tisdag 15 januari 2019

#useyourshit

Den här texten är en reflektion över ett inlägg jag läste på Instagram och mitt eget svar på det hela. Det handlar om att någon till slut tröttnat på alla som har åsikter på hur andra använder sina knivar. 

Jag håller delvis med och följde därför upp med ett eget inlägg och nyanserade min ståndpunkt tämligen utförligt. Vad det handlar om för min del är att det på vissa forum eller snarare i trådar och vissa diskussioner på Instagram och Reddit handlar om vem som "använder" sin kniv mest. Oftast har det dessutom en tendens till att bli synonymt med "missbruka" i mina ögon av det enkla skälet att enda sättet att utvärdera hur någon nyttjat sin kniv genom att titta på bilder är att se hur illa sliten den är. 

Av det skälet finns det en mängd bilder som visar avskavda beläggningar, brutna spetsar, nedslipade eggar och misshandlade handtag, skitigast är bäst. Först när sådana krigsskador kan uppvisas anses en kniv vara "använd" i vissa kretsar. 

Det har gått så långt att jag när vid ett par tillfällen presenterade recensioner på ett av de större internetforumen så blev jag påhoppad av några läsare som menade att mina knivar såg för nya ut och inte var "använda" nog för att recenseras. Jag replikerade föga diplomatiskt att de var löjliga! För det första var ju flera av bilderna på knivarna faktiskt tagna när de var nya. Jag gör ofta så, det blir snyggast men framförallt mest representativa bilder när de kommer direkt ur asken. Det är faktiskt så kniven ser ut när du får den! Annars beror fototillfällena mest på när jag har tid och det råkar finnas dagsljus tillgängligt. 

Sen är det utifrån de kriterierna inte svårt att få en kniv att se använd ut. Det räcker med att dra någon slarvigt tag med brynstålet varpå det blir repor på eggen, låt lite sav från en gren sitta kvar eller lite lim från en tejpad kartong. Addera lite fläckar efter citron eller vinäger. Plötsligt har du då en "använd" kniv. Det eller så kan du bara vara allmänt klantig så du tappar kniven mot en sten. 

Use your shit - ja de används men till olika saker


Sen skrev jag några punkter jag ämnar återge här. De är inte helt färdigformulerade men förmedlar mina tankar någorlunda.

1. För det mest bryr jag inte alls om hur andra "använder" sina knivar. Men jag blir sorgsen till sinnes när folk misshandlar dem!

2. Förklaringen till det är enkel. Vare sig nu eller när jag växte upp hade jag det särskilt gott ställt ekonomiskt. Därför lärde jag mig av såväl mina föräldrar som far- och morföräldrar att man var rädd om ALLA verktyg, inklusive hammare. Farfar var nämligen snickare. Rätt verktyg för uppgiften var ledordet. Därav bilden ovan. Det översta föremålet är ett utmärkt exempel på en både rätt dyr och mycket bra tång från Knipex. Ett utmärkt verktyg som tål det mesta, men man hamrar inte in spik med den. Men den räddar mina knivar från att behöva kapa stål- och kopparvajer. Skall det nu exempelvis bändas upp färgburkar har jag en skitkniv från Biltema till det. Sen är jag för tusan svensk, det dräller av Moraknivar i varje bod, verktygslåda och hörn i det här landet. Mitt hem är inget undantag. De eller andra liknande arbetsknivar är utmärkta för tyngre arbeten. 

Annars används samekniven från Marttiini på bilden till mycket i min lilla cykel- och pysselbod. Spyderco Kaparan används och kommer att brukas MYCKET men den kommer aldrig att få en misshandlad egg, svartrost och fläckar på handtaget. Den typen av grova patina kommer är inte aktuell. Den är till för andra uppgifter. Detsamma gäller Viper Maremmano längst ned. Den "används" mest som fotoobjekt, att skrivas om, reflekteras över och kännas på. Ibland får den skära något lätt. Den är nämligen så nära "samlarföremål" jag kommer. Vilket leder till punkt tre.

3. Jag inkluderar faktiskt "samlande" som en form av användande eller brukande av knivar. Med det följer nämligen samtal, diskussioner, skrivande, sociala medieaktiviteter, testande och fotograferande. Till exempel det du ägnar dig åt när du läser det här!


4. Den enda gången jag reagerar starkt kopplat till området användande/brukande är när någon på framförallt engelska använder termen "heavy use", något som är mycket vanligt. För mig är det ofta en varningsflagg som säger att den som talar eller skriver inte vet hur man använder en kniv alternativt inte bryr sig för att denne någon har för mycket pengar. Det eller att vederbörande konstruerar teoretiska scenarion. Du vet de där oändliga "TÄNK OM..." i långa kedjor, mycket tröttsamt. Det handlar mest om ett extremt uttjatat argument för att sälja knivar. 


5. Möjligen kan jag tänka mig att ovanstående skulle kunna gälla för personer som äger EN enda kniv. Om den individen ens finns är de som deltar i knivvärlden inte den personen. Själv har jag kring 300 fällknivar, tror jag. Jag hamnar aldrig i en situation där jag BARA har si eller så prylar på min person. Är jag på fjället har jag utrustning för det, likaså om jag kör bil i snöstorm eller skall sitta vid ett skrivbord på jobbet. Jag faller inte plötsligt från ett flygplan och landar i det inre av Sarek utrustad med min trogna fickkniv varpå jag måste flisa fjällbjörk, jaga järv med bara händerna och stycka ripor till frukost.  

Den sjätte punkten handlade mest om mig som person. Anledningen till det är att man oftast vänder sig emot budbäraren när sakargumenten brister. Där nämnde jag bland annat att jag varit i flottan ett tag. Varför i hela friden då? Jo, för att den ständigt närvarande kulturkrocken lurar bakom hörnet. Amerikaner tenderar ibland att dra till med det ultimata argumentet i deras värld. Det är att prylar på något mer eller mindre långsökt vis kan associeras med det militära. Som om den genomsnittlige soldaten någonstans i världen vet något om knivar?? Särskilt något som inte en jägare, fiskare, hantverkare, slaktare, styckare, kock, kallskänka eller allmänt intresserad person inte vet. Möjligen om soldaten redan är något av det där i det civila. 

Däremot har mitt intresse för camping, vandring, segling och matlagning jämte min uppväxt i skogen gett mig mycket erfarenhet av just knivar och hur de kan användas respektive missbrukas. Det och att jag sommarjobbade, extraknäckte och fortsatte något år efter gymnasiet med att jobba som styckare. Det ger många timmars knivvana det. 

Kontentan är - sluta bry dig om hur andra använder sina knivar! Använd inte #useyourshit, alla gör ju redan det, på ett eller annat vis! Men glöm heller inte den andra sidan av myntet. Sälj inte produkter med "buzz words" som "military", "tactical" och "hard use". Det är bara löjligt!



/ J - använder mina prylar



4 kommentarer:

  1. Fan i mig det finaste jag läst sedan jag konfirmerades!

    Själv tror jag att "misshandelskulturen" bottnar i framförallt två företeelser:
    1. Lynn C. Thompson, grundaren av Cold Steel. Under det glada 80-talet, när en tantoegg, eller en pushdagger kunde få en 14-årig gosses ögon att tåras lika mycket som av Samantha Fox´s senaste video, klev denne herre in på scenen (både bildligt å bokstavligt) å gjorde knivar coolt genom diverse gimmicks. Vem minns inte tjockisens hoppande på handtag och huggande av manillarep. Han förändrade faktiskt hela knivmarknaden helt på egen hand, på gott och ont... Och ni som idag gnäller på kinakopior, ta er en funderare på hur mycket den snubben snott genom åren...
    2. Jänkarnas eviga jävla krigande. Varenda blad ska tåla allt, vara "battle proven" och kunna huggas genom humveedörrar och oljefat. Och varenda blad ska ta dig "to hell and back again". Vem vill ge sin son eller dotter som står i begrepp att skeppas till Irak eller Afghanistan något sämre än "the best of the best of the best" i avskedspresent?

    Detta misstänker jag är de två huvudorsakerna till sakernas tillstånd idag.
    Och att vi gossar av 80-talet (gubbjävlar idag) stöptes i den formen, göddes i den myllan kalla det vad du vill...
    Enligt mig får endast ett EK-knivar, från tiden före märket sabbades fram till typ 93, kallas "battle proven" och "taktiskt" är ett annat ord för "alldeles för tjockt blad som inte går att skära med och oftast kantigt obehagligt handtag". Men det är ju bra att den långa meningen går att förkorta förvisso...
    Tack John, blir som alltid lite uppspelt när jag tar del av dina klokskaper.

    Ha det,
    Anders

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror definitivt på Lynn Thompson-teorin men än mer på det senare. På samma vis som allt skall vara "battle proven" på andra sidan pölen skall som sagt varje enskild kniv även klara av ALLT. Att sen Ka-Bar har en historia som innebär att man ville kombinera en praktisk kniv (som tålde misshandel som att hugga rötter när man gräver värn och hugga upp ammunitionslådor) med den fram till dess dominerande formen av stridskniv - dolken innebär inte att alla knivar måste klara allt. Definitivt inte fällknivar. Den glidningen är för mig fascinerande och något obegriplig. Men det blir en intressant krock mellan knivkulturer tror jag. Många Samer bar förr fler knivar, en för att märka renöron och en för att hugga sly. På samma sätt är ju kombinationen av en mindre kniv och en yxa (och numera kanske en fällbar såg) rätt väletablerad bland de som rör sig i skog och mark i detta avlånga land. I USA kör man med sina "Camping-knives", "Choppers" och Bowieknivar.

      Tack för kommentaren!! :-)

      Radera
  2. Jag håller i huvudsak med dig John, tänkte dock dela med mig av lite egen knivfilosofi.
    Begreppet kniv uppfattar jag som ett praktiskt verktyg för i huvudsak skärande bearbetning av material.

    Därifrån härleder jag då kniv till att vara en handling som uppstår när handen och kniven samverkar med det som ska bearbetas, det är där som knivens utformning och kvalitet faktiskt får komma i spel så att kniven får vara det den har potential att vara som just ett skärande verktyg.

    På det viset har jag lite svårt för samlarfilosofins stolthet över att ha en massa knivar som aldrig har använts. Hur kan de vara knivar då? Symboler för knivar, visuella idealbilder etc. visst, men de har ju inte fått möjligheten att vara en kniv än så det är svårt att tycka om dem som det.

    Jag har ingenting emot knivsamlare av montertypen, just för att de inte har något som helst samband med mitt intresse för faktiska knivar ;-)

    För övrigt anser jag att på skärandefronten så är flexknivarna underuppskattade.
    Både jag och hustrun är förtjusta i att använda den Julaflexkniven som vi har stationerad i köket för diverse småskärande. Mora har en liknande med lite kortare blad. Gemensamt för båda är att de ,som förväntat med en bladtjocklek på 1 mm, skär otroligt lätt genom alla lättare material.
    Det känns som lite bortglömd kunskap i dessa tider där hippa tillverkare tävlar i hur tjocka blad det går att forcera in i diverse små edc-knivar, förmodligen i syfte att kunna bända isär fotstjocka tallar och hacka sönder lättbetongblock.

    Slut på föreläsning.
    / Jani

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för responsen!! Jag tycker att din kommentar var så intressant att jag tar det i en uppföljning!

      Radera