- fårfotens återkomst
Även 2020 är det modernt att blanda nytt och gammalt. Trenden sedan några år tillbaks lever i högsta välmåga. Det har allt fler knivtillverkare insett och det gäller QSP också. Fast skall man vara ärlig kan det mesta på den här kniven tillföras den nyare skolan. Det som andas äldre tider är nog mest det yttre och då främst den karaktäristiska bladformen. Kniven som den återfinns på kallas Worker som släpptes under senare delen av förra året.
QSP 128-C Worker
Kniven är designad av en tysk Youtube-profil och friluftsentusiast vid namn Arthur Brehm. Vid en första anblick påminner den här kniven om en modern tolkning av en "Anker messer" från Otter messer. Blad- och handtagsform har drag därifrån även om Worker inte på något vis är en kopia. Frågan är då om det här är en sjömanskniv med clip eller om det döljer sig mer under ytan?
Blad
Det är inte varje dag man får presentera en äkta Sheeps foot på en modern kniv. En mer vanlig kusin till den här bladformen är Wharncliffes som i många tolkningar är vanliga idag. Det vill säga blad som har en rygg som sluttar ned mot eggen till. Det har förvisso fårfoten också men i en betydligt brantare vinkel och med mjukare kurva efter det att rygg och egg först varit parallella. Det ger ett blad med lång rak egg men som i princip saknar spets. Det som finns är snarare ett nittiograders hörn som är vasst. Men det var just för att inte av misstag sticka djur som bladtypen utvecklades en gång i tiden.
En klassisk Sheeps foot. En bladform vanligare på sjömans- och räddningsknivar
Det här utförandet är 8,8 cm långt och 2,2 cm högt. Grovleken på bladet är 3,5 mm. Finishen är en blank satin och materialet som använts är Böhlers N690. Utseendet är mycket harmoniskt då det speglas i handtagets form vilket ger övergripande eleganta linjer. En nagelskåra finns för att öppna bladet även om den är en smula överflödig då bladet är extremt mjukt i gången eftersom det löper på kullager.
Märkningen har QSP vid något tillfälle fått kritik för och den verkar man ha tagit till sig för här är loggan minimal och återfinns på ricasson. På motstående sida hittas Brehms signatur och bladstål. Bladet är för övrigt helt rent från text. Gott så!
Märkningen har QSP vid något tillfälle fått kritik för och den verkar man ha tagit till sig för här är loggan minimal och återfinns på ricasson. På motstående sida hittas Brehms signatur och bladstål. Bladet är för övrigt helt rent från text. Gott så!
Närmare nio centimeter av Böhlers N690 i full flatslipning
Generellt är den här bladtypen bra till alla uppgifter som kräver en blad som skär bra men som inte penetrerar. Det är också därför många sjömansknivar traditionellt sett ut så här. Så att de kunde skära av tåtar och tampar utan att av misstag sticka kniven genom ett segel. Idag hittas de vanligen på knivar som riktar sig mot räddningspersonal och dylikt. Ännu vanligare är de i köket eftersom Santokus är en variant på samma tema. Och så finns de på den här kniven.
Om det tycker jag lite olika saker. Jag brukar inte vara sen att framhålla att jag uppskattar en god spets på mina EDC-knivar och det gör att jag faktiskt inte anser att den här kniven är optimerad för det användningsområdet. Men i gengäld får du mycket egg att arbeta med utan att behöva vara lika noggrann med vart du har änden på bladet. Det är således en trygghetsaspekt som adderas till funktionen. Det är dock inte en egenskap jag känner att jag personligen behöver.
Men vad formen också ger är att det som återstår av "spetsen" är otroligt stark. Det gör att du verkligen kan använda hela eggen utan att vara rädd att skada en tunn spets. Du kan också använda dig av sågande rörelser utan att riskera att sticka hål på något. Den finessen uppskattas ännu mer på sågtandade blad.
Och att bladet är starkt är något att ta fasta på. Tre och halv millimeter godstjocklek på ett blad som inte är mer än två centimeter högt och flatslipat ger inte det tunnaste bladet. Faktiskt är det ungefär samma proportioner som på en Mora Bushcraft. Det bidrar till att det här inte heller är den optimala äppelkniven. Det vill säga inte för något hanterande av föda egentligen. Bladet är vasst men något för kilformat för det. I förbifarten kan sägas att fabrikseggen inte är mycket att orda om. En godkänd sådan.
Om man istället tar fasta på knivens namn "Worker" så hittas även dess styrkor. Kniven är bra när man behöver ta i lite. Jag testade att strimla några överblivna bitar heltäckningsmatta och ett par gummibitar för att ge kniven lite motstånd. Uppgifter som den här kniven tar på allvar och klarar av med glans. Ännu bättre blir det när man börjar skära i trä. Då sprider sig ett leende över anletet. Handtaget är bekvämt och eggen biter bra. Hela kniven känns smidig och eggen är lätt att orientera. Även snöre, rep och tamp fungerar den här kniven på. Värre blir det med plastförpackningar och flaskor. Att skära i materialen går bra men återigen saknar jag en riktig spets.
Om det tycker jag lite olika saker. Jag brukar inte vara sen att framhålla att jag uppskattar en god spets på mina EDC-knivar och det gör att jag faktiskt inte anser att den här kniven är optimerad för det användningsområdet. Men i gengäld får du mycket egg att arbeta med utan att behöva vara lika noggrann med vart du har änden på bladet. Det är således en trygghetsaspekt som adderas till funktionen. Det är dock inte en egenskap jag känner att jag personligen behöver.
Men vad formen också ger är att det som återstår av "spetsen" är otroligt stark. Det gör att du verkligen kan använda hela eggen utan att vara rädd att skada en tunn spets. Du kan också använda dig av sågande rörelser utan att riskera att sticka hål på något. Den finessen uppskattas ännu mer på sågtandade blad.
Och att bladet är starkt är något att ta fasta på. Tre och halv millimeter godstjocklek på ett blad som inte är mer än två centimeter högt och flatslipat ger inte det tunnaste bladet. Faktiskt är det ungefär samma proportioner som på en Mora Bushcraft. Det bidrar till att det här inte heller är den optimala äppelkniven. Det vill säga inte för något hanterande av föda egentligen. Bladet är vasst men något för kilformat för det. I förbifarten kan sägas att fabrikseggen inte är mycket att orda om. En godkänd sådan.
Om man istället tar fasta på knivens namn "Worker" så hittas även dess styrkor. Kniven är bra när man behöver ta i lite. Jag testade att strimla några överblivna bitar heltäckningsmatta och ett par gummibitar för att ge kniven lite motstånd. Uppgifter som den här kniven tar på allvar och klarar av med glans. Ännu bättre blir det när man börjar skära i trä. Då sprider sig ett leende över anletet. Handtaget är bekvämt och eggen biter bra. Hela kniven känns smidig och eggen är lätt att orientera. Även snöre, rep och tamp fungerar den här kniven på. Värre blir det med plastförpackningar och flaskor. Att skära i materialen går bra men återigen saknar jag en riktig spets.
Handtag
En sak som får Worker att avvika från genomsnittet är att den är tämligen solid. Det innebär konkret att ramen för ovanlighets skull inte är lättad. Det ger en stark kniv men påverkar förstås även balansen. Men den är inte så tokig trots det. Balanspunkten återfinns strax bakom bolstret.
Bolstret är förresten av stål då de utgörs av en integrerad del av sidorna. Där återfinns skollor som i det här fallet är av trä men även kan fås i klassisk jigged bone, grönfärgat ben. Annars finns kniven även att få i mer robusta och moderna material som G10 och G10/kolfiber.
Bolstret är förresten av stål då de utgörs av en integrerad del av sidorna. Där återfinns skollor som i det här fallet är av trä men även kan fås i klassisk jigged bone, grönfärgat ben. Annars finns kniven även att få i mer robusta och moderna material som G10 och G10/kolfiber.
Ram och bolster av borstat stål och skruvade sidor av trä
Träslaget är Snake wood som på svenska kallas Bokstavsträd/Tigerträd och tillhör familjen mullbärsväxter och är annars vanligt förekommande i t ex stråkar. Det är ett mycket hårt trädslag som växer i delar av centralamerika. Det kännetecknas av sin djupt röda färg och sitt drastiska mönster. Snyggt som tusan är det i alla fall. I det här fallet är dessutom passningen mellan bolstren och de skruvade sidorna utmärkt på gränsen till perfekt.
Bra men inte lika högklassig är passningen mellan ram och lås i ryggen. Det får godkänt men inte mer då lite sken faktiskt kan ses igenom kniven om den hålls mot en ljuskälla. Ett klassiskt test för en lockback. Ett minus får QSP den här gången för att insidorna på ramen var närmast vassa. Jag kände mig nödd och tvungen att gå över dem med sandpapper. Det borde ha gjorts från fabrik.
Bra men inte lika högklassig är passningen mellan ram och lås i ryggen. Det får godkänt men inte mer då lite sken faktiskt kan ses igenom kniven om den hålls mot en ljuskälla. Ett klassiskt test för en lockback. Ett minus får QSP den här gången för att insidorna på ramen var närmast vassa. Jag kände mig nödd och tvungen att gå över dem med sandpapper. Det borde ha gjorts från fabrik.
Eftersom kniven har en back lock är ryggen sluten. Det
medför en stor fördel som stavas ökad anläggningsyta
medför en stor fördel som stavas ökad anläggningsyta
Annars är både sidor och bolster elegant välvda. Kniven är hopsatt med skruvar för dem som gillar att demontera sina eggredskap. Men en varning är på sin plats. Det här är en lock back och därtill en med kullager så insatsen som krävs för att få ihop kniven igen är något större än vanligt.
Komforten är god när kniven greppas. Även ergonomin när man jobbar med kniven får fullt godkänt. Brehm har med flit valt att hålla sig till enklast möjliga form. Fördelen med det är att det är mindre som kan gå fel. Av det skälet fungerar alla grepp och den svaga böjen på undersidan av handtaget och att det sväller aldrig så lite mot slutet gör att kniven inte vill glida ur handen. Trä är en aning halt i det här polerade utförandet och skall man ta ordentligt rekommenderar jag G10 versionen istället.
Skall jag komma med någon negativ kritik eller snarare input så är det att bolstret kunde vara ännu mer rundat eller fasat på ovansidan. Men det är å andra sidan svårt när handtaget inte är bredare än så här. Och appropå bredd så kan det vara på sin plats att påpeka att alla knivar som säger sig riktas mot tyngre uppgifter bör undvika öppna konstruktioner. Det ger nämligen mindre anläggningsyta för handen. Här har man med fördel valt att ha en sluten rygg istället.
Öppning och lås
Worker är något så ovanligt som en tvåhandsöppnad kniv som kan öppnas med en hand. Nagelskåran och avsaknaden av flippers/tumknoppar/diskar är förstås en ledtråd till hur den är tänkt att hanteras. Men eftersom bladet är så mjukt att rulla ut och det sticker ut en bit blad från handtaget så kan tummen placeras mot nagelskåran och sedan kan man stilla och lugnt öppna sin kniv med hjälp av den.
Sen går det följaktligen att öppna kniven med två händer också. Då upptäcks att på den vanliga skalan över "walk and talk" så får den här kniven 9/10. Mjukare blir det knappt på en back lock. Även draget kallat "pull" är så lätt att det får någonstans mellan 2 och 3. Faktum är att med en rejäl handledssnärt kan bladet gravitationsöppnas också.
Sen går det följaktligen att öppna kniven med två händer också. Då upptäcks att på den vanliga skalan över "walk and talk" så får den här kniven 9/10. Mjukare blir det knappt på en back lock. Även draget kallat "pull" är så lätt att det får någonstans mellan 2 och 3. Faktum är att med en rejäl handledssnärt kan bladet gravitationsöppnas också.
Nagelskåran bidrar mest till att kniven även kan enhandsöppnas
Kullagers vara eller icke vara kan diskuteras, särskilt på en kniv som döpts till "Worker". Men i det här fallet ger det som sagt ett alternativt sätt att öppna kniven. Men ur praktiskt hänseende hade ett par väl tilltagna glidlager i brons varit att föredra. Det ger mindre chans för smuts att ställa till det. Med det sagt så är toleranserna så fina i dagens kullager att du nästan får släppa kniven i sand för att det skall börja knastra i den. Och gör du så börjar vilken fällkniv som helst att protestera, lager eller inte.
En back lock med lång hävstång och lågt fjädermotstånd
Låset är en välgjord back lock som kännetecknas av ett ganska lågt fjädermotstånd. Det gör att det är lätt att frigöra låset. Det är något som är bra att känna till eftersom det gör kniven en smula aggressiv. Ligger inte låsarmen emot bladtangen så faller bladet fritt och mycket fort. Har du bladet riktat nedåt kommer kniven att bita dig. Det gör att man måste vara medveten om hur man fäller ihop sin kniv. Det går att klanta sig med blodvite som följd.
Att bära
Valfrihet premieras när det kommer till hur den här kniven kan bäras. Worker kommer med ett clip monterat men som komplement skickas även ett enkelt med välsytt läderfodral med för dem som önskar att bära sin kniv på det viset. Det passar för all del stilen på kniven men är inte vad jag föredrar.
Ett enkelt men fungerande fjäderclip i stål som låter kniven sitta djupt i fickan
Sen är kniven inte så tung med sina 121 g att den inte kan bäras löst i en ficka heller. I förbifarten kan noteras att kniven väger exakt vad fabriken uppger. De runda formerna gör också att den inte är för mycket i vägen.
Clipet är av fjäderstål och har väl avvägd spänst. Det låter också kniven sitta djupt i en ficka vilket förutom att det är diskret också minskar risken för att kniven skall tappas. Något som är särskilt viktigt för en kniv som skall brukas i skog och mark.
Clipet kan inte flyttas utan sitter monterat för höger sida med spets uppåt på kniven. Men vänsterhänta, frukta inte! Som med alla tvåhandsöppnade knivar spelar det ingen egentlig roll då det enda som händer om du byter sida på kniven är att den sitter i fickan med bladryggen vänd framåt istället för bakåt. Du kan naturligtvis fortfarande dra kniven och fälla ut den med andra handen. Och låset är helt ambidextriöst det med.
Clipet kan inte flyttas utan sitter monterat för höger sida med spets uppåt på kniven. Men vänsterhänta, frukta inte! Som med alla tvåhandsöppnade knivar spelar det ingen egentlig roll då det enda som händer om du byter sida på kniven är att den sitter i fickan med bladryggen vänd framåt istället för bakåt. Du kan naturligtvis fortfarande dra kniven och fälla ut den med andra handen. Och låset är helt ambidextriöst det med.
Sammanfattningsvis
Engentligen kanske jag valde "fel" material på mitt exemplar då jag satsade på versionen med träskollor. Det gjordes på rent estetiska grunder och jag tycker fortfarande det är snyggt som tusan. Och till viss del flörtar det med historiska knivar som hade handtagssidor av naturmaterial som trä, horn eller ben.
Men vad det gör är att lura ögat lite eller snarare leka med uppfattningen om vilken typ av kniv det här är. För ovanlighets skull är det nämligen en kniv som lever upp till namnet. Det här är en Worker.
Men vad det gör är att lura ögat lite eller snarare leka med uppfattningen om vilken typ av kniv det här är. För ovanlighets skull är det nämligen en kniv som lever upp till namnet. Det här är en Worker.
En snygg kniv som lever upp till sitt namn, Worker
Det första som skvallrar om det är att det inte gjorts några eftergifter för att den skall bli mer "lekvänlig". Vad, kanske vän av ordning undrar. Jo, tragiskt nog tas rätt mycket hänsyn till den faktorn på väldigt många fällknivar idag. Tillverkarna styrs i det fallet av "de högljudda få"*.
Här har designern Brehm istället satsat på en kombination av funktion och laglighet. Det vill säga han har försökt tillmötesgå de länder där man inte får ha knivar som både har lås och enhandsöppning. Något som gäller i hans hemland Tyskland exempelvis. Resultatet blev en tvåhandsöppnad kniv och en stabil back lock. Inte det senaste i låsväg men väl beprövad och fungerande.
Nästa detalj som skvallrar om att det här främst inte är tänkt som en EDC-kniv, i alla fall inte enligt min tolkning, är formatet. Den är lite för stor med sitt nästan nio centimeter långa blad som även är aning för grovt för t ex att skära frukt med. Men framförallt saknar kniven spets vilket gör att man får addera en liten SAK eller liknande för att sköta de små detaljerna i tillvaron.
Men istället har vi en arbetsmyra. Desto tyngre, desto bättre så länge det handlar om att skära och inte att bända förstås. Det är trots allt en fällkniv. Men det gör att Worker växer i takt med att snitten blir tyngre. Extra glad blev jag åt att det gick bra att tälja med kniven.
Här har designern Brehm istället satsat på en kombination av funktion och laglighet. Det vill säga han har försökt tillmötesgå de länder där man inte får ha knivar som både har lås och enhandsöppning. Något som gäller i hans hemland Tyskland exempelvis. Resultatet blev en tvåhandsöppnad kniv och en stabil back lock. Inte det senaste i låsväg men väl beprövad och fungerande.
Nästa detalj som skvallrar om att det här främst inte är tänkt som en EDC-kniv, i alla fall inte enligt min tolkning, är formatet. Den är lite för stor med sitt nästan nio centimeter långa blad som även är aning för grovt för t ex att skära frukt med. Men framförallt saknar kniven spets vilket gör att man får addera en liten SAK eller liknande för att sköta de små detaljerna i tillvaron.
Men istället har vi en arbetsmyra. Desto tyngre, desto bättre så länge det handlar om att skära och inte att bända förstås. Det är trots allt en fällkniv. Men det gör att Worker växer i takt med att snitten blir tyngre. Extra glad blev jag åt att det gick bra att tälja med kniven.
QSP Worker en kniv för svampskogen och övrigt friluftsliv. Obs, svampen endast som illustration!
Sammantaget anser jag att Arthur Brehm och QSP lyckats väl med sin föresats att skapa en "Worker". Den här kniven har lite personlighet i en tid då mycket är strömlinjeformat och inte minst titangrått. På flera punkter avviker den från den rådande normen. Det som lånats från moderna trender är de keramiska kullagren som ger en mjuk gång och förstås clipet som idag av många anses vara en nödvändighet.
Formen är en flirt med sjömansknivar från äldre tid och med det följer som sagt både för- och nackdelar.
För mig är det här av ovan angivna skäl inte den optimala EDC-kniven. Istället ser jag det som en god kompanjon i friluftslivet eller varför inte för den som har sitt arbete förlagt utomhus? För den som känner att den är värd att införskaffa kostar den i skrivande stund runt 85€.
Formen är en flirt med sjömansknivar från äldre tid och med det följer som sagt både för- och nackdelar.
För mig är det här av ovan angivna skäl inte den optimala EDC-kniven. Istället ser jag det som en god kompanjon i friluftslivet eller varför inte för den som har sitt arbete förlagt utomhus? För den som känner att den är värd att införskaffa kostar den i skrivande stund runt 85€.
Specifikation:
Längd utfälld: 196 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 121 g (vägd av mig)
Bladlängd: 88 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Böhler/Uddeholm N690
Handtag: Bokstavsträd/Tigerträd (Snakewood)
Lås: Back lock
Producerad av: QSP, tillverkad i Kina
/ J - jobbar på
* En term jag använder om en liten, sett till hela marknaden av knivköpare, högljudd befolkning som förr hittades mest på forum men idag främst på sociala medier som YouTube, Instagram och Facebook. Vad de bestämmer sig för att propagera för är det många knivtillverkar hör och tror därför att alla är köpare är konforma. Det är därför knivar med flipperfenor, kullager gjorda i titan och försedda med ramlås dominerar fällknivsutbudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar