torsdag 2 april 2020

Ny kniv - Al Mar S.E.R.E 2020 Night G

Jodå, jag var tvungen att ha en av de här också. En Al Mar S.E.R.E, den mest klassiska av alla klassiska så kallade tactical folders. Originalversionen av den här var nämligen först. Före Spyderco Police, Benchmade AFCK, Emerson CQC och till och med före klassiker som SOG Tomcat och Terzuola ATCF. Och utan dem inga Strider, Hinderer och andra efterföljare i genren. 

Så i begynnelsen var den här skapelsen. Ett resultat av ett samarbete mellan Al mar och Nick Rowe som då var chef för Fort Braggs SERE School. Eller ja inte exakt den här skapelsen för den här är knappt släppt än då det är den sista versionen av den klassiska modellen. Det här är SERE 2020.

Al Mar  S.E.R.E. 2020 Night G

Gillar du små diskreta och lätta fickknivar skall du titta åt något annat håll. Det är inte det att den är så enormt stor. Mer att den är byggd som en stridsvagn. Bladet är kraftigt, ramen är kraftig och likaså låset. Det ger en stark men också tung kniv. Framtoningen med det spetsiga bladet är inte heller den så diskret. 

En recension av den här kniven med så nobel stamtavla kommer. Något säger mig att det finns mycket att tycka och skriva om den här kniven. 

/ J - Al Marionett

#knivesandbikes  #knivigtvarre

onsdag 1 april 2020

Knife review Fox Ziggy

-  Danish design meets Italian know-how

Some say that everyone is becoming more conservative with age. I don't know if that is necessarily true but the final result will, in any case, be dependent on the starting point. The same applies to Jens Ansø's design language. Recently, he has presented a series of kitchen knives that look extremely sympathetic and also released custom knives like Monte Carlo and Casino. Well, there seems to be a theme there. Common to all of these knives are a restrained design language and elegance.

Very elegant knives as said but they are far from as bold as say models like Amok or Crash from his early years. That goes for the collaborations as well. In the beginning, knives such as Spyderco Zulu, Böker 67 and Albatross were representative of that segment.

Nowadays, the models that are released are somewhat less challenging but also more practical I would argue. This is a good example of that. The model is called Ziggy and comes from Fox Knives.

Fox Knives FX-308CFB Ziggy

This knife is a direct translation from Jen's custom model with the same name, or maybe not. From what I can tell, the original looks more compact with a slightly wider blade and a taller handle. Fox Ziggy gives a leaner impression. But I haven't handled the original so take that statement for what it's worth.

In terms of production knives, Jens has previously collaborated with Fox and recently released the model Livri and formerly Mojo, Zero, and Anso Flipper. The latter looks like a transition between Zulu and Ziggy by the way.

This knife is available in a couple of different variants with handle in wood or as here, in carbon fiber and with black or a satin blade finishes.

Steel and carbon fiber in harmony from Italian Fox Knives

Twitter version: Fox Ziggy, a must for those who like Ansø design but don't 
have the means to buy a custom


This blade shape is basically very straightforward. It's a drop point, no more no less. What makes it interesting, however, is Ansø's ability to make knife blades look almost organic. The angle of the sweeping edge, along with how the spine of the blade slightly arches before it slopes downward to meet the tip, makes the blade visually interesting.* In addition to being attractive, it also gives a very practical blade in this case.

In length the blade measures eight centimeters, the height is 27 mm and the thickness is 3,5 mm.

A blackened drop point that carries Ansø's unmistakable lines

This knife blade is blackened with something Fox calls Idroglider. That coating has then got a stone wash treatment. The surface is both scratch-resistant and durable. Under the black coating, fairly common steel is found in the Böhler / Uddeholm N690. Not extreme steel and it is often compared to Japanese VG10 for example. I think it is good steel since it is rather stainless and not least that it is easy to sharpen. A trait that I value quite highly.

Speaking of sharpening, the blade comes from the factory with a full flat grind. The factory edge was rather good,  sharp and even more important, symmetric and with a uniform height. The sharpening choil extends beyond the plunge line with the tightest of margins.

If you are uncertain about the designer you will find both his name and steel type on the back of the blade 

On this model, Fox has shown some restraint and kept the stock thickness to 3,5 mm instead of, say 4 mm that is quite common these days. But it could have been three millimeters by all means. This is hardly a commando knife.

That said, this knife cuts more than decent through most materials. The blade is extremely competent and of course works fine for processing "everyday materials", ie plastic, cardboard of different types, and other packaging materials, etc.

But the blade can handle more serious tasks than that. That applies to cut nylon rope, cable ties, pieces of carpet and wood. But when I tried the latter, I encountered a small problem that clearly told me that the blade is not the limitation on this knife but the handle. The distinctive pattern results in semi-sharp edges both on the back of the handle towards the blade and on the underside where you place your pinky. When you apply more force behind the cuts working on wood, the blade bites well but the handle creates some hotspots that hurt without gloves. In this area, the knife does not shine. But on the other hand, it is more thought of as a general EDC knife and not a small camping knife or whittler.

Within that area, the blade is excellent though. Even in the kitchen when it comes to simpler cutting tasks like chopping tomatoes or dicing onions. But I firmly argue that Ansø's kitchen knife models do better in that environment. Folding knives are never good in a kitchen. They can only be more or less bad.


The handle is very distinct looking with a large rock pattern that has become something of a hallmark for Jens over the years. So much so that it is often referred to as an Ansø pattern. It makes the handle interesting while providing a good grip. The disadvantage is that it can create some hotspots as discussed above. The ridges created by the pattern itself are not the problem but the edges that arise when they terminate at the corners of the handle. The lines become a bit too distinct simply put. Good looking but not the most practical. 

A very well-shaped carbon fiber handle with the typical Ansø pattern

The construction consists of a frame with a partial backspacer. It covers about a third of the back. Open enough to blow through with some compressed air for cleaning if desired. Although I belong to those who argue that it is just as easy to clean a closed-back folding knife from pocket lint and dust if you have access to such equipment.

The frame is steel and symbolically lightened on the non-locking side. That is, there is a small hole in one of the liners, nothing more.

But the balance is decent nevertheless and the balance point is found almost in the middle of the finger choil. The liners are also rounded both at the back and the inside. But they could have been even a tad bit more so I believe. 

The thickness of the handle is dependent on whether you take the 
measurement on the ridges or between them

Besides that choil, the handle is straightforward. It has a slightly curved back, it tapers a bit towards the rear end and the flipper tab forms a small finger guard.

The pattern I talked about before is done in very appealing carbon fiber in this case. The carbon fiber is worth an extra mention as the quality is very high, completely free of voids or cracks and with deep luster. The knife is also available with wooden scales for those who prefer a more traditional look.

The sides are screwed into the frame with T6 screws and the pivot is a bit larger, it's a T8

The handle accommodates the whole hand

The shape makes this handle comfortable or even very comfortable in most grips. The pattern gives a good grip, but the edges could have been better-rounded. Without the sharp edges, this handle would have been a real hit. But without these crisp lines, the knife may lose a bit in appearance. I'm tempted to say "It remains to be seen" as I am thinking of attacking the handle with a piece of sandpaper.

The size of the handle is sufficient for a full four-finger grip regardless of position. The shape of the handle is also of the deceptively simple type that does not tell you how to hold the knife. The kind I prefer to be honest.

Opening and lock

This knife opens with authority. The explanation can be found in a fairly small but well-placed flipper tab and a well-tuned detent ball.

The tab ain't sharp, which both fingers and other stuff that that shares the pocket appreciate. On the contrary, Fox has softened the edges quite well. In fact, so well that this flipper tab could need some grooves carved into the steel for better friction. As it is now it happens that you miss and slip off the flipper tab. If you are careful and drag your finger along the frame, however, there is no problem. An alternative that works here is also to push straight down, a so-called push-button opening.

The flipper tab is small, nice looking and a tad bit too slippery

The locking mechanism is a superbly designed steel liner lock. Maybe not the trendiest on the market, but it works. In this case, really well, I might add. There is no play in any direction. No sideways wiggle and no vertical movement. Just as it should be.

A very well made liner lock that does not slip even when provoked

To access the lock bar when the lock is to be released it is necessary to use the soft parts on the thumb and jam into the frame. However, it works decently in this case since the lock bar pressure is not too strong. Besides, it is equipped with grooves that give more traction. The advantages of letting the locking arm sit so deep in the handle are partly that it is not felt when holding the handle tightly, but also that the risk of the lock to release during twisting movements is almost non-existent.

To Carry

Once pocketed, Ziggy is really neutral in a good way. Just over a hundred grams in weight, twelve centimeters in length and a height of 32 millimeters folded makes this a decently compact knife. The width is trickier because it varies a lot. Between 11-15 mm depending on where you take your measurement, which is quite a lot. 

A kind of unique clip that is straight in shape and very flat where it sits

Ziggy boasts one of the flattest clips I've seen. But it works surprisingly well despite the minimal ramp. Oridinary pants, as well as jeans, are no problem. I haven't tried the knife in work pants. The length of the clip is well adapted and the tension excellent. Unfortunately, a lot of the knife shows where it sits in the pocket and this is due to the tandem placement of the fastening screws.

The clip placement makes a fair bit of the handle visible

The good thing the placement brings is that the curved part of the clip ends up inside your hand. If it is, which is the case here, paired with a very flat clip with a small ramp, you get something that is basically not felt at all when you use the knife. The only thing I have come across that matches this in comfort is recessed clips.

I'm not sure the clip had worked with all materials such as coarse G10. But the carbon fiber is slippery enough for the knife to slide against the fabric both on its way out and back into the pocket. I imagine the same goes for the wooden handle version.

To look good and not disrupt the pattern and end up with fewer drill holes the clip can't be moved. A disadvantage for all left-handers, of course.

To Conclude

The knife, that I presume is named after Ziggy Stardust, is an interesting piece. It is elegant with a couple of details that really oozes Ansø. The pattern on the handle is an obvious one, but also the curvature of the blade is a result of his penmanship.

Fox has done the original justice, which has resulted in a good looking knife which also is quite practical.  

Fox Ziggy, practical everyday design from Jens Ansø

The blade is the most prosaic part. Fully flat ground, not too thick and with a nice sweeping belly. Personally, I prefer non-coated blades but this was the knife I got hold of. However, the black coating has proved very durable and scratch-resistant during the test period.

A small remission has been made in favor of the vanity. The handle could have been even better with more rounded edges. Otherwise, the shape itself is excellent which is often a sign of a good designer. Unless you chose to do something completely different for the sake of the appearance of course, like pure art knives.

Ziggy is also well built. It is noticeable that Fox Knives knows what they are doing. Simple things like centering and factory edge are excellent. Lock geometry and action are also very good. Overall, the knife gives an impression of quality.

A knife that is both appealing to look at and to use

In other words, this is definitely a knife to consider for those who like Danish design and especially those who stem from the mind of Jens Ansø but can't afford or get a handmade Ziggy, or think Fox Ansø flipper is too big. Included is a well-built EDC knife with a really competent blade. A most compelling combination if I may say so myself.


Length, overall: 200 mm
Length, folded: 120 mm
Weight: 115 g
Blade length: 80 mm
Blade thickness: 3,5 mm
Blade steel: N690Co
Handle: Carbon fiber on a steel frame
Lock: Liner lock

Produced by: Fox, made in Italy

* Those who are into Ansø can see the family similarity between the blades of the more extreme Spyderco Zulu via Böker Whale to Fox Ziggy.

/ J - the danish fox

Första april

Skämten brukar varnligtvis dugga tätt i världen kring den här tidpunkten. Så inte i år och inte heller här. Jag är inte på humör för den sortens upptåg. Även om jag försöker att inte tyngas för mycket av det som händer i Sverige och världen är det svårt att inte påverkas. Det kanske är normalt till och med? Det inverkar faktiskt på mitt humör och mående. 

Jag gör som de flesta och drar mitt lilla strå till (gödsel)stacken. Tvättar händerna så ofta att jag snart rapar tvål, träffar så få att eremitstatusen är nära förestående och undviker att hälsa på människor jag verkligen vill träffa. Mor och far, syster och bror med familjer till exempel. Några få vänner ser jag ibland. 

På platsen där jag jobbar är förberedelserna i full gång. Det är kommunal verksamhet det rör sig om så personalen är inventerad, eller snarare är deras kunskaper och erfarenheter ifall de behövs bättre i exempelvis vården framöver. Och delar av versksamheten är omställd till produktion av visir till ansiktsmasker. Sen märks det på frånvarotalen. Alla som är det minsta förkylda är förstås hemma och flera är borta på grund av att de tillhör riskgrupper och inte bör beblanda sig för mycket med andra.  


...många fällknivar!

Desto mer tid finns det för andra intressen nu när man inte kan vara lika social. Ett av dem är för min del cykling och just den verksamheten, särskilt i MTB-form är en utmärkt aktivitet. Solitär som den ofta är. Såvitt jag vet får man inte Covid-19 av granar än så länge. 

Ett annat är förstås knivar och särskilt den biten som rör internet, blogg, instagram och forum. De är även de riskfria. Så ett visst uppsving kan noteras inom det området för min del. Det tycks gälla fler än jag tycks det för aktiviteten har på vissa håll ökat.  

Sedan fick jag det galna infallet som jag ofta får vid den här  tiden varje år. Det går ut på att släpa ut alla knivarna i trädgården. Mest för att hyllorna behöver dammas eller snarare saneras. Och vad passar bättre för det än en solig vårdag?

Att först släpa ut dem, arrangera dem i långa rader, fota dem och framförallt att återbörda dem igen i någon slags ordning låter sig inte göras på en kafferast. Närmare sex jäkla timmar tog det. Jag måste lösa min förvaring lite mer permanent vad det lider. Jag inser det med all önskvärd tydlighet. 

När jag tänker efter var det inte ens riktigt alla fällknivar och inga fastbladare alls. Frågan är då om man måste göra om hela proceduren för ett nytt familjefoto?

/ J - känner sig som ett aprilskämt

* PS Någon på Instagram frågade om min "förvaring" på bilden. Sanningen är att det är gamla soffkuddar som skulle till tippen då en ny soffa införskaffats. Så det är ingen hemlig gigantisk Pelican Case eller så. 

söndag 29 mars 2020

Knivrecension Victorinox Hunter Pro M Alox

-  stor tillverkare satsar på stor fällkniv

Modellen Hunter Pro från Victorinox finns i ett flertal olika varianter och den första utgåvan kom redan för sex år sedan. Det var då ett stort steg för Victorinox som i och med modellen breddade sortimentet från att enbart baseras på köksknivar och multifunktionsknivar till att även omfatta den här typen av mer konventionella fällknivar. Visst har de även tidigare haft enbladade fällknivar i katalogen som Army 1, Bantam och Excelsior. Men de  bygger alla på samma grund som multifunktionsknivarna. 

Satsningen fick blandad kritik. Mycket tror jag beror på att många testade dem som rena EDC-knivar och det var de inte särskilt lämpade för. Något som redan namnet skvallrar om i och för sig men det har aldrig hindrat en "YouTuber". De kunde fås både med nylon, gummi och trähandtag och för att passa bättre för friluftsliv så var de försedda med rejält grova handtag. 

Victorinox Hunter Pro M Alox

Därefter var det dags för ytterligare ett steg i utvecklingen av Hunter Pro då den i slutet av 2018, början av 2019 kom med tillägget Alox. Alox står för aluminiumskollor och är vad den här kniven har. Men även det här utförandet finns i två versioner. En tvåhandsöppnad som därmed trots formatet och låset är gångbar på den viktiga tyska marknaden och så den här enhandsöppnade utgåvan. De är omöjliga att blanda ihop då den tvåhandsöppnade kniven är klarröd.

Förutom att knivens handtag fick en överhalning så utrustades den även med clip. Därmed stod det klart att man satsade på den luckruativa (amerikanska) EDC-marknaden där det är mer av ett måste än i Europa. 

En för att vara Victorinox riktigt brutal kniv, sett till storlek

Det avspeglar sig även i hur man väljer att presentera kniven i katalogen då man säger att Hunter Pro Alox är "perfect for everyday adventure in the great outdoors or in the city" samt att den är "built for discovery and wanderlust, the latest incarnation of the Hunter Pro adds sophistication and slick looks into the mix". Vad som sägs är med andra ord att eftergifter gjorts för utseendets skull samt att man även siktar vardagsbruk jämte friluftsliv och jakt. En EDC-kniv således. Frågan är om man lyckats med det förvandlingsnumret?

Twitterversion: Victorinox satsar stort med Hunter Pro M Alox


Det här bladet är olikt det mesta du sett på en kniv märkt Victorinox. Det är till att börja med större än något annat de gjort. Det rekordet hölls tidigare av Rangerknivarna som ståtar med 95 mm blad. Den här kniven har ett som är över en decimeter långt, närmare bestämt 101 mm. Grovleken drar också åt det bastana hållet med tre millimeter.

Både mått och form känns väl valda med tanke på knivens originalnamn Hunter men har fått leva kvar även i den här inkarnationen. Formen är Victorinox traditionaella spearpoint där särskilt vikt lagts vid ett par detaljer. En är att se till att spetsen befinner sig tämligen långt ned och är lätt att täcka med ett finger. Något som förstås kan vara till hjälp då man tar ur vilt. En annan är den långa buk som den lätt svängda eggen utgör. Den är emellertid långt ifrån ett flåblad som synes. För att göra det starka bladet något spetsigare har det en mindre falskegg. 

Formen känns igen från andra Victorinoxknivar men storleken och ytbehandlingen är ovanlig i sammanhanget

Finishen på bladet är jag inte helt vän med. Victorinox har frångått sin sedvanliga spegelpolering till förmån för en grå blästrad yta. Utförandet får godkänt men inte mer. Jag tycker ytan ser lite billig ut. Den kan bero på att bladet är just det. Stålvalet är nämligen ett av den här knivens sorgebarn. De borde ha valt något ett snäpp upp i hierarkin. Nu är det Victorinox vanliga stål från 1.4419-gruppen, ett X38CrMo14 som ungefär motsvarar AISI 420 som är aktuellt. Nu har de likt Buck mycket erfarenhet av härdning och värmebehandling av det här stålet men det räcker ändå inte hur långt som helst. Särskilt inte i relation till konkurrenterna.

Förutom att stålet är enkelt har man valt att av någon outgrundlig anledning göra bladet extremt starkt genom att förse det med en mycket låg sabelslipning. Det är ingen scandi grind det handlar om heller utan en rejäl primäregg avlöser slipfasen. För friluftsbruk och för all del för jakt kan jag se att det fungerar men för mer allroundbetonade uppgifter är det inte optimalt. 

Jag är ingen vän av ytbehandlingen och stålet får knappt godkänt

Utan tvekan hande Hunter Pro M tjänat på att få den för Victorinox mer standardiserade fulla flatslipningen.

Den egg som finns från fabrik upplevs av mig som en smula märklig. Egentligen är det inget fel på den men den upplevs inte som särskilt vass trots att den faktiskt rakar hår. Den är också jämn och symmetrisk som sig bör. Anledningen till den speciella känslan är nog att den är så tvär. Den är uppenbart slipad för att vara stadig och stabil snarare än att skära med lätthet. Frågan är varför på en kniv som inte enbart riktar sig till friluftsliv längre?

Inte ens där är den optimal för övrigt. Den fungerar på trä  men är långt ifrån att vara någon täljkniv och ett flertal jämförbara knivar slår den på fingrarna. Detsamma gäller mer "EDC-orienterade" uppgifter som att skära kartong och papp. Den tvära eggen bjuder då på motstånd. Det går förstås men även här är eggvinkeln och slipfasen långt ifrån perfekt.

Sammantaget så kan sägas att den skär som en duglig kniv bör göra men inte dirket briljerar på något område. 


Materialet i handtaget känns igen från de knivar som ingår i Pioneer-serien. Det är Victorinox version av aluminum som de kallar för Alox. Det är en förkortning som står för aluminiumoxid helt enkelt. Den lättrade ytan ger fäste utan att var för sträv och i mitt tycke är den även trevlig att se på.

Sidorna är fästa utanpå en ram i massivt stål. Den är inte lättad på något vis. Det bidrar till knivens påtagliga vikt. Hunter Pro väger in på 186 gram. Det är faktiskt närmare 20 gram mer än ursprungsversionerna som har lättare material i skollorna.  

Aluminiumhandtaget är mycket bekvämt att både hålla i och arbeta med

Dock är den här versionen faktiskt tunnare än vad åtminstone jag trodde när jag först såg den på bild. Tidigare uppfattning grundades på att jag fått för mig att den hade samma yttermått som originalverionen. Med tanke på vikten är jag tacksom för att så inte är fallet. Som det är nu mäter kniven 11 mm över ryggen vilket är riktigt tunt för en kniv av den här storleken.

Hunter Pro är riktigt tunn i Alox-utförande

Fästpunkt för fånglinehål finns. Ett som sticker ut onödigt mycket. Kniven levereras även med ett styck flätad snodd för dem som vill ta av clipet och fiska upp den ur fickan på det viset istället. Men jag kan avslöja att det här inte är en kniv jag vill ha löst i byxfickan. Möjligen i en jacka i mycket kraftigt tyg. 

Komfort och ergonomi i samtliga grepp är utmärkt

Handtaget på en här kniven är extremt rymligt. Det gör att kniven kommer undan med något jag vanligen inte är någon anhängare av, individuella fördjupningar för fingrarna. Men här är de stora men även rundade nog för att passa även mindre händer. Sammantaget är det här en rusktigt ergonomisk kniv. Trots det finner jag att när jag t ex täljer, särskilt i lite hårdare trä, vill handen krypa framåt med ett finger över fingerskyddet för att få mer kraft.

Öppning och lås

Det här är inte Victorinox första enhandsöppnade kniv men de hoppade på det tåget sent varpå följer att de inte har särskilt många av den sorten i katalogen. Hålet som gjorts för ändamålet är rejält stort, lagom fasat och utmärkt placerat för lätt åtkomst. Faktum är att det är ett av de bättre jag använt utöver det runda originalet från Spyderco.

Det ovala hålet fungerar utmärkt

Lika imponerande är emellertid inte gången. Faktum är att den här kniven är en aning seg att öppna. Den glider men det är en rörelse med rätt mycket friktion. Det kommer sig av två saker. Den ena är att pivotniten är rätt hårt slagen och det måste den vara eftersom den här kniven inte med lätthet kan justeras som de flesta andra moderna knivar kan. Det andra är att man valt att bygga den här kniven helt utan lager! Det vill säga inte ens det minsa lilla glidlager i brons står att finna mellan blad och ram. Hunter Pro är med andra ord byggd på samma vis som alla Victorinox slipjoints.

Det finns dock en fördel med det förfarandet. Det ökar kontaktytan mellan blad och handtag markant vilket ger ett stabilare blad i sidled. Ytterligare ett argument kanske kan vara att det minskar risken för grus och smuts att krypa in mellan blad och handtag.

Direkt ur kartong är Hunter pro mycket stabil och saknar helt glapp eller spel vare sig i blad eller lås. 

Hunter Pro M har ett back lock

Låset är ett annat något oprövat kort för Victorinox. Lås har de haft förut, allt från sidomonterade lås som på Rucksack till liner locks på Sentinel. Men back locks har de inte laborerat med tidigare. Den här varianten fungerar väl även om känslan faktiskt påminner om ett mellanting mellan en slipjoint och en back lock.

Själva låsfunktionen är dock stabil och låset är lätt att släppa. Mycket tack vare att låsklacken inte behöver mycket rörelse för att frigöras. Eller, förresten helt lätt är det inte för fjädern är stark och bjuder motstånd. 

Att bära

Pro Hunter är en mycket stor kniv. Det är ett faktum som inte går att dölja. Den är lång, tung och tämligen hög. Längden på handtaget är hela 13,6 cm även om ca 6 mm av det är fånglinehålets fel. Bredden är i sammanhanget relativt tunna 1,1 cm och höjden hopfälld strax över fyra centimeter mätt över knölen och strax under på resten. Vikten är dock det som sticker ut mest då den väger in på hela 186 g. 

Victorinox Hunter Pro Alox är en tung rackare som dock räddas något av att den är tunn

Aloxmaterialet gör att kniven lätt glider på plats när den skall stoppas undan och på samma vis är det lätt att dra kniven. Vinkeln på clipet gör även att den hänger bra i fickan långt bak längs med sömmen. Kanter och hörn är bortsett från fånglinehålet mycket mjukt rundade. Det gör att kniven inte skrämmer bort en hand från övriga prylar i fickan.

Ett clip med god funktion samt ett par nackdelar

Clipet är delvis suveränt. Eller snarare är funktionen utmärkt men det är mycket synligt där det sitter och det är också mycket tunt så risken finns att det böjer sig om man fastnar i något.

Det som gör det till ett bra clip är dels spänsten som är väl avvägd så kniven både hålls på plats och är lätt åtkomlig. Men dess främsta förtjänst är att det är närmast omöjligt att känna i hand. Orsaken är en kombination av ett lätt krökt handtag och att clipet både sitter långt ned och har en rundad böj baktill vid fästet. Sedan är själva materialet som sagt tunt och handtaget långt vilket gör att bakänden på clipet oftast hamnar utanför min hand när jag håller i kniven.

En nackdel med hur det är fäst, genom friktion i en ficka i ramen, är att det inte kan flyttas men väl avlägsas. Det senare kräver dock en del våld. 


Med tillägget Alox adderat till modellen Hunter Pro bryter Victorinox delvis ny mark igen. Vad de markerade genom att göra modellen slankare, stilisera utseendet och förse den med clip var att den inte enbart riktade sig till skogsmullar och jägare längre. Istället vill man ta upp kampen med andra större EDC-knivar på marknaden. Eller åtminstone erbjuda något för dem som söker en sådan försedd med en korslogga.    

Det märks emellertid att de inte är helt på mammas gata och att marknaden man siktade på främst var den amerikanska. Men här undrar jag om man inte möjligen gjort några felbedömningar från Victorinox sida. Det utan att känna till något om försäljningssiffor bör tilläggas. En gäller storleken. Det här är faktiskt en ruskigt stor kniv! Visst, allt är större i amerika men det medför att den inte är laglig överallt i världen samt att den inte tilltalar alla som EDC-alternativ i vilket fall. Inte ens i USA. Särskilt inte som vikten raskt närmar sig två hekto. Sedan är konstruktionen något föråldrad med sin massiva ram och nitade konstruktion. Det medför att kniven vare sig kan justeras* eller demonteras. Egenskaper som ofta efterfrågas eller till och med tas för givna hos moderna fällknivar.

Något annat som ligger den här kniven i fatet är valet av bladstål. I en tid när stålfetishismen knappt vet några gränser är stål i 420-klassen att betrakta som mycket mycket enkla. Nu skall till Victorinox försvar sägas att de säljer mest knivar i världen och de är alla utrustade med liknande stål så uppenbarligen inte bara går det utan därtill bra. Den inbitne Victorinoxkunden är inte lika trendmedveten på just det området som den genomsnittlige kniventusiasten tycks det. Eller så är vederbörande skandinav. Traditionellt har vi inte sålt lika många knivar baserat på teoretisk prestanda här uppe i norr. Något som förresten gäller stora delar av Europa när jag tänker efter så jag får nog revidera det påståendet. 

En stor och rejäl kniv som jag trots att den påstås vara för EDC-bruk helst använder i skogen

Jag kunde tyvärr konstatera att hos mitt exemplar lyste den sedvanliga schweiziska precisionen något med sin frånvaro. Ett par småmissar kunde noteras som att eggen faktiskt inte var särskilt vass eller snarare väldigt robust slipad och att bladet inte är helt centrerat. Men det är småmissar och på det hela taget ger kniven ett gediget och välbyggt intryck. Något annat hade gjort mig besviken. Jag har positiva fördomar om Schweiz därvidlag.

Mycket av den goda känslan härstammar från stabilitet. Vikt kan vara enbart av ondo men här bidrar det till att göra att kniven känns pålitig. Särskilt som den är tämligen balanserad.

Men knivens främsta egenskap är att den ståtar med en synnerligen sympatisk ergonomi. Den är förbaskat skön att hålla i och arbeta med helt enkelt. Sedan är den snygg även om utseendet kan vara en smula polariserande misstänker jag. Det som kunde höjt det ytterligare ett snäppp i mina ögon är om man valt en annan finish på bladet. 

Victorinox Hunter Pro i sin senaste utgåva är en snygg kniv

Till syvende og sidst tror jag att Hunter Pro M Alox är en kniv för den redan bitne eller till och med inbitne. Den som gillar sina schweizerknivar men vill ha något mer substantiellt. Den som vill komplettera sina små multiverktyg med en rejäl fällkniv. Sen tror jag också att de kan sälja en hel del på namnet. Victorinox är trots allt världens överlägset största fällknivsmärke och ett av de mest kända varumärken som finns överhuvudtaget. Det finns en anledning till det.  


Längd utfälld: 237 mm
Längd hopfälld: 136 mm
Vikt: 186 g
Bladlängd: 101 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: X38CrMo14
Handtag: Alox, aluminium på stålram
Lås: back lock

Producerad av: Victorinox, tillverkad i Schweiz

/ J - testar ovanlig schweizerkniv

* En sanning med modifikation. Nitade knivar kan justeras genom att man med varsamhet knackar på niten med en hammare om glapp uppstått.