torsdag 28 mars 2019

Dagens bild nr 171 "Night Morning Design"


Jag vet faktiskt inte vad herrn bakom pseudonymen "Night Morning Design" heter. Men vad jag däremot vet att hans produktionstakt för Two Sun Knives är extremt hög. Han formligen spottar ur sig modeller och här är några exempel på dem även om jag insåg efter det att jag tagit bilden att ett par saknas.  

De flesta är flippers med handtag i titan enligt känt koncept. Sen har Two Sun mer eller mindre standardiserad produktionen med blad i D2 stål. Ett stål som för övrigt testats av oberoende källor och både det och deras mer exklusiva varianter är äkta. Till det har de adderat kullager och samtliga knivar har de mer eller mindre obligatoriska översträckningsskydden och förstärkningarna i låsarmarna. Ett grundpaket så att säga. 

Sen varierar detaljerna även om de flesta modellerna har de gemensamt att de är väldigt arbetade med välvda sidor och flera olika mönster och hål. Även anodiserade varianter finns. 

"Night Morning Design"


Sen varierar detaljer som exempelvis clipen. Några få är vanliga fjäderstålsclip, de flesta är i titan och med dolda fästskruvar. Några få har inga clip alls som de två minsa nederst till höger. Bladformerna är allt från helt vilda till smakfullt återhållsamma. Utbudet är imponerande, särskilt som de även har integraler med blad i M390 för den som önskar något exklusivt. 

På senare tid har Night Morning Design dessutom breddat sig. Nu kommer även frontflippers, knivar med förlängd tang som på rakknivar, slipjoints med mera. Och fort går det som sagt. Two Sun har nu passerat hundra modeller med råge. Flera verkar ha utgått med så det återstår att se om de tidigare modellerna går att få tag i framöver. 


/ J - funderar, två vårsolar?

#knivesandbikes  #knivigtvarre

lördag 23 mars 2019

Knivrecension QSP QS111 Mamba

-  från klarhet till klarhet med ett mål i sikte

Först var det en haj, sedan fåglar av både verkliga och mytiska proportioner, sedan en orm och nu ännu en orm. QSP utökar sitt zoo, förlåt breddar sitt modellprogram och där ingår numera även den här kniven kallad Mamba


QSP QS111-A Mamba


Med Mamba är det tydligt att man vridit upp kvalitetsnivån ytterligare ett snäpp. Redan de enklaste knivarna är välgjorda för sin prisklass och ett gott exempel på det var den av mig tidigare recenserade "Parrot". Den något mer arbetade Phoenix var ett steg upp inte bara ur aska utan i hierarkin med något bättre stål och mer arbetade detaljer. Den utveckligen har fortsatt i och med den här kniven. 


En kniv vars kvalitéer växer över tid


Dagens recensionsobjekt är som många andra knivar på marknaden idag en flipper och utseendet är tämligen tillbakalutat. Inga extravaganser att tala om på det området. Tråkig säger någon, stilren säger en annan. Lite flärd tillförs istället genom ett väl arbetat handtag i påkostat material och en riktigt bra byggkvalitet parat med påtagligt bra handhavande. 

Twitterversion: Svart som sin namne och även om inte
den här Mamban dödar har den ett potent bett!


Blad


Bladet eller kanske gaddarna på den här ormen är en droppoint som vid första anblick är väldigt anspråkslös till sin utformning. Eller enkel skall jag kanske säga. Men vid en närmare granskning framgår att det finns detaljer att fördjupa sig i. 

Det första som läggs märke till är att bladet har fått en "tvåtonslack". Delar av bladet är mörkt medan resten har fått en satinfinish. Vilken typ av behandling det rör sig om vet jag faktiskt inte. Svärtan följer slipfasens övergång från ricasso till blad. Vad som dock inte är lika uppenbart på bilder är emellertid att den kurvan förstärkts genom ett fräst spår i bladet. Ett tydligt dekorelement utan praktisk betydelse. 


En spetsig droppoint som nästan är helt dolt i handtaget i stängt läge


En annan detalj som kan påpekas är den fint rundade bladryggen. Något som oftast är förbehållet väsentligt dyrare knivar. Märkningen är relativt diskret med QSPs logotyp på en sida och bladstålsmärkning på den andra. 

Stålet är för övrigt inte okänt, det är japanskt i form av VG10. Stålsnobbar må rynka på näsan men jag gillar faktiskt det stålet. Det är lätt att slipa, motståndskraftigt mot rost och tar en bra egg. På minussidan kan sägas att det inte håller skärpan för evigt. Men det handlar mer om att hårdheten hålls ned när det används i fällknivar än stålets inneboende egenskaper. I köksknivar där stålet briljerar skräms det ofta upp rejält på Rockwell-skalan. I Mamba upplevs det mjukare. 


Som bladstål används i den här modellen VG10


Av stålet har man som sagt gjort en droppoint men eftersom ryggen sluttar mycket svagt mot spetsen till får man ett blad som ser långt och spetsigt ut. Just spetsen är mycket bra på den här kniven. Bladet är annars helt flatslipat från en godstjocklek på 3,5 millimeter. 

Mamban anlände dugligt vass. Kniven rakade hår med visst tryck.  Eggen är jämn och symmetrisk och på så sätt välgjord. Sen har man lyckats till nittofem procent med sitt "sharpening choil". Men kniven har en mycket svag tendens till s-formad egg.

Eggvinkl och geometri är riktigt bra för allroundbruk. Lättare uppgifter som papper och kartong går bra även om det inte är företrädesvis där Mamban briljerar. Det är faktiskt i lite tyngre material som den kommer till sin rätt. Spetsen är excellent när det gälleratt penetrera krympplastförpackningar, petflaskor och hårdplast till exempel. Med tanke på bladformen är det kanske överraskande med vad som är det är däremot hur bra kniven funkar i trä. Det var inget jag förväntade mig av en fällkniv med det här utseendet. Bladet är förvisso flatslipat men eggen är mer tvär och det ger en god avvägning mellan styrka och bett i trä och virke.

Trots detta fungerar bladet även bra till mer delikata uppgifter i köket. Tänk frukt och grönt. Fällkniva är aldrig ultimata i köket men det ger en fingervisning om hur väl man lyckats med bladgeometri och slipning av kniven. I det här fallet över förväntan. Det är alltid roligt att bli överraskad på det hållet.


Handtag


Konstruktionen av handtaget bjuder inte på några överraskningar. I grunden en ram av stål och utanpå den skruvade skollor. Till det tillkommer ett clip sen var det slut med beskrivningen efter en första titt. Men likt bladet bjuder även resten av kniven på lite mer än så. 


Har man inga uppenbara visioner är det bäst att som här hålla handtag enkla


Om vi börjar med ramen så är den som sig bör på en bättre stålkonstruktion lättad. Det bidrar inte bara till lägre totalvikt utan ger även avsevärt bättre balans. Mambans balanspunkt återfinns i den bakre delen av urtaget för fingret. Sen är ramen ovanligt mjukt rundad och polerad. En nödvändighet för övrigt då designen låter den höja sig en smula över sidorna. Men rundningen gör att kniven känns mer exklusiv. Själva konstruktionen tillhör varianten som är öppen i ryggen med två skruvade distanser som sammanhållande punkter. 

En trevlig detalj är att man valt att förse hålen som för närvarande inte används för clipet med en täckbricka. Det ser alltid mer arbetat ut. Lägg därtill frånvaron av fånglinehål vilket gör linjerna mer sammanhållna. Avsaknaden av hål kan betraktas som en brist eller en fördel beroende på inställning till fenomenet. Men de som använder fånglinor kan lägga en tunnare sådan runt den bakre distansen i ramen. För tjock och spetsen på bladet kommer kapa den.  


Den massiva kolfibern som hittas utanpå stålramen är både välvd och fräst


Det som utmärker handtaget mest och bidrar till att höja kniven över ängden är materialet i skollorna. Det är massiv kolfiber och en riktigt högkvalitativ sådan. Den är glansig med djup och är helt i avsaknad av blåsor eller jack. Lägg därtill att sidorna är lätt välvda och att de försetts med frästa spår. De ger både något mer fäste och något för ögat att betrakta i och med att de påverkar hur ljuset träffar och reflekteras från kolfibern. Sammantaget riktigt bra gjort!

