fredag 30 november 2018

Fredags-EDC XXVIII


Regn, mycket regn och en del blåst står på vädergudarnas program idag. Åtminstone gäller den  beskrivningen för södra Sverige. För något dygn sedan närmare tio minusgrader. Ur led är tiden och så även vädret tycks det. Jag tillhör de där väderberoende människorna. De som påverkas av bristen på sol och ljus. Därför gillar jag generellt inte vintern. Optimisterna brukar lyfta fram de där jäkla tre dagarna som innebär torr luft, fem minusgrader, rimfrost på träden och en stor sol på blå himmel. Så ser det sällan ut. Inte där jag bor i alla fall. 

Jag vill ha ljus!



"Friday, No Doubt"


I brist på sol på himmeln får man stoppa en i fickan. Därför återfinns inte mindre än två stycken i klockfickan på jeansen, det vill säga en "Two Sun Firefly". En intressant liten skapelse då den har extra allt. Det är en flipper med nästan dold flippertab, den har lager och detent i keramiskt material, den har gummibussningar i pivotskruven, handtag i titan och den har ett "superstål" - M390 etc. Sedan kan man verkligen diskutera nyttan av det stålet i den kniven. Och det ämnar jag göra vid tillfälle, diskutera alltså. 

Huvudkniv idag är en annan liten knubbis i form av Spydercos numera klassiska Slysz-designade Techno. Den är rätt aktuell i dagarna mest för att den utgått men fått en efterträdare i Techno 2 som nyligen haft premiär. Med på färden följer även min trofasta följeslagare från Fenix, T5Ti även kallad "Halberd". Mycket bra penna för övrigt. Den går till och med att skriva med! 

Sen vill jag bara önska alla en hjärtinnerligt god fredag!


/ J - höstar ned sig

#knivesandbikes  #knivigtvarre

måndag 26 november 2018

Knivrecension QSP Copperhead

-  Copperhead, den vassa vägen till framgång

Den fjärde kniven. Det låter som titeln på en film eller kanske en bok i thrillergenren. Men i det här fallet är det ordningen på mina möten med "QSP" som märke. Det här mötet har fått undertiteln "Copperhead". Varför vete tusan, det finns redan ett klassiskt mönster som kallas så men det beror på att bolstret på de knivarna påminner om sagda orm i profil. Här är det mer oklart varför kniven fått det namn den har. Det får vara hur det vill med den saken. Nu skall vi se om det finns något sting i tänderna på den här besten!

QSP QS109-A "Copperhead"


Jag fastnade för Copperhead redan när jag såg den på bild. Det som lockade var det lätt krökta och välvda handtaget som antydde god ergonomi samt bladformen som andades funktionalitet. Lägg därtill att den öppnas med tumknoppar vilket föredras framför flippers här på redaktionen. Sen tycker jag inte att den ser oäven ut heller. Kniven hade således några saker som talade för den. Vägs dessutom material och pris in i bilden så blir den klart intressant. I mitt tycke skall knivar endera vara praktiska eller så "roliga" att de har andra mer diffusa fördelar.  

En profil som stack ut i en mer strömlinjeformad katalog


Twitterversion: Copperhead, en orm med gift i bettet


Blad


Nu är vi där igen. Det enkla blir ofta det sköna och även i någon mån det "rätta". Det gäller exempelvis bladet på den här kniven. En droppoint vars rygg kröker sig så svagt nedåt att bladet närmar sig vad som brukar refereras till som ett "rakt" knivblad. Slipningen är flat till cirka tre fjärdedelar av bladets höjd. Kniven har inte någon falskegg eller liknande men ryggen har mot handtaget till fasats av något och rundats. Den enda eftergiften till utseende är att det finns en tvåtonskontrast mellan satinfinishen på bladet i vilken man kan se sliplinjerna och de stentumlade flata ytorna. På presentationssidan återfinns QSP loggan med sin eldslåga och på motstående sida vilket bladstål som är aktuellt. 

En bladform som bjuder på stark spets, buk och en rak egg att arbeta med


Som stål hittas en av mina budgetfavoriter, ett stål från våra breddgrader i form av Sandvik 14C28N. De flesta kanske vet att det är en utveckling av det 12C27-stål som återfinns/fanns i de flesta Moraknivar och nästan alla traditionella franska knivar nuförtiden. Stålet utvecklades faktiskt ihop med Kershaw. De generella fördelar det har är att det är lättslipat, rosttrögt och faktiskt håller en egg på ett adekvat vis. Visst, det finns bättre men stålsnobberiet vad beträffar moderna fällknivar har enligt mig gått för långt. I vilket fall föredrar jag det här före det annars i kinesiska knivar vanligt förekommande 8Cr13MoV-stålet då det faktiskt för att vara "rostfritt" rostar ovanligt lätt. 

QSP har inte snålat med stålet. Det är ett rejält blad på den här kniven. Längden är strax över nio centimeter, det är 28 mm som mest på höjden och godstjockleken  är 3 millimeter. Bladet har mycket liten ricasso vilket gör att eggen sträcker sig nästan hela vägen till handtaget. Det ger lång egg i relation till bladet och god kontroll nära handtaget när man tar i.

Stålet är svenskt som synes och de har fått till en "sharpening choil" 
också för att underlätta framtida slipning


Det sistnämnda är särskilt viktigt när man behöver lägga kraft bakom snitten. Som när det späntas ved. Härförleden var jag ute och grillade med bonussonen och en rejäl brasa skulle förberedas bådee för mysfaktorn och för att få glöd. Eftersom det var knivtestardags fick Copperhead agera stand in för en Mora Companion. Den gjorde det med den äran. Det känns att det är en stabil kniv och eggvinkeln biter bra i träet. Kniven ger en stadig känsla och det breda handtaget gör att man kan ta i. Relativt mycket får jag säga. Det är ändå en fällkniv och när ett riktigt sega bitar skulle processas åkte min Karesuandokniven Oraka fram. Den har faktiskt kortare blad än Copperhead trots at det är en fastbladare och ett handtag som är ungefär lika stort även om det finns en avgörande skillnad.

Handtaget på den kniven är betydligt mer rundat över ryggen. En egenskap som är rejält viktig när man lägger kraft bakom skären. Nästan alla handtag på vanliga fällknivar är för det ändamålet för kantiga. Trycket mot tumvecket blir då för stort. Det gäller även Copperhead.

I allt annat känns den här ormen som hemma. Det är ingen kökskniv, det kan vi klara av en gång för alla men i rollen som allmän större edc- och allkniv är den utmärkt. Det sedvanliga kartongdödandet sköter den med bravur och likaså tygtrasor och mjukare material. Det lätta handhavandet gör även att de små kvicka pilljobben går fort. Kniven tas fram, bladet trollas ut, skär av en irriterande etikett i nacken på den nya t-shirten och försvinner igen.
.
Något grövre sysslor som att ta hand om vår spruckna trädgårdsslang, beskära lite döda buskar samt avreagera sig på en död mattstump sköttes med den äran. Spetsen är för övrigt stark nog att hålla för en del bändade vilket kan vara nog så intressant om något skall pillas loss, särskilt ut trä. I det här fallet en avbruten spets från en äldre kastkniv begravd i en huggkubbe.  


Handtag


Copperhead är byggd kring en stabil stålram som sedan bantats genom att se ut som ett fackverk på insidan. Den är lättad enligt samma mönster som tidigare recenserade Phoenix så det verkar vara något som QSP satsar på. Det är nog tur det eftersom kniven inte är någon flugviktare ändå. Extra betydelsefullt är det eftersom det även ger kniven en helt neutral balans i det här fallet. Att ha en så här pass stor kniv med bakvikt hade känts klumpigt. Nu upplevs kniven relativt smidig, särskilt med tanke på måtten. 

Det var den här handtagsformen som lockade mig från början. En krökt rygg, gott om utrymme och välvda sidor av 
G10 borgar för god ergonomi


Utanpå stålramen hittas ovanligt bearbetade sidor av G10. Ytan har fått två olika strukturer vilket gör att kniven ser ut att vara försedd med bolster. Det görs genom att bak och framända på skollorna fått kraftiga räfflor vilka även bidrar till något bättre fäste för övrigt. Mellan dessa partier är materialet slätare men istället har det rundats genom att topp- och botten fasats kraftigt. Det är den detaljen tillsammans med den lätt krökta ryggprofilen som ger den utmärkta ergonomin. 


Tacknämligt har den stabila stålramen lättats som synes


I hand är nämligen Copperhead en ren fröjd. Det tilltagna handtaget fyller handen väl och enkelheten gör att inget särskilt grepp favoriseras eller misskrediteras. För att öka fästet finns "jimpings" lite här och var. En smula på ramen där lillfingret vilar, på ovansidan av bladryggen, några på låsarmen och sen har även backspacern fått sig ett kugghjulsmönster. På Copperhead har räfflorna hållits på en civiliserad nivå så de inte attackerar handen utan endast bidrar till bättre fäste. 

Längden på handtaget gör att hela handen får plats och åtminstone mina fingrar är långa nog för att fingertopparna skall vila i fördjupningen mot ryggen till när de sträcker sig runt kniven. Formen på handtaget bildar dessutom ett mindre fingerskydd mot bladet till och en "näbb" som förhindrar att man glider bakåt. 

Egentligen finns inga riktiga "hotspots" eller ställen där kniven ger skav. Eller nästan skall jag väl säga. Clipet, en detalj som annars generellt kan vålla problem, håller sig på sin kant eller snarare gömmer det sig i handflatan utan att ställa till det. Men kniven är en linerlock och ibland medför den typen av lås att skollan utanför låsarmen blir vass eftersom den måste hållas tunn. Så är det på den här kniven också. Den ytan skall jag mjuka upp med lite sandpapper. Tunn kommer den dock förbli. Sen känns den bakre "näbben" på handtaget mot handen om kniven fattas i "omvänt grepp", ni vet för att tälja mot kroppen. Annars ett mycket ergonomiskt handtag. 


Öppning och lås


Copperhead öppnas med tumknoppar och inget annat kan tilläggas. Motståndet på väg ut gör nämligen att du inte kan greppa om bladet och tvåhandsöppna den här kniven. Det gör också att kniven närmast upplevs som en "flipper" i det att bladet flyger ut när detent-kulan väl släpper sitt grepp. Det är nästan svårt att smyga fram det här bladet. Särskilt som kniven faktiskt är försedd med kullager. Egentligen hade jag hellre sett glidlager i brons på en så här kraftig kniv. Men lagren fungerar väl och är gjorda i något keramiskt material för övrigt. 

Tack vare de formade sidorna och bra form är tumknopparna lätt åtkomliga. De befinner sig dock lite för långt ut på 
bladet när kniven är utfälld


Tumknopparna är utmärkta sett till funktion. De är lagom långa för att vara enkla att nå utan att de sticker utanför handtaget. Formen får godkänt, de ser ut som ett mellanting mellan klassisk pyramidform och tunnformade varianter. 

De kunde emellertid ha placerats närmare handtaget i mitt tycke. De sitter inte så långt ut att de är ett reellt problem genom att vara i vägen när man skär men aningen längre ut än vad som är nödvändigt. Men det är kritik på detaljnivå. Det blir gärna så när helheten i övrigt är god.  

Här syns förutom hur väl låsarmen ligger and även hur
 tunn knivsidan blir vid låset samt hur väl fasade alla stålkanter är på den här kniven


Låsfunktionen sköts av en linerlock. Stadig och rejäl matchar den kniven. Faktum är att känslan i sidled hos den här kniven är mer stabil än den tidigare presenterade Phoenix. Copperhead är helt stum i sidled och något glapp i bladet finns inte. Inte ens om kniven provoceras från fel håll eller från sidan som när bladet lossas från trä bråkar låset. Det sistnämnda är en viktig egenskap hos en större fällkniv enligt mig. Särskilt här i Skandinavien tycks vi vara förtjusta i att skära i just trä och virke. Kanske för att de flesta av oss trots allt inte bor i riktiga storstäder. Närheten till natur är därför påfallande för många och det påverkar hur vi använder våra knivar.   

Låset är även lätt att komma åt och släppa. Det sistnämnda är extra viktigt vid "EDC"-baserade uppgifter då man kanske halar fram kniven, fäller ut bladet, skär ett eller två snabba snitt och stoppar undan den igen. I de situationerna vill man inte hålla på att fumla med ett lås som är svårtillgängligt eller bjuder på motstånd. 


Att bära


Copperhead är en knubbis och därmed inte helt optimal i fickan det måste medges. Handtaget har någon millimeter kvar till tolv centimeter på längden och tjockleken är 1,5 cm. Till det kommer en vikt på 1,5 hg. vilket är på gränsen till tungt. Inte över gränsen enligt mitt tycke då kniven som sagt är väl tilltagen på alla ledder och erbjuder ett 9 cm blad som "betalning" för vikten. En ekvation som alltid måste balanseras. Men det gör trots allt att det är rätt mycket som skall stuvas undan där i högerfickan på jeansen. 

Ett mycket stadigt clip som emellertid visar rätt mycket av handtaget och har en spets som upproriskt pekar utåt


Ryggen är som sagt lätt krökt och har inga utstickande delar, läs "flippertabs" vilket tillsammans med de tämligen släta G10-sidorna gör att den relativt lätt slinker på plats. Det finns inget strävt som äter upp materialet i byxorna. 


Och så här ser Copperhead ut i en ficka


Sen tillhör inte clipet mina absoluta favoriter. Rent funktionsmässigt får det godkänt. Kniven kan både dras och stoppas undan och någon risk för att tappa den föreligger inte. Det borgar både god spänst och lagom längd hos clipet samt knivens vikt för. 

Men för mig hade det varit bättre om clipet låtit kniven sitta aningen djupare i fickan. Läppen kunde också fått vara mer tilltagen samtidigt som spetsen på den kunde vinklats något mer parallell med handtaget. Det hade då varit både enklare att hantera grövre tyg samt att man sluppit en spets som känns vass. Som det är nu pekar den utåt vilket alltid är en nackdel.  


Sammanfattningsvis


Det kanske inte är så konstigt att Copperhead tilltalar mig eftersom det övergripande formspråket faktiskt känns igen. Titta en gång till på kniven i profil och tänk bort att det är fällkniv, avlägsna tumknopparna et voilá - du har en klassisk skandinavisk jakt- eller allkniv istället. En okomplicerad bladprofil, lätt krökt handtag och harmoniska proportioner. Detta från en modern kines! Sådana saker kan ju bara göra en glad. 


QSP Copperhead, Kines sugen på svensk kanelbulle. En asiat med nästan skandinaviska drag


Är den då bättre än till exempel den tidigare recenserade Phoenix? Kanske, det beror på får jag väl säga. För mig är den här kniven mer tilltalande. Personligen föredrar jag faktiskt 14C28N framför D2 som stål, handtaget är ännu något bättre och tumknoppar håller jag i allmänhet högre än flippers som öppningsmetod. Men det där är enbart mina preferenser så egentligen är det nog hugget som stucket. Båda modellerna är mycket bra knivar helt enkelt. 

Men den som är knivsamlare och söker något med starkt personligt uttryck, udda detaljer eller spännande tekniska lösningar får leta vidare. Det är något av de moderna fällknivarnas generella dilemma. Oavsett färgställning kan de vara lite beige, de är sällan unika nog. Det och att de är för tjocka bakom eggen talar emot dem. Rent krasst var man bättre på det förr. Se till exempel på det stora och varierade utbudet av regionala knivar från Italien och Frankrike både vad gäller utseende och funktion.

I allt övrigt är moderna fällknivar att föredra ur praktisk synvinkel. Det gäller även Copperhead som är en genompraktisk kniv sånär som på lagren både vad gäller material och utformning. 


Visst är Copperhead en duglig "EDC-kniv" men bäst gör den sig nog faktiskt i skogen


Därmed är förstås målgruppen för den här kniven i princip densamma som för den tidigare recenserade kniven från QSP. Skillnaderna består mest i ett mer traditionellt blad vilket ger den där buken du inte får annars och att kniven inte är en flipperöppnad sådan. Båda de detaljerna avspeglar sig i utseendet förstås. Tillverkningsmässigt är kvaliteten densamma och Copperhead är en riktigt stadig kniv. Den andas grovarbete och den skäms inte för sig vare sig kring brasan i skogen eller när man skär av trädgårdsslangar som jag gjorde häromdagen. En stor rejäl fällkniv som är kapabel till det mesta. Söker du en sådan kniv till ett gott pris är det här definitivt en kniv värd att överväga. 


Länk till produktsidan.

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 118 mm
Vikt: 151 g
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 14C28N
Handtag: G10 på stålram
Lås: Linerlock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina


/ J - ormtjusare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 23 november 2018

Bildgåta 4

En fredag kan ju alltid livas upp på lite olika vis. Varför inte göra det med en bildgåta? Dagens är tämligen rättfram... 

...de här knivarna för tankarna till ett ord, vilket?

"Black Friday Quiz" heter bilden då den senare dyker upp på IG



Handla lugnt nu alla svartfredagsvänner. Själv blir det inget och därtill en "vit måndag". 

/ J - frågvis

torsdag 22 november 2018

Dagens bild nr 163 "Koncept"

Visst är det märkligt att man faktiskt måste tänka efter en stund för att komma på några moderna fällknivar som faktiskt skär bra. Så fort man talar om dylika knivar är det nästan alltid gamla klassiker som dyker upp som Douk Douk eller Opinels. Tänker man ett tag till kanske Spyderco Centofante 3 dyker upp. Men så värst många high tech "TFF - Titanium Frame Lock Flippers" kommer inte på tal. Jodå, de finns men de är inte i majoritet. 

Egentligen är det inte så svårt. Konceptet är ungefär som följer: Man tager en lagom portion av ett gott stål och håller ned godstjockleken. Ja, den spelar roll och en kniv behöver inte vara fyra millimeter eller mer för att hålla. Sen ger man bladet en god geometri, exempelvis en full flatslipning. Det räcker dock inte hela vägen utan skall den vara riktigt bra behöver den vara tunn bakom eggen också. 

Sen avslutas det hela men en symmetrisk, jämn och vass egg och vips - en kniv!

"Concept"


Knivarna på bilden är exempel på sådana. Knivar som skär saker även om Spyderco syndar lite genom att inte vara så tunn bakom eggen som man skulle kunna vara på sin "Police 4". Manlys "Peak" är väsentligt tunnare från fabrik för att vara ärlig. Även Cold Steel som annars är så kända för sina monstruösa fällknivar gör rätt många som faktiskt skär mycket bra. "Broken Skull" är en av dem. Att den heter så är dessvärre lite svårt att missa. Jämför med märkningen på Manlyn nederst. 

Med ett gott blad, ett starkt lås och lite G10 av god kvalitet kommer man långt visar det sig. De här tre knivarna är bra exempel på det. 


/ J - i jämförartagen



söndag 18 november 2018

J stirrar närsynt på "Phoenix"

- eller hur man bäst trancherar fågel

Nu jäklar flaxar den inte mer tänkte jag efter att prickat fågelfan med en T8. Fullträff, mitt i ögat! Det hade varit en vild jakt innan fritt skottläge infunnit sig. Med neutralt utseende, fjäderdräkt i pansarvärnsoliv och en förmåga att gömma sig djupt i lådor och fickor var den inte helt lätt att hitta. Först efter några veckors sökande och många timmar på pass var lyckan gjord och jag stod där triumferande.

Bulls eye!


Torx nr 8 och 6 är kalibern som verkar gångbar när man jagar och nedlägger den här sortens fåglar kan konstateras med facit i hand. Den finare ammunitionen sparas lämpligen till avfångning. Den har inte den kraft som behövs inledningsvis.

Ska man jaga något så behövs redskap. Bättre kvalitet för prickskytte och de finare snitten. Där använder jag mig av en uppsättning pilar från Ironside. Mycket bra toleranser och härdade spetsar. Som komplement och eventuellt mothåll ett billigare set från Biltema. Mer gjort för spärreld än precision.

Jakt och styckningsutrustning


Nu låg den där på skärbrädan redo för att prepareras. När en Phoenix sedan skall tas ur sker det enklast genom ett snabbt snitt längs ryggen. Man lossar de två revbensbultar som sitter där med ett par eleganta snitt. Ingen jäkla senor i form av gänglåsning att tala om, skönt. 

Phoenix är inte ryggradslös. Backspacern sitter väl utan att vara fäst. Att avlägsna den är lite som att dra en filé för er som styckat något. Skelettet är som på alla fåglar lättade. Hur skulle de annars kunna flyga?

Tre snabba snitt krävs. Lycka är magnetspetsar på mejslar och stålskruvar särskilt som 
golvet består av svart långhårig ryamatta


Ur led är tiden eller åtminstone den här fågeln


Vid dagens övning lät jag bli att flå varelsen. Det var inte helt nödvändigt för att stilla min nyfikenhet över dess anatomi och undersöka varför den var seg i lederna. Fågeln uppträdde inte styvnackat men något mer högfärdigt än nödvändigt. Det visade sig vara brosk i nacken som behövde skrapas ur. Tur att det inte var diskbråck. För att läka bättre fick fågeln en injektion kortison i leden. Knivkortison i form av Böker Oil Pen. Sen insåg jag att den redan var död. Ett tillstånd som vanligtvis försämrar läkeköttet avsevärt. 

Styckad i lämpliga delar men med skinnsidorna på filéerna kvar


Blandade inälvor, lager, D-formad pivotskruv, löst bladstopp


Blandade kroppsdelar låg där på brädan: stålskelett, näbb av D2, internt spår för käkleden som för övrigt sitter löst och fjäderdräkt av G10. Det verkade dock som någon redan opererat på patienten då det hittades ledkulor av keramik på insidan. Det gällde både lager och detentkula.

Fasiken vet vilken form av anrättning som skall lagas av det här?

I vilket fall anser jag att den behöver kryddas med något som hettar upp då det här köttet är lite väl  milt i smaken. 


/ J - deltidsobducent

fredag 16 november 2018

Fredags-EDC XXVII

Fredag idag och den är inte svart. Tvärtom verkar solen bryta igenom molnen här. Den svarta dagen kommer väl inte förrän om en vecka även om jag ämnar bojkotta fenomenet. Jäkla kommersiellt jippo om ni frågar mig. Inget annan förankring alls mer än att sälja mer. Sen saknar jag pengar också. Surt sa räven...

Förresten det måste vara världens märkligaste fabel på svenska. Jag menar "Surt sa Räven om rönnbären" - de ÄR ju sura och beska och hela idén med sagan faller. I det grekiska originalet var räven sur för att han inte nådde de söta och eftertraktade druvorna. DET är skillnad det. 


"Fredag gott folk"


I fickorna skrot som vanligt. Imorse var det mörkt så ficklampan sitter där den sitter. Är för stunden ute efter ett komplement. Inte för att det behövs då Thrunite TiHi är en jäkligt bra liten lampa. Men jag skulle vilja ha en med tryckknapp istället för vrid så den kan hanteras med en hand. 

Kniven i höger framficka är den nyligen recenserade QSP Phoenix. Anspråkslös men bra. Den åtföljs idag av den eminenta lilla Hold Out III från Cold Steel. Den är tunn, liten, lätt och urstark samtidigt som den skär bra som tusen. Märkligt det där, att företaget som är kända för sinda groteskt stora monsterfällknivar faktiskt gör många modeller som skär riktigt bra!

Glad fredag på er allihop!!


/ J - svartklädd




söndag 11 november 2018

Knivrecension QSP Phoenix

-  ytterligare en sympatisk bekantskap

Först ut i serien av knivar från QSP var modellen "Shark" som följdes av en fågel i form av "Parrot". Djurtemat fortsätter med mer fågelanknytning även om den är mer av mytisk karaktär. Vi skall umgås med "Phoenix" ett tag. En kniv som fått sig ett modernt blad av "reversed tanto"-typ. Den har även fått på sig militärens gröna grötrock och en touch av svärta på bladet. Frågan jag ställer mig är om det finns någon aska att resa sig ur och om det är en gyllene fågel vi ser?


QSP QS108B "Phoenix"


Fågel Fenix uppstod ur askan men det behöver den här kniven inte göra. Även de tidigare två knivarna från det här märket har fått godkänt och mer än så. Men det får tillstås att den här kniven är ett steg upp från Parrot. Handtagsmaterialet är detsamma men är i det här fallet väsentligt mer arbetat, bladstålet har fått sig en knuff  "uppåt" i hierarkin och Phoenix har även kullager samt en dekorerad pivotskruv. Den är överlag något mer påkostad helt enkelt även om det fortfarande är en budgetkniv.

Dagens recensionsobjekt - en stabil flipper med ursprung i Kina


 Twitterversion: Phoenix, kanske inte en gyllene fågel men väl en stabil spillkråka



Blad


Reversed tanto, är vad den här bladformen brukar kallas. Ni känner igen den från den mer kända Benchmademodellen 940 till exempel. I princip är det en clippoint där man gjort själva den klippta delen rak och brant. Förutom att det sänker spetsen i relation till handtaget ger det en starkare spets än vad som vanligtvis är fallet med clippoints och det gäller även här. Den starka spetsen återfinns i änden på ett blad som mäter 9,5 cm på längden. Godstjockleken är 3,5 mm och bladet är 2,6 cm högt som mest. 

"Reversed tanto" är en gångbar bladform för de flesta jobb utom de som tarvar rejäl buk 


Stålet är D2 vilket tillsammans med 440C utgör stommen för QSP vad det verkar. De verkar dock ha lyckats med hårdhet och härdning då det håller skärpan väl i det här fallet. Kniven har fått en hög flatslipning som nästan sträcker sig över bladets höjd. Fabrikseggen får godkänt. Vass, jämn och symmetrisk. Men vid framtida slipning kommer jag dra upp primäreggen något. Som vanligt är nämligen kniven aning tjock bakom eggen. Det gör att den här kniven inte skär speciellt bra i papper till exempel.

Med det sagt kan konstateras att den här kniven skär bra i de flesta andra material utom just tunt papper. Kraftigare doningar som wellpapp och kartong däremot tuggar den däremot i sig med lätthet. Något som underlättar när man behöver ta i är bredden på handtaget och det faktum att eggen sträcker sig nästan in till handtaget. Det har man stor nytta av när man skär i trä. Även där fungerar bladet bra. Eggen som inte bet i papper fäster i det fallet betydligt bättre. Någon slöjdkniv är det förstås inte men som grövre EDC är den sympatisk. Det gäller även eftersom näbben på den här fågeln är formidabel. Den starka spetsen penetrerar väl vilket kommer till pass vid allehanda förpackningsmassakrer. 


Bladstålet är D2 och det tenderar att få jack tämligen lätt, det mitt på eggen upptäcktes vid fototillfället


Utseendet har på den här versionen förstärkts med svart beläggning på de flata ytorna. Den kunde jag lika gärna vara utan även om svart faktiskt passar ihop med grönt. Beläggningen är av enklare karaktär och det gör att den känns lite billig. Kniven finns även att få med blad som är helt i satin.


Handtag


En bekväm lagom insutten soffa. Det är intrycket jag får när jag greppar den här kniven. Handtaget fungerar mycket väl i hand och bråkar inte på något vis. Särskilt bekväm är kniven i "sabelgrepp" då tummen finner sig väl tillfreds med sin plats ovanpå kniven. De "jimpings" som finns där får nog mer betraktas som taktila hjälpmedel än greppfrämjande sådana. Även i hammargrepp är kniven bekväm. Möjligen kan clipet kännas något i handen om man greppar kniven riktigt hårt. En väl genomtänkt detalj är att handtaget är långt nog med sina 12,5 cm för att den något spetsiga bakänden inte skall hamna mot handflatan.

Grönt är skönt. Knivens G10-sidor är mycket bekväma


Till komforten bidrar sidorna som är kraftigt välvda. För att göra dem något mer intressanta och öka friktionen har de fått ett mönster av längsgående linjer. Materialet är G10 och kniven kan fås i svart, sandfärgad eller som här grön. 

Ramen kraftig men mycket väl rundad på insidan vilket höjer greppkomforten


Phoenix är en stadig kniv minst sagt. Ramen utmärks av tre saker. För det första den är mycket kraftig med sitt 2 mm gods. För det andra är den kraftigt lättad. Här ha man tagit fram stora släggan eller kanske snarare något cnc-maskin eller laserskärare och gått loss ordentligt. Sen är det ytterligare en detalj som höjer intrycket och det är hur väl rundad den är. Det känns när man släpper låset, när fingrarna glider mot undersidan eller när pekfingret landar på ovansidan efter öppningsrörelsen. Det är en extra viktig detalj när ramen är så här pass tilltagen. Raka kanter må se distinkta ut men är en styggelse i det fallet. 

Som synes är ramen rejält lättad. Andra detaljer värda att notera är kniven fått keramiska lager samt att pivotskruven är 
D-formad. Lätt att justera med andra ord


I ryggen återfinns en "backspacer" som täcker ungefär halva handtagets längd. Det lämnar tillräckligt mycket kvar för att blåsa igenom kniven vid rengöring. Backspacern som likt sidorna är av G10 har fått sig en släng av kugghjulsmönster. 

Akterut återfinns även ett hål för fånglina. Här har det fått en avlång form och därmed införlivats på ett harmoniskt sätt med resten av utseendet. Det är nästan svårt att se det och det uppskattas av undertecknad som inte är någon större anhängare av fånglinor. 


Öppning och lås


Det går att få god fart även på billiga knivar. Det handlar mest om för ändamålet god geometri, ja och så kanske bra kullager förstås. I det här fallet bjuds vi på båda delar. Kullagren är liksom "detent-kulan" av keramiskt material. Phoenix har även fått en stolt fena som sticker ut rätt mycket. Resultatet är hur som haver en flipperkniv som öppnas närmast intuitivt. Öppningen går inte att missa eftersom det inte spelar någon roll ur vilken vinkel du träffar flippern. "Button" och "light switch" fungerar lika bra. Kniven kan vändas upp och ned och sidledes bäst du vill, öppnar gör den ändå. 

Funktionsmässigt är flipperfenan riktigt bra. Som följd av det är den inte fullt lika bra i fickan


Phoenix har även utrustats med ett riktigt stadigt lås. Av den typen som andas "no nonsense", den sorten som jag verkligen uppskattar som lås på en brukskniv. Det betraktas förstås inte som lika exklusivt som sin avlägsna kusin - ramlåset i titan. Men när en linerlock görs så här grov samtidigt som hela låsarmen ligger an mot bladet så är det i princip lika stabilt och du slipper många av de problem som förknippas med den lyxigare släktingen.

Kraftig liner lock som låser effektivt


Låsarmen är liksom resten av ramen 2 mm tjock och gör att kniven låser helt utan glapp eller spel. Det glider heller inte vid negativ belastning på bladet. Möjligen kan lite flex detekteras i kniven som helhet om bladet provoceras riktigt hårt i sidled. Inte glapp men väl att den ger efter en smula, något som dock gäller många knivar med kullager. Jag anser egentligen att de inte hör hemma i knivar bland annat av det skälet. Men det är en annan diskussion. 


Att släppa låsarmen går bra även det tack vare att motstående sida försänkts


Att släppa låset är precis så lätt som det skall vara. Åtkomsten garanteras av att man försänkt motsatt handtagssida och sen har låsarmen fått sig några räfflor för att fingret inte skall halka av. Men de är inte av den typen som äter fingrar till frukost, bra så. Inte heller där några invändningar.


Att bära


Nja, något skall väl en kniv vara lite sämre på. Eller egentligen är inte Phoenix dålig. Den är bara en rätt volumiös kniv utrustad med en flipper helt enkelt. Med det avses att med det ergonomiska handtaget följer vissa nackdelar. En av dem är att det är hela 1,5 cm tjockt. Vikten hålls till någorlunda respektabla 144 g tack vare den lättade insidan och att handtaget är ganska kraftigt välvt. Mindre material som bidrar till totalvikten helt enkelt. Men hur man än vänder och vrider på det så är kniven ingen lättviktare. 


Ett bra clip som blivit ännu bättre om skruvarna försänkts


Sen är Phoenix en flipper och den där jäkla fenan sticker ut. Det går inte att komma ifrån och resultatet blir att du endera får dedikera en ficka enbart till kniven eller låta den skava på annat som finns där. Eller åtminstone möta din hand när den hämtar de nycklar som kniven delar husrum med. Det ligger i flipperns natur och den här är inget undantag.  

Clipet som sådant är bra. Det utmärker sig inte särskilt vare sig i negativ eller positiv bemärkelse. Det finns där och fungerar. Kniven sitter relativt djupt men lite kniv sticker upp för dem som föredrar att ha något extra att greppa i. Då hjälper även skruvhuvudena på motstående sida till att bättra på fästet. Det är skruvarna som håller täckplattan för hålen i handtaget på plats. Clipet kan således byta sida och hålen som finns där är täckta. En lyxig detalj. 


Sammanfattningsvis

QSP är märket som går från klarhet till klarhet. De knivar jag testat från dem så här långt visar inte bara upp god kvalitet utan även sund formgivning. De presenterar enkla, rättframma knivar med god funktion till ett överraskande bra pris. Fortsätter de så här så får de andra kineserna och för den delen märken som Kershaw se upp. Än så långe håller de sig i det lägre prissegmentet. Något jag faktiskt är mycket glad för. Frågan är nämligen om marknaden behöver fler exklusiva "titaniumframelockflippers" som siktar mot toppen. Andra märken från det stora landet i öster som jag prövat på sistone har varit lite väl trendmedvetna och satsat mer på att göra snygga och tidstypiska produkter än på att göra bra knivar. 


Kniven gör inte bort sig på det estetiska planet heller


Phoenix avviker markant från det spåret. Istället erbjuds vi en praktisk kniv i kategorin större EDC-knivar. Den kanske inte bjuder på flärd men istället visas att med ett mycket ergonomiskt handtag, ett enkelt blad och riktigt bra "action" kommer man långt. Särskilt när det som här paras med bra kvalitetskontroll och ett stabilt bygge från början. 

Materialen och konstruktionen är inte extrema på något vis men för ändamålet väl valda och bjuder på; lättad stålram, kullager, flipper, välvda sidor i G10 och D2 som bladstål. En god mix för att ge bra prestanda.  


QSP Phoenix är en utmärkt EDC-kniv i den lite större klassen


slutsatsen blir att Phoenix kanske inte är en gyllene fågel men väl en kniv jag kan rekommendera för den som söker en stabil kniv som tål att användas. Därtill erbjuds de till ett pris som inte kräver att man inte pantsätter huset. Gillar du flipperknivar med omvända tantoblad, köp den!



Länk till tillverkarens produktsida


Specifikation:

Längd utfälld: 220 mm
Längd hopfälld: 125 mm
Vikt: 144 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 på stålram
Lås: liner lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina


/ J - fågeltämjare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 9 november 2018

Dagens bild nr 162 "En decimeter"

Med tanke på föregående recension kunde jag inte låta bli att ta en jämförande bild mellan de här två knivarna. På topp återfinns Maserin "Gourmet" designad av Attilio Morotti även känd som "Atti". Underst "Shark" från Artisan Cutlery. 

Båda knivarna har ett blad på runt en decimeter och som synes är de rätt lika till utseendet även för övrigt. De är båda flatslipade till större delen av bladets höjd. Det finns dock en markant skillnad dem emellan. Eller ja, egentligen två. Bladstålen är inte desamma då Shark är gjort av D2 och Gourmet av AUS8. Vilket för övrigt inte är ett helt vanligt stål på en kniv tillverkad i Maniago. Mer väntat hade exempelvis N690 varit. 

Annars är det så att en av knivarna skär utmärkt, den andra gör det inte. Ni kanske kan lista ut vilken som bara är trendig och vilket som faktiskt skär saker också. 



"4 Inches"

Geometrin är nämligen helt olika på de två knivarna och eftersom de har i princip samma mått vad gäller längd, höjd och kurvatur på buken så måste det vara något annat som skiljer dem åt. 

Jodå, godstjockleken förstås. Den italienska kniven är 2,8 mm över nacken. Den kinesiska mäter 3,8 så nog är det skillnad alltid. 

Annars är "Gourmet" tillräckligt trendig för att även den vara en linerlock och ha en flipper. En helt osynlig frontlipper i det här fallet. Den väger dock in på 90 g mot 120 g för hajen. Det skall väl förvisso tilläggas att den italienska kniven är en uttalad lättviktare då den designats som en slags "steak knife", alltså en kniv som riktar sig mot att skära födoämnen med. Sen råkar den på kuppen vara en helt ok EDC-kniv även om den är rätt lång. 

Men efter att ha testat "Shark" kan sägas att bortsett från bladets grovlek och G10-sidorna så finns det inget hos den kniven som gör den lämplig som brukskniv för tyngre sysslor heller. Möjligen finns det ett område som den dominerar men som jag brukar undvika att ta upp eftersom jag finner det mer eller mindre meningslöst utöver som teoretiskt resonemang. Det är det som brukar kallas "tactical applications" i amerikanska recensioner. Det vill säga att sticka kniven i någon. Där briljerar hajen i det här fallet med sitt fingerskydd och bättre grepp. Där kommer troligen det tjockare bladet även till sin rätt. 


/ J - i jämförelsetagen

#knivesandbikes  #knivigtvarre

torsdag 8 november 2018

Knivrecension ArtisanCutlery "Shark"

-  hajen som inte bet hårt nog

Av de tre knivarna som utgjort min första kontakt med märket Artisan Cutlery så var jag på förhand säker på att det var den här jag skulle uppskatta mest. Det är en lång spetsig historia som på bild såg både elegant och modern ut. Något av en "Kwaiken"-liknande tanke med slankt blad som till största delen döljs i handtaget. Den här modellen har döpts till "Shark". Ett namn som verkar vara lika gångbart i knivvärlden som "Mouse". Jag äger nog minst tre hajar från lika många tillverkare som bevis för den tesen. Dags att ta reda på hur väl och i vilka vatten den här simmar.


Artisan Cutlery ATZ-1707P G10 "Shark"


Shark är liksom de andra knivarna från Artisan typexempel på olika trender som råder i knivvärlden för tillfället. Först ut var "Osprey" med inspiration hämtad från ett köttyxblad vilket är hyperaktuellt när det här skrivs i slutet av 2018. Därefter kom "Apache" med sitt överdimensionerade grova wharncliffe-blad vilket även det är ytterst gångbart för stunden.

Dagens recensionsobjekt ligger helt i linje med en annan parallell trend. Långa slanka knivar med smala blad som helt eller delvis döljs i handtaget när de är stängda. Ett annat exempel på sådana är de nyligen släppta SOCP-fällknivarna från Benchmade även om just de är mer dolk-inspirerade.

Jodå, vid första anblick är det en både lång och elegant kniv


Den här kniven finns på sant Artisan Cutlery-vis i en uppsjö versioner. Lyxutförandet innebär handtag i titan med kolfiberpaneler samt blad av S35VN. Den versionen är en framelock för övrigt och kan fås i fyra olika färger. Sedan finns en mellanmodell med samma bladstål fast med linerlock och sidor i laminerad kolfiber i handtaget istället. Till det kan adderas den här varianten med G10-sidor. Den kan likt toppmodellen också fås i fyra olika färgställningar.

Sen för att röra till det ytterligare eller öka valmöjligheterna erbjuds samtliga knivar i en "s"-version där s:et står för "small". Den versionen har ett en centimeter kortare blad. Inalles ger det inte mindre än 18 olika utförandet av Shark om jag räknat rätt! Så nog finns det att välja på. 


Blad



Något som slog mig rätt omgående är att den här hajen är en vithaj. Shark är nämligen större än man kan förledas tro. Det medför också ett tämligen substantiellt blad som mäter hela 10 cm på längden. Det kombineras med en maffig ryggtavla på 3,8 mm vilket är mer överraskande. En godstjocklek som verkar mer eller mindre standardiserad hos Artisan. I de av mig tidigare recenserade modellerna kommer man undan med den dimensionen då de varit synnerligen bredbladade. Det gäller inte den här kniven och det ställer till det en smula på det praktiska området på lite olika vis. 


Sade någon spetsig? Från det här perspektivet ser bladet på Shark slankt ut. 
Här jämfört med en kniv som faktiskt skär saker också, Peak från Manly


Den här något ovanligare vinkeln är rätt avslöjande. 
Proportionerna är inte de man väntar sig


Utseendemässigt har man däremot lyckats väl. Utgångspunkten är en  slank droppoint som fått sig en stentumlad finish. Materialet är D2 eller möjligen dess kinesiska motsvarighet*. Ett stål som återkommer i alla Artisan-knivar i de lägre prisklasserna kan tilläggas. Stålet är fullt adekvat för fickknivar med brasklappen att det inte är rostfritt vilket förstås kräver mer försiktighet. Särskilt som den här kniven är utrustad med kullager. Ytterligare ett ställe där smuts och fukt kan krypa in. Fukt och D2 kommer inte särskilt väl överens. 

Materialet är D2 och av det får man mycket för sina investerade slantar. En decimeter på längden 
och närmare 4 mm grovt gods


Grovleken är som sagt väl tilltagen eftersom godstjockleken närmar sig 4 mm. Det är alldeles för mycket i mina ögon. Särskilt när det ställs i relation till bladets höjd som är 2 cm som mest. Den flata slipfasen mäter 1,5 cm och det gör att kniven är tjock bakom eggen eller snarare på vägen dit, precis bakom eggen är bladet inte så grovt. Så trots att kniven är riktigt vass utan åtgärder från min sida så skär den inte särskilt bra. Frågan är om ett så här grovt blad inte mått bra av en saftig skålslipning. Det medför förstås andra skäregenskaper men vore ett alternativ. 

Appropå egg så är den väl utförd och utan negativa anmärkningar. Extra positivt är ett väl utfört "sharpening choil" vilket underlättar framtida slipning. Märkningen får också godkänt då den är relativt diskret. Dock har den ett onödigt element. Snälla tillverkare, vi behöver inte serienummer på våra blad! Tryck det på kartongen, på insidan av handtaget eller helst inte alls. 


Handtag


Shark är byggd på numera sedvanligt vis med en stålram som försetts med handtagssidor av G10 i det här utförandet. Ramen är inte lättad vilket jag inte har några invändningar emot i det här specifika fallet eftersom kniven är helt neutralt balanserad. Mer ovanligt är att kniven är skruvad med två små T6-skruvar per sida utöver själva pivotskruven. Det nätta formatet på skruvarna nästan garanterar att de kommer att gå sönder över tid. Jag hade hellre sett T8or på den här kniven.

Pivotskruven är för övrigt av egen design och jag hoppades att återfinna ett skruvhuvud för torx på baksidan. Men icke, det här är en av de förargliga knivar där utseende fått gå före allt. Troligen kan du dra åt pivotskruven med ett par vanliga flatmejslar men risken att tappa greppet och skrapa den färgsatta ytan när du gör det är uppenbar.


Den blåfärgade stålramen höjer sig över sidorna i G10


Handtagssidorna är flata och ytan är mediumgrov. Det ger gott fäste utan att agera sandpapper. Med tid och användning tenderar sådana material att bli rätt mjuka att hålla i. I ryggen återfinns en liten backspacer som förefaller vara av G10 även den. 

Sedan finns ett par detaljer som avviker från det gängse och som därför utmärker den här kniven. En är att ramen höjer sig över de omgivande G10-sidorna vilket ger handtaget en mer oval profil. Ännu mer karaktär ger den distinkta blå färgen de fått. Dylika färgval tenderar att splittra åsikter. Vanligtvis är jag rätt ljummen inför sådana påhitt då jag föredrar mindre påfågel-liknande knivar men jag tycker att det passar på den här modellen. 

Även här påverkar grovleken på bladet kniven och ger stort mellanrum inuti ramen 


Det långsmala handtaget ger gott om plats för alla handstorlekar vilket är bra. Det mäter 12,5 cm på längden och är 1,3 cm brett. Den raka formen krånglar inte heller till det när det kommer till olika sätt att greppa kniven. Allt fungerar, särskilt hammargrepp och flipperfenan som agerar fingerskydd när bladet är utfällt är väl formad och inte i vägen. Stort plus på det området.  

I vägen är däremot clipet som sitter mycket långt bak och sticker ut påfallande mycket. Det gör att det känns i handen när man håller kniven. Särskilt om kniven hålls i "sabelfattning" och man tar i lite grann. Det och ytterligare en småsak gör att Shark har ett nästan bekvämt grepp.

Något märkliga proportioner mellan blad och handtag


Det andra som stör ergonomin är faktiskt att bladet är för grovt. Det gör nämligen att det blir attans långt mellan handtagssidorna.* Det märks framförallt eftersom man velat hålla den totala tjockleken på kniven nere vilket tvingat fram tunnare G10-sidor. Nu lyckades man inte särskilt väl med det ändå med tanke på att kniven inte är särskilt smal på den ledden. Utseendemässigt går ekvationen att lösa genom att låta sidorna vara tjockare och istället gömma ramen inuti dem. Men det går inte att göra på det viset och behålla den här designen och inte heller skulle det rädda komforten i hand. Det är också något mer komplicerat att producera en kniv byggd på det viset.  

Proportionerna mellan bredd och höjd gör även handtaget lite för runt för min smak. Det är en följd av det grova bladet. Jag föredrar högre handtag som därmed är lättare att orientera och som inte rullar lika lätt i handen.

Men det ligger i sakens natur att med här utseendet på knivar följer vissa egenskaper. Shark är bara överraskande grov över ryggen. Det är en egenskap som inte syns när man tittar på bilder på nätet som oftast visar kniven i sidovy. Det är sådana saker som kan överraska trots att man tagit del av mått och vikt på knivar om man inte hanterat dem innan köp. 


Öppning och lås


Shark är riktigt sympatisk att öppna, den öppnar käften med en smäll. Det om du kan träffa flippern vill säga. Den går att missa särskilt om man drar bakåt i det som på engelska brukar kallas "light switch"-öppning. Dessvärre händer det tämligen frekvent, att man missar alltså. Det är inte ofta jag säger det men den här flipperfenan hade behövt mer friktion i form av "jimpings". Som den är nu är den såphal. 

Knepet för att lyckas är att man antingen lägger kniven på sidan så man kommer åt med mer än bara fingertoppen eller att pekfingret startar sin resa på framsidan av handtaget för att sedan glida över flippern på väg bakåt. Alternativt att flippern nyttjas som knapp. Gör man på det viset får bladet bråttom. Shark är relativt  snabb eftersom geometrin är väl anpassad för en liten flipperfena och ett långt blad. Konstruktionsmässigt har man lyckats väl.

Det är inte ofta jag efterlyser greppfrämjande åtgärder men den här flippern skriker efter lite "jimpings"


Som på de flesta knivar av den här typen använder sig Artisan av kullager. I det här fallet är det enkelradiga diton med keramiska kulor som är aktuellt. Sådana drar med tiden åt sig damm och smuts och måste därför underhållas. Inte en lätt uppgift när man som här envisats med att skruvar som är halvt omöjliga att få upp utan åverkan på kniven. Dekorativa pivotskruvar i all ära men envisas man med att göra knivar som kräver att man pysslar med dem måste de kunna plockas isär på ett enkelt vis. 

Låser gör kniven med en linerlock. Den sköter sig med den äran. Det vill säga låser varje gång bladet öppnas och gör det utan glapp eller spel. Geometrin på kontaktytan mellan bladbas och låsarm verkar också vara korrekt utförd då låsarmen inte glider även om bladet provoceras från fel håll. Låset är någorlunda lätt att släppa. Med det menar jag att åtkomsten är god då man låtit låsarmen höja sig något över de omgivande G10-sidorna i handtaget. Full pott får kniven emellertid inte på området då låsarmen är relativt tunn och man måste trycka i en sådan vinkel att det är kanten på den som träffas med tummen. Sammantaget gör det att den upplevs tämligen vass.


Att bära


I fickan är den här fisken nästan lika strömlinjeformad som sin namne. Det finns inget som sticker ut, flipperfenan är diskret, ryggen rundad och hela profilen låg och långsmal. Så här stora knivar kan inte bli så mycket mer osynliga i fickan än vad den här är. Särskilt inte som kniven väger in på 120 g vilket är lite för ett blad på en decimeter. Förresten det kan de visst, om de är tunnare. Ett gott exempel på det är Spyderco Police för att nämna någon. 


Clipet är påfallande väl tilltaget vilket kan störa i handen men håller kniven på plats


Clipet är av "deep carry"-typ det vill säga det sitter mycket djupt i fickan. Det är sättet jag föredrar att bära knivar. Däremot är clipets två fästskruvar inte försänkta och för att åstadkomma tillräckligt med utrymme även för tjockt tyg har de kompenserats med att clipet gjorts tämligen rejält. Det gör dessvärre att det sticker ut långt från handtaget vilket medför att det verkligen känns i handen när man håller i kniven som tidigare nämnts. 

Shark sitter bra i fickan


Funktionen är i övrigt mycket god. Läppen är stor nog för alla dimensioner av tyg och tacknämligt inte riktad utåt. Något det rätt ofta syndas med i knivbranschen. Spänsten räcker till för att sköta uppgiften och clipet gömmer kniven djupt och säkert i fickan. 

För den vänsterhänte kan glädjande nog meddelas att clipet kan skiftas mellan höger och vänster sida. 


Sammanfattningsvis


Jag är lite kluven till den här kniven måste jag tillstå. Mest kanske för att jag hade rätt höga förväntningar. Den representerar sin kategori väl med ett distinkt långsmalt utseende där man varit konsekvent i formgivningen för att framhäva just de egenskaperna. Shark representerar även genom att vara välbyggd på ett sätt som vi börjar vänja oss vid hos bättre kinaknivar. Den har även de material och den teknik man kan förvänta sig av en modell strax under toppmodellerna i form av stålram, G10-sidor, D2-stål, linerlock, kullager och en flipper.

Långa smala knivar i större format ligger också rätt i tiden vilket gör Shark till ett alternativ med sina tilltagna dimensioner. Lägg därtill ett par detaljer som den blå färgen och den synliga ramen som skänker ett mått av personlighet. Men det är förstås bladformen som är själva poängen med den här kniven. 

Shark är en av de slankare knivarna i Artisan Cutlerys modellprogram. Här med dess motsats Osprey


Intressant nog är det just det trendriktigt grova bladet som sänker den här kniven för mig personligen. Inte formen i sig då eftersom jag rent estetiskt gillar långa smala blad. Men den tilltagna godstjockleken påverkar inte bara utseendet utan även hur kniven skär, känslan i hand och öppningen. Ett något tunnare blad hade förbättrat kniven på samtliga parametrar enligt mig. Den hade förstås skurit bättre och därmed fungerat bättre som eggverktyg.

Ett tunnare blad kombinerat med grövre handtagssidor och ett något högre handtag hade även gett handen mer att greppa om utan att öka tjockleken totalt. Sen hade kniven faktiskt blivit en bättre "leksak" med lättare och därmed kvickare blad.

Shark kan vara ett gott köp - om man först sett kniven ur alla vinklar vill säga

Som det är nu passar jag på den här kniven av ovanstående skäl. Med det sagt kan det även sägas att Shark tillhör knivar i den där svårplacerade "brutaleleganta" kategorin där man ställer sig frågan om det är en "gentlemanna" eller "taktisk" kniv. 

Vill man understryka det eleganta i de övergripande linjerna kan med fördel välja det mindre formatet med åtta centimeters blad istället. Bladet på den kniven är dessutom tunnare! Särskilt smakfull blir modellen om det kombineras med titanutförandet som är mer rundat och har mjukare former samt paneler av kolfiber i sidorna. En mer förfinad och nätt kniv vad det verkar.  

Men för den som inte gillar det finns det här specifika utförandet med strävare sidor, inga paneler och ett långt blad vilket ger en mer aggressiv framtoning. Shark i G10-utförande är därmed definitivt en kniv för den som uppskattar formatet men inte vill spränga banken. Och eftersom valmöjligheterna är legio finns det något för de flesta. En god idé är dock att bekanta sig med den här strömlinjeformade fisken ur flera vinklar innan den införskaffas. 



Länk till tillverkarens produktsida


Specifikation:

Längd utfälld: 227 mm
Längd hopfälld: 127 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 100 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 på stålram
Lås: Linerlock

Producerad av: ArtisanCuterly, tillverkad i Kina


/ J - inte biten

* Ett mycket intressant test har genomförts på det området av YT-kanalen "Love Them Knives" som har låtit testa en rad kinesiska knivar. Slutsatsen? Att alla utom en faktiskt är precis vad de utger sig för att vara. 
** Problemet känns igen från knivar som Spyderco Starmate som lider av exakt samma problematik, det vill säga grovt blad kombinerat med ovanligt tunna G10 sidor. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre