- en särling
Det finns tämligen många knivar med snarlika namn med Fred Perrin som upphovsman. En del av förklaringen återfinns i att de urprunglingen var customknivar som sedan gjorts om till produktionsknivar med några olika samarbetspartners. Men även Perrin gillar bowie-blad. Han har själv släppt knivar som Street Bowie, Street Beat, Le Bowie, Neck Bowie, XL Bowie och Military Bowie. Några av modellerna är helstålsknivar medan andra är försedda med handtag av trä eller oftast micarta.
Idag skall vi ta en närmare titt på en av de senaste reinkarnationerna kallad omväxlande "Baby Bowie" och "Le Petit Bowie" beroende på vilket språk man skall hålla sig till.
 |
| Fred Perrin FP1903 Le Petit Bowie |
Fred Perrin är en både spännande och dynamisk person med många strängar på sin lyra. Däribland ett förflutet som kommandosoldat, kampsportsutövare och förstås smed, knivmakare och knivdesigner. Därtill en produktiv sådan som synes. Av hans många Bowie-modeller har några tillverkats av Spyderco och det gäller modellerna Street Bowie och den mindre Street Beat. Även de har funnits i versioner med både FRN och Micarta handtag.
 |
| Le Petite Bowie i en begränsad upplaga tillverkad av Max Knives |
Den här kniven, Fred Perrin Le Petit Bowie, påminner en del om Street Beat även om det mer rustika utförandet ligger närmare originalet i utseende än Spydercos mer polerade versioner. Den här kniven görs av Max Knives i Frankrike. Det handlar om en begränsad upplaga om 600 exemplar varav det här är nr 78.
Blad
Formen på bladet är inte mycket att orda om. Det är förstås en clip point, vad annars på en kniv vars namn kopplas samman med "Bowie"? Det som gör det en smula speciellt är dels övergången mellan handtag och blad men även hur ryggen höjer sig över handtagets rygglinje för att möta den klippta spetsen. Den är för övrigt markerad med en falskegg både för utseendets skull men även för att göra spetsen något mer effektiv. Den är stadig nog ändå kan jag meddela. Sättet bladet är format på gör dessutom att spetsen befinner sig på knivens centerlinje. En detalj som är noga genomtänkt.
Bladet är syrabehandlat och sen har det fått en stentumlad finish vilket gör den mycket motståndskraftig mot repor, fingeravtyck och allt annat som kan tänkas synas. På "framsidan" är kniven märkt med nummer på ricasson samt Fred Perrins signatur/logotyp på bladet. Motstående sida har försetts med Max knives tämligen substantiella och föga subtila logga.
 |
| Det något speciella Bowie-inspirerade bladet i profil |
Materialet i bladet är 440C. Ett stål som är både gammalt och beprövat. Det tillhör inte längre den absoluta toppen bland knivstål men det skall inte förväxlas med de väsenligt enklare 440B och A.
Fabriksslipningen på åtminstone det här exemplaret lämnade tyvärr en del övrigt att önska. För det första var eggen inte särskilt vass och för det andra så var vinkeln alldeles för brant. För även om det här är ett fullt flatslipat blad så är det extremt mycket stål bakom eggen. Vi talar här om runt 1,5 millimeter!
För att göra något åt det slipade jag om kniven tämligen omgående. Något som dock inte skulle visa sig vara helt enkelt. Dels tar det lite tid när man måste avlägsna så mycket stål och dels är den bakre centimetern av eggen inte vass alls. Det eftersom kniven måste vara bred vid bladets häl på grund av hur handtaget och fingerurtaget/fingerskyddet är format. Den formgivningen ger ett bra grepp men gör kniven extremt svårslipad och vilket i sin tur gav en liten recurve/S-formad egg som ofrivilligt resultat. Något jag ämnar adressera nästa gång jag slipar om kniven.
Vass som tusan blev den dock. Men den skär fortfarande inte särskilt bra om jag skall vara ärlig.
 |
| "When the going get's tough the tough get's"...the hell out of here tycks den här kniven vilja säga, i alla fall i de här typerna av material |
Eller snarare är det på det viset att så länge man inte skall igenom någonting utan bara använder den vassa eggen så är kniven bra. Samma sak gäller om man skär exempelvis grönsaker som gurka, tomater etc. Då glider den vassa eggen lätt igenom ämnet samtidigt som grovleken på bladet inte påverkar särskilt mycket. Ett plus på den fronten med andra ord. Det gäller inte bara frukt och grönt utan det mesta som är mjukt.
Värre blir det så snart man närmar sig segare material. Kartong är ett sådant. Eggen biter, sen får man börja trycka eftersom det är mycket stål bakom eggen och bladet är grovt. Det går förstås skära med kniven men det kunde varit smidigare om jag uttrycker det så. Ökas sedan svårighetsgraden till att omfatta seg plastmatta och halvfrusen trädgårdsslang så blir det knepigare. Mattan kan skäras eftersom eggen gör det mesta jobbet men när testet når slangen är det närmast tvärstopp. Efter att nyttjat lite våld får jag av ett par bitar. Men det är inte den här knivens forte.
På samma vis går Le Petit Bowie bort som skogskniv för mig då trä inte heller faller den här kniven på läppen. Eller snarare är det jag som inte vill använda den till det och en stor del av det har med handtagets utformning att göra. Det är nämligen både bekvämt och obekvämt på en och samma gång.
Vad kniven däremot briljerar i är att få upp alla typer av förpackningar inklusive riktigt tuffa dylika. Handtaget och den kraftiga spetsen gör att det går utmärkt att ägna sig åt penetrerande skär eller sticka i saker som vi också säger. Det finns en anledning till det som jag återkommer till.
Handtag
Även handtaget är lite speciellt på den här kniven. Fast det ligger i linje med allt som Perrin designar kan väl tilläggas. Det kännetecknas av ett extremt djupt urtag för pekfingret (alternativt lillfingret om man vänder på greppet) och att resten av handtaget är format för att lägga sig till rätta inuti handen. Den stora fördjupningen ger ett markant fingerskydd och gör att det går att sticka mycket bra med kniven trots att den i egentlig mening saknar parerskydd.
 |
| Ett kort men mycket ändamålsenligt handtag med fulltångekonstuktion och skruvade sidor i G10 |
Konstruktionen är lika enkel som den är brutal. Det här är en fulltångekniv med full tjocklek hela vägen genom handtaget. Balansen är förvisso nästan helt neutral och återfinns i bakkant av fingerurtaget. Men med en smula avsmalnande tånge hade den förvandlats från bra till perfekt.
Utanpå återfinns kraftigt mönstrade sidostycken av G10. De är skruvade i två punkter med skruvar vars skallar förefaller vara gjorda av mjukost. Så ta av dem med försiktighet om du har planer på det. Sidorna är kraftigt välvda vilket tillsammans med den rundade ändalykten gör handtaget mjukt i handen.
 |
| Det här är som synes en stabil fulltångekniv |
Mindre mjukt var däremot kanterna både på bladryggen och på den inre rundningen av fingerurtaget. Det är därför mitt exemplar är ljusare i de områdena som synes på bilderna. Jag har gått över hela ytan med sandpapper samt förbättrat greppet för högerhänta genom att medelst en fil runda kanten på höger sida där pekfingret kröker sig. Sådant skall egentligen inte behövas. Tanken är att de på fabriken skall ta hand om den biten.
 |
| Le Petit Bowie är en kniv som är extremt bekväm i ett par grepp, framförallt sabelfattning |
Det här handtaget är gjord för att hållas främst i sabelgrepp med tummen ovanpå bladet och resten av handtaget inuti i handen. Men även ett "overhand pinch grip" på samma vis man håller en kockkniv fungerar utmärkt. Likaså är kniven ytterst väl formgiven för omvänt grepp a lá ishacka.
Vad den inte är bra till är vanligt hammargrepp. Det finns helt enkelt inte material att fylla ut handen framtill på handtaget varpå hela kniven både pivoterar och vrider sig. Det är det som gör att Le Baby Bowie diskvalificerar sig för arbete i skogen (med trä) och för att skära tunga saker. Men när kniven greppas som det är tänkt sitter handtaget som gjutet i handen. Kniven är då både bekväm och ergonomisk. Det vill säga du kan jobba på ett tag utan bekymmer. Greppet är dessuom förstärkt genom ett kraftigt åskams-mönster i G10-sidorna. Det ihop med formen på handtaget gör att det i princip är omöjligt att halka. Vill man vara riktigt säker kan man dessutom addera en fånglina till greppet genom att fästa en dylik i det för ändamålet gjorda hålet.
Fodral
Le Petit Bowie kommer med ett mycket bra fodral i kydex. Det är inte extraordinärt men välgjort på så vis att det håller kniven på plats utan att skramla. Det gäller även om kniven fästs eller hängs upp och ned. Den här kniven betraktas nämligen ibland som en "neck knife", något jag kanske tycker är att sträcka begreppet något långt. Storleken är i överkant för det ändamålet även om den kan passera i sammanhanget. Det kan däremot inte vikten. Hela paketet väger in på 168 gram vilket jag anser är för mycket att bära runt halsen på ett bekvämt vis. Särskilt om man rör sig och kniven dinglar löst.
 |
| Kydexfodralet kommer både med snöre och ett Tec-Lok |
Vill man nu inte bära den runt halsen kommer kniven även med ett Tec-Lok så man kan fästa kniven vid ett bälte, en ryggsäck, i bilen eller båten eller vad man nu känner för att ha den. Själv tycker jag den hamnar för långt upp om man använder det fästet i bältet. Istället tycker jag att kniven enklast bäres löst innanför bältet med snöret lagt runt en av bältesöglorna. Sedan finns ju alltid alternativet att lägga den löst i en större jackficka.
Slutsats
Det är något speciellt med knivar designade av Fred Perrin. Snygga är de knappast, han bryr sig verkligen inte om utseende på sina produkter. Eller nja, det gör han ibland men på ett grovt medvetet primitivt vis. Men att det är "form follows function" som gäller är det ingen tvekan om.
Så hur kommer det sig då att Le Petit Bowie eller som den ibland även kallas "practical bowie" inte är mer praktisk än den faktiskt är? Varför inte tunna ut bladet rejält, kanske avlägsna tredjedel av godstjockleken samt tunna ut eggen? Det finns faktiskt en orsak till det och det är väl dags att ägna den elefanten i rummet en smula uppmärksamhet.
Det hela är faktiskt tämligen enkelt och en ledtråd hittas i vilket grepp den här kniven är fantastisk i och varför den är så bra att sticka och stöta med. Det är för att hela Perrins "Bowie"-serie i mångt och mycket är en om inte ren självförsvarskniv så åtminstone strävar åt det hållet. Det gör nästan allt han gör för övrigt. Det märks inte minst på hur handtaget är utformat. Det fungerar i praktiken på samma vis som en stötdolk (push dagger) där bakkanten på handtaget hamnar mot handflatan. Det är en aspekt som inte går att bortse ifrån betraktat ur ett rent designperspektiv även om det knappast är en tanke som är förenlig med svensk nödvärnslag.
 |
| Det är i den här rollen som EDC-kniv som jag framförallt ser Le Petit Bowie |
Jag betraktar snarare Le Petit Bowie som lika delar samlarobjekt och EDC-kniv. Med samlarkniv avser jag inte något av monetärt värde. Den är inte särskilt dyr, runt 600 kr eller så och lär inte öka i värde men den är ett bra objekt för den som gillar Perrins knivar och av det skälet vill komplettera samlingen.
Men som EDC-kniv är den faktiskt inte helt oäven. Jag täljer nämligen inte mycket till vardags och när jag skär ned t ex kartong handlar det inte om flera kubikmeter. Och till småuppgifter är den inte så dum. Särskilt inte som den är jäkligt robust och det något grovhuggna utseendet och finishen inte gör att man behöver riskera att förstöra kniven.
Vad gäller byggkvaliteten är jag inte etthundra procent nöjd. Som sades tidigare borde vissa kanter och hörn rundats av bättre, eggen varit vassare och det vore tacknämligt om skruvskallarna inte var gjorda av aluminiumfolie. Men materialen i övrigt är dugliga med fin G10 i sidorna och ett ok stål. Fodralet är därtill riktigt bra.
 |
| Le Petite Bowie kan användas i skogen också men där briljerar den inte |
Så sammantaget är Le Petit Bowie en kniv för den som är förtjust i Fred Perrins samlade verk och vill komplettera samlingen av det skälet. Eller för den som söker en riktigt robust lite fastbladad kniv som med lite god vilja agerar neck knife om så behövs. På köpet får du en kniv med ett eget utseende och ett speciellt men bra handtag. För trots att den inte på något vis är en perfekt kniv så har den något särskilt. Kalla det charm eller personlighet även om de egenskaperna kanske skall förbehållas levande ting. Men vad jag avser att den här kniven inte är intetsägande i sin formgivning. Det är för mycket i knivvärlden nuförtiden som är det.
Specifikation:
Totallängd: 179 mm
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4,5 mm
Stål: 440 C
Vikt: 168 g med fodral, 138 g enbart kniv (vägd av mig)
Handtag: G10
Fodral: Kydex med Tec-Lock
Producerad av Max Knives, tillverkad i Frankrike
/ J - ursäktar franskan
Vikt: 168 g med fodral, 138 g enbart kniv (vägd av mig)
Handtag: G10
Fodral: Kydex med Tec-Lock
Producerad av Max Knives, tillverkad i Frankrike
/ J - ursäktar franskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar