och att pivotskruven behövde kompletteras med en droppe gänglåsning  Men i övrigt är det idel ädel lovord från min sida. 

Förvisso är färgskalan och ytbehandlingarna neutrala på gränsen till tråkiga. Men det kan också utläsas "klassiskt". Ibland är det enkla helt rätt och så är det i det här fallet. Men visst något kontrasterande hade inte utseendet tagit skada av. Något som antydde att T1 är bättre än sina många kusiner. 

Omdömet om en kniv börjar och slutar med hur den skär. Sällan har det varit lika tydligt som här. Det här är ett ruskigt kompetent blad. Det var med det recensionen började och det är där vi slutar. Vad vi har framför oss är ett blad som vare sig är unikt eller ens dramatiskt. Men likt resten av kniven är det gjort med fingertoppskänsla och höjer sig därför väsentligt över mängden.

Den som söker en en riktigt god fickkniv eller endast vill ha en enda modell från Kizer och inte kräver att kniven skall ha en hajfena på ryggen har hittat rätt i modell T1!



Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 110 mm
Vikt: 124 g
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan, 6AL4V
Lås: Framelock

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina



/ J - riktigt jäkla nöjd

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 17 januari 2018

Dagens skratt!

- fallosskämt är alltid lika roliga



Är det någon av er läsare som kommer ihåg en bil från Japan som fick byta namn innan den släpptes i Sverige? Om ni inte gör det kan jag upplysa om att modellen var Honda Fitta. 

Nu upptäcktes debaklet innan den började säljas och den fick istället heta "Jazz" på den här marknaden. Det finns en orsak till att många bilmärken nöjer sig med sifferkombinationer som modellbeteckningar. Volvo V70 känns tryggare i det avseendet. Även om det inte heller alltid är problemfritt så är det åtminstone inte lika fullt med fall(os)gropar. 

Och vid närmare eftertanke borde nog CRKT - Columbia River Knife & Tool också gjort på det viset. För det här namnet på deras enligt egen utsago "badass" Khukri är inte helt lyckat. 




Om ni klickar på bilden och läser texten till höger så ser ni vad den heter. Jo, den heter så, de har döpt den till KUK!

Ännu roligare blir det när de använder just ordet "badass" för att marknadsföra den då det lite fritt kan översättas till "stenhård" på vårt eminenta språk. Ja och sen kan tilläggas att det påpekats för dem i flera olika forum av bland andra undertecknad. De valde att bortse från det. 

Någonting säger mig att den inte kommer sälja så ruskigt bra i Sverige. Med undantag för dem med mycket humor och självironi då. Fast modellen ser inte ut att rikta sig till en målgrupp känd för just de egenskaperna. 


/ J - lättroad


Review Fenix T5Ti Halberd, Tactical Pen

- Is the Pen mightier than the Sword?


The concept of  "Tactical Pens" is a bit "Tacticool" and probably not for me since it reminds me of the military, secret ops and spying was the first thought I must admit. 


But the concept isn't to bad when I think about it. The origin can be traced to a need for pens that can manage for instance wet and cold conditions better than the ones that were available before them. Pencils are reliable for sure but have ha tendency to brake. 

I addition some more extreme demands came into play such as being able to write under water or even in space. If you pair that with the always present need for gadgets a new category was born. Nothing new under the sun as they say, expensive writing instruments have been in existence as long as the pen so I guess it mostly the name that's new. I wonder if there ever was a "TQ - Tactical Quill"?

Thereafter new applications have been added and this pen, the T5Ti Halberd have for instance a built in glass breaker and is also designed for being used as a improvised "Kubotan" in self defence if so needed.

By the way it's my first pen belonging to this category and my experince with nicer pens is otherwise a number of Parker pens in steel and fountain pens from Mont  Blanc. 

T5Ti "Halberd" from Fenix


Despite the fancy name and the rather extreme look Fenix, the company behind Halberd, foremost aimed at a well balanced pen good for writing when it was developed. I think it's a bit ironic that I'm behind a keyboard writing those words.

However I really appreciate that the primary function was the main focus. It would be easy to get lost in the jungle of marketing tricks, materials and high-tech. In the end it's still a pen and it is as such it should be evaluated. 

"The business end" or one out of two to be more precise


Design and looks


It can be said right from the start that this pen is a veritable beast in a positive way. Most probably indestructible and that is something that reflects in the overall appearance. Halberd can be had in three different color schemes and this is the most tanklike of them. Or rather it reminds me of a battle ship from Star Wars in my eyes. If you want to lighten up the overall impression you can opt for the purple or blue versions instead. On this sample the gray dominates.

The material is TC4-titanium and from that a body measuring 12,5 millimeter at it's widest point have been CNC-machined. The pen ways in at 40 grams which is respectable for such a sturdy construction. We are talking about a pen that is made for smashing through a windshield as well. Therefore it's not a really lightweight pen and that of course influences how it feels in hand.

Halberd is an emergency glass breaker device as well as mentioned. With that purpose in mind one end is equipped with a hardened YG8 Tungsten tip. The tip that isn't too sharp also helps if the pen is used as an improvised Kubotan or mini staff used on pressure points.

A hardened tip in case of emergency 


With the cork removed the pen is close to symmetrical. The futuristic look is enhanced by the milled tracks in the middle section that mirrors the latticed parts of the top.

The clip is milled and attached with two screws. In appearance it reminds about a good knifeclip even if the truth is told is the other way around. Penclip existed long before knives got that feature.

It can also be said that I appreciate the mix between intricate and stylish design. In a world when things are either overloaded like many customfolders with a never ending amount of exclusive materials on top of each other or in true "Apple-fashion" are minimalistic beyond reason it's nice to see that someone try to balance the two. There are some elements here added only for looks but not enough to transform it into a christmas tree decoration. 


Build Quality


The overall build quality on this pen inspires confidence. Materials used and the precision shown in assembly are remarkebly good and there are no traces of tools or grindmarks present.

I have had the Halberd for a couple of month by now and the only show o wear is a slight patina of thin lines in the titan surface, nothing else. It have been carried constantly either in a pocket of a hoodie, a jacketpocket or in a bag. It has been seeing daily use and even som abuse just to test the alleged strength. I therefore stabbed it a number of times into wood as an example. 


To Carry


This pen has a clip and as said before it's a good one both in that it's good looking and versatile. Enough tension to keep it in place so you don't loose your valuable pen in a thinner shirtpocket. But also flexible enough to allow it to be used together with thicker fabrics like in jeans or jacketpockets without to much struggle.

The clip is rather oversized in regards to ordinary pens which is a good thing since I don't fear that the clip shall get stuck and bend in any way. There is a bit of "Parker Pen meets Sci Fi" over the design.

You can't deny that this pen i a tad bit thicker than others. Not as in heavily pregnant but with certain roundness. So Halberd isn't totally discreet. Something that is underlined by the weight. The fourty grams isn't to bad for this category but it is heavier than your average pen och lowbudgetversions thereof. In other words, it's notable in pocket.


In Use


Pens can of course be o two mayor types, click or turnable or as in this case equipped with a cork. Both systems have their pros and cons. This variety is simpler with less movable parts which of course simplifies production and at the same time makes them more robust generally speaking. The latter is a huge advantage if they are made for more than one application such in this case. For that reason the threads of this pen is oversized for added strength.

One of the major drawbacks with screwcorks is of course that it takes longer to pull out the pen ready for use compared with a clicktype. Especially so if one opts for elonging the pen by screwing to to the other end. Well, to be true there is another big disadvantage too. There is the possibility to loose corks even if they are rather exclusive such in this case. Regarding this you have to weigh strength/looks against how often you need to use your pen. 

The P950M cartridge  make this a very versatile pen


Since the T5Ti is rather solid you do feel it in hand. But it's also well balanced as in neutral. That mostly goes for how the pen feels with the cork removed which of course also makes the pen significantly shorter. I you choose to have it on the balance changes and the weight feel more present. Not enough to be an annoyance but enough to make clear that this is a pen more for writing signatures, notices, shopping lists and small notes rather than being used for extended periods of time.


- grip

It's often alluring on more exclusive pens to make the grip area more prominent, read "thicker" than usual. Partly because it looks good and partly to facilitate a stable grip. In this case Fenix has choosen to make the pen more ergonomic by letting this area be concave and ad some texturing if you grab the pen high up. If you hold it further down the corkthreads serve the same purpose. They functions well by adding friction without causing hot spots. But it isn't the softest to the touch.


- to write with


The first impression, that this is a pen foremost for shorter sessions, are enhanced when you actually starts to use it more extensively. It's a well balanced pen but somewhat heavy which is more noticable after prolonged use. A minor detail perhaps but if you are a student with long lectures ahead of you or your work demands for long meetings you should perhaps go for another alternative.

For most other tasks the T5 Halberd is really pleasant to use. I must point out that it almost can be experienced as two pens. With the hat off it's a "2/3" pen lengthwise but is then ligther and very neutral in balance. With the cork in place at the back end it's a full length pen but also a tad top heavy.

I have of course also tested the more spectacular claims about these sorts of pens. Yes, it writes perfectly fine up side down. Neither is there any problems with writing on cardboard both wet and dry or even a bit messed up and knobbly. The fact is that this pen even works totaly submerged under water.

A well balanced pen both in appearance and in hand. 


- refill

As standard T5Ti Halberd comes equipped with a German Schmidt P950M cartridge of the "Parker variety". That means that there are a lot of replacements to chose between. The great advantage with pressurized cartridges is that they offer that little extra and turns an average pen into a "space pen". You can write up- side down, in high or low temperatures, on uneven surfaces or even under water and in zero gravity. The latter is probably not the most necessary for most of us but cold and moist conditions are more common at least where I live. The same goes for rougher surfaces since it includes paper of low quality, cardboard and the like.

Halberd comes with an inkcartridge from Schmidt but all Parker-type cartridges can be used


The color is black which isn't my favourite since I prefer blue ink. Therefor I'm going to change color as soon as this cartridge is empty. For how long it will last I can't answer right now since it's still going stroing. After the "age of the keyboards" I'm no longer the frequent writer I once was. By hand that is.

As far as the "extra finesses" this pen offers I must confess that I haven't used it at all in self defence applications. Mostly because I have little or no use for it in that roll. I used to do martial arts including some stickfighting but with significantly larger versions like "jo" and "bokken". My experience with pressure points are therefore limited.

Maybe, god forbid, the Halberd will be handy if I have to defend my person via correspondence in some future dispute.


A somewhat scratched up pen after being smashed
 through glass a couple of times


But what I actually did test is the glassbreaker function. The tungsten tip does exactly what it is supposed to. It shatters and smashes glass rather easily. When I hammered it through a thicker glassbottle it initially just punched a whole without even shattering it.

But I highly recommend you to save this application for real emergencies. The titanium is of course not as hard as the reinforced tip and will be pretty scratched up after a while. Glass is an evil material.


To Conclude


There are a lot of things that  can be said about titanium as a material. Sure you can find advantages such as being super strong and lightweight in relation to that strength but is it really necessary in a pen? Oh yes, mostly because titanium are for EDC-gear nerds what carbonfiberdetails are for sportcar enthusiasts. It is addictive simply put. A fact easily proven by the vast amount of "TFFs - Titanium Framelock Flippers" on the folding knifearena combined with the array of flashlights in the same material for the moment.

The material is close connected to a pens "other function" which is being a status symbol. If somebody objects and says "but that isn't the case, it's only a writing tool". I want this person to take a second look at what is used to sign the loan for your house or car the next time you are in that situation. It might be a commercial pen for the company in question but it won't be a cheap ill worn plastic Bic pen anyway.


Fenix Halberd, a good option for those who like the design and needs a real robust pen


Regarding this type of pens in general I want you to consider in which situations you are going to use it the most. If you know that you will write for extended periods of time I would actually recommend something else over the Halberd. For that I think this pen is a bit too stout and powerful built, read "heavy" even if the weight is well distributed.

The weight is of course connected to the fact that this pen is extremely strong and overbuilt to be able to cope with the other applications it can be used for besides writing. You can probably run it over with a truck without damaging it. The robust build includes the dimension of the clip. And that is something I really appreciate. I don't know how many clip I bent and destroyed over the years on cheaper pens, but it sure is quite a few. That isn't anything that ever will happen to this knife. 

One thing to keep in mind is that a pen with a hardened carbide tip at one end needs som thought when carrying. It will nibble on everything close to it. So don't put your mobile or fanciest pocketknife in the same space.


Fenix T5Ti Halberd is a pen for the ones who are drawn to this modern and slightly futuristic look and also searches for something more or less indestructible able to write under all conditions. Maybe not for extended periods of time but in style.

It is more of an outdoors pen than a pen for the conference room to put it that way. Besides the obvious you get a pair of extra features that can be more or less important to you. But sure, if you are in an emergency and needs to brake a windshield or some windows this pen works excellent. So under those circumstances the pen is actually mightier than the sword! Especially since you always have it on your person.



The products home page


Specificaton:

Length: 138 mm
Diameter: 12,5 mm
Weight: 40 g
Material: TC4 Titan
Tip: YG8 hardened Tungsten
Cartridge: Schmidt P950M

Made by Fenix


/ John

tisdag 16 januari 2018

Snöstorm


Storm är det väl inte i strikt mening utan snarare hårda vindar med en 16-17 m/s i byarna här i södra Sverige.

Men blötsnön som yr och bildar drivor är inte helt vanlig. I vanliga fall brukar tyngden förhindra det men idag hade till och med vår lilla bil snöat in. Det kanske inte låter så märkvärdigt om det inte vore för att den står i en carport med väggar på tre sidor!

Lika användbar som dagsljuset


Frågan är då vad det har med knivar att göra? Jo, i mitt fall hänger det faktiskt ihop av det enkla skälet att nästan alla bilder jag tar till bloggen fotas ute i dagsljus. Nu är det vare sig ljust eller läge för att vara ute vilket gör att jag för närvarande har inte mindre än två färdigskrivna recensioner där det saknas bilder för att de skall kunna slutföras. Det vete tusan när de kan publiceras. 

Ta det lugnt där ute ni som har ärenden som tarvar att ni måste ut i trafiken.


/ J - insnöad, på mer än ett vis

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 11 januari 2018

Som det ter sig

Ett avbrott i knivflödet för en kris. Ibland vill sig livet inte riktigt, istället:



Ljuset i slutet av tunneln var  karbidlyktan jag bar som dinglade när jag raglade baklänges in i mitt eget mörker. Livsspeleologi

Mörker


Livet i repris. Den dåliga sorten, den sorten som går på alla kanaler när det är lågsäsong. Inte klassiker utan usla massproduktioner i låg upplösning.

Sånt är livet sjöngs det. "Så mycket falskhet bor det här". Schlagersanning som övergår i existentiell faktiskhet. Lögner äter förhållanden.


Bak fönstret råder ensamhet


Hoppet och fjolårslöven smulas till brunt stoft under grova kängor för att multna och försvinna. Inget gror ur den askan.


/ J - ägare av sorg