I övrigt är handtaget öppet i ryggen och försett med två distanser förutom pivotskruven som sammanhållande punkt. Vad gäller dem så är de försedda med huvuden av T6 typ vilket jag tycker är något för klent. Inte för hållbarhets skull och förvisso gör det knivar snyggare med mindre skruvhuvuden. Men här är de både små och grunda vilket markant ökar risken för att dra dem runda om man känner för att demontera sin kniv. Något som förr eller senare behövs på knivar med kullager.

I hand är handtaget bra utan att vara extremt på något vis. Formen är av modell "pinne" som försetts med en väl utförd fördjupning för pekfingret. En enkel form som fungerar väl. På längden mäter det 11,5 centimeter och det är 14,7 millimeter brett. Höjden är 22 millimeter. Volymen räcker till för att fylla handen utan att för den skull kännas som en korv i fickan. Alla grepp fungerar och framförallt standardgrepp som "hammar"- och "sabelfattning" känns riktigt bra. Clipet stör inte nämnvärt och bladryggen har fått sig några räfflor för ökat fäste. Det är en detalj jag inte alltid vurmar för men finns de skall de vara funktionella och inte riva upp handen vid användning av kniven. En egenskap det syndas mycket med generellt. Här är de rätt diskreta och får därmed godkänt. 


Öppning och lås


De flesta knivar har sina brister och förtjänster. En av Mambans stora styrkor är hur den är att fälla ut och in. För den som gillar god "action" i sina fällknivar är det här därför en mycket sympatisk bekantskap. 

Bladet löper på kullager och har försetts med ett väl avvägt motstånd (detent) och en god geometri vad gäller flipperfenans placering. Det tillsammans med ett inte alltför tungt blad ger en mycket kvick kniv med hundraprocentigt säkert hanterade. Ut kommer bladet alltid och fort går det vilket är en mycket tillfredsställande känsla även för dem som inte är rena flipperfetishister.  


En riktig bra flipper, i mitt tycke skall de vara så små som möjligt


Sen uppskattar undertecknad att man hållt ned storleken på fenan. De behöver faktiskt inte sticka ut längre än så här om de för övrigt är välkonstruerade. Det är mest när designen brister som enorma "flipper tabs" behövs för att kompensera med ökad utväxling och hävstång. Sen har den här försetts med en aning mönster för bättre fäste vilket är tacknämligt.  


Låset är lättåtkomligt och väl fungerande


Låset är av "liner"-typ och är utmärkt implementerat. Bladet hålls på plats i utfällt läge som sig bör utan glapp eller spel men den främsta styrkan är hur lätt det är att släppa. Väl avvägt motstånd i låsarmen men framförallt en rejäl fördjupning i motstående handtagssida bidrar till det. Armen har även fått lite mönster för att öka fästet. Fördelen med linerlocks i stål är att de inte behöver förses med översträckningsskydd och låsarmsförstärkningar för att fungera. Men i gengäld måste geometrin liksom på ramlås vara korrekt för att låsarmen inte skall börja vandra under negativ belastning av bladet. Här är låset solitt och inte ens lätt knackade från fel håll provocerar tillräckligt för att skada det. 


Att bära


Clipet på Mamba är riktigt bra utan att vara perfekt. Det är av "lowrider"-typ vilket låter kniven dyka djupt ned i fickan där den sitter både säkert och diskret. Höjden på clipet är tillräcklig för att tillåta även tyget från tjockare jeans att passera. En liten miss är att skruvhuvudena sticker upp något och därmed stjäl utrymme även om det mildrats av deras runda form. Sen kan invändas att clipet inte är det roligaste rent visuellt. Men det fyller sin funktion vilket är dess främsta uppgift. Det kan även skiftas från höger till vänster men kniven kan enbart bäras med bladspets uppåt. Som tidigare nämnts finns en liten platta som fyller hålen som inte använts för stunden.


Ett "deep carry" clip som kan skiftas för den vänsterhänte


Den glatta kolfibern tillsammans med lagom spänst i clipets stål gör att kniven är mycket lätt att dra och stoppa undan. Utöver det kan påpekas att clipet inte känns allt för mycket i handen när kniven brukas. Att påstå att det inte känns alls är att gå till överdrift men det orsakar inga större problem.

En förbättring hade varit om spetsen förlängts en smula och vinklats helt parallell med skollorna. 

Vikten på kniven håller sig till civiliserade hektot och volymen på handtaget är inte skrämmande det heller. Sammantaget gör det att Mamba är en civiliserad snok att ha i fickan. Det sånär som på akterkastellet som av någon anledning jag inte förstår har fått sig ett par förvisso rundade men ändå "taggar". De är inte extrema men känns när man stöter i dem med handen. Jag hade mycket hellre sett en avrundad ändalykt på kreaturet. 


Sammanfattningsvis

QSP var ett märke som likt flera andra nya kinesiska märken först sonderade terrängen med ett litet antal modeller. De var av enklare natur men välgjorda var mitt intryck. Exempel på sådana var "Parrot" och "Shark". Sedan dess har modellprogrammet svällt kraftigt och inte minde än sjutton nya modeller har tillkommit sen jag började testa Mamba. Nu finns knivar i alla prisklasser, både fastbladare och fälknivar med alla tillgängliga material där toppmodellerna har handtag i exempelvis titan, micarta och kolfiber och blad i S35VN och M390-stål. 

Den här kniven var ett av de första och tydliga stegen i den riktningen. QSP är nu ett märke att räkna med.


Mamba är ett bra "EDC"-alternativ som dock klarar tyngre sysslor om så tarvas


Djurnamn ja, man får förmoda att det är en svart mamba det rör sig om med tanke på svärtan på delar av bladet och i handtaget. Överlag måste jag säga att den är kniven är en riktigt bra fickkniv. Den har även några detaljer som höjer den över mängden. Utseendemässigt har den rena och konsekventa linjer även jag personligen kunde varit utan den målade delen av bladet som inte riktigt matchar elegansen hos resten av kniven. Jag hade hellre sett bladet med enhetlig bladfinish. Men det är förstås en smakfråga.  

Materialen är mer än godkända och kvaliteten på kolfibern är värd att framhålla då den är bland det bättre jag sett efter Spydercos Taiwantillverkade Kapara. På topp med andra ord. Särskilt när det framhävs genom formgivningen. Även komfortmässigt går kniven hem såväl i ficka som i hand. Mamban slingrar både fram och bort med anmärkningsvärd lätthet. 

QSP Mamba, ormen som överraskade med ett bättre bett än väntat


Och apropå komfort så är kniven bekväm att arbeta med. När det gäller blad är det enkla det sköna brukar jag framhålla och det gäller även här. Bra spets och goda skäregenskaper. Handtaget matchar den prestandan på ett utmärkt vis.   

Sedan finns några få kanter på kniven som jag faktiskt inte förstår vad de gör där. Dels är det i framkant av handtaget där både topp och botten har hörn som är spetsigare än de behövt vara. Men framförallt gäller det "fartränderna" i aktern i form av två små "horn" som sticker ut. Jag vet inte om tanken är att de faktiskt skall påminna om huggtänderna på en orm eller vad. Men i vägen är de och jag tänker på dem när handen stöter emot dem som den plägar göra då och då när kviven bärs i fickan. Faktiskt inte särskilt bekvämt alls och med tanke på knivens för övrigt rätt mjuka linjer så är det helt onödigt.

Men det är i stort sett de enda invändningar jag har. Det övertrumfas lätt av riktigt bra "action" och allmänt bra handhavande. Kniven är mycket lätt att fälla ut och även ihop och känslan när det görs är tilltalande. När bladet väl passerat "detent"-kulan faller det igen med en lätt skakning. 

Gillar du utseendet på den här kniven finns därför inte mycket att tveka kring. QSP Mamba är definitivt ett alternativ att överväga för kolfiberfetischisten eller bara för den som söker en god fickkniv. 



Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 100 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: VG10
Handtag: Kolfiberskollor på stålram
Lås: Liner lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina


/ J - biten igen

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 20 mars 2019

Ett garantiärende

Jag tillhör inte de som reklamerar produkter särskilt ofta. Vare sig knivar eller andra prylar. Antingen har jag en jäkla tur eller så är jag inte lika petig som en del andra. Oavsett orsak så händer det sällan. 

Men den här gången kändes det inte som jag hade något val. Kniven som var aktuell var en styck "Piccolo" en relativt ny knivmodell från italienska A.G.A. Campolin. Ett ärevördigt Italienskt företag med tillverkningen förlagd till Maniago. 

En styck liten italienare, Piccolo från A.G.A. Campolin. När bilden togs visste jag inte att den upphört att fungera


Piccolo är vad man får om man korsar en klassisk stilett med en modern EDC-kniv. Formen på bladet är lite mer bruksorienterad och den är även som namnet antyder liten. Bladet mäter 7,5 cm och totallängden landar på 17 cm. 

Eftersom det är en automatkniv det handlar om så är förstås bladet fjäderbelastat. Då modellen är av klassisk typ så är det en bladfjäder som står för kraften. På lika traditionellt vis har den även en säkring på handtaget. En enligt mig helt onödig funktion som jag inte tror någon använder men som möjligen kan ha sitt berättigande eftersom knappen på den här typen av knivar sticker ut en bit i relation till handtaget. Men det var nog säkringen som på något vis var boven i dramat den här gången. 

Vad som hände var att kniven efter några dagar helt sonika vägrade att öppna sig mer. "Mussla" var bara förnamnet. Fram till dess hade funktionen varit utmärkt. 

Ibland kan knivtypen kärva lite om man inte trycker in knappen tillräckligt distinkt och snabbt. Men det hjälpte inte i det här fallet och inte heller hade knappen till säkringen fastnat. Den var faktiskt det enda som rörde på sig. Själva aktiveringsknappen till bladet var däremot permanent låst! Att olja eller lirka med bladet hjälpte inte heller. Sen hör till saken att de här knivarna är nitade så att ta isär dem och framför allt att få ihop dem igen är inte helt lätt. I princip får man bygga om dem. Det var därför en manöver jag gärna undvek. 

Så här ser den ut när den faktiskt är utfälld


Efter att ha beskrivit problemet i ett mail till säljaren fick jag efter någon dag svar att det nog var lika bra att jag skickade tillbaka kniven för att ersättas med en ny. Med kniven följde ett av mig ifyllt
formulär som beskrev problematiken. Något otydligt var det gällande vem som skulle stå för frakten då det stod på deras info-sida att de gjorde det vid reklamationer men inte hur det går till. Jag mailade även om detta och fick till svar att "yes, we refund shipping cost". Hur de gör det vet jag fortfarande inte och några pengar har jag inte sett till för övrigt. 

Frakten från Sverige tog några dagar och jag fick bekräftelse på att de mottagit kniven samt fraktnummer för en ny någon dag senare. Så långt var allt väl. Ungefär en vecka senare hade jag en ny kniv att hämta ut från Preem. 

Ersättaren hade inte blond kalufs utan är mer mörkmustig


Att den nya kniven skulle se något annorlunda ut var jag helt säker på då handtaget är av horn och därmed varierar mycket i utseende eftersom det är ett naturmaterial. Den första kniven var "blond" medan den nya var nästan svart. Snyggt på två olika vis. Men jag hade en misstanke som visade sig vara sann och det var att även byggkvaliteten kan variera. De här knivarna är i princip handgjorda och det gör att slipning och sammansättning beror på vem som gör det och deras dagsform. 

På de områden där den gamla kniven var helt solid, som bladspel och lås lämnade den nya en del att önska. I gengäld var den springa som fanns i ryggfjädern på originalet inte närvarande på det nya exemplaret och nitarna var bättre rundade. 

Däremot så var det glapp i bladet och det i sin tur berodde på att ett av de främre bolstren satt löst. Så pass löst att det gick att vinkla flera millimeter utanför ramen och snurrade runt pivotniten!

På det problemet finns två lösningar. En är att genast skicka tillbaks ersättningskniven och aldrig mer handla av företaget. Skall man följa modern sedvänja så bör man dessutom i olika mer eller mindre sura ordalag smutskasta företaget på alla sociala medier som finns över bristande kvalitet och kontroll innan det görs.  

Nu är jag lite omodern så jag valde lösning två. Jag fixerade det snurrande bolstret med en liten droppe lim varpå det aldrig kommer att röra sig mer. Därefter gick jag och hämtade lite tyg som skydd för kniven och en liten hammare att jobba med. Efter att försiktigt ha trimmat pivotniten genom att knacka på den har jag nu en kniv helt utan glapp och spel. Möjligen något lite långsammare än tidigare. Men det är det värt och den är fortfarande rapp. 

Så erfarenheten blev en mixad kompott i det här fallet. Det var aldrig tal om att inte ordna problemet från säljarens sida och tidsaspekten var med tanke på all frakt involverad inte något att klaga på. Snarare var det jag som inte skickade tillbaks kniven snabbt nog. Även mailsvar och bemötande var tillfyllest. 

Men lite smolk i glädjebägaren fanns i och med att den nya kniven var behäftad med fel som kunde renderat en andra retur. Då det gick att ordna själv lät jag som sagt saken bero. 

Frågan är, skall jag påpeka för tillverkaren att de brustit något i kvalitetskontroll och skulle ni ha bemödat er om hundringen eller var det var för frakten? En tanke jag har är att de kan dra av det på ett framtida köp. 


/ J - den ofrivillige reparatören

måndag 11 mars 2019

Dagens bild nr 170 "Ahti"


"Ahti" En mycket intressant kniv i sann skandinavisk tradition. Eller för att vara mer precis från norra delen av av skandinavien då det är en Sami-Leuku. Den enkla formen och materialen känns igen: kolstål, masurbjörk, mässing och läder.


"Ahti Leuku 18"

De här knivarna tillverkas för hand i små serier av R Kamppila & Son i Kauhava, mitt i Finlands knivmecka. Stålet kommer från Lauri Metalli* och specificationen lyder: HRC 59, CO-83, Mn-0.57, VO-20, Cr-0.60. 

Första intrycket är att den här kniven är ett veritabelt monster till effektiv skogs och campingkniv. Lagom tyngd utan att vara för tung. Balansen är förresten exceptionell och ligger exakt över den främre mässingsplattan. Helt neutral med andra ord. 

Sen kan direkt tilläggas att den med små händer får endera slöjda lite själv eller välja något annat. Det skall bli synnerligen intressant att jämföra den här med ett par andra Leukus särskilt min Knivsmed Strömeng AS men även med Mora Pathfinder som nästan är lika lång. 


/ J - anknyter

*lite förbryllande då även uppgifter om att stålet kommer från Böhler/Uddeholm förekommer.

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knife review QSP "Mamba"

- a brand on a mission  

First, there was a shark, then birds both real and mythical, a snake and now yet another deadly serpentine creature. QSP expands there Zoo, sorry widen their range and this knife is one of the later additions. Meet the Mamba.


QSP QS111-A Mamba


With this knife, it is obvious that QSP has raised their game. Already the simpler knives are competitive and well made for their price range and a good example of this is the by me reviewed "Parrot". The more elaborated model "Phoenix" didn't just arise from the ashes but also in the hierarchy with somewhat better steel and more attention to detail. I think that is a progression that also can be seen in this model.


A knife that grows on you


Today's review object has like many other knives on the market today, a flipper propelled blade. At first glance, the overall looks are deceptively simple. No extravagances to speak of. A tad boring someone might think, uncluttered says somebody else. Some vanity is introduced by a well-made handle in an exclusive material and really stellar build quality paired with noticeably good action.  

Twitter version: It is as Black as its namesake and even if this
Mamba won't kill you it has a potent bite!


Blade


The blade or perhaps fangs of this snake is a drop-point that looks rather unpretentious. Or modest I might say. But if you take a closer look there are a number of details to enjoy.

The most noticeable is that the blade has a "two-tone lacker". Parts of the blade is dark while the rest is nicely satin finished. What kind of coating it is I'm not aware of but it held up so far. The blackness follows the sweeping plunge line. What is not that obvious on pictures alone is that this curve is enhanced by a milled groove in the blade. A clear decor element without any practical significance. 


A pointy blade with a sweeping plunge line


Another detail worth mentioning is the nicely rounded blade spine. Something that more often is found on more expensive knives. The marking is relatively discreet with QSPs logotype on one side and blade steel on the opposite.

The steel is a familiar one, Japanese VG10. The steel snobs may have some objections but I actually like this steel. It easy to maintain offers good resistant against corrosion and takes a keen edge. On the negative side, it doesn't hold that edge for a very long time. But more often that is because of low hardness when used in folding knives than inherent properties of the steel. In kitchen knives where VG10 really shines, it is often way up on the Rockwell scale. In the Mamba, it feels softer.


The blade steel is Japanese VG10


The blade is a drop point with a subtle slope of the spine. That makes for a long slender blade with a distinct tip. The blade is full flat ground from a stock thickness of 3,5 millimeter.

The factory edge was reasonably good. The knife shaved arm hair with some pressure out of the box. The edge is well made, even and symmetrical. And QSP has almost succeeded with the sharpening choil. But the heel of the edge is not completely free of the plunge line so there is the slightest tendency towards a recurve. Not enough to cause a problem though.

The geometry and edge angles are really suited for EDC-use. It handles less challenging tasks as cutting paper and cardboard decently even if it's not this knife's strongest area of expertise. It is actually in tougher materials it shines. The tip is strong and pointy and excellent at penetrating shrink wrap, PET-bottles, and hard plastic for example. Considering the general blade shape it might come as a surprise how well this knife works in woodcarving. That wasn't anything I was expecting from a folding knife with this appearance. The blade is certainly flat ground but the secondary edge is a bit more obtuse which gives a good balance between strength and bite.

Despite this, the blade also works in more delicate matters in the kitchen. Think fruit root vegetables and vegetables. Folding knives are never the best choice in a kitchen environment but using them there gives a pointer towards how well the maker has succeeded with blade geometry and sharpening of a knife. In this case beyond expectation. It is always nice to be surprised positively. 


Handle


The construction itself doesn't offer any surprises. A steel frame and on top of that screwed handle sides. Add to that a clip and the description ends after a quick first look. But as was the case with the blade the rest of the knife also has a little more to offer. 


If you haven't got a clear agenda it is best to keep handles simple


If we start with the frame it is weight relieved as it should be on a quality piece. It not only lowers overall weight but also provides a much better balance. The point of balance for this knife is found in the back portion of the finger choil.

The frame is also unusually well rounded and polished. A necessity in this case since the liners are protruding. The smoothness definitely contributes to a more exclusive feeling.

Another nice detail is the plate that covers the holes not used for the clip. It always looks more elaborated. Add to that the lack of a lanyard hole and you got more cohesive lines. The absence of a hole can be considered a deficiency or an advantage depending on your attitude to lanyards. But the ones who use such things can attach a thinner cord around the standoff at the end of the handle. Not to thick though or the blade will cut it. 


The massive slabs of carbon fiber that is found on the outside of the frame are both milled and contoured

The main characteristic of the handle and what contributes most to make the knife stand out is the scale material. The sides are made out of massive slabs of really high-quality carbon fiber. It is shiny with some depth to it and in this case, totally lacks voids or indentations. The sides are also nicely contoured to fit the hand. As a decorative element, there are some milled grooves which also give some traction but mostly are for looks. They affect how the lights hit and reflect off the carbon fiber. All in all, really well made.

Besides that, the handle has an open back construction with two standoffs. The screw heads are as small as T6 which I think is a bit too delicate. Not that it affects the overall strength of the knife in any significant way and it sure looks clean. But these screw heads are both small and shallow which increases the risk of damaging them when you disassemble your knife. Something you have to do sooner or later with knives that feature ball bearings. Unlike older folding knives they are in need of maintenance every now and then. 

In use, the handle is good without being extreme in any way. It is basically a "stick" with some added contouring and an exemplary finger choil. A simple and effective shape. Lengthwise it measures 11,5 centimeters which are long enough even for larger hands. The handle is 14,7 millimeters wide and 22 millimeters high. The volume is enough to fill the hand without making the knife feel like a sausage in a pocket. All grip works but the standards like "hammer" and "saber"-grip works the best. The clip isn't too annoying and the blade spine has some notches for added traction. "Jimpings" isn't something I'm a big fan of in general but if they are present they should be effective without tearing up your hand. Something too many knife makers totally miss. They seems to think "more is better". In this case, they are quite discreet and thereby get a pass from me. They add some friction without being too coarse. 


Opening and Lock


Most knives have there shortcomings and merits. One of the Mambas biggest strengths is its "action". It is simply put very nice to both open and close.

The blade runs on ball bearings and the detent is very well tuned, the geometry is well thought out and the flipper tab is correctly positioned. Together with a rather light blade that gives a quick knife that opens reliable every time that tab is hit. And it doesn't matter whether you use a light switch or a push button motion. A very satisfying feeling even if you aren't a flipper fetishist. 


A really well-executed flipper tab


And yours truly really appreciate that the size of the flipper tab is kept small. They do not actually need to protrude more than this if they are well-executed. It is when done wrong you need more leverage which often results in a giant shark fin sticking out from the knife.

For added grip, there is some texture which is well needed to prevent slipping from the well rounded and chamfered tab.


The lock is very functional and easy to access


The liner lock is also very well made. The blade is held in the open position without movement in any direction but the most positive is how easy it is to disengage. The reason can be found in a fine-tuned lock bar without too much resistance but most of all in a proper relief cut in the opposite scale. To prevent slippage the lock bar has some grooves.

An advantage with liner locks in steel is that they don't need overtravel stops and steel inserts in order to work in contrast to their titanium cousins. But as for frame locks, the geometry must be right to prevent lock slip when negative pressure is applied on the blade. This lock is really solid and not even some (light) spine whacking causes any trouble.


To Carry


The clip is really good without being perfect. It is of a "low ride" type which allows for the knife to really dive deep down in the pocket and there it sits both secure and discreet. The hight of the clip is enough to swallow even thicker jeans fabric. A small miss is that the screw heads are protruding and steals some space even if it is helped by their domed shape.

Perhaps you can say that the clip isn't the most fun to look at. But it fulfills its primary purpose to keep the knife in place. It can also be shifted from the right side to the left but only tip up. As mentioned earlier there is a plate that covers the holes, not in use.


Ambidextrous deep carry clip


The slick carbon fiber paired with proper tension in the clip makes for a knife that is very easy to pull and put away. Besides that, it can be said that the clip isn't felt too much in hand when the knife is in use. Calling it "unnoticed" is saying too much but it doesn't create any hotspots. An improvement though would be a tad longer tip of the clip that is more parallel with the scale. The tip isn't pointing outwards that much but I prefer not at all.

The weight of the knife is kept to a civilized 100 grams and the volume of the handle isn't too frightening either. All in all that makes the Mamba a rather pleasant serpent sleeping in your pocket. That is beside the tail that for some unknown reason are equipped with a pair of, rounded for certain, but "thorns" or maybe fangs. They are not extreme in any way but you do feel them when your hand hits them from time to time. I would much have preferred a more rounded butt on this creature. 



To Conclude

QSP is a brand that like many other relatively new Chinese producers probed the market with a few models, to begin with. They were simpler but well-made knives were my impression, knives like the "Parrot" and "Shark". Since then the catalog has expanded significantly and no less than seventeen new models have been added since I started to test the Mamba. Now there are knives in all price categories, both fixed blades and folders with all available materials where the top models have handle in titanium, micarta and carbon fiber and blade in S35VN and M390 steels. 

This knife, the first model with carbon fiber was a clear step in that direction. QSP is now a brand to keep an eye on. They are on a mission!


Mamba is a good option for EDC capable of heavier duty if needed


Regarding names, well one has to assume it's a black Mamba considering the blackness on the parts of the blade and the handle. Like its namesake it can bite you. All in all, I must say that this knife is a really good one. It also got some details that really elevates it. The Mambas appearance is clean with consistent lines even if I personally could live without the black parts of the blade which doesn't really match the elegance in the rest of the knife in my mind. I would prefer a blade with a uniform finish. But it is, of course, a matter of taste.

The materials used are more than decent and the quality of the carbon fiber is worth mentioning since it is among the best I've seen just below the Taichung produced Spyderco Kapara. Top notch that is. Especially since it is high lighted through the design with the grooves in the sides. The knife is a success also when it comes to comfort both in the pocket and in hand. The serpent winds with remarkable ease. 

QSP Mamba, the snake that surprised with a better bite than expected


And speaking of comfort, the Mamba is actually really nice to work with. When it comes to blades I often declare that simplicity is king and it goes for this knife as well. A good tip and more than decent cutting abilities are what this knife offer. The handle matches those traits in an excellent way.

Then there are a few corners on the knife that I actually do not understand what they are doing there. You find them in front of the handle both at top and bottom, corners that are pointier than they need to be. But most of all it goes for the small "horns" at the back of the knife. Perhaps they are there to mimic the fangs of a snake or something. Anyway, they are in the way and I bump my hand in them every now and then carrying the knife in my right front pocket. Not very pleasant at all and considering the rather soft lines of the knife otherwise they feel misplaced.

But that is pretty much the only objection I have. It is easily overpowered by really good action and all around good handling. The knife is very easy to open and close and the feeling doing that is very satisfying. When the blade is passed the detent ball it falls shut with the slightest of shakes.

If you like the looks of this knife there isn't much to hesitate about. QSP Mamba is definitely a solid choice and an alternative for the carbon fiber fetishist or just the one who likes a good and competent pocket knife. 


Specification:

Length overall: 210 mm
Handle length: 115 mm
Weight: 100 g
Blade length: 95 mm
Blade thickness: 3,5 mm
Blade Steel: VG10
Handle:  Carbon fiber on a steel frame
Lock: Liner lock

Produced by: QSP, made in China


/ J - bitten once again

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 10 mars 2019

Saker man upptäcker


Över tid upptäcks ibland detaljer som inte alltid är direkt uppenbara. Saker som gör att att saker och ting växer eller sjunker i värde. Det kan gälla livet i stort och även den här intressesfären, knivar. 

Det är därför jag är lite misstänksam mot hela konceptet "table top reviews". Ni vet sorten på YouTube där de mest produktiva kanalerna trycker ut en video om dagen. Hur hinner man då pröva och känna på det man recenserar? Svaret är enkelt, det gör man inte. Extra tydligt blir det när någon vänder en kniv i handen framför kameran och säger "den här fungerar bra även i sabelgrepp" utan att ha använt kniven alls. Jag ryser ofta då jag riktigt ser hur de där grova räfflorna de just lagt tummen på kommer att gnaga in i skinnet så fort man trycker in bladet i en bit trä. Men det finns förstås olika sätt att göra saker på. 

Men vissa saker låter sig inte upptäckas på några veckor heller. I förlängningen märker man emellertid vad som irriterar eller är en källa till glädje. 

Ibland kanske man inte ens vet orsaken till varför vissa knivar bärs ofta och andra inte alls. Äger man bara ett par eller kanske EN kniv är det inget större problem förstås. Då tar man den eller de man har. 

I de fallen kan man även misstänka att den enda kniven endera är mycket mycket noga utvald för att vara så ultimat som möjligt. Alternativt att ägaren faktiskt inte bryr sig alls. Men då läser man högst troligt inte knivbloggar heller så de individerna kan bortses från i det här fallet. 


Artisan Cutlery Osprey, "överraskningslös" - en kniv jag inte har några problem med alls. 
Förvisso tycker jag inte om den överhuvudtaget men det var inget som fårvånade eller irriterade mig.


Andra knivar är helt uppenbart varför man inte bär. Som gott exempel kan Kershaw Strobe tjäna. Trots att en känd knivmakare, Matt Diskin, står bakom modellen är slutresultatet hemskt på många vis. Visst, det är en budgetkniv men det är inte bara enkla material som plastiga skollor som spökar utan delar av själva designen. Men det som ger nådastöten är clipets utformning. Trots att jag försökt kröka till det samt slipa ned och runda av spetsen så pekar det forfarande utåt även om det nu är avsevärt mycket bättre. Det både känns rejält i handen och fastnar i allt när kniven sitter i fickan. Ett riktigt nedköp. Så mycket att kniven i princip aldrig burits efter att den testades. Därför återkom jag aldrig med något mer utlåtande om den kniven som jag lovade när det begav sig runt 2014. Jag gillar den helt enkelt inte.   


Ett riktigt skitclip enligt mig. Då är ändå den spetsen avkortad samt rundad av mig


En kniv i en helt annan prisklass är Extrema Ratios BF2CD. En kniv jag recenserat här på bloggen med tämligen goda vitsord. Jodå, jag gillar fortfarande kniven men ett par saker har kommit att irritera mig en smula. En är "nästantantospetsen" vilken är svårslipad. Det bevisas genom att den inte ens var särskilt vass från fabrik med mycket tvärare eggvinkel än resten av bladet. Men även i det här fallet är det clipet som spökar mest. Vid första testen är det nästan perfekt för mig som uppskattar "deep carry" även om jag vet att inte alla delar den uppfattningen. Utseendet passar ihop med kniven och funktionen är utmärkt. Eller nästan utmärkt ska jag säga. Alltför ofta händer det nämligen att kniven sjunker ned över fickkanten som då lägger sig över bakänden på handtaget. Det eftersom clipet är fäst på andra sidan handtaget, ett så kallat "loop over clip". Då sitter kniven plötsligt fast när man skall hala fram den. Ingen större mening att ha ett clip då. Bältesfodral är i så fall att föredra. 


Hur man gör ett nästan perfekt clip Extrema Ratio-style. När kniven gör så här tappar du den inte. 
Men du drar den inte heller med en hand!


Det kan också handla om enkla missar i produktionen. När jag testade QSP Phoenix upptäckte jag efter ett tag att det fanns ett mindre jack i eggen. Inget konstigt med det. Det är lätt hänt när man arbetar med en kniv. Jag stålade bort det och tänkte inte mer på det. Kniven lades bort till förmån för nya testobjekt. Men så fick jag för mig att bära den igen och vips. Där var ett nytt jack. Trodde jag, det visade sig vara "samma" jack eller i alla fall på exakt samma ställe. Det är lite för mycket för att vara en slump. Vid närmare granskning verkar det som bladet faktiskt slår i en av skruvarna i ramen på vägen in. Det är nu påpekat för tillverkaren som svarade att det rättats till. Men det var inte så illa att det är något som upptäcks med en gång. Även i det fallet behövdes tid.  


Jacket som inte ville försvinna


Andra knivar är mer svårförklarliga när det gäller varför de inte hittar ned i fickan. I mitt fall är Kizer Gemini en sådan. Jag gav den ett tämligen lysande omdöme när den kom och jag står fast vid det. Det ÄR en mycket bra EDC-kniv och några större fel finns inte om man gillar TFFs (Titanium Frame Lock Flippers) förstås. Men det jag inte riktigt uppskattar är att handtaget bara är en aning för litet för mig. Något för tunt för längden alternativt för kort för tjockleken. Det vill säga inget av måtten är "fel" men för mig blir det ändå inte helt rätt. Och det är något jag först kommit på efter lång tid.

Kniven som det inte finns några fel på men som ändå inte bärs särskilt frekvent. Handtaget är en smula för litet för mina händer


Sen finns mer generella drag som man med tiden lär sig att man uppskattar hos en kniv eller som tvärtom påverkar negativt. Personligen har jag exempelvis kommit på att enbart vikt inte behöver vara negativt för mig vad gäller knivar. Fördelningen av sagda vikt är desto viktigare i mitt tycke. En välbalanserad kniv känns ofta lättare och kvickare helt enkelt oavsett faktiska gram. Det gäller även hur vikten fördelas när kniven i stängd och bärs i fickan kan tilläggas. 

Tjocklek är en annan detalj som har större inflytande än enbart vikt. Jag har ingen emot vikten hos en Spyderco Police i stål till exempel eftersom den är extremt slank och glider lika lätt ned i en ficka som en sup vid julbordet. En Cold Steel Voyager däremot är som att ha en falukorv i fickan. Generellt föredrar jag tunnare fickknivar av det skälet. I gengäld ger de nästan alltid sämre komfort i handen. 


Falukorv, någon? CS Voyager vs Spyderco Police. Knivarna är i övrigt ungefär lika stora


Somliga knivar förvånar åt andra hållet. Spyderco Techno var en sådan för mig. Egentligen borde jag inte bära den så ofta eller uppskatta den som jag gör. Den är liten och knubbig, har för tjockt blad och är tung i relation till bladlängd. Men i gengäld kan sägas att den inte är tung i absoluta tal och att det kraftiga bladet är fullt flatslipat och att kniven inte har något "finger choil" vilket gör att man trots det ringa formatet kan ta i rätt bra nära handtaget om det behövs. Sen gör kombinationet av ett väl fungerande clip, den hala titanytan och den diskreta längden att kniven lätt gömmer sig i en ficka. Sen har den "it", charm eller kalla det vad ni vill. 

Exempel på knivar som överraskat positivt, Spyderco Techno och Cold Steel Hold Out III


En annan doldis som vuxit över tid är den synnerligen enkla Cold Steel Hold Out III. På ytan inget märkvärdigt alls men jäklar i min låda så kompetent den är. Den känns i princip inte alls när den bärs och det som utmärker den mest är den suberba balansen.

Exemplen är många fler men jag håller där. Har ni några knivar som överraskat åt ett eller annat håll  eller som ni av någon anledning inte uppskattar fast ni "borde"?


/ J - i analystagen

fredag 8 mars 2019

Fredags-EDC XXXV "En andra chans"


Pålitlighet. Det är dagens ledord och ett som inte stämmer in på den förbaskade ficklampan som bärs i fickan. Den bärs för övrigt av ett enda skäl, devisen "allt förtjänar en andra chans". För några fler får den inte. Den är nämligen inte att lita på. Den fungerar nu men  kanske inte sen. 

Ficklampan inköptes för att komplettera min befintliga Thrunite TiHi som är en alltigenom pålitlig och mycket bra liten ficklampa. Den har emellertid två nackdelar. En är kosmetisk, den är inte svart utan utförandet är en tämligen blank titanyta och det är inte alltid jag vill skina som en stjärna. Den andra är att det är en vridlampa och jag föredrar egentligen ficklampor med tryckknapp. 

Därför köptes den är extremt billiga "no name"-lampan vid tillfälle. På förpackningen hävdades att det satt en Cree-diod i och priset var facila 39:- riksdaler så jag vågade chansa. 

För det fick man en lampa som är liten, lätt, lyser väl och som har både justerbar ljuskägla och ett par olika lägen. Någorlunda vattensäkrad är den också vilket jag undersökt genom att glömma den utomhus i ösregn. Den ser även helt ok ut. Det enda som är skitdåligt är clipet som är gjort av aluminiumfolie eller liknande. 

"Second Chance"


Det är i alla fall vad jag trodde till dess att jag var ute och tältade och försökte använda lampan. Jodå, ett tag gick bra. Riktigt nöjd var jag så långt. Sen slutade den helt sonika fungera. Det är mindre bra när det är mitt i natten ute i skogen. Ni som vet, ni vet - hur JÄKLA mörkt det blir en molnig natt utan måne mitt i ute i skogen. Som tur var hade jag min trottjänare från Thrunite som back-up. Det tog emellertid en stund att hitta den. 

Så nu lever nonamelampan farligt. Farligt nära att återfödas som en Coca-Cola burk. 

/ J - ljushuvud


PS. Knivarna är den utomordentligt robusta Spyderco Bradley 2 ackompanjerad av en "sheeple-friendly" Canoe från RR med skollor i jigged bone. 



tisdag 5 mars 2019

Man tager vad man haver

Den "ofrivillige camparen" har varit igång igen. Som tur var kände vädrets makter för att åtminstone de första dagarna vara med på noterna och bjuda på sol och för årstiden ovanligt varmt. Fast minusgraderna kröp på framåt nattkröken. Det kunde uttydas av istäcket vid strandbrinken och temperaturen i mitt lilla fjälltält från Vaude. Det är egentligen inget fyrasäsongerstält. Men en extra filt på golvet en över höfterna avhjälpte det.  

Fördelen med att tillbringa några dagar i skogen är att man hinner testa knivar. Särskilt intressant var det eftersom som en vän uttryckte det "kniv-fen" hade slagit till igen och det därför finns fler än vanligt att välja mellan. 

"I sitt rätta element". En finsk kniv bör posera tillsammans med björkar. Det känns rätt helt enkelt


En av knivarna som fick bekänna färg var en leuku från Ahti. Märket görs av knivsmeden Reino Kamppila, numera tillsammans med sin son under namnet R Kamppila & Son. De återfinns mitt i det finska knivhjärtat i trakterna av Kauhava. Om jag förstått det hela rätt är de mer eller mindre handgjorda och tillverkas i små serier. Hur som helst en mycket personlig kniv med ett speciellt grepp. Något jag kommer återkomma till en i en fullödig recension och jämförelse med några andra knivar av liknande typ. 

Rena motorsågen när det gäller att processa brasmaterial


Är man ute behöver man mat och skall man laga mat behövs eld. Sen skall tilläggas att jag inte är någon "survivalnisse", jag bor ute några dagar och har ett alldeles utmärkt Primuskök att ta till om brasan inte tar sig. Tänder gör jag med eldstål för att det är kul men i ryggsäcken finns tändstickor  som alternativ och i fickan en alldeles vanlig Bic. Redundans var ordet i det sammanhanget. När man är trött efter en lång dag har jag inte lust att ens försöka gnida blöta pinnar mot varandra!

 Sen "fuskade" jag på ännu ett område. Gott om torrt bränsle fanns där jag hade mitt läger med som back-up har jag med mig ett torrt vedträ skänkt av en vän som råkar ha en öppen spis som behöver matas. På så sätt behöver jag inte chansa. Det ligger därför även "nödträ" i bakluckan på bilen. Man vet aldrig när lusten att tända eld faller på. Att dela veden medelst "batoning" för att sedan spänta den och göra några "feathersticks" gick som en dans. 

Två matlagningsknivar med kompletterande styrkor

Sen parades den stora leukun med en ny favorit, Spyderco Kapara. Det sägs att den skall vara bra till sånt här, utematlagning alltså. Det är den! På menyn stod inget avancerat. En stora jäkla macka i all enkelhet. En Baguette fylld med grillat salt fläsk, grillad paprika, rödlök och mozzarella. Till det en kall öl. 

Har jag missat innebörden av att "gå ut och äta?"

Något väldigt speciellt jag lagt märke till att efter den här utflykten luktar Ahtin verkligen intensivt av rök! Inget jag varit med om tidigare. Doften sitter i själva bladet på något vis. 


/ J - dragit till skogs


måndag 4 mars 2019

Knivrecension Spyderco C241CF Kapara

-  en äkta Spyderco!

Det är alltid en lång väntan för oss entusiaster från det att de stora märkena lanserar sina kommande knivar till dess att de faktiskt kan köpas i butiker av oss vanliga dödliga. Oftast sker presentationerna på de stora mässorna i USA som "Blade" eller "Shot Show" som går av stapeln tidigt på året. Allt för att hålla intresset uppe och locka fler köpare förstås. I Spydercos fall förhåller det sig lite annorlunda. De är också närvarande på mässorna men brukar ge en förhandsvisning av planderade modeller för en skara entusiaster redan under deras "Amsterdam Meet" där Spyderco-fans faktiskt kan känna och klämma på prototyper och tidiga versioner. Därefter presenteras de på forum och diskuteras ofta livligt. Men den utdragna väntetiden kommer man inte ifrån*. Så var även fallet med 2018 års modeller där dagens kniv, Kapara, ingår. Den kom ut under årets sista klämtande minuter och blir därför en av de första knivarna jag kikar på för 2019.

Spyderco C241CF Kapara


Kapara är resultatet av ett samarbete mellan Spyderco och den australiske knivmakaren Alistair Phillips. Modellen grundas på hans customkniv "Redback". Båda namnen avser för övrigt samma lilla giftiga spindel från landet där nästan allt i naturen kan döda dig. Spindeln har en röd till rödbrun markering på ryggen som går igen både i namnet och designen på kniven som av den orsaken fått en röd back spacer. 

Dubbelt passande, en kniv döpt efter en spindel tillverkade av Spyderco


Den här kniven är mycket väl genomtänkt med ett uttalat syfte. Alistair var ute efter att skapa en fickkniv som matchade hans egna behov. En kniv för vardagsbruk men som även var lämpad för köksbestyr och då främst hantering av frukt och grönt. För att uppnå det måste viss tanke skänkas åt både generell utformning och mer specifik sådan rörande bladgeometri och ergonomiska hänsynstaganden. Det var en tanke som tilltalade även mig eftersom det på något vis kräver att man ger blanka tusan i "hard use", vad fanken det nu är och istället gör en kniv som faktiskt skär saker. Det brukar vanligen vara en bra grund för EDC-bruk också. Åtminstone i min värld. 


Blad


Bladet på Kapara är tämligen distinkt med sin uttalade lätt böljande rygglinje. Den har i och för sig en ovanligt liten knöl för att vara en Spyderco men för att pekfingret skall ha någonstans att vila uppstår en andra våg och därav formen på bladet. Eggprofilen känns igen från knivar som exempelvis Spyderchef även om den modellen är mer extrem. Eggen på Kapara har en kortare rak del nära handtaget men annars utgör i princip eggen en enda lång svag buk som kröker sig från handtaget mot spetsen. 

Längden är väl tilltagen med sina 91 mm och bladet är ovanligt smalt med sina 28 mm på bredaste stället över puckeln. I enlighet med vad kniven är designad för hålls godstjockleken ned till 3 mm, vilket för övrigt inte är extremt tunt får väl tilläggas. Från den tjockleken har bladet som tämligen ofta är fallet med knivar från Spyderco, flatslipats.


Ett knivblad med lätt böljande rygglinje. Ett allroundblad som passar väl även som allkniv i köket


Materialet överraskar ingen då det är Spydercos sedvanliga CPM S30V. Förvisso är de kända för sina  många stålsorter och experimenterande inom området men det brukar vara förbehållet specialutgåvor av diverse slag. Det finns de som beklagar sig över att Kapara "bara" erbjuds i S30V och menar att de för priset åtminstone borde få S35VN eller liknande. Om det kan jag säga att det inte ens är belagt att det är någon större prestandaskillnad mellan de två stålen och att det snarare verkar vara avhängigt hur de värmebehandlas och framför allt härdas.

Med det sagt kan konstateras att bladet verkar prestera i paritet med vad S30V från Taichung brukar göra. Det vill säga utmärkt på det hela stora taget. Det återstår att se hur det uppträder på längre sikt och efter att ha slipats om. Det är något jag inte behövt göra under testperioden. Det är fabrikseggen som använts här. Som vanligt sköts lättare knivunderhåll med strigel och några drag på ett stål i det här hushållet. 

Stålet är S30V som dragits ut till över nio centimeter och fått en full flatslipning


Kapara är en ren fröjd att arbeta med i alla sammanhang där den hittills testats. Handtaget, något vi kommer till senare, medger många olika typer av grepp vilket tillsammans med det smala bladet och god balans ger en kvick kniv. Med det menas att det är lätt att skifta mellan olika fattningar men framförallt att det går ändra riktning med bladet snabbt. En detalj som är extra viktig när Kapara brukas i köket. Lägg därtill att balansen är utmärkt och du får en allmänt lättarbetad kniv. Egenskaper som förstärks av bladets specifika form ger möjlighet att placera ett styrande pekfinger ovanpå bladet både bakom knölen eller framför den för mer precis kontroll. 

Sedan är bladet lågt placerat i relation till handtaget för att komma åt att skära mot platta ytor som exempelvis skärbrädor. Den svepande buken möjliggör även  den typen av "rocking cuts" som man annars gör med kockknivar. Nu är det inte bara i köket man har nytta av det. Försök själv skära mot en platt yta om du har en flipperkniv med markerad fena. Särskilt med de idag så populära wharncliffebladen. Med dylika knivar är det svårt att komma åt med annat än spetsen eller yttersta delen av bladet. Så är inte fallet med Kapara. Här kan du utnyttja den egglängd som faktiskt finns vilket är något jag annars saknar på många moderna fällknivar.  


Handtag


Konstruktionen på Kapara utgår från en traditionell stålram som lättats en smula genom att vara urborrad eller snarare fräst. Den har sedan skruvats ihop med två skruvar genom en backspacer i G10. Pivotskruven ser ut som en trestjärnig specialskruv men i mitten återfinns tacknämligt ett huvud för standard torx i storlek 8. Utseende och funktion i ett.


De polerade och välvda sidorna av kolfiber är riktigt bekväma att hålla i


Utanpå på ramen hittas en av de saker som det på förhand talats en hel del om, skollorna av massiv kolfiber. Spyderco är annars kända för att använda ett laminat med G10 i botten med ett tunt lager av den mer exklusiva kolfibern ovanpå. Här är sidorna alltså solida och tillika fint arbetade och välvda. Kvaliteten på materialet är utmärkt, fritt från blåsor eller jack. Det skänker mer flärd till kniven men även utmärkt komfort. 

Handtaget är nämligen extremt ergonomiskt och fungerar i alla grepp inklusive omvända dito. Det är kombinationen av tillräcklig längd, välvda sidor men framför allt den krökta ryggen som ger den goda greppkomforten. Nu skall tilläggas att det här handtaget troligen inte är för alla. Det är långt nog för de flesta storlekar på händer men det är tämligen slankt. För att åstadkomma volym har Phillips istället valt att låta kniven kröka rygg. Ett knep som inte är helt ovanligt bland skickliga knivmakare. Men det gör att om du försöker greppa handtaget med en större hand och kanske en handske på kommer det inte att fylla handen. Det medför att den här kniven inte är särskilt väl lämpad för tyngre arbeten under längre tid. Det går förstås men det finns utan tvekan bättre kandidater för de uppgifterna. Skall man tälja till exempel så behövs ett grepp som är bredare och fyller handen bättre.


En flirt med originalet är den röda backspacern som anspelar på namnet "redback"



Särskilt bekvämt är handtaget i "sabelfattning" med tummen bakom knölen som för övrigt inte har några "jimpings"/räfflor. Det är ett medvetet grepp från formgivarens sida då han inte vill ha något som i onödan kan samla skräp av bland annat hygienskäl. Ett annat grepp som fungerar extremt väl är när långfingret placeras ovanpå bladet i därför avsedd fördjupning för mer kontroll. Det eller olika varianter på grepp där kniven hålls i "nypan". Här märks det att Phillips klurat på hur köksknivar känns att arbeta med. Det är också här det blir påtagligt varför handtaget faktiskt inte gjorts grövre eller snarare högre än vad det är. De här greppen hade inte fungerat lika väl då! Av samma skäl är alla lösningar inkluderande en standard flippermekanism omöjliga. De hade varit i vägen helt enkelt. 


Öppning och lås


Kapara är en kniv vars blad löper på bronsbussningar men vad beträffar gångens mjukhet skulle det lika gärna kunnat vara kullager. Det bevisar än en gång min tes om att kullager egentligen är helt onödiga på fällknivar. Det enda de gör är att minska anläggningsytan mot bladet** och i förlängningen kräva underhåll. När man tillverkar knivar så väl som de gör i Taichung blir resultatet utmärkt även utan dem.

Bladet öppnas förstås genom Spydercos signum, ett hål i bladet. Placeringen gör att det går utmärkt att komma åt från båda håll så både höger- och vänsterhänta kan känna sig tillfreds. Det går också att öppna den här kniven på flera sätt som brukligt är med den här typen av lås. Du kan smyga fram kniven med hjälp av tummen i en lugn kontrollerad rörelse, det går att snärta fram bladet både med tumme och en s k "Spyderflick" med långfingret och sen går det förstås släppa låset och låta gravitationen göra sitt.

Hålet kommer inte som någon överraskning och med Taichung-tillverkningen följer även rätt vassa kanter, 
distinkta kan det uttryckas om man är välvilligt inställd


Kanterna på hålet är något skarpa som de ofta är när knivarna kommer från Spydercos Taiwanfabrik. Störs du av det rekommenderar jag att man tar lite sandpapper och bryter kanten något. Personligen har jag till skillnad från ett par framgångsrika YT-recensenter inte några generella problem med detta då det enligt mig tvärtom gör att man inte riskerar att halka ur öppningen om man öppnar kniven kvickt. Men i det här fallet måste medges att de var på gränsen till för skarpa vilket ledde till att jag har rundat av dem. 

Låsfunktionen sköts av Spydercos eget tillskott till låsfaunan kallat "Compression lock". Låset beskrivs ibland som ett upp- och nedvänt linerlås vilket är helt felaktigt. Det finns rent funktionsmässigt faktiskt inga likheter alls dem emellan. Det här låset är beroende av av att en låsarm kilas fast mellan ett bladstopp och bladtangen. Mekanismen är enkel och utförandet i det här fallet utmärkt! Något annat hade å andra sidan förvånat mig. 


Låsarmen på ett compression lock kilas fast under stoppinnen 
som synes på bild. Utförandet är utmärkt på Kapara


Det enda smolket i glädjebägaren är att låset kräver 
finmotorik för att nås


Det enda jag har invändningar emot både vad gäller systemet som sådant och den här specificka kniven är kraven på finmotorik. Samma grundkritik som jag även riktar mot exempelvis Axislås och andra Bolt-Action lås för övrigt. De kan vara fippliga att hantera. Särskilt gäller det om man är kall eller våt om fingrarna och lite valhänt. Annars är såväl själva låsfunktionen som möjligheten att släppa låset exemplariskt. Eller förresten, anläggningsytan hade behövt vara lite större för att vara helt optimal på Kapara. Det slanka skaftet möjliggör dessvärre inte det om inte eggen skall titta fram i öppningen. "Lekfaktorn" är även skyhög för den här sortens lås för den som gillar att nyttja fickkniven som stresskulor eller jojo. 


Att bära


Om jag uttrycker mig så här gällande hur kniven uppträder i en ficka: En vikt på 94 gram, endast 13 mm tjock, välvda polerade kolfibersidor, ovanligt slank för att vara en Spyderco - 34 mm där den är som högst och som grädde på moset - ett wire clip. Vad tror ni slutsatsen blir? Svaret är givet, den här kniven är suverän även när den inte används. Det går att ha olika uppfattningar om utseendet på Spydercos "wire clip" men knappast om funktionen. När den som här paras med ett underlag som både är mjukt och dessutom välvt gör det att kniven blir mycket lätt att dra och stoppa undan. Utöver det så är clipet riktigt väl fungerande även när kniven vilar i fickan. Det är ingen risk att du tappar din dyrgrip. 

Spydercos wire-clip gör precis vad som förväntas. Håller kniven säkert på plats samtidigt som kniven är lätt att komma åt


Sammantaget kan konstateras att det finns Kwaiken-liknande knivmodeller som är ännu slankare totalt sett men det bör noteras att det inte är över hålet som den här kniven är som bredast i hopfällt läge. Det slimmade formatet tillsammans med avsaknaden av flipper gör att kniven tar liten plats i fickan på alla håll utom längden. Handtaget mäter tolv centimeter på den ledden.

Väl i fickan är det inte mycket som syns av kniven


Sen har Spyderco låtit bli att begå den dödssynd de har kritiserats för på flera modeller som är samtida med den här. Nämligen att låta positionen på fånglinehålet bestämma vart clipet kan placeras. Här förhåller det sig tvärtom. Wireclipet är fäst på rätt ställe för att fungera som tänkt  och kan även skiftas mellan höger och vänster sida. Sen är det även vinklat så att när kniven sitter i fickan vill den "tippa" inåt mot bakkanten av fickan till. Det gör Kapara än mer diskret. Fånglinehål finns men det sitter mot ryggsidan till. 


Sammanfattningsvis


Superlativen har i olika former haglat över Kapara sen den släpptes. Frågan för mig att försöka besvara blir då om den är så bra som det framställs. Jag är nog så tråkig i det fallet att jag vill stämma in i hyllningskören och säga att den är PRECIS så bra, givet några förutsättningar. En är att du vet vad du köper. Den här kniven är nog inte riktigt "var mans kniv" trots allt, därtill är den för specifik. Den är rätt stor eller snarare lång och hålet är något som jag vet avskräcker en del på rent estetiska grunder. Sen är handtaget för slankt för att fylla alla händer vid alla typer av brukande. Tänk jakt och vantar vintertid till exempel.

Kapara i svensk skog. Det är är kanske inte där australiensiska spindlar gör sig bäst men den överlever där med

Som underrubrik valde jag "en äkta Spyderco" eftersom när Kapara formgavs har verkligen devisen "form follows function" fått råda. Det känns som om Spyderco och Alistair Phillips delar vissa grundläggande tankar om hur man konstruerar en bra kniv. Först funderar man på vilket blad som fungerar bäst för uppgiften man har i åtanke och sedan hur man gör ett ergonomiskt handtag som matchar det. Först därefter handlar det om utseende. 

Eftergifter till det senare har skett genom att använda exklusiv kolfiber som material i handtaget och att lysa upp tillvaron med en röd backspacer. Den är för övrigt halvt genomskinlig, något som upptäcks om man placerar en ficklampa mot den. Några har dock reagerat på att backspacern i den här versionen inte är klarröd som originalet.

Sammantaget tycker jag att utseendet är lyckat det med. I mina ögon är Kapara elegant med sina slanka utdragna former och förföriskt glittrande kolfiber. En snygg kniv helt enkelt.


Spyderco Kapara, en riktig fullträff. Snygg, lätt och en riktigt effektiv skärmaskin


Utöver det kan sägas att Kapara är mycket lätt för sin storlek då den väger in under hektot trots att den erbjuder över nio centimeter blad. Men framförallt är kniven välbalanserad. Det är en egenskap jag generellt värdesätter högre än absolut vikt i gram. Det påverkar nämligen i hög grad hur en kniv känns och uppträder i hand. Ibland kan lite övervikt trollas bort på det viset.

En liten brasklapp vill jag däremot kasta in när det gäller epitetet "fällbar kökskniv" som hörs ibland. Kapara kan även agera kökskniv men förväxla den därför inte med en äkta kökskniv. Det misstaget gjorde Spyderco med den Slyszdesignade "Spyderchef" i och med namnvalet. "Chef knife"/kockkniv,  är inte alls vad det handlar om utan snarare skall Kapara i så fall jämföras med en skalkniv eller en allkniv/Petty och inget annat. Som sådan är den dock utmärkt- för att vara en fällkniv nota bene. Fällknivar är och förblir inga bra köksknivar. 

Byggkvaliteten återfinns där uppe i toppen bland det bästa som Spyderco kan erbjuda. Det placerar den i samma kategori som andra Taichung-tillverkade knivar som Hungarian, Slysz Bowie och Sage 2 bara för att nämna några. Materialen skäms inte för sig de heller och de känns väl valda i sammanhanget.

Det här är en kniv både för Spydercoentusiasten som är ute efter äkta "Spyderkänsla" och den som bara söker en bra EDC-kniv. Den är inte helt billig men Kapara är en ruskigt kompetent fickkniv som fungerar till nästan allt utom möjligen att bända och bräcka med. Det vill säga exakt vad upphovsmannen Alistair Phillips föresatte sig när han skapade förlagan. 

Jag kan även tänka mig att den utseendemässigt kan tilltala ett flertal icke Spydercofantaster med sin slanka bladform, rätt återhållsamma knöl på bladet och sitt kolfiberhandtag.

Den är inte bara bra, den är snygg också!



Länk till Spydercos produktsida


Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 119 mm
Vikt: 94 g (vägd av mig)
Bladlängd: 91 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Crucible CPM S30V
Handtag: Kolfiber på lättad stålram
Lås: Compression-lås

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan



/ J - Spydercofierad

* Även om Spyderco för att minska den och den frustration det ibland kan medföra genom ett nytt förfarande för 2019. 

**Vilket tarvar diverse speciallösningar som t ex nållager eller "multi row bearings". De kräver dock inte mindre underhåll utan snarare mer.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre