Knivrecension A.G.A. Campolin Zero

-  modern traditionalist

Att förnya genrer brukar vara populärt i musiksammanhang. Det har även spritt sig till knivvärlden vad det verkar. För några år sedan kom de första "modern traditionals" som de kallas på engelska. Det vill säga klassiska knivmönster fast tillverkade i moderna material och med modern teknik. Ofta en slipjoint, någon Barlow eller liknande med tillägg av skruvade konstruktioner och titan. Några tillverkare gick steget längre och lade till egna modeller och därifrån har fenomenet vuxit. Idag har de flesta större märken minst en kniv i den här kategorin på programmet.

Men en klassisk typ av kniv som inte sett lika mycket av den förnyelsen är den italienska stiletten. Visst, någon modell av de vanliga swivel bolster-knivarna har försetts med svart blad och därefter kallats tactical. Någon annan modern variant av sidsprättare har fått antydan till fingerskydd av rundad typ och sen har det varit bra med det. Men något riktigt försök utanför custom-scenen har däremot inte varit aktuellt. Inte förrän en av mästarna på området stiletter A.G.A. Campolin släppte sin Zero för ett par år sedan (2017).

A.G.A. Campolin Zero

A.G.A. Campolin är annars kända för att göra synnerligen klassiska knivar i alla storlekar och format. De har allt från den typiska modellen av stilett via swing-guards till någon modell från Sicilien och liknande. De har även moderniserat sitt utbud genom att exempelvis slå ihop en klassiskt italiensk stilett med en lever lock-mekanism vilket inte är helt vanligt.* Men alla de modellerna har trots allt varit knivar med en äldre typ av konstruktion med mässingsramar, nitade konstruktioner och naturmaterial i handtagen. Mer traditionella än moderna således.

Zero är något helt annat som ni snart skall se!

Zero, stilletten för 2000-talet

Twitterversion: Klassisk italienskt märke tar ett nytt grepp på en lika klassisk som mytomspunnen knivmodell, stiletten

Blad

Bladen till den här kniven kan fås i två olika utföranden. Ett som drar åt det mer praktiska hållet då det är av "bajonett-typ" även om falskeggen är så pass liten att det snarast rör sig om ett helt flatslipat blad. Den andra typen som syns här är mer av ett typiskt stilettblad. Det vill säga ett symmetriskt dolkliknande blad slipat på en sida. Så långt inget ovanligt med den här kniven.

Måtten är även de ytterst traditionella. Stiletter brukar sorteras efter totalängd där 23 och 28 cm eller om man så vill 9 och 11 tum är de vanligaste storlekarna. Med den nomenklaturen är den här kniven en 9 tums kniv men i praktiken är den något kortare, den mäter 22 cm med ett blad på 10 cm. Grovleken på godset är 3,5 mm och bredden på bladet är 16 mm. Långt och smalt som sig bör med andra ord.  

En för knivtypen karaktäristisk bladform 

Inte heller finishen på bladet avviker från det vanliga. Dylika knivar har ofta polerade blad och så även den här. Bladformen understryks genom att bladet har en kraftig blodränna eller fuller som det heter på engelska. Ett uttryck som för övrigt är väsentligt mer korrekt. Poängen med dylika rännor är inte att avleda blod utan görs numera endast för att vara dekorativa. Annars var funktionen en gång i tiden dels att lätta framförallt svärd men även knivar samt göra dem starkare. 

Det flatslipade bladet på Zero har en slipfas på ca 8 mm.

Något som däremot är ovanligt och det första som får den här kniven att avvika från det gängse och göra den mer modern i sitt tilltal är valet av stål. Vanligtvis brukar man inte bry sig nämnvärt om vilket stål den här sortens knivar förses med. Eller rättare sagt de väljs utifrån att de skall vara lätta att bearbeta eftersom utseende vanligen går före funktion och det betyder konkret allt från 420J2 till 440A så länge det handlar om produktionsknivar.

Men inte i det här fallet. Här har man valt Böhlers N690Co. Ett modernt stål som  återfinns på en hel del fällknivar, främst med ursprung i Europa.  

Stålet, N690Co kommer från Böhler/Uddeholm 

Kombinationen av ett modernt och gångbart stål och en mycket kraftig konstruktion gör att den här kniven faktiskt kan användas rent praktiskt även om förstås den flatslipade versionen är mer lämpad för det.

Fabrikseggen var väl inte så mycket att hänga i granen. Jämn var den förvisso och någorlunda vass. Men det är också tvär som en yxa. Delar av det kan naturligtvis förklaras av den generella geometrin. Men lite flackare vinkel kunde eggen fått. Sen är spetsen inte mycket att hänga i granen. Här har sliparen gått på säkerhet och låtit den vara närmast rundad för ökad styrka.  

Handtag

Formen på handtaget känns även den igen från andra knivar av den här typen. Det innebär en kniv med dubbla bolster, svängda fingerskydd och ett kurvigt grepp. När det är så här kurvigt brukar det ibland räknas som en "getingmidja" eller wasp handle.

Men där upphör allt traditionellt. Ramen är av tämligen grovt dimensionerat stål och skollorna är i det här fallet av aluminium. De kan även fås i ett antal olika färger. Förutom den här färgglada lila finns den i allt från rött och orange till grönt, brunt och förstås svart. Zero kan även fås i kolfiber för den som föredrar det.

Kostymen är traditionell men inte utförandet som är skruvat och inkluderar aluminium

Sen är även själva konstruktionen moderniserad. Det innebär att hela kniven är ihopsatt med skruvar istället för nitar. Det gäller inte bara handtagen utan även bolster och förstås pivotskruven som därmed är justerbar. De vanligare nitade konstruktionerna får man "justera" genom att försiktigt knacka på pivotniten med en hammare. Här görs det istället enkelt med en torx T8. 

Kniven är tämligen grov över ryggen. Här hittas för övrigt
den enda märkningen på kniven

Zero är en mycket välbyggd kniv på ett gammeldags vis. Det betyder mycket metall och en solid konstruktion. En del av det är tämligen naturligt givet vilken typ av kniv det handlar om. En stilett driven av bladfjädrar är generellt mer utsatt för krafter än vad en kniv med en spiralfjäder är. När bladet är stängt är hela ramen utsatt för det tryck de alstrar.

Handtaget är långt nog för att lätt och ledigt rymma hela handen. Det är också förvånansvärt bekvämt

Aluminiumsidorna bidrar med en smula fäste då de har den där något kritaktiga känslan som aluminium kan förses med. Annars ger det kurviga handtaget ett förvånsvärt bekvämt grepp i sig. Särskilt som det är tämligen grovt och därmed fyller handen bättre. Sen är den här kniven likt många andra bekvämare utan clipet monterat. Det är inte den värsta syndaren på området men det känns i handen efter ett tag.

Balansen däremot är inte mycket att hänga i granen. Baktung är bara förnamnet. Balanspunkten återfinns ungefär mitt på handtaget eller inte riktigt. Mitt i den runda försänkningen för hävstången för att vara mer exakt. 

Öppning och lås

Öppningsmekanismen på den här kniven är både gammal och ny. Gammal på så vis att just lever locks är en riktigt gammal lösning på fjäderdrivna knivar. De är emellertid vanligare på tyska dito än italienska. Däremot är den som sades inledningsvis inte så vanlig på stiletter utan förekommer oftare på klassiska fickknivar med pennblad. Så den här applikationen är nyare även om andra exempel finns. Sen kan den här typen av lever eller hävstång som vi säger på svenska aktiveras antingen genom att fällas upp framåt eller bakåt. På Zero är det framåt som gäller.** 

Så här ser hävstången ut i utfällt läge, redo att släppa ut bladet

Det som gör lever locks speciella är att en enda hävstång sköter inte mindre än tre funktioner. För det första agerar den säkring i både öppet och stängt läge. Kniven kan helt enkelt inte avfyras av misstag. På det området är den väsentligt mycket säkrare än alla moderna glidspärrar. För det andra används den för att fälla ut bladet och för det tredje utgör den även låset.

Åtkomsten för själva spaken eller hävstången är enklare för dem som fälls ut åt andra hållet, det vill säga bakåt. Då låter man kanten på dem sticka ut några millimeter framför bolstret varpå ett finger lätt kan hitta dem. Här befinner sig den istället i en fördjupning i handtaget varpå på man får lirka in mjukdelen på tummen för att få ut den i färdigläge. Det är dock mycket enkelt gjort tack vare en liten böj på toppen av hävstången.

När man väl pressare ned den händer det grejer! Den här kniven har bra tryck i fjädrarna. Ja, ni läste rätt, det skall vara plural. A.G.A. Campolin har nämligen valt att förse den här kniven med en dubbel uppsättning bladfjädrar för att få mer tryck i mekanismen men även för utökad livslängd. Det blir rätt mycket krafter som skall kontrolleras i en sådan här kniv som sagt. 

Här syns de dubbla fjädrarna som skickar ut bladet

Farten är rejäl och ljudet massivt och något dovt. Kniven skulle förstås kunnat vara ännu snabbare om den fått kullager till exempel. Men på det området är den här kniven mer traditionellt byggd. Den har nämligen inga lager alls. Inte minsta lilla glidlager utan bladet löper direkt mot ramen. Det ger dock mycket kontaktyta mellan blad och handtag och därmed en väldigt solid kniv. Dock går det inte givet att det är en fjäderdriven kniv att spänna pivotskruven för hårt eftersom det till slut hindrar rörelsen. Sen kan väl tilläggas att det handlar om polerat stål mot polerat stål så ytorna är tämligen hala i vilket fall.

Tack vare den här konstruktionen är kniven extremt stabil åt alla håll. Zero play skulle man lite vitsigt kunna uttrycka det. Det är utan tvekan den kniv av den  här typen jag äger som är mest stabil. Fullt jämförbar med andra moderna fällknivar.  

Att bära

Även på det här området har kniven fått sig en överhalning och ett modernt tillägg. Zero har försetts med clip! En riktigt ovanlig finess i sammanhanget. Utöver det följer kniven formatet tämligen väl även när det kommer till hur den känns att bära. I det här fallet innebär det att yttermåtten är långa och slanka, hörn och kanter väl rundade vilket borde göra den diskret. Men det finns ett pars saker som dödar diskretionen, förutom färgen då. Dels är handtaget grovt med sina 15 mm vilket gör att det känns i fickan men framför allt är vikten påtaglig. 

Ett modernt tillägg till kniven, ett flyttbart och framförallt avtagbart clip

Clipet som sådant är rätt grovt vilket gör det starkt. Det behövs eftersom det är mycket kniv som skall hållas på plats. I det här fallet väger kniven in på stadiga 170 gram. Det gör att Zero sannerligen inte är någon lättviktare. Men det är inte så konstigt med tanke på all metall som återfinns i handtaget. Ramen är tilltagen, ryggen måste vara sluten på den här typen av kniv, hävstången är av stål, bolstren är massiva och sen har vi de dubbla fjädrarna gömda inuti kniven. Det blir mycket stål som dessutom paras med sidor i aluminium.

Tröttnar man på clipet vilket jag ofta gör av utseendeskäl så kan det tas bort och ersättas med en därför avsedd metallplatta. En finess som jag uppskattar. Kniven kan för övrigt bäras både med spets uppåt eller nedåt. Om man byter håll får man skifta skruvarna i sidan då de är olika långa för att nå igenom clipet alternativt täckplattan. 

Sammanfattningsvis

Zero är en unik pjäs såtillvida att det inte finns många om ens några konkurrenter beroende lite på hur man räknar. Antalet tillverkare av kvalitetsknivar av den här typen är inte enormt och de som finns är ofta mer inriktade på Out The Front-knivar av olika slag. De som därtill är gjorda med moderna material inklusive bättre bladstål och med modern teknik är ännu färre. Det exempel jag kommer på närmast är amerikanska ProTech och deras modell "Don". Men den är i det mesta en modern kniv vill jag hävda då det mest är de dubbla fingerskydden och den slanka profilen som sneglar åt det traditionella hållet. I övrigt har den kniven helt moderna teknik både vad gäller fjäder, lås och aktiveringsknapp. Detsamma gäller Kershaw och deras relativt nya Launch 8 som är mycket lik Don i det mesta.

Zero har många detaljer som anknyter till knivtypens historia. Det visuella är förstås det som märks först där mått, proportioner och formgivning är lätta att känna igen. Bladet är en decimeter långt och smalt med ett tveeggat utseende, handtaget runt tolv centimeter med ett tämligen runt tvärsnitt och kniven har klassiska dubbla bolster. Lägg därtill detaljer som att både de och bladet är polerat samt de krökta fingerskydden och du har en arketypisk stilett/switchblade. 

Ett klassiskt utseende som dock fungerar även till vardags

Även mekanismen är typisk med sin bladfjäderkonstruktion. Mindre typisk är emellertid att kombinera den med en lever lock som därtill fälls framåt. Ännu mer unikt är att förse kniven med moderna detaljer som justerbar pivotskruv, demonterbar ram med skruvade aluminium/kolfiber-skollor, modernt bladstål och ett clip. 

Havet skulle kunna vara utanför Sicilien men nu råkar det vara Båstad. Zero gör sig på något vis vid ett hav

I vilket fack skall då en kniv som Zero sorteras i den moderna knivfloran? Jag vill nog hävda att den skall räknas som en modern traditional. A.G.A. Campolin har gjort samma sak med en klassisk stilett som t ex Lionsteel gjort med en traditionell Barlow. Trimmat den med modern teknik och moderna material. Prislappen hamnar runt 205-215€ beroende på utförande. Ännu något mer för kolfiberutförandet. Sen finns numera för den som tycket att den här är klen en större variant kallad Zero+.

A.G.A. Campolins Zero är mycket lätt att rekommendera för den som söker en kniv med ett klassiskt utseende men som faktiskt även går att använda rent praktiskt även om jag i så fall starkt rekommenderar det andra bladalternativet. Därtill sparkar kniven lika hårt som en åsna och har ett karaktärisktiskt ljud för den som uppskattar sådana detaljer. 

Specifikation:

Längd utfälld: 220 mm

Längd hopfälld: 125 mm

Vikt: 170 g

Bladlängd: 100 mm

Godstjocklek: mm

Bladstål: N690Co

Handtag: aluminiumskollor, stålram

Lås: Lever lock

Producerad av: A.G.A. Campolin, tillverkad i Italien

/ J - gillar blad som har bråttom

* Även om det gjorts förut genom den något enklare "Leverletto" designad av Bill D Shivs. Campolin har också en version kallad Dominus. 
** En mer känd knivmodell med samma lösning kommer från tjeckiska Mikov. Deras basmodell som på senare tid fått namnet "Predator" öppnas på samma vis. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre