söndag 31 maj 2020

Knivrecension Al Mar 3" S.E.R.E 2020

-  modellen som krympte och bytte roll

Några av er kanske känner till Al Mars modell S.E.R.E. 2020 eller till och med har läst min recension av densamma? De som är familjära med den bastanta pjäsen har nog inga problem att se släktskapet med dagens recensionsobjekt. Det handlar nämligen om småsyskon till den kniven. De går under beteckningen 3" S.E.R.E 2020 O.D Green respektive S.E.R.E 2020 G. Ja, dagens recension är "två för en" eftersom de ligger så nära varandra.

En fråga infinner sig förstås omedelbart och det är vari skillnaderna mellan de olika versionerna består? Utan att gå händelserna allt för mycket kan jag avslöja att det handlar om de ingående materialen. I övrigt är de precis så lika som de ser ut att vara.

En annan och kanske mer intressant fråga som jag skall försöka besvara är vad som händer med modellen när man krympt formatet? Ibland fungerar det experimentet, ibland inte. I knivvärlden finns gott om exempel på båda utfallen.

Olika versioner
Al Mar 3.0" S.E.R.E 2020 OD Green/G

Nu bör det påpekas att det här med att erbjuda olika storlekar av samma modell inte är ett nytt grepp från Al Mars sida. De har ändå från början eller strax efter haft en mindre modell av sin ursprunglinga S.E.R.E-Folder. Det ger nästan fyrtio års erfarenhet på området. Tidigare hade de prefixet "Mini" och det händer alltsom oftast att jag kommer på mig själv med att kalla de här knivarna det också. Det är liksom enklare att säga.

Men frågan var som sagt om de bara är "mini" eller om mer följer med på köpet när man kortar ned dem. På ytan handlar det bara om att minska bladet från 3.6" till 3" och handtaget i motsvarande grad. Det är det förvandlingsnumret jag ämnar diskutera här.

Två för en - två versioner, en recension


Twitterversion: 3.0, S.E.R.E.-modellen för EDC-bruk


Blad


Bladformen på de här knivarna är exakt densamma som på storebror. Det innebär en tämligen aggressiv spear point som påminner om en dolk i profil. Den är dock bara slipad på en sida men har en tämligen väl tilltagen falskegg/swedge mot spetsen till. Al Mar kallar formen för "Talon" vilket kan vara lite förvirrande då det i bladtypologi vanligen avser blad som ser ut som talons, det vill säga klor. Det innebär en nedåtpekande spets och en egg som är konkav vilket inte är fallet här.

Det är fortfarande starka blad det handlar om även om godstjockleken tunnats ut. De här bladen mäter 3 mm över nacken istället för de fyra millimeter som sitt större syskon. Bladen är som namnet skvallrar om 3" långa vilket blir 76 mm i "riktiga" mått. Höjden är 22 mm. Finishen är densamma i det här fallet och det är en halvblank satin. Sedan finns även de här knivarna med svärtade blad för den som föredrar det. 

Al Mars distinkta "Talon"-blad bjuder på en spear point med tydlig falskegg


Därefter är det dags att ge sig in på området som skänker de olika knivarna egen identitet. Materialet i bladen är en av de saker som skiljer versionerna åt. En så länge är de "färgkodade" på så vis att de med svarta handtag har D2-stål i bladen. Härdningen uppges till 58-60HRC i det fallet. Den gröna har ett enklare stål i det rostfria 8Cr13MoV. Hårdheten där är 56HRC vilket är väsentligt mjukare.

Fördelen med den gröna versionen är förstås att det är rostfritt även om jag inte för det mesta är särskilt imponerad av korrosionströgheten hos just det här "siffer"-stålet. 8Cr13MoV brukar få fläckar om de är blöta för länge oavsett vad som står i beskrivningen. Sen är de vanligen lätta att slipa och tar faktiskt en rätt bra egg med god skärpa. Det gäller även Al Mars knivar. Problemet är uthålligheten. Den här klarar inte många meter kartong innan den behöver ett par drag på strigel igen.

Modellbeteckning och ursprungsland hittas på låssidan. Den här versionen har 8Cr13MoV-stål


D2-versionen är bättre på den punkten. Ett tuffare stål som dessutom är härdat till högre hårdhet. Det visade sig stämma i verkligheten också. Åtminstone så länge man håller sig till kartong som medie. Det håller skärpan väsentligt längre. Det blev inte minst tydligt då vi under testperioden köpte en ny soffa som anlände i ett flertal monsterstora kartonger som på intet vis passade i vår lilla bil på väg till återvinningen och därför behövde processas på något vis.

Det här exemplaret råkar vara sågtandat vilken är en konfiguration jag vanligen inte uppskattar alls. Jag är inte särskilt förtjust i det här heller. Jag ser inte poängen  med den typen av kombinationseggar. Rent teoretiskt skall det vara bättre för att kapa rep och tamp till exempel. I praktiken är den fördelen försumbar om det nu inte råkar handla om blöta tampar till sjöss och i så fall vill jag ha hela bladet sågtandat. I gengäld fastnar tänderna i allt vad tyg och tejp heter och inte är de bra för att skära i trä heller. För att inte tala om att de är krångligare än släta eggar att både bryna och slipa. 

Den här versionen med D2-stål är utrustad med delvis sågtandat blad. 
Ett påfund jag aldrig varit någon anhängare av



Bilden luras lite då det mesta av kartongen skars med den gröna kniven.
Sågtänderna är i vägen på D2-kniven och man tvingas skära med främre delen av bladet


När man använder knivarna blir en av nackdelarna med att krympa den här typen av kniv tydlig. Originalmodellen av S.E.R.E.-fällkniven skapades för ett mycket tydligt användningsområde, att agera back-up i de fall soldater blivit av med sina fastbladade knivar i överlevnadsituationer av olika slag. Därmed låg fokus mycket på hållbarhet och det märks även på de här knivarna. Inte minst på hur bladet är slipat. En låg, flat, sabelslipning. Det ger som synes på bilderna en tämligen tilltagen primäregg för att få till en vass kniv. Det medför även att det är mycket stål bakom eggen och att bladet är rätt tjockt.

Den här typen av blad premierar styrka framför att vara tunna och skära bra. En något oväntad samt positiv bi-effekt av det är att framförallt storebror men även de här mindre versionerna skär riktigt bra i trä, både torrt virke och färska grenar.

Spetsen är precis så excellent som den ser ut. Den är både vass och stark på samma gång. Penetrerande skär eller att borra hål är något det här bladet klarar av med glans. 



Handtag


Skillnad nummer två mellan de här knivarna återfinns i handtagen. Eller kanske både skillnad två och tre då färgen uppenbarligen inte är densamma. Än så länge är det färgkodning som gäller. Förutom att knivarna med svart handtag har bättre stål har de även bättre material i handtagen än versionerna som är färgade OD Green eller Coyote som den beiga kallas. 

Formen är hämtad rakt av från storebror


Konstruktionen är identisk de olika storlekarna och utförandena emellan. Det innebär en mycket stabil stålram, i det här fallet mäter den en och en halv millimeter. Ramen är inte heller lättad vilket teoretiskt borde göra den starkare. Materialet är 420-stål.

Ramen är skruvad och har förutom en distans i ryggen även en liten back spacer. I den är även clipet fäst. En fördel som den nästan helt öppna ryggen ger i kombination med en helt slät insida är att kniven är lätt att hålla ren. Fjädern till bladet är gömd inuti en av sidorna så där kan ingen smuts komma in. 

En massiv stålram står för styrkan. Utanpå den sidor av G10 
alternativt FRN (grön)


Skollorna har samma form och utseende men är som sagts tidigare gjorda i två olika material. FRN  eller fiberförstärkt nylon för den gröna och G10 för den svarta modellen. Skillnaden är inte enorm måste medges. Som jag sagt vid olika tillfällen, FRN är ett mycket bra handtagsmaterial men det känns inte särskilt exklusivt. G10 är däremot aningen bättre på några punkter. Det ena är en viss skillnad i friktion. FRN måste förses med textur för att ge bra fäste annars kan det upplevas som halt. I sina lättviktsserier använder sig Al Mar sig av sitt Dragon Hyde-mönster. Här förlitar man sig på handtagets form och till en mindre kniv som den här tycker jag att det räcker. I det större formatet vill jag ha mer grepp då den kniven lockar till tuffare användning.

G10 är strävare av naturen även om den versionen inte är lika sandpapperssträv som det kan vara. En annan fördel med det materialet är att det är stöttåligare än FRN. Så tappar du din kniv eller repar handtaget så klarar G10 sådan nötning bättre. Det är även något tyngre även om det i princip blir försumbart på en sån här liten kniv. Dessutom är det något styvare.

Det här med att krympa handtag är inte helt enkelt. Tricket fungerar nästan i det här fallet


Generellt är S.E.R.E 3.0" bekväm att hålla i men storleken begränsar åtminstone mig något. Hammargrepp fungerar dugligt men är inte perfekt i min hand. Det är här det krympta formatet  spelar in. Det är ett rätt kraftigt format handtag med både fingerskydd, ramp och "näbb" baktill som är grunden för alla S.E.R.E.-modellerna. Det ger ett extremt stabilt grepp i original men gör att min hand blir något hopklämd på grund av näbben baktill på de här mindre knivarna. Samma sak med ett sabelgrepp med tummen mot rampen. Då hamnar lillfingret över kanten på undersidan av handtaget och baksidan av detsamma inne i handen. Även det fungerar men är inte idealt.

Mer naturligt känns i så fall att lägga tummen mot ovansidan på bladet för att pressa nedåt när så behövs. 


Öppning och lås


Öppningen av den här kniven sker med en flipperfena och det är det enda tillgängliga sättet. Den är formgiven på samma vis som sin större förlaga men är faktiskt mer effektiv. Egentligen är det väl inte fenan som är bättre utan det faktum att det är mer fart på den assisterade öppningen. Fjädern i handtaget skall inte accelerera lika mycket massa helt enkelt vilket ger en snabbare öppning.

Assisterade knivars vara eller icke vara diskuteras flitigt. I alla fall på knivforum. Folk i gemen tycks gilla dem medan många kniventusiaster inte gör det. Jag förhåller mig tämligen neutral till fenomenet. Men i det här fallet är det nog mer eller mindre en nödvändighet. Som jag sade i tidigare recension är flipperfenan på den här modellen en modern eftergift till en klassisk handtagsprofil. Det gör att om fenan skall sticka upp tillräckligt mycket över den ramp som handtagets främre del utgör måste den antingen vara mycket lång eller placeras längre bak som i det här fallet. Det ger inte optimal geometri för snabb öppning och tarvar därför hjälp.

Flipperfenan fungerar men kunde precis som på storebror förbättrats genom att rundas bättre och istället förses med räfflor för att förhindra att man glider av med fingret. 

Flipperfenan är en smula kantig men ger fart åt bladet särskilt som kniven är assisterad


Mini S.E.R.E., förlåt 3.0" S.E.R.E 2020 har ett mycket stabilt lås. I relation till storleken på kniv är låset på den här kniven grovt. Det förstärks av att hela låsarmens bredd tar mot bladbasen och att själva låsarmen inte har någon försänkning eller hål för att fjädra bättre. Det ger ett starkt lås som sköter sin uppgift med glans. Inget glapp i sidled och inget spel i höjdled heller. Även om kniven provoceras med tryck från fel håll (spine whack) så glider inte låsarmen utan behåller sitt läge. 

Ett för storleken på kniv mycket robust lås


Däremot är inte låset lika fröjdefullt att släppa. Låsarmen är stark och bjuder därför en del motstånd. Därtill får adderas att den inte sticker ut på något vis eller att sidorna är försänkta. Den är därför svårare att komma åt och kräver att man pillar in en tumme i ramen och pressar med mjukdelarna. Det känns efter ett par gånger. Särskilt som kanten är rätt skarp.

Fördelen med en sådan design av en liner lock är att risken att det släpper vid vridande rörelser är försumbar. 



Att bära


De här knivarna är mycket sympatiska att bära. Ja sånär som på en utstickande kantig flipperfena då. Men alla som känner mig vid det här laget vet att det inte är min absoluta favoritmetod för öppning av fällknivar av bland annat det skälet. Men i övrigt bjuder de här knivarna på mått som inte är avskräckande. Det innebär en längd på 10,2 cm och en höjd på 2,2-3,1 cm. Bredden är relativt tilltagen för en så här liten kniv med sina 14 mm. 

Al Mar har åstadkommit ett mycket bra clip som dock tappar färgen relativt lätt


Knivarna väger in på 114 respektive 121 gram vilket som totalvikt inte är alltför illa samtidigt som det är rätt mycket för en kniv som bara erbjuder ett tretumsblad. Det är den svarta G10 versionen som är några gram tyngre beroende på det mer kompakta materialet i sidorna.

Texturen på materialen i handtagen kombinerat med ett funktionellt clip gör kniven lätt att både dra och stoppa undan. För att åstadkomma ett bra clip måste ett antal kriterier vara uppfyllda. Det första är att utrymmet under clipet är adekvat för olika tjocklek på tyg. Nummer två är att läppen eller rampen är stor nog för att kunna föras över kanten på en ficka. Tre är att spetsen på clipet inte pekar utåt. På de här tre punkterna får det här clipet med beröm godkänt.

När kniven bärs i en ficka sticker inget av kniven upp


På det fjärde kriteriet får knivarna godkänt men bara i kombination med de relativt släta materialen. Det handlar om spänsten i clipen. I det här fallet på gränsen till för hårt men här fungerar det och inte bara fungerar utan är faktiskt utmärkt. Du lär inte tappa din kniv i första taget. En sak som även bidrar till det är förstås att det här är deep ride-clip. Det är fäst i handtagets baksida. Kniven sitter helt dold i fickan och därmed säkert.

Det här är ett målat clip och blir därför skavt efter ett tag. Eller får patina som vissa väljer att uttrycka det. Så på den punkten blir betyget inte lika bra. Bättre är att det är vändbart för den som vill bära sin kniv på vänster sida. 



Sammanfattningsvis


Det här är delvis en text om den ädla texten att ändra format på en framgångsrik knivmodell. Det är nämligen inte helt enkelt. Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt. Antingen gör  man två knivar som liknar varandra men som är två olika modeller eller så krymper/förstorar man en befintlig modell. Men spelar de på pappret relativt små förändringarna någon roll? I det här fallet handlar det om ett aningen tunnare blad som kortats med 1,5 cm och därmed kräver ett mindre handtag med tunnare stålram. Svaret på den frågan är att det gör det faktiskt! Till och med mer än man kan tro. 

De här knivarna har förvisso nästan samma stridsvagnskänsla som sin storebror men användningsområdet är definitivt annorlunda. De har förvandlats från allround-bestar för utomhusbruk till mer EDC-orienterade knivar. Den mindre storleken innebär förstås mindre vikt samt att de är något mer diskreta. 

Lillebrorsan är mer vardagsanpassad sett till måtten men har kvar samma utseende


Sedan har det tillkommit ett element till den här kniven som inte var med i den ursprungliga ekvationen. Det är flipperfunktionen jag talar om. Och är det något flipperfenor dessvärre nästan alltid gör så är det att stjäla en del utrymme. Här stjäl de inte så mycket men de påtaliga och mitt pekfinger kläms mot dem ibland. Handtaget fungerar för min handstorlek i de mest frekventa greppen. Men det skall sägas att det är med ett nödrop. Så helt hundraprocentingt fungerade det inte att krympa handtaget rakt av och kombinera det med en flipperfena. Så vet du med dig att du har stora händer kanske du skall tänka dig för en gång till. För den med lite mindre händer däremot tror jag att den här kniven kan vara riktigt bra.

Men om man nu vill skaffa en 3.0 S.E.R.E vilken av de här versionerna skall man då välja? Det beror nog främst på två saker. En är förstås hur mycket pengar du vill lägga ut då D2/G10 utförandet är något dyrare. Vi talar i skrivande stund omkring 990 kr för den gröna och ca 1400 kr för den svarta.**

Men förutom det kan sägas att skillnaderna mellan de här modellerna kan sammanfattas i en avvägning mellan hur rosttrög man vill ha sin kniv kontra hur "tufft" och uthålligt stål man vill ha i sin fickkniv. Till mindre blad som de här vill jag nog nästan säga att jag trots allt väger över mot det på papperet enklare 8Cr-stålet. Jag har aldrig varit någon nostalgiker som uppskattar vare sig kolstål eller verktygsstål i fällknivar. Det av ett specifikt skäl, jag vill inte hålla på att underhålla dem hela tiden genom att behöva olja in dem och putsa av fläckar. Det andra är att jag till skillnad från vissa entusiaster inte uppskattar det de kallar "patina".

En tredje mindre faktor kan förstås vara utseende. Gillar du verkligen pansarvärnsoliv är valet enklare. 

Från tuff stridskniv till stabil EDC-kniv med mersmak, S.E.R.E-folder överlevde formatförändringen

Om Al Mar 3.0 S.E.R.E vill jag säga att det är en EDC-kniv med mersmak. Med det menar jag att de klarar av tämligen tuffa sysslor utan att vika ned sig. Material och konstruktion gör också att man inte behöver oroa sig för att de inte skall klara av vissa uppgifter. De är stabila så det räcker och blir över. Så om det känns lockade och du som jag är lite svag för vintage-designen eller snarare det tidlösa är det här kniven för dig. 


Specifikation 3.0" S.E.R.E. G respektive O.D Green/Coyote:

Längd utfälld: mm
Längd hopfälld: 102 mm
Vikt: 121 g (G10) och 114 g (FRN), vägda av mig
Bladlängd: mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2, HRC58-60 respektive 8Cr13MoV, HRC56
Handtag: G10 respektive FRN
Lås: Liner lock

Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina


/ J - vill också krympa

** Priser från Lamnia 2020-05-31

lördag 30 maj 2020

Dagens bild nr 212 Mini Al Mar

Liten kaffe, liten kniv som ordspråket säger. Näe, det är väl troligen inte sant men det borde finnas ett sådant ordspråk. Hur som haver, det här är en liten espresso och en nästan lika liten kniv. 

Märket torde framgå med all önskvärd tydlighet då det står skrivet överallt på kniven.


"Tiny Al Mar"

För den som inte kan läsa innantill kan jag meddela att det här är en Al mar och modellen är en 2.75" UL FRN även kallad Hawk. Det vill säga minstingen i lättviktsserien. Eller snarare "serierna" då de är två. Ultralight- utförande finns både i mer lyxig titan och budgetorienterad FRN som här. Det gör å andra sidan att kniven trots en en liten ram och kullager verkligen är ultralätt. Den väger in på ca 37g!


/ J - letar efter det stora i det lilla

#knivesandbikes  #knivigtvarre

fredag 29 maj 2020

Fredags-EDC LXIV

Tiden går fort när man har kul sägs det. Det är synd då att vi inte har det för stunden. Med "vi" menar jag alla, som i människorna. Corona är fan inget kul. Själv är jag inte drabbat på det viset att jag haft skiten. Men jag har släktingar som insjuknat och tyvärr gick en person som jag känt bort för ett tag sedan. Sedan är jag uppriktigt ledsen för att jag inte kan träffa min familj. Både mor och far tillhör diverse riskgrupper så det vore mycket olämpligt att umgås med dem.

Sådant är tungt och i de stunderna behövs våren och den är här nu. De senaste veckorna har allt det gröna exploderat i de trakter där jag huserar. Det känns som att bo mitt i en barnteckning gjord med oljekrita. Och de sista dagarna har till och med värmen behagat infinna sig så att man riktigt känner att något håller på att hända. Kanske blir det en sommar i år också?

Sedan är lite eskapism aldrig fel. Jag fördjupar mig i sådant som egentligen inte är viktigt, som knivar, för att distrahera tankarna något. Det fungerar till viss del. 

OTF for EDC
EVO

Dagens distraktion eller snarare Fredags-EDC är lite udda då jag vanligen inte släpar omkring på "OTF:er". Men varför inte? Några initiala tester visar att den här dessutom går att använda. Bladet är inte helt oävet även om ett bredare blad måhända varit mer praktiskt. Men det kanske inte främst är därför man köper en dylik kniv? Kniven är tämligen ny på marknaden och kommer från Italienska AKC och deras "X-TREME"-serie. Modellen heter kort och gott EVO.

Eftersom den är stor och ser lätt aggressiv ut har en för dagen sällskap av en betydligt mer civiliserad kniv när det kommer till storlek. Den lilla Launch 4 från Kershaw. En utmärkt liten kniv med bra fart i bladet. 

Ha det gôtt go' vänner och håll er friska! 


/ J - tycker livet är knivigt

PS. Som vanligt är jag inte helt sanningsenlig. Jag har fler knivar i närheten. I locket på träningsväskan ligger min Victorinox Pioneer. Eventuellt ligger det ytterligare något recensionsobjekt i ytterfacket också. DS.

#knivesandbikes  #knivigtvarre

torsdag 28 maj 2020

Ny kniv - Medford Der Hund

Vem hade kunnat tro det? En kniv från Medford Knife and Tool "in da house". Vi kan väl säga så här, jag är ingen större anhängare av herr Medford som person och verkligen inte av hans tidigare knivar heller. Inget för mig helt enkelt. Smaken är som baken som bekant.

Men, trots att jag kan vara tjurig och envis är jag inte dogmatisk. Det innebär i det här fallet att om Medford kan börja göra knivar så kan jag ändra uppfattning. Och den här olivgröna lådan visade sig inte innehålla ett överdimensionerat fällbart spett utan en kniv! En riktigt sympatisk sådan också. 

Little Big Knife
Medford Der Hund


Den här modellen har ett rätt lustigt namn då den heter "Der Hund" eller hunden som vi säger på svenska. Varför den fick det namnet är mer oklart. I vilket fall som helst rör det sig om en enkel och rättfram kniv i samma storleksklass och användningsområde som t ex Spyderco Techno. Med det undantaget att den här faktiskt skär väsentligt bättre. Bladgodset är tunt och eggen ännu tunnare och kniven är väl slipad så den är excellent på det området. Spetsen är usel. Men det är att gå recensionen i förväg.

Hur som haver en kniv med blad i S35VN-stål och handtag i titan är det. Den kan fås i ett flertal olika utföranden beroende på vilken färg som föredras. Öppningen sker endera med två händer eller med en hand nyttjandes den fördjupning som finns i bladet. Lås och clip är även de i titan för övrigt.

Efter att ha rastat den ett tag kommer jag att återkomma med fler kommentera om hunden!


/ J - ämnar rasta hunden

#knivesandbikes  #knivigtvarre

tisdag 26 maj 2020

Ny kniv AKC X-TREME EVO

-en OTF från AKC döpt till EVO


Många förkortningar blir det. Den insatte vet att "OTF" i det här fallet står för Out The Front eller helt enkelt en springkniv/stilett där bladet öppnas framåt ut ur handtaget. De finns sedan i två varianter, single-action- där bladet efter avfyrning måste dras in manuellt och double-action där bladets rörelse sköts med en och samma knapp. Den  här modellen är av den senare double-action-typen.

EVO kommer från Italienska AKC som i sin skall utläsas Automatic Knife Creations. Företaget återfinns som de flesta andra italienska märken i Maniago. De är för övrigt systermärke till mer kända A.G.A. Campolin, ett litet familjeföretag som sedan 1947 tillverkar stiletter i mer traditionell stil. 

Modern OTF
AKC X-TREME EVO

Men just den här  kniven jämte en annan modell som också ingår i vad de kallar X-TREME-serien tillverkas i Taiwan. EVO är förstås en förkortning för Evolution och syftar till knivens historia som det finns anledning att återkomma till.

Materialen är inte så pjåkiga då bladet är av AUS8 och i handtaget hittas 6061-T6 aluminium. En bekant legering om man har varit i cykelkretsar ett tag. Den är generellt jäkligt hållbar kan jag säga.

Det är inte en helt liten kniv då bladet mäter nio centimeter. Men mer intressant med en dylik tingest är två andra saker. Det första är hur "hårt" den öppnar. Jodå, det är bra tryck i den här kniven och man slipper det ringande ka-tjingljud som kan uppstå i billigare varianter. Istället erbjuds ett rätt dovt ljud både på väg in och ut.

Den andra frågan är hur mycket eller snarare lite spel det är i bladet i öppet läge. I det här fallet inte mycket alls faktiskt. Den här kniven är utmärkt på den fronten. Särskilt som den här är en kniv i ett välkommet prisläge. Mittemellan de riktigt dyra amerikanska märkena och mycket enkla knivar tillverkade i Kina. Mer konkret innebär det en prislapp under 100 mätt i både $ och €. Den finns dessutom i ett stort antal färgställningar.

Ett test av kniven blir det förstås!


/ J - switchar kniv

#knivesandbikes  #knivigtvarre

måndag 25 maj 2020

Ny kniv - ZT 0230

Monte Carlo är ett namn som har en air av elegans kring sig vare sig man varit där eller ej. Inte minst efter alla Bond-filmer. En kniv som definitivt hade passat i fickan på en smoking är kniven med samma namn från Jens Ansø. Jag förmodar att det var så tankegångarna gick när han namngav den för övrigt.

Tyvärr spelar jag inte på casinon eller tyvärr och tyvärr, tack och lov snarare. Men hur som haver är kassan ofta är skral och de finansiella musklerna räcker inte för att bryta arm med customtillverkade danskar så någon handgjord Monte Carlo är långt ifrån aktuellt.

Därför blev jag rätt glad när Jens och Zero Tolerance beslutade sig för att inleda ett samarbete och göra en serietillverkad version av den kniven.  

Ny kniv designad av Ansö
Zero Tolerance ZT 0230


Modellen fick "namnet" 0230. Det vill säga ZT gör inga avsteg från sin namngivningsprincip den här gången heller och ger kniven ett sexigt nummer istället. Ett som vi entusiaster förväntas komma ihåg.

Sexigare än namnet är formerna. Faktiskt tämligen trogna förlagan. Elegant var bara förnamnet och linjerna matchas av materialen som är kolfiber i handtaget, aluminium i back spacern och CPM 20CV i sheeps foot-bladet. 

Kniven är en slipjoint för övrigt och saknar därtill clip. Det gör att den mer eller mindre kan sorteras i facket modern traditionals som jag talat om en del här tidigare. 


/ J - casinotestare

#knivesandbikes  #knivigtvarre

söndag 24 maj 2020

Knivrecension Victorinox Evolution Wood 14

- träbitar på en schweizare, kan det vara något?


En SAK eller schweizisk armekniv är det mest ikoniska multifunktionsverktyget i världen och det finns goda anledningar till det. Den här typen av kniv/verktyg kan hittas i fickor, handskfack, verktygslådor och handväskor över hela världen. Märket framför alla och ett av de mest ursprungliga är förstås Victorinox.

De finns vid det här laget i en uppsjö konfigurationer med olika verktyg, i varierande former och storlekar och numera även med låsfunktion. Det finns något som passar alla helt enkelt. 

Dagens recensionsobjekt sticker ut en smula från de mer gängse karamellfärgade röda knivarna från det lilla alplandet. Den här modellen tillhör deras Wood Collection och har därmed skollor i trä istället för plast. Modellen har fått namnet Victorinox Evolution Wood 14.

Schweizerkniv med trä i handtaget
Det som utmärker Victorinox Evolution Wood är de formade träskollorna


En treradig Victorinox
Evolution Wood 14 är en treradig modell


Den här specifika varianten ingår dessutom i vad Victorinox kallar Evolution-serien vilket innebär formade sidor. Materialet i den här kniven är som sagt trä, närmare bestämt valnöt. Träet ger i det här fallet kniven en trevlig karaktär med sin tydliga ådring. Det är också mycket mjukt mot handen. Överlag gillar jag det för att det skänker lite extra stil och finess till ett redan klassiskt verktyg. 


Handtag


Rent komfortmässigt tycker jag inte att formerna på handtaget gör extremt stor skillnad mot de vanligare skollorna. Men något bidrar de med. Särkilt märks det om man avänder knivbladet och placerar tummen vid korset så att säga. Den passar väl där och då smiter även de andra fingrarna efter även om det här för mig är en "tre och en halvfingers kniv". Förnämligt nog fungerar kniven lika bra för höger- som vänsterhänta. 

De formade träsidorna är lika bra för vänster- som för högehänta



En nackdel som kombinationen trä och formade sidor för med sig är att kniven bygger en smula mer på bredden än vanligt. Den här modellen är 20 mm för att vara exakt. Det finns knivar som är tunnare än så i Victorinox katalog. En likaledes treradig Pioneer X mäter exempelvis 14,5 mm på bredden. Det gör också att Evolution Wood 14 känns något mer i fickan än de absolut tunnaste versionerna. 

Och det är löst i fickan den här kniven är tänkt att bäras. Clip saknas och inte heller är den stor nog för att tarva ett bältesfodral. Det finns ett fäste för nyckelring/fånglina men kniven är för stor för att bära ihop med nycklar anser jag. Vikten är låga 70 gram och orsakar i sig inga problem.




Knivblad




Det huvudsakliga verktyget är förstås knivbladet. I det här fallet erbjuds ett 65 mm blad i det från Victorinox sedvanliga polerade utförandet. 

I vanliga fall är jag inte den största förespråkaren av mjuka stål i fällknivar. Men Victorinox är nog det främsta argumentet för det. Fördelen är nämligen att de kan vässas mot i princip vad som helst inklusive undersidan på en porslinskopp. Hårdheten ligger någonstans runt 54-55HRC och stålet är deras vanliga DIN 1.1410. En annan fördel med det är att det är nästan lika rostfritt som din diskbänk därhemma. Det kräver mycket arbete för att fläcka de här bladen och verktygen. 

Klassisk Victorinox-spearpoint
Knivbladet har en den klassiska spear point-formen


Skär bra gör de också med sin helt flata slipning och sitt tunna gods. I det här fallet två millimeter. Fabrikseggen var godkänd utan att vara perfekt men några drag på en strigel så var det ordnat. Spetsen däremot kunde fått vara, eh spetsigare. Den var inte bra alls. Ytterligare en fördel med tunt bladgods är att kniven skär tämligen väl även när den inte är rakbladsvass. Det märks bland annat när man strimlar kartong.

Bladet saknar lås, kniven är en slip joint med andra ord likt de flesta knivar av den här typen. Själva snärten i ryggfjädern är tillräcklig men inte någon av Victorinox starkaste. Fördelen med det är att även jag med mina korta naglar kan få ut såväl knivblad som övriga verktyg utan att bryta av det lilla som där finns. 


Verktyg och funktioner


Vad gäller övriga verktyg håller de sedvanlig hög kvalitet. Det betyder att du faktiskt kan använda dina  skruvmejslar och att såväl kapsyl- som konservöppnare och korkskruv faktiskt fungerar. 

7 verktyg och 14 funktioner
Verktygsuppsättningen inkluderar 7 verktyg vilka erbjuder 12 funktioner


Särskilt väl fungerar de två redskap jag använder mest på alla mina SAKs förutom knivbladet, den stora skruvmejseln och kapsylöppnaren. Förutom att skruva med går den 5 mm breda mejseln nämligen utmärkt att använda som ett bräckjärn i miniatyr så länge du inte tar i för mycket, samt som en skrapa. 

Kapsylöppnaren är effektiv
Kapsylöppnaren är sedvanligt effektiv och den stora mejseln 
som återfinns på samma verktyg är bra till mer än att dra skruvar med


Ett extra plus är den lilla men effektiva saxen. Den är gjord med precision vilket gör att den faktiskt klipper och framförallt är den fjäderbelastad. Ett måste om saxar i det här formatet skall vara något att ha.

Saxen fungerar utmärkt
En liten men effektiv sax


Generellt kan sägas att som på alla knivar från Victorinox så är verktygen lätta att komma åt och sitter i en logisk och konsekvent ordning vilket inte alltid är fallet med dylika verktyg. Jag äger själv flera exempel där olika redskap måste fällas ut i en viss ordning för att man överhuvudtaget skall nå dem. Att veta vilka och i vilken ordning kräver viss inlärning. Men så icke med Evolution Wood 14.


Slutsats


En god schweizerkniv har alltid en plats i knivsamlingen och inte minst i vardagen. De är helt enkelt superba i de flesta avseenden inklusive pris. Men just den här modellen har egentligen inte den optimala verktygsuppsättningen för mig. I det fallet drar jag mer åt modeller som Pioneer till exempel. Den främsta nackdelen är att en plats är upptagen för nagelfil/nagelpetare vilka är helt meningslösa för mig såsom varandes nagelbitare. Även om nu dylika verktyg kan användas till andra ting också. Sen är korkskruven av allt mindre betydelse för mig.

Evo 14 edc kniv med stil
Evolution Wood 14 för den som vill ha en Schweizerkniv med stil


Däremot ser jag träskollorna som ett plus. Kanske inte ur praktisk synvinkel. Där hamnar de nog mittemellan de vanligare Alox och plastvarianterna. De repar inte lika lätt och ser slitna ut som plasten men är inte i närheten av hållbarheten hos Alox, misstänker jag i alla fall. Vill man att den här kniven skall fortsätta se snygg ut skall man nog undvika alltför mycket vatten och andra vätskor. Träet är tämligen poröst och ytbehandlingen inte så hård. Däremot så skänker de en lite lyxigare känsla åt multikniven vilket är sympatiskt. 

En icke föraktlig fördel med den här typen av redskap är att de inte framstår som särskilt aggressiva för vare sig länsman eller kollegor på jobbet eftersom alla vet vad det är. Om man dessutom lägger till träskollorna så ser kniven ännu mindre provocerande ut. 

Något som alltid utmärkt Victorinox är precisionen i tillverkningen. Du vet ALLTID vad du får om du köper en röd (nåja, eller en träfärgad) kniv med ett kors på. Det gäller även i det här fallet. Man bara vet att allt skall fungera redan innan du packat upp kniven. 


Specifikation Evolution Wood 14

Längd: 85 mm
Höjd: 23 mm
Bredd: 20 mm
Vikt: 73g
Handtag: trä, valnöt
Lås: inget, slip joint

7 verktyg, 12 funktioner:

Nyckelring
Knivblad
Nagelfil
Nagelpetare
Korkskruv
Kapsylöppnare
Skruvmejsel stor, 5 mm
Vire-skalare
Konservöppnare
Skruvmejsel liten, 3 mm
Pryl/Brotsch med nålöga
Sax


/ John

lördag 23 maj 2020

Knife Review Viper Lille

-   Italian know-how meets Danish design

This is a knife with a name that works just as well in Swedish as it do in Danish. Lille is very descriptive in this case. Maybe a bit harder to understand for English speaking people. "Lille" means small, petite, or young.

It's certainly not a big knife. But what it does lack in physical appearance it surely compensates for with a big personality. Let's take a closer look at this very interesting knife.

Viper 5962 TIBR Lille
Viper 5962 TIBR Lille


The knife connoisseur is beginning to recognize it by now, the typical design language and lines of Jesper Voxnaes. Often characterized by relatively broad blades with sturdy necks, sweeping bellies, and with oval holes in the blade. The handles of his folding knives often have a pronounced finger groove for the index finger. This knife boasts all those attributes.

Lille was introduced three years ago at Shot Show 2017. I read somewhere that he designed the model with his daughter in mind. Simply a knife for smaller hands. Whatever might be the case, the knife sure has interesting lines. 

High end production knife
Intricate lines and state-of-the-art materials characterize this knife from Viper 


Twitter version: Viper Lille - the small knife with the large bold lines



Blade


The blade shape is a drop point with a few special features which makes it quite unique. The first and most obvious is, of course, the size of the belly. In principle, the entire edge is a single curve from ricasso all the way to the tip.

The other is the elegantly rounded back that is typical of how Viper makes their knives. It not only looks elegant it also makes for a nice place for your fingers to rest.

The blade finish is a sympathetic satin and the markings discreet and elegant. I personally think that Viper's logo is nice and that's what visible on the presentation side. On the back you will find Voxnae's makers mark. Steel type is found on the ricasso. 

A small blade with a big belly
A very special drop point with a distinct belly


The blade steel is not much to talk about as it is among the best there is. It's M390 from Böhler. A while ago, at least in parts of the online knife community, there was some talk about "Italian M390", as in heat-treated and hardened in Italy, were inferior to others.

However, it was very sweeping claims and tared every maker with the same brush. The major critique was that the steel was generally kept too soft. That is below its ideal hardness. Viper is aiming for the "right" side of 60HRC and states the hardness too 60-61HRC on this knife. These are numbers I have not had any reason to distrust as the knife holds its edge very well.

M390 from Böhler Uddeholm as blade steel
The finish on the M390-steel is a semi-glossy satin


It can be said right away that this knife is a cutting tool for less demanding tasks. But the format tells you that at first sight so it won't come as big a surprise.

The tip feels better and more versatile than expected. It works very well for what I use such knives for, one being opening packaging. Everything from carton and boxes to food packaging and the like. Lille has no problems handling shrink and hard plastic either.

In general, Lille is not something to use for cutting hardwood. At least not in my hands. The small handle means that you cannot get a proper hammer grip which allows for more power behind the cuts. But this knife works fine for some more detailed tasks like whittling and carving as long as you can use a grip with the thumb on the spine. It actually feels like the knife is made for that.


In the discipline of cardboard cutting Lille get a pass but not more


I said it was good for opening boxes but Lille is not as good taking care of the remains. This knife is not the nemesis of cardboard so to speak. I think it's the grind that causes some trouble. The factory edge was sharp enough to shave hair with no problems. However, this knife is not especially thin behind the edge despite a very high flat grind. Then the curved edge doesn't do much to help in this particular case either. You simply never get the feeling that this blade slides through these kinds of materials.

In contrast, Lille is actually decent in the kitchen. Especially when it comes to handling all kinds of soft vegetables like tomatoes, peppers, and the like. That is, small jobs here too.



Handle


The handle material is titanium and the knife is available in a couple of different colors. This is made possible partly by anodizing but also by the construction with handle slabs overlayed with plates on the outside. A solution I haven't come across before. They can then be done in a different tone than the slabs underneath. The latter otherwise got a milled pattern both for appearance and somewhat more traction.

One detail that can be noted is that the handle is not weight relieved in any way. It shifts the balance of the knife slightly backward relative to the pivot screw. But in return, it ends up exactly in the finger groove. This makes the knife feel lively in the hand even though part of the weight is found in the back end. 

the handle is also very curvy
A handle almost as curvy as the blade


The sides are screwed with two fastening points in a backspacer which is anodized in the same tone as the plates on the outside of the handle. Small knife means small screws and these are in size T6. But what you lose on the swings, you make up on the roundabouts as they say so the pivot screw is a hefty T10. That is unusually large to be found on such a small knife.

In the stern there is a huge lanyard hole where you have no problem fitting a 550-cord.

Lille is a thin knife. Something that is underlined by how little the clip protrudes


For me with my hand size, this is a distinctive "three-finger knife". But in return, one of the better ones in that category. The forefinger fits well in the cutout or finger groove. Someone in a Youtube video said that there is a sharp corner at the front where the locking arm is cut out and there is. But I can't, no matter how I hold the knife, get my finger up against it except if I poke hard with the knife. So I don't really see that as a problem.

Once the index finger is in place, the other two fingers follow naturally. If support for the little finger is desired, you can use a lanyard of some variety. Truth be told though, there is an alternative grip that works fine. That if you place your thumb on the grooves on the back of the blade in a "Filippino"-style grip, the other fingers will follow and you get at least half a little finger on the handle. 

A small but well thought through handle design
A small but well thought through handle


Note how Voxnaes have chosen to place the grooves out on the blade where they are really needed, not on the handle as many manufacturers wrongly do. Here you get excellent indexing when you want to perform precision cuts.


Opening and Lock


Lille comes with dual opening systems and for that I'm thankful. As it happens one is very good and the other slightly less good, so to speak. This is often the case when doubling this function. The opening hole works best for me on this knife. It is positioned so that it is easy to reach and use. It works intuitively and the slightly sharp edges of the hole provide a good grip for the thumb.

A knife with multiple opening methods
Of the two opening systems, I prefer the thumb hole


The flipper, on the other hand, requires some concentration. Both methods, push-button / straight down and light switch / backward work. But if you pull the flipper tab backward you have to "pre-load" the finger first. Otherwise, you end up with a half-opened knife. It became especially clear when I let both a friend and my fiancee act as guinea pigs. They did not get the blade out at all. So obviously this knife needs some practice.

However, once you get used to it, there are no problems. Much of that depends, of course, on the ball bearings on which the blade runs.

A sturdy frame lock in titanium
The frame lock lacks lock bar reinforcement


As can be seen Lille has a frame lock even if the home page says otherwise and for some reason tells us it's a liner lock. Possibly because of the plates on the outside. On of them also acts as overtravel stop by the way.

This knife does not have a lock bar steel insert which is quite unusual. But on the other hand, with properly executed geometry, it is not necessary. Something several other major knife brands have clearly demonstrated over the years. And there are no lock stick or slip in this knife.

The overall function is very good and the lock feels competent. No play in the blade, of course, and the lock is easy to disengage. To facilitate that procedure, the opposing titanium side is slightly recessed and the locking arm softly rounded on the inside. 



To Carry


Lille is as the name suggests a small knife. It measures under a decimeter folded and is 11.4 mm thick. Somewhat more noticeable is the height of 31 mm. The weight is just over eighty grams

In addition, the handle generally has round shapes that do fit well in a pocket. With one exception and that is the flipper tab. It is, as someone usually puts it, a "pocket pecker". It protrudes and despite its beveled edges it can be perceived as somewhat sharp.

Round and smooth but imagine how good it had been without the protruding flipper tab 


This knife has something as strange as a clip that is very good in conjunction with say thinner pants and somewhat less good in combination with thicker fabrics. It's good and bad at the same time.

The reason lies in how it is designed. The clip is thin with very good tension which means that it does not feel at all when holding the knife in hand. But besides a very small ramp/lip, it also provides very little space under the clip. This means that in thin garments the knife is excellent. But if you put it in a jacket or jeans pocket for example, the entire clip and thus the tip want to point outwards. That is not good.  

A both good and bad clip at the same time
A clip that at the same time is very good and almost bad
depending on which fabric it interacts with


Therefore I carry this knife in two different ways. The days I have thinner pants on me, Lille can be found in my right front pocket as usual. Alternatively I carry it loosely in a jacket pocket, hoodie, or the like.

The "loop over" clip is attached to the rear end of the handle. This means that the knife sits deep in a pocket, when the fabric is thin ie. This also means that the clip is reversible, which together with the blade hole and the flipper tab make the knife ambidextrous even though it requires left-handed people to learn how to fiddle with a frame lock made for right-handers. 


To Conclude


There are, I argue, other knives designed by Voxnaes that are more practical from an all-round perspective than Lille is. Providing such a small knife with a blade that closely resembles a skinner, have one advantage. It increases edge to blade length. But that shape also brings with it some disadvantages. The main one is that there is no straight edge to work with.

That and the very size of the knife can be somewhat limiting. But in return, the knife has a lot of other things that speak for it. First, it's a fun knife. By that I mean a knife that stands out, has personality and does not look like everything else. It is also quite useful as long as you know what tasks you intend to do with it. There is a reason why it can be found under the category "Gentleman & Collection" in Viper's catalog.

A small curvy edc knife
A small curvy EDC-knife


Actually, I would have liked this knife even more without the flipper tab. Mostly because I prefer blade holes as an opening method in general, and even more on this knife since it simply works better. But I know that many do not agree with me regarding flippers. They are popular no doubt. So you can take that comment with a grain of salt.

But yet again, if the history of the knife's background is correct, a little extra security is needed. And the flipper tab acts as a finger guard in a very deserving way when the knife is open.


Viper Lille, not a knife for everyone but certainly for some

Lille is a knife that boasts a couple of real benefits. To begin with, the materials are excellent. Everything is top-notch with nice titanium, ball bearings, a "super steel" and screws of good quality. Viper is still one of the very few manufacturers that list their screws on their website.

Then the execution itself is really good too. Viper has given the knife a superb build quality. All corners and edges, with one exception then, are rounded and soft. The boxes for the usual quality markers such as centered blade, good factory edge, secure lock up, and a good finish on both blade and handle can be checked.

But the biggest advantage, the one I was talked about, above, spells charm, charm, and charm. Sometimes it just beats perfection. In a world of herrings, that is streamlined gray titanium flippers, this one stands out with its own look and appeal. Voxnae's distinct design language has been given free rein here and that is the main strength of this knife as I see it.

If you like it and have around $160 or so it can be yours. 


Specification:

Length Overall: 158 mm
Length Folded: 95 mm
Weight: 83 g
Blade Length: 63 mm
Blade Thickness: 3 mm
Blade Steel: Böhler M390, HRC 60-61
Handle: titanium
Lock: Frame Lock

Produced by: Viper, made in Italy

/ J - enjoys a little one

fredag 22 maj 2020

Fredags-EDC LXIII

Långfredag är det idag. Såsom varandes ateist vet jag inte om jag tycker att den är så mycket längre än några andra dagar. Värre var det när man var yngre vill jag minnas eftersom allt var stängt.

Fast vid närmare eftertanke är det mesta stängt idag också. Inte på grund av djupt rotad religiositet utan på grund av ett litet aggressivt virus.

Tänk att något så litet kan orsaka så mycket elände för så många. 

Cold Steel Pro Lite Al Mar Stinger och Kershaw Blur
Och färgen är...


Den tanken fick mig att känna mig lite blåbluesig idag. Det yttrar sig genom svart sinne och blå knivar för dagen eller kanske bara för stunden, vem vet. En av dem är Cold Steels mycket ergonomiska arbetshäst Pro Lite. Den får sällskap av en nyckelsknivsring kallad Stinger från Al Mar. En utmärkt paketöppnare. Och så Kerhaws moderna klassiker Blur designad av Ken Onion. En av de bättre EDC-knivarna överhuvudtaget.

Mer spännande än så blev det inte för dagen. Ta hand om er och framförallt håll er friska!


/ J - blåbluesig

#knivesandbikes  #knivigtvarre

torsdag 21 maj 2020

Ny kniv - Benchmade Bugout

Bättre sent än aldrig heter det som bekant. Och det får väl sägas om mig och min relation till den här kniven. De flesta har redan höjt den till skyarna. Några invände att den var för klen och flexig och någon annan gillade inte originalfärgen vilket lett till att det närmast uppstått en industri kring att tillverka andra skollor eller sidor till den här kniven.

Men utan tvekan en mycket omtalad kniv hur som haver.  

Ny fällkniv Benchmade Bugout i OD green
Benchmade Bugout

Det är förstås Benchmades Bugout jag talar om. Det här är versionen med svart blad och handtag i pansarvärnsoliv eller vad färgen kan tänkas heta. Snyggt är det i alla fall med de lite blingiga närmast guldfärgade detaljerna i tumknoppen och distanseran i ryggen. Jag hade lite svårt för den babyblå ursprungsfärgen.

Knivens signum är den låga vikten, jag tror den väger in på 52 gram eller så. Annars har den de för Benchmade vanliga finesserna som Axis-lås och ett litet bra clip. Stålet är S30V och det är de kända för att hantera på ett förnämligt vis.

Det skall bli roligt att skriva om den här. Men jag direkt säga att för att vara så lätt väger den tungt. 




/ J - lättar knivar istället för sig själv

#knivesandbikes  #knivigtvarre

onsdag 20 maj 2020

Ny kniv - Honey Badger Knives Medium Flipper

Honungsgrävlingar är kända för att vara ett av världens tuffaste djur. Beväpnade med långa klor och ett sjujäkla temperament räds de inte ens att flyga på ett förbipasserande lejon om så skulle vara. 

Om det smittat av sig på knivmärket med samma namn vet jag inte direkt. Snarare verkar humöret på den här kniven vara tämligen lågmält. Möjligen delar den bettet med sin mer kände namne. 

EDC kniv
Honey Badger Medium Flipper


Märket heter som sagt Honey Badger och modellen kallas helt sonika för "Medium Flipper". Det är en kniv jag testar i samarbete med Wanderoo.se. Honey Badger gjorde sig kända för att erbjuda väsentligt mycket mer prestanda än prislappen antyder. En av de där knivarna som trixar med vad som är möjligt i den vägen.

Vi får se vad jag tycker om det men på papperet erbjuds ett blad i D2, dubbla öppningsmetoder och ett deep carry-clip. Sidorna på handtaget är någon form av fiberförstärkt nylon och de är fästa på en ram som lättats kraftigt. Resultatet är en lätt och välbalanserad kniv.

De första intrycken är goda. En slitvarg med linjer som minsann inte är alltför pjåkiga. 




/ J - snart lika närsynt som en honungsgrävling

#knivesandbikes  #knivigtvarre