Knivrecension Fox Ziggy

-  Dansk design möter italiensk kunnande

Alla blir mer konservativa med åren sägs det. Slutresultatet lär i vilket fall som helst bli avhängigt av utgångspunkten. Det gäller Jens Ansøs designsspråk också. På sistone har han presenterat en serie köksknivar som ser synnerligen sympatiska ut och customknivar som Monte Carlo och Casino. Jo, det verkar finnas ett tema där. Gemensamt för dem alla är återhållsam elegans.

Mycket eleganta knivar som sagt men de är långt ifrån så djärva som säg Amok eller Crash från de tidiga åren. Det gäller hans samarbeten med tillverkare också. I början var knivar som Spyderco Zulu, Böker 67 och Albatross representativa för det segmentet.

Numera är modellerna som släpps något mindre utmanande men även mer praktiska vill jag hävda. Det här är ett gott exempel på det. Modellen heter Ziggy och kommer från Fox Knives.

Fox Knives FX-308CFB Ziggy

Kniven är en direktöversättning från Jens custommodell med samma namn eller kanske inte. Av vad jag kan utläsa är originalet en mer knubbig kniv med bredare blad och högre handtag. Fox Ziggy ger ett slankare intryck än sin förlaga. Men jag har inte hanterat originalet så ta det med en nypa salt.

Vad gäller produktionsknivar så har Jens även tidigare samarbetat med Fox och bland annat nyligen släppt Livri och tidigare Mojo, Zero och Anso Flipper. Den senare ser ut som en övergång mellan Zulu och Ziggy för övrigt.

Den här modellen kan fås i ett par olika varianter. Handtag i trä eller som här kolfiber och med svart eller ett satinblad. 

Stål och kolfiber i skön harmoni från italienska Fox Knives

Twitterversion: Fox Ziggy, ett måste för den som gillar Ansødesign men inte har de ekonomiska musklerna som krävs för en customkniv

Blad

Egentligen är den här bladformen okomplicerad. Det är en drop point helt enkelt. Det som gör den intressant är emellertid Ansös förmåga att få knivblad att nästan se organiska ut. Vinkeln på den svaga svepande buklinjen tillsammans med att bladryggen höjer sig en smula innan den viker av nedåt för att möta spetsen gör bladet visuellt intressant.* Utöver att det är tilltalande det får man också ett mycket praktiskt blad i det här fallet.

På längden mäter bladet åtta centimeter, höjden är 27 millimeter och godstjockleken 3,5 millimeter. 

En svartfärgad droppoint som bär Ansøs omissigenkänneliga linjer

Det här bladet är svärtat med något som Fox kallar Idroglider. Den beläggningen har sedan fått sig en stentvätt. Ytan som kvarstår är både reptålig och vad det verkar slitstark. Under det svarta hittas ett rätt vanligt stål i Böhler/Uddeholms N690. Inte något extremt stål och det brukar inte sällan jämföras med japanska VG10 till exempel. Själv tycker jag att det är ett bra material på så vis att det är rosttrögt och inte minst att det är lättslipat. En egenskap som jag värdesätter rätt högt.

Apropå slipning så kommer bladet från fabrik med en full flat dito. Slipningen avlöses av en primäregg som i original är fullt duglig. Den är vass och framförallat jämn. Kniven har en fördjupning framför ansatsen vilket underlättar framtida slipning. 

Var man osäker på vem som formgett knvien hittar man det och tillverkare på baksidan av bladet
jämte ståltyp

På den här kniven har Fox valt att hålla ned tjockleken på godset något till 3,5 mm. Men det kunde för all del ha varit tre millimeter också. Det är knappast någon kommandokniv det handlar om.

Med det sagt skär den här kniven fullt godkänt i de flesta material. Bladet är synnerligen kompetent och fungerar naturligtvis att skära alla "vardagsmaterial" med, det vill säga kartong, papp och övriga förpackningsmaterial etc. Men även till något grövre saker är bladet dugligt. Det gäller buntband, mattstumpar, plastdunkar och trä. Men när jag prövade det sistnämnda stötte jag på ett litet problem. Det är inte bladet som är begränsningen utan handtaget. Det distinka mönstret ger halvskarpa kanter både på ovansidan av handtaget mot bladet till och vid lillfingret på undersidan. När man lägger lite mer kraft bakom snitten för att ta sig an trä biter bladet bra men det känns i handen utan handskar. På det området briljerar inte kniven. Men å andra sidan är den mer tänkt som en allmän EDC-kniv.

Inom det området är bladet utmärkt. Till och med i köket när det handlar om att skära enklare saker som att klyfta tomat och och grovhacka lök. Men jag hävdar bestämt att Ansös köksknivsmodeller gör sig bättre där. 

Handtag

Handtaget är mycket distinkt med ett kraftigt mönster som blivit  något av ett signum för Jens knivar under åren. Så pass att det ibland kallas för Ansø Pattern. Det är ett rätt grovt mönster som gör handtaget intressant samtidigt som det ger bra grepp. Nackdelen med det var jag inne på lite tidigare. Eftersom det är välgjort blir det även kanter som synes. Åsarna på själva mönstret är inte problemet utan de kanter som uppstår när de möter kanterna på handtaget. Där blir det lite vasst helt enkelt. 

Ett mycket välformat handtag av kolfiber med det för Ansø typiska mönstret

Konstruktionen består av en ram med partiell back spacer. Den täcker ca en tredjedel av ryggen. Öppet nog för att blåsa igenom med lite tryckluft  för rengöring om så önskas. Även om jag tillhör dem som bestämt hävdar att det är lika lätt att blåsa ut fickludd ur en stängd konstruktion om du har tillgång till sådan utrustning.

Ramen är i stål och symboliskt lättad på icke-låssidan. Det vill säga man har gjort ett hål i en liner, inget mer. Men balansen är godkänd trots det och balanspunkten hittas nästan mitt i fördjupningen för pekfingret. Ramen är också slipad och kanterna på ovan- och undersida är inte skarpa. Men de kunde fått vara snäppet rundare än då i mitt tycke.  

Hur grov kniven är beror på om man mäter över åskanterna eller i 
dalarna

Förutom den fördjupningen är handtaget enkelt format. Det är lätt krökt över ryggen, smalnar av en smula baktill och flipperfenan bildar ett litet fingerskydd. Mönstret som vi talat om innan är gjort i en mycket tilltalande kolfiber i det här fallet.  Kolfibern är värd ett extra omnämnande då kvaliteten är mycket hög, helt fri från blåsor eller sprickor och med djup lyster. Kniven kan även fås med träskollor för den som föredrar det.

 Sidorna är skruvade i ramen med T6-skruvar och pivotskruven är ett steg upp i grovlek, T8. 

Hela handen får plats på det i grunden rätt neutrala handtaget 

Formen gör handtaget bekvämt eller till och med mycket bekvämt i de flesta grepp. Mönstret ger fäste men kanterna kunde som sagt varit bättre rundade. Utan de vassa kanterna hade det här varit en riktig fullträff till handtag. Men utan de skarpa linjerna kanske kniven tappar något i utseende. Det återstår att se är jag lockad att säga då jag funderar  på att attackera handtaget med en bit sandpapper.

Storleken på handtaget är tillräcklig för ett fullt fyrafingersgrepp oavsett fattning. Formen på handtaget är också av den där bedrägligt enkla typen som inte talar om för dig hur du skall hålla kniven. Den sorten jag föredrar om jag får välja.

Öppning och lås

Det är bra tryck i öppningen på den här kniven. En tämligen liten men bra placerad flipperfena samverkar med ett väl avstämt motstånd från detent-kulan. Fenan är heller inte vass vilket både finger och saker som samsas med kniven i fickan uppskattar. Tvärtom har man mjukat upp kanterna rätt bra. Faktiskt så bra att den här kniven kunde behöva lite räfflor karvade i stålet  för bättre friktion. Som det är nu händer det att man missar och glider av flipperfenan. Är man noggrann och drar fingret längs med ramen är det dock inget problem. Ett alternativ som fungerar här är också att trycka rakt ned, så kallad push button-öppning.

Flipperfenan är liten, snygg och aningen för hal

Låsmekanismen är en utmärkt utförd liner lock i stål. Kanske inte det trendigaste som finns på marknaden men det fungerar. I det här fallet riktigt väl dessutom. Trots bra snärt i bladet när kniven öppnas finns inte tillstymmelse till spel. Inget glapp i sidled och ingen rörelse i höjdled. Precis som det skall vara. 

En mycket bra liner lock i stål som inte glider ens när den provoceras

För att komma åt låsarmen när låset skall släppas krävs att man pillar in mjukdelarna på tummen i ramen. Det går dock bra i det här fallet eftersom motståndet från låsarmen inte är så stort. Dessutom har den försetts med räfflor som ger tummen mer fäste. Fördelarna med att låta låsarmen sitta så djupt i handtaget är dels att den inte känns när man håller hårt i handtaget men även att risken att låset skall släppa vid vridande rörelser är närmast obefintlig. 

Att bära

I fickan är Ziggy riktigt neutral på ett bra vis. Strax över hektot i vikt, normala tolv centimeter i längd och en höjd hopfälld på 32 millimeter gör den godkänt kompakt. Bredden är det knepigare med beroende på att den varier med vart du mäter. Den varierar mellan 11-15 mm vilket är rätt mycket. Det år återigen mönstret som spökar. 

Ett speciellt clip som är rakt i formen och mycket platt där det sitter

Ziggy ståtar med ett av de plattaste clip jag sett. Men det fungerar förvånansvärt väl trots den minimala läppen. Vanliga byxor och jeans är inga problem. Jag har däremot inte prövat kniven i arbetsbyxor. Längden på clipet är även den väl anpassad och spänsten utmärkt. Tyvärr syns rätt mycket av kniven där den sitter i fickan och det är till följd av tandemplaceringen av fästskruvarna. 

Clipet gör att mycket av handtaget syns

Det goda det för med sig är att själva kröken på clipet hamnar längre in på greppet. Om det paras med ett väldigt platt clip med liten ramp så får man något som i praktiken inte känns i handen alls när man brukar kniven. Det enda jag stött på som matchar det här i komfort är försänkta clip.

Jag är inte säker på att clipet hade fungerat med ett annat material som t ex sträv G10. Men kolfibret är glatt nog för att kniven skall glida mot tyget både på väg ut ur och tillbaks i fickan. Jag misstänker att detsamma gäller för versionen med  trähandtag.

För att få ut mer av mönstret på presentationssidan och slippa borra fler hål så kan clipet till nackdel för vänsterhänta inte flyttas. 

Sammanfattningsvis

Ziggy som man får förmoda är döpt efter Ziggy Stardust är en intressant kniv. Den är elegant med ett par detaljer som gör att den formligen osar Ansø. Mönstret på handtaget är en uppenbar sådan men även bladets kurvatur bär spår av hans pennföring.

Fox har förvaltat linjerna väl vilket resulterat i en snygg kniv som därtill är tämligen praktisk. 

Fox Ziggy, en vardagspraktisk design från Jens Ansø

Bladet är det som är mest åt det prosaiska hållet. Fullt flatslipet, inte för tjockt och med en svepande buk. Personligen föredrar jag väl icke-belagda blad men nu var det här den kniven jag fick tag i. Den svarta beläggningen har dock visat sig mycket hållbar och det faktum att den stentumlats på något vis gör att repor döljs bra. 

En liten eftergift har gjorts till förmån för fåfängan. Handtaget kunde varit ännu bättre med mer rundade kanter. Annars är själva formen utmärkt vilket ofta ett signum för en god formgivare om man nu inte valt att göra något helt annat för utseendet skull vill säga.

Sedan är Ziggy välbyggd. Det märks att Fox vet vad de pysslar med. Enkla saker som centrering, och fabriksslipning är utmärkta. Låsgeometri och handhavandet via flipperfenan är också mycket bra. Överlag ger kniven en känsla av kvalitet. 

En kniv som både är tilltalande att se på och att bruka

Med andra ord är det här definitivt en kniv att fundera kring för den som gillar dansk design och särskilt den som kommer från Jens Ansø men inte har råd eller får tag i en handgjord Ziggy eller tycker att Fox Ansø flipper är för stor. På köpet får du en välbyggd EDC-kniv med ett riktigt kompetent blad. En inte oäven kombination om jag får säga det själv.

Länk till tillverkarens produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm

Längd hopfälld: 120 mm

Vikt: 115 g

Bladlängd: 80 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: N690Co

Handtag: Kolfiber på stålram

Lås: Liner lock

Producerad av: Fox, tillverkad i Italien

* Den som är insatt kan framför sig se en familjelikhet mellan den mer extrema Spyderco Zulu via Böker Whale till Fox Ziggy. 

/ J - danskräv

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre