fredag 26 april 2019

Fredags-EDC XXXVI "Tepe Designs"

Solen skiner, i alla fall i ett försommarvarmt Småland. Det är fredag, cykeln rullar som den skall och humöret är därmed på topp. Inte blir det sämre när det ramlade in en ny kniv igår. Sådant förhöjer alltid humöret. 

"Tepe Designs"


Kniven är en av de senaste i den långa raden från Two Sun Knives. En riktigt sympatisk liten gynnare må jag säga. Det är i alla fall det första intrycket. Materialen skäms inte för sig med kolfiber av riktigt god kvalité, S90V i bladet och en ramlås i titan. Men det som utmärker den är den rena designen som dessutom betonas genom att hela kniven bara innehåller tre skruvar och då är en av dem dedikerat till låsarmsförstärkningen. Själva kniven inklusive clipet hålls samman av pivotskruven och en till. Klurig lösning!

Sen gör den speciella utformningen av flipperfenan att du trots det lilla formatet får plats med alla fyra fingrar. Det eftersom det är bekvämt att hålla över den rundade fenen. En mycket intressant lösning även det! Den lilla kniven har dessutom fått en bladfinish som avviker från Two Suns vanliga satin och märkningen har gjorts mer diskret än vanligt. 

Recension av den här kniven kallad "Dynamo" blir det förstås när den hunnit användas ett tag. 


/ J - fredagsknivmyser


tisdag 23 april 2019

En påminnelse

Hej på er alla glada kniventusiaster!

Det var väl en jäkligt hurtig inledning, inte sant? Tja, något skall man börja med. Jag ämnar bara påminna alla som har Instagram att om ni uppskattar en modern TFF med wharncliffeblad så kan ni just vinna en sådan då jag i samarbete med Two Sun Knives anordnar en "GAW". En till får jag väl tillägga då det inte var så länge sedan den förra gick av stapeln. 

För att vara med i utlottningen räcker det med att gå in under min profil Knivesandbikes och följa instruktionerna. 

Påskfärger och tillika färgerna på Kinas flagga. Det är därifrån den här modellen, Tusk, kommer!


Kniven du kan vinna är en Two Sun TS50 Tusk. En styck förnämligt välgjord modern flipperkniv i titan med sedvanligt lull-lull. Handtag i TC4-titan, blad i D2-stål, keramiska kulor i lager och detent, förstärkning i låsarm med översträckningsskydd och 3d-format clip i titan med dold fästskruv. En sjysst kniv helt enkelt!



/ J - önskar lycka till

torsdag 18 april 2019

Knivrecension QSP Erised

- en katt bland hermeliner

Vad har vi här? En katt bland hermelinerna eller snarare en fastbladare bland fällknivar. Nu är jag knappast främmande för knivar utan gångjärn på mitten heller. Men väldigt få av den typen kommer från Kina så det här är den första i den klassen för mig.  Faktum är emellertid att att jag använder "fastbladare" mest om jag skall vara ärlig. Sett till tid då eftersom brukandet av den typen inkluderar köksknivar av allehanda slag. 

Dagens kniv är allt annat än en kökskniv utan mer av en jaktkniv eller snarare kniv för allroundbetonat uteliv. Plats på scen för Erised från QSP.

QSP QS114 "Erised I"


Jag såg ett par tidiga "recensioner" av den här kniven på YouTube där de inblandande inte var särskilt imponerade. Kniven var en "pass-around" bland några personer och den negativa kritiken centrerades kring dålig kvalitet på grund av ett jack i mellanlägget i handtaget och att kniven var för "dekorativ" för att användas "på riktigt". Lägg märke till att de inblandade aldrig testade kniven utomhus eller i skogen, de bara tittade på den och därefter mer eller mindre sågade de den. Därav mina citationstecken kring recension och på riktigt. Att enbart göra en "table top review" kan jag tycka är ett förfarande som är en smula märkligt när det gäller en kniv som inte är konstkniv med exklusuva material utan ett rent bruksföremål. Resultatet visar tydligt bristerna med den sortens förfarande.

Flera av mina köksknivar har också dekorativa nitar utan att för den delen prestera sämre kan väl tilläggas så dylika argument håller inte riktigt för granskning. 


Skogen är ett ställe att föredra framför skrivbordet om friluftsknivar skall testas


Att säga att Erised närmast är ett prydnadsföremål för att QSP valt att pressa ett mönster i läderfodralet, använda sig av mosaikstift i handtaget och spegelpolera bladet är helt enkelt inte korrekt. Valen är nog snarare ett resultat av kulturella preferenser misstänker jag. Jänkarna som testade kniven jämförde med märket TOPS* till exempel, det vill säga knivar som domineras av mattsvart och är "taktiska" och då är den här kniven förstås närmast att likna vid en påfågel med sin blanka uppenbarelse. Jämfört med en finsk hästhuvudkniv från Kauhava däremot är den här kniven inte särskilt avvikande. Då känns färgvalen plötsligt mer bekanta.   

I det dekorerade men kraftiga läderfodralet hittas en rätt stabil heltångekniv med en totallängd på strax under 22 centimeter. Godstjockleken är 4,5 millimeter och handtaget är gjort av "rosewood". Kniven väger in på 180 gram utan fodral. Således är det en stadig pjäs vi talar om och inte så mycket av smycke.


Blad


Bladformen är en enkel droppoint som fått en full flatslipning. Det som utan tvekan utmärker både bladet och kniven som helhet är förstås spegelpoleringen. Det är inte en favoritfinish det måste medges men det är en smaksak. Jag tycker repor, smuts och fingeravtryck syns för mycket på den typen av blad. Ytbehandlingen fyller dock en funktion då den gör stålet något mer motståndskrafitigt mot korrosion. Längden på bladet är strax över en decimeter, 106 millimeter för att vara exakt.  

En decimeter spegelpolerad droppoint till er tjänst


Stålet är det kinesiska 9Cr14MoV med en hårdhet uppgiven till 57-59HRC. Kniven var tämligen lätt att slipa om så jag misstänker att den inte ligger i den övre delen av det spannet. Det är skillnad mellan medium 57 och höga 59 vilket brukar kännas när stål skall avlägsnas från ett blad. 

Om materialet kan sägas att det återfinns i finrummet bland kinesiska produkter. Det skall inte blandas ihop med enklare varianter av "bokstavsstålen" som 8Cr13- eller 8Cr14MoV eller ännu lägre. Men jämfört med för fällknivar vanligare 9Cr18MoV så är det som synes på beteckningen betydligt mindre krom i kompositionen**. Jag misstänker att det är för att få ett "segare" stål för att klara mer stryk. Men där kan jag ha fel, det får någon med djupare metallurgiska kunskaper uttala sig om. 

Erised är som sagt helt flatslipad, det vill säga bladet tunnas ut från ryggen hela vägen ned mot eggen. Bladet har sedan en tydlig primäregg*** som kompletterar slipfasen. Fabrikseggen var jag inte helt förtjust i konstaterades redan under första sejouren ute i skogen. Bladet bet inte alls som det skulle i framförallt trä vilket gjorde att kniven blev tungjobbad och kändes något klumpig. Eggen ville glida ovanpå framförallt torrare trä istället för att greppa och det kändes som man fick använda mycket kraft för att få bladet genom olika material även i andra sammanhang.  

Eggen var förvisso "stark", det vill säga brant och tjock med mycket stål bakom. Sen var den faktiskt inte särskilt vass heller. Därför drog jag upp primäreggen något för att få en tunnare profil och samt vässade den. Kniven är för liten för att agera yxa så den behöver heller inte ha en egg anpassad för den typen av uppgifter.


En tämligen robust ursprungsegg


Erised fick följa med på några av årets tidigaste tältnätter med tillhörande matlagning och förberedelser för att göra upp eld, ordna sittunderlag i form av granris och liknande uppgifter. Det inkluderade även att skära grenar, spänta ved och lättare vedklyvning.

Det går att använda eldstål tillsammans med bladet även om det inte är idealiskt



Med ny egg biter Erised bättre även i svensk gran


Utöver det har den fått bistå i köket genom att skära bröd, grönsaker och kött i samband med matlagning. Som i tidigare test har jag imiterat lättare jaktsysslor genom att stycka kyckling och bena ur kotlettrad. 

Mer hembetonade arbetsuppgifter som att processa kartong och hårdplast har förstås ingått under testperioden. Allt för att få mer tid med kniven i hand. 


Kartongtjänst, lådor från Matsmart behövde delas innan återvinning. Ett par kartonger från trädgården innehöll jord vilket slet extra mycket på eggen


Efter omslipningen blev den här kniven betydligt bättre men skall jag vara ärlig hade jag velat ha den ännu tunnare så jag funderar på att ge mig på den igen. Den mäter 0,9 mm bakom eggen för övrigt. Men även i nuvarande skick biter den bra i trä och den fulla flatslipningen gör att även kartonger och liknande material är lätta att ta hand om. 

Överlag måste jag säga att jag är nöjd med hur kniven uppträder. Den är ärlig på det viset att den känns att arbeta med som den ser ut. Utan att vara någon expert tror jag att den skulle fungera väl även vid jakt även om jag då hade valt att göra fingerskyddet ännu mer diskret. Men det går bra att smyga fram på bladet för att skydda från spetsen vid urtagning av djur. Sen är stålet rosttrögt, något jag testade genom att lägga kniven ute över natten i fukt.

Kniven är också stadig så någon risk för att den skall implodera föreligger inte. Jag har till och med ägnat mig åt det lätt förbjudna "batoning" eller vedklyvning som vi säger. Givet bladlängden inga större klabbar som ni förstår. Men väl rett vresiga eftersom det var det som fanns när jag skulle elda.  


Handtag


Det inom citationstecken "pråliga" handtaget är gjort med sidor av rosewood som fästs med två mosaiknitar på en heltånge. Handtaget har även ett fånglinehål. Det liksom fingerskyddet är gjorda i mässing som polerats. Med tiden kommer det materialet förstås mörkna och få patina. 

Ett bra och stabilt handtag i rosewood med mosaiknitar


Längden på handtaget är något över elva centimeter. Det borde räcka till för de flesta händer inklusive handskklädda diton även om jag tillhör dem som alltid tar av vantar när jag skall skära något. Tilläggas kan att jag inte bor i närheten av polcirkeln och det sällan är minus trettio grader när jag använder knivar. Men fukt och ett par plusgrader kan vara nog så kallt för händerna.

Märkligt nog känns handtaget aningen kort trots att måtten säger att det borde räcka till. Formen är liksom bladet enkel med en fördjupning för fingrarna bakom halkskyddet varefter handtaget sväller för att fylla handen bättre. För mig fungerar det här handtaget nästan bra. Jag hade velat se att den främre delen av kurvaturen för pekfingret varit brantare så handen kommit närmare fingerskyddet och därmed bladet. Som det är nu vill handen gärna vandra bakåt när man tar i med kniven i hammargrepp. Det är även det som förklarar varför handtaget känns kort tror jag. 


Trots måtten upplevs handtaget något kort i framförallt hammargrepp


Det känns att handtaget är gjort för ett "sabelgrepp" med tummen på ovansidan. Då faller fingrarna på plats och den mjukt rundade bakdelen vilar mot handen på ett bra sätt. Det gör också att du kan hålla på rätt länge med kniven utan att få skav. Handtagets bredd på 18 millimeter hjälper till även om det inte är extremt grovt. 


Fodral


Fodralet är slående med sitt tämligen ornamenterade utförande. Mig påminner det om orm- eller kanske krokodilskinn. Vad man tycker om det är förstås även det en smaksak men det kompletterar knivens övriga utseende. I det pressade mönstret hittas även QSPs logga. Materialet är kraftigt läder som både är sytt och nitat. Ett rätt enkelt men välgjort fodral.

För att hålla kniven på plats används en läderstropp över handtaget. Den fungerar och gör även kniven lätt att dra med en hand något som kan vara bra att kunna om man exempelvis håller ett rep eller något annat med andra handen. Det är bara att snärta upp flärpen med tummen och hala fram kniven.


Det ornamenterade och färgade fodralet sitter rätt högt på bältet


För att fästa kniven finns en läderögla som tar bälten med upp till fem centimeters bredd. Sättet den är fäst på gör att kniven bärs rätt högt vilket jag kan ha vissa invändningar mot. Förvisso sitter kniven säkert men handtaget kan vara ivägen när man rör sig och framförallt går det inte att kombinera den här kniven med en större ryggsäck. Då får man snällt ta av kniven förpassa den till en ficka eller utsidan på säcken. Men det gäller å andra sidan Moraknivar också och min Companion brukar ofta få härbergera i en sidoficka på ryggsäcken. 

Slutsats

Hur lyder domen över "Erised 1"? Ja, intrycken är övervägande positiva men det finns helt klart förbättringspotential. Ett bra försök från QSP som inte når riktigt hela vägen fram är min uppfattning. På ett sätt kan den här typen av knivar var minst lika svåra att formge som en på papperet mer komplicerad fällkniv. Där är det förutom övergripande linjer även teknik och inte minst precision som måste stämma för att slutresultatet skall bli en fullträff. På en fastbladare är de områdena inte fullt lika viktiga. Ett blad fäst till ett handtag - hur komplicerat kan det vara?

Men det är faktiskt i enkelheten svårigheterna lurar. Det handlar på grundläggande nivå förstås om att få till en bladform som fyller sitt syfte och ett handtag som är ergonomiskt ställt i relation till det tilltänkta användningsområdet. Men det finns många olika sätt att närma sig det målet och ett otal sätt att lösa problemen som uppkommer längs vägen.

Utöver funktion krävs för att nå framgång sedan ett utseende som tilltalar publiken, ett prisläge som känns adekvat och förstås lyckad marknadsföring.


Erised i sitt rätta element


Hur väl lyckas QSP med Erised på dessa områden? Utseendemässigt är kniven konsekvent och inte oäven. Ett dekorerat fodral matchas av en kniv som är glänsande och blank med mässingdetaljer och polerat blad. Av mig får den godkänt, personligen drar jag nog mer åt det mer återhållsamma hållet när det gäller friluftsknivar. Köksknivar kan få vara lite pråliga men i skogen får de gärna vara diskreta enligt mitt förmenande.  

Bladformen är väl vald. Inget extraordinärt förutom valet av ytbehandling. Det som kunde förbättras är fabrikseggen. Den var inte tillräckligt vass men framför allt inte effektiv nog. Alla knivar som används slipas förvisso om förr eller senare men då är det första intrycket redan inpräntat. Med ny egg är Erised ett helt annat kapitel som det heter. Den behöver tunnas ut, kniven är ingen huggare så eggen behöver inte vara fullt så tålig. 

Handtaget är väl format med sina mjuka linjer och sitt fylliga akterkastell. Men detaljer i själva kurvaturen kunde förbättras. Som det är nu känns det som kniven är gjort för en person med breda fingrar men tämligen smala händer. En känsla som delades av min bättre hälft som trots att hon har mindre händer än jag tyckte handtaget var något kort. 

Erised är definitivt ingen "påfågel" utan en tämligen robust allroundkniv


På dagens marknad räcker dock inte de faktiska kvaliteterna alltid till vare sig de är utmärkta eller mindre bra. Ett namn är viktigt och vad QSP försöker göra är att slå sig in på en marknad som är rejält konkurrensutsatt. I den här klassen finns det gott om alternativ och problemet för QSP är att de i många kretsar är okända, särskilt för den här typen av knivar. I det sammanhanget blir det diffusa begreppet "prisvärdhet" därför viktigt. Det handlar i mångt och mycket om vad man upplever att man får för sina investerade slantar. 

I det här fallet får man en välbyggd kniv med godkända material även om jag tror att det tar lång tid innan kinesiska stål tvättat av sig lågprisstämpeln de fått i väst oavsett faktiska kvalitéer. Dock kunde finishen på kniven varit något bättre. Mitt exemplar led inte av de brister som beskrevs på Youtube men väl av att passningen mellan tånge och handtagssidor inte är helt jämn till exempel. Där kunde det slipats bättre. Men överlag är det en solid konstruktion och även fodralet är mycket välsytt. 

Prisläget lär därför bli avgörande. I skrivande stund kan jag dessvärre inte svara på vad den hamnar på vare sig i Sverige eftersom det är en relativt ny kniv på marknaden och få affärer för den i sitt sortiment än. Men jag hittade den på någon europeisk sida som säljer den för 76 Euro.  

Det är dock ingen tvekan om att QSP med den här modellen och ytterligare ett par fastbladare samt ett flertal nya fällknivar breddat sin katalog rejält. Det är en spännande utveckling som jag gärna följer. 

Köper den gör du om du vill ha en god allroundkniv som sneglar mot friluftsliv och kanske jakt och som inte återfinns i var mans ägo. 



Specifikationer:

Totallängd: 218 mm
Bladlängd: 106 mm
Godstjockek: 4,5 mm
Bladstål: 9Cr14MoV, RC 57-59
Handtag: Rosewood på heltånge
Vikt: 180g, endast kniv, 240 g med fodral (vägd av mig, uppgivet 248 g)


/ J -

* Som enligt mig gör i princip helt värdelösa knivar. De är sinnebilden för vad som ibland kallas "vässade spett". Alla modeller jag närmat mig så här långt i alla fall.
** Enligt tillverkaren Changjiang Steel Co Ltd, https://www.globalsources.com/si/AS/Ahonest-Changjiang/6008848044114/pdtl/High-carbon-chrome-martensitic-stainless-steel-9Cr14MoV/1066850256.htm
*** Något som ibland fövirrar är att på engelska vänder man på begreppen. Där är "primary bevel" själva slipningen och "secondary bevel" är eggen som avlöser den. På svenska är "primäregg" inte helt etablerat men är det som är i kontakt med vad som skärs. Möjligen kan det hänga ihop med att vi är vana vid "scandigrinds", alltså knivar som faktiskt bara har en egg. Det skall inte bara jämföras engelska utan kanske ännu hellre med japanska där man traditionellt har betydligt fler varianter på grundslipningar och därmed mer utvecklad terminologi kring ämnet. 

tisdag 16 april 2019

Dagens bild nr 173 "Något lite franskt"

En stilla hyllning i knivtappning blir det idag. En hyllning till Notre Dame och jag som inte ens är religiös. Men det var också andra värden som tog eld igår. Hitoriska, kulturella och sociala värden som inte bara är knutna till Frankrike utan till hela mänskligheten. Jag blev lika bedrövad när Talibanerna sprängde  några av världens största Buddhastatyer. De var 1600 år gamla. Men då blev jag även arg eftersom det var människor som planlade och begick illdådet.

Eld är opersonlig men lika oresonlig. Så det var med sorg i hjärtat jag såg delar av "Vår dam" gå upp i rök. Men förhoppningsvis är den grund som står stadig nog att bygga vidare på även om kalksten inte är särskilt värmebeständig. 

Men en grund att bygga på är något symboliskt även det.


"A lil' French"


Knivarna är inte 800-år gamla som kyrkan men väl etablerade i Fransk kultur. En Douk Douk och en Opinel. Den sistnämnda i storlek no 8. Två knivar med kolstålsblad, en slipjoint (riktigt stark sådan) och en med lås. 


/ J - den tillfällige frankofilen

#knivesandbikes  #knivigtvarre

måndag 15 april 2019

Knivrecension Viper "Timeless"

-  en äkta fickkniv

Vipers fulla namn är "Viper Knives by Tecnocut". Lika långt som namnet på företaget är idag listan på knivar de tillverkar. Katalogen har svällt rejält de sista åren och är därför uppdelad i flera sektioner. Allt från traditionella regionala italienska mönster och köksknivar via jakt och friluftsliv till mer "taktiska" knivar av olika slag. De tillverkar även knivar av kända knivmakare som Silvestrelli, Voxnaes och Ansö. Den här kniven kallad Timeless är resultatet av det första samarbetet de gjorde med den mycket erkända Fabrizio Silvestrelli

Viper 5400UL Timeless


Modellen återfinns på hemsidan under kategorin "Gentlemen & Collection". Anledningen står bland annat att finna i det nätta formatet där kniven väger in under hektot med god marginal och inte mäter mer än sexton centimeter utfälld. Lägg därtill en öppningsmetod som är anpassad för lugna rörelser, naturmaterial i handtaget och avsaknad av greppfrämjande åtgärder och klassificeringen blir enkel. Det understryks av frånvaron av clip. Istället leveraras kniven med ett läderfodral att stoppa i fickan. En äkta fickkniv med andra ord.


Blad


Timeless har en bladform, bokstavligt talat. Det vill säga bladet på den här kniven påminner om ett löv med sin bredd och böljande linjer. Utseendet förstärks av att eggen har en aning s-form och att en elegant och uttalad falskegg följer bladryggen. Finishen är en blank satin och märkningen är Vipers sedvanliga med logotyp och namn på bladet. På bladtangen hittas Silvestrellis märkning och på motstående sida återfinns knivstål och kvalitetssymbolen för Maniagos knivmakare - ett M i en cirkel. 


Ett blad, både bildligt och bokstavligt. Lövet mäter 7 cm på längden


I det flatslipade bladet återfinns ett klassiskt svenskt "Moraknivsstål" - 12C27. Viper uppger att det är härdat till 55-57HRC i det här fallt vilket är mjukt.

Så låga Rockwell-tal är jag inte helt förtjust i när det handlar om fickknivar eftersom det vanligen innebär att eggen inte håller skärpan särskilt länge. Det skall alltid vägas mot att det räcker med ett par tre drag på ett slipstål för att få kniven vass igen. Men till skillnad från i köket är det inte något man råkar ha med sig dagligdags i fickan. Bladstålet klarar betydligt mer och jag ser inte poängen att hålla en liten fickkniv så mjuk. Men kanske har man sneglat åt grannlandet Schweiz för de klassiska Victorinox-knivarna ligger i det häradet de också. 

Stålet känns igen för oss svenskar, klassiskt "Moraknivsstål" - 12C27


Formen på bladet är inte enbart harmonisk att se på utan fungerar utmärkt till alla de småsysslor kniven är ämnad för. Sen överraskar den en smula med att vara riktigt bra att skära till exempel kartong med. Det har med geometrin att göra. I det fallet är inte skärpan avgörande utan snarare den fulla flatslipningen i kombination med det tunna godset. Det gör att kniven även i semi-vasst tillstånd närmast glider genom dylika material. Den egenskapen gör även att det mjuka stålet faktiskt känns mer uthålligt än vad det är. Det vill säga precis som de flesta köksknivar skär den rätt bra även när den inte är rakbladsvass. 


Handtag


Timeless är inte inte helt lätt att plocka isär. Eller mer korrekt är kanske att säga att det går utmärkt men att konstruktion på den här kniven är tämligen komplicerad. På utsidan återfinns skollor i trä. De kan fås i olika varianter och det här exemplaret har ytterkläder av olivträ. Sen finns även kniven i utförande med bolster. Träpanelerna är i det här utförandet fästa med tre mycket små skruvar vardera. De är för spårmejsel storlek 2,5 så viss försiktighet krävs eftersom dimensionen är klen. Risken att dra sönder skruvhuvudena är påtaglig.  

Under skollorna hittas en en ram i stål som inte är lättad på något vis. Den är i sin tur sammanfogad med två stycken skruvar som till skillnad från utsidan kräver för knivar mer standardiseraade torx. Det är även här som den justerbara pivotskruven återfinns. Den är inte anpassad för vare sig torx- eller spårmejslar, nej här krävs en liten nyckel eller tång som mothåll. Att justera eventuellt glapp i bladet är således görbart men omständligt. 


Under de skruvade skollorna i olivträ gömmer sig en stålram samt en justerbar pivotskruv


Sidorna är lätt välvda och formen förstärks av distansen i ryggen som sticker ut en bit ovanför ramen. I förbifarten kan nämnas att Viper är ett av ytterst få företag som i sina specifikationer uppger vilket material som ingår i skruvar och ram. För Timeless gäller AISI 301 för ram och lås, AISI 430 för ryggen och AISI 303/304 för skruvar och pivot. Det är en detalj som fler borde ta efter i sina kataloger.

Ett relativt komfortabelt handtag givet storleken


Handtaget är tämligen bekvämt givet formatet. Tre fingrar faller naturligt framför den lilla klack som finns på handtaget och lillfingret hamnar ovanpå densamma. Det ger ett tillräckligt stopp för att handen inte skall glida bakåt. Framåt finns inget fingerskydd men det här är verkligen ingen kniv man skall sticka med så det stör inte mig. Storleken räcker till för att hela handen skall få plats men det är med nöd och näppe. Om du vet med dig att du är begåvad med korvfingrar så blir det här en trefingerskniv. Men det är också längden som räddar kniven i exempelvis "sabelgrepp" eftersom det något spetsiga avslutet på handtaget annars skulle vara obekvämt mot handflatan. Som det är nu hamnar den mer inuti handen om ni förstår vad jag menar. 

Sidorna är lätt välvda och det rundande, polerade mellanlägget i ryggen höjer sig över handtaget


Eftersom handtaget inte dikterar hur kniven skall hållas fungerar det i alla grepp. Något som jag inte är helt vän med är hur skarp spetsen på "näbben" är. Alltså inte bakänden på kniven utan den som återfinns på undersidan. Den känns ibland och det är bara onödigt då det vore enkelt att runda den något mer. Jag tror inte heller att det skulle påverka designen negativt.  


Öppning och lås


Timeless får nog kategoriseras som en "frontflipper" även om bladet i egentlig mening inte kan "flippas" fram. Om man inte räknar in mycket övning och är nöjd med att i genomsnitt ett försök av tre lyckas. Snarare är öppninsmekanismen en förlängd tang á la frontflipper men mer konstruerad för att öppna kniven lugnt och stilla. Har man väl insett det är funktionen inte bara bra utan utmärkt. Det är lätt att komma åt och mönstringen på den i övrigt rundade och mjuka ryggen ger gott fäste för tummen. Själva gången är sedan mjuk och behaglig. 


Nästan en frontflipper


Efter ett tag behövdes dock pivotskruven justeras. Den gängade upp sig något och gjorde att ett litet spel uppstod i bladet. Det är inga problem att dra åt skruven men något omständligt då kniven delvis måste demonteras i och med att pivotskruven är dold under skollorna. Som sades tidigare är konstruktionen på den här kniven inte helt enkel. En droppe gänglåsning gjorde susen och bladet är nu mycket stabilt i sidled. 


Ett underkänt liner-lås


Låser gör den här kniven med en liner lock. Den delen kunde i mitt tycke varit betydligt bättre och är något av den här knivens akilleshäl. Problemet är inte den initiala tillförlitligheten. Kniven låser varje gång och låsarmen glider inte över till motsatta sidan av bladbasen. Inte heller är det särskilt svårt att släppa även om den är något dold trots en fördjupning i motstående träsida. Så långt är allt väl.

Problemet uppstår när man känner på styrkan i låset, hur mycket det tål. Det imponerar inte på det här exemplaret i alla fall.

Orsaken står att finna i de ingående delarna som är något för polerade i kombination med geometrin på bladtangen. Det är sympatiskt med god finish men det gör även att den här kniven inledningsvis led av rejält "lock slip" det vill säga att låsarmen glider av bladbasen om bladet utsätts för tryck från fel håll. I det här fallet så illa att det till slut gick stänga kniven utan att släppa låset alls!

Lösningen var inte så långt borta men jag fick demontera kniven igen och böja till låsarmen rejält för att åstadkomma mer motstånd i den. Förfarandet är möjligt i och med att det är stål det handlar om. Därefter fungerar låset tillfredsställande men är inget du satsar ditt liv på. Eller utsätter för "spine whack" heller för den delen. Med lite vilja kan jag troligen forfarande stänga kniven med låset på plats. Men nu krävs det i alla fall muskelkraft innan det sker.


Att bära


Med kniven följer ett litet läderfodral att förvara kniven i. Det talar sitt tydliga språk om hur den är tänkt att bäras när den inte används. Fodralet är enkelt och sytt i tunt smidigt läder. Av den typen som utvecklar en snygg patina över tid kan tilläggas. 


Kniven bärs antingen löst i fickan eller i medföljande fodral som skydd för träskollorna


Timeless är extremt lätt och även i sitt fodral väger den in på nätta 87 gram. Enbart kniven tippar vågen på drygt åttio gram. Men en hopfälld längd på 9,6 centimeter skrämmer den ingen. Möjligen kan den som föredrar clip, knivar som sitter högt i fickan eller till och med har någon "wave-funktion" rynka på näsan. Tänk istället klassisk fickkniv och du får bilden klar för dig. 


Sammanfattningsvis

Den här lilla fällkniven förtjänar verkligen epitetet "gentlemannakniv". Den är liten, nätt och elegant. Något som understryks av att clip saknas och att naturmaterialen i handtaget skyddas av det medföljande läderfodralet. Kombinationen av det och typen av öppningsmekanism gör att det här inte är bladet du snärtar fram med vindens hastighet. Något som jag finner alldeles utmärkt i det här fallet. Omväxling förnöjer brukar jag hävda och jag har inte alltid bråttom. 


Timeless är en kniv som går bättre ihop med en kaffekopp än en mugg om man uttrycker det så


Designen är utmärkt men utförandet - finish och byggkvalitet får blandat omdöme av mig. Några områden är utmärkta, andra mindre bra. Det finns petitesser att anmärka på som att eggen inte är helt jämn mot spetsen till och att en svepande "plunge line" gör att eggen inte börjar direkt där den skall. Sedan sticker skruvarna  ut en bit på insidan av ramen. Inte tillräckligt för att skava mot bladet men det ser lite slarvigt ut. Jag kan även tycka att några val är märkliga som att blanda olika typer och skruvdimensioner i samma kniv. 

Men framförallt är låset en miss. Här har man faktiskt slarvat rent ut sagt. Det är möjligt att det något som är begränsat till just mitt exemplar men med tanke på konstruktionen tror jag inte det. Vinklarna för mötet mellan blad och lås är troligen inte helt genomtänkta eller så är det bara den glatta ytan som är problemet. Hur som haver uppstår "lock slip", låsarmen glider. Det går dock att hjälpligt ordna själv. 


Tilltalande estetik i lättviktsformat, Viper Timeless


Som kontrast är bladfinish, behandlingen av träskollorna och de mjukt rundade metalldelarna riktigt väl utförda. Det gäller även bladcentreringen som är perfekt och frånvaron av glapp eller spel i bladet när det är rätt justerat. Den positiva kolumnen kan byggas på med ett blad som ser bra ut men framförallt är kompetent och ett handtag som fungerar väl till lättare uppgifter. Men den största posten på pluskontot är själva utseendet. Det här är en riktigt snygg kniv!

Viper Timeless är en kniv för den som söker en elegant och tjusig fickkniv med ett utseende som flirtar med äldre tider och italiensk tradition samtidigt som den är modernt byggd. Det innebär att den kan plockas isär, är försedd med enhandsöppning och liner-lås. Lägg därtill ett bra knivstål och att den faktiskt skär riktigt bra och du har en sympatisk kompanjon att umgås med. 

Namnet är välfunnet i det här fallet. Fabrizio Silvestrelli har med den här kniven skapat något som är tidlöst rent utseendemässigt. Sen kunde designen tjäna på något bättre genomförande för att nå allra högsta betyg.  



Specifikation:

Längd utfälld: 167 mm
Längd hopfälld: 97 mm
Vikt: 82 g
Bladlängd: 70 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: Sandvik 12C27, 55-57 HRC
Handtag: Olivträ på stålram
Lås: Liner lock

Producerad av: Viper Knives, tillverkad i Maniago, Italien


/ J - skruvar och muttrar något

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 12 april 2019

Knife review QSP Erised

- what do we have here?

Something rare showed up a while ago, a fixed blade among all folding knives. I'm hardly a beginner when it comes to fixed blades but very rarely this kind of knives comes from China so this is a first for me. The truth be told I use fixed blades way more than folders. That is if you take into consideration actual cutting time since that includes kitchen knives which are used daily around here.

Today's knife is anything but a kitchen knife but more of hunting- or an all-purpose outdoors type of knife. It's time to introduce QSP Erised

QSP QS114 "Erised I"


I watched a couple of early "reviews" of this particular model on Youtube where the persons involved weren't exactly amazed. The knife was circulating in a "pass-around group" and the negatives were mainly focused on bad quality because of a nick in the handle and the fact that they thought it looked too "ornament" to be used "for real". I personally don't quite understand their comments since they actually never tested the knife in an outdoors situation. They looked at it (perhaps used it on cardboard) and then more or less pulled it to pieces. That's the reason for my quotation marks around the words review and for real. Just doing a tabletop review of a knife that is not an art knife in fancy materials but an everyday use object is a very strange approach in my eyes.

By the way, several of my kitchen knives also have decorative pins without doing any worse as cutting tools so that argument isn't really valid. At least not in my eyes.

A forest is a better place than a desk to test these kinds of  knives


To say that Erised is more of an ornament than a knife just because QSP chose to do a pattern on the sheath, use mosaic pins and a mirror polished blade is simply put not correct! The choices made are probably more a result of cultural preferences or personal taste than anything else I suspect. The people who tested it was north Americans and some person compared it to knives from TOPS. That is matt black and "tactical" and in comparison, this knife, of course, more resembles a peacock than a crow with its shiny appearance. But put against say a "Horsehead" knife from Kauhava in Finland, for instance, this knife doesn't stand out that much. It is a matter of perspective.

In the decorated but heavy leather sheath, you find a sturdy full tang knife with a total length of around 8,6 inches. The stock thickness is 11/64 inch (4,5mm) and the handle made out of rosewood. The knife alone weighs in at 6,3 ounces. Thus it's not much of jewelry but a quite sturdy tool.   


Blade


A simple drop point is never wrong and here it is accompanied by a full flat grind. What distinguishes both the blade and the knife as a whole is, of course, the mirror polish. I must admit It's not my favorite finish but it is a matter of taste. For my liking, it shows scratches, dirt, and fingerprints too easily. But the polish does fulfill a function since it helps preventing corrosion even if the steel is stainless. The length of the blade is a tad bit over 4 inches, 4 and 11/64 to be more exact.

4 inches of mirror polished drop point, at your service


The steel is the Chinese 9Cr14MoV with a specified Rockwell hardness of 57-59. The knife was rather easy to sharpen so I suspect that you find this blade in the lower to mid end of that range. The difference between medium 57 and high 59 is usually felt when sharpening or reprofiling.

This steel is towards the higher end of Chinese products as far as I know. It is not to be confused with simpler versions of the "alphabet"-steels like 8Cr13- or 8Cr14MoV or even lower grades. But compared with 9Cr18MoV more often seen in folding knives there is less chrome in the mix according to the producer**. I suspect that is to get tougher steel that can take more abuse. But I might get that wrong so somebody with deeper knowledge in metallurgy can correct me.

As said before Erised is full flat ground, that is the blade is thinned out all the way from the back down to the edge. The blade also has a distinct secondary edge. Already on the first trip to the forest, I noticed that the factory edge wasn't something I was crazy about. It didn't bite the way I wanted in foremost wood and that made the knife feel heavy to work with and somewhat clumsy. The edge wanted to glide on top of dry wood instead of biting into it and it felt like you have to put a lot of force behind cuts in other materials like rope, cloth, and cardboard as well. 

The edge was certainly strong, that is rather steep and with much steel behind it. But in addition, it wasn't that sharp either. That's why I widened the secondary bevel a bit to get a bit more aggressive profile and sharpened the knife. Since this knife is no hatchet or not even a large camp knife I don't think it's necessary with such strength.


A rather robust factory edge


Erised was my partner during some of this year's earliest camping and that brought tasks like outdoor cooking, fire preparation, and other camp chores. It also included cutting branches, whittling and lighter batoning.

You can use fire steels with this blade even if it's not the best


With a new edge, the knives bite even in Swedish spruce


Besides that Erised have aided me in the kitchen in cutting bread, vegetables, and of course meat. As usual, I have imitated lighter hunting chores by cutting and deboning chickens and different kind of meat.  

Of course, there have also been more home-oriented tasks as well during the test period and that includes cutting cardboard, plastic, fabrics, and rope of different kinds. Mostly to get to spend even more time with the knife and testing it in different materials as well.  


Cardboard duty for Erised. Some of the boxes from the back yard had some dirt in them that really tested the edge


After resharpening the blade this knife performs much better but to be honest, I want it to be even thinner so I'm planning on hitting it with a sharpening stone again. But already in the current state, the edge bites in wood and the full flat ground makes disposal of boxes and the like a breeze.

All in all, I must say I'm pleased with how this knife performs. It gives an honest impression, it feels in hand the way it looks so to speak. Without being an expert I think it would do fine also as a hunting knife even if I personally would have opted for a smaller finger guard for a pure skinner. But you can sneak up with a finger on the blade to protect the tip from penetrating intestines. Also, pinch grips work decently. Another welcome property is that this steel is very stainless. Something I tested by leaving the knife outside in the yard for a couple of nights.

The knife is also very sturdy so there is no risk for the knife to self destruct any time soon. I have even done some of the "forbidden" tasks for smaller knives like batoning. Given the blade length, it wasn't any larger pieces of wood but gnarly ones instead. Erised rose to the occasion and managed just fine.   

Handle


The within quotation mark flashy handle is made with sides of rosewood that is pinned to a full tang with two mosaic pins. The handle also comes with a lanyard hole. Both the lanyard tube and the finger guard is made out of polished brass. With time and even more use, the material will darken and get a patina.


A rather nice and sturdy handle with sides of rosewood fixed with mosaic pins


The length of the handle is a bit shy of 4,5 inches. It should be enough for most hands, including gloved ones even if I personally always remove hand protection when cutting. I might add that I don't live close to the arctic circle and it's therefore rarely that cold when I use my knives. On the other hand, a few degrees above freezing combined with wind and rain is rather cold for the hands as well.

Strangely enough, the handle feels a tad bit too short despite the measurement tells me it should be sufficient.

The handle shape is clean and simple with a groove for the fingers behind the guard and a palm swell towards the end to fill the hand better. For me, this shape almost works well. I would like to see a more acute angle of the groove near the guard. I want it to be more rounded and less prolonged so the hand comes closer to the guard and thus the blade. As is my hand feels pushed backward when using the knife in a hammer grip. I also believe that is the reason why the handle feels short. 


Despite the measurements, the handle feels a tad short in hand


It feels obvious that the handle is made for a saber grip with the thumb on top. In that position, the fingers naturally fall into place and the rounded back of the handle rests in the palm in a sympathetic manner. The knife is really comfortable to hold this way and you can work for quite a while without the handle creating any hotspots. 


Sheath


With it's ornamented surface the sheath is rather striking. It reminds me of a snake- or maybe alligator skin. What you think of that is, of course, a matter of taste but it sure complements the look of the rest of the knife. The logotype is almost hidden in the debossed leather. The material is sturdy leather that is both stitched and riveted. A simple but well-made sheath.

In order to keep the knife in place a leather strap over the handle is used. It functions well and also makes the knife easy to draw with one hand. Something that might come handy if you are holding something like a rope with your other hand. But the strap doesn't hold the knife firm enough to prevent some slight rattling. A detail that could be improved.


The embossed and colored sheath rides pretty high on the belt


The sheath comes with a loop that can handle belts up to 2 inches wide. The sheath rides rather high as can be seen on the photo above and that is something that I don't always like. For sure the knife is secure but can be in the way both when moving but above all, you can't combine this knife with a larger backpack. Then you have to remove the knife and put in a pocket or outside the backpack instead. But that goes for Mora knives as well and that's why my trusty Mora Companion often travels that way.  


Conclusion


What's the verdict for "Erised 1"? Well, the impressions are predominantly positive, but there is clearly improvement potential. A good attempt from QSP that does not hit the mark entirely is my opinion. In a way, this kind of knives can be as difficult to design as an on paper more complicated folding knives. When making folders you not only have overall lines to consider but also precision and technique in order to get everything right. On a fixed blade those areas aren't as important. A blade connected to a handle, how hard can it be?

But that is a fraudulent simplicity and there within lies the difficulties. On a fundamental level, it is all about creating a blade for a certain purpose and a handle that is ergonomic and user-friendly in relation to whatever area of use intended. But there are many ways of approach that goal and a number of ways to solve the problems that arise along the way.

Besides proper function, you also need looks that speak to the audience, correct pricing, and successful marketing. All the usual stuff.  


Erised in its right habitat


How well does QSP succeed with Erised in these areas? In appearance, the knife is consistent and not amiss. An embossed sheath is the first that meets the eye and it's matched by a knife that is shiny with brass details and a highly polished blade. 

This knife gets a pass from me regarding looks, personally, I prefer a little more restraint when it comes to outdoor knives. I don't mind kitchen knives being a little showy but out in the forest knives can be more subtle and discreet to fit my taste. I would prefer a nice satin as blade finish.

The blade shape is well chosen. Nothing extraordinary except for the finish. What could be better is the factory edge. It wasn't sharp enough but most of all not effective. All knives that are used must be resharpened sooner or later but at that point, the first impression is already imprinted. With a new edge, Erised is a whole new chapter or rather a new knife. The edge needs to be thinned out. This knife is certainly no chopper so the edge doesn't need to be so sturdy. 

The handle is well made with sweeping lines and an ample sterncastle. But details in the curvature could be improved. As it is now the handle feels a bit like it's made for a person with very fat fingers but slim hands. A feeling that is shared with my better half who despite having much smaller hands than me thought the handle was too short. 

Erised is definitely not a "Peacock" but a rather robust outdoor knife

On today's market, however, the actual qualities are not always enough, whether they are excellent or less good. A name is important and what QSP is trying to do is get into on a market that is very competitive especially in this day and age.

Knives in this class are plenty and the problem QSP is facing is that they are less known, especially for this type of knife. Yet, I might add. In this context, the diffuse concept of "affordability" is therefore important. Simply put - the perceived value for your investment money will determine whether to buy this knife or not.

In this case, you get a well-built knife with decent materials although I believe it will take a long time for Chinese steels to get rid of the "low-budget" label they are associated with here in the West despite actual quality and properties. However, the finish on this knife could have been slightly better. My copy didn't suffer from the flaws described on YouTube but areas like the fit between the wood and the tang could be smoother and the plunge-line is interfering with the sharpening notch. But overall the knife is solid construction and also the sheath is very well executed. 

Pricing will, therefore, be decisive. At the time of writing, I can't exactly tell you how much it will be because it is a relatively new knife on the market and it is not widely available yet. But I found it on a European site that sells it for 76 € which is around the same amount in dollars.

In any case, there is no doubt that QSP with this model and some other fixed blade knives together with a number of new folding knives broadened their catalog considerably both in numbers and styles. It is an exciting development that I like to follow.

This is a knife for those who want a good, versatile cutting tool that aims for general outdoor life and perhaps some hunting and fishing. As a bonus, you get a knife that not everybody else has.



Specification:

Length Overall: 218 mm
Blade Length: 106 mm
Stock Thickness: 4,5 mm
Blade Steel: 9Cr14MoV, RC 57-59
Handle: Rosewood over full tang
Weight: 180g, knife alone, 240 g including sheath (weight by me, claimed 248 g)


/ J - on the hunt (for more knives)

* According to my experience so far they don't make knives but the picture perfect "sharpened pry bar". 
** According to the manufacturer Changjiang Steel Co Ltd, https://www.globalsources.com/si/AS/Ahonest-Changjiang/6008848044114/pdtl/High-carbon-chrome-martensitic-stainless-steel-9Cr14MoV/1066850256.htm

torsdag 11 april 2019

Dagens bild nr 172 Tärningsspelaren


The dice man är en kultförklarad bok skriven av Luke Rhinehart. Den fick tjäna som inspiration till dagens bild. Eller snarare så ligger förfarandet bakom hur knivarna valdes ut. När det gäller antalet möjliga EDC-kandidater så är de....hm, många. Adderas till det att jag oftast bär minst två knivar på min person så blir antalet kombinationer nästan oöverskådligt till slut. Ja, inte matematiskt då utan mer praktiskt kanske är bäst jag tillägger. Annars kommer en god vän som är matematiker gå i taket. 

Lösningen på problemet blev greppa några knivar ur högen eller snarare från hyllorna och lådorna och låta tärningen bestämma. Enligt den blev det #titaniumthursday eller på ren svenska Titantorsdag

Så kan det gå!

"Dice Man Light"


Knivarna känns troligen igen av de flesta. De kommer från Kizer och den större är designad av den tyske knivmakaren Uli Hennicke och är döpt till "T1". T:et står för "Task" eller uppgift. Den  mindre kniven är den på sistone rätt uppmärksammade "Feist" formgiven av Justin Lundquist. Anledningen till att den kommit i ropet igen är att den släppts i en version två som är trendriktig med hål i handtaget och ett wharncliffe-inspirerat blad. Det skall ju vara så nu för tiden eftersom att ett antal Youtube-personligheter i knivvärlden tjatar om hur "bra" den typen av blad är för EDC-bruk. Det håller jag inte ALLS med om. Möjligen undantaget om den enda arbetsuppgiften är att öppna kartonger innehållande nya knivar att tillföra samlingen. Annars föredrar jag blad som är mer allround.


/ J - spelar tärning

PS. Kedjan är en bit av en Shimano Dura Ace som blev över vid sista bytet. Jäkla bra kedja!

#knivesandbikes  #knivigtvarre

tisdag 9 april 2019

Knivrecension Ahti Leuku - En kniv för riktiga män

...eller kvinnor med mycket stora händer!

Ingen medveten sexism här då rubriken refererar till den väl tilltagna volymen på handtaget som exkluderar de med mindre händer och till dem hör vanligtvis kvinnor. Men det ämnar jag återvända till något senare. I den här recensionen skall jag beskriva mitt första möte med knivar från finska Ahti.


Ahti Leuku 18 (9618)


Vad vi har framför oss är en klassisk skandinavisk kniv med rötterna långt upp i norr, i Sápmi faktiskt. På finska en "leuku" eller kanske en "lapinleuku". Där är jag osäker på språkbruket då "lapp" är nedsättande och ett omodernt ord för samer på svenska. På finska kanske ordet har en annan klang måhända. Mer korrekt kanske är stoera niibi? Det lär helt enkelt betyda "stor kniv" och det kan det här sägas vara då den mäter runt en fot i strumplästen. 

Ahti Leuku omgiven av två andara "stora knivar", underst en Lapinleuku från Martiini och överst en 
8" samekniv från Knivsmed Strömeng AS


Kniven är en Ahti, ett märke som tillverkas far och son Reino och Janne Kamppila. De är knivsmeder från Kauhava i Finland. Ett område som förvisso inte ligger lika långt norrut som rötterna till den här knivtypen men som är till brädden fyllt med knivtradition. Det är regionen från vilken även de berömda hästhuvudknivarna kommer och här hittas även Iisakki Järvenpää.


Blad


Den här modellen är en Leuku 18 där siffran står för bladlängden. I det här fallet hela 180 mm vilket är den största i en serie av tre. De andra knivarna har blad på 14 respektive 9 cm.  

Bladet är gjort av ett kolstål som fått ett tillskott av vanadium. Kolhalten är hög (0,8%) och härdningen uppges till höga 59. Ett hårt blad med andra ord vilket borde borga för god skärpevaraktighet. Stålet kommer från Laurin Metalli. 


18 cm kolstålsblad med skandinavisk slipning, enkelt, klassiskt och effektivt


Formen på bladet är traditionell vilket innebär en helt rak rygg med en lång egg att skära med och en liten och mjukt rundad buk upp mot spetsen. Bladformen ger en mycket stark och duglig spets så behövs det exempelvis borras i något så går det utmärkt. Den långa eggen gör det lätt att utföra svepande skär som när man arbetar med kött eller flår djur till exempel. Knivtypen har som bekant mycket lång historia och den har utvecklats för att vara ett allroundredskap för att röja buskar, processa brasved, rensa fisk, flå och stycka djur och tillverka diverse hushållsföremål med. En samisk variant på "multitool" helt enkelt.

Bladet har förstås en "sabelslipning" utan sekundäregg eller vad som på engelska har kommit att kallas "Scandi grind". Det betyder egentligen bara att kniven har en slipfas som börjar ungefär halvvägs upp på bladet. I den här delen av världen är det inte så exotiskt. Alla som sett en Morakniv vet vad det innebär. Finishen på den slipade delen är en halvblank satin. Den flata delen av bladet är mörk och lämnat obehandlat.


Märkligt nog är den stora Ahtin den mest neutralt balanserade av dessa fyra knivar


Kniven var vass redan från början men blev ännu lite bättre efter några drag på en strigel. Annars är slipningen utmärkt, både jämn och symmetrisk*. Redan när man håller kniven känns att den vill gå loss på saker. Något som kanske förvånar när man betraktar Ahtin på avstånd är att balansen är helt neutral. Den återfinns vid övergången mellan handtag och bladfäste. Det gör kniven betydligt kvickare i hand än vad man kan förledas att tro av utseendet med det tilltagna bladet. Det blev även tydligt då den ställdes mot några andra knivar som Mora Companion och Helle Temagami med betydligt kortare blad.

Visst har jag skurit en hel del kartong med kniven, mest för sakens skull och för att är lätttillgängligt. Ahtin gör det med den äran. Den här typen av knivar har nämligen en markant fördel jämfört med många andra fastbladare i motsvarande storlek med annan härkomst. Med det menar jag att många knivar med ursprung i t ex USA och särskilt de med tillägget "camping" eller "survival" är väsentligt tjockare över ryggen. Oftast med över fyra millimeter men inte sällan med både fem och till och med sex millimeters godstjocklek. Här är den tre vilket gör att kniven är väsentligt mycket effektivare i den här typen av material.

Men det är trots allt inte bland flyttkartonger, buntband, pet-flaskor och liknande den här kniven gör sig allra bäst. Det är i skogen med uppdrag att hugga grenar och sly, förbereda brasmaterial och kanske något att äta. Eftersom jag inte är jägare fick kycklingar och några bitar karré med ben på hemmaplan agera stand-in för vilt. Som kanske är bekant för många är "skandinaviskt" slipade knivar inget vidare när det kommer till hårdare födoämnen som rotsaker och fastare frukt som äpplen. Då vill de gärna klyva ämnet istället för att skära. Det gäller även den här kniven. I kött som mer eftergivligt uppstår inte det problemet. Istället biter skärpan i kolstålet riktigt bra. I och med den stabila eggen är det heller inga problem att använda den som improviserad köttyxa och hacka upp kycklingskrov till sås. Grövre än så går jag sällan med knivar om det inte VERKLIGEN behövs. Till det finns andra verktyg. Läs yxor och sågar.

Vid röjning av sly och kvistande av gran är det långa bladet en tillgång


Vid kötthantering är det långa bladet både en tillgång och en liten nackdel. Det är lätt att göra långa snygga snitt, skiva och filea men det är något bökigare med småpill givet knivens mått.

Bättre ändå är förstås kniven när stugknuten passeras och kosan styrs ut i skogen. Att hugga mindre grenar och sly är ren fröjd med Ahtin. Det långa bladet gör det lätt att träffa och balansen att den är kvick och lätt att arbeta med. Det märktes till exempel när jag ordnade sitt- och liggyta av granris. Den är dock inget för tjockare material, därtill har den för liten massa i mitt tycke. Själv upplever jag inte det som ett problem då jag oftast medför en fällbar såg som komplement till mina knivar om jag misstänker att det behövs.

För att vara såpass lätt fungerar den tämligen effektivt att hugga med så länge materialet inte är för grovt


Det går även att spräcka ved med kniven även om det inte är något jag generellt rekommenderar


Däremot går det utmärkt att ägna sig åt viss "batoning" eller på ren svenska - att spräcka ved med den här kniven. Bladet är långt nog för att gå igenom något tjockare grenar och även här är slipningen en tillgång. Men behöver jag verkligen ta i använder jag Ahtins utmärkta egenskaper till att karva till en liten kil i trä att banka på istället. Då riskerar jag inte min dyrbara kniv. En metod som så kallade "överlevnads"-nissar ibland kanske borde fundera på? Apropå överlevnad så är Ahtin inte helt komatibel med eldstål. Till det är ryggen lite för välgjord, slipad och lätt rundad helt enkelt. Vill man få till en kant får man slipa dit en själv någonstans.

Det är inte bara grövre sysslor involverande trä som är roligt med den här typen av kniv. Att spänta ved, göra "feathersticks" eller att avkopplingstälja en stund är en ren fröjd. Vad som kom som en överraskning för mig var att vid arbete med trä är Ahti Leukun bättre än både Helle Temagami och Mora Companion. Två knivar som annars är gjorda just för att vara bra i sådana material. Det är något med eggen, kanske vinkeln, som gör att den biter bättre.


Handtag


Konstruktionen av kniven är liksom formen traditionell med en genomgående "råttsvans"-tånge som är nitad i den bakre plattan på handtaget. Den kompletteras av motsvarande mässingsplatta mellan blad och handtag. Att det är just mässing som använts är inte en slump. Av hävd och tradition skall en äkta samekniv ha något element av mässing då metallen anses helig och motverkar otur och skyddar ägaren bland annat.

Själva handtaget är gjort av masurbjörk som sedan fått en behandling med en linoljeblandning som skyddar mot fukt och smuts. Det är även den som gör handtaget mörkt. Som en bonus förstärker behandlingen den naturliga ådringen i träet vilket gör att varje kniv blir unik till utseendet liksom alla knivar med naturmaterial i handtagen. I Ahtis modellprogram har de rostfria knivarna försetts med ljusa handtag och kolstålsknivarna mörka. Resultatet blir i mitt tycke mycket visuellt tilltalande. En jäkligt snygg kniv helt enkelt. 

Ett väl tilltaget handtag i oljad björk som fått ett litet fingerskydd


Förutom att se bra ut så känns handtaget riktigt bekvämt och stabilt i handen. Särskilt gäller det efter en stunds arbete med kniven. Omfånget och volymen gör handen mer avslappnad eftersom man inte behöver hålla lika krampaktigt hårt som kan vara fallet med tunnare grepp.

Men det är inget som känns helt naturligt från första stund och som sades inledningsvis, det passar inte alla. Min dam prövade den och hennes första intryck var "handtaget är för stort, jag når inte runt". Själv hajade jag till första gången jag greppade kniven. Känslan att inte med lätthet nå runt själva handtaget var en smula ovant. Så små händer har jag inte och särskilt stor kontrast blev det då jag ofta skriver om fällknivar som alltid är tunnare eftersom de skall kunna bäras bekvämt i en ficka. Vad gäller fastbladare är Moraknivar min vanligaste referens och i relation till dem är det här handtaget betydligt mer tilltaget.

I den avslutande plattan syns råttsvanstångens avslutning


Annars känns den varma "träkänslan" igen från många andra bra skandinaviska knivar. Särskilt för utomhusbruk i busväder är trä ett bra material då det inte blir lika jäkla kallt som exempelvis metall. Det händer trots allt att det är vinter eller regnar i det här landet. I det här fallet är träet slipat med inte polerat för att ge bättre fäste, särskilt vid väta.

För svenska och skandinaviska läsare behöver knappt tilläggas att den här typen av knivar vanligen saknar all tillstymmelse till fingerskydd. Just den här modellen har dock en rudimentärt sådant. Anledningen är helt enkelt att det mycket sällan behövs mer. Kniven är gjord för "draw cuts", skär där du drar kniven mot dig. Därför är traditionella skandinaviska handtag bredare baktill istället för framtill. Vill man nödvändigtvis hugga i något med spetsen placeras handen lämpligen på bakkappan. Den metoden är även utmärkt när man vill borra hål i något med spetsen. Fördelen med att inte ha ett stort fingerskydd är att du kan smyga fram handen riktigt nära eggen för småjobb samt att det inte finns något som är i vägen när du skär mot platta underlag.


Fodral


Ahti kommer med ett klassiskt fodral som förutom bladet täcker ungefär halva handtaget. Det är tillverkat av kraftigt läder av god kvalitet. Utförandet och sömnaden är felfri. Utöver sömmen hålls fodralet ihop av två mässingsnitar. Hål för att dränera vatten återfinns i botten.  För att hålla bladet på plats finns en förstärkning av plast invändigt. Det kan behövas med tanke på hur överjäkligt vass kniven är. Fodralet är frihängande och öglan passar för bälten upp till fem centimeters bredd. Att det är frihängande gör också att den här kniven kan bäras tillsammans med en ryggsäck utan att den kommer i vägen för avbärarbältet, något jag uppskattar.

Utseendemässigt är fodralet enkelt och snyggt. Lite dekor har tillförts i form av en örn och något litet mönster som pressats in i lädret.

Läderskidan följer kniven vad gäller rena linjer och enkelhet


Den här typen av fodral har den stora fördelen att de är ur vägen när man sätter sig samtidigt som kniven går att dra även om man sitter på huk till exempel. Att kniven sitter så djupt i fodralet hindrar också att kniven går förlorad. Samtidigt går det faktiskt att dra kniven med handskar eller vantar på. Något som kan vara nödvändigt om vädret är riktigt besvärligt.

Däremot kräver de en viss tillvänjning för de som inte är vana vid den här sortens fodral. Det för att inte skära sönder själva tuben kring skaftet när kniven dras och stoppas undan. Det är feedback jag fått från amerikanska vänner på Instagram och inget jag upplevt själv. Man blir lätt hemmablind när de kulturella glasögonen åker på. På andra mer bredbladiga leukus behöver man till och med klämma ihop "tuben" för att ändra form på den för att få plats med bladet. Det gäller Strömengs knivar till exempel och därför är jag van vid det. På Ahtin kan kniven däremot släppas rakt ned.


Slutsats

Det går än en gång konstatera att när det gäller  blandat friluftsliv av olika slag är knivar av den här typen svåra att trumfa. De bara skär och skär och skär. De är liksom gjorda för det, inga extravaganser eller trendiga påfund. Inga sågtänder, inga s-formade eggar, inga enorma fingerskydd , inga inbyggda hammare och inte ens ryggar specialanpassade för eldstål. Bara ett enkelt funktionellt blad anpassat för att arbeta med kombinerat med ett handtag som fungerar under alla väderomständigheter. Allt annat har med tiden skalats av eller kanske aldrig tillförts designen. Knivtypen har testats av tidens tand som det heter.


Även om en Leuku är ett multiverktyg kan den behöva kompletteras vid matlagning


Något som är typiskt för traditionella skandinaviska knivar är att de här råttsvanstånge istället för heltånge. Det medför att kniven inte blir lika kall att hålla i på vintern och tillsammans med relativt tunna blad och trähandtag gör det att kniven blir lätt. Därför är en samekniv/leuku/stuor niibi inte lika tung som till exempel en Bowie-kniv i motsvarande storlek. Det gör dem lättare och bekvämare att bära under längre tid som vid vandring men ändå kapabla till de flesta uppgifter inklusive tyngre diton. Särskilt tydligt blir det tillsammans med den skandinaviska slipningen. Den gör att kniven biter i trä och det i sammanhanget tunna godset gör att kniven fortfarande går att använda till att rensa fisk, stycka vilt och skära kött och bröd med. Det som offras är att de inte är riktigt lika effektiva till att hugga ved med som en tyngre kniv.


Ahti Leuku, en knivmodell anpassad för skandinaviska förhållanden 

Är då en Ahti Leuku 18 en "kniv för gudar?" Måhända sträcker jag mig inte så långt men väl till att säga att det är en riktigt kompetent allkniv för friluftsbruk. Särskilt den varianten som inkluderar vistelse i skog. Sen kompletterar jag gärna med en mindre kniv**. Den här Ahtin är trots allt 30 cm lång vilket gör den något otymplig för vissa mindre sysslor även om allt går. Sen är inte den här typen av eggar optimala för att hantera mat och utematlagning ingår i mitt friluftsliv. Därtill är slipningen något för kilformad. Därför är en fällkniv som exempelvis en Spyderco Kapara ett bra komplement.

Men till allt som rör övrigt campingliv, vandring eller bara att hantera trä i största allmänhet är den här kniven överjäklig. Ett vasst, uthålligt och väl format kolstålsblad ger en seg egg som inte flisar sig och eggvinklarna är verkligen gjorda för att bita bra i den sortens material. Längden på bladet gör att den klarar även "större sysslor". Det rejäla och väl formade handtaget gör dessutom att man orkar arbeta längre tid utan att bli trött i handen.

Sen skadar det inte att den mörka masurbjörken och den obehandlade finishen på bladet gör att den här kniven är riktigt snygg på ett lite primitivt vis.

Har du inte en traditionell samekniv i arsenalen eller bara önskar en kompetent friluftskniv är det här en mycket bra kandidat. Känner du att brasved hanteras bäst med såg eller yxa rekommenderar jag att du går ned i storlek på blad. Då kanske någon av de mindre modellerna passar ännu bättre.




Specifikation:

Totallängd: 300 mm
Bladlängd: 180 mm
Godstjocklek: 3 mm
Stål: Kolstål, HRC 58-60
Vikt: 232 g endast kniv, 314 med fodral (vägt av mig)
Handtag: Masurbjörk, pommel/frontplatta - mässing
Fodral: läder med invändig plastförstärkning

Producerad av Ahti, tillverkad i Finland


/ J - bygger på sin sisu


* Till skillnad från t ex min samekniv från Strömeng vars slipning lämnade en hel del övrigt att önska med sned spets och olika breda slipfaser på höger och vänster sida. 
** Vilket fler gör och det är orsaken till de klassiska finska "dubbelknivarna".