måndag 18 februari 2019

Knivrecension Two Sun TS76 Horizon

-  jakten på den perfekta fickkniven, del 30


Horizon är inte min första kniv från Two Sun och högst troligen inte den sista. De är för närvarande mycket prisvärda då du får mycket teknik och design för dina investerade slantar. Men vad du inte alltid får är stark personlighet. På det området blandar Two Sun och deras mest anlitade designer som kallar sig "Night Morning Design" högt och lågt. Det kanske beror på hastigheten med vilken de prånglar ut modeller. Den är imponerande. Vi talar om långt över 100 stycken vid det här laget. Så känner någon för att samla så kan de vara en god grund. 

Men mitt i den stora massan döljer sig emellertid guldkorn och den här kniven visade sig vara ett sådant!

Two Sun TS76 "Horizon"


Night Morning Design och Two Suns knivar är till största delen moderna flipperknivar i titan med ramlås gjorda enligt mall 1A. Materialen är närmast standardiserade med D2 som bladstål, TC4-titan i handtaget och keramiska lager och detentkula. Variationer förekommer och då används ofta liner- locks och G10 i handtagen istället. Sen gör de lyxversioner av vissa modeller och då syns oftast M390 i bladen. Utöver dem har  Two Sun ett antal toppmodeller som erbjuder mycket avancerade former på handtagen, integralkonstruktioner och knivar sammansatta helt utan skruvar. Vanligen kan även de modellerna fås på auktion runt 1000-lappen när det här skrivs. Svårslagna priser kan konstateras. 

Med den aktuella kniven TS76 Horizon förhåller det sig annorlunda när det kommer till hur den är konstruerad. Den är nämligen synnerligen enkel både på in- och utsida. Jag valde den faktiskt utifrån de premisserna samt att kniven inte var helt i titan. Ibland blir det för halt helt enkelt. Både visuellt och i handen. 

Ett riktigt guldkorn skulle det visa sig

Blad


Hur skall den här bladformen bäst beskrivas? Är det en droppoint månne? Spetsen befinner sig ändå lägre än ryggen som dessutom sluttar nedåt från handtaget. Eller är det en omvänd tanto som är så populärt idag? Nej, jag väljer att kalla det en modifierad clippoint på grund av spetsen. Vad formen ger är i vilket fall är en jäkligt behagligt blad att använda till det mesta. Eggen utgör en svagt svängd buk från häl till spets. Det underlättar skär mot exempelvis plana underlag. Det gör också att vissa tekniker lånade från köket som "rocking cuts" kan användas. Den tekniken underlättas dessutom av en blygsam storlek på flipperfenan. Sen ger bladformen en effektiv och ruskigt stark spets som inte går av i första taget. 


En något svårdefinierad men ruskigt praktisk bladform


Bladstålet är D2 vilket har blivit något av en modefluga bland knivar som inte tillhör det allra dyraste segmentet. Det är en intressant utveckling såtillvida att D2 betraktades som något av ett "lyx-stål" för bara några få år sedan. Two Suns variant av stålet har jag tämligen goda erfarenheter av överlag. Som med alla liknande stål får man torka av dem efter användning eftersom de i grunden är verktygsstål som fått lite motstånd mot korrosion. Så på ren svenska, de kan rosta! De är emellertid inga kolstål heller så man skall inte överdriva känsligheten. Vad de däremot vanligtvis besitter är hårdhet så det räcker till och blir över*

I det här fallet har Two Sun  lagt ned viss möda på utseendet. Bladet har huvudsakligen en blank satinfinish på de stora ytorna. Men på avfasningen av knivryggen mot handtaget till har det fått sig en blästrad och arbetad yta med ett längsgående mönster som sedan går igen i fasningen av handtaget både på presentation- och låssida. Den avfasningen tonar sen på ett intrikat vis vilket också ger den massivt kraftiga spetsen.  


Ett blad i D2 med mycket hög flatslipning


Slipningen är flat och så hög att bladet nästan är fullt flatslipat och det är också så det uppträder. Det är tur det för som vanligt har man utgått från sin standardiserade godstjocklek på 3,8 mm. Således är det inget tunt blad vi talar om. Men trots det skär Horizon mycket bra. Geometrin räddar den och inte minst hjälper en bra egg till i det här fallet. 


Handtag


Horizon är nästan så enkelt konstruerad som det går. Ja, om man undantar kullagren då förstås. Annars består den av en sida i G10 och en sida i titan. De hålls samman med en enda skruv förutom pivotskruven som förstås är justerbar. Den sammanhållande bakre skruven är sedan dragen från två håll in i en backspacer i titan. Den har för att öka stabiliteten i sidled försetts med ett par piggar som fäster i knivsidorna. Sammantaget ger det en stadig kniv åstadkommet genom briljant enkelhet. 

När det enkla blir det sköna. Formerna påminner vagt om några Terzuola-modeller


Utseendemässigt kännetecknas Horizon av att G10-materialet är gjort i två färgnyanser, en svart och en mörkt grön. Sen har ytan försetts med ett effektivt mönster som ger riktigt gott grepp. Den här kniven halkar inte ur handen i brådrasket. Särskilt inte som mönstret i något mindre aggressiv tappning går igen på titansidan. Övergången  mellan de två sidorna är mycket snyggt gjord genom att de mot ryggen till har samma tvärgående räfflor som backspacern. Det räddar i någon mån valet av två material. Personligen har jag blivit allt mindre förtjust över tid i knivar som har en presentations- och en låssida. Jag föredrar egentligen knivar som är mer uniforma runt om helt enkelt. 


