tisdag 28 november 2017

Detta evinnerliga mörker!

Man kan säga mycket om vintern, om advent och om juletid. Många spaltmeter har författats på temat. Över allt man kan yttra eller skriva så lägrar sig ett mörker som ett stort dunbolster så här års.

Mest ett bokstavligt samt påtagligt mörker om man nu råkar befinna sig söder om eller för den delen strax norr om Stockholm. Det vill säga de södra delarna av vårt avlånga land. Snön lyser, inte upp utan med sin frånvaro har jag konstaterat. 

"Life in Ruins" Ett exempel på mörker. Kyrkoruin i Sigtuna klockan tolv, ljusare blir det inte

Istället svartnar det tidigt, särskilt när regn och mörka moln hopar sig. Det blev väldigt påtagligt igår när jag ägnade dagen åt att köra bil. Skymning mitt på dagen och sen gick det utför. 

Frågan är vad det har med knivar att göra? Tja, först och främst körde jag från KNIVsta och för det andra så har det med bilder att göra. Jag är minst sagt frustrerad då jag har ett par knivrecensioner som ligger färdigskrivna men ännu inte är bildsatta. Vareviga dag väntar jag på lite ljus så jag kan ta några illustrerande bilder som visar skarpa blad och detaljer på lås. Men icke, den ena dagen är mörkare än den föregående och dylika bilder låter sig inte tas.  

Nu har jag tröttnat och beställt en enklare ljusbox. Får se om det kan bidra till att lösa problemet. Helst använder jag mig av naturligt ljus men det finns helt enkelt inte. 

/ J - vill säga varde ljus

Knife Review Raging Jap RJ5

-  Japanese pocketable elegance

How many knife brands out of Japan are you familiar with? Problably not that many and the ones known to the western markets seems to be scattered along the "folding knife spectrum". At one end you find the simplest versions of Higo No Kamis and in the other one of the most exclusive production brand there is - Rockstead. In between there ain't too many and I myself can just recollect a few such as MCusta, Seki Cut and Moki without "Googlecheating". 

It is therefore especially satisfactory to present a rather new brand from the land of the rising sun!

Raging Jap RJ5

The brand is called "Raging Jap" and this particular model is their latest release and are named or rather designated "RJ5". It more than implies how many models the company produced thus far. But I must admit I struggle to find number three in that classification. Besides a couple of Neck-knives and two folders you can find a series of competent looking kitchen knives in their catalogue.

It's an interesting knife that we are going to attend today. Constructionwise it doesn't deviant from the current norm very much. However, the design offers a few areas that gives the knife a bit of personality of its own.

The materials choosen are otherwise rather typical for what I earlier encountered in Japanese folders and there is for exeample some similarities with MCusta in that regard.

A rather small knife aiming straight at the "EDC-segment"

The model is directly developed as an EDC-blade and I'm going to try to answer how well it fulfills that role. Is RJ5 a good pocketknife and is it for you?

Twitterversion: New EDC-candidate from the land of the rising sun


The Japanese always take their blades seriously and it's clearly conveyed here. To begin with it's an aesthetically appealing blade. The shape is a distinct clippoint which gives the impression of a "mini Bowie". The looks is accentuated by a proper swedge that stretches almost the entire top of the blade and a "two-tone lacquer". The effect comes from a semi polished satin on the grinds and a stonewashed surface on the flats. The result is an attractive blade all in all.

A piece of well shaped and equally well sharpened VG10

The steel is popular and one of the most commonly found in Japanese knives. It is of course VG10 I'm talking about. Sometimes a bit overlooked since it isn't the "latest" or most advanced steel on the market with todays standards. It should be mentioned though that it is a good steel given it's properly heat treated. Here like on my better kitchen knives with the same steel the hardness is relatively high and on RJ5 it is stated to 59-61 HRC. VG10 can be summarized as being a quite stainless steel that can take a very keen edge that doesn't last forever.

In this case VG10 might not be that obvious of a choice after all since these knives are actually made in Taiwan and not in Japan. So either the steel or the readymade blade is exported to Taichung where they later are assembled.

The blade is hollow ground to about half the height of the blade and thus it's a saber grind. The grind is by the way one of the similarities they share with MCusta-knives. That, the choice of steel and the fact that they got extraordinarely good factory edges even if they are made in different countries. Like them RJ5 also have a very pointy tip wich i something I highly appreciate for a wide range of precise tasks. 

The "other side", the one with the elephant

But then we have to speak about the elephant or rather small elephant herd in the room. A mother with calf it seems. The elephant is of course the short story written on the blade. There is nothing wrong with being proud of materials used, place of origin, heritage and who designed the knife etcetera. But ALL that information doesn't have to be explicitly shown on the blade in my view. Some details can be left to the product sheet too. But this knife is far from the worst sinners in this regard which probably is Extrema Ratio.

On the presentationside you can find the companys logotype wich consists of the name "Raging Jap" plus a stylized portal, a torii. In addition you can read steeltype on the ricasso. Nothing out of the ordinary so far except that the font size should be reduced. It is too big in relation to the small blade.

If we take a look on the other side of the blade we'll find the designation in even larger size than the already pretty generous logo. This ricasso offers further reading since both country and town of origin are found here. On top of that logo number two or three depending on how you see it is added in shape of a classic samurai mask. That picture is found fare out on the blade and is very blatant. And well, the short story continues on the clip.

The elephant calf is the placement of the thumbstuds. They are situated quite a bit away from the handle. Unnecessary far out on the blade in my opinion even if the reason isn't that hard to find since it related to opening speed, it makes them more effective in that regard. But the drawback is as obvious - they tend to get in the way while using the knife! They shortens the part of the blade that can be used for deeper cuts. They also is a nuisance when you later have to maintain your edge.

My general suggestion on the topic is to move them as close to the handle as possible without them hitting the built in fingerguard of the handle during opening. It looks better but foremost it increases edge length which is especially important on small folders.

For being a hollow-grind the RJ5 handles this task with ease

RJ5 came with a more than decent edge from the factory. It had a good bite to it and the grind was even and symmetrical. The only objection I have is towards the base where the person who grind this knife hesitated ever so slightly and we got a small "heel".

During the test period I have focused on what this knife primarily aimes for and that is EDC-use. It is obviously not a large campingknife for splitting logs. Instead I have during the test time cut a great deal of cardboard, opened boxes and cut tape. And of course cut a lot of fabric of various kind. The ones who know me also knows why - since I'm a avid Moutainbiker and a bike commuter this household requires a lot of cloths for bike cleaning. On top of that I also cut plastics, rope of different kinds and wood - both dried and fresh. Well, as fresh as it gets during winter here on the north hemisphere.

As long as you stick to thinner paperboard and cardboard this knife works more than fine. The restrained thickness of the blade combined with a sharp edge takes care of business. Aiding is also the rounded transitions between grind and the flat parts of the blade which otherwise can be a problematic area with some hollow grinds. But when you approach thicker or double cardboard you run into some trouble. These heavier cuts are easier to perform closer to the handle and then the thumbstuds get in the way. That is not optimal in  my book. 

When it comes to fabric sharpening notches and fingerchoils are a much bigger issue for me. They are not present here at all and therefore this knife is the nemesis for textiles. 

Strangely enough this knife also can double as a peeling knife in the kitchen. It's normally not an area where hollow grinds shine the most. The same characteristics which makes the RJ5 slide through cardboard also helps here. You can cut and slice an apple or carrots, something you can't take for granted even if a knife is ever so sharp. If you don't believe me try any "bushcraft"-knife or other scandigrind blade like a Mora and try to force it to cut fruit or root vegetables and you will see what I mean.

With it's Bowielike appearance this knife offers a really potent tip that can be used without risk of braking. I have done lighter prying in wood without any problems. I emphasis "lighter" since I never try to break knives. I just test them for durability within their inteded areas of use. So no, my knives are never ever used as makeshift ladders.

Once again it can be noted that VG10 is not king of the hill in the edgeholding department. You have to sharpen and maintain your edge regularly. That becomes extra palpable when cutting more abbrasive materials such as thick cardboard and hemp rope. But that is to be expected regarding what the steel once was developed for, gardening equipment and kitchen knives. But as such it is easy to restore the edge to it's sharper self. No big efforts are required. I primarely use a home made strop and sharpening rods. 


RJ5s handle is unusually common. That is, neither the material nor the construction is something out of the ordinary. It's a classic framelock build. It can basically be done two ways. Either you make a full metal knife or like in this case go for a presentationside with a scale which gives more traction and bigger possibilities to alternate color and looks. This version is in green G10 with a couple of machined grooves as decorative element and the lockside is stonewashed steel. The option is gray G10. 

The scale hides a drilled out liner to make it lighter. The knife is an open back construction with three backspacers in addition to the pivot. Combined with the strong materials this makes for a very sturdy little knife. The spacers are held in place by T6-headed screws inserted from both sides of the handle. 

A small but well shaped handle that fits the hand

The handle is distinguished by being well thought out and executed. There are some details that makes it very ergonomic despite being both small and slim. One is the decision to stop at one proper fingerchoil and don't add further fingergrooves. On the other hand the grip has a integrated fingerguard and a "beak" at the back that prevent the hand from sliding. It halso has a good ramp for the thumb on the back and well rounded stern castle that fits nicely inside a palm.

All corners and ridges have been properly chamfered and rounded. That goes for the "jimpings" found on the back of the blade and handle as well. They are functional without being to aggressive.

One of the first impressions you get when holding the knife is that it's very slim. To increase the volume and make it fuller the back "arches" a bit. The designer of this knife has also made a clever thing and that is using the clip to increase the width of the handle. It's more of an integrated part of the handle than a stand alone if you see what I mean. And that is a good idea since the pocket clip is rather big in relation to the rest of the knife. It does feel a bit in use but isn't too bad.

A thin handle with some well placed texturing for increased grip

Part of why this works is due to where the clip is situated. It has been placed relatively low on the handle which makes it hide better inside your hand when holding the knife.

I like this handle quite a bit even though it is on the verge of being too small for me. The ones with bigger hands should look elsewhere and the handle would probably fit users with smaller hands better still. The actual measurements isn't the biggest limiting factor in this case but the fact that the handle is rather shaped. Straighter handles can trick you a bit regarding size and therefore accomodate larger hands.

Everything has a back side and that is especially true for framelocks

The size or rather lack thereof is most noticeable in certain grips such as reversed draw cut and a proper hammer grip. It then becomes obvious that this is a small knife but for me it works satisfactory despite that. The favoured hold is either a saber grip with the thumb securly put in the for the purpose intended groove or with an indexfinger on the back of the blade. In these two positions this is not only a good handle but a really good one.

Besides the shape of the handle the structure of the G10 and the jimpings on the back of the handle and blade contributes to a good grip. It's a medium to light textured G10. This knife doesn't hold any wild plans of going anywhere soon without you wanting to. 

Opening and Lock

That RJ5 is opened via thumbstuds is quite obvious. They are very accessible and together with the rather strong detent it makes for a knife that is quite flickable. The blade tends to fly out as soon as it starts to move. As a matter of fact is almost hard to slow roll the knife.

The barrelshaped thumbstuds are easy to access and very effective

The shape of the studs is the comfortable but a bit anonymous barrelshape. They work just fine but is maybe not the most exciting visually. I already mentioned the placement and I note that opening is premiered over use of the blade in that regard. The functional thumbstuds together with a well placed groove in the handle makes for an intuitive opening.

A properly executed framelock provides security

Security is provided by a solid framelock in steel. This version works exactly the way it is supposed to. The function is without remark and any bladeplay shines with its absence. But that is something I almost take for granted in a knife in this price category.

Worth mentioning is how easy it is to access the lockbar and release the lock. Some soft ridges provides extra grip for your thumb while doing so. Here you can also find examples of how well made this knife really is. Both the in- and outside of the lockbar is chamfered and rounded off and they have put in the extra effort to put the lockbar cutout on the inside. That in turn makes the knife easier to handle when going in and out of pockets which brings us to the next point.

To Carry

RJ5 is a pocketknife in the true sence of the word. It simply shines in this area. It is thin almost anorectic, it weighs under four ounces and there are no flippers or other protruding parts.

The knife is equipped with a pretty rare clip as far as materials go. It's made out of titanium. The other way around is more common, that is a titaniumframelock with a steel clip.

A really nice clip that shows a tad bit too much knife for my taste

It is a rather thin clip that reminds me of some Spyderco versions in shape. It has a bit more space underneath than most. Because of that and a generous lip it easily slides over even thicker fabrics. In relation to the rest of the knife it is quite large so you can't deny it's there and you do feel it in hand when using the knife.

The looks is otherwise a sober titanium gray. But unfortenately the story from the blade continue here with both branding, torii and material used written on it. The good thing is that the text is subtle in color.

The clips works just excellent with good tension and proper grip. A smooth steel surface beneath the clip and no lockbar cutout makes for even better function.

The only thing I'm not that keen on is how much knife is sticking out of pocket. 

To Conclude

Raging Jap is a really interesting brand and I for one is looking forward to follow their future development. RJ5 is the first model I've come into contact with. The outcome of the meeting is a very positive one and I really like this knife but the relation isn't totally uncomplicated.

One thing that springs to mind is that it can seem to be a bit on the expensive side given the materials used. They are indeed well chosen for the intended use but not with prestige in sight if I put it that way.

Unfortenately components and materials used are often a more valued sales pitch than function today. That's the reason the market is overflowed by many bad "TFFs - Titanium Framelock Flippers". The technical specification looks cool on paper but there the positive more often than not ends.

In the case with Raging Japs RJ5 it's the other way round. This knife should be experienced since it feels better in hand than the specification implies. The MSRP is US$129 according to their home page by the way. 

 RJ5,  a good companion on excursions in the early winter

The question is what you get in return for your invested monetary means? You know the materials by knov: a sturdy but drilled steelframe, very sharp VG10, a little bit of well shaped G10 and an even smaller bit of flexing titanium.

What you can't see and what I highly appreciate is the work behind the scenes that manifests itself in the design and how well put together this knife is. That is something that must be felt and that's where RJ5 speaks for it self. 

Raging Jap, something a bit more original to carry as EDC

RJ5 is a really likable little pocketknife that I appreciated already from the start. A knife with a look of its own and several features that makes it stand out in a sea of similar constructions. What you get is a very well built knife with a useful blade and for the size good ergonomics - Japanese finesse in EDC-format. But maybe you can catch a small glimpse of culture shock which can be seen in the brand name and the amount of text on the blade. If it had been a Swedish brand my guess is that the word "raging" wouldn't be part of the name for instance. 

But despite that I consider this to be a gem amongst small EDC-blades. But sure, It could be even better without a grinning Samurai on the blade. 

The productpage for this knife can be found here!


Length Overall: 182 mm
Length Folded: 101 mm
Weight: 110 g
Blade Length: 80 mm
Blade Thickness: 3 mm
Blade steel: VG10, HRC 59-61
Handle: G10 over steel frame
Lock: Framelock, steel

Produced by: Raging Jap, made inTaichung, Taiwan

/ J -

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 24 november 2017

Dagens bild nr 130 "Det syns"

Slitage eller kanske bara patina? Föremål som används har en tendens att ändra utseende över tid. Vad gäller knivar är jag extremt varsam om mina rent generellt. Det innebär att jag ofta och gärna använder dem men att jag väljer rätt kniv till rätt uppgift. Jag bänder inte upp färgburkar med en Spyderco Nirvana vilket jag sett göras på Youtube eller skär heltäckningsmatta med min Kizer Feist. Inte heller tappar jag mina knivar på hårda underlag eller bland stenar. På så vis är jag försiktig helt enkelt. Andra anser att knivar skall tåla dylik behandling och behandlar dem därefter. 

Men eftersom de används så slits de förstås. Det blir väldigt tydligt på den här bilden föreställande tre knivar av olika ålder. Den understa är både brukad och något lätt missbrukad i både ficka och inte minst på fjäll. Den är nämligen inte helt oäven som fältmatlagningskniv. Den mellersta är även "mittemellan" gammal. Den överst kniven är helt ny och knappt brukad än. 

Tidens tand har gnagt på G10 sidorna i olika omfattning vilket framgår här!

"You can tell"

Knivarna på bilden ingår förstås i Spydercos "Military"-serie. Nederst den äldsta och tillika största "Military". Min version är rätt gammal utan att vara äldst möjligen andra eller tredje utgåvan. Kanske någon med expertkunskap vet? Ovan den återfinns "Paramilitary 2" Någon Paramilitary 1 har jag inte och är faktiskt inte helt intresserad av heller eftersom det handtaget har några detaljer som jag inte är vän med på ett teoretiskt plan. Överst hittas "Para 3". Det senaste och tillika minsta tillskottet i familjen. En kniv som konstruerades för att göra den omåttligt populära Paramilitary mer fickvänlig. Det är trots allt en rätt stor kniv. 

Para 3 kommer förstås att återkomma här på bloggen i lite olika former. Bland annat som recensionobjekt. 

/ J - sliter in, helst inte ut

PS. När jag lade upp bilden på Instagram fick jag ett tips om att G10 kan behandlas med WD40 för att återfå sin forna glans. Tror bestämt jag skall följa det rådet!

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 23 november 2017

Om hurusom sanningar kan uppstå

När ett antal kända profiler, inte minst på YouTube tjatar tillräckligt mycket och länge så blir till slut det de säger någon form av norm eller sanning har jag noterat. Åtminstone gäller det den lilla knivbubblan då. 

Ett tidigt exempel är hur pionjären Nut 'n' Fancy drog upp "jimpings" i vareviga recension han filmade. Han upprepade det så ofta att det tillsammans med fällknivars vikt blev ett mantra. Till slut fick användare och till och med knivtillverkare för sig att det inte gick att använda en kniv utan att hela kniven såg ut som en tallkotte som en vän brukar uttrycka det.

Kanske alla jobbar till havs i full storm nedkladdade med olja och fiskslem varpå kniven vill rymma ur handen och dyka över bord i ren protest. I så fall förstår jag nödvändigheten, annars inte.  

Visst är det märkligt att knivar som de facto är gjorda för att arbetas länge med under bitvis våta
 och kanske kladdiga förhållanden totalt saknar "jimipings". 

Nu är det Nick Shabazz som hela tiden propagerar för att alla knivar skall gå ta isär. Han är helt besatt av att "underhålla" knivar vilket jag kan tycka märkligt då han knappast använder knivarna som jakt- eller fiskeknivar eller på byggarbetesplatser. Han arbetar i labbmiljö enligt egen utsago. Där torde det vara tämligen rent föreställer jag mig lite beroende på forskningsuppgifter. Men i hans fall tror jag det rör sig om ljud i någon form. 

Så frågan är vad han gör med sina knivar som tarvar att de monteras isär hela tiden. Hans fickludd måste vara betydligt mer aggressivt än mitt. Visst är det bra om det går att rengöra en fällkniv och justera en pivotskruv eller till och med plocka itu den vid enstaka tillfällen. Det gör även jag och inte  minst händer det när jag recenserar knivar och jag kanske funderar på hur en viss teknisk lösning har åstadkommits.

Men att i princip sänka hela konstruktioner för att de inte är snygga nog på insidan eller inte är tillräckligt enkla att demontera finner jag personligen bara märkligt. Det är något han gör frekvent. Att en kniv inte har en "plocka isär knapp" är en egenskap som är "ugly" på hans lista. Men vi är alla olika. Han talar betydligt mer omfattande om hur knivar är konstruerade och hopsatta än hur de känns i hand och uppträder när man använder dem. 

Ett hett tips från mig. Om du vet med dig att du skall ut i lera och andra eländiga förhållanden välj då inte en fällkniv
 utan kanske något liknande!

Fenomenet har spritt sig så långt att åtminstone en tillverkare hittade en lösning på ett problem som inte finns. CRKT kom härförleden med sin "field strip technology" vilken möjliggör att ta isär sin fällkniv utan verktyg. Hurra, omvänd logik. Vi hittar en lösning som tarvar ett problem!

Ett tips till alla - skall du begrava dig själv och dina redskap i lera eller sand, skippa fällkniven och välj en kniv som inte viker på mitten istället. Det är ett råd från en fällknivsälskare nota bene. Uppenbarligen befinner du dig inte i kontorsmiljö längre så om den syns lite där den hänger på bältet gör inget.

Fällknivar med kullager har ändå inte i tuffa miljöer att göra. Det är en självuppfyllande profetia att propagera för nödvändigheten att underhålla en fällkniv och sen stoppa små lagerkulor eller annan teknik i dem.

/ J - utan kulor i skogen

onsdag 22 november 2017

Knife Review Viper Dan

- in search for the perfect pocketknife part 25

It's not often you get as positively surprised as I did when I with already high expectations opened the box from Viper Knives by Tecnocut. Despite the name they can be found in Maniago, Italy.

The content was a piece of cutlery baptised "DAN", which is the acronym that reads out "Daily Assorted Needs". Thereby it seems to aim at all the tasks and chores that possibly may appear in every day life and can be solved with an edge. A pocket- or EDC-knife for short.

Viper "Dan 1"

The design is very thougt out and the idea, besides being a practical and efficient pocketknife, is also to be legal in as many jurisdictions as possible.

With that in mind the knife was on purpose given a less "aggressive" appearance by having a flipper that doesn't flip, a lock that isn't a lock and a blade that stays under tre inches, the latter a common upper limit in many countries. 

Old meets new in this knife made by Italian Viper by Tecnocut

Is it possible to create a good knife with those limitations? Of course you can! Which is proven by all classic patterns and slipjoint that exists.

But one question remains, can you make a modern knife with the same postulates? I believe so. There are a few good examples out there like the "UKPK" and "Pingo" from Spyderco for instance. They are also made in Italy by the way. 


There are numerous ways of shaping a knifeblade, but if they are supposed to be at least somewhat practical everyone keep coming back to some basic ideas. This simple flatgrind drop point variant is one of those. This blade is well executed with a nice polished satin and in my eyes a rather elegant logotype. Well done if you insist of writing stuff on blades. Despite the simple appearance there are details like the finish and softly rounded spine of the blade that makes it feel elaborated and exclusive. The impression is enhanced by a well made grind that is sharp, even and symmetric.

The total length is 73 millimeter which isn't a coincidence, because it keeps the blade under tre inches which is a rather common limitation when it regards knife laws. The stock is three millimeter thick and that is kind of optimal for most EDC-knives I think. It is thick enough to be rigid and feel solid and thin enough to cut well.

A flatground drop point, as simple as it gets

Besides looking good this blade offers a capable tip, one piece of rounded belly for sweeping cuts and some straight edge for heavier tasks. It also extends all the way to the handle without ricasso,  which enables cuts close to the grip where you have the most power and control*. The complexity of the handle are underlined by the nice chamfers towards the front, which greatly facilitates sideways "pinch grips". A really nice touch.

The choice of steel, N690Co from Böhler/Uddeholm, feels adequate in this context. It is a stainless steel that sometimes is being said to be an European version of VG10. It may or may not be but anyway it is as easy to sharpen.

I haven't resharpened the edge at the time of writing, but as usual used both a strop and sharpening rods to touch up the edge. The steel reacts quickly and there are no problems getting it sharp again. 

This steel offers well balanced allround characteristics. Sure, N690 is no "supersteel" and is not the best in any areas, but it's competent enough and it doesn't rust to badly which is a trait I highly appreciate. Especially with knives that actually spend most of their time in a pocket close to the body.

A well chosen steel, N690 from Böhler/Uddeholm

The knife came with a likable edge already out of box and that is important to me. I really dislike when semi-expensive knives arrives almost blunt. If you like me are grown up with classic Mora no 1 as you go to knife and reference you are accustomed to sharp blades even on cheap knives. So there are no excuses for knife companies to be sloppy in that regard.

The factory edge cut hair with ease, a task most knives can do, but it is more how they do it that tells somethings about sharpness and edge angles. The same goes for paper cutting. In this case you could do it but advanced S-curves was out of question. Sharp but not extreme in other words. It's a significant difference between cutting a paper in half and make it curl. 

Exposed to real work Dan showed it's real potential. It was just as good as I hoped for. Especially cardboard and the like was handled with ease. A flatground blade, not overly thick stock and as before mentioned ability to cut close to the handle are the explanations to why it performs well.

And then came the real positive surprise - it is formidable at cutting wood! The blade has good bite and is easy to control both regarding angles and how deep you want the edge to dig in. The rounded spine helps when you want apply downward pressure with your thumb. The handle also proved to be rather comfortable even after working a while.

Dan is decent when commanded kitchen duties. Not as good as a proper kitchen knife of course. They are even thinner with taller blades and therefore in general have a much better geometry for this kind of work. But compared to many other folders it's more than a decent paring or petty knife. But to be perfectly honest there is just one task I do in kitchens using folders and that is opening containers and packages.

That is besides evaluating them for upcoming reviews of course. Since I always carry a knife in my right front pocket that's the first place my hand would go, I don't reach for my finest Japanese "kitchenswords" for those tasks. Cardboard and plastics are not the best friends to hang out with for refined pieces of kitchen cutlery. In these cases I also appreciate one hand opening and closing knives such as the Dan. 


Dan is built on a solid steel frame, no fuss there. The type of scales varies depending on what version you choose and the knife is available in four different options: black carbon fiber, green G10, black G10 - "Silvertwill" and like in this case maroon canvas micarta. The knife have a backspacer in titanium.

At arrival the color was a bright maroon almost on the pink side. But it darkens quickly since the micarta is bead blasted and the pores open which makes the material age beautifully.

I must admit that I have a soft spot for micarta. Besides looking good and changing character over time it is very nice to the touch and gives a warm feeling in cold conditions.

Scales in maroon canvas micarta. A favourite since it ages beautifully

This is a very well designed handle ergonomically speaking with a couple of details that makes it stand out. The sides are vaulted, which gives a soft feeling in hand. That impression is enhanced by the micarta, which appear and feels like a natural material despite being made out of pressed cloth and a lot of glue. The fingerchoil hasn't got that strange  steep curve that some knifemakers tend to put on their knives. I dislike that kind since it pushes the hand backwards and create hotspots. It is particularly common among flippers. This knife is an example of when it is made correctly. Add to that a clip that is just long enough to hide its tip inside the palm without disturbing to much even if you whiteknuckle the knife.

But there is one detail that stands out and that is the chamfering on the front of the scales. The shape is practically necessary for the opening of the blade but also provides a good platform for all pinchgrips. 

The way the front of the scales are chamfered is admirably executed

The knife is consistently well built and Viper even goes as far as actually list the steel quality of their screws and other hardware on their homepage. An approach that should be embraced by more makers.

The finish is unpeckable with no gaps between materials, well rounded and chamfered surfaces which includes the inside of the frame, the scales, the spine of the blade and the backspacer.

The handle has a lanyard hole but the so common 550-paracord doesnt fit. But on the other hand I think that is kind of overkill on this type of knife anyway both in function and in style, but that's of course a personal preference.

After a brief conversation with the designer via Instagram I found out that there is an idea behind the placement of the lanyardhole behind the clip. It is placed there so that the knife will ride higher in pocket with a lanyard attached for those who prefer that. What a really good idea since it gives you options!

But I'm torned about the whole concept of lanyards. It makes handles look less attractive and more like they are termite infested and I personally only occasionally have use for them. It should be said though that if you have a knife more expensive than say three dollars and are at sea you don't want to be without them. Who wants to hear a tiny splash just to discover that you're newly bought gem of a knife went missing? Or if you do like me and place a knife securely a couple of yards deep inside a massive rubble of stones somewhere in the Norwegian mountains. I know where it is and I'm pretty sure no one will steal it under a couple of hundred ton of rocks. 

Opening and lock

The opening mechanism is one of the more unique features of this knife. It is a frontflipper that doesn't flip, but rather reminds of a shorter version of a friction folder tang. It's not an miss at the drawing board but a well thougt out idea. As afore mentioned one of the main objectives where to make a "non threatening" knife that is legal in most places and at the same time being able to maneuver with one hand.

A "front flipper" - or is it?

This knife utilizes a "semi lock" called "AS" wich should be read out as "Action Stopper". It is a system built around double detentballs, that both keeps the blade open and closed as well as offer a half way stop like on a traditional knife. A symbioses between old an new.

The blade has a convenient half way stop that saves digits. The well placed jimping helps when opening

The function is excellent. The knife is not lightening fast to deploy so for those who feel that this is a necessity, they may look for other options. But it is fast enough for making me happy and it is very much a one hand operation. The half way stop is sympathetic since it makes the knife a bit more secure and easier to handle when folding. The lack of ricasso combined with a sharp blade could have acted like an finger guillotine otherwise.

To Carry

One of this knife's virtues is how it performs in pocket. Once in place it is civilized and friendly. A big portion of that behavior can be ascribed to a near perfect clip. It is a basic steel clip that makes the knife ride deep in the pocket. It holds the knife in place with authority and you don't risk loosing your knife and yet it's easy to pull out of pocket. That is the spring tension is well tuned in. In hand the pocketclip feels as small as can be. Only constructions with hidden clips or extractable clips can be felt less.

A really good clip. It is mounted solidly at the back with double screws

And here is how it looks in pocket. The hole in the clip allows for a lanyard to pass through. 
The knife then rides higher

Well rounded corners and a modest weight are other characteristics that makes this particular knife a joy to carry. Overall a very succesfull combination of materials and shapes. Dan weighs in at 90-95 grams depending on what version you opt for. Not too shabby for a pocketknife with a bladelength over seven centimeters and sturdy full liners.

To Conclude

The conclusion is something of a declaration of love since Viper Dan avoids many of the obstacles that make some pocketknives trip and fall towards being "the perfect pocket knife". It also suites my general needs very well.

I think a substantial part of the explanation why I like it so much can be found in the fact that this is a knife that knows what it is. It's not intended to be a camping knife, a whittler, a selfdefence knife or made for "hard use" whatever that is. It is clearly a knife aiming straight towards your pocket and EDC use. 

"Dan 1" designed by Tommaso Rumici. Not the mug though, it is made by my fiancee but they do match!

Tommaso Rumici, the designer behind this knife have thus succeeded in his perception. For me this is close to a perfect EDC-knife. The knife is light enough to carry yet substantial enough to inpire confidence. The clip allows for a deep, secure and discreet carry while not being obtrusive while working.

The micarta handles and the well tuned clip makes for an easy draw. In hand Dan is well balanced and every grip works. Notable is the chamfered front part of the scales that aids in pinchgrips, a detail often overlooked in modern folders. The blade is phenomenal in its simplicity. A classic flatground drop point in good steel. The shapes gives a belly, a good tip and a bit of straight edge to work with. The edge also extends all the way to the handle which adds control and power.

The somewhat odd solution for a lock is a modern interpretation of a slipjoint combined with the tang of a "friction folder". Not something historically new in any way, but exciting nevertheless and the system provides security by holding the blade in place even if there are no lock in traditional sense. The knife is also able to operate with one hand without being a flipper which makes it appear less aggressive.

Did I mention that it is good looking too?

As elegant as functional. The Viper Dan was a knife that caught my eye the first time I saw it

Are there no bad features on this knife? No negatives at all? Of course there are and they can be placed in the same exact column as the positives if you ask me. It all boils down to preferences. If you are in pursuit of a knife that flipps like crazy equipped with a titanium handle and a framelock and in every other aspect follows template 1A for modern folders this knife is not for you. It is as simple as that.

And of course, the construction and lack of proper lock means that you have to be aware of how you handle the knife, especially if you put some force behind the blade. You can do it, the thumb aids in keeping the blade in place but as said before, there are no lock and the knife should be treated with care. Therefore this is not your "stabby" knife. The same goes for closing the knife, it lacks ricasso or choil so fingers must be kept away when closing the blade one handed.

As proof of what I really think of this particular knife I can mention that I bought its sibbling, the Dan 2 before this text even was finished. It differs from model one by having a modified wharncliffe-blade instead of a droppoint. And my version got scales in G10/Silvertwill. The blade is a tad shorter and the shape makes the grind a bit lower and the bladeshape of course decreases the belly. As you might guess I like that knife as well.

My recommendation? Get a buddy named Dan!

 The product page can be found here!

Specification Viper Dan1:

Length, Overall: 182 mm
Lenght, Folded: 109 mm
Weight: 95 g
Blade Length: 73 mm
Blade Thickness: 3 mm
Blade Steel: N690Co, HRC 57-59
Handle: Canvas micarta/steelframe
Lock: AS, "Action Stopper"

Produced by: Viper by Tecnocut, made in Maniago, Italy

*  This can seem obvious but there is one thing that is really popular in the knife industry for the moment and that is "choils". They give "reach",  that is pushing the entire hand backwards on the handle away from what is supposed to be cut when not used. It can perhaps be logical for knives intended for the nonsence of "self defence". Otherwise they can often feel strange. Of course there are deviations from this rule. 

/ J - advocate for snakes

tisdag 21 november 2017

Dagens bild nr 129 "Samband"

De här två knivarna har två saker gemensamt. Vad som avses är inte helt lätt att lista ut och därför ber jag att få återkomma till det. 

På vad sätt de inte är lika är desto mer påtagligt. En av knivarna är tillverkad i Italien, den andra i Taiwan. Designern till den förstnämnda är fransman och den andre polack. En kniv har träskollor den andra sidor i massiv titan. Den ena saknar låsfunktion, den andra har ett ramlås. Ett blad öppnas via hål i bladet det andra via en förlängd tang. Stålen är N690 respektive S30V från Europa och USA. Ett blad är tunt och smäckert det andra tjockt och massivt. Den ena bladet har satinfinish det andra är tumlat. Ja och så kan man fortsätta. 


För de som inte vet är knivarna för övrigt Fox Bastinelli Slim Dragotac "Piemontes" och Spydercos Techno. De är designade av Bastien Cove från Bastinelli Knives respektive Marcin Slysz.

Vad är de då de har gemensamt? Tja, ett par saker faktiskt men det jag hade i åtanke är att de är:

1. Knivar som höjer sig över mängden i och med det att de inte ser ut som alla andra. Det trots att Techno borde vara en "sill", dvs en grå heltitankniv.

2. Knivar jag gillar skarpt, trots sina olikheter. Vad de har i överflöd är charm och personlighet och det är inte alla fickknivar man kan säga det om.

/ J - subjektivisten

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

torsdag 16 november 2017

Fredags-EDC XIII

Fredag igen mina vänner. De har en tendens att följa i torsdagens fotspår och komma strax innan lördagen har jag noterat. Idag tänkte jag säga något kort om material.

Egentligen är jag inte så begeistrad i titan som material för knivar. Så nu var det sagt. Eller ja, det är nog inte någon större hemlighet och det kanske har framgått vid mer än ett tillfälle. Det beror på att jag inte tycker att metall oavsett grad av exklusivitet är det skönaste att hålla i. I det fallet föredrar jag faktiskt de flesta andra material och högst upp på listan ligger nog canvas micarta. 

Sen är jag inte lika förtjust i hela "TFF - Titanium Framelock Flipper" grejen som många andra är. Sedvanliga flippers dras med ett par stora nackdelar jag inte helt uppskattar och detsamma gäller ramlås. Alla varianter på öppningssystem och lås har sina för- respektive nackdelar och det gäller förstås att väga dem mot varandra och komma fram till vad som passar just dig bäst. Det som är lite tråkigt är att vissa koncept ibland utnyttjas slentrianmässigt i mitt tycke. 

Men jag är också härligt inkonsekvent och gillar knivar i många olika former och därför utesluter jag nästan ingenting. Fast gränsen för mig dras vid vässade spett som tingestar märkta "Medford". De knivliknande föremålen är inte "min kopp te". Däremot tycker jag att det är roligt att de finns och det av samma skäl som det finns olika slags konst. Somligt är mest för estetik, annat har något att säga utöver det. Allt för att passa olika tycke och smak. 

Knivar tillhör de där föremålen som både är bruksföremål och mer än så nämligen. Det som får mig att gå igång är när marknadsföringsnissar och textmakare försöker få saker att framstå som något de inte är. Som när man hävdar att vissa knivar visst är praktiska bara för att de är vassa. Det kan nittiograders hörn också vara!

"Total Ti"

Så i inkonsekvensens namn har ni här en EDC-bild med enbart titanprylar. Det är två knivar från Kizer varav en är både ny för mig och relativt ny på marknaden och det är deras "T1 - Task One" designad av tyske Uli Hennicke eller "Heineken" som min sambo hörde när jag först nämnde namnet. Det är den större kniven på bilden. Den andra är en Tomcat-design passande nog kallad "Splinter". Den har jag haft i flera år men av någon anledning inte recenserat än.

Pennan är min första "Tactical Pen", vilket fånig kategori förresten, från Fenix och den kallas "Halberd". Även om jag tycker att order "tactical" är en smula överutnyttjat så är penna både snygg och bra. Recension på den kommer senare. Ficklampan är min ständige följeslagare från Thrunite. 

/ J - mannen som gav inkonsekvensen ett ansikte

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 15 november 2017


Att få brev eller snarare paket är alltid sympatiskt. Om det nu inte är officiella sådana med små fönster på även om den kategorin utgått alltmer till förmån för digitala lösningar. Jag talar förstås om räkningar och kallelser man inte vill ha. Den här försändelsen tillhörde inte den kategorin.  

Knivar kan inte skickas digitalt än. Men vem vet i framtiden kanske det räcker att man betalar för en fil som skickas till din 3D-skrivare et voila, en stund senare och du har en kniv. Men fram till dess är blå kuvert, bruna kartonger och många böner det som krävs för att få fram eggverktyg till sina destinationer. 

Ursäkta "svengelskan" men "mailcall" har i våra kretsar blivit så etablerat att det används även på svenska ibland. Sen blir det lätt en mix av språk då vi  knivnötter ofta glider mellan olika Forum, FB-sidor, bloggar och Instagram. Det är en internationell eller kanske till och med globalt intressesfär  eller "community" om man nu skall fortsätta på det inslagna spåret. 

Men nog om det. Herrejäklar vilket paket jag fick från KNIVSHOP.SE !! 

Inte en utan tre knivar jag verkligen velat ha en tid. Lägg därtill trevliga kataloger, EDC-vänliga och tillika snygga promotionprylar samt en läcker kökskniv och lyckan är närmast fullständig. 

Två relativt nya knivar från Kizer, T1 och Feist

För er kära läsare kommer det att resultera i en större mängd förhoppningsvis trevlig läsning och massor av bilder. 

Nu kör vi! Det skall  kännas, klämmas, mätas och vägas, granskas och funderas. Naturligtvis skall det även bäras, dras och stoppas undan och framför allt användas. Sen skall det skrivas och det mycket. 

Aloha från en lycklig knivrecensent!

/ J - paketglad

#knivshop.se #knivshop 

måndag 13 november 2017

Ny kniv!

 Jäklar i min låda vilken kniv!!

Var det första jag tänkte och troligen sade högt fast kanske med andra och starkare ord när jag packade upp den här tingesten. 

Det är Spydercos nya "Shaman". Eller kanske en Native på steroider om man vill uttrycka det så. 

Spyderco Shaman

På bild framstod det som om handtaget skulle vara bekvämt med sin slipade G10 och mjukt rundade kanter. Det är det kan jag meddela. I min hand jämbördig med den så kända Paramilitary 2 till och med. Visst ingen tumramp att ta avstamp ifrån men å andra sidan fylligare handtag och väsentligt mindre kantigt är det också. I grundutförandet har de samma bladstål, eggkurvaturen är nästan identisk med sin mer namnkunniga konkurrent även om bladet inte är det och båda delar låstyp i och med ett compressionlock. 

Spontant tror jag Spyderco har en vinnare i den här kniven. Åtminstone är den det i min lilla bok. Den är nämligen lika välbyggd som en PM2 fast kraftigare och framförallt har den snyggare linjer.  Apropå linjer så valde jag mellan den här och Sliverax. Sen kom jag på att jag egentligen inte gillar flippers.

Recension blir det förstås vad det lider. Skall bara hinna använda kniven först! 

/ J - så nöjd så nöjd

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

söndag 12 november 2017

Dagens bild nr 128 "No Danish"

Ja si den gick inte att översätta! "No Danish" blir inte så mycket till ordlek på svenska. Man måste förstås veta vad wienerbröd heter på engelska och framförallt behöver man veta vem som designat den här kniven kallad "Noma" från CRKT. Gör man det blir bilden lite roligare. 

Det är allas vår danske Jesper Voxnaes som ligger bakom den här kniven. Den anlände i brevlådan för någon dag sedan och jag måste erkänna att den växte omedelbart. Materialen är inte mycket att  hänga i granen på sant CRKT vis och utseendet är inget extremt det heller. Fast den har ändå något särskilt och jag ämnar återkomma till det i min recension av nämnda kniv. 

"No Danish"

Annars är det en alldeles underbar nybakt kanelbulle på bilden. Den är så där härligt saftig och fortfarande ljummen ni vet. Den och en kopp kaffe fick jag under näsan när jag vaknade i morse. Det finns bestämt sämre sätt att vakna på måste erkännas. 

Glad söndag på er alla!

/ J - doftar på nybakat

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 10 november 2017


Skinkmackor kan vara förödande för knivstål skulle det visa sig. Häromdagen tillagades en "helgskinka" i hushållet på Prebendevägen. En klassisk svensk skinka griljerad med en sympatisk blandning av senapssorter och lite ströbröd. 

Mycket gott på smörgås som ni vet. Och som den inbiten "knivnöt" och testare man är så åkte fickkniven fram när en bit skulle karvas av. I det här fallet var närmaste eggredskap ett ficksvärd i form av en Spyderco Police 4 vilken är ovanligt lämpad för uppgiften för att vara en fällkniv. 

"Hamasteel" som någon fyndig person döpte den här bilden till på Instagram

Sagt och gjort, en skinksmörgås eller två förfärdigades, bars in till TVn och avnjöts inte utan välbehag. 

Dock glömdes kniven på skärbrädan över natten vilket skulle visa sig ge ett intressant resultat som synes på bilden ovan. Om det var saltet i lagen eller om det var det tunna senapslagret som spelade störst roll vet jag inte. Men inte tusan handlar det om "patina" utan om ren rost. För all del ytlig men ändå. 

Jag är väl medveten om det aktuella stålet, K390 inte är rostfritt men att det var så här benäget att byta färg så här snabbt visste jag inte. Förutom rena kolstål är min erfarenhet annars begränsad till verktygsstål som D2 och M4 och de är inte i närheten av att uppträda på det här viset. 

Man lär sig alltid något. I det här fallet att Poliser byter kläder om de umgås med skinkor. Eller hur man nu skall sammanfatta det hela.

torsdag 9 november 2017

Knivrecension Ruike P128 SF

-  en het kandidat till årets budget-EDC

Kinesiska Ruike är ett relativt nytt märke på marknaden. Företaget som står bakom det är desto mer väletablerat eftersom det är Fenix Lights som bestämt sig för att expandera sin verksamhet till att även omfatta knivar. De är tidigare kända för ett brett sortiment inom framförallt belysningssektorn med fokus på pann- och ficklampor samt cykelbelysning. 

Det här är min första kontakt med dem och deras knivar och den aktuella modellen har beteckningen P128-SF. 

Ruike P128 SF

Konceptet känns igen vid det här laget och en vän tyckte ironiskt att kniven av det skälet borde döpts till "Deja Vú" istället. Han har inte helt fel i det att konstruktionen är minst sagt bekant och linjerna känns familjära. 

Orsaken står att finna i att det är en helmetallkniv med ett distinkt modernt utseende baserat på en flipperöppning som sedvanligt försetts med ramlås, ett handtag med fasade sidor samt ett blad med en trendriktig harpunspets. Kombinationer vi sett förut i olika varianter. 

Inte helt nytänkande men väl utfört

Men upplägget kan hanteras med olika grad av entusiasm och skicklighet och i det här fallet är det väl genomfört med gott "hantverk". P128 bjuder på utmärkt prestanda och ett samtida formspråk och inte minst görs det till ett lockande pris. 

Låt oss bryta ned helheten och som vanligt titta på de olika delarna och se vad Ruike erbjuder för runt 500-lappen. 


Det väl tilltagna bladet mäter över nio centimeter i längd och är i grund och botten en droppoint. Sen har den modifierats med vad som ibland benämns harpunspets. Den har i sin tur fått en falskegg för utseendets skull. Vidare är bladet nästan helt flatslipat. En liten platt del finns kvar och det underlättar tillvaron för alla som nyttjar slipsystem med fasta vinklar. Grovleken på det använda godset är 3,5 millimeter. 

Ett nästan decimeterlångt blad med karaktäristisk harpunspets

Själva eggen är med sina 97 millimeter faktiskt längre än bladlängden som uppges till 93 millimeter. Det kommer sig av dels av att handtaget sticker ut en bit på mitten av bladet och dels av att hela eggen utgör en lång gradvis buk. Den avslutas tillsammans med harpunen i en riktigt sympatisk spets, både stark och vass. Helt i min smak. 

Fabrikseggen var bra - jämn, symmetrisk och vass nog att raka armhår med endast lätt tryck. På den punkten får Ruike mer än godkänt. Den enda invändningen jag har är den som närmast blivit mitt mantra och det är att stålet kunde varit tunnare bakom eggen. Särskilt på den här kniven men det återkommer jag till.

Finishen på 14C28N-stålet är i det här utförandet blästrat

Finishen är blästrad och kniven finns även i en svart utgåva för den som föredrar det. För min del är det aningen för mycket text på bladet för att vara optimalt men det kan tilläggas att det är smakfullt gjort då storleken är hyfsat diskret. Där återfinns förutom Ruikes logga som är föredömligt liten, siffror på ricasson som skulle kunna vara "födelsemånad". På motstående sida hittas "namnet" eller snarare modellbeteckningen på kniven samt vad som förefaller vara ett serienummer på bladet. Vad gör det där kan man undra? Det är inte en upplaga begränsad till några hundra exemplar det handlar om utan en rent serieproducerad kniv så det kunde vi varit utan.

I ärlighetens namn hade jag hellre sett att kniven försetts med en satinfinish. Den som är har en tendens att bli en smula repig när kniven används.

På bladet står även aktuell stålsort vilken är det av Sandvik framställda 14C28N vilket jag anser är ett utmärkt budgetstål. 

Det är ett av mina favoriter bland "budgetstål", inte bara av patriotiska skäl utan för att det är rosttrögt, tar en mycket fin egg samt är någorlunda uthålligt. Det har också en tendens att hellre vika sig än att "chippa"/splittras vilket gör det lättare att reparera en skadad egg när så tarvas. Det är inte det mest extrema stålet på marknaden men väl valt för prisklassen. 

Exempel på uppgifter som den här kniven är riktigt bra på

Efter en stunds arbete med den här kniven kan det snabbt konstateras att det är handtaget och inte bladet som är den begränsande faktorn här. Det gör P128 till en ren EDC-kniv i det större formatet och inte en kniv för tyngre uppgifter enligt mig. Med det avser jag dels arbete i hårdare material som tjockare vävd plast, gummi, mattor och liknande men framför allt trä i olika former. Då märks det att handtagets fördelar återfinns inom andra områden. 

Men så länge arbetsuppgifterna kretsar kring material som papper, tjockare papp och att massakrera kartonger är kniven inte bara bra utan utmärkt. Det gäller även att penetrera plast och förpackningar, sprätta upp lådor med mera. Lättare kökstjänst går dugligt tack vare flatslipat blad, en fin kurvatur på eggen och en någorlunda diskret flipper. Men som alla "flippertabs" så sticker den ut och är i vägen vid arbete mot skärbrädor eller andra plana ytor. Det är en av orsakerna till att flippers generellt inte är min favoritmetod när det kommer till att öppna knivar.


Eftersom jag redan avslöjat att det är en helstålskniv det handlar om så kommer inte handtagsmaterial som en överraskning. Med tanke på knivens storlek hade den kunnat användas som ett bojsänke om det inte varit för att Ruike valt att lägga mycket kraft och arbete på insidan. Sidorna är kraftigt lättade och liknar bitvis en fackverkskonstruktion. Det ger en mycket stark kniv som i sammanhanget är relativt lätt. Den väger in på 159 gram. 

Nej, kniven är inte så tung som stålhandtaget antyder. Notera den rena presentationssidan

Vikten känns i handen det måste medges men oväntat lite och det är tack vare att balanspunkten på P128 återfinns mitt i urtaget för fingret. Det trollar inte bort vikten helt men gör den klart mindre påtaglig.

Konstruktionen är skruvad med en backspacer i G10. Skruvarna är av hona/hane typ och dragna enbart från låssidan. Ett snygg detalj som ger en renare presentationssida. Samma sak har gjorts med pivotskruven som används som dekorelement men ändå kan justeras med en T8. Inga specialverktyg krävs således. Det går med andra ord göra skruvar både dekorativa och praktiska!

Sidorna är lätt välvda genom den breda fasning som gjorts. Det ser snyggt ut och gör att kniven känns mer arbetad samt slankare i fickan. Men en sak gör den inte och det är att motverka den stora invändningen jag har mot det här handtaget. Vilket osökt för oss in på området ergonomi. 

Mycket är bra gjort på det här handtaget men inte allt

Att en kniv skär bra är förstås viktigt men för att kunna göra det bör det gå att hålla i den också. Gärna så länge som uppgiften ifråga tarvar. Överlag känns P128an bra i handen. Den fördjupning som finns för pekfingret är korrekt gjord, handtaget sväller ut på mitten vilket fyller handen väl och sidorna är som sagt välvda. Clipet känns men utgör ingen källa till obehag även om man kramar handtaget till knogarna vitnar. Eftersom handtaget är relativt neutralt fungerar de flesta grepp utom när kniven greppas i nypan. Då är den här precis som alla andra flippers mindre bra. Hammargrepp, sabelgrepp och en fattning med ett finger eller tummen på bladryggen går utmärkt liksom omvända grepp. 

Det är emellertid dags att återkomma till brasklappen jag lämnade under rubriken "blad" när jag sade att handtagets styrkor återfinns på andra områden. Fördelarna är främst att kniven är bekväm i fickan, att det är snyggt samt att det fungerar väl vid lättare arbeten. Sen var det den mindre bra biten.

De ser ju så distinkta ut de där linjerna. Tyvärr känns de så också

Bara så ni vet, det går inte att tälja eller ta i hårt med den här kniven. Inte utan tjocka handskar i alla fall. Trots att storleken och den kraftiga konstruktionen med sitt stålhandtag, dubbla lås och rejäla blad inbjuder till tuffare tag. Orsaken är att handtaget är på tok för kantigt på ett par ställen.

Fasningen gör att det ser bedrägligt rundat ut men när man tar i biter det dig först i lillfingret som håller emot vridrörelsen som uppstår. Framför allt gnager det dock som en ekorre med rabies i den mjuka huden i tumvecket. All kraft användaren tillför kniven pressar direkt mot de endast lätt rundade nittiogradiga kanterna som återfinns mot främre delen av handtagets ovansida. 

Det gör rent ut sagt ont att använda kniven på torrt trä varpå jag efter en stund gav upp. Här har man endera missat den här detaljen eller valt utseende före funktion.

För all del, lösningen ger gott om utrymme för fingret att landa på när man leker med kniven det måste medges. Det finns även gott om plats att placera en tumme på när så behövs samt skänker skarpa och snygga linjer. Men det gör kniven mindre allroundbetonad. Det behöver inte vara något problem bara man är medveten om det. Det är förstås avhängigt användningsområde. Det är för övrigt inte en problematik den här kniven är ensam om.

Det var det jag avsåg när jag tidigare skrev "kunde vara tunnare bakom eggen". Eftersom P128 på grund av handtaget inte är helt lämpad för riktigt tunga uppgifter kunde bladet gjorts smäckrare för att ytterligare understryka knivens förtjänster. 

Öppning och lås

P128 öppnas med en flipper. Kniven är relativt kvick och öppnar med ett lätt väsande. Bladet löper på lager och är relativt tungt så när det väl är i rörelse öppnar det säkert och bestämt. Själva flippern är bra men inte perfekt. Den är liten och därmed inte i vägen, vinkeln är bra och den allmänna geometrin ger en lättöppnad kniv. Men en miss finns, den är för hal! Det går att missa flippern helt eller halka av den och det sker från stund till annan. Särskilt om man är kall och våt om händerna vilket händer rätt ofta här i vårt klimat. Min rekommendation till Ruike är därför att förse den med en räffla eller två mot framsidan till. Det skulle förbättra funktionen avsevärt. 

En bra detalj är att man tänkt på hur det skall kännas när pekfingret landar på handtagsryggen efter öppningsrörelsen också. Där är det mjukt och välstädat. Inga störande skyttegravar eller taggtråd i form av felplacerade jimpings eller annat otyg. 

En flipper som är så bra förutom det att den upplevs som något hal

Som konstaterats i inledningen är det här en kniv som följer mall 1A och därmed är det ett ramlås som står för säkerheten när bladet väl är ute. Ruikes variant är mycket välgjord. Funktionen är utmärkt, den låser alltid och gör det utan tillstymmelse till glapp eller spel. Förutom i god geometri återfinns en del av förklaringen i materialet. Det är lättare att tillverka ramlås i stål än i titan om bara vinklarna är rätt. Man behöver inga låsarmsförstärkningar eller översträckningsskydd vilket förenklar konstruktionen och risken för lockstick och slip minskar även om de inte är uteslutna. 

Ramlås i stål

Och extralåset kallat "Beta Plus"

Utöver det ordinarie låset har flera modeller av Ruikes knivar ett extra lås kallat "Beta Plus". Det är för övrigt en av de saker som får mig att misstänka att deras knivar görs av Real Steel/SRM då det är deras lösning. Till och med namnet är detsamma. Vad funktionen gör är det i aktiverat läge hindrar låsarmen att röra sig i sidled. Med tanke på det och den övriga konstruktionen gör det kniven mycket stark. Att gå så långt som att kalla det en "fastbladare" gör jag inte men resultatet blir onekligen stabilt. Personligen är jag inte mycket för dylika extralås då jag inte ser behovet av dem överhuvudtaget. Men för dem som föredrar både hängslen och livrem är de ett alternativ antar jag.

Beta plus fungerar i vilket fall som helst klanderfritt och framförallt låter det inte när det är inaktiverat. Jag uppskattar knivar som inte låter som ilskna skallerormar.

Att bära

Ruike P128 är faktiskt riktigt bra i fickan givet sin storlek. Vikten som uppenbarligen finns där fördelas jämnt om man kan säga så och clipets utformning gör att den återfinns rätt djupt ned i fickan istället för att balansera på kanten som en del knivar tenderar att göra. Det gör även att risken för att tappa kniven minskar. 

I fickan är kniven  över genomsnittet

Clipet är i stål och utseendet är tämligen neutralt och matchar resten av kniven. Egentligen har det för lite spänst då det är rejält styvt. Men funktionen blir ändå god dels på grund av läppen som lätt går att föra över textilkanter men framför allt eftersom stålet i handtaget är helt slätt vilket förstås minskar friktionen. Kanten som uppstår där låsarmen tunnats ut är rundat vilket gör att den inte fastnar i tyget när kniven dras något som annars inte är helt ovanligt. 

En annan god sak är att den mjuka ryggen och den lilla flippern inte attackerar handen om du stoppar ned den i fickan för att nå dina husnycklar som huserar längst ned i höger framficka. Kniven tar inte heller onödigt stor plats i fickan då den med sina 12 mm över ryggen och fasade kanter är tämligen tunn. Profilen är inte heller för hög men det är trots allt en rätt stor kniv så helt anonym blir den trots det inte. 


Man kan ha lite olika uppfattningar om blotta mängden "framelock flippers" på marknaden för tillfället. Det bör dock betonas att konceptet kan genomföras mer eller mindre väl och Ruike P128 är ett exempel på när det gjorts riktigt bra och det till ett synnerligen konkurrenskraftigt pris. Jag vill därför gå så långt att jag utnämner den här kniven till en av kandidaterna till årets budgetkniv i sin klass allt sammantaget. 

En kniv med ett distinkt utseende

Men det finns dock en invändning eller snarare ett förbehåll kopplat till den kandidaturen och det rör tänkt användningsområde. Det här är en modern flipperkniv gjord för lättare EDC-bruk trots sin robusta kroppshydda. Håller man sig inom de ramarna är kniven helt klart något att beakta. Men köp den inte som grovarbetarredskap.

Vad du får för din investerade peng är en mycket välbyggt kniv med ett bra bladstål, stabilt lås och ett välfungerande clip. Därutöver bjuds på en smakfull design med flera moderna attribut. Vad man tycker om utseende är förstås subjektivt men kniven bjuder på konsekvens och snyggt formspråk.

Lägg därtill intressanta detaljer av olika slag. Allt från ett djärvt blad vars linjer delvis går igen i handtaget, via omfattande arbete för att minska vikten på kniven till kullager, dekorativa skruvar och extralåsfunktion. 

Ruike P128 SF, kanske i en ficka nära dig?

En utmärkt introduktion för ett nytt märke får jag ändå säga. Jag uppskattar den här kniven för vad den är men inte helt utan förbehåll. Det finns några förbättringar jag skulle vilja föreslå. En är att våga slipa bladet tunnare. Det håller för det, jag lovar även om det säkert finns någon Youtubare därute som skulle lyckas knäcka det. Det finns det alltid nämligen. Vi andra skulle dock få bättre knivar på köpet samt några videos att göra narr av. Det tipset riktar jag å andra sidan till hela industrin inte bara till Ruike

Mer specifikt för den här kniven vädjar jag till upphovsmannen - snälla, runda av handtaget mer på nästa modell. Det får inte göra ont i handen när man använder en kniv. Särskilt inte en som är så här stor och stadig och därför lockar till tyngre arbeten. När ni ändå håller på, förse flippern med ett par tvärstreck för ökat grepp också. Sen skulle kniven vara rustad för det mesta som kan komma i dess väg. 

Men som en modern EDC-kniv i det större formatet kan jag ändå varmt rekommendera den här kniven.  Särskilt om priset tillförs ekvationen. Det är klart att det går att göra kniven lättare genom att använda titan i handtaget till exempel men då ökar även prislappen i motsvarande grad. Här har man gjort ett flertal balanserade val och resultatet är en riktigt bra fickkniv.

Det OM du gillar stilen vill säga. För visst har vi sett den förut? Kniven har alla ingredienser som kan förväntas inklusive flipper, lager och harpunspets. Jag kan möjligen tycka att det finns en framelockflipper för mycket här i världen men majoriteten av den knivköpande befolkningen håller inte med mig på den punkten och Ruike P128 är bra!

Kniven bjuder som sagt på ett konsekvent formspråk med harmoniska linjer. En snygg kniv helt enkelt, testa den!

Här återfinns tillverkarens produktsida.


Längd utfälld: 217 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, 58-60 HRC
Handtag: Rostfritt stål, 3Cr14N
Lås: Ramlås förstärkt med ett extralås, "Beta Plus"

Producerad av: Ruike, tillverkad i Kina

/ J - testar något nytt

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre