söndag 20 september 2026

Report from UKAT World Cup 2026, part four

And so, the final day began. That sounds rather serious—and perhaps, in a way, it was. I remember thinking that in a few hours, this adventure would come to an end. It felt a bit bittersweet and slightly strange, given how long I had been looking forward to this world championship.

It was almost over: the 2026 World Cup in Carpi, Italy


This Saturday’s agenda focused primarily on long-distance throwing across the various disciplines—something I am notoriously bad at. Partly, I lack the technique, though in my defense, I should add that I have never really practiced it much. I did train for this aspect leading up to the World Championships, but the problem is that I throw at standard end-grain targets rather than a wooden plank; consequently, my target area at home is only about 60 cm in diameter. That compares to the 100 cm stipulated by the rules. In plain terms, this means that when I train, the task is just as much about aiming as it is about managing the rotation and achieving distance.

The order of events was the same as before. Knife was up first. Unlike at the Swedish Championships, there was a practice lane in Carpi right next to the actual competition target. However, the practice target was a wooden plank, whereas the competition target consisted of a massive board made of a type of wood unknown to me. I started with a quick warm-up session on the designated practice lane over by the avenue, as I needed to switch to a different set of knives for this event. For this, I use my "Nobu" knives from Bullseye Blades; they have a very pleasing flight path and are long enough that I find the rotation relatively easy to calculate. Over in the field, the rest of the warm-up went well. After two or three rounds, I managed to stick a knife from a distance of about 15.80 meters—right around my personal best. I probably couldn't hope for much more than that. If I could repeat that performance, it would be a good day.

Time for another warm-up


Then it was time to compete. Like most people, I had to wait in a long line, as there was only one competition target and the event can take some time since you need to think a bit between throws. Furthermore, measuring takes longer than tallying up points in precision throwing.

Knife

As usual, I start with a "safety throw" from the minimum permitted distance. At the World Championships, that’s seven meters, and at the Swedish Championships, it’s four meters.* My first throw was a stick. At least I was up and running now, having qualified for the next zone. Usually, the nine-meter mark is just a stepping stone with these knives, as the throw needs to be exactly the same as the seven-meter one to succeed. Yet, somehow, I managed to miss two throws. It was likely down to nerves, though the fact is I don't remember exactly why. To make up for it, I landed a hit on my first attempt from the 7–10 meter range, scoring 11.27. Everything went according to plan; I always choose that distance (11.30–11.40 m) so I can throw by the handle. The next zone—13–16 meters—was secured. Now was the time to improve my score with the last two throws in the current zone. First came a miss, followed by a stick from 12.75 meters. That somewhat unusual distance requires you to give a little thought to the speed of the knife's rotation.

My result in long-distance knife throwing


However, I had now reached the distances where I usually struggle, even in practice. Things often come to a halt around the 13.50-meter mark, and that was the case this time as well. After hitting 13.29 meters on my second throw, I couldn't go any further. While I certainly qualified for the 16–19 meter range, three failed attempts at 17.5 meters brought my performance to a close. 

It was a bit frustrating to have thrown further during the warm-up, but on the other hand, it wasn't a bad result by my standards. It was enough for a somewhat surprising 8th-place finish, which I am pleased with.

No Spin

You might think that, since I am primarily a no-spin thrower, this is a favorite discipline of mine. But I can reveal that isn't the case. My personal best in practice is a modest 11.30 meters, and even shorter in competition. I don't stand much of a chance here. Fortunately, the no-spin event starts at shorter distances than the knife event, so the first zone is 4–7 meters. I managed a throw of 4.48 meters there just to play it safe—meaning I qualified for the next zone.

But that was when the major debacle began. I quickly made a throw that missed. There was nothing unusual about that, except that someone over at the judges' table raised an objection. I didn't understand why, but after listening to the Italian for a while, it became clear they claimed I had made too many throws. It was completely baffling. On the contrary, I still had one throw left within the zone. The UKAT rules are simple: you get three throws per zone, and the longest one counts. If you miss all three, you’re out; if you land one, you advance to the next zone. Furthermore, the competition director had reiterated these rules during the briefing on Thursday morning before the event started. But apparently, they had decided to change the rules *during* the competition—likely because the organizers were running well behind schedule and wanted to speed things up. It was starting to get dark by then. Now, you would automatically move to the next zone as soon as you landed a knife. 

In the end, knives were thrown in the dark, illuminated by car headlights.


It is absolute madness for two reasons. First, the differences in distance become enormous. Imagine throwing a knife from 7.05 meters and then not getting another throw until the 10-meter mark. It’s like raising the bar by thirty centimeters at a time in the high jump. 

The second reason is that you simply do not change the rules in the middle of a competition! I grew increasingly vocal and annoyed; people were arguing in Italian, and I tried to find someone who spoke English since they were talking right over my head. Even when someone finally translated what I was saying, the officials still looked completely baffled. That part was handled terribly—especially since I had to wait nearly twenty minutes before I could continue.

I was angry then, and that’s never good. However, I managed to land the second throw from 7 meters. Fueled by pure anger, I unleashed a "power throw"—much like throwing a baseball—and managed to stick the final knife from 7.81 meters. Then I threw myself out of the competition at the 10-meter mark, as I basically always do. I really can't throw long distances using the No-Spin technique. It’s worth mentioning in passing that the result was good enough for 16th place. 

Axe

There isn't much to say about the axe throwing. It went about as well as it possibly could. What is remarkable is that, at the moment, I throw the axe roughly the same distance as the knife. After five throws, I finished at 13.67 meters in 22nd place. I am actually pleased with that ranking. The competition is absolutely teeming with skilled axe throwers from many countries—competitors I simply cannot beat. But I threw about as well as I currently can, which was the goal. 

Amidst everything else, I managed to play a few matches of Coutanque over those three days—including a debut in the brand-new doubles format, where I teamed up with Flora from Julitta. We managed to win one match and put up a good fight in two others (which we ultimately lost), meaning we didn't advance past the group stage. Still, we had fun—though it’s worth noting that this game is hardly our top choice when it comes to training.

Some final thoughts

It turned out to be a strange World Championship for me. The knife throwing went worse than expected—and by that, I mean relative to the amount of time I’d actually put into training and the results I usually achieve there. Even allowing for the pressure of competition and nerves, I should have thrown better. After all, I proved at the three-meter distance that it is actually possible! That gold medal was what saved my championship.

Happy gold medalist facing tough competition from Russia and China, among other countries


It has nothing to do with anyone else, nor with medals. However, it was one of the few results that truly reflected my capabilities. I usually score just over 100 points in No Spin, and allowing for the standard "competition deduction," I should have scored slightly higher—but that was ruined by an inexplicable "drop." Still, when I threw to my full potential, a good ranking followed.

To summarize my overall performance: first, it is worth noting that you earn points in every event—even those you don't actively compete in or train for. That is something to take into account. As it stands, however, I am ranked number 21 on the UKAT ranking list.

The medal and the knives used to win it: Throwingzone Pathfinder



In the individual events, my best placements were:

  • 1, 3m No Spin
  • 8, Hunter 
  • 8, long distance knife
  • 11, 3 m knife
  • 12, Walk Back No Spin

I should also mention a 21st-place finish in Speed ​​Throwing, even though I only compete in that event at the World and National Championships because I lack the opportunity to train for it. I also set a personal best in another event I don’t train for: Duel. I improved my qualifying time to 1.32 seconds, securing 17th place; the top 16 advanced to the actual duels.

After returning home

Now that I’m back home after my vacation and a couple of intense weeks—including a new training course and wrapping up my sports instructor certification—it’s time to start throwing again. Or rather, I do throw every now and then, in addition to my training with VXO Sportkastning.

Oh, and I almost forgot: there was also a Swedish Championship a month or so after I returned from Italy. It went pretty well, and I managed to become the Swedish champion in both No-Spin and knife throwing this year. That was a little while ago now, but perhaps I should write something about that, too.  


/ J - over and out 


* The reason is that everyone should be able to participate.

** It’s a bit like the fact that I didn’t become "Best Thrower" at this year’s Swedish Championship, even though I won both Walk Back No Spin and Walk Back Knife—making me the Swedish champion in both knife and no-spin disciplines this year. You might assume that makes me the best knife thrower at the championship, but that’s not the case. You might wonder why; well, for instance, I don’t throw Double Bit, which—for some strange reason—is included in this championship. The axes are incredibly expensive, and few people throw them these days, yet the event still counts toward the total score.

lördag 19 september 2026

En rapport från UKAT VM 2026, del fyra

Så begynte den sista dagen. Oj, vad det lät allvarligt och det kanske det var på sätt och vis. Om några timmar skulle det här äventyret ta slut minns jag att jag tänkte. Det kändes en smula vemodigt och lite märkligt då jag gått och sett fram emot det här världsmästerskapet så länge.

Snart var det över, 2026 års VM i italienska Carpi


På programmet hittades den här lördagen företrädesvis längdkastning i de olika disciplinerna. Något jag är notoriskt dålig på. Dels har jag inte tekniken men till mitt försvar skall tilläggas att jag aldrig övat särskilt mycket på det. Dock har det förekommit träning på momentet inför VM men problemet är att eftersom jag kastar på vanliga ändträtavlor och inte ett plank så är träffytan där hemma kring 60 cm i diameter. Det skall jämföras med de 100 cm som reglerna stipulerar. Det betyder i klartext att när jag tränar så handlar det nästan lika mycket om att sikta som att hålla koll på rotationen och kasta långt.

Ordningen var densamma som tidigare. Först ut var kniv. Till skillnad från SM så fanns i Carpi en övningsbana bredvid själva tävlingstavlan. Det var dock ett plankmål till skillnad från den andra som bestod av en gigantisk skiva att för mig okänt träslag. Först blev det en kvick inkastning på ordinarie uppvärmningsbana borta i allén då jag byter knivset till den här grenen. Här är det mina Nobu från Bullseye Blades som gäller. De har en  mycket sympatisk flykt och är långa nog för att jag skall tycka att rotationen är relativt lätt att beräkna. Borta på åkern gick sedan den fortsatta inkastningen bra. Efter ett par tre vändor lyckades jag sätta en kniv från ca 15,80. Det är där någonstans mitt personbästa ligger. Så mycket mer var nog inte att hoppas på. Kunde jag upprepa det skulle det här bli en bra dag. 

Dags för uppvärmning eller snarare inkastning igen


Sedan var det dags att tävla. Jag liksom de flesta fick vänta i en rejäl kö eftersom det bara fanns ett tävlingsmål och grenen kan ta lite tid då man måste fundera lite mellan kasten. Dessutom tar mätningen längre tid än det tar att räkna poäng vid precisonskastning. 

Kniv

Som vanligt brukar jag sätta ett "säkerhetskast" från minsta tillåtna avstånd. På VM är det sju meter och på SM fyra meter.* Mitt första kast satt. Nu var jag i alla fall igång och kvalificerad för nästa zon. Vanligen brukar nio meter vara en transportsträcka med de här knivarna då kastet skall vara exakt som på sju meter för att lyckas. Men på något vis lyckades jag missa två kast. Troligtvis handlade det om nerver men faktum är att jag inte minns varför. I gengäld drog jag till med en träff i första försöket från 7-10 meter, det mätte 11,27. Allt enligt plan, jag väljer alltid det avståndet (11,30-11,40 m) för att kunna kasta från handtaget. Nästa zon, 13-16 meter, var säkrad. Nu var det läge för att bättra på resultatet med de två sista kasten i nuvarande zon. Först en miss och sedan ett stick från 12,75 m. Det något udda avståndet kräver att man klurar lite på hur fort man roterar kniven.

Mitt resultat i långdistans kniv


Nu var jag emellertid framme vid de längder där jag brukar missa även på träning. Ofta tar det slut kring 13,50m. Det gjorde det även den här gången. Efter att i andra kastet uppnått 13,29 meter var det stopp. Förvisso klar för 16-19 meter men tre misslyckade försök från 17,5 m avrundade min insats. Lite surt att jag kastade längre på uppvärmningen men å andra sidan var det inte ett dåligt resultat med mina mått mätt. Det räckte till en något överraskande 8: e plats vilket jag är nöjd med.

No Spin

Nu kan man tro att eftersom jag främst är No Spin-kastare så är det här en favoritgren. Men jag kan avslöja att så inte är fallet. Mitt personbästa på träning är blygsamma 11,30 meter och ännu kortare på tävling. Här har jag inget att hämta. Turligt nog börjar No Spin på från kortare distanser än kniv så första zon är 4-7m. Där drog jag in ett kast på 4,48 för att vara på den säkra sidan, det vill säga klar för nästa zon. 

Men det var nu det stora debaclet började. Jag kastade snabbt ett kast som missade. Inget konstigt i det förutom att någon borta vid domarbordet hade invändningar. Jag förstod inte varför men efter att ha lyssnat på italienska ett tag framgick att de menade att jag kastat för många kast. HELT obegripligt. Tvärtom hade jag ett kast kvar inom zonen. UKAT-reglerna är enkla, du har tre kast inom varje zon och det längsta av dem räknas. Missar du alla tre är du ute, sätter du ett är du vidare till nästa zon. Dessa regler hade dessutom upprepats vid genomgång av tävlingsledaren på torsdag morgon innan tävlingarna startade. Men tydligen hade de UNDER tävlingens gång bestämt sig för att ändra reglerna, troligen för att arrangörerna låg långt efter tidsschemat och ville skynda på tävlingarna. Det började mörkna vid det här laget. Nu skulle man automatiskt flyttas till nästa zon så fort man satte en kniv. 

Till slut fick det kastas i mörker i ljus av bilstrålkastare


Det är komplett vansinne av två skäl. För det första så blir avståndsskillnaderna enorma. Tänk att du sätter en kniv från 7,05 meter och sedan får du inga mer kast förrän på 10 meter. Det är som om höjdhopp skulle höja med trettio centimeter i taget. Det andra är att man ändrar fan inte regler under pågående tävling!! Jag blev alltmer högljudd och irriterad, folk diskuterade på italienska, jag försökte få fram någon som kunde engelska då de pratade över huvudet på mig. När någon kom och översatte vad jag sade men funktionärerna såg de fortfarande ut som frågetecken. Den biten var uselt skött! Särskilt som jag fick vänta i nästan tjugo minuter innan jag fick fortsätta. 

Då var jag arg och det är aldrig bra. Emellertid lyckades jag få in det andra kastet från 7 m. På ren ilska kastade jag ett "power-kast", lite som att du kastar en baseball och lyckades dra in den sista kniven från 7,81. Sedan kastade jag ut mig på 10 meter, som jag i princip alltid gör. Jag kan verkligen inte kasta långt med No Spin. Resultatet räckte till en 16e plats kan väl nämnas i förbifarten. 

Yxa

Om yxkastningen är inte mycket att orda. Den gick ungefär så bra som den kan. Det anmärkningsvärda är att jag kastar ungefär lika långt med yxa som med kniv för tillfället. Efter fem kast slutade jag här på 13,67 m och en 22a plats. Placeringen är jag faktiskt nöjd med. Tävlingen formligen kryllar av duktiga yxkastare från många länder och dem kan jag inte slå. Men jag kastade ungefär så bra som jag kan för närvarande vilket var målet. 

Vid sidan om allt hade jag under de här tre dagarna hunnit spela några matcher Coutanque inklusive en premiär i det helt nya dubbelformatet där jag parade ihop mig med Flora från Julitta. Vi lyckades vinna en match och bjuda bra motstånd i två som vi dock förlorade vilket gjorde att vi inte avancerade efter gruppspelet. Men kul hade vi och då skall väl sägas att vi knappast har det här spelet som första val när det tränas. 

Några sista tankar

Det blev ett märkligt VM för min del. Kastningen gick sämre än förväntat. Med det menar jag i relation till hur mycket tid jag faktiskt lagt på träning och de resultat jag brukar prestera där. Även med avdrag för tävlingssituationen och nerverna så borde jag kastat bättre. På tre meter visade jag ju att det faktiskt går! Det var också den guldmedaljen som räddade mitt mästerskap. 

Glad guldmedaljör med tufft motstånd


Det har inget med någon annan att göra och inte heller med medaljer. Men det var ett av få resultat som var i paritet med vad jag kan. Jag kastar vanligen strax över 100 poäng i No Spin och med vanligt "tävlingsavdrag" borde jag legat något högre men det förstördes av en obegriplig "drop". Men när jag kastade som jag kan kom även en god placering.

Skall hela min insats sammanfattas ser den ut som följer. Först kan sägas att man får poäng på alla delmoment, även de man inte kastar i eller tränar.** Det är något man får ta i beaktande. Men för närvarande är jag nr 21 på UKATs rankinglista.

Medaljen och knivarna som användes för att bärga den, Throwingzone Pathfinder



I de individuella grenarna blev mina bästa placeringar:

  • 1a, 3m No Spin
  • 8a, Hunter 
  • 8a, långdistans kniv
  • 11a, 3m kniv
  • 12a, Walk Back No Spin

Därtill kan nämnas en 21a plats i Speed Throwing trots att jag enbart kastar det på VM och SM eftersom jag saknar möjlighet att träna. Ett personbästa sattes även i en annan gren som jag heller inte tränar och det är Duel. Jag förbättrade min kvaliceringstid till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De 16 bästa gick vidare till själva duellerna. 

Efter hemkomst

Väl hemkommen efter semester och ett par intensiva veckor med en ny utbildning och slutförande av min idrottsledarkurs så är det nu dags att börja kasta igen. Eller det gör jag lite då och då utöver träningen med VXO Sportkastning

Sedan höll jag på att glömma, det var även ett SM någon månad efter hemkomsten från Italien. Det gick rätt bra och jag lyckades bli svensk mästare i både No Spin och kniv i år. Det var också ett tag sedan men kanske skulle jag skriva något om det också.  


/ J - over and out 

*Anledningen är att alla ska kunna vara med. 
** Det är lite som det faktum att jag inte blev "bästa kastare" i årets SM trots att jag vann både Walk Back No Spin och Walk Back kniv vilket gör att jag är svensk mästaere i både kniv och no spin i år. Då kan man tro att man även är bästa knivkastare i SM men icke då. Varför kan man undra, jo jag kastar exempelvis inte Double Bit vilket av någon märklig anledning ingår i det här mästerskapet. Yxorna är svindyra och få kastar idag men ändå räknas grenen in i totalpoängen.