onsdag 20 mars 2019

Ett garantiärende

Jag tillhör inte de som reklamerar produkter särskilt ofta. Vare sig knivar eller andra prylar. Antingen har jag en jäkla tur eller så är jag inte lika petig som en del andra. Oavsett orsak så händer det sällan. 

Men den här gången kändes det inte som jag hade något val. Kniven som var aktuell var en styck "Piccolo" en relativt ny knivmodell från italienska A.G.A. Campolin. Ett ärevördigt Italienskt företag med tillverkningen förlagd till Maniago. 

En styck liten italienare, Piccolo från A.G.A. Campolin. När bilden togs visste jag inte att den upphört att fungera


Piccolo är vad man får om man korsar en klassisk stilett med en modern EDC-kniv. Formen på bladet är lite mer bruksorienterad och den är även som namnet antyder liten. Bladet mäter 7,5 cm och totallängden landar på 17 cm. 

Eftersom det är en automatkniv det handlar om så är förstås bladet fjäderbelastat. Då modellen är av klassisk typ så är det en bladfjäder som står för kraften. På lika traditionellt vis har den även en säkring på handtaget. En enligt mig helt onödig funktion som jag inte tror någon använder men som möjligen kan ha sitt berättigande eftersom knappen på den här typen av knivar sticker ut en bit i relation till handtaget. Men det var nog säkringen som på något vis var boven i dramat den här gången. 

Vad som hände var att kniven efter några dagar helt sonika vägrade att öppna sig mer. "Mussla" var bara förnamnet. Fram till dess hade funktionen varit utmärkt. 

Ibland kan knivtypen kärva lite om man inte trycker in knappen tillräckligt distinkt och snabbt. Men det hjälpte inte i det här fallet och inte heller hade knappen till säkringen fastnat. Den var faktiskt det enda som rörde på sig. Själva aktiveringsknappen till bladet var däremot permanent låst! Att olja eller lirka med bladet hjälpte inte heller. Sen hör till saken att de här knivarna är nitade så att ta isär dem och framför allt att få ihop dem igen är inte helt lätt. I princip får man bygga om dem. Det var därför en manöver jag gärna undvek. 

Så här ser den ut när den faktiskt är utfälld


Efter att ha beskrivit problemet i ett mail till säljaren fick jag efter någon dag svar att det nog var lika bra att jag skickade tillbaka kniven för att ersättas med en ny. Med kniven följde ett av mig ifyllt
formulär som beskrev problematiken. Något otydligt var det gällande vem som skulle stå för frakten då det stod på deras info-sida att de gjorde det vid reklamationer men inte hur det går till. Jag mailade även om detta och fick till svar att "yes, we refund shipping cost". Hur de gör det vet jag fortfarande inte och några pengar har jag inte sett till för övrigt. 

Frakten från Sverige tog några dagar och jag fick bekräftelse på att de mottagit kniven samt fraktnummer för en ny någon dag senare. Så långt var allt väl. Ungefär en vecka senare hade jag en ny kniv att hämta ut från Preem. 

Ersättaren hade inte blond kalufs utan är mer mörkmustig


Att den nya kniven skulle se något annorlunda ut var jag helt säker på då handtaget är av horn och därmed varierar mycket i utseende eftersom det är ett naturmaterial. Den första kniven var "blond" medan den nya var nästan svart. Snyggt på två olika vis. Men jag hade en misstanke som visade sig vara sann och det var att även byggkvaliteten kan variera. De här knivarna är i princip handgjorda och det gör att slipning och sammansättning beror på vem som gör det och deras dagsform. 

På de områden där den gamla kniven var helt solid, som bladspel och lås lämnade den nya en del att önska. I gengäld var den springa som fanns i ryggfjädern på originalet inte närvarande på det nya exemplaret och nitarna var bättre rundade. 

Däremot så var det glapp i bladet och det i sin tur berodde på att ett av de främre bolstren satt löst. Så pass löst att det gick att vinkla flera millimeter utanför ramen och snurrade runt pivotniten!

På det problemet finns två lösningar. En är att genast skicka tillbaks ersättningskniven och aldrig mer handla av företaget. Skall man följa modern sedvänja så bör man dessutom i olika mer eller mindre sura ordalag smutskasta företaget på alla sociala medier som finns över bristande kvalitet och kontroll innan det görs.  

Nu är jag lite omodern så jag valde lösning två. Jag fixerade det snurrande bolstret med en liten droppe lim varpå det aldrig kommer att röra sig mer. Därefter gick jag och hämtade lite tyg som skydd för kniven och en liten hammare att jobba med. Efter att försiktigt ha trimmat pivotniten genom att knacka på den har jag nu en kniv helt utan glapp och spel. Möjligen något lite långsammare än tidigare. Men det är det värt och den är fortfarande rapp. 

Så erfarenheten blev en mixad kompott i det här fallet. Det var aldrig tal om att inte ordna problemet från säljarens sida och tidsaspekten var med tanke på all frakt involverad inte något att klaga på. Snarare var det jag som inte skickade tillbaks kniven snabbt nog. Även mailsvar och bemötande var tillfyllest. 

Men lite smolk i glädjebägaren fanns i och med att den nya kniven var behäftad med fel som kunde renderat en andra retur. Då det gick att ordna själv lät jag som sagt saken bero. 

Frågan är, skall jag påpeka för tillverkaren att de brustit något i kvalitetskontroll och skulle ni ha bemödat er om hundringen eller var det var för frakten? En tanke jag har är att de kan dra av det på ett framtida köp. 


/ J - den ofrivillige reparatören

måndag 11 mars 2019

Dagens bild nr 170 "Ahti"


"Ahti" En mycket intressant kniv i sann skandinavisk tradition. Eller för att vara mer precis från norra delen av av skandinavien då det är en Sami-Leuku. Den enkla formen och materialen känns igen: kolstål, masurbjörk, mässing och läder.


"Ahti Leuku 18"

De här knivarna tillverkas för hand i små serier av R Kamppila & Son i Kauhava, mitt i Finlands knivmecka. Stålet kommer från Lauri Metalli* och specificationen lyder: HRC 59, CO-83, Mn-0.57, VO-20, Cr-0.60. 

Första intrycket är att den här kniven är ett veritabelt monster till effektiv skogs och campingkniv. Lagom tyngd utan att vara för tung. Balansen är förresten exceptionell och ligger exakt över den främre mässingsplattan. Helt neutral med andra ord. 

Sen kan direkt tilläggas att den med små händer får endera slöjda lite själv eller välja något annat. Det skall bli synnerligen intressant att jämföra den här med ett par andra Leukus särskilt min Knivsmed Strömeng AS men även med Mora Pathfinder som nästan är lika lång. 


/ J - anknyter

*lite förbryllande då även uppgifter om att stålet kommer från Böhler/Uddeholm förekommer.

#knivesandbikes  #knivigtvarre

söndag 10 mars 2019

Saker man upptäcker


Över tid upptäcks ibland detaljer som inte alltid är direkt uppenbara. Saker som gör att att saker och ting växer eller sjunker i värde. Det kan gälla livet i stort och även den här intressesfären, knivar. 

Det är därför jag är lite misstänksam mot hela konceptet "table top reviews". Ni vet sorten på YouTube där de mest produktiva kanalerna trycker ut en video om dagen. Hur hinner man då pröva och känna på det man recenserar? Svaret är enkelt, det gör man inte. Extra tydligt blir det när någon vänder en kniv i handen framför kameran och säger "den här fungerar bra även i sabelgrepp" utan att ha använt kniven alls. Jag ryser ofta då jag riktigt ser hur de där grova räfflorna de just lagt tummen på kommer att gnaga in i skinnet så fort man trycker in bladet i en bit trä. Men det finns förstås olika sätt att göra saker på. 

Men vissa saker låter sig inte upptäckas på några veckor heller. I förlängningen märker man emellertid vad som irriterar eller är en källa till glädje. 

Ibland kanske man inte ens vet orsaken till varför vissa knivar bärs ofta och andra inte alls. Äger man bara ett par eller kanske EN kniv är det inget större problem förstås. Då tar man den eller de man har. 

I de fallen kan man även misstänka att den enda kniven endera är mycket mycket noga utvald för att vara så ultimat som möjligt. Alternativt att ägaren faktiskt inte bryr sig alls. Men då läser man högst troligt inte knivbloggar heller så de individerna kan bortses från i det här fallet. 


Artisan Cutlery Osprey, "överraskningslös" - en kniv jag inte har några problem med alls. 
Förvisso tycker jag inte om den överhuvudtaget men det var inget som fårvånade eller irriterade mig.


Andra knivar är helt uppenbart varför man inte bär. Som gott exempel kan Kershaw Strobe tjäna. Trots att en känd knivmakare, Matt Diskin, står bakom modellen är slutresultatet hemskt på många vis. Visst, det är en budgetkniv men det är inte bara enkla material som plastiga skollor som spökar utan delar av själva designen. Men det som ger nådastöten är clipets utformning. Trots att jag försökt kröka till det samt slipa ned och runda av spetsen så pekar det forfarande utåt även om det nu är avsevärt mycket bättre. Det både känns rejält i handen och fastnar i allt när kniven sitter i fickan. Ett riktigt nedköp. Så mycket att kniven i princip aldrig burits efter att den testades. Därför återkom jag aldrig med något mer utlåtande om den kniven som jag lovade när det begav sig runt 2014. Jag gillar den helt enkelt inte.   


Ett riktigt skitclip enligt mig. Då är ändå den spetsen avkortad samt rundad av mig


En kniv i en helt annan prisklass är Extrema Ratios BF2CD. En kniv jag recenserat här på bloggen med tämligen goda vitsord. Jodå, jag gillar fortfarande kniven men ett par saker har kommit att irritera mig en smula. En är "nästantantospetsen" vilken är svårslipad. Det bevisas genom att den inte ens var särskilt vass från fabrik med mycket tvärare eggvinkel än resten av bladet. Men även i det här fallet är det clipet som spökar mest. Vid första testen är det nästan perfekt för mig som uppskattar "deep carry" även om jag vet att inte alla delar den uppfattningen. Utseendet passar ihop med kniven och funktionen är utmärkt. Eller nästan utmärkt ska jag säga. Alltför ofta händer det nämligen att kniven sjunker ned över fickkanten som då lägger sig över bakänden på handtaget. Det eftersom clipet är fäst på andra sidan handtaget, ett så kallat "loop over clip". Då sitter kniven plötsligt fast när man skall hala fram den. Ingen större mening att ha ett clip då. Bältesfodral är i så fall att föredra. 


Hur man gör ett nästan perfekt clip Extrema Ratio-style. När kniven gör så här tappar du den inte. 
Men du drar den inte heller med en hand!


Det kan också handla om enkla missar i produktionen. När jag testade QSP Phoenix upptäckte jag efter ett tag att det fanns ett mindre jack i eggen. Inget konstigt med det. Det är lätt hänt när man arbetar med en kniv. Jag stålade bort det och tänkte inte mer på det. Kniven lades bort till förmån för nya testobjekt. Men så fick jag för mig att bära den igen och vips. Där var ett nytt jack. Trodde jag, det visade sig vara "samma" jack eller i alla fall på exakt samma ställe. Det är lite för mycket för att vara en slump. Vid närmare granskning verkar det som bladet faktiskt slår i en av skruvarna i ramen på vägen in. Det är nu påpekat för tillverkaren som svarade att det rättats till. Men det var inte så illa att det är något som upptäcks med en gång. Även i det fallet behövdes tid.  


Jacket som inte ville försvinna


Andra knivar är mer svårförklarliga när det gäller varför de inte hittar ned i fickan. I mitt fall är Kizer Gemini en sådan. Jag gav den ett tämligen lysande omdöme när den kom och jag står fast vid det. Det ÄR en mycket bra EDC-kniv och några större fel finns inte om man gillar TFFs (Titanium Frame Lock Flippers) förstås. Men det jag inte riktigt uppskattar är att handtaget bara är en aning för litet för mig. Något för tunt för längden alternativt för kort för tjockleken. Det vill säga inget av måtten är "fel" men för mig blir det ändå inte helt rätt. Och det är något jag först kommit på efter lång tid.

Kniven som det inte finns några fel på men som ändå inte bärs särskilt frekvent. Handtaget är en smula för litet för mina händer


Sen finns mer generella drag som man med tiden lär sig att man uppskattar hos en kniv eller som tvärtom påverkar negativt. Personligen har jag exempelvis kommit på att enbart vikt inte behöver vara negativt för mig vad gäller knivar. Fördelningen av sagda vikt är desto viktigare i mitt tycke. En välbalanserad kniv känns ofta lättare och kvickare helt enkelt oavsett faktiska gram. Det gäller även hur vikten fördelas när kniven i stängd och bärs i fickan kan tilläggas. 

Tjocklek är en annan detalj som har större inflytande än enbart vikt. Jag har ingen emot vikten hos en Spyderco Police i stål till exempel eftersom den är extremt slank och glider lika lätt ned i en ficka som en sup vid julbordet. En Cold Steel Voyager däremot är som att ha en falukorv i fickan. Generellt föredrar jag tunnare fickknivar av det skälet. I gengäld ger de nästan alltid sämre komfort i handen. 


Falukorv, någon? CS Voyager vs Spyderco Police. Knivarna är i övrigt ungefär lika stora


Somliga knivar förvånar åt andra hållet. Spyderco Techno var en sådan för mig. Egentligen borde jag inte bära den så ofta eller uppskatta den som jag gör. Den är liten och knubbig, har för tjockt blad och är tung i relation till bladlängd. Men i gengäld kan sägas att den inte är tung i absoluta tal och att det kraftiga bladet är fullt flatslipat och att kniven inte har något "finger choil" vilket gör att man trots det ringa formatet kan ta i rätt bra nära handtaget om det behövs. Sen gör kombinationet av ett väl fungerande clip, den hala titanytan och den diskreta längden att kniven lätt gömmer sig i en ficka. Sen har den "it", charm eller kalla det vad ni vill. 

Exempel på knivar som överraskat positivt, Spyderco Techno och Cold Steel Hold Out III


En annan doldis som vuxit över tid är den synnerligen enkla Cold Steel Hold Out III. På ytan inget märkvärdigt alls men jäklar i min låda så kompetent den är. Den känns i princip inte alls när den bärs och det som utmärker den mest är den suberba balansen.

Exemplen är många fler men jag håller där. Har ni några knivar som överraskat åt ett eller annat håll  eller som ni av någon anledning inte uppskattar fast ni "borde"?


/ J - i analystagen

fredag 8 mars 2019

Fredags-EDC XXXV "En andra chans"


Pålitlighet. Det är dagens ledord och ett som inte stämmer in på den förbaskade ficklampan som bärs i fickan. Den bärs för övrigt av ett enda skäl, devisen "allt förtjänar en andra chans". För några fler får den inte. Den är nämligen inte att lita på. Den fungerar nu men  kanske inte sen. 

Ficklampan inköptes för att komplettera min befintliga Thrunite TiHi som är en alltigenom pålitlig och mycket bra liten ficklampa. Den har emellertid två nackdelar. En är kosmetisk, den är inte svart utan utförandet är en tämligen blank titanyta och det är inte alltid jag vill skina som en stjärna. Den andra är att det är en vridlampa och jag föredrar egentligen ficklampor med tryckknapp. 

Därför köptes den är extremt billiga "no name"-lampan vid tillfälle. På förpackningen hävdades att det satt en Cree-diod i och priset var facila 39:- riksdaler så jag vågade chansa. 

För det fick man en lampa som är liten, lätt, lyser väl och som har både justerbar ljuskägla och ett par olika lägen. Någorlunda vattensäkrad är den också vilket jag undersökt genom att glömma den utomhus i ösregn. Den ser även helt ok ut. Det enda som är skitdåligt är clipet som är gjort av aluminiumfolie eller liknande. 

"Second Chance"


Det är i alla fall vad jag trodde till dess att jag var ute och tältade och försökte använda lampan. Jodå, ett tag gick bra. Riktigt nöjd var jag så långt. Sen slutade den helt sonika fungera. Det är mindre bra när det är mitt i natten ute i skogen. Ni som vet, ni vet - hur JÄKLA mörkt det blir en molnig natt utan måne mitt i ute i skogen. Som tur var hade jag min trottjänare från Thrunite som back-up. Det tog emellertid en stund att hitta den. 

Så nu lever nonamelampan farligt. Farligt nära att återfödas som en Coca-Cola burk. 

/ J - ljushuvud


PS. Knivarna är den utomordentligt robusta Spyderco Bradley 2 ackompanjerad av en "sheeple-friendly" Canoe från RR med skollor i jigged bone.