Elegant övergång från G10 via back-spacern till låssidan. Här syns även fånglinehålet
 som även det är fasat. Kniven bjuder på många diskreta detaljer


Backspacern har försetts med ett dolt fånglinehål vilket ytterligare bidrar till det rena utseendet. Dekorationselementen på den här kniven består förutom av färgskiftningarna i G10-sidan av ett mönster av horisontella linjer som sträcker sig från bladet hela vägen genom handtaget. Det är de som ger det övergripande eleganta linjerna och som gjorde att jag föll för det här utseendet. 

Mönstringen går till och med igen i flipperfenans sidor. Där kan man tala om medvetenhet om detaljer. 


Fler intrikata detaljer: mönstrad flipper fena och inbyggd
förstärkning av låsarmen


Väl i hand är kniven riktigt bra. Inte perfekt men den tillhör klart det övre skiktet bland fickknivar. Det beror bland annat på att sidorna på Horizon är välvda och inte bara flata stycken G10 och titan. Förutom att vara formade har de dessutom fasats av mot ryggen till. Bakänden som ser lite kantig ut  men är emellertid väl formad för att ligga an mot handflatan både när kniven fälls ut med hjälp av flippern och när den greppas i sabelgrepp med tummen på ovansidan. 

Utöver det fungerar alla grepp inklusive omvända sådana. Det jag kan ha invändningar mot är att de sträva ytorna faktiskt är något för greppiga vid längre tids arbete. Titanet är räfflat, backspacern likaså och G10 sidan är riktigt sträv. Lägg därtill till "jimpings" på bladryggen. De är dock välgjorda och fyller sin funktion. 


Öppning och lås


Horizon öppnas med en flipper. En riktigt väldimensionerad flipper i mina ögon, läs "liten". Geometrin gör att den fungerar ändå och mönstret att pekfingret inte halkar av. Bäst är funktionen om du drar fingret bakåt. Trycket du rakt ned kan flipperfenan kännas lite vass.

Bra fäste, god geometri och blygsam - en flipperfena i min smak


Bladet glider mjukt på vanliga enkelradiga kullager. Materialet i dem är keramiskt. Det ger kniven bra snärt även om den kunde vara bättre för den sanne konnesören. För att åstadkomma verklig fart i öppningen hade bladet behövt vara något lättare generellt, särskilt mot spetsen till där det uppnår full tjocklek och därmed faktiskt är grövre än på mitten. Sen hade detentmotståndet behövt vara kraftigare för att bidra med det där extra klippet. Viktigare än blixtrande frat är dock att kniven öppnar pålitligt och det gör den. 

Se och lär så här göres ramlås. De som har fördomar 
mot kinesiska tillverkare bör tänka om


Kniven har ett ramlås i titan som är exemplariskt utfört. Förutom att bladet vare sig har glapp eller spel i utfällt läge är det lätt att släppa. Kraften i armen är väl avvägd samtidigt som den är lätt att komma åt och är väl fasad. Sen är det dessutom snyggt konstruerat. Låsarmsförstärkningen agerar även översträckningsskydd och sen hittas ytterligare en liten finess. Låsarmen har fått sig en fördjupning i spetsen i vilken en del av ramen passar in och på så vis kan inte armen heller flyttas i höjdled av misstag eller via yttre våld. Kanske inte en helt nödvändig funktion men det stärker konstruktionen ytterligare. 


Att bära


I fickan är Horizon sympatisk men inte perfekt. Vikten på 106 gram och yttermåtten är det inget fel på. Inte heller på clipet trots att det är ett skulpterat titanclip. Det fjädrar som det skall och läppen är tillräcklig även för tjockare jeanstyg.

Ett snyggt clip som matchar kniven och därtill försetts med en dold fästskruv


Det som drar ned helheten något är dels att det syns aningen för mycket kniv för min personliga smak men framför allt att den räfflade titanytan under clipet bidrar med rätt mycket friktion. Inte så att det är omöjligt att få ned kniven i fickan men ändå. Sen måste det ske i en tvåstegsrörelse eftersom man lagt fördjupningen för låsarmen på utsidan. I det hålet tenderar tyg att fastna och man får trycka till en gång till för att passera med tygkanten vilket inte är optimalt. Jag hade gärna sett att  man lagt den fördjupningen på insidan istället.

Av två skäl får clipet inte mer än godkänt. Ett är fördjupningen där tyg fastnar
 och den andra är mönstret som förvisso ger fäste men även för mycket friktion


Fördelen med friktion är att du inte riskerar att tappa kniven lika lätt, särskilt inte som den inte sitter extremt djupt.  


Sammanfattningsvis


Det som skänker den här kniven en air av elegans är de sparsmakade linjerna. Titanet och G10-sidan har bearbetats för att ge fäste och sen har ett enkelt dekorationselement valts. Det låter man sedan gå igen både på handtag, blad och flipperfena. Till den rena och avskalade looken bidrar frånvaron av skruvar. En relativt enkel men ändå unik pivotskruv och en enda (dubbelsidig) skruv som håller ihop kniven akteröver samt en liten skruv till låsarmsförstärkningen. Det är allt. Såväl fånglinehål som skruven till clipet är dolda och stoppbulten är intern, monterad i bladet så inte heller den syns från utsidan. 


Utmärkt funktion har kombinerats med sparsmakat utseende i Horizon


Horizon är även en kniv som bjuder på mycket lyx för liten peng. Än så länge kanske kan tilläggas då auktioner är det främsta sättet att få tag i dem och jag har sett att trenden för priserna pekar stadigt uppåt. De finns till fasta priser men kostar då mer. I relation till det skall ställas materialen som i sammanhanget är mer än godkända då de inkluderar TC4-titan, D2-stål, tvåfärgad G10 och keramik i lager och detent-kula. Även skruvarna som håller samman kniven är av relativt god kvalitet kan tilläggas.

Men trots sin till synes enkla uppenbarelse bjuder Horizon på flera väl genomtänkta detaljer. Eller vad sägs om välvda handtagssidor, mönstrad titan, backspacer även den i titan med dolt fånglinehål och ett skulpterat titanclip skruvat från insidan.


Titan som glittrar i sol eller kanske i Two Suns? TS76 Horizon är en mycket bra kniv för EDC-bruk


Förutom ett elegant yttre så erbjuder den här kniven ett handhavande som är genomgående positivt. Flippern är riktigt bra och det enda som hindrar den från att vara perfekt är att bladet är något framtungt. Kniven är därför inte blixtrande snabb. En annan detalj som gör att den är sympatisk att fälla ut är att baksidan på handtaget passar mot handflatan så du har något att ta spjärn emot. Horizon är alltså lätt att hålla när den öppnas vilket inte är givet med flipperknivar. Låset är sympatiskt låttåtkomligt och sammantaget gör det att kniven har bra "action" som det ibland kallas. Möjligen vore ett tillskott av en ramp för detentkulan att föredra. Som det är nu måste kanten på bladet passeras för att bladet skall falla igen.  

Vad viktigare är att väl i hand så är Horizon synnerligen välbalanserad. Kniven är helt neutral och tyngdpunkten återfinns exakt bakom flipperfenan. Det tillsammans med bra grepp och inte minst ett väl utformat blad i ett dugligt stål gör att kniven skär mycket bra. Bladformen och den starka spetsen gör den till en riktig vinnare som "EDC-kniv". 

För tillfället är det en av mina favoriter alla kategorier faktiskt. Jag rekommenderar den därför varmt.  



Specifikation:

Längd utfälld: 204 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 106 g
Bladlängd: 88 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: TC4 titan
Lås: ramlås i titan med stålskodd låsarm

Producerad av: Two Sun, tillverkad i Kina


/ J - ser solen 

* Något som bland andra YT-kanalen "Luv Them Knives" har visat. Han låter hårdhetstesta massor av både okända och kända märken både gällande hårdhet och komposition. Bland annat för att se om de kinesiska tillverkarna levererar vad de påstår. I 99% av fallen har det visat sig att de gör det. Bland andra gäller det Two Sun som märke. De har än så länge inte farit med osanning.  

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 14 februari 2019

Garantier och reklamationer


Förhållandet till garantier och reklamationer verkar skilja sig mellan amerikaner och ja, mig i alla fall. Jag vågar inte tala för andra i det fallet. Vad det handlar om är att jag märker när jag kikar på You-Tube klipp till exempel att bland det viktigaste för amerikanska recensenter är att knivmärken har bra garantier. Det verkar gälla alla sorters knivar. Och jäklar vad de utnyttjar dem. Ibland får jag intrycket att hälften av alla knivar skickas tillbaka av ett eller annat skäl. 

Av någon märklig anledning har jag sällan den sortens otur. Men visst har det hänt med ett par stycken. Knivar som jag borde returnerat men inte orkat skicka tillbaka då säljaren befunnit sig långt bort och knivarna inte varit så dyra. Bland annat en Kershaw Chill som aldrig fungerade. För att inte tala om båda mina Buck Vantage. 

In i kammaren efter hammare och spik


Sen var det den här kniven. En "Piccolo" från A.G.A Campolin. Den är faktiskt en reklamationskniv då den första upphörde att fungera efter några dagar. Då det är en fjäderdriven kniv och en nitad konstruktion är det inget man med lätthet åtgärdar själv. Själva historien kommer jag att berätta vid senare tillfälle. Den skickades därför tillbaks till säljaren. 

Men den här nya kniven anlände med en miss. Överlag var finishen förvisso något bättre på det här exemplaret. Men till skillnad från den första fanns glapp i bladet sidledes. Ett hyfsat störande sådant. Orsaken var enkel att finna. Det högra främre bolstret satt löst! Passningen mot hornsidan var inte hundraprocentig och kombination med en något för löst islagen pivotnit blev inte helt lyckad. Själva bolstret kunde rotera en bit runt niten. 

Vad gör man åt det? Skickar tillbaks kniven omedelbart med motiveringen "så skall det inte vara". Nja, det kunde jag förstås gjort. Så billig är den nämligen inte. Men nu vet jag att de här knivarna delvis görs förhand i små serier. Det är faktiskt någon som sitter och slår i de där nitarna bland annat. Det gör att de aldrig kommer att vara CNC-perfekta. Något nithuvud är nästan alltid vasst på den här typen av knivar till exempel. 

Istället är själv bäste dräng och jag gick efter hammaren och spik eller snarare lim. En droppe superlim under bolstret så satt det på plats. Därefter lite tejp över bolstren varpå jag knackade på niten med hammaren. Det är ett utmärkt sätt att justera nästan alla nitade knivar. Visst, kniven blev aningen slöare på vägen ut men det är fortfarande bra kick i den. Men bladet glappar inte och bolstret rör sig inte heller. Den känns nu mycket solid. 

Hur skulle ni ha gjort, skickat tillbaks kniven omedelbart eller åtgärdat problemet själv?

/ J - reperatören

tisdag 12 februari 2019

Dagens bild nr 168 "Agg"


Vissa knivblad har mer distinkt uttryck än andra. Det här är ett sådant. Bladet tillhör andra generationens Chinook från Spyderco


"Rancor"


Den här kniven designades av James A Keating. En herre som är känd i självförsvars- och instruktörskretsar och innehar titeln Master of arms. Chinook är framtagen som en kniv av typen som inte är förenlig med svensk nödvärnsrätt. Ett för mig egentligen ointressant område förutom möjligen som teoretiskt resonemang. 

Men det är förklaringen till varför bladet ser ut dom det gör. Det är i princip en spetsen på en bowie-kniv som fått fällbar funktion. Orsaken till den uppnosiga spetsen (ibland kallade "Turkish Clip point) är så kallade "back cuts", alltså att du exempelvis drar baksidan av spetsen över någons panna för att orsaka blodvite utan djupare skador. Ja, jag sade ju att det var ett teoretiskt område. 

Utöver det är kniven sabelslipad för att göra bladet så starkt som möjligt. Sen är även låset anpassat för området genom att vara extra starkt vilket gjort det "MBC-klassat" där MBC står för "Martial Blade Craft".

En kniv som var "overbuilt" innan själva uttrycket var myntat. 


/ J - försvarar sig mest mot sig själv

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 10 februari 2019

J stirrar närsynt på Firefly

- eller hur man bäst sprättar upp insekter

Den minnesstarke kanske erinrar sig att förra gången det begav sig undersöktes insidan på en råtta gestaltad av RAT1. Dylika kreatur har vanligen skelett inuti och sen hänger det saker som skinn och muskler utanpå. På det där vanliga viset som det tenderar att vara med kreatur. 

Det har inte insekter, de har exoskelett vilket tydligt kan ses på den här eldflugan också. Just det här exemplaret har utvecklat ett massivt titanskelett med de för insekter så typiska trakéerna. Andningshålen syns här tydligt.

Exoskelett med synliga trakéer


Uppenbarligen har evolutionen strävat mot att de skall dissekeras och därmed gjort det enkelt för oss att öppna dem. Två snabba snitt och innanmätet blottas. Det är inte många andra knivdjur som kan vändas ut och in på ett sådant gentilt vis.

Två skruvar, en storlek på torxmejsel


Det är raka motsatsen till RAT 1 där man hittade 5x2 + 2 +3, d v s 15 st skruvar. Här finns totalt 3. Två fästpunkter inklusive pivotskruven och en utöver det för låsarmsförstärkningen. 

Minimalismen i detta hänseende kompenseras av rikliga mått ingående teknik. 

Här vare keramik, kom och köp....keramiiiiik!



I nästan alla sina beståndsdelar


Eller vad sägs om detaljer som:
  • Avancerade material i både kropp och käkar
  • Välvda, ventilerade sidor med två ytbehandlingar
  • Gummibussningar för att hindra pivotskruven från att gänga upp sig. Bättre än gänglåsning? 
  • Miniatyrflipper som trots allt fungerar
  • Lager i keramiskt material. Ett material som återkommer i detentkulan. 
  • Internt bladstopp
  • Låsarmsförstärkning
Inget clip givet storleken på djuret och inte heller något översträckningsskydd. Insekter är starka och bryter inte ett ben bara för att någon bänder lite i det. Däremot verkar det välgött för magen buktar ut på bredden.

Käkstyrka, hela 3,8 mm grov M390 att knipsa med


Käkarna på det här exemplaret är starkare än brukligt på så här små kreatur då de är gjorda av M390. Det här exemplaret verkar dock vara ovanligt domesticerat då den inte bitit mig än.


/ J - entemolog i vardande

onsdag 6 februari 2019

Knivrecension Hogue X5

-  en tekniskt sett mycket intressant kniv


Ibland är det roligt att utmana sig själv, sina fördomar och uppfattningar en smula. Om den tanken appliceras på knivvärlden så är den här recensionen ett sådant experiment. Hogue är ett märke jag inte stött på i fysisk form tidigare och därmed inte heller den här modellen kallad X5. Jag har vid något tidigare tillfälle sneglat på någon av modellerna med lite enklare framtoning vad gäller handtagets utformning som EX01. Men upptäckarlustan har alltid stupat på en övermåttan av grova räfflor precis överallt och "hard use" framtoningen, gärna förstärkt med camouflagefärg. Det är inte vanligtvis inte min stil. Men, nu kör vi trots både svart blad och pansarvärnsoliv. 

Hogue X5


Kopplingen till begrepp som "hard use", camouflage och inte minst räfflor/"jimpings" överallt för att knivar inte skall tappas kanske har att göra med Hogues bakgrund? Företaget är såvitt jag vet stora inom ett helt annat område då de tillverkar grepp och tillbehör till revolvrar, pistoler och andra skjutvapen. Där är det viktigt att föremålet ifråga sitter som gjutna när millimeterprecision eftersträvas. Knivar däremot fungerar som bekant på det viset att när de faktiskt används så rör de sig i handen vilket ofta ger upphov till skav om handtaget inte är tillräckligt rundat, fasat eller slipat. Av det skälet var jag en smula skeptisk till den här kniven. Till Hogues försvar skall sägas att inte alla deras knivmodeller är fullt lika kantiga som den här. 

X5 ståtar med ett mycket distinkt formspråk och gömmer ett par intressanta tekniska lösningar 


Som många andra försäljningssuccéer finns den här kniven att få i flera utföranden. Helsvarta för den som gillar att vara mer diskreta i relation till sin omgivning, klarblå för mer himmelsfärg i tillvaron, wharncliffe-blad för den som föredrar det och inte minst kan X5 fås i två olika storlekar. Den här är den något mindre vilken försetts med ett 3,5" blad. Jag misstänker att det måttet färgar av sig på annat än bladet, något jag har anledning att återkomma till. 

Den här modellen är liksom några av deras andra knivar designade av Allen Elishewitz. Något som faktiskt förvånade mig när jag läste det. Inte vad gäller formspråket emellertid, det känns igen. Den är baserad på en custommodell från honom kallad "Black Dolphin". 

I förbifarten kan nämnas att en smula unikt för den här kniven från Hogue är kombination av flipperöppning och button-lock.


Twitterversion: En tekniskt intressant och välbyggd kniv med handtag som en ilsken igelkott


Blad


Bladet är nästan det mest diskreta på den här kniven och då är det inte särskilt anonymt det heller då det är brett och svart som synden.

Hogue X5 har ett Spearpoint-blad som till formen närmast är symmetriskt. Det passar bra ihop med knivens övriga tema med sin harpunrygg, falskegg och fina spets. Det ser aggressivt ut och matchar handtagets framtoning. 

Elishewitz och Hogue har här satsat på ett brett spearpoint-blad med harpunrygg


I den här mindre varianten mäter bladet på X5 3,5" på längden vilket översätts till 8.89 cm. Själv får jag inte bladet till mer än 86 mm hur jag än mäter. Ja, bortsett från om jag mäter från nedersta delen på handtaget till spetsen så uppenbarligen är det så man gjort. Grovleken på godset är 3,8 mm och bladet är 34 mm högt som mest.

Materialet är CPM154 vilket är den mer exklusiva varianten av Crucibles 154-stål eftersom det är ett pulverstål. Det är för övrigt ett stål Hogue använder sig av till i hela sin fällknivsproduktion. Stålet kan rosta men skyddas här av en Cerakote-beläggning i ninjasvart. En beläggning som är starkare än andra målade varianter men inte lika starkt som mer avancerad DLC till exempel. Eftersom det är en lånekniv från Knivshop har jag inte kunnat testa uthålligheten hos ytan. Men intrycket är att den är välgjord.

Stålet kommer från Crucible och är CPM 154 med Ceracote-beläggning


Kniven har en mycket hög flatslipning vilket tillsammans med det breda bladet gör att det inte borde vara så mycket stål kvar när vi kommer ned mot själva eggen. Lägg därtill en mycket bra fabriksslipning och du får en vass kniv. Hogue uppger på sin hemsida att knivarna slipas för hand. Om så är fallet så hade den här personen en mycket bra dag på jobbet. Eggen är jämn och jäkligt vass utan vidare åtgärder från min sida. Knivar måste förr eller senare slipas men det är skönt att slippa göra någon annans jobb direkt när man packar upp dem. 

Men så var det där med "borde" när det handlar om tjocklek. Det är nämligen rätt mycket stål kvar bakom eggen, runt 0,8 mm faktiskt vilket gör att trots att kniven är mycket vass och rakar hår med lätthet så skär den inte särskilt bra. Det märktes först när jag testade den på papper vilket förvånade mig. Den ger betydligt mer motstånd i de flesta material än vad den vid första anblicken antyder. I konsekvensens namn ligger det i linje med knivens utseende så det var kanske att vänta.

Det är klart att du kan skära saker med den. Det är trots allt en kniv och därtill en vass sådan. Men den göre sig bäst till enkla grunda och snabba snitt. 


Handtag


Handtaget är ännu mer ovanligt än bladet. Dels är det gjort av aluminium och dels har de två halvorna satts ihop i ryggen på ett sätt som nästan får den att se ut som en integral. Det ger en ventilerad rygg som är ett mellanting mellan en sluten konstruktion med backspacer och alternativet distanser. Materialet i handtaget är anodiserad 6061-T6-aluminium  och det har fått inlägg i sidorna av mönstrad G10 för ökat fäste. Den här varianten av G10 kallar Hogue för "G-mascus". Ja, något skall det ju heta. 

Det kraftigt formade handtaget av aluminium har fått infällda paneler av mönstrad G10


Utförandet är påfallande bra med snygga övergångar och skarvar. Handtaget riktigt andas kvalitet, när det kommer till utseende och känsla på avstånd i alla fall. Sen blir det värre. Det var det jag menade när jag tidigare skrev att jag undrade om Elishewitz verkligen stod bakom den här kniven. Det är möjligt att det är storleken som spökar här. Den större modellen med 4 tums blad och därmed ett längre handtag kanske är bekvämare vad vet jag. Det här går med nöd och näppe hålla i alls, det har hur skall det uttryckas, en aversion visavi händer. Åtminstone de som återfinns i ändarna på mina armar.


De två halvorna, ihopsatta med inte mindre än tre bultar,
 bildar en genombruten rygg


Det här handtaget hör nämligen till typen som är extremt format och det betyder att det finns få typer, om ens några, händer det kan passa. Den utpräglade formen gör att du inte kan välja hur du vill greppa handtaget. Det finns i princip bara sabelgrepp och möjligtvis ett haltande hammargrepp att välja på. Det går heller inte att justera fattningen i längsled för att kompensera för olika handstorlek. Det förhindras effektivt av flipperfenan i kombination med den inåtkrökta bakkanten.


1. Den bakåtriktade flipperfenan stjäl utrymme och likaså den 
inåtvinklade änden på handtaget


2. Vid hammargrepp har lillfingret ingenstans att ta vägen utom 
rakt över en aggressiv topp


När kniven hålls i hammargrepp så utgör till att börja med den vassa bakåtkrökta flipperfenan en stor källa till obehag. Nästan lika illa är den kantiga bulan på ryggen av handtaget som trycket mot insidan på handen. Men mest aggressiva är de vassa topparna som fingerurtagen bildar som både skär in i både pekfinger och lillfinger. Formen förstärks av att aluminiumet förvisso är fasat men det är inte mjukt rundat alls. Det greppet är helt uteslutet åtminstone för mig!


3. I den här fattningen är problemet med lillfingret löst men 
i gengäld uppstår samma dilemma för pekfingret


Det mest naturliga blir då "sabelgrepp" med tummen på därför avsedd plats bakom bladets harpunfena. Problemet som genast uppstår är att om man håller "tight" det vill säga håller sig nära flipperfenan/fingerskyddet så trycker dess vassa kanter mot pekfingret. Därtill får inte min hand plats och lillfingret hamnar rakt över den bakre vassa åsen precis som det gjorde i hammargrepp. Det är obekvämt ens innan kniven sätts i arbete. 

Försöket man lösa det genom att glida tillbaks lite på handtaget och istället lägga tummen ovanpå handtaget (bild 3) så löses ett problemområde genom att lillfingret hamnar bakom själva greppet. Men i gengäld hamnar då den främre vassa kanten direkt mot insidan av pekfingret istället. Pest eller kolera är frågan. 

I längden är det här handtaget knappt möjligt att hålla i än mindre använda till något som helst skärande mer än ett snöre. "Hot spots" av det här slaget blir dessutom mycket värre om man sen skulle arbeta med kniven. Nu har jag inga exceptionellt stora händer eller så och det är som sagt möjligt att den större kniven löser det hela.

Sen kan väl tilläggas att visst så länge man håller i kniven lär den inte tappas och det har fått styra utformningen.


Öppning och lås


Så kommer vi då till det som är smått unikt för just den här kniven. Det är en flipperöppnad kniv kombinerat med ett "Button Lock". Jo, det har förekommit några få knivar på marknaden med den kombinationen tidigare men de har inte varit särskilt framgångsrika. Det sägs att de inte är bra helt enkelt. 

Förklaringen till varför är enkel. För att en flipper skall fungera behövs något som håller emot under tiden kraften byggs upp till den punkt där den frigörs. När den gör det skall det ske explosivt. Det är det som ger farten i bladet. Ditt finger agerar motor istället för en fjäder som i en automatisk eller assisterad kniv. Det som vanligtvis står för motståndet är en detentkula som sitter i låsarmen på liner- och ramlås. Här finns ingen sådan varpå en annan lösning måste till. Hogue har kringgått det genom att sätta en detentkula på en separat stålfjäder inuti handtaget istället. Den löper sen i ett litet spår i bladet. Konstruktionen är inte helt enkel och därmed misstänker jag att den är rätt dyr att tillverka. 

Att öppna X-5 via den flipper som finns för ändamålet
 är att som aktivera en automatkniv


Resultatet blir närmast magiskt. X5 känns närmast som en assisterad kniv eller snarare en automat vilket det alltsåt inte är. Bladet är riktigt kvickt och det är omöjligt att misslyckas med öppningen när den väl påbörjats. Flipperfenans utformning gör dock att det bara går att dra den bakåt, ej trycka nedåt för de som föredrar den rörelsen. 

Sen finns en liten nackdel med det här systemet. Bladet faller fritt när låset släpps men stoppas den sista centimetern av den fjädrande detentkulan. Då känns plötsligt X5 som den utrustats med svagare variant av Speedlock eller annat assisterat system.   

Här syns den inte helt vanliga lösningen med ett 
"plunge- " eller "button lock"


Ytterligare en särpräglad detalj på den här kniven är att den saknar lager i egentlig mening. Istället är glidytor frästa direkt ur aluminiumsidorna på kniven. Resultatet blir en mycket mjuk gång. Bladet är med den här lösningen även mycket stadigt i sidled. Frågan är hur länge det håller. Länge nog skulle jag misstänka.  

Jag vill tillägga att det här exemplaret Hogue X5 är nästan Benchmade-känsligt när det gäller att justera pivotskruven. Lite för hårt och kniven öppnar inte alls och aningen för löst och du kan känna aningen glapp i bladet. Någonstans där mittemellan finns en sweetspot där kniven fungerar väl men den är snålt tilltagen. 

Låset är inte unikt men heller inte vanligt, ett "Button" eller Plunge lock. Här är utförandet mycket välgjort. Både i hur det känns att släppa och själva funktionen. Bladet sitter där det skall utan glapp eller spel. Ja om pivotskruven fintrimmats som sagt. Att deaktivera det är lättare än många andra system och eftersom det sköts med en knapp så är det även lätt  hanterbart för den vänsterhänte. 

Varför det finns ett ytterligare lås som spärrar knappen förstår jag emellertid inte. Som alla andra typer av liknande säkerhetsspärrar är den helt överflödig. Möjligen kan det vara så att det är något som smittar av från Hogues produktion av automatknivar även om det sällan är motiverat där heller. 


Att bära


Gällande clipet kan konstateras att du aldrig tappar den här kniven när du väl fått den på plats. Men du får knappt ut den heller kan tilläggas. Det är extremt snålt med utrymme under clipet och därtill ligger det inte an mot aluminiumhandtaget utan mot de infällda sidorna i mönstrad G10 vilket väsentligt ökar friktionen. Det här clipet äter byxor till frukost. Med lite socker på. 

Clipet är diskret, snyggt, passar kniven och är inte alls användarvänligt


Annars är själva clipet av "deep carry"-typ och flyttbart från höger till vänster sida. Som liten lyxig detalj kommer kniven med en liten bricka som fyller det hål som inte avänts av clipet. 


Sammanfattningsvis


Hogue X5 är på många vis en speciell kniv med en rad specifika detaljer, några ovanliga kombinationer och en unik lösning. Lägg därtill en kraftigt polariserande design och du har en i mina ögon mycket intressant kniv. Det är dock inte en kniv som tilltalar alla, till exempel inte mig. 

För det första är jag inte förtjust i själva formspråket och jag gillar inte camo/militär-inspirerade knivar. Men det sistnämnda vet jag tilltalar rätt många andra och det är till syvende og sidst en fråga om smak. Vad gäller de övergripande linjerna är de mycket konsekvent genomförda och det kan jag uppskatta. De lite kantiga futuristiskt rymdskeppslika linjerna och framåtsträvande känslan går igen i andra knivar designade av A Elishewitz. Han har ett formspråk som går att känna igen. 

I Hogue X5 får du en mycket välbyggd kniv med ett distinkt utseende


Den känslan har förvaltats väl av Hogue som också bidrar med riktigt god byggkvalitet. Det är mycket med den som imponerar. Allt från bra kvalitet på skruvar, via egen design på pivotskruven och sättet på vilket den är sammanfogad till hur inläggen i sidorna är utförda. X5 formligen andas kvalitet och den känns solid i handen. 

Förutom en välbyggd kniv får du även en kniv som är snabbare att öppna än det mesta på marknaden. Den udda kombinationen av ett "button lock" och flipper har här förfinats vilket ger en kniv med en mycket speciell känsla. Den är förresten sympatisk att stänga också även om det kräver en tvåstegsrörelse. Det är kul att se något annat än ramlås i titan som omväxling. En eloge till Hogue för det. 

Bladet måste också nämnas då det har många goda kvalitéer. Ett gott stål som verkar vara väl förvaltat och en egg som är mer än sympatisk. Lägg därtill en relativt god geometri uttryckt genom ett brett blad även om det kunde varit tunnare bakom eggen. Den här kniven har ett riktigt kompetent blad när det gäller styrka och det penetrerar mycket bra!


Hogue X5, en stilren kniv för den som gillar den smått aggressiva framtoningen


Men det finns en elefant även i detta rum. Handtaget ser så mycket bättre ut än vad det är. Om din hand inte råkar ha exakt de proportioner som avsetts är det helt kört. Som det är nu är det här handtaget hemskt att hålla i! Enda undantaget jag hittat är om kniven hålls mycket mycket löst. Då känns kniven bra i hand men då kan den å andra sidan inte brukas till särskilt mycket. Jag kan möjligen tänka mig att den större versionen är bekvämare men då får du på köpet en väsentligt större kniv och den här, X5 3,5" är inte liten den heller. Det är bara greppytan som är det. 

Det andra stora invändningen jag har mot den här kniven är clipet som även det är uselt. Det är mycket svårt att dra men framförallt stoppa undan kniven på grund av hur tight det är. När man väl lyckats finns så lite utrymme under stålet att tyget tvingar spetsen utåt varpå den kan skrapa upp allt i närheten, tänk bildörrar.  Nä, tillbaks till ritbordet och tänk om vem som än kom på det. Så svårt är det inte, det finns många som lyckas. 

För mig blir därmed Hogue X5 kniven som kunde varit så mycket mer. Ett konsekvent utseende som är ett stort plus för den som gillar stilen och en utmärkt byggkvalitet utgör en solid grund. Särskilt när det paras med ett bra blad, bländande "action" och ett bra lås med viss originalitet.

På de grunderna rekommenderar jag den här kniven men bara om du kan bortse från clipets utformning och framförallt tror att dina händer passar bättre ihop med  handtaget än vad mina gör. 


Länk till Hogues hemsida

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm
Längd hopfälld: 117 mm
Vikt: 130 g (vägd av mig)
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM 154
Handtag: 6061-T6 Aluminium
Lås: Plunge/Button Lock

Producerad av: Hogue, tillverkad i USA


/ J - igelkottstämjare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 


Dagens bild nr 167 "En kniv för Macbeth"


Det är något visst med spetsiga föremål. Motsatsen lockar också folk har jag märkt nu när "cleaver blade" är en trend i fällknivsvärlden. Själv är jag mer spetsig vad det verkar. Min preferens i det fallet är saker som drar åt dolk-hållet. Kanske härrör det från min fascination för stiletter när jag var yngre?  

Hur som haver fick det mig att dra igång en #knifeformacbethchallenge på Instagram. 

"Is this a dagger which I see before me?"


"Challenge"


Dolkar eller ej men knivarna på bilden har blad som markant drar åt det hållet. "Spear point" eller "Dagger" det är frågan. Spetsiga är de i alla fall. Från höger: Gerber Combat Folder, OKC Dozier Arrow, Two Sun Boot Dagger, Lionsteel Daghetta och Pro Tech Godfather. 

Har ni några osedvanligt spetsiga fällknivar i gömmorna?


/ J - utmanare

#knivesandbikes  #knivigtvarre

måndag 4 februari 2019

Man kan inte vinna dem alla!

I söndags var det dags för dragning i min "GAW" (give away) på Instagram. Det var ett samarbete mellan mig och QSP Knife som generöst sponsrade med kniven. Det var tillika min första insats på området och därför begick jag ett antal nybörjarmisstag som jag inte ämnar göra om vid nästa tillfälle. Det finns så många nya misstag att göra så gamla behöver inte upprepas är min livsfilosofi.

Innan jag lade ut inlägget sneglade jag på hur andra gått tillväga. Så långt var allt väl men ändå lyckades jag få länken till min sponsor fel då jag skrev "@qspknives" när det skall skrivas i singular @qspknife. För mig låter det märkligt men det är så de vill ha sitt namn. Som tur var påpekades det tämligen omgående av en av deltagarna. 

Mitt eget exemplar av QSP Copperhead, vinstkniven är utrustad med ett blad i svart/satin istället


Ett annat nybörjarmisstag var att inte begränsa antalet "entries". Jag borde skrivit att det endast var tillåtet med ETT bidrag per person. Nu var några deltagare ytterst entusiastiska i det att de tryckte iväg ett tjugotal inlägg och på flera ställen i tråden dessutom. Dessutom korslänkade de bara tillvarandra istället för öka räckvidden på inlägget. "GAW"-proffs månne? Allt för att öka sina chanser. 

Det gjorde de inte ändå eftersom jag helt självsvådligt ansåg att alla skulle ha samma chans att vinna varpå jag gav alla ETT nummer oavsett hur många gånger deras nick återkom bland inläggen. Lite onödigt jobb blev det för min del att sålla och städa. Slutresultatet blev en lista på 104 individuella deltagande konton. 

Mitt tillvägagångssätt var sedan att jag vände mig till den eminenta sidan Random.org för att få tag i en bra slumptalsgenerator. Väl där nyttjade jag deras Random Sequence Generator. För att minimera min egen påverkan bad jag min dam därhemma välja ett nummer mellan ett och tio. Hon valde sju och således ämnade välja nummer sju uppifrån på den lista som därefter genererades. I efterhand kunde jag förstås bara valt nummer ett på listan eftersom den ändå är helt slumpmässig. Men det kändes bättre så. 

Dragningen gjordes och misslyckades delvis.  Mest beroende på att när jag följde den genererade listan och på sjunde plats återfann nummer "84" av de inlägg som gjorts så visade den sig tillhöra ett privat konto. Varpå jag först inte kunde kontrollera om två huvudkriterierna uppfylldes, det vill säga att det spansktalande kontot följde mig respektive QSP Knife. Visst det hade gått att göra på omvägar via mitt eget och deras konto, men ändå. 

Fast det sket sig ändå rätt omgående för att den tilltänkte vinnaren inte länkat vidare till TVÅ kompisar vilket var ett av kraven för att delta i utlottningen. 

Därför gjordes en andra dragning som blev desto mer framgångsrik med avseende på ovanstående. Till min förvåning blev det en svensk vinnare och kniven skall därför skickas norrut senare idag. 

Grattis till "@captainfacebeard"!


/ J - en erfarenhet rikare


#knivesandbikes

söndag 3 februari 2019

Februari och framåt

Ny månad och därmed ett nytt kapitel i livets tjocka bok. Eller kanske det är en hel serie romaner  det handlar om i det fallet när jag tänker efter. 

Med det nya månadsskiftet kan även slås fast att ett nytt "knivår" börjat även det. Någon glad entusiast jag såg på FB lät meddela att hans år börjat bra då han redan var inne på den tionde kniven så här långt. Det kallar jag en riktig rivstart! 

Riktigt där är jag inte. Men ett par har det faktiskt blivit. Två som sladdade från förra året i form av den nyligen recenserade Gerber Pocket Square och Spydercos Kapara. Den senare kommer det en recension på inom kort. Utöver det så anlände nyligen en lila skönhet från Italien via Österrike i form av en Zero från AGA Campolin. En kulör som aldrig skådats i knivhögen förut. 

Hogue X5, snart i en blogg nära dig!


Vad mer händer på knivfronten i nådens år 2019? Skall vi hålla oss till den närmsta framtiden så kommer jag att rapportera om hur det går i mitt reklamationsärende med min lilla Piccolo som just nu är på väg tillbaks till butiken då den upphörde att fungera. Det kommer också omdömen och tankar kring ett par mycket intressanta kineser. Det handlar om två väldigt bra EDC-knivar gestaltade i Two Suns "Horizon" och QSP "Mamba". Det är inte alltid sund design, goda material, bra utförande och lågt pris går hand i hand. Men ibland får någon till det. När det talas om QSP så kan jag även tillägga att jag för stunden utvärderar en fastbladare från dem kallad "Erised". 

Vidare plitar jag på några rader om en mycket intressant lånekniv från Knivshop.se, nämligen Hogue X5. Den recensionen kan ni först ta del av på "Vasst". 

En fortsättning på "J stirrar närsynt på" blir det också då jag dokumenterat och dissekerat insekter. Någon gång därefter följer även en fortsättning på min låsencyklopedi och där är det dags för den gamla "liner locken" att presenteras.

Med andra ord händer det en hel del här på bloggen även framgent. Väl mött i februari go' vänner. Se nu till att inte bli lika insnöade som jag bara!

/ J - planeraren

fredag 1 februari 2019

Fredags-EDC XXXIV "Snö, snö, snö!"

Snö, snö, snö!

Jag bor för tusan i södra Sverige. Här skall inte vara kallt och snö! Man har liksom vant sig vid konstant brunt och grått, slask överallt. Fast jag måste erkänna att jag ur den synpunkten föredrar att det är kallt och vitt. Det blir inte lika råkallt när det är kyligt i luften och snön hjälper till med ljuset.

Som motionscyklist och cykelpendlare föredrar jag dock helt klart barmark. Det eviga växlandet mellan tö och kyla skapar irriterande isvallar och halka.




Idag är det udda i fickan. Udda med viss tyngd om man så säger, särskilt som jag för tillfället har avlägsat det clip kniven kommer utrustad med. Den spetsiga lila saken är en "Zero" från A.G.A Campolin. En modern tolkning av ett gammalt koncept. Stålram, stålbolster, aluminiumskollor, skruvad konstruktion, N690-stål i bladet och en dubbel bladfjäder i handtaget aktiverad via en leverlock - allt gömt i en klassisk stilettkostym. 

Jo den införskaffades faktiskt för att användas. Jag gillar formatet trots att det inte är det mest praktiska som finns på jorden särskilt inte som jag valde dolkblad istället för den flatslipade, bajonettvarianten. Men praktiska knivar har jag så det räcker till och blir över ändå. Lite flärd var vad som söktes. Men jag ville ändå upp en nivå från klassiska stiletter och deras blanka 420J-stål och usla eggar. Den här kniven går faktiskt att skära saker med trots allt.

Men eftersom den är allt annat än diskret så åtföljs*den av en liten rackare som är dess motsats och är nästan helt anonym, Spydercos lilla Manbug. 

/ J - fredagsklädd

* Sen måste erkännas att jag "fuskar", i jackan hittas en kniv till i form av en Spyderco Kapara och i väskan råkar det ligga en QSP Mamba. Men det är mer olycksfall i arbetet än "EDC".