Tug of War

 

 - or the fight for four meters

Sometimes you can get hung up on details. Like how important or unimportant four meters can be. In this case, it might be more about how hard they can be. Moving this distance is usually not that strenuous in the world of sports. Possibly upwards if it involves jumping, but usually athletes don't worry too much about such short distances. They come and go and rarely leave any traces. That was a thought that struck me when I watched the European Marathon Championships on TV yesterday.

But the fact that the four meters can generate enormous amounts of lactic acid in a sport where, in that area, challenges 400 m running is interesting. In tug-of-war, 4 m is everything, or at least what determines the difference between winning and losing a pull. That's how far you have to move the opposing team.

Tug of war in Hovmantorp

For me, Saturday was quite exotic. It was the first time I had been in a secretariat for a tug-of-war competition. How I got there is a twisted story, but in that case, the four meters were simple; they consisted of a question and an answer. I like sports, especially relatively small and different disciplines. So when I was asked the question, I said yes.

Competition director Stefan Klinthäll and also the man who was the reason for my presence

That's why I suddenly found myself sitting in the front row with a view of the Hovmantorp's tug-of-war club's competition arena at Gökaskratts camping. The day was mostly sunny but gradually cleared up, and the temperature was pleasant. Especially for me, who was sitting still. A summer breeze also meant that the insects were conspicuous by their absence. There was a murmur around the field as the different teams prepared, and the smell of the resin on their hands settled over the area. As usual before the start, there was a tense anticipation in the air.

There wasn't much water in Lake Rottnen after a long time with very little precipitation.

In the background, you could see a lake with a very low water line that had extended the shore by probably fifty meters. It turned out that it would also have an influence on the traction. Well, not the lake then, but the very dry summer. After a surface layer that was quite hard to stomp the steel-shod boot heels into, there was mostly sand underneath. A material that does not provide the best grip.

I was ready: pen, scorecard, stopwatch, and of course coffee!

After the national anthem, it was time for the competitions. They consisted of two parts: an elite series round in the morning followed by an open class in the Sjöslaget competition. I must say that the walking prize in the form of a boat anchor on a wooden board was very well found. "Elite 3" was the last battle of the year, if I understand it correctly. However, I have no idea what it looks like at the national level, who is leading, and who wins what. My experience is very limited. It extends to the fact that I watched parts of the Swedish Championship on TV.

Between the two parts, there was also a pull between parts of the future of the sport in the form of two U23 teams.

The competitions offered both exciting and even pulls, some of which were fairly quick deals for the winners. Among the favorites, the home team Hovmantorp/Unnaryd and the visitors from the west, Löftadalen, soon emerged.

Växjö is doing everything they can to win this round

And speaking of teams, there is an interesting phenomenon in tug-of-war that I have not encountered in other contexts before, and that is that people help each other. There are tug-of-war poles, and people jump in to fill teams and thus get more participants. But it can be a bit confusing for an outsider when a team from Malmö only has one tug-of-war from there.

The podium in the 2026 Sea Battle

The day went without a hitch, and from my perspective, the competitions felt very well organised. The only disappointment was that things didn't go quite as well for my club mates from VAIS as one might have hoped.

The weather was good, so the weatherman had done his job; the company was very friendly, and the atmosphere was good. The fact that I also had access to coffee and learned something new made my day a real success. So thanks to everyone involved, no one mentioned, no one forgotten!

With that experience under my belt, it's not impossible that I'll return as an official in the future. Good luck to all the pullers in the future!

/ John - the substitute

Rapport från U.K.A.T. VM 2026, del 1

 - eller alla vägar leder till...

Kanske de inte leder till Rom nuförtiden men i alla fall till Italien. Det var där eller närmare bestämt i staden Carpi och Hotell Garbada i dess utkant som årets stora knivkastningsevenemang ägde rum. Flera hundra kastare från ett tjugotal länder drabbade samman för att göra upp om äran och medaljerna. Allt under U.K.A.T.s regler. Det finns andra organisationer men såvitt jag vet ingen lika stor och som täcker lika många länder.

Det känns plötsligt avlägset där jag nu sitter i min lilla trädgård för en stunds "vapenvård". Faktum är att del av ärren i form av rost sitter i sedan resan. Jag har inte använt mitt tävlingsset Pathfinders sedan dess. Men väl träningsuppsättningen får väl tilläggas. Jag blickar redan framåt mot nästa helg och SM som avgörs då. 

Äntligen var det dags!

Men först skall alla intrycken från Italien smältas och några av dem sättas på pränt. Ett bestående intryck var förstås värmen. Den var påtaglig men inte extrem när själva tävlingarna ägde rum men klättrade stadigt veckorna efter det till att nå kring fyrtio grader eller strax därunder när vi lämnade Pisa. Det är några grader för mycket för mig personligen kan konstateras. 

När anlände var det emellertid någon liten grad svalare än förra året i Tjeckien. Dock talar vi fortfarande om plus trettio grader i skuggan. Någon som inte är så farligt om du ligger under ett parasoll på stranden eller sippar på en kaffe i skuggan. Men en tävlingsdag kanske sträcker sig utöver ett tiotal timmar totalt. Från inkastning till prisutdelning. Av dem tillbringas många i väntan och kastning i direkt sol. Det tar på vätskebalansen och krafterna vilket klart påverkar koncentrationsförmågan. 

På grund av värmen och det något längre avståndet avstods egen bil som färdmedel den här gången. Istället flög min fru och jag från Köpenhamn till Bologna där vi plockade upp en hyrbil. Det var för övrigt vår första kontakt med nämnda värme. Bolaget som tvättade bilarna åt hyrbilsfirman hade nämligen temporärt, får  man hoppas, slarvat bort just den bilen vi skulle ha. Så det blev två och en halv timmes väntan innan en annan kunde kvitteras ut. 

Alla resor börjar någonstans. Den här med lokalbussen från kvarteret ned till Växjö station

Inte egen bil den här gången

Sedan gick det raskare. Från Bologna till Carpi är det inte många mil och trafiken var förhållandevis lugn. Väl framme var det dags att inkvartera sig i  ett enkelt  men väldigt stort hotellrum. Ett som tack och lov hade bra AC. 

Hotell Gabarda i Carpi är återigen skådeplatsen för en stor knivkastartävling

Vy från hotellrummet. Tävlingsbanorna befinners sig femtio meter till vänster bakom en häck. Tyvärr kunde man inte gå där då man kom direkt in i kastriktningen så det blev en halv kilometes omväg

Det var nu redan kväll och efter att ha sagt hej till vänner samt både gamla och nya bekantskaper var det dags för för mig att känna lite på måltavlorna. Jag hade redan läst mig till att materialet skulle vara vit poppel. Ett synnerligen bra träslag så länge det är färskt och vattnat. Det skulle sedemera ställa till en hel del problem skulle det visa sig. 

Uppvärmningsarenan befanns sig i en svalkande allé som dock käkade knivspetsar till fruktost om du missade

Uppvärmningstavlorna var av lite enklare slag

Men inte den här första provkastningen. Nu var tavlorna nya. Uppvärmningsarenan var lagd i en allé vilket både skänkte skugga samt en hel del sten på marken. Det senare upptäcktes efter en kort stund då ett missat kast gjorde att en av mina splitter nya No Spin-knivar hamnade på marken och därmed var den första spetsen körd. Inte mycket men ändå, jag som tänkt hålla dem i toppskick. Så bra höll den planen. 

Tavlorna var dock lika mjuka och fina som jag hoppats på och inkastningen kändes mycket bra. Jag testade mina tre knivset. Jag hade ett för No Spin som också skulle fungera till games som Hunter och Plankan samt två för rotationskastning. Dels ett för Walk Back och så ett annat set för långdistans och sju meter precision. Jag återkommer till varför. Sedan medfördes ytterligare en kniv med fodral för Quick Draw/Duel. 

Dags att låta mina Pathfinder leda vägen ännu en gång

Alla knivarna bet bra i tavlorna. Humöret var på topp och stämningen lika god som vanligt. Som jag brukar säga, det blir något visst  i luften när man samlar  många människor med samma intresse på en liten yta. Sedan spelar det ingen roll om det gäller motorsport, en musikfestival eller knivkastning. 

För att fira det hela anmälde jag mig till Coutanque-turneringen och köpte en T-shirt. Sedan kände jag mig redo. Mest för att äta men ändå. 

Förutsättningan inför de kommande tre dagarna såg mycket goda ut. Särskilt som jag faktiskt hade tränat en hel del inför begivenheten. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen hade jag till och med smygtränat på värme så gott det går i Sverige. Mycket mer kunde jag  inte göra vid den här tidpunkten. 

Men den här tillställningen skulle bli en berg- och dalbana för mig skulle det visa sig. Något jag ämnar förtälja om i del två. 

/ J - var förväntansfull