fredag 31 maj 2019

Fredags-EDC XL

Så var det fredag igen. En klämdag för de flesta där den ligger inknökad mellan kristi flygare och en lördag. Själv kläms det inget förutom kaffe. Det vill säga, jag är inte ledig men det händer inte mycket på bygget idag i vilket fall. 

Tidigare idag konstaterade jag att det är en fördel att bo i en relativt liten stad. Eller snarare i utkanten av en. Trots att jag bara har ett par kilometer till centrum är det bara ett par hundra meter till början av de första skogsdungarna. Vill man sen ha större skogspartier styr man kosan därifrån vidare österut. Vägar måste passeras med jämna mellanrum men i princip kan man hålla på att trava till man kommer till Kalmartrakten. Grönt är skönt och jag gillar träd!

"Ingen dålig kombination"


Knivarna för dagen är en ett par nya knivar från QSP. Den större kallad "Locust" vilket inte alls är långsökt med tanke på hur handtaget ser ut. Sen den mindre "Piglet". Den är faktiskt något större än man kan tro. I alla fall känns den så i hand. Sympatiska är de i alla fall och de första intrycken är övervägande goda. Som med de flesta (alla) knivar finns det saker som kunde varit bättre men det mest är klart positivt. 


/ J - fredagsnjutaren


#qspeurope #qspknives 

måndag 27 maj 2019

Den bästa sortens kaffe

Viss java smakar bättre än annan. Själv föredrar jag den här varianten med smakligt tilltugg. Eller snarare kanske det bara är ögongodis? 

Det dök helt enkelt upp ett paket för någon dag sedan innehållande några knivar. Knivarna är från QSP och modellerna kallas för Locust, Piglet och Songbird. Djurriket får låna ut namn till knivarna även fortsättningsvis. 

Den bästa sortens kaffe!


Piglet är en liten kniv som egentligen inte är så liten. Snarare hamnar den i närheten av "Little Big Knives" i format. Någon knubbigare handtag än vad bilderna antyder och en väldigt välbyggd gynnare i budgetklassen är de första intrycken. Det och att den känns mycket bra i hand. Den byggs på en rundad, polerad och lättad stålram som klätts med tvåfärgad G10. Bladet löper på glidlager i brons och bladstålet är Sandvik 14C28N. Vill man ha modellen i en lyxversion så finns den för all del med Damaskblad och Raffir Noble handtag. 

Piglet - eller kulting som vi säger på svenska


Locust är en större historia i QSPs "mellanklass". Det innebär VG10 som bladstål och i det här fallet ett för mig nytt material kallat "Flax" i handtaget. Av vad jag förstår och hur det känns är det någon variant av Micarta-liknande material. Jag misstänker att det kan ha med varumärke att göra, ungefär som det förhåller sig med många GFN/FRN-material. Mellanklass är det däremot inte på storleken då bladet mäter in ett hårsmån från en decimeter! 

Locust är en kniv i det större formatet som flirtar med Wharncliffe-trenden


Den tredje kniven har fått det poetiska namnet Songbird och är ett nytt tillskott till katalogen. Inte bara som modell utan även som kategori. Här flexar QSP musklerna en aning. Pivotskruven är av egen modell. Stålet i det "talon-formade" bladet är S35VN och handtaget är gjort i anodiserad titan med paneler av kolfiber. Titan återfinns även i backspacer och clip. Kullager i keramik återfinns också i kniven men trots det sker öppningen med tumknopp. 

Songbird - en representant för QSP nya högsta liga om man får kalla den så


Alla tre knivarna kommer förstås att testas och recensioner kommer därefter. De har fått följa med ut under helgen och de lovar gott även om allt inte är guld och gröna skogar.  Eller ja, det var till skogen de fick följa med och där var det banne mig visst grönt. 


/ J - avnjuter gärna en knivfika

lördag 25 maj 2019

Knife review Spyderco "Kapara"

-  a true Spyderco!

For us enthusiasts, the wait is always long from the moment when the big brands reveal their upcoming models to when we can actually buy them and get them in hand. Usually, the presentations take place at the big fairs in the US like "Shot Show" or "Blade". Everything to keep the interest alive and attract buyers of course. Spyderco does things a little different. They usually give a preview of upcoming models for a crowd of enthusiasts during their "Amsterdam Meet" where Spyderco fans  can look at and handle prototypes and early versions of coming knives. But the extended wait remains. That was the case with the models for 2018 where today's knife, the Kapara is included. It came out in the last dying minutes of last year and therefore became one of the first knives I reviewed for 2019.

Spyderco C241CF Kapara


Kapara is the result of a collaboration between Spyderco and the Australian knifemaker Alistair Phillips. The model is based on his custom knife "Redback". By the way, both names refer to the same little poisonous spider from the land where almost everything in nature can kill you. The spider has a red to a reddish-brown marking on its abdomen that is reflected both in the naming of the knife and the look with its red backspacer. 


How convenient, a knife named after a spider made by Spyderco


The Kapara is a really well thought out knife with a clear purpose in mind. Mr. Phillips wanted an EDC-oriented knife that also could serve him well in the kitchen, mainly handling fruit and greens.

To achieve this, some serious thought must be given to both general design and more specific details regarding blade geometry and ergonomic considerations.

An idea that appealed to me too since it means you don't give a damned about "hard use", what the heck that is, and instead makes a knife that actually cut stuff. That is usually a solid foundation for a good EDC-knife as well. At least in my world.

Blade


The blade on the Kapara is distinct looking with its slender profile and pronounced wavy spine. For being a Spyderco the hump is rather unobtrusive but in order to make a good resting place for a finger at the top of the blade, a second wave emerges and hence the shape. The curvature of the edge is kind of familiar and can be seen on knives like the Spyderchef even if that knife is more extreme. The edge of the Kapara has a short straight portion near the handle but the rest of the edge is basically a continuous long belly that arches from the handle to the tip.

The length is 3.58 inches and the blade is rather slender with a height of just over an inch at its widest. The thickness is kept to a suitable 0.118 inch. Which must be said is thin but not extremely thin. From that thickness, the blade has been full flat ground which comes as no surprise since it is a favored way of grounding blades by Spyderco.


A blade with a slightly wavy back. An all-around blade that also can serve as a petty knife in the kitchen


The choice of steel doesn't surprise either since it's one of Spyderco's most used, Crucibles CPM S30V. For certain Spyderco is well known for their use of many different steel types and their lust for an experimental approach to the subject. But that is mostly reserved for sprint runs and exclusive series. I've heard complaints about Kapara "only" being offered in S30V instead of S35VN or the like and that this steel is too simple for the price asked. Regarding that, I just want to say that it isn't even proved that it is a significant practical difference between the two steel types and that performance rather comes down to hardening and heat treatment.

With that said it can be noted that this blade seems to perform as well as any other S30V coming from Spyderco and their Taichung factory. That means excellent for most parts. Sure, I wouldn't mind seeing Spyderco going a bit higher in hardness both on this and other steels. Especially on their VG10 by the way.

It remains to be seen how this blade performs in the long run and after being sharpened. It hasn't been necessary during the test period. As per usual the maintenance of edges in this household is done by sharpening rods and a few passes on a strop every now and then.  


The steel is S30V and you get almost 3,6 inches of it


Kapara is a pure joy to work with handling the variety of different tasks I encountered during the test period.  The handle, something that I will talk more about in detail later, allows for a number of different grips which combined with the slim blade and over-all good balance gives a fast and lively knife. By that, I mean that there are no difficulties to move between grips and above all, it is easy to quickly change direction during cuts. A detail that is extra important when using a knife in the kitchen. Add to that an excellent balance and you get a knife that is very convenient and user-friendly. Properties that are enhanced by the shape of the blade which offers a good place for a finger either on top of the spine or behind the hump for better control.

Besides that, the blade is placed low in relation to the handle in order to facilitate cutting against flat surfaces such as cutting boards. The slight curvature of the edge makes for a belly that allows for "rocking cuts" like you do with chefs knives. That is something that is beneficial not only in the kitchen. Just try to cut against something flat with a knife with a proud flipper tab. Especially if it has one of the today so popular Wharncliffe blades. In that situation, you will soon notice that you only cut with the tip or the outer portion of the blade. That is not the case with the Kapara. With this knife, you can use all the edge available. 


Handle


Kapara is built on a steel frame that has been somewhat weight relieved by a few drilled holes in the liners. They are fastened by two screws through a G10 backspacer. The pivot looks a bit like proprietary hardware but in the middle, you can thankfully find a screw head for standard torx number eight.

On the outside, you will find one of the details that have been talked about a lot, the scales in massive carbon fiber. Spyderco is otherwise known for using a laminate with a thin layer of carbon fiber on top of G10. In this case, the sides are all carbon fiber and also nicely machined and vaulted. The quality of the CF is excellent, free from voids or tooling marks. The material offers some luxury to the knife and at the same time good comfort.

The polished and vaulted carbon fiber sides are really comfortable in the hand


The handle itself is very ergonomic and works in all grips including reversed ones. It is the combination of enough space, vaulted sides and above all the arched back that gives the nice properties. But I might add that I don't think this is a handle for all. It sure is long enough for most hands, even larger ones but it is rather svelte. In order to create some volume, Phillips chose to make the handle curve upwards. A trick not uncommon among good knife makers. But it's still not hand-filling the way a thicker and taller handle would be.


The red backspacer is a nod to the original and of course the Redback spyder


The handle is especially comfortable in a "saber grip" with the thumb behind the hump. A hump without "jimpings" by the way. It is a choice by the designer since he didn't want anything that could collect crap. Another grip that works really well is if you place your middle finger on top of the spine for increased control. The same goes for a pinch grip. You can tell that Phillips has been thinking about how kitchen knives feel to work with. It is also in these grips it becomes apparent why the handle is not made more hand filling or rather taller. These grips had not worked as well then! 



Opening and Lock

Kapara has a blade running on phosphor bronze bushings. As far as smoothness goes it could just as well be on bearings. It once again proves my thesis that ball bearings are really completely redundant in folding knives. The only thing they do is reduce the contact area against the blade and in the long run, require maintenance. When knives are as well made as they are in Spydercos Taichung factory the result is spectacular even without them. In this case, that means free falling when the lock is disengaged. 

The blade is of course operated by Spydercos hallmark, the round hole. The placement makes it accessible from both sides which makes the knife ambidextrous. You can also open this knife in several different ways as per usual with this kind of lock. You can slow roll the blade with your thumb, you can flick it both with your thumb and with a so-called "Spydie flick" and then, of course, you can just press the compression lock and let gravity do its thing. 

The hole comes as no surprise and with the label "Taichung made" comes rather sharp edges. We can kindly call them "distinct"


The edges of the hole is a tad bit sharp as often is the case with knives from Spyderco's Taichung plant. If that bothers you I suggest that you grab a bit of sandpaper and just brake the edges a bit. Personally, I don't in opposition to some famous YouTubers, have an issue with this. On the contrary, it helps to prevent your thumb or finger from slipping if you fast open your knife. But in this case, I must admit the edges are bordering too crisp. A little more rounded off wouldn't hurt.

The lock is Spydercos own contribution to the lock fauna, the "Compression Lock". It is sometimes described as an upside down liner lock which is totally wrong. There are almost no similarities in how the two systems operate. This mechanism is dependent on a lock arm that is wedged between a blade stop and the tang of the blade. The idea is pretty straight forward and on this knife very well made. 


The lock bar of a Compression lock wedges under the 
stop pin which can be seen here



One negative about the lock is that it requires fine motor skills 
to operate


One of the few objections I have against this lock, in general, is the requirement for some dexterity to operate. The same goes for some other lock systems as well, for example, Axis and other Bolt Action type locks. They can all be a bit fiddly to maneuver. That is especially true if you have wet and cold hands.

Besides that the function itself is exemplary, no play in any direction when locked and very easy to disengage. Or to be honest, it could be even better if the lock bar was just a little more accessible. As is the cut out is rather small and therefore not optimal. But the slender handle doesn't allow for a bigger opening or you end up with a bit of the edge popping out in the opening. A problem Spyderco encountered with the model Tropen and got really bashed for.

I also noted that the "fidget factor" is sky high with this knife for those who like to use their knife as a yoyo or worry beads.


To Carry


If I put it like this: A weight of only 3.3 oz, about half an inch thick, vaulted polished carbon fiber scales, unusually slim for being a Spyderco - 1,3 inches at the thickest part and topped with a wire clip. What do you think the conclusion will be? The answer is given, this knife is just excellent in the pocket. You can have different opinions about the appearance of Spyderco's wire clip but hardly about the function. And paired with a smooth polished surface that is also arched you've got a knife that is very easy to both pull and put away. Besides that, the clip is also holding the knife firm in place when in a pocket. 


The wire-clip does exactly what is supposed to do


Sure, there are Kwaiken-type models that are even more slender in profile but it should be noted that it is not over the hole this knife is the widest. The slim format together with the lack of a protruding flipper tab makes this a knife that doesn't demand much real estate in the pocket. That is except lengthwise, the knife measures 120 mm folded.


Very discreet carry with very little of the knife protruding


On this knife, Spyderco has avoided the deadly sin they have been criticized for on many models released about the same time as this. That is to let the lanyard hole decide where the clip can be placed. On this model, it is the other way around. The clip is placed where it is supposed to in order to fulfill its function. It can, by the way, be shifted from right to left side which makes for an ambidextrous knife. The clip is also angled in such a way that the knife tilts slightly towards the back of the pocket. That makes for an even more discreet carry.  


To Conclude


The superlatives have been numerous describing the Kapara right from the beginning. Not much negative critique can be found at all and if so it is concerning details, not the overall impression of the knife. The question that remains for me to answer is therefore whether I think it is as good as been said.

I'm afraid I will be a bit boring and join the chorus of praise and tell you that it is EXACTLY that good. Given some prerequisites, I might add. One is that you actually know what you're buying. Despite all this knife is not a knife for everybody, it is too specific for that. The hole is something I know deters some. Then the handle is a tad too slender to really work with all hands or rather for all type of tasks.


A Kapara in a Swedish forest. perhaps not the natural habitat for Aussie spiders but it thrives there as well


I chose "a true Spyderco" as a subheading and the reason to why can be found in the "form follows function" approach. One gets the impression that Spyderco and Phillips share some basic ideas about how to construct a good knife. First, you figure out which blade is the most suitable for the tasks in mind and then how to create a handle that best suites that blade. And only then do you care about the aesthetics.

Some efforts have been made to make it look good as well with the use of exclusive carbon fiber and brighten things with a red backspacer. Even if some reacted to the fact that this version is not as bright red as the original. The back spacer is by the way semi-transluscent. All in all, I think that the looks are there too. In my eyes, the Kapara is very elegant with its slender figure and seductive glittering carbon fiber. 


Spyderco Kapara, a real home run. Good looking, light and an efficient cutting tool


Besides that, it can be said that Kapara is light for its size since it weighs in under 3.5 oz despite offering over 3.5 inches of blade. But above all, the knife is well balanced. It is a quality I generally value above absolute weight in a knife. It greatly effects how it feels and behaves in hand.

A side note about calling this knife a "folding kitchen knife". Kapara can be used as a kitchen knife but don't confuse it for being a true small chefs knife. Spyderco made that mistake with the Slysz-designed "Spyderchef" when they named that knife. It is not what they are but if anything they should be compared with a small paring knife or a petty and nothing else. But for being a folding knife the Kapara is very good at that.

The build quality is up there among the best Spyderco has to offer. It places it in the same category as other Taichung produced knives such as the Hungarian and Sage 2 just to name a few. The materials don't make a fool of themselves either.

This is a knife both for the Spyderco enthusiast that is looking for a true "Spyder feeling" and the one searching for a really competent folding knife that works for almost anything EDC-related besides prying and such. That is, exactly what the originator Alistair Phillips had in mind when he created the original.

I can also imagine that the looks even can appeal to the non-Spyderco-fans with its slender elegance, restrained hump, and the carbon fiber handle. The Kapara is not only an excellent EDC-knife but good looking too!



Spydercos product page


Specification:

Length overall: 8.27"
Length folded: 4.69"
Weight: 3.3oz
Blade Length: 3.58"
Blade thickness: 0.118"
Blade Steel: Crucible CPM S30V
Handle: Carbon fiber on a steel frame
Lock: Compression

Made by: Spyderco, produced in Taichung, Taiwan



/ J - Spyderfied

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 24 maj 2019

Fredags-EDC XXXIX När bra är riktigt bra

Ibland blir man positivt överraskad. I det här fallet handlar om det ett par stycken knivar som lyckligtvis behagade ramla in ungefär samtidigt under veckan som varit. En av dem är den översta i den här bilden som dök upp för någon dag sedan. Bortser man från dem är livet en öppen kloak som bäst lämnas därhän. 

Annars är alla tre de här knivarna riktiga höjdare var och en på sitt sätt. De är inte lika på och konkurrear inte på så vis. Men de har utöver någon liten svaghet sina påtagliga styrkor. 

"When good is really good"

Kniven är en Emersondesignad Kershaw. Den ingår i deras "Launch"-serie vilket innebär att det är en fjäderdriven kniv och den här modellen är nummer fem i serien. Jag har under längre tid velat ha en av det enkla skälet att den såg ut att ha ett väldigt väl designat "choil" (eller snarare finger groove om vi skall använda rätt ord). Låter det fanatiskt? Måhända men vad det brukar innebära är mycket god ergonomi.  

Och det är vad jag tror att den här kniven har. Notera att jag säger tror för jag vet inte än! Jag har nämligen inte använt den tillräckligt mycket eller länge för att kunna uttala mig om hur den känns att arbeta med. Vad jag kan säga att den känns fantastisk i hand!

Alldeles för många recensenter, särskilt på YouTube blandar ihop de två begreppen i mitt tycke. Ergonomi handlar om rätt mycket mer än om att se om handtaget passar just din hand och se om det finns vassa utstickande hörn. Även om tillräckligt många bortser från det också. 

/ J - gräver där han står


torsdag 23 maj 2019

Crossover

De här bilderna illustrerar en liten "crossover" mellan mina bloggar och väckte stort intresse på Instagram. Därför kan jag inte låta bli att dela med mig av dem även här! Det handlar om en annan typ av beredskap än säg den som "preppers" ägnar sig åt. 



Förberedd!?


Jag har beslutat kombinera två av mina största intressen i syfte att överleva. Det efter att tre "nästanincidenter" dök upp på sista landsvägsrundan. "Nästan" såtillvida att om det inte varit för viss rutin, någorlunda reflexer och bra bromsar så hade jag minsann haft annat stoff att skriva om!

Velociped utrustad för den nya tiden trafikklimat

Därför ämnar jag se till att jag åtminstone orsakar en punktering på nästa groteska vita Volvo SUV som kör på och kanske över mig. 

... med tillhörande hjälm. 


Även motorhuvuen kan behöva några extra repor om man hamnar där. Det har ju hänt mig förut. Alternativt kan huvudbonaden användas för att stångas med om man behöver umgås med föraren. OM det nu mot förmodan finns en sådan förstås. Får man tro många tidningstexter så är bilar förarlösa. Ni vet det vanliga "bil krockade med cyklist". Senast jag läste en sådan var igår. 

Nu känner jag mig redo för en sväng i trafiken. 


/ J - armed and dangerous


(VARNING! Texten kan innehålla spår av ironi)

måndag 20 maj 2019

Bytt är bytt och kommer aldrig igen

Det här är upplösningen på bytesäventyret jag skrev om sist. Idag anlände så äntligen kniven efter att på sedvanligt vis suttit fast i tullen i tre veckor. Ingen skugga skall falla över mannen som skickade kniven. Hade gjorde minsann vad han kunde för att få fram den i tid. 

Men det är intressant det där. Jag känner inte till vilka rutiner svenska tullen följer nuförtiden. Men en stilla undran vore om de inte bara kunde gå efter vad som står i dokumentationen, röntga paketet så att det inte innhåller något annat och därefter skicka det vidare, skyndsamt. Jag har en vän som råkat mer illa ut än jag. Hans försändelse sitter fast sedan någon månad för att de fått för sig att kniven i det fallet är en customkniv eller något. Det är en Spyderco och de hävdade ett tag att den kostar 1500$! Mig veterligen är den dyraste Spydercon som tillverkats den nya Paysan och den kostar väl ungefär en tredjedel av det. Hur som haver i det fallet var det något med en decimal som spökade. Men det är ett gott exempel bland väldigt många att den "nya" posten fungerar ungefär lika bra som vilket underutvecklat land som helst. Även om just det ordet är obsolet. Men ni förstår kanske vad jag menar? 

Den dök så småningom upp, kniven från Kina som färdats via Hawaii

En snabb "unboxing" eller paketöppning som vi säger på svenska avslöjar det här. En like brun och oansenlig (trist) låda som vanligt. Men nu är jag ingen större anhängare av att knivtillverkare slösar pengar på avancerade förpackningar så det gör mig inget. Det är trots allt en kostnad som bakas in i totalpriset. Ett stående tips till märket ifråga är att de åtminstone kunde märka lådorna med modell eller en beteckning. Fast fördelen för mig som köpare är att man kan stoppa kniven i vilket jäkla låda som helst utan att göra fel.

Vanlig låda men ovanligt väl inslagen


Märket är som ni ser Two Sun vilket blivit något av en stapelvara hos mig när det gäller en viss typ av knivar. De erbjuder fortfarande väldigt mycket för pengarna även om priserna stadigt klättrar i takt med att de blir allt mer kända. Undertecknad får väl sägas ha en liten del i den utvecklingen i och med att de frekvent förekommer på mitt Instagramkonto. Så i det fallet kanske jag får skylla mig själv. 

Two Sun TS81


Det här exemplaret med nr TS81 är designat av en herr Wong eller den som gömmer sig bakom namnet "Wong Design". Tidigare har jag mest haft knivar av Night Morning Design och någon av Tepe. Med andra ord är det den första av det slaget för mig. 

Det som fick mig att nappa var faktiskt sidorna av ben som är försänkta i handtaget. Inte bara på presentationssidan utan på båda kan tilläggas. Det gav ett i mina ögon mer intressant utseende. Tämligen sober och svepande i linjespelet var annars intrycket på distans. 

Jag är alltmer anhängare av knivar vars låssidor är någorlunda lika presentationsidan


Ett första intryck är att den här kniven ligger väl i kvalitetsnivå med övriga knivar från Two Sun. Du får mer än godkända material och en gedigen konstruktion. De är i de flesta fall (utom de riktigt gamla modellerna) sunt utformade och välbyggda. Inte mycket att anmärka på i negativ bemärkelse alls. 
Sen om utseendet passar alla är en annan fast egentligen enkel fråga. Det gör det inte! Vilket i det här fallet är bra eftersom det gör att de inte är helt neutrala, läs tråkiga! 


/ J - paketöppnaren

fredag 17 maj 2019

Ska vi byta grejer med varann'?

- en historia om bristande rutin och tidsskillnad


Det finns de som är mer erfarna än jag när det kommer till såväl att sälja knivar som att byta dem. Särskilt gäller det senare. Det är transaktioner jag endast utfört vid två tillfällen tidigare. För all del har de gått bra, åtmistone sett från min horistont och jag har inte hört några vilda klagomål från den andra sidan heller så jag får förmoda att känslan var ömsesidig.  

Men internationellt har jag inte skickat något förut. Det här var första gången och det blev en tudelad upplevelse kan jag säga.   

Upprinnelsen stod som så mycket annat att finna på Instagram. Där blir jag tämligen frekvent kontaktat av personer som vill köpa, byta eller sälja något. Den här gången en synnerligen sympatisk herre från soliga Hawaii. Han visade sig inte ha fått nog av sol trots geografin utan ha ett stort intresse för märket Two Sun och innehar ett större antal dylika och har tydligen hanterat fler än så. Hur som haver saknade han en modell som jag råkade äga. Det är ju så med dem att de raskt marscherar vidare till nya modeller varpå de gamla antingen utgår eller görs i oregelbunda batchar.


Kniven som lockade till byte, Two Sun TS45 Phalanx


Modellen som saknades var en TS45 Phalanx. En kniv jag förvisso tycker om då det var den första riktiga kvalitetskniven jag köpte från Two Sun. Men jag använder den mindre än jag borde och i potten lades en betydligt dyrare kniv. Till saken hör att jag köpte de flesta av mina TS-knivar innan de var kända och i det här fallet hade jag betalt runt 340 kr. 


Det som erbjöds i byte, TS81


Dessutom var kniven som erbjöds ny och oanvänd då mannen ifråga tydligen har för vana att köpa dubletter av knivar han uppskattar. Det har jag inte råd med men erbjudandet lockade, särskilt som min var begagnad. 

Sagt och gjort, skick beskrevs, bilder utbyttes och jag försökte vara så noggrann och ärlig som möjligt. Blad i D2 gör att det fanns några mikro-fläckar om man granskade det noga. Men det beslöts snabbt om transaktion. 


Pronto-paket, det gick fort att få iväg det


Vad jag inte kunde ana var hur samvetsgrann och framförallt snabb min nya amerikanske byteskompis var. Han hade inte heller genomfört någon dylik transaktion tidigare och var mån om att göra rätt för sig även han. Vi rådgjorde med varanda lite kring hur paketen skulle märkas för att inte vare sig luras eller fastna i tullen. Det är inte kontraband vi talar om utan helt legala fickknivar. 

Men det är här tidsskillnaden kommer in. Det var en fredagkväll det här så att skicka paket för min del hade blivit lite sent. Men inte för honom. Vips hade han både hunnit skriva ut tulldeklarationsblankett, försegla kuvert, hunnit till posten - om de nu fortfarande har sådana på Hawaii samt skickat försändelsen. 

Och se där uppstod problemet. I sin iver att göra rätt för sig märkte han försändelsen "pocket knife" och värdet "75$". Det hann inte jag se förrän det var sent. Själv skrev jag detsamma fast värde "20$" istället. Mest för att det skulle stå en summa på blanketten. Oärligt, nej inte direkt då det var ett byte och värdet på en begagnad produkt är precis vad någon behagar betala för den. 

Efter mindre än en vecka hade den lyckliga personen på Hawaii min före detta kniv i sin hand. Men tyvärr var det inte ömsesidigt. Min dröjde och dröjde lite till varpå jag började ana ugglor i mossen. 

Jodå, precis som vanligt satt paketet fast i tullen och det drog därför ut på tiden. Tullens papperskvarnar mal långsamt som bekant. Sen fick jag den sedvanliga trista avin. Jodå de ville ha både tullavgift och moms på varans värde. Detta trots att det var ett byte och jag inte betalt vare sig en dollar en krona för kniven. Men det gick inte att svära sig fri från informationen i det finstilta som medföljde.

Det visar sig att gränsen för momsfritt vid byte går vid 500 riksdaler. Så go' vänner håll er under den summan om ni byter prylar med någon utanför EUs gränser. Hur det fungerar med Finland vet jag ej. 

Men det visste ni säkert allihopa redan. Det är bara jag som är nybörjare.


/ J - Novis

fredag 10 maj 2019

Fredags-EDC XXXVIII

Noll kraft, Zero Dynamo. Jag gjorde det livsfarliga i förrgår, försökte bädda sängen. Böjde mig fram i fyrtiofem graders vinkel och sträckte ut armarna för att släta till något som tygligen behövde jämnas ut. Det var då det sade pang. Det knakade till i ryggen och plötsligt låg jag raklång över sängen och kved på ett föga macho vis.  

I sådana stunder känner man sig förbaskad gammal kan jag säga. Inte har det blivit så mycket bättre än heller. Imorse kom jag inte ens upp på cykeln och var tvungen att ta bilen till jobbet. Det kändes som ett nederlag. Jag hade vilda planer på att träna idag. De är numera inställda eller snarare skjutna på framtiden. 

"Zero Dynamo"


Knivarna som bäres är ett udda par. Den absolut nya Dynamo från Two Sun och den spetsigare nyklassikern Zero från A.G.A. Campolin. Den sistnämnde är en klassisk stilett till utseendet fast en tämligen modern kniv för övrigt. Bladstål, handtagsmaterial och konstruktion är helt i takt med tiden. Själva mekanismen med bladfjädrar och en leverlock är däremot uråldrig. Eller skall vi säga beprövad istället, det låter mer sympatiskt. Dock är den trimmad genom att kniven har dubbla fjädrar vilket ger en jäkla kick kan jag säga. 

Den mindre och mer diskreta Dynamo är en högteknologisk liten pjäs. Alla de senaste materialen och ett par finesser dolda i själva konstruktionen. En mycket välbyggd och intressant liten gynnare. Så långt är jag riktigt förtjust i den. Med ett stort undantag. Men mer om det vid senare recension. 

Ha nu en riktigt bra fredag go´vänner!

/ J - kraftlös

torsdag 9 maj 2019

Knivrecension Helle Temagami

-  överlevnadskniv i traditionell förpackning

Överlevnadsknivar designade av tv-personligheter brukar ofta vara sorgebarn. Flera försök har gjorts eftersom det är ett luckruativt område och det är lätt att kränga även knivar med mördande reklam. Få av dem har varit bra och det gäller dessvärre även det första försöket som gjordes i Les Strouds namn. Det var ett misslyckande signerat Camillus. Som vanligt i klassen var kniven överarbetad och försedd med en rad onödiga gimmickar och funktionen blev därefter. Därför var det med stor spänning jag mottog och testade den här kniven där Les istället ingått samarbete med den synnerligen etablerade norska knivtillverkaren Helle. Resultatet blev Helle Temagami!

Helle Temagami


Den här kniven är något helt annat än många andra "tv-knivar" och ja, det är förstås Bear Grylls produkter jag har i åtanke. Temagami är en "bushcraft"-kniv där  moderna influenser möter skandinavisk knivtradition. Resultatet är lyckat och innebär ett rejält trähandtag, enkel bladform och sedvanlig skandinavisk egg. Linjerna känns bekanta och det finns en anledning till det. Knivtypen som omhuldats här i norr fungerar och fungerar mycket bra i de här sammanhangen. Särskilt när det kommer till att hantera trä i olika former.  


En tämligen traditionell skandinavisk kniv med några finesser


Twitterversion: Det går att göra bra knivar även när de är designade av TV-kändisar



Blad


Det är ingen tvekan om vilken typ av kniv det rör sig om när bladet betraktas. Rena skandinaviska linjer utmärker såväl helheten som bladet. En enkel droppoint försedd med en "scandigrind" av vanligt snitt. Det vill säga en låg "sabelslipning" med en slipfas och i det här fallet en "mikroegg" utöver det. Bladet saknar allt vad extra detaljer heter och det är något jag uppskattar på den här sortens kniv. Märkningen är Helles vanliga med varumärke och modellnamn på en sida och Strouds namnteckning på den andra. Finishen är en blank satin. 


Helles trippellamninerade stål utgör stommen i Temagami


Bladet är är vad Helle kallar "trippellaminerat" det vill säga att det är tillverkat med en San Mai-teknik med en kärna av hårdare eggstål omgiven av mjukare och segare material. Det är en metod för att uppnå hårdare vilket vanligtvis även medför sprödare stål i eggar och samtidigt erhålla blad som är tåliga. Särskilt om de utsetts för krafter i sidled. I det här fallet är utsidan av rostfritt 18/8-stål och eggen av "high alloy steel"* vilket är en formulering som inte gör någon mycket klokare. Men kompositionen ger vid handen att det ligger nära 13c26/AEB-L eller ett 12c27-stål fast med mindre kol.

Det är också lite av den känslan man får när man brukar kniven. Eggen ser ut och känns snarlik en bättre Morakniv helt enkelt. Eller kanske inte riktigt, jag upplever att stålet är hårdare och håller skärpan något längre. Det är mer en känsla än ett vetenskapligt utlåtande. I vilket fall tar kniven en mycket bra egg. En sak att påpeka är att det mjuka höljet gör att det uppstår repor om kniven används hårt som vid exempelvis spräckande av knotigt trä.

Enkelt och funktionellt blad av klassiskt snitt


För övrigt var fabrikseggen på det här exemplaret mycket bra och kniven väl slipad. Det kan förstås variera något eftersom knivar från Helle delvis är handgjorda och därmed inkluderar den så omtalade mänskliga faktorn. 

En detalj som är värd att framhålla är att hela bladet är lätt vinklat nedåt i relation till handtaget. Det ger extra kraft när man tar i och gör att kniven verkligen känns som en förlängning av armen. Upplevelsen kan närmast beskrivas som att arbeta med ett blad som har en s-formad egg. Det är en av de små egenskaperna som höjer den här kniven över mängden.

Kniven uppträder annars som väntat av en kniv med den här bladformen, variant av slipning och ett tre millimeter tjockt blad. Det vill säga utmärkt, särskilt när det kommer till trä och rep. I det avseendet är den mycket lik andra knivar av den här typen inklusive Moraknivar. Det som skiljer den här från just sådana är komforten när man arbetar med kniven. Handtaget är alldeles bestämt ett snäpp upp på kvalitetsstegen.


Jodå, Temagami kan användas som vedspräck också...



...fast när man kör fast används med fördel träkilar!


Att Helle Temagami är en kvalitetskniv märks särskilt väl när man arbetat ett längre tag. På många sätt och vis känns den "självklar". Den gör det den skall och den gör det väl. Inga märkliga skavsår eller ömma punkter dyker upp. Snarare känns kniven mer bekväm desto mer den används.
   


Handtag


Det första man lägger märke till när man ser Temagami är det vackra handtaget. Björk är ett bra handtagsmaterial och ett material som återfinns i många skandinaviska knivar och likaledes i en stor del av Helles produktion varför valet känns givet.

Träsidorna är nitade med två stabila mässingsnitar plus en genomgående tub akteröver som agerar fånglinehål. Den detalj som avviker mest från den vanliga mallen vad gäller konstruktionen är att kniven har en genomgående trekvartstånge. Det är således ett handtag med mer gods i än en klassisk "råttsvanstånge" men mindre än en fulltångekniv. Träet omsluter den nedre delen av metallen.

Orsaken till det valet är enkel, naket stål och händer är ingen behaglig kombination i kyla. Det finns en anledning till att klassiska skandinaviska knivar, leukus, puukos med flera varianter, ser ut som de gör. Ibland antyds att den här typen av handtag skulle vara billigare att tillverka eftersom det ger mindre materialåtgång. Jag är rätt säker på att det är tvärtom då en sådan här lösning kräver betydligt bättre passning mellan materialen än vad en heltångekonstruktion gör. 

Temagami har något så ovanligt som en 3/4-tånge


Formen på handtaget känns bekant och den har en typisk "näbb" för att hindra kniven att glida bakåt samt ett mindre fingerskydd. Det är tämligen tunnformat sett ovanifrån och inte lika timglasformat som en del andra knivar. Resultatet är en kniv som fyller handen väl och gör den lätt arbeta med under längre tid. Men det gör även att det är ett rätt stort handtag som jag inte tror passar de med riktigt små händer. Bortsett från det är handtaget väldigt neutralt och bör därmed passa de flesta.

Balansen på kniven är synnerligen neutral och återfinns strax bakom fingerskyddet. Balans har alltid ett stort inflytande över hur en kniv upplevs men är en extra viktig faktor på den här typen av kniv. För litet blad och därmed baktung kniv gör det onödigt tungt att skära i exempelvis tjockare grenar eller liknande. Är bladet däremot för långt och tjockt leder det till att täljande och förmågan till detaljarbetande blir lidande.

Greppet är fylligt med tunnform


I det avseendet tycker jag att Helle lyckats utmärkt. I "bush craft"-hänseende är Temagami en mycket bra kniv. Sen kan den som är van vid mer "taktiska" överlevnadsknivar sakna ett rejält fingerskydd, mer format handtag och strävare grepp. Jag tycker att den är bra som den är. Stark, pålitlig och inga jäkla parerskydd som är i vägen för arbete med kniven. Det går därför utmärkt att smyga fram nära bladet eller greppa kniven i nypan.

Inte heller tycker jag att greppet är för halt. Men det får gälla för mig då mina kulturella preferenser gör att jag inte ser en potentiell "överlevnadskniv" som ett vapen utan främst som ett redskap för att tillverka saker, göra upp eld och rensa fisk och hantera vilt med. Jag är inte säker på att mina amerikanska kollegor ser likadant på saken.

Vad gäller grepp så finns även ett fånglinehål så vill man går det alltid lägga en slinga tamp runt handleden för att bättra på greppet eller för att man råkar befinns sig i en kanot. Är man på eller i vatten är det ingen god idé att förlägga sin kniv, särskilt inte i vattnet. 


Fodral


Egentligen finns det inte mycket att säga om fodralet då det är så enkelt som ett sådant kan bli. En läderholk med invändig en förstärkning av plast. Det är gjort i kraftigt läder som är välsytt med dubbla sömmar.

Ett enkelt men välgjort fodral


Hällan tar bälten med upp till fem centimeters bredd. Den är i sin tur fäst med fodralets enda nit. Konstruktionen tillåter kniven att röra sig och i allmänhet anser jag att det är den bästa varianten. Det tillåter att kniven viker undan när man sätter sig ned till exempel. 

Den lösa öglan tillåter kniven att röra sig


Fodralet håller kniven på plats och det är lätt att dra kniven samt stoppa tillbaka den. Möjligen föredrar jag att kniven sitter något hårdare i fodralet för att den inte skall kunna tappas. Det är nu inget som hänt utan mer än känsla än faktisk egenskap. Sen är det rätt lätt ordnat fodralet helt enkelt blöts så att det krymper något. 


Slutsats


Helle Temagami känns som en kniv som jag kan tänka mig att Les Stroud skulle använda även när tv-kamerorna lyser med sin frånvaro. Det är en känsla jag uppskattar. Det får mig att känna mig mindre lurad än vad jag skulle gjort med andra liknande produkter. Det vare sig Stroud faktiskt använder den eller ej.  

En ny ständig följeslagare på vandringar och vid campingliv


Den här kniven är något så sympatiskt som en "enkel" kniv. Den har inga extra finesser, den är inget multi-verktyg med massor av användningsområden. Istället får du om du köper Temagami en tämligen traditionell skandinavisk kniv med tillhörande utseende. Men den är genomtänkt och tillverkad med omsorg. En synnerligen välbyggd kniv faktiskt. Det gäller hur fodralet är sytt och passar kniven och det gäller hur handtaget är format och inte minst är bladet riktigt bra.

Ett av få val som är gjort för utseendes skull är användandet av björk och mässing i handtaget. Just de här områdena - materialen, handtagets form och det laminerade bladet är vad som höjer den över exempelvis de mer avancerade Moraknivsmodellerna. Istället hamnar den i samma klass som knivar från Casström som deras Lars Fält-kniv eller kanske No 10 eller varför inte en Ahti Leuku 90. Det gäller även prisklass för övrigt. 

Helle Temagami i sitt rätta element, vid en sjö


Sen finns inbyggt ett par detaljer som gör den här kniven till ett riktigt bra val i klassen. Dels är det formgivningen med den lätt nedåtvinklade bladet som ger mer kraft. Det känns nästan som att arbeta med en kniv med s-formad- (recurve) egg. Sen är balansen riktigt bra, något som förstärks ytterligare av genomgående utmärkt ergonomi. Det sistnämnda är den är knivens största styrka enligt mitt förmenande.

Valet att låta träet skydda mot metallen tror jag fungerar. Jag skriver tror då jag testat kniven under en strålande sol i vårvarmt sydsverige. Möjligen kan tänkta mig att träet kan bli lite känsligt för smällar just där eftersom det rimligen inte kan vara så tjockt. Det återstår att se.

Så här långt är jag mycket nöjd med den här kniven och det kan vara så "illa" att den konkurrerat ut min Mora Companion som ständig ryggsäckskniv på mina strövtåg längs småländska sjöar. Du köper Helle Temagami om du söker en "bushcraft"/överlevnadskniv som bygger på en kombination av gedigen norsk knivkunskap och Les Strouds idéer. Det ger genomgående solida egenskaper ute i skog och mark och på köpet får du attraktiv kniv. 



Specifikation:

Totallängd:  228 mm
Bladlängd: 110 mm
Godstjocklek: 3 mm
Stål: rostfritt trippellaminerat
Vikt: 155 g (kniv),
Handtag: Oljad björk på heltånge
Fodral: Läder

Producerad av Helle, tillverkad i Norge


/ J - skogsmulle

Enligt Helle själva är kompositionen: C: 0.67%, Si: 0.70, S: 0.002, P:0.019, MN:0.44, Ni: 0.28, Cr: 14.25, Mo:0.52 för den som är tekniskt lagd. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 6 maj 2019

När passionen kommer i vägen

Ibland ser man inte skogen för alla träd brukar det hävdas. Jag har bestämt mött en person på Instagram som nog fastnat i den fällan. Låt mig beskriva vad det handlar om. 

Det började häromdagen med att butiken SMKW (Smoky Mountains Knife Works) ställde en fråga på Instagram ungefär formulerad som "vad är fällknivar bäst på" och det var då i relation till "fixed blades". Mitt svar i tråden blev:

"Inget, förutom att de är lättare att bära"

 Senare förtydligade jag min ståndpunkt genom att publicera den här bilden med titeln "Not even close"

"Inte ens i närheten"


Visst, jag valde att spetsa till formuleringen genom att hävda att fällknivar inte är ergonomiska. Som skäl angav jag att de numera nästan alltid har ett clip, ofta "forward choils", "jimpings" och annat som skär in i handen när man tar i lite. Vidare är de nästan alltid tunnare i handtaget än fastbladare för att kunna bäras bekvämt i fickan och det parat med att de ofta är öppna i ryggen och i vilket fall som helst har en skåra för bladet att vila i gör att anläggningsytan mot handen blir väsentligt mindre. Enkel fysik gör då gällande att risken för blåsor och skav ökar. 

Jodå, någon nappade på betet och räknade raskt upp knivar som Manix 2, Paramilitary 2 och Magnitude. Alla från Spyderco kan noteras i förbifarten. 

Jag genmälde att "visst, jämfört med andra fällknivar så..." För det är ju så det är! De uppräknade fällknivarna liksom den på bilden ovan är riktigt bekäma att hålla i. Men inte om man skall tälja en stund. Då händer det saker. Detsamma om man skulle arbeta med kniven, tänk styckare eller liknande. Inte för att fällknivar är aktuella för den situationen utan som tankeexperiment för att avgöra huruvida de verkligen är ergonomiska eller ej. Det är skillnad mellan att en kniv är bekväm att hålla i (en kortare stund) och att de är ergonomiska. 

Dessa bilder lades upp för att illustrera vad jag menar. Tre ansedda fällknivar varav två tillhör dem som räknades upp av skribenten jämfört med två fastbladade knivar i motsvarande storlek. En enklare Morakniv och en lite mer påkostad Karesuandokniven.  

Bildtiteln blev "An Explanation" - en förklaring till varför fällknivar inte är lika ergonomiska som sina fastbladade kusiner


Som ni ser är även de ur ergonomisk synpunkt mycket väl sedda fällknivarna väsenligt tunnare och mindre formade än till och med en enkel Morakniv. Mycket mindre så än Oraka från Karesuandokniven längst till höger

Och så var ju fällknivar öppna också. Somliga i ryggen och alla förstås där bladet skall in


Personligen anser jag att det egentligen är en "icke-diskussion", det är verligen inget att debattera. Men samtalet fortsätter. Nästa argument som använts är några knivar från Cold Steel i form av deras värsting "4-Max" och den lika stora "SR1". Jodå, jag betvivlar inte att det är bra knivar, till och med excellenta i sin klass. Men en Mora för en hundring gör samma arbete lika bra hävdar jag. Vidare påstår jag att den högst troligen är lika bekväm eller bättre i hand. Särskilt om man går upp till en Mora Bushcraft. Fortfarande väsentligt enklare och billigare än de uppräknade fällknivarna.  

Så för att komma upp i samma ergonomiska klass får man enligt inlägget dra till med fällknivar som väger minst dubbelt så mycket som en fastbladare samt kostar väsentligt mer. Det bevisar mest min tes anser jag. Fällknivar är "sämre" ur praktisk synpunkt. Sen finns ju andra invändningar mot fällknivar än rent komfortmässiga som att de trots alla urstarka lås har en led på mitten som är en potentiell försvagning och att det fastnar smuts inuti dem. 

De är helt enkelt sämre ur alla perspektiv utom att de lättare att bära! Det blir tydligt om man blandar in lagar och vad som är socialt accepterat att skylta med i bebyggda områden. Men det är nu en annan fråga! Det handlar ju inte om användning. Jag undrar varför det påståendet provocerar så? Det är emellertid i den hettan som passionen hamnar i vägen för argumentationen. 

Sen älskar jag ju fällknivar så jag kommer aldrig att överge dem och de är mitt främsta fokus. Men "bättre" tänker jag nog fortsätta att hävda att fastbladade knivar är även om det förstås beror lite på vad som läggs i den något vaga formuleringen. 

/ J - i argumentationstagen




fredag 3 maj 2019

Fredags-EDC XXXVII

Äntligen ett livstecken från det här hållet! Ja, tycker jag i alla fall. Det har varit lite glest med uppdateringar på sistone. Mest beroende på att annat pockat på, ni vet hur det kan vara i livet. Sen jobbar jag faktiskt på en rad recensioner varav ett par som rör mer friluftslivsbetonade knivar. De tar lite längre tid då jag i rimlighetens namn tycker att de skall prövas i sitt rätta element för att bli någorlunda rättvist bedömda. Således behövs lite camping, eld, utematlagning och annat skojigt för att de skall få jobba. Det är aktiviteter jag inte ägnar mig åt varje dag även om det på sistone har blivit tämligen frekvent. 

Den första av dem är förresten Helle Temagami, en "bushcraft/överlevnadskniv" från Helle signerad Les Stroud.  Men den har jag inte i fickan den här soliga men kalla fredagen!


"Eclectic"


När tärningen återigen får bestämma  kan urvalet bli något eklektiskt. Men i det här fallet blev det en rätt bra blandning rent teoretiskt i alla fall. En liten publikvänlig paketöppnare, en aning större kniv för småpill och en rejäl sak om något behöver skäras på riktigt. Det senare inte särskilt troligt idag eller snarare inte på förmiddagen i alla fall. 

Tärningen applicerades först på Spydercohyllan, sedan på en låda som innehåller Cold Steel och QSP och sist på en låda med blandade knivmärken då jag faktiskt bara äger två SOG. Den här kallad Twitch II och så har jag den märkliga skapelsen SlimJim XL. 

QSP-modellen är Copperhead, en kniv jag både recenserat och gett bort i en "GAW" på Instagram. Slumpen ville att den skulle stanna i Sverige visade det sig.  Spyderco "Dogtag" är resultatet av ett byte då jag skickade iväg en Kizer i Vanguard-serien mot den här för något år sedan. Egentligen är den mest en kuriosapryl och inte särskilt praktisk. Det om man bortser från ren paketöppning vilket den faktiskt inte är oäven till. Tyvärr får jag inte så många paket så jag verkligen behöver en dedikerad kniv för det ändamålet. 


/ J - fredagsmyser redan nu