Knivrecension Al Mar 3" S.E.R.E 2020

-  modellen som krympte och bytte roll

Några av er kanske känner till Al Mars modell S.E.R.E. 2020 eller till och med har läst min recension av densamma? De som är familjära med den bastanta pjäsen har nog inga problem att se släktskapet med dagens recensionsobjekt. Det handlar nämligen om småsyskon till den kniven. De går under beteckningen 3" S.E.R.E 2020 O.D Green respektive S.E.R.E 2020 G. Ja, dagens recension är "två för en" eftersom de ligger så nära varandra.

En fråga infinner sig förstås omedelbart och det är vari skillnaderna mellan de olika versionerna består? Utan att gå händelserna allt för mycket kan jag avslöja att det handlar om de ingående materialen. I övrigt är de precis så lika som de ser ut att vara.

En annan och kanske mer intressant fråga som jag skall försöka besvara är vad som händer med modellen när man krympt formatet? Ibland fungerar det experimentet, ibland inte. I knivvärlden finns gott om exempel på båda utfallen.

Al Mar 3.0" S.E.R.E 2020 OD Green/G

Nu bör det påpekas att det här med att erbjuda olika storlekar av samma modell inte är ett nytt grepp från Al Mars sida. De hade redan från början eller strax därefter haft en mindre modell av sin ursprunglinga S.E.R.E-Folder i katalogen. Det ger nästan fyrtio års erfarenhet på området. Tidigare hade de prefixet "Mini" och det händer alltsom oftast att jag kommer på mig själv med att kalla de här knivarna det också. Det är liksom enklare att säga.

Men frågan var som sagt om de bara är "mini" eller om mer följer med på köpet när man kortar ned dem. På ytan handlar det bara om att minska bladet från 3.6" till 3" och handtaget i motsvarande grad. Det är det förvandlingsnumret jag ämnar diskutera här.

Två för en - två versioner, en recension

Twitterversion: 3.0, S.E.R.E.-modellen för EDC-bruk

Blad

Bladformen på de här knivarna är exakt densamma som på storebror. Det innebär en tämligen aggressiv spear point som påminner om en dolk i profil. Den är dock bara slipad på en sida men har en tämligen väl tilltagen falskegg/swedge mot spetsen till. Al Mar kallar formen för "Talon" vilket kan vara lite förvirrande då det i bladtypologi vanligen avser blad som ser ut som just talons, det vill säga klor. Det innebär en nedåtpekande spets och en egg som är konkav vilket inte är fallet här som synes. 

Det är fortfarande starka blad det handlar om även om godstjockleken tunnats ut. De här bladen mäter 3 mm över nacken istället för de fyra millimeter som är aktuellt på den större modellen. Bladen är som namnet skvallrar om 3" långa vilket blir 76 mm i "riktiga" mått. Höjden är 22 mm. Finishen är densamma i det här fallet och det är en halvblank satin. Sedan finns även de här knivarna med svärtade blad för den som föredrar det. 

Al Mars distinkta "Talon"-blad bjuder på en spear point med tydlig falskegg

Därefter är det dags att ge sig in på området som skänker de olika knivarna egen identitet. Materialet i bladen är en av de saker som skiljer versionerna åt. En så länge är de "färgkodade" på så vis att de med svarta handtag har D2-stål i bladen. Härdningen uppges till 58-60HRC i det fallet. Den gröna har ett enklare stål i det rostfria 8Cr13MoV. Hårdheten där är 56HRC vilket är väsentligt mjukare.

Fördelen med den gröna versionen är förstås att det är rostfritt även om jag inte för det mesta är särskilt imponerad av korrosionströgheten hos just det här "siffer"-stålet. 8Cr13MoV brukar få fläckar om de är blöta för länge oavsett vad som står i beskrivningen. Sen är de vanligen lätta att slipa och tar faktiskt en rätt bra egg med god skärpa. Det gäller även Al Mars knivar. Problemet är uthålligheten. Den här klarar inte många meter kartong innan den behöver ett par drag på strigel igen.

Modellbeteckning och ursprungsland hittas på låssidan. Den här versionen har 8Cr13MoV-stål

D2-versionen är bättre på den punkten. Ett tuffare stål som dessutom är härdat till högre hårdhet. Det visade sig stämma i verkligheten också. Åtminstone så länge man håller sig till kartong som medie. Det håller skärpan väsentligt längre. Det blev inte minst tydligt då vi under testperioden köpte en ny soffa som anlände i ett flertal monsterstora kartonger som på intet vis passade i vår lilla bil på väg till återvinningen och därför behövde processas på något vis.

Det här exemplaret råkar vara sågtandat vilken är en konfiguration jag vanligen inte uppskattar alls. Jag är inte särskilt förtjust i det här heller. Jag ser inte poängen  med den typen av kombinationseggar. Rent teoretiskt skall det vara bättre för att kapa rep och tamp till exempel. I praktiken är den fördelen försumbar om det nu inte råkar handla om blöta tampar till sjöss och i så fall vill jag ha hela bladet sågtandat. I gengäld fastnar tänderna i allt vad tyg och tejp heter och inte är de bra för att skära i trä heller. För att inte tala om att de är krångligare än släta eggar att både bryna och slipa. 

Den här versionen med D2-stål är utrustad med delvis sågtandat blad. 
Ett påfund jag aldrig varit någon anhängare av



Bilden luras lite då det mesta av kartongen skars med den gröna kniven.
Sågtänderna är i vägen på D2-kniven och man tvingas skära med främre delen av bladet

När man använder knivarna blir en av nackdelarna med att krympa den här typen av kniv tydlig. Originalmodellen av S.E.R.E.-fällkniven skapades för ett mycket tydligt användningsområde, att agera back-up i de fall soldater blivit av med sina fastbladade knivar i överlevnadsituationer av olika slag. Därmed låg fokus mycket på hållbarhet och det märks även på de här knivarna. Inte minst på hur bladet är slipat. En låg, flat, sabelslipning. Det ger som synes på bilderna en tämligen tilltagen primäregg för att få till en vass kniv. Det medför även att det är mycket stål bakom eggen och att bladet är rätt tjockt.

Den här typen av blad premierar styrka framför att vara tunna och skära bra. En något oväntad samt positiv bi-effekt av det är att framförallt storebror men även de här mindre versionerna skär riktigt bra i trä, både torrt virke och färska grenar.

Spetsen är precis så excellent som den ser ut. Den är både vass och stark på samma gång. Penetrerande skär eller att borra hål är något det här bladet klarar av med glans. 

Handtag

Skillnad nummer två mellan de här knivarna återfinns i handtagen. Eller kanske både skillnad två och tre då färgen uppenbarligen inte är densamma. Än så länge är det färgkodning som gäller. Förutom att knivarna med svart handtag har bättre stål har de även bättre material i handtagen än versionerna som är färgade OD Green eller Coyote som den beiga kallas. 

Formen är hämtad rakt av från storebror

Konstruktionen är identisk de olika storlekarna och utförandena emellan. Det innebär en mycket stabil stålram, i det här fallet mäter den en och en halv millimeter. Ramen är inte heller lättad vilket teoretiskt borde göra den starkare. Materialet är 420-stål.

Ramen är skruvad och har förutom en distans i ryggen även en liten back spacer. I den är även clipet fäst. En fördel som den nästan helt öppna ryggen ger i kombination med en helt slät insida är att kniven är lätt att hålla ren. Fjädern till bladet är gömd inuti en av sidorna så där kan ingen smuts komma in. 

En massiv stålram står för styrkan. Utanpå den sidor av G10 
alternativt FRN (grön)

Skollorna har samma form och utseende men är som sagts tidigare gjorda i två olika material. FRN  eller fiberförstärkt nylon för den gröna och G10 för den svarta modellen. Skillnaden är inte enorm måste medges. Som jag sagt vid olika tillfällen, FRN är ett mycket bra handtagsmaterial men det känns inte särskilt exklusivt. G10 är däremot aningen bättre på några punkter. Det ena är en viss skillnad i friktion. FRN måste förses med textur för att ge bra fäste annars kan det upplevas som halt. I sina lättviktsserier använder sig Al Mar sig av sitt Dragon Hyde-mönster. Här förlitar man sig på handtagets form och till en mindre kniv som den här tycker jag att det räcker. I det större formatet vill jag ha mer grepp då den kniven lockar till tuffare användning.

G10 är strävare av naturen även om den versionen inte är lika sandpapperssträv som det kan vara. En annan fördel med det materialet är att det är stöttåligare än FRN. Så tappar du din kniv eller repar handtaget så klarar G10 sådan nötning bättre. Det är även något tyngre även om det i princip blir försumbart på en sån här liten kniv. Dessutom är det något styvare.

Det här med att krympa handtag är inte helt enkelt. Tricket fungerar nästan i det här fallet

Generellt är S.E.R.E 3.0" bekväm att hålla i men storleken begränsar åtminstone mig något. Hammargrepp fungerar dugligt men är inte perfekt i min hand. Det är här det krympta formatet  spelar in. Det är ett rätt kraftigt format handtag med både fingerskydd, ramp och "näbb" baktill som är grunden för alla S.E.R.E.-modellerna. Det ger ett extremt stabilt grepp i original men gör att min hand blir något hopklämd på grund av näbben baktill på de här mindre knivarna. Samma sak med ett sabelgrepp med tummen mot rampen. Då hamnar lillfingret över kanten på undersidan av handtaget och baksidan av detsamma inne i handen. Även det fungerar men är inte idealt.

Mer naturligt känns i så fall att lägga tummen mot ovansidan på bladet för att pressa nedåt när så behövs. 

Öppning och lås

Öppningen av den här kniven sker med en flipperfena och det är det enda tillgängliga sättet. Den är formgiven på samma vis som sin större förlaga men är faktiskt mer effektiv. Egentligen är det väl inte fenan som är bättre utan det faktum att det är mer fart på den assisterade öppningen. Fjädern i handtaget skall inte accelerera lika mycket massa helt enkelt vilket ger en snabbare öppning.

Assisterade knivars vara eller icke vara diskuteras flitigt. I alla fall på knivforum. Folk i gemen tycks gilla dem medan många kniventusiaster inte gör det. Jag förhåller mig tämligen neutral till fenomenet. Men i det här fallet är det nog mer eller mindre en nödvändighet. Som jag sade i tidigare recension är flipperfenan på den här modellen en modern eftergift till en klassisk handtagsprofil. Det gör att om fenan skall sticka upp tillräckligt mycket över den ramp som handtagets främre del utgör måste den antingen vara mycket lång eller placeras längre bak som i det här fallet. Det ger inte optimal geometri för snabb öppning och tarvar därför hjälp.

Flipperfenan fungerar men kunde precis som på storebror förbättrats genom att rundas bättre och istället förses med räfflor för att förhindra att man glider av med fingret. 

Flipperfenan är en smula kantig men ger fart åt bladet särskilt som kniven är assisterad

Mini S.E.R.E., förlåt 3.0" S.E.R.E 2020 har ett mycket stabilt lås. I relation till storleken på kniv är låset på den här kniven grovt. Det förstärks av att hela låsarmens bredd tar mot bladbasen och att själva låsarmen inte har någon försänkning eller hål för att fjädra bättre. Det ger ett starkt lås som sköter sin uppgift med glans. Inget glapp i sidled och inget spel i höjdled heller. Även om kniven provoceras med tryck från fel håll (spine whack) så glider inte låsarmen utan behåller sitt läge. 

Ett för storleken på kniv mycket robust lås

Däremot är inte låset lika fröjdefullt att släppa. Låsarmen är stark och bjuder därför en del motstånd. Därtill får adderas att den inte sticker ut på något vis eller att sidorna är försänkta. Den är därför svårare att komma åt och kräver att man pillar in en tumme i ramen och pressar med mjukdelarna. Det känns efter ett par gånger. Särskilt som kanten är rätt skarp.

Fördelen med en sådan design av en liner lock är att risken att det släpper vid vridande rörelser är försumbar. 

Att bära

De här knivarna är mycket sympatiska att bära. Ja sånär som på en utstickande kantig flipperfena då. Men alla som känner mig vid det här laget vet att det inte är min absoluta favoritmetod för öppning av fällknivar av bland annat det skälet. Men i övrigt bjuder de här knivarna på mått som inte är avskräckande. Det innebär en längd på 10,2 cm och en höjd på 2,2-3,1 cm. Bredden är relativt tilltagen för en så här liten kniv med sina 14 mm. 

Al Mar har åstadkommit ett mycket bra clip som dock tappar färgen relativt lätt

Knivarna väger in på 114 respektive 121 gram vilket som totalvikt inte är alltför illa samtidigt som det är rätt mycket för en kniv som bara erbjuder ett tretumsblad. Det är den svarta G10 versionen som är några gram tyngre beroende på det mer kompakta materialet i sidorna.

Texturen på materialen i handtagen kombinerat med ett funktionellt clip gör kniven lätt att både dra och stoppa undan. För att åstadkomma ett bra clip måste ett antal kriterier vara uppfyllda. Det första är att utrymmet under clipet är adekvat för olika tjocklek på tyg. Nummer två är att läppen eller rampen är stor nog för att kunna föras över kanten på en ficka. Tre är att spetsen på clipet inte pekar utåt. På de här tre punkterna får det här clipet med beröm godkänt.

När kniven bärs i en ficka sticker inget av kniven upp

På det fjärde kriteriet får knivarna godkänt men bara i kombination med de relativt släta materialen. Det handlar om spänsten i clipen. I det här fallet på gränsen till för hårt men här fungerar det och inte bara fungerar utan är faktiskt utmärkt. Du lär inte tappa din kniv i första taget. En sak som även bidrar till det är förstås att det här är deep ride-clip. Det är fäst i handtagets baksida. Kniven sitter helt dold i fickan och därmed säkert.

Det här är ett målat clip och blir därför skavt efter ett tag. Eller får patina som vissa väljer att uttrycka det. Så på den punkten blir betyget inte lika bra. Bättre är att det är vändbart för den som vill bära sin kniv på vänster sida. 

Sammanfattningsvis

Det här är delvis en text om den ädla konsten att ändra format på en framgångsrik knivmodell. Det är nämligen inte helt enkelt. Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt. Antingen gör  man två knivar som liknar varandra men som är två olika modeller eller så krymper/förstorar man en befintlig modell. Men spelar de på pappret relativt små förändringarna någon roll? I det här fallet handlar det om ett aningen tunnare blad som kortats med 1,5 cm och därmed kräver ett mindre handtag med tunnare stålram. Svaret på den frågan är att det gör det faktiskt! Till och med mer än man kan tro. 

De här knivarna har förvisso nästan samma stridsvagnskänsla som sin storebror men användningsområdet är definitivt annorlunda. De har förvandlats från allround-bestar för utomhusbruk till mer EDC-orienterade knivar. Den mindre storleken innebär förstås mindre vikt samt att de är något mer diskreta. 

Lillebrorsan är mer vardagsanpassad sett till måtten men har kvar samma utseende

Sedan har det tillkommit ett element till den här kniven som inte var med i den ursprungliga ekvationen. Det är flipperfunktionen jag talar om. Och är det något flipperfenor dessvärre nästan alltid gör så är det att stjäla en del utrymme. Här stjäl de inte så mycket men de är påtagliga och mitt pekfinger kläms mot dem ibland. Handtaget fungerar för min handstorlek i de mest frekventa greppen. Men det skall sägas att det är med ett nödrop. Så helt hundraprocentigt fungerade det inte att krympa handtaget rakt av. Särskilt inte som det kombinerats med en flipperfena. Så vet du med dig att du har stora händer kanske du skall tänka dig för en gång till. För den med lite mindre händer däremot tror jag att den här kniven kan vara riktigt bra.

Men om man nu vill skaffa en 3.0 S.E.R.E vilken av de här versionerna skall man då välja? Det beror nog främst på två saker. En är förstås hur mycket pengar du vill lägga ut då D2/G10 utförandet är något dyrare. Vi talar i skrivande stund omkring 990 kr för den gröna och ca 1400 kr för den svarta.**

Men förutom det kan sägas att skillnaderna mellan de här modellerna kan sammanfattas i en avvägning mellan hur rosttrög man vill ha sin kniv kontra hur "tufft" och uthålligt stål man vill ha i sin fickkniv. Till mindre blad som de här vill jag nog nästan säga att jag trots allt väger över mot det på papperet enklare 8Cr-stålet. Jag har aldrig varit någon nostalgiker som uppskattar vare sig kolstål eller verktygsstål i fällknivar. Det av ett specifikt skäl, jag vill inte hålla på att underhålla dem hela tiden genom att behöva olja in dem och putsa av fläckar. Det andra är att jag till skillnad från vissa entusiaster inte uppskattar det de kallar "patina".

En tredje mindre faktor kan förstås vara utseende. Gillar du verkligen pansarvärnsoliv är valet enklare. 

Från tuff stridskniv till stabil EDC-kniv med mersmak, Al Mars "S.E.R.E-folder" överlevde formatförändringen

Om Al Mar 3.0 S.E.R.E vill jag säga att det är en EDC-kniv med mersmak. Med det menar jag att de klarar av tämligen tuffa sysslor utan att vika ned sig. Material och konstruktion gör också att man inte behöver oroa sig för att de inte skall klara av vissa uppgifter. De är stabila så det räcker och blir över. Så om det känns lockade och du som jag är lite svag för vintage-designen eller snarare det tidlösa är det här kniven för dig. 

Specifikation 3.0" S.E.R.E. G respektive O.D Green/Coyote:

• Längd utfälld: 178 mm
• Längd hopfälld: 102 mm
• Vikt: 121 g (G10) och 114 g (FRN), vägda av mig
• Bladlängd: 76 mm
• Godstjocklek: 3 mm
• Bladstål: D2, HRC58-60 respektive 8Cr13MoV, HRC56
• Handtag: G10 respektive FRN
• Lås: Liner lock

Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina

/ J - vill också krympa

** Priser från Lamnia 2020-05-31

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre