tisdag 16 juli 2019

Knivrecension QSP Songbird

-  bättre en fågel i handen...

Att QSP är i full färd med att bredda sitt utbud är tydligt. Nu finns knivar på fler nivåer än tidigare och även nya typer har tillkommit. De har exempelvis fler fastbladare och en Karambit på programmet numera. Även materialen är mer vittomfattande än tidigare. Det finns instegsmodeller som Parrot som jag tidigare recenserat. Då erhålls en kniv med blad i 440C och ett handtag byggt på lättad stålram med raka G10-sidor. Något mer avancerade är till exempel modellerna Piglet som kommer med formad G10 i handtaget och 14C28N som bladstål och Phoenix med samma handtagsmaterial men med ett blad i D2  på kullager.

Ännu något högre i hierarkin återfinns knivar som Mamba och Locust. Bladstålen är i de fallen VG10 som även de löper på kullager. Handtagen är i formad kolfiber respektive Flax (en variant på micarta). Locust har detaljer som 3D-skulpterat titan-clip.

QSP  QS115-A Songbird 


Sen har vi dagens kniv som får representera den för närvarande mest förnäma klassen från QSP. Modellen kallas som rubriken skvallrat om, Songbird. Då har man klivit upp ytterligare ett steg vad gäller såväl bladstål som handtagsmaterial och detaljer. Ja, lite beroende på hur man förhåller sig till titan kontra andra material då.  

En slankelegant uppenbarelse


Twitterversion: Bättre en fågel i handen än tio i skogen, QSP Songbird har landat!


Blad


Songbird har en rätt ovanlig bladtyp. Tittar man slarvigt på håll skulle det kunna vara en slank wharncliffe. Men eggen är inte rak, den svänger åt "fel" håll vilket för oss närmare vad som brukar kallas "hawkbills". Men inte heller den typologin stämmer helt eftersom de närmast påminner om en krok eller just "höknäbb" till utseendet. Det här är istället en "talon" eller klo vilket är ovanligt passande för en kniv döpt efter en fågel. Eggen utgörs av en lång svepande lätt negativ kurva som möter en rygg som även den viker av nedåt. Det ger ett tämligen distinkt utseende och tillika effektiv spets. Sen kan tilläggas att bladet inte tillhör extremerna inom bladformen utan är tämligen subtilt.

Bladet är rätt bastant för att vara så slankt. Godstjockleken är den för QSP tämligen standardiserade 3,5 mm och längden är hela 97 mm. Sen är bladet endast 2,5 cm högt på det bredaste stället vilket ger den slanka profilen. Finishen är utmärkt för den som gillar sina blanka blad. En välpolerad satin på själva slipfasen möter de flata delarna som fått längsgående satinbehandling. Sen har QSP lyssnat ordentligt på vad åtminstone delar av knivvärlden tycker vad gäller märkning. Loggan är rejält förminskad på den här kniven och därmed mycket diskret. På motstående sida kan bladstål utläsas. Minimal text även där så sammantaget är det här bladet föredömligt lite nedklottrat. Något jag tror att de flesta uppskattar. 

Bladformen är inte helt vanlig, en "talon" eller klo


Som avslöjades tidigare har stålvalet i den här kniven "trimmats" lite och det innebär det beprövade S35VN från amerikanska Crucible. Inte det senaste skriket, vilket jag är glad för, men kapabelt. Man skulle kunna säga "duger det åt Chris Reeve duget det åt..." sen kan ni själva fylla i märke. Mycket handlar dock om hur man avänder sagda bit metall och hur man utnyttjar de egenskaper som finns hos stålet. Av vad jag kan utröna så har QSP lyckats med den biten också. 

Stålet är det beprövade amerikanska CPM S35VN


Fabrikseggen var föredömligt väl utförd. Kniven anlände riktigt jäkla vass helt enkelt. Som jag brukar säga, knivar måste slipas om efter ett tag men jag är glad om jag slipper göra det på splitter nya knivar. Det visar inte minst hur mycket omsorg som lagts ned i tillverkningen och hur kvalitetskontrollen sköts.  

Väl i arbete är Songbird sympatisk. Inga direkt överraskningar utan den uppträder som den ser ut och känns. Balansen är nästan helt neutral med tyngdpunkten strax bakom leden och kniven känns därför kvick. Spetsen återfinns på ungefär  samma höjd i relation till handtaget som på en modifierad wharncliffe. Spetsen är för övrigt nålvass utan att vara för klen. Det gör att Songbird är utmärkt för allehanda penetrerande skär. Men givet formatet samt handtagsmaterial är det här ingen kniv du hugger eller bänder med. Vad man däremot med fördel gör är att kapa saker. Den lätt krökta eggen biter utmärkt när saker skall skäras av. Det gäller särskilt rep och liknande men den fungerar förvånansvärt väl även till kvistar och mindre grenar även om det inte är i skogen den här fågeln gör sig bäst.

Förutom att bita bra i rep och faktiskt i ok i trä så påminner
bladet inte så lite om en skalkniv


En egenskap den här bladtypen delar med de numera så populära wharncliffebladen är att de i längden slits en smula ojämnt. Tendensen är att man skär mest med yttre delen av eggen. Särskilt tydligt blir det om man skär mot plana ytor som huggkubbar, skärbrädor och liknande underlag. Sen vet jag inte i ärlighetens namn hur besvärligt det blir att slipa om den svängda eggen. Den lär påminna om en S-formad/recurve därvidlag. Att det kan innebära visst bekymmer förstår jag då den som står bakom den ursprungliga slipningen haft lite problem. Eggen är inte en helt jämn kurva utan är något flackare mot spetsen till. Däremot är originaleggen jämn i höjd samt symmetrisk.  


Handtag


Även handtaget har "trimmats" rent materialmässigt och när vi närmar oss den här nivån på QSPs sortiment handlar det om metall och närmare bestämt titan. Titanet har försetts med en blålilagrön-skimrande anodisering. Den kallas blå men drar åt lite olika håll beroende på hur ljuset faller. För att ytterligare förädla greppet har det bearbetats med ett trappstegsmönster mot bakänden till. Ett mönster som för övrigt återfinns på båda sidor. Hurra, en kniv med titanhandtag som inte har en fram- och en baksida.

Därtill har kniven försetts med dubbelsidiga infällda paneler av kolfiber för att addera ytterligare lite flärd till utseendet. Av samma skäl har de här knivarna fått en egen pivotskruv som särskiljer klassen från de något enklare knivarna i sortimentet. Huvudet har fått ett triangelmönster. På andra sidan återfinns dock ett hederligt torxhuvud vilket underlättar både justering och demontering. 

Handtag i blåanodiserad titan med kolfiberpaneler


Själva konstruktionen är enkel och beprövad. Två sidor i stadig titan har skruvats ihop i två fästpunkter utöver pivotskruven. Invändigt är de inte lättade men i och med att de har fickor på utsidan för att härbergera panelerna är de ändå urfrästa. Panelerna är gjorda i kolfiber som nämnts tidigare och passningen är utmärkt. Kniven har en partiell back-spacer i titan försedd med mönster.

Sammantaget ger Songbird ett väldigt solitt och gediget intryck. Det trots att den väger in på låga 100 gram. Vikt är förstås inte den enda betydelsfulla egenskapen hos en fällkniv men som exempel bär jag ofta sommartid fällknivar i benfickan på mina shorts och då vill jag inte att de slår mot benet när jag rör på mig. Så lättare är ofta bättre.  

Två stadiga bitar titan är fästa via en backspacer, även den i titan


Greppet är långt nog för att utan problem rymma även en större hand. Formen gör att pekfingret har en liten fördjupning att vila i och detsamma gäller resten av fingrarna. Fördjupningarna är emellertid inte så uttalade att de styr handen för mycket. Det gör även att såväl hammar-, sabel- som omvända grepp fungerar utmärkt. Formen gör att handtaget fungerar väl, till lättare uppgifter bör tilläggas.

Det här är nämligen inte en kniv för grovarbete men det skvallrar redan utseende och material om. Greppar man hårdare om handtaget så känns det aningen för kantigt och som helhet är det även alldeles för halt för det syftet. Vare sig titanet eller kolfibern skänker någon friktion att tala om. Det enda som underlättar ett stadigare grepp är några räfflor på bladet samt en ansats till fingerskydd. Men till lättare EDC-uppgifter och allehanda snabba snitt av olika slag som den här typen av kniv kan tänkas möta i vardagen är ergonomin mer än godkänd. 


Öppning och lås


En av anledningarna till att jag valde den här modellen är faktiskt öppningssystemet. Personligen har jag nästan alltid föredragit tumknoppar och hål framför flipperöppning om valet finns. Särskilt gäller det på senare tid då marknaden formligen översvämmats av flipperknivar vilket mättat åtminstone mitt intresse något. Sen för den lösningen med sig vissa nackdelar.

Tumknopparna på Songbird är av tämligen enkel modell. Framförallt har de hållts små vilket passar knivens slanka linjer och de sitter dessutom på rätt ställe. Både för att fälla ut bladet och för att inte vara mer i vägen än nöndvändigt när man skär med kniven. Bra så QSP! Förvånansvärt många tillverkare slarvar med dylika detaljer och placerar tumknoppar halvvägs ut på bladet. 

Tumknoppar där de skall vara


En sak har man dock inte helt lyckats med från tillverkarens sida och det är motståndet från "detent"-kulan. På det märks att flipperknivssyndromet i fällknivsvärlden smittar av sig. Den här kniven kräver sin tumme för att öppna. Det behövs kraft för att övervinna motståndet. Så pass att när jag visade den här kniven för en god vän som inte är fullt lika knivtokig som jag men ändå kunnig på området så förmådde han först inte öppna den! Rätt vinkel och tämligen mycket styrka krävs i det här fallet! När man lyckas med det händer det desto mer. Bladet är lika snabbt som vilken flipperöppnad fällkniv som helst. Det sker dock på bekostnad av en av fördelarna tumknoppsöppning annars har. Det är svårt att smyga ut bladet lugnt och stilla om så önskas. När detentkulan väl släpper flyger bladet ut. Sen kan tilläggas att den blivit något mjukare över tid.

Till hastigheten bidrar förstås det faktum att kniven är försedd med kullager. Om det kan man tycka olika men på en kniv av den här typen som inte riktar sig mot skogs- och friluftsliv har jag inget emot dem. Annars är jag varm förespråkare för välgjorda glidlager istället. 

Modernt ramlås i titan med låsarmsförstärkning


Låset är ett ramlås rätt och slätt. Det innebär att det är försett med översträckningsskydd, vilket i det är fallet är dubbelt eftersom även kolfiberpanelen går ned över låsarmen lite på samma vis som bolster-lås gör. "Rätt och slätt" medför även att låsarmen har fått en skruvad stålförstärkning. Låsfunktionen är helt klanderfri. Glapp och spel lyser med sin frånvaro och något annat hade varit en besvikelse. Inte heller glider armen vid arbete eller vid lättare "spine whack". Hårdare tortyr än så vägrar jag av princip att utsätta fickknivar för. Särskilt om de inte är uttalade friluftsknivar.

Att släppa låset är relativt lätt. Låsarmen har fasats för att vara snällare mot fingrar och ett urtag har gjorts på motstående ramsida för att underlätta åtkomst.  


Att bära


Vad tycker vi om så kallade skulpterade titanclip? Från början var jag mest allergisk mot dem av ett enkelt skäl. Många fungerade inte alls eller synnerligen undermåligt! De var endast till för att se bra ut men var i övrigt helt värdelösa. Men det har hänt saker även på den fronten och allt fler tillverkare har lärt sig att forma även den här varianten av clip så att de faktiskt fungerar. Det här är ett gott exempel på det. Trots att clipet passar knivens tema med anodisering och allt så fungerar det även riktigt bra i en ficka. Det håller kniven på plats, det går att föra ned över tygkanter och att dra kniven är enkelt. Det beror mycket på att man valt att göra det rätt tunt varpå det kan fjädra som det skall. 

Ett titanclip som fungerar tämligen väl


Sen har QSP lyckats med en liten men i mina ögon eller snarare händer, mycket viktig detalj och det är att runda av bakkanten på clipet. Ofta är titanclip kantiga vid fästet för att få tillräcklig styrka kring fästpunkten. Den klumpen metall brukar inte sällan nöta på handflatan när man använder kniven. Men inte i det här fallet. 

Anodiseringen gör kniven extra diskret mot exempelvis blå jeans


Sen är inte Songbird något gigantkniv även om den är rätt lång. Den mäter under 12 centimeter på längden och väger in på ett hekto vilket gör den relativt diskret i fickan. Avsaknaden av flipper bidrar dessutom till en slank profil med 3 cm höjd som mest och en tjocklek på tunna 11 millimeter. 



Sammanfattningsvis


Hur väl lyckas QSP med att vidga sina vyer och modellprogrammet? Riktigt bra tycker jag efter att ha prövat ett flertal nya modeller från dem. Förutom den här kniven har jag erfarenhet från den på bloggen tidigare förekommande Mamba. Inom kort följer även recensioner av bland andra modellerna "Piglet" och "Locust".

I och med Songbird* har QSP infört vad många märken idag ofta börjar med, material som titan och S35VN. I mitt tycke gjorde de rätt som först etablerade sig med ett par solida budgetknivar och jobbade sig upp därifrån. Möjligen finns risken att man blir stämplad som budgetmärke om man går tillväga på det viset. Men till skillnad från t ex CRKT som gjort detsamma fast under många år så har man från QSPs håll gått snabbare fram. Det återstår att se hur framgångsrikt konceptet blir. Konkurrensen är hård nuförtiden och i klassen hittas knivar från märken som Artisan Cutlery, Bestech, Real Steel och något mer etablerade Kizer. Kvalitetsmässigt hävdar sig den här kniven mycket väl i den skaran. 

Songbird levereras i en stadig presentlåda och i ett kraftigt fodral

Bättre en fågel i hand än tio i skogen heter det ju. Det gäller definitivt här. I hand får nämligen fågeln godkänt och mer än så beroende på vad kniven används till. Songbird är enligt mig en uttalad EDC-kniv. Både material och utförande strävar åt det hållet. Det innebär att alla småsysslor som dyker upp för den som inte har sin vardag i skog och mark klaras galant. En sylvass spets parat med en egg med riktigt bra bett hanterar det mesta. Bladformen är särskilt väl lämpad till allt som inkluderar att kapa av saker, företrädesvis snöre, rep och tamp. Spetsen är utmärkt för att penetrera hårdplast, krympplast och andra moderna material. Den biter även i papp och kartong med ackuratess.

Det går kanske att hitta en Songbird i skogen trots allt


Lägg därtill att Songbird är en påfallande välbyggd kniv. När det gäller utförandet har jag inte mycket att invända mot. Möjligen motståndet i detentkulan då. Jag skall se om jag möjligen kan trimma den lite själv. Som det är nu går det inte att smyga ut bladet och det är något jag vill ha möjlighet att göra. Det är en av de stora fördelarna med just tumknoppsöppnade knivar enligt mig.

De viktigaste delarna, blad, handtag och lås andas kvalitet. Förutom materialen i sig är utförandet mycket bra. Inga missar när det gäller kvalitetskontroll på det här exemplaret. Övergångar mellan material är extremt välgjorda, bladet bra slipat och låset väl justerat.

Sammantaget ger Songbird mycket för pengarna. Anodiserat och format titanhandtag, backspacer och skulpterat clip även det i i titan, högklassig kolfiber i sidorna, S35VN-blad, kullager, översträckningsskydd och låsarmsförstärkning.

Men det är ändå det slanka utseendet som är det främsta argumentet för den här kniven. För det här är en kniv du köper för att du gillar det långa lätt krökta bladet. En elegant form med en något elak touch. Det är kring det kniven är byggt  och det är det som är hela poängen med Songbird. En fickkniv för gentlemannen fast med en tvist! Gillar du inte blåsångare så finns kniven även att tillgå i sedvanlig titan eller i det här fallet kråkgrå eller korpsvart. 
Specifikation:

Längd utfälld: 212 mm
Längd hopfälld: 117 mm
Vikt: 100 g
Bladlängd: 97 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: S35VN
Handtag: Titan med kolfiberpaneler
Lås: Ramlås i titan

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina


/ J - tar fram den inre ornitologen

* Samt ett par modeller till som Kylin och Puffer

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar