There is a lot of knife throwing going on

Now there will be some knife-throwing nerdery as championship times are training times, at least for me. The Swedish championships in sports throwing are just around the corner. Next weekend to be precise. 

Something that certainly includes both knife and ax even though I only do knife throwing. Mainly because I don't have any throwing axes. It's a shortcoming that will have to be fixed sometime later.

But I have knives and I train a lot with them. This month's bad weather and a few other things have affected practice but last month was extremely good with a full eighty-three and a half hours of throwing. It should be noted that it is a personal high so don't think it looks like this every month.

I've thrown a lot lately, here on a very tough target

In that time, I managed 32,653 throws. But who's counting? Hm, well me actually. It's not so bad that I count 1,2,3 and so on. Instead, I make up a training schedule where, for example, I throw a "WB 90" as a warm-up. It's my own little abbreviation that stands for 30 throws from 3 m followed by a competition round Walk Back which is 60 throws at distances of 3,4,5,6 and 7 meters. After that, different combinations can follow, depending on how I feel about the day. The days I didn't make a plan that is. If I practice in the forest, I count rounds. Everything is noted on the phone and summarized in a training diary.

This target saved the day!

Precision throwing

Unfortunately, I don't think there has been any direct progress this year, although that is not entirely true. But purely in terms of results, I haven't reached any extreme peaks so far. Regarding, for example, precision throwing, I have set certain goals and then one will see how far it goes. I can't influence how other people throw. 

My objective for the championships is

• 3 m rotational: 100+ points
• 5 m rotational: 90+ points
• 7 m rotational: 70+ points

At three meters, I'm good, in practice nota bene. The results almost always end up around one hundred points, 98-102 is the most common. Unfortunately, I have never thrown a full 105 p. Not even in practice. A bad series can end up around 95 points and in some cases lower. 

Rotational throwing is easier than no spin

Five meters is a distance where I perform unevenly. Fairly good results are mixed with considerably worse ones. Nice bullseyes are mixed with drops sometimes. It's a bit inexplicable as I know exactly how I want to throw to achieve results. Here I have a few points left to the goal and above all it is the minimum level that needs to be improved.

Throws from seven meters are still a bit of a chance and the distance where I'm actually worse than last year! Here too, really good hits in the bullseye are mixed with knives found on the ground. It not only worsens the result, but it also causes self-confidence to drop. The latter is hard currency in knife-throwing competitions. The best result so far this year is a modest 66p. It scares no one but myself from a competition point of view.

Acejet Stingers from 4m distance

The objectives for no spin are, of course, somewhat more modest. Simply because it is a more difficult technique. It is not complicated to hit a target of say 30 cm. What is harder is "fine precision" where centimeters are involved. 

Here, I aim for

• 3 m no spin 90+ points
• 5 m no spin 80+ points
• 7 m no spin 65+ points

It is quite a hard level to reach as my PB from 3 m is 96 points. But it still usually ends up around 90 points when I relax. The best this year is 95 p. It is worse with both 5 and 7 m, distances where I am significantly less good than last year due to a mess getting hold of log rounds at the beginning of the season. I have a good target now but I'm not up to speed yet. It will simply be what it will be. But 65 points from seven meters is perhaps not realistic, to be honest. 

Walk Back

For some reason, I'm more consistent when I practice Walk Back than when I throw individual distances. This applies to both rotational and no-spin throwing. But the real highs are conspicuous by their absence even here. My personal best is 258 p with rotational knives. Before upcoming competitions, I aim for the range of 230-250 p. With my new knives, I've already got 255 points after two throwing sessions. I enjoy them. But they are not really broken in yet. Or rather, I'm not used to them.

My new, not-so-secret weapon, Spinning Butcher from WL Custom Blade 

For no spin, the corresponding figures are a target of 200+ points and so far I have performed 195 points at best this year. The average is unfortunately lower. The positive thing is that that number was achieved on the last trip to the training ground. But it is more challenging to throw without spin as I said and it can be pointed out in this context that 197 points was enough for gold in this year's UKAT WC in France.

Other Disciplines

Regarding games such as silhouette throwing, speed throwing, and mountain man, etc, it is not something I practice. I have neither the right targets nor the kind of knives or axes that I previously pointed out. Therefore, I have no hopes for good results either. It is simply fun to participate.

In long-distance throwing, I don't have high hopes either. But in no spin, it would be nice to get over ten meters. But it must be put about the fact that my PB is a modest 10.38 m from last year and that at the moment I am not even consistent from seven meters. In other words, it feels a bit like rolling a dice. It can be good, but it can also be that you miss the first distance. It is like this kind of throwing on the other hand.

Rotational throws at longer distances are tricky too. I usually stick a knife from 9 m with relative frequency in training. Longer than that is a pure bonus. The best I've done is 13.40m. That's probably about half of what the best in the business throw. From time to time I manage throws from 11m but further than that is difficult for me. One thing that matters is that I throw at log rounds that are about half the size of a competition target. So not only do I have to throw far, I have to aim as well.

Training versus competition

An indisputable fact, however, is that training is not a competition. Something I am very well aware of. It doesn't just apply to me but to the vast majority of people.

To be good at something, no matter what it is, it is not just talent that is needed. Training is a necessity, as is the ability to stay healthy and injury-free to train and, by extension, attend competitions. Once there, it is important to perform when it really matters. It's not the easiest thing as many people know.

But if you can't even do well when you throw by yourself, there is no chance of doing it when it comes to competing either!

Therefore, I have the objectives I strive towards and then I get to see what it actually ends up being and how far those results go.

/ J - heading out for practice soon...

PS. I sometimes like to talk about training, not to brag but to stir the pot. Even in other sports, it is the case that it could be a bit taboo to talk about. One must lie low and suggest that it is only raw talent that is the cause of any success and at the amateur level practicing must be hidden. Often you hear someone say "Well, I haven't had time to train because of..." and you can fill in any reason you like. This applies, for example, to cycling, where I was previously active. But I have also come across the phenomenon in the knife-throwing community.

Mycket knivkastning blir det...

Nu blir det en del knivkastningsnörderi då SM-tider är träningstider. I alla fall i mitt fall. Som jag skrev för några dagar sedan hägrar mästerskap i sportkastning. Något som förvisso inkluderar både kniv och yxa fast jag bara ägnar mig åt knivkastning. Delvis beror det på att jag inte har några kastyxor. Det är en brist som får åtgärdas någon gång senare. 

Men knivar har jag och med dem tränas det en hel del. Den här månaden har väder och lite annat ställt till det men förra månaden blev extremt bra med hela åttiotre och en halv timmes kastande. Det bör påpekas att det är ett rekord så tro inte att det ser ut så varje månad. 

Många kast blir det. Här på en mycket hård tavla

På den tiden hinns det med 32 653 kast. Men vem räknar? Hm, jo jag faktiskt. Det är inte så illa att jag räknar 1,2,3 och så vidare. Istället gör jag upp träningsschema där jag exempelvis kastare en "WB 90" som uppvärmning. Det är min egen lilla förkortning som står för 30 kast från 3 m följt av en tävlingsomgång Walk Back som ju är 60 kast på distanserna 3,4,5,6 och 7 meter. Därefter kan följa lite olika kombinationer bereoende på hur det känns för dagen. De dagar jag inte gjort upp en plan vill säga. Kastas det i skogen räknar jag omgångar. Allt plitas ned i telefonen och summeras i en träningsdagbok.

Den här tavlan räddade det mesta!

Poängkastning

Dessvärre tycker jag inte att det gjorts några direkta framsteg i år även om det inte är  helt sant. Men rent resultatmässigt har jag inte nått några extrema toppar så här långt. Vad gäller exempelvis precisionskastning har jag satt upp vissa mål och sedan får man se hur långt det räcker. Jag kan inte påverka hur andra kastar. 

Målsättningarna inför mästerskapen är

• 3 m rotation 100+ poäng
• 5 m rotation 90+ poäng
• 7 m rotation 70+ poäng

På tre meter ligger jag bra till på träning nota bene. Resultaten hamnar nästan alltid kring hundra poäng, 98-102 är vanligast. Tyvärr har jag aldrig satt en fullpoängare än. En dålig serie kan hamna kring 95 poäng och i enstaka fall lägre. 

Rotationskastning är lättare än no spin

Fem meter är en distans där jag är ojämn. Hyfsat bra resultat blandas med betydligt sämre. Femmor mixas med helmissar ibland. Det är lite oförklarligt då jag vet exakt hur jag vill kasta för att uppnå resultat. Där har jag några poäng kvar till målet och framförallt är det lägstanivån som måste förbättras.

Sju meter är fortfarande lite chansartat och den distans där jag faktiskt är sämre än förra året! Även här blandas riktigt bra träffar i bullseye med knivar som återfinns på marken. Det inte bara försämrar resultatet det gör även att självförtroendet sjunker. Det senare är hårdvaluta när man kastar kniv. Bäst hittills i år är blygsamma 66p. Det skrämmer ingen annan än mig själv sett ur tävlingssynpunkt. 

Acejet Stingers från 4 m distans

Målen för no spin är förstås något mer blygsamma. Helt enkelt för att det är en svårare teknik. Det är inte komplicerat att träffa en tavla eller ens ett mål på säg 30 cm. Det som är tuffare är "finprecision" där det handlar om centimeter. Motsvarande mål ser ut som följer

• 3 m no spin 90+ poäng
• 5 m no spin 80+ poäng
• 7 m no spin 65+ poäng

Det är rätt högt ställda mål då mitt PB från 3 m är 96 poäng. Men det brukar ändå hamna i de trakterna när jag slappnar av. Bäst i år är 95 p. Värre är det med både 5 och 7 m, avstånd där jag är väsentligt sämre än förra året på grund av tavelstrul i början av säsongen. Jag har en bra tavla nu men jag är inte ikapp än. Det får bli vad det blir helt enkelt. 

Walk Back

Av någon anledning är jag jämnare när jag går en runda Walk Back än när jag kastar enskilda distanser. Det gäller såväl rotationas- som no spin-kastning. Men de riktiga topparna lyser med sin frånvaro även här. Mitt personbästa är 258 p med snurrande knivar. Inför stundande tävlingar siktar jag mot spannet 230-250 p. Med mina nya knivar har jag redan efter två kastpass fått till 255 poäng som bäst. Jag trivs med dem. Men en är de inte riktigt inkastade. Eller snarare så är jag inte inkastad med dem. 

Mitt nya, inte så hemliga vapen, Spinning Butcher från WL Custom Blade 

För no spin är motsvarande siffror ett mål på 200+ poäng och hitills har jag presterat 195 poäng som bäst i år. Snittet är dessvärre lägre. Det positiva är att den siffran åstadkoms på senaste turen till träningsstället. Men det är svårare att kasta utan snurr som sagt och det kan i sammanhanget påpekas att 197 poäng räckte till guld i årets UKAT VM i Frankrike. 

Övriga grenar

Vad gäller exempelvis "games" som siluettkastning, Speed throwing och Mountain man etc så är det inget jag tränar på. Jag har vare sig tavlor, den sortens knivar eller yxor som jag tidigare påpekat. Därmed har jag heller inga förhoppningar på bra resultat. Det är roligt att ställa upp helt enkelt.

I längdkastning har jag inga högt ställda förhoppningar heller. Men i no spin vore det sympatiskt att komma över tio meter. Men det skall ställas i relation till att mitt PB är blygsamma 10,38 m från förra året och att jag för tillfället inte ens är säker på sju meter. Det känns med andra ord lite som att slå med tärning. Det kan blir bra men det kan även bli så att man kastar ut sig på ingångslängden. Det ligger i grenens natur å andra sidan. 

Rotationskastningen på längre avstånd är knepig även den. Jag brukar sätta kast från 9 m med relativ säkerhet på träning. Längre än så är ren bonus. Det bästa jag gjort är 13,40m. Det är väl ungefär hälften av vad de bästa i branchen kastar. Det ramlar in träffar med relativ frekvens från 11 m men längre än så är svårt för mig. Till saken hör kanske att jag kastar på ändträtavlor som är ungefär hälften av vad en tävlingstavla är i storlek. Så jag måste inte bara kasta långt, jag måste sikta också. 

Träning kontra tävling

Ett oomkullrunkeligt faktum är emellertid att träning inte är tävling. Något jag är mycket väl medveten om. Det gäller inte bara mig utan de allra flesta. 

För att bli bra i något, oavsett vad det gäller är det inte bara talang som måste till. Träning är en nödvändighet liksom förmågan att hålla sig frisk och skadefri för att kunna träna och i förlängningen närvara på tävlingar. Väl där gäller det att prestera när det verkligen gäller. Det är inte det lättaste som många vet. 

Men kan man inte ens göra bra ifrån sig när man kastar själv finns inte en chans att göra det när det skall tävlas heller!

Därför har jag mina mål jag strävar mot och sedan får jag se vad det faktiskt slutar och hur långt det räcker. 

/ J - i träningstagen

PS. Jag gillar att tala om att jag tränar, inte för att skryta utan för att röra om i grytan. Även i andra sporter är det nämligen så att det kan var tabu att tala om. Man skall ligga lågt och antyda att det endast är råtalang som är orsaken till eventuella framgångar och på amatörnivå skall träning mörkas. Ofta sägs det saker som "nä, jag har inte hunnit träna på grund av..." och sedan kan ni fylla i valfri orsak. Det gäller t ex cykling där jag tidigare varit aktiv. Men jag har även träffat på fenomenet i knivkastningskretsar.

New Knives - WL Custom Blade Spinning Butcher by Throwingzone

Some knives are more sought after than others. These definitely belong to that category. I have been searching for a long time for a set of knives signed by the great German knife thrower Werner Lengmüller without success. Now it must be pointed out that it is not particularly difficult to get hold of them, it is mostly about money but that is precisely what has been missing. If you don't want throwers handmade by him, that is, he has stopped making knives. Instead, he has outsourced the work.

This model is called the Spinner Butcher and is manufactured and sold by Throwingzone in France.

WL Custom Blade Spinning Butcher 

The brand is WL Custom Blade and the manufacturing would in other knife contexts be called "mid-tech". That is, they are made in small series mostly by hand. What is special about knives labeled WL Custom Blade is that they can be purchased from two different sources. In the US they are made by Prince Steel Knives and here in Europe by Throwingzone.fr. This means that they actually differ somewhat. The basic design is of course the same but the grind, weight, and materials are actually different.

The thickness is 6 mm and the handles are 3D-printed handles. The length is 32 cm and they weigh 450 g for this version of the Spinning Butcher

The material in this case is Swedish Hardox. It is steel found, among other things, in protective plates on dumper flatbeds and bulldozer blades. Tough as nails, in other words. But what is unique about these particular knives are the handles!

They are not the first in the world, similar attempts have been made before but not quite with this quality from what I heard. The handle sides are made with a 3D printer! It is a technique that I have never come across in this context, so I do not know exactly what type of plastic it is. It should be noted that this set found on these knives are prototypes. It will be interesting to see how they behave over time, read "hold". The first feeling is great. They have a slight texture to them that makes them resemble G10.

If you want them more traditional, they can of course also be had with classic leather handles or completely "naked".

The first feeling says that if I just have time to get used to the model, these will be my knives for rotational throwing in the upcoming Nationals 2023. The question is whether it was love at first sight or first flight?

/ J - one happy thrower

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knife Review CRKT Bamboozled

 

-  a promising first attempt!

Classic lines but still modern. That's roughly how CRKT chooses to describe Bamboozled on their website, and I can certainly agree with that. The bolster gives a timeless look and likewise, the fact that the blade is completely hidden in the handle when the knife is closed and that it is a little cigar-shaped like some old slip joints. More modern are the clip, the flipper, and the materials used.

Overall, I thought this was a nice-looking knife with features on paper that made it worth testing. 

CRKT Bamboozled

Incidentally, Bamboozled is Ken "Kenny" Onion Jr's first collaboration with CRKT. Or with any knife manufacturer at all if I understood it all correctly. His father, Ken Onion, is more than well-known among knife enthusiasts not least for many knives from both Kershaw and CRKT who made production versions of his custom knives.

Ken Onion Jr and CRKT is a collaboration that turned out well

Twitter version: Bamboozled, a debut with some heft. Ken Onion Jr and CRKT have created a likable EDC knife in their first joint effort.

Blade

The blade is a drop point even though it doesn't drop very much but approaches a straight blade in shape. But it is also what gives the pure classic lines. That means a fairly long straight edge to work with and a good tip.

The finish is a satin that passes without being extraordinarily fine. But in return, blade surfaces wear over time and this finish can handle a bit of abuse without looking too awful.

The length of the blade is around eight and a half centimeters, which means that Bamboozled is not one of the smallest knives. There, the appearance is a bit deceiving. The blade, on the other hand, is quite slender with a height of 19 mm and it is matched by a thickness of only 2.7 mm. It is slightly thinner than usual and very well chosen. Especially as it is combined with a high flat grind. It provides better basic geometry than many other knives in the class. 

The blade shape is simple and elegant but deserves a better edge

The steel is certainly a step up from CRKT's usual 8Cr steel without being anything to brag about either. But the D2 that we are talking about here is at least well-established, not to say old, which brings with it the good thing that the formulas for how it should be hardened and heat-treated are also well-known. The downside is that it is not completely rust-resistant. But I don't live either by the sea or in a jungle so that particular feature is not decisive in this case.

You can say a lot about factory edges. I know some reviewers claim that you shouldn't care if the knife is sharp or not when it comes from the manufacturer. That's because it should still be sharpened and perhaps reprofiled immediately. I don't agree with that because I think I know that the "average" knife buyer if there is one, doesn't think like that at all. They expect a sharp knife with a good edge right from the start. Not least we in Sweden are spoiled with it because we are used to Moraknivar. They may not be perfect but they are sharp when you buy them. 

That being said, this knife barely gets a pass. Firstly, the bevels are not even between the two sides but have different heights and angles. Second, Bamboozled measures 0.5-0.6mm behind the edge. That's too much for a folding knife.

The steel is D2 and the blade is flat ground

Even so, the knife cuts quite well. This is, of course, because the geometry is otherwise capable and profit from the full flat grind blade. One that was also kept under three millimeters thick.

Therefore, it is no problem to kill some cardboard and open packages with this knife. Nor is it intimidated by a tomato or piece of cheese at the picnic. Even better, the simple shapes of the handle and the shape of the blade make it easy to carve a little as well. Overall a good knife for "EDC" or everyday tasks although it could do with a new edge.

Handle

When choosing to make simple handles like this, there are some pitfalls to avoid. That has been done in this case. Mr. Onion has studied and researched his product before it ended up with CRKT. An example of this is the shape of the flipper tab, which must not bend backward and gnaw on the index finger. Something that was not at all unusual in the flipper knives' childhood. Another thing is the transition between the lock bar and the handle, where there must be no sharp edges or corners.

The handle has sides of G10 and a bolster of steel

What you get instead is an efficient cigar-shaped handle in a classic style. This means soft lines with a handle that swells ever so slightly towards the middle and has equally quietly arched sides. The material is G10 and the bolster is steel. The handle sides are heavily sanded, almost polished, so don't expect as much grip from the material as it can be in its more extreme forms.

The sides are then screwed into a steel frame with two screws. Then there is another set that holds the bolsters in place along with the domed and larger pivot screw. What is needed to disassemble the knife is a T6 driver for the smaller screws and a T8 for the pivot screw and clip. But be aware that there are springs and other fun things to consider if you take the Bamboozled apart.

In addition to looking good, the handle also functions well to work with. As far as the size allows, that is

The handle fills the hand reasonably well without being enormously large. The length is relatively big by eleven centimeters. That surface can also be used to the full because there is nothing to force the hand in one direction or another. The thickness is 1.3 cm and the height is 2.2 cm.

The nicely angled and rounded rear end of the handle deserves a comment. It rests softly against the hand when placed there. In fact, most of it feels soft to the hand, and that makes Bamboozled comfortable to work with.

Opening and Lock

As I said, CRKT makes a thing of the knife being assisted. That is, it has a spring that helps with the latter part of the opening movement. You have to take care of the first one yourself. Incidentally, it is the small but significant detail that distinguishes this type of knife from stilettos in the sense of the law.

The initial movement is accomplished via a flipper. In addition, a nice one that is both fairly discreet and also drilled out, which gives a more airy appearance. The combination of a decent flipper, spring-loaded blade, and ball bearings make this a fast-opening knife.

The flipper fin is discreet and hollowed out. The latter is a detail that makes the knife feel more worked

As mentioned, the blade runs on IKBS ball bearings. Its value or non-value can be debated, like springs in knives, but if they exist, they should work well and they do here. What I have against them is mostly that they complicate cleaning, which becomes very clear if you happen to get sand or other crap in them. But in return, it is usually not a practical problem if the user takes care of their knives.

A liner lock made of steel

The lock bar is not quite easy to get to given the design of the knife

There is a liner lock for security. In this case made of steel, which is quite natural both given the price point and that it is the same material found in the frame. On this knife, the lock works great. Simpler and not quite properly trimmed versions of this type of lock may exhibit tendencies for the lock bar to slide against the blade base if force is applied from the wrong direction. But this lock passes such a test without complaint. Neither does Bamboozled show any play in any direction. Thus a well-constructed lock.

It's not too overwhelming to close either. No top marks either as the design of the knife means you have to poke the soft parts of the thumb tip into the blade slot to access the lock bar.

To Carry

Bamboozled is apparently a very cigar-shaped knife. The flipper is small and not sharp either and the weight of the knife is slightly over a hundred grams. It makes for a knife that works great as the pocket knife it is.

The clip is of the "deep ride" variety but not too deep, which is good as it feels less against the hand

Then the combination of a fairly smooth G10 and the design of the clip means that the knife is easy to pull and put away which is a important detail in a good everyday knife. It is often small quick cuts that the knife is used for. Pull it out, cut a piece of string to tie up the damn rubber plant with, then tuck it away again. 

The clip is made of steel

In the pocket, the knife rides safely and invisibly with the help of a so-called "deep carry" clip. Very little of the knife is visible when it sits there. The material of the clip is steel and the shape is simple but well thought out, which gives good function. Especially as it doesn't feel very much against the hand when you use the knife. This is largely due to not going all the way with "deep carry" and placing the clip at the far end of the handle. It usually causes problems by creating hot spots. So not in this case.

Another good detail with the clip is that they recessed the clip on the G10 side and used screws with flat heads. It gives more space under the clip for fabric.

It can be noted that the clip is not movable, so left-handed people have been ignored.

To Conclude

This particular knife doesn't seem to have caught on in the internet knife community. I say this considering that a Google search yields exactly zero reviews of this knife from CRKT and the same is true if you give YouTube a shot. So this is an unusual text apparently.

This is despite the fact that the knife not only offers a nice look but is also a debut for an interesting name, with representative number two from the Onion family.

The Bamboozled is an excellent EDC knife that could have been even better with a few small improvements

Overall, I think the Bamboozled has something on the plus side that makes it both an interesting and fairly good EDC knife.

But then there are some dark clouds on the horizon. One such is the damn assisted opening. Usually, I'm not as allergic to them as many reviewers may be. There is usually a division between the average knife buyer and enthusiasts, I have understood. That's why the springs exist, they sell well according to the manufacturers.

But this time I cut my finger quite badly at one point because of it. The reason was that to fold the knife, the blade had to be closed the last bit with a little force to overcome the spring tension. And when the handle is this slim and the entire blade goes into the knife, the fingertips end up close to the blade notch during the process. This time the little finger got too close and I pressed the blade over the tip of my finger.

You have to learn not to do that, of course, but on this knife, the spring is not needed at all. But I guess a lot of people like the "stiletto feel" when the blade pops out.

Then I believe that the knife should benefit from better sharpening and less steel behind the edge.

CRKT Bamboozled makes one wonder what else can come from this collaboration

Otherwise, however, I am quite positive even after owning this knife for a while. The materials are not too shabby, for being CRKT maybe should be added and also the manufacturing quality is decent. In other words, the debut of collaboration between CRKT and Onion Jr is not bad at all. Bamboozled is a stylish knife and also quite practical. 

Columbia River Knives and Tool

Specification:

Length Overall: 198 mm

Length Folded: 113 mm

Weight: 105 g

Blade Length: 85 mm

Blade Thickness: 2,7 mm

Blade Steel: D2

Handle: G10 with steel bolster

Lock: liner lock

Produced by: CRKT, made in China

/ J - not bamboozled

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Nya knivar - WL Custom Blade Spinning Butcher

Vissa knivar är mer efterlängtade än andra. De här tillhör den kategorin. Jag har under längre tid varit på jakt efter en uppsättning knivar signerade den store tyske knivkastaren Werner Lengmüller utan framgång. Nu skall det direkt sägas att det inte är särskilt svårt att få tag i dem, det handlar mest om pengar men det är just det som saknats. Om man nu inte vill ha knivar handgjorda av honom själv vill säga, han har nämligen slutat med det. Istället har han lejt ut arbetet. 

Den här modellen kallas Spinner Butcher och både tillverkas och säljs av Throwingzone i Frankrike. 

WL Custom Blade Spinning Butcher 

Märket är WL Custom Blade och tillverkningen skulle i andra knivkretsar kallas "mid-tech". Det vill säga de görs i små serier mestadels för hand. Det som är speciellt med knivar märkta WL Custom Blade är att de kan köpas från två olika håll. I USA tillverkas de av Prince Steel Knives och här i Europa av Throwingzone. Det gör att de faktiskt skiljer sig något åt. Grunddesignen är förstås densamma men slipning, vikt och material är det inte. 

Knivarna är 6 mm tjocka, gjorda av Hardox med 3D-printade handtag. Längden är 32 cm och de väger 450 g. 

I knivarna från frankrike hittas svenskt stål i form av Hardox. Det är ett så kallat slitstål som bland annat hittas i skyddsplåtar på dumperflak. Segt så det förslår med andra ord. Men det som är unikt med just de här knivarna är ändå handtagen!

De är inte världsunika, försök med liknande har gjorts förut men inte riktigt med den här kvaliteten av vad jag hört. Skollorna eller  handtagssidorna om du så vill är nämligen utskrivna med en 3D-printer! Den är en teknik som jag aldrig stött på i sammanhanget så jag vet inte exakt vilken typ av plast det handlar om. Det bör påpekas att den här uppsättningen som återfinns på de här knivarna är prototyper. Det skall bli riktigt intressant att se hur de uppträder över tid, läs "håller". Vill man ha dem mer traditionella kan de förstås fås även med klassiska läderhandtag eller helt "nakna".

Första känslan säger att hinner jag bara att vänja mig vid modellen så blir det här mina knivar för rotationskastning i stundade SM 2023. Det var kärlek vid första ögonkastet eller var det knivkastet? 

/ J - kastglad

#knivesandbikes #knivigtvarre

SM i knivkastning 2023

Nu närmar sig en av årets höjdpunkter med stormsteg. I alla fall för den som är det minsta intresserad av kniv- och yxkastning. Evenemanget jag avser är förstås årets SM i sportkastning.

Platsen är som vanligt Arboga, höll jag på att skriva men sedan kom jag på att det är faktiskt är sant!

Som den uppmärksamme kanske noterar har sista anmälningsdag passerat. Men talar ni med sekretariatet går det att lösa. Desto fler som kommer desto roligare blir det! Sent skall syndaren vakna heter det som bekant. 

Sedan bör det påpekas att sportkastning är en liten sport. Det innebär rent konkret att man inte bara får chansen att delta i ett svenskt mästerskap även som nybörjare utan även att man får umgås med, tävla mot och ta råd från de bästa. En möjlighet som en utövare av en större sport aldrig får möjlighet till. Jag är tämligen säker på att den genomsnittlige korpspelaren i fotboll aldrig får chansen att diskutera fasta situationer med spelare från någon förstaliga någonstans. Det går bra här, kanske inte hörnor och liknande men väl kastteknik och annat närbesläktat. 

Så väl mött på "Meken" i Arboga om några veckor!

/ J - knivkastaren

Recension MKM Flame Light

 

-  En fällbar minidolk

För det mesta är det överhängande praktiska överväganden som avgör vad jag tycker om en specifik kniv. Estetik är emellertid aldrig oviktigt. Om jag kan välja en snygg och praktisk kniv går den före en ful och lika praktisk kniv. Men ibland får utseendet spela en ännu större roll. Som i det här fallet. 

Ett dolkinspirerat blad är sällan det mest praktiska alternativet om man nu inte skall sticka i saker hela dagarna. Trots det valdes jag den här versionen av Flame Light. En kniv från italienska MKM eller Maniago Knife Makers som det lyder utskrivet. 

MKM Flame Light

Den här designen från Michael Zieba har funnits ett tag i MKMs katalog som Flame och där finns inte mindre än tio versioner att välja mellan. Något förvirrande är att ett utförande är gjord i grön Micarta vilket gör den förvillande lik en "Flame Light". Endast några få gram skiljer modellerna åt. Men då den är slut på hemsidan så misstänker jag att den här nya versionen fått ersätta den helt enkelt. 

"Light" innebär nämligen Micarta i handtaget istället för titan och kolfiber vilket hittas i original- "Flame". Handtaget finns för närvarande  i tre olika färger, svart, natur och grön. För att ytterligare öka valfriheten finns det även två olika bladformer att välja mellan. Där återkommer vi till den praktiska aspekten. 

Tillverkad i Maniago, Italien

Twitterversion: MKM Flame Light, för den som vill ha lite mer Shakespeare i sin EDC-rotation 

Blad

Det är svårt att missa att det rör sig om ett litet dolkblad. Närmast helt symmetriskt sånär på att bladet är enkelslipat. I det här utförandet skall tilläggas. För den som vill ha ytterligare mer funktion i bladet så finns även ett spetsigt drop point-blad att tillgå. 

Bladlängden är hursomhaver 72 mm och tjockleken blygsamma 2,5 mm. Höjden eller kanske bredden på bladet skrivs till 14 mm på det bredaste stället, bladbasen nära ricasson. Sedan smalnar bladet snabbt av mot en distinkt spets. 

Det dolkformade bladet är 72 mm långt

I övrigt kännetecknas bladet av en uttalad "fuller" eller blodskåra som vi av någon outgrundlig anledning säger på Svenska. Bladfinishen är en utmärkt stentumling som sedan märkts med MKMs logotyp på en sida och motstående hittas Ziebas namn jämte "Made by MIKITA". Det är nämligen lite komplicerat det där då MKM är ett samlingsnamn som namnet antyder och knivarna tillverkas av ett litet konglomerat av kända tillverkare från Maniago. 

Bladet känns igen på den tilltagna blodskåran

Stålet som används är M390 som i de flesta knivar från MKM. Det är ett mycket exklusivt stål som för en kniventusiast inte behöver någon närmare beskrivning. Det är genomgående bra på de flesta parametrar som förmåga att ta och hålla en egg, rosttröghet, slaghållfasthet och så vidare. Sedan kan alltid diskuteras hur mycket nytta man har av ett superstål i en liten fickkniv med dolkblad. Men å andras sidan har vi personbilar med hundratals hästkrafter och det kanske inte alltid heller är helt nödvändigt. 

Något mer nödvändigt är en god geometri för att en kniv skall skära bra och det har inte den är versionen av Flame Light för att vara ärlig. Förvisso är bladet tunt men å andra sidan är slipfasen endast 5 mm. Det gör att tjockleken bakom eggen hamnar kring 0,8 mm. Det räcker till och blir över även för en stabil huggare eller överlevnadskniv. Då kan ni själva lista ut att den här kniven inte är världens bästa kniv för att skiva salami med. Geometrin gör även att spetsen faktiskt inte är så tunn som den ser ut. Bra för styrka men försämrar egenskaperna när en speta skall pillas bort till exempel. 

Vad kniven gör bättre är att penetrera plast och öppna paket med till exempel. Det gör Flame Light med stil och det är där den här knivens främsta existensberättigande finns. 

Handtag

"Have a Cigar" är en låt med Pink Floyd och den titeln kan användas för att beskriva handtaget på den är lilla kniven. Ett helt symmetriskt handtag med elegant rundade former och välvda sidor. Längden är tämligen precis 10 cm och höjd och bredd är enlig mitt skjutmått 18 mm respektive 13 mm. 

Handtaget är tämligen neutralt

Materialet på handtagssidorna är som tidigare nämnts Micarta. Den är närmast grönsvart när kniven är ny men mörknar efterhand som kniven används som alla knivar med det här handtagsmaterialet. Det är på så vis ett levande material som åldras och får patina efter hand. Kvalitén på materialet är utmärkt och Mikita har behandlat det väl. De kanter som finns, på insidan av såväl bladskåra som den öppna ryggen är väl slipade och rundade. Detsamma kan sägas om de fasade kanterna. 

Som synes är inte Flame Light någon stor kniv

Konstruktionen är tämligen rättfram med en intern stålram. Den är kraftigt lättad på icke-låssidan medan man på den andra hittar låsfunktionen. 

Kniven hålls samman av endast två skruvar. En justerbar pivotskruv och en som håller ihop handtaget mot ändan till. Därtill finns en tredje skruv som håller clipet på plats. Alla tre är tacknämligt av samma storlek, nämligen T8. 

Men de flesta grepp fungerar mer eller mindre bra

Ett så här litet och slankt handtag kan aldrig få toppbetyg vad gäller ergonomi eller ens komfort. Men å andra sidan kan enkelhet av det här slaget heller aldrig bli fel. Det kan klart jämföras med en mindre Schweizerkniv till exempel. Det betyder att alla grepp fungerar ungefär lika bra eller möjligen dåligt. Längden här gör att alla som inte har enorma labbar kan få alla fingrar på handtaget. Men den ringa volymen gör att handtaget inte fyller handen nämnvärt. Men kniven är heller inte gjord för grovarbete så det följer liksom med konceptet. Så det vägrar jag kritisera kniven för. 

Öppning och lås

Flipperfenan på den här kniven är mycket liten och diskret. Det följer med formatet och det symmetriska utseendet. Det är ett av parer/fingerskydden som agerar flipper. Höjden på den är blygsamma 3,5mm eller därikring. Dessutom saknar den räfflor och hörn och kanter är rundade. Det gör att det kan vara lite svårt att träffa rätt om man inte tänker sig för. 

En av de mest diskreta flipperfenor jag sett

Om man gör det belönas man dock med bra fart och snärt i det lilla bladet. Något som inte är helt lätt att åstadkomma med så lite vikt att arbeta med. Men med en kombination av kullager och väl avvägt motstånd i detent-kulan så lyckas  man.

Det spelar heller inte så stor roll hur du närmar dig flippern, för att dra bakåt eller trycka nedåt. Eftersom den är så liten blir rörelsen ändå något mitt emellan. 

Inte heller liner-låset gör mycket väsen av sig

Låset är sedan en välgjord liner lock. Den håller det lätta bladet på plats med auktoritet. Inget spel eller glapp i någon led och inte heller glider låsarmen om den felbelastas. Måttligt kanske jag skall tillägga. Precis som jag vägrar att recensera den här kniven som friluftskniv så vägrar jag att utsätta den för någon form av utmattningstest.

Låset är inte det lättaste att släppa men med det sagt är det inte särskilt komplicerat heller. Motstående handtagssida är lätt försänkt för att underlätta åtkomst och det finns ett mycket fint mönster på själva låsarmen för att öka friktionen. Det räcker till för att fylla sin funktion. 

Att bära

Naturligtvis, höll jag på att inleda med och det får stå kvar, är den här kniven exemplarisk i en ficka. Bara se på den! Helt strömlinjeformad med minimala utstickande delar och en vikt på uppgivna 55 gram. Enligt min våg blev det 54 gram för övrigt. 

Clipet är monterat på bakänden av handtaget vilket gör att kniven sitter mycket djupt i fickan

De mjuka Micarta-sidorna är även de mycket praktiska i en ficka som i att de inte skaver mot tyg eller orsakar friktion när kniven skall dras eller stoppas undan. 

Trots det ringa formatet finns det relativt mycket utrymme under clipet

Till de här positiva egenskaperna skall läggas ett mycket bra clip. Det känns inte nämnvärt mot handen när kniven används och framförallt håller det kniven på plats i fickan så du inte riskerar att tappa den. Materialet är stål och det är fäst i bakänden av handtaget med en skruv. Trots det sitter det stabilt på plats utan att röra sig i sidled. Något jag uppskattar. 

Bra är även rampen som räcker till även för relativt tjocka tyger och utrymmet under clipet som även det är adekvat. 

Sammanfattningsvis

Det är inte helt lätt att sammanfatta mina intryck av den här kniven. Det får liksom både ris och ros på samma gång men det beror mer på designen än utförandet. Materialen och hur de använts är på topp och dessutom har man kryddat det hela med flera små detaljer som höjer helhetsintrycket. Exempel på dylika är den anodiserade ringen av titan kring pivotskruven och hur väl rundat och mjukt allt är. Även de hörn som inte är helt synliga. De vet vad de pysslar med i Maniago. 

Men det är inte där det negativa kan hittas med den här kniven. 

Flame Light är en liten EDC-kniv med mycket attityd

Nackdelarna kan förstås tillskrivas det dimunitiva formatet, särskilt som det kombinerats med ett rent dolkblad med sin låga sabelslipning. Det kan aldrig bli lika allround och praktiskt som säg en flatslipad drop point. Det vare sig skär eller ens sticker i saker lika bra. Det här är närmast en miniatyriserad stilett. 

Men där hittas även kniven styrka! Det här är ingen kniv för friluftlivet eller byggarbetsplatsen. Den vare sig täljer sälgpipor eller träskedar eller öppnar pallar med isolering med ackuratess. Det här är en ren EDC-kniv för småpill och inget annat. Det gör det dock med stil och är snygg att se på när den gör det. Det här är ett litet konstverk som även kan nyttjas till några praktiska uppgifter. Gott så då det är ett uttalat designval som inte hymlar med det. Önskas samma generella utseende men något mer praktisk finns som sagt andra utföranden. 

Själv kombinerar jag den oftast med en andra och något mer effektiv kniv från t ex MKM. 

Vad gör jag här tycks kniven tänka. Flame Light från MKM gör sig bättre i kontors än i skogsmiljö

För den som uppskattar den här typen av utseende och inte kan få nog av små dolkar, vare sig de är fällbara eller inte är Flame Light emellertid en utmärkt kniv. Designen från Zieba är nog så tilltalande och utförandet riktigt bra. Maniago Knife Makers har snabbt klättrat till att bli ett av mina favoritmärken vad gäller fällknivar. 

Maniago Knife Makers

Specifikation:

Längd utfälld: 176 mm

Längd hopfälld: 101 mm

Vikt: 54 g (vägd av mig, uppgiven vikt 55g)

Bladlängd: 72 mm

Godstjocklek: 2,5 mm

Bladstål: M390

Handtag: Micarta

Lås: liner lock

Producerad av: Mikita, tillverkad i Italien

/ J - många dolkar små...

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre