tisdag 25 juni 2019

Knivrecension Kershaw Launch 5

- en grovarbetare med en fjäder i hatten

Det enda som diskvalificerar den här kniven från att ingå i serien "jakten på den perfeka fickkniven" är att den är försedd med en fjäder. Just det faktumet krånglar till själva anskaffandet av kniven ifråga. Svensk knivlag är ett kapitel för sig. Endera är knivar totalförbjudna eller tämligen tillåtna allt beroende på sammanhang. Särskilda regler gäller emellertid för "stiletter"/automater eller springknivar som lagstiftarna kallar dem. Det här är en kniv i den kategorin. Den ingår i Kershaws sortiment och har fått namnet Launch 5. 

Kershaw 7600 OL "Launch 5"


Kershaw började för några år sedan introducera en serie knivar utrustade med fjäder. Serien fick namnet "Launch" följt av en siffra. Först ut var fyra stycken av lite olika karaktär. Nummer ett var en tämligen stabil pjäs något påminnande om deras modell "Knockout" med rätt brett blad. Nummer 2 var en slankare variant på samma tema och nummer tre var egentligen rätt lik tvåan fast kompletterat med ett mer uttalat fingerskydd. Fyran avvek kraftigt från spåret då det är en liten "California legal"-kniv vilket innebär ett blad på under 2 tum. Den påminner för övrigt inte så lite om en gammal ProTech-modell kallad "Stinger". Serien fortsatte sedan logiskt nog med nummer 5, vilket är den här modellen som introducerades 2016. Den stora skillnaden är att den här gången samarbetades det med ett av de stora namnen inom "taktiska" knivar, Ernest Emerson vilket satt sina tydliga spår i utseendet.

Eftersom serien blivit en succé så har nummer tio precis lanserats så följetongen fortsätter!

Förutom att det står att läsa på bladet är det för den kunnige lätt att se vem som ligger bakom modellen


Något som umärker hela serien är att knivarna är tillverkade i USA. I Kershaws fall borgar det för god kvalitet och ursprunget avspeglas även i materialvalet.


 Twitterversion: En Emersondesign med Kershaws "made in U.S"-kvalitet försedd med en fjäder i hatten!


Blad


Herr Emersons knivar brukar kännetecknas av rejäla blad och det avspeglas även här. Launch 5 ståtar med en lika rejäl som klassisk clippoint. Måtten är för knivtypen rätt väl tilltagna med en längd på 8,6 cm och en höjd av 2,7 cm. Bladformen ger en allround-betonad kniv med en bit rak egg arbeta med, duglig buk och en stark spets som är tämligen centrerad i relation till handtaget vilket underlättar penetrerande skär. Den "klippta" delen av bladet har fått en markant falskegg vilket tunnar ut bladet samt gör det mer visuellt tilltalande.

Finishen på bladet är stentumlad och tämligen blank. Märkningen är tyvärr Kershaws vanliga där man uppenbarligen känner ett behov av att skriva allt inklusive modellbeteckning på bladet. Förutom den så kan uttydas att det här är är en "Kershaw Auto", att den kommer från KAI och är en Emerson design, ståltyp samt att den är gjord i USA. Ett tips till Kershaw är att det räcker gott att lämna den informationen i medföljande informationsblad.  

Det är inte mycket som är fel med en proportionerlig clip point


Stålet i den här kniven är lika helylleamerikanskt som kniven i övrigt, det vill säga CPM 154. Det är "lyxversionen" av 154-stålen då det är ett pulverstål av god kvalitet. Av det har man tagit 3,2 mm godtjocklek som man sedan flatslipat tämligen högt. Det ger en kniv som skär riktigt bra samtidigt som bladet är starkt eftersom tämligen mycket material lämnas vid ryggen. De flata delarna av bladet underlättar dessutom för alla som använder slipsystem med fasta vinklar.

Originaleggen får godkänt vad beträffar att den var jämn och centrerad nog för att motsvara mina krav. Den kunde däremot varit betydligt vassare. Som tur var så är CPM 154 i i den här tappningen lätt att skärpa och bryna. 

Bladet har fått en tydlig falskegg och dessvärre alldeles för mycket text


Väl i arbete kan man bara bli glad. Hur många "stiletter" eller automatknivar är egentligen bra bruksknivar? Jodå, de finns och inte minst ett antal äldre Benchmade är bra exempel på det. Men även Launch 5 är riktigt sympatisk. Bladet är precis så flexibelt när det kommer till användningsområden som man narras att tro. Inte minst märktes det när det fanns en rejäl rabarberskörd från min kära fars hus att ta hand om. De liksom morötter har nämligen en tendens att obarmhärtigt avslöja för tvära yxeggar på knivar. Den som inte tror mig kan försöka ge sig på samma uppgift med en Mora Robust.


Kökshandräckningen innebar rabarber, massor av rabarber


Men det är förstås inte i köket den här kniven gör sig bäst även om den klarar att tranchera fågel och bena ur en kotlettrad med bravur också. Vad som däremot gillas av undertecknad är att det gick bra att tälja till en vandrarstav med den också. Den gjorde inte ens bort sig när man närmar sig det mest "bushcraftiga" jag ägnar mig åt, "feathersticking". Fast jag kör gärna tändstickor istället för eldstål måste erkännas. Men komforten i handtaget parat med den mångsidiga bladformen ger en mycket kompetent EDC-kniv som inte ens backar för lite tyngre uppgifter som buntband av grövre modell samt trädgårdsslang. 


Handtag


Det här handtaget är gjort av aluminium. Något som jag vet avskräcker somliga. På vilka grunder finner jag lite mer oklart då titan är ett ruskigt populärt material i fällknivskretsar. Aluminium är förvisso billigare men besitter i mångt och mycket samma egenskaper. Som några kanske vet har jag ett intresse till och det är cyklar. Där är aluminium fortfarande vanligt även om det är utkonkonkurrerat av kolfiber sedan några år. Aluminium har dock alltid varit mer populärt än titan. Med det vill jag säga att egenskaperna går att variera rejält beroende på vilken typ av aluminium det handlar om och hur den behandlas. I fallet med Launch 5 och övriga knivar i den här serien är det 6061-T6 som sedan hårdanodiserats. I det här fallet till en mycket mörk grön som fått namnet "oliv".

Så långt har anodiseringen hållt bra men över tid kommer förstås repor att synas. Det är mer eller mindre oundvikligt med metallhandtag. 


Ett mjukt format handtag av anodiserad aluminium



I ryggen har fål för fånglina gömts


Formen på handtaget har några drag vilka är utmärkande för i princip alla Emersondesignade knivar. Ett av dem är rampen för tummen, en annan de runda formerna på bakänden även om det mest typiska är den kraftiga fördjupningen för pekfingret som även den här kniven försetts med. Det var för övrigt en av orsakerna till intresset för den här modellen. Den detaljen i kombination med de mjuka linjerna formligen skrek god ergonomi. På den punkten lär ingen bli besviken. Den här kniven är precis lika bekväm i hand som den ser ut. Urtaget för fingret är nämligen helt perfekt utfört. Stort nog men framförallt har det rätt rundning för att hålla kvar handen istället för att trycka den bakåt vilket dessvärre inte är ovanligt på fällknivar. Dessutom återfinns knivens balanspunkt precis här!

Tummen finner sin naturliga plats på därför avsedd ramp och den rundande aktern passar väl in i handflatan. Även hammargrepp fungerar bra men då hamnar handen möjligen något långt från eggen för att det skall vara perfekt i mina ögon. Men det är anmärkningar på detalj- och petnivå.

Alla kanter är mjukt rundade vilket ytterligare bidrar till den goda komforten. För ännu bättre grepp har sidorna försetts med frästa mönster. Men i det här fallet är det främst själva formen på handtaget som står för fästet. 


Skall handtag formas efter fingrar, gör då så här!


Handtaget består av två halvor som skruvats ihop med två skruvar av T6-typ utöver pivotskruven. De är dragna från ett håll vilket ger en mycket ren presentationsida rent visuellt. Skruvarna är tämligen fingängade så risken att skada gängorna känns inte överhängande även om jag tycker de kunde vara snäppet grövre. De var också enkla att få loss då gänglåsning lyste med sin frånvaro. Spänningen i pivotskruven är lätt att justera då den på en sida har försetts med Kershaws sexkantiga huvud som är försänkt i ramen. Därmed kan den inte spinna fritt när den skall dras åt.

I den halvöppna ryggen har finurligt gömts ett fånglinehål för den som gillar att fästa pärlor och liknande på sina knivar. 


Öppning och lås


Att Launch 5 är en "stilett" eller snarare en fjäderdriven fällkniv har säkert ingen missat vid det här laget. Själva drivkraften är av den vanligaste typen på moderna knivar av det här slaget vilket innebär en spiralfjäder. Den aktiveras via en knapp som för säkerhets skull gjorts så att den ser ut som en måltavla för att inte missas. Några extra säkringar och annat tjafs har inte kniven vilket jag är glad för. Det behövs inte då risken att komma åt knappen och dessutom trycka in den långt nog för att aktivera bladet är i princip obefintlig.

Snärten i det här bladet är rejäl och kraften större än t ex i min Launch 2. En del av förklaringen kan troligen återfinnas i att det här bladet har mer massa helt enkelt. Det är så pass gott tryck i mekanismen att om kniven hålls löst kan en liten rekyl uppfattas. Fjäderkraften är alltid en avvägningsfråga i knivar av den här typen. Mer tryck i fjädrarna ger högre fart och "häftigare" öppning. Men det kan också göra att kniven slits fortare och faktiskt riskerar att tappas vid öppning. 

Öppning och lås - allt sköts med samma knapp


Låset är en så kallad "button lock", en låstyp inte ovanlig på automatknivar. Första gången jag stötte på mekanismen var på en Böker Speedlock från nitttiotalet. Även Pro Tech är kända för att använda den här låstypen. Det är en rätt enkel och rättfram konstruktion som ger den fördelen att bladet både fälls ut och låset släpps med samma knapp. 

Vad gäller att hålla bladet på plats är låset utmärkt utan att vara perfekt. Om du fattar bladet i spetsen och riktigt bryter kan en smula rörelse uppfattas i bladet. Men det finns inget egentligt glapp och det är inget som känns vid bruk utan endast om man provocerar kraftigt. Rörelsen i höjdled ligger på samma nivå som en välgjord "Back lock" om ni förstår vad jag menar. I sidled rör sig bladet inte alls.

Låset är enkelt att släppa och det enda som kan invändas är att bladet inte faller in av sig själv vilket användare av flipperknivar med kullager vant sig vid. Eftersom fjäderkraften skall övervinnas måste kniven stängas med två händer alternativt tryckas mot något som låret, armen eller annat. Men det är enkelt gjort och en ren vanesak. 


Att bära


Launch 5 är överlag sympatisk i fickan. Sedan kan den betraktas som excellent eller något mindre bra beroende på din inställning till "deep carry" visavi synliga clip och knivar. För är det något den här kniven knappast är så är det osynlig. Dels sticker det upp en bit kniv ur fickan där den sitter, runt en 2,5 cm och dels drar man till med ett extra "Kershaw" skrivet med vitt på det svarta clipet. Utseendet på clipet är annars tämligen neutralt. Det vare sig lyser upp tillvaron eller skämmer ut sig på den punkten. 

Ett clip som fungerar lika väl som det är synligt


Sett till ren funktion får clipet godkänt. Det håller kniven på plats, det är lätt att dra kniven och stoppa tillbaka den igen och det kan flyttas från höger till vänster sida beroende på preferens. Det jag gillar mest med det är emellertid att det är extremt diskret i handen när kniven brukas. För mig är det en viktig parameter. Snygga clip som skär in i handen är en styggelse. Då föredrar jag enklare clip som fungerar. I det fallet går alltid funktion före utseende enligt mig. 

I övrigt består Launch 5 av idel rundande och mjuka aluminiumkanter och det finns inget som sticker ut och stör. Den väger in på under 120 gram så inte heller vikten är något som märks nämnvärt i en ficka. 



Sammanfattningsvis


Kershaw kombinerat med Emerson, kan det vara något? Jodå det visade sig bli en riktig fullträff. Även den här gången kan tilläggas. De har sammarbetat förut och resultatet blev "CQC"-serien men då har det varit enklare knivar från Kershaw tillverkade i Kina som varit aktuellt. Av dem äger jag någon modell och är väl inte helt begeistrad även om det inte är något fel på den.

Launch 5 övertygar däremot med många riktigt sympatiska egenskaper. Därtill tycker jag personligen att den ser mycket bra ut. Men det som framförallt utmärker den här kniven är den förnämliga ergonomin som Emerson är känd för. Att få till den och para ihop den med rättframt, praktiskt blad var ett snilledrag. Särskilt när det förpackas på det här viset och tillverkas med den byggkvalitet som Kershaws amerikanska fabrik erbjuder. Något lite extra blir det också av det faktum att det är en fjäderdriven kniv.

Launch-familjen växer och här är tre av dem. Ovanifrån No 5, 2 och 4


Ur praktiskt perspektiv är det här en mycket bra fällkniv. Bladet skär bra och spetsen fungerar till det mesta från småpill till att gräva ut saker ur virke med. Skärpevaraktigheten är god och det här stålet givet att det är ett pulverstål är hyfsat lätt att slipa. Greppet är som sagts tidigare av toppkvalitet och kniven är synnerligen civiliserad i fickan.

Något mindre förtjust är jag i den "affischisering" man ägnat sig åt. Uppenbarligen är man stolt över den här kniven från Kershaws sida. Förutom den myckna informationen på bladet har man även valt att skriva namnet tvärs över hela clipet samt för säkerhets skull klämma in en amerikansk flagga på handtaget. Den senare är emellertid tämligen diskret och smakfullt utförd så den kan jag ha fördrag med. Mindre text hade jag gärna sett på bladet men det lär aldrig hända och text på clip är fult för att uttrycka det kort. 

Kershaw Launch 5 är en praktisk kniv som inte gör bort sig i något sammanhang

Men det är små invändningar och mitt sammanfattning blir att det här samarbetet blev riktigt lyckat. Det vill säga den här kniven motsvarade mina tämligen högt ställda förväntningar. Och den gjorde det på precis de punkter jag hoppats på. Sen råkade jag hitta kniven på en rea någonstans vilket förstås gjorde den relativt prisvärd vilket amerikanska knivar i Europa sällan är. Materialen är av god kvalitet och gör inte bort sig. Byggkvaliteten är helt i paritet med andra riktigt bra Kershawmodeller som Knockout och Blur. 

Att den sedan ståtar med schysst action ökar "villhöverfaktorn" för mig som är svag för den här typen av knivar. Sedan kan fjäderdrivna knivars vara eller icke vara alltid diskuteras.

Det tråkiga för den som önskar köpa den här kniven är att den tagits ur produktion under innevarande år. Så skynda att fynda om du vill få tag i en!



Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Längd hopfälld: 130 mm
Vikt: 117 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3,2mm
Bladstål: CPM 154
Handtag: Aluminium
Lås: Button lock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - med fjädrande gång

måndag 24 juni 2019

En tanke om döden

Ni som följer mig på Instagram har troligen redan sett den här bilden som illustrerar det som hände mig och flera andra på väg från Malmö norrut i torsdags. Det är inte knivrelaterat men jag behöver skriva av mig.


Hastig inbromsning. En vattenflaska som började flyga mot barn på motsatt sida. Jag fångade den i luften och hörde "bra fångat" varpå jag log. Sedan tystnad. En obehagligt lång tystnad. 

Blickar med undran i. Vad händer? En stark doft av ozon, som elektricitet samt brända bromsar. Alla undrar, jag med. Något tekniskt fel på tåget? Därefter sprak i intercom-systemet och en uppenbart skakad kvinnoröst säger "det har skett en olycka". Följt av mer tystnad. Av den typen som går att ta på. Jag tittar ut genom fönstret. 

Där skiner solen mot blå himmel som om inget hänt. Vid sidan av spåret ett djupt dike med brännässlor, blommor och taggiga buskar, bortom det en byggarbetsplats. På andra sidan stängsel. Ingen korsning, inget ställe som djur kan passera, ingen genväg för resenärer. En obehaglig känsla smyger sig på inte bara mig utan hela vagnen. 

Här stannade tåget och världen för ett ögonblick


Sedan ett nytt besked, något mer utförligt "det har skett en olycka, en olycka med en person inblandad". Inte klartext, det beskedet kom något senare. Tåget jag satt i hade kört på och ihjäl någon. Någon som troligen hoppat från bron som halva tåget passerat. All trafik stannade av. Inga tåg från eller till Malmö och Köpenhamn.  

Även livet stannade upp. I alla fall för mig. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag ändå är. Jag tänkte på den stackars tågföraren som troligen var chockad och jag skänkte tankar till de anhöriga till den avlidne. Under tiden anlände en taxi som släppte av någon. Tack och lov kunde jag inte se främre delen av tåget. Efter en stund var räddningstjänsten på plats förstås men även arbetare från järnvägen. De lyfte av en kompressor och en högtryckstvätt. Det talade sitt eget brutala språk. Någon ambulans kom inte. 

Mitt emot oss barn som blev otåliga av den över två timmar långa väntan i en allt varmare vagn. Men deras mor förklarade vad som hänt. Även den yngste, en flicka i 4-årsåldern försökte greppa. "Man kommer inte tillbaka då" sade hon på bred skånska om döden. 

Mindre förstående var en idiot som stannade uppe på bron, klev ur sin bil och började fotografera för att sedan köra vidare. Lika dum i huvudet var en dam några platser bort i den fulla vagnen som i telefon högt och ljudligt deklarerade att hon var besviken för att hon nu skulle komma hem senare varpå hon inte skulle hinna handla. 

Jag tänkte att mjölkinköp får ge vika för döden. 



/ J - skriver av sig

En bild säger mer än...

...kanske inte 1000 ord men väldigt många. 

Stål-gate har förstås en fortsättning och jag rekommenderar de som är intresserade att ta del av följande två videos:

1. En fortsättning från en av dem som startade det hela "LTK": https://www.youtube.com/watch?v=Y68yJfGDVg4

Här förklarar han lite av syftet med det hela och nämner återigen några av de som står bakom mätningarna för den som vill ägna sig åt källkritik. 

2. Och en herre som kanske är känd för de flesta, Nick Shabazz: https://www.youtube.com/watch?v=6lXNLzru8XU

Då han själv arbetar som forskare så problematiserar han själva förfarandet och diskuterar ämnet utifrån det perspektivet vilket jag ser som ett välkommet inlägg i debatten. Han halkar även in på Goodhart's lag vilken mycket enkelt uttryckt säger att fokusförskjutning kan få oönskade konsekvenser. I det här fallet att ett ensidigt fokus på hårdhet hos stål kan leda till att den mätbara storheten får företräde framför alla andra hos knivar. Det vore förstås inte lyckat. 

Spyderco Cheeserun?


Samtidigt som jag i stora drag håller med Nick om att viss återhållsamhet bör appliceras på samtalet så missar han lite av poängen enligt mig. Dels duckar han för det faktum att några av de som genomför testerna i det här fallet består av en utbildad metallurg* samt folk som jobbar med ståltestande som profession och att det redan finns korsreferenser från flera källor. Det finns således mycket erfarenhet bakom siffrorna som framkommit. Tillräckligt för att väcka reaktioner. Tillvägagångssätt och resultat kan och bör dock alltid diskuteras. Men eftersom han inte vill stöta sig med kollegor inom YT-kretsen närmar han sig inte det ämnet, vilket är klokt i hans fall. Risken är att det blir pajkastning av det hela. 

Men det han egentligen inte tar upp är att det exakta resultaten inte spelar någon roll! Eller mer precist uttryckt, det är en annan fråga av mer teknisk karaktär. 

Grundproblematiken är att företag med vilje eller ovetandes i marknadsföringssyfte far med osanning! De hävdar siffror som i många fall inte visat sig vara korrekta.** Något de nu "erkänt" eller snarare börjat undersöka vilket lett till en rad åtgärder från flera aktörer. I det här fallet är en bilanalogi på sin plats. 

Om du köper en sportig modell som uppges ha X-antal hästkrafter, vi kan säga 425 och den visar sig ha 175 hk istället så blir du nog en besviken nybilsägare. Sen är det en annan diskussion om huruvida antalet bäst uppnås bäst med stor cylindervolym, turbo, kompressor eller en kombination samt vad man skall ha alla hästkrafterna till och om inte vridmoment, fjädring och fäste kanske är viktigt att räkna in i sammanhanget? 

Poängen är att du inte fick vad du betalade för. 

Jag köper fortfarande med glädje en Victorinox trots att jag vet att HRC är runt 55-56 och stålet enkelt. Men de har heller aldrig påstått annat! Det samma gäller för säg Opinel eller varför inte en Morakniv. Jag vet exakt vad jag betalar för och vad jag får. Inga luftslott helt enkelt. 


/ J - not a man of steel



http://knifesteelnerds.com/
* Bevis på detta är att vissa företag agerat kraftfullt och dragit tillbaks hela serier och ersatt dem. Det gäller t ex kinesiska Tuya-Knives och bulgariska Manly. Även Benchmade har eratt vissa knivar och Lionsteel har kontakt inte bara med Luv Them Knives i ämnet utan även flera personer via Instagram, däribland mig! Så uppenbarligen är ämnet aktuellt. 

fredag 14 juni 2019

Stål mjukare än...

....barnbajs!

Ja, jag vet att det inte är ett helt korrekt sätt att uttrycka sig. Men jag börjar bli hjärtinnerligt trött på all hype kring vilket stål en (fäll)kniv är gjord av. Tydligen går det inte att sälja en  kniv idag om den inte är gjord av M390 och motsvarande för budgetknivar tycks vara D2.

Jag är inte särskilt förtjust i någon av dem! Låt mig förklara varför. 

Vad det gäller Böhler/Uddeholms M390 och dess amerikanska motsvarigheter Crucible 20CV och Carpenter 204P så blir det alldeles för mycket fokus på kompositionen av stålen i relation till fyra andra och väsentligt mycket viktigare områden. Då tänker jag i tur och ordning på härdning, värmebehandling, bladgeometri och egggeometri. De fyra parametrarna avgör i allt väsentligt hur en knivblad uppträder och inte stålets exakta beståndsdelar. 

Naturligtvis finns det extremer där stålets inneboende egenskaper faktiskt visst spelar roll. Moderna varianter som H1 och LC200 till exempel är rostfria material i ordets rätta bemärkelse och det är till följd av ingredienserna i stålmixen. Det kan till och med argumenteras för att de inte ens är stål i egentlig mening. 

Det är för övrigt av det skälet jag inte alls är lika förtjust i D2 som många andra. Det rostar!! Eller förlåt, "oxiderar" vilket gör att det har en tendens att få mörka fläckar så fort man inte oljar in bladen och pillar med knivarna. Lägg därtill att knivar med D2 inte är särskilt lätta att slipa om man lyckats skrämma upp hårdhetsgraden från tillverkarens sida. Vilket ju är en av fördelarna med stålet, det är trots allt ett verktygsstål. 

Men vad är det egentligen jag har emot M390? I grund och botten INGET! Låter det paradoxalt? Förklaringen är enkel, det är ett jäkla bra stål men de flesta knivtillverkare kan helt enkelt inte hantera det. De får därmed inte fram alla de egenskaper som stålet i sig är kapabelt att erbjuda. Så frågan är då varför jag som konsument skall betala dyra pengar för det? Förutom prestigen att det står i specifikationen till kniven. 

Exempel på hur det kan se ut


Det börjar byggas upp en kunskapsbank kring ämnet sedan ett tag tillbaks driven av några aktiva konton på Instagram och YouTube*. De har har helt enkelt börjat med att förutom att genomföra egna tester även Rockwelltesta stålen själva. Resultaten är i vissa fall skrämmande. Sen kan det tilläggas att många av testerna vederlägger fördomar mot Kinesiska tillverkare men inte är helt snälla mot klassiska tillverkare. 

Några av de mer uppseendeväckande resultaten är till exempel att Spyderco som förvisso laborerar friskt med ståltyper sällan uppnår optimala prestanda  hos dem eftersom de härdar även "superstål" väsentligt mjukare än de borde eller snarare exakt likadant oavsett ståltyp. Men värst är Lionsteel som vid upprepade tillfällen vunnit prestigefulla priser på bland annat "Blade". Många av deras knivblad, framförallt deras M390 är värre än dubbelvikt aluminiumfolie, mjukost eller barnbajs. De är värdelösa helt enkelt!

Håller man en hårdhet under 55HRC, i vissa fall nedåt 50 och i något fall UNDER 50 så vet man f-n inte vad man pysslar med! Som en jämförelse mäter Victorinox som är erkänt mjuka med ett enkelt stål vanligen kring 56HRC.

Vore det en enda kniv vid ett enda tillfälle skulle jag inte reagera. Missar kan göras och utveckling pågår. Men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att knivar "bara" har si och så stål. Sist var det i ett samtal kring nya CRK Sebenza 31 där många var besvikna för att de "bara" levereras med S35VN och inte "uppgraderats" i samband med utvecklingsarbetet. Ett stål som CRK för övrigt varit med och tagit fram och som de verkligen behärskar. Detsamma sades om Spyderco Kapara som på samma vis "bara" har försetts med S30V vilket är ett av deras mest frekventerade stål som de vid där här laget kan hantera på ett utmärkt sätt. 

Jag hävdar att det här är en utveckling som drivits fram från tillverkare av fällknivar och främst amerikanska sådana. Det i en ohelig allians av några högljudda knivsamlare av lyxknivar som bryr sig om ingående material än vad de presterar på riktigt.

I Europa är det traditionellt inte lika viktigt med stålsort som försäljningsargument även om den trenden får fäste allt mer även här. Många Spanska märken använder 440-stål, Extrema Ratio harvar på med sitt N690 vilket många amerikanska recensenter avfärdar som mediokert. Och en stor del av Fransk knivproduktion bygger på svenskt stål som 12C27 och senare 14C28N. 

Men en skillnad är att t ex 12C27 just anses vara lätt att arbeta med och värmebehandla. Jag föredrar därför ett optimalt behandlat enklare stål som presterar på topp utifrån förutsättningarna framför ett underutnyttjat överprissatt "superstål"!



/ J - trött


* På YouTube: LuvthemKnives ( t ex https://www.youtube.com/watch?v=1UwLOPDlhlg), Supersteelsteve (https://www.youtube.com/channel/UC76o8bpHyEpBaysM9Pr83Og/videos)
På Instagram: kknives_switzerland, knifesteelnerds, chefcallari,