fredag 14 juni 2019

Stål mjukare än...

....barnbajs!

Ja, jag vet att det inte är ett helt korrekt sätt att uttrycka sig. Men jag börjar bli hjärtinnerligt trött på all hype kring vilket stål en (fäll)kniv är gjord av. Tydligen går det inte att sälja en  kniv idag om den inte är gjord av M390 och motsvarande för budgetknivar tycks vara D2.

Jag är inte särskilt förtjust i någon av dem! Låt mig förklara varför. 

Vad det gäller Böhler/Uddeholms M390 och dess amerikanska motsvarigheter Crucible 20CV och Carpenter 204P så blir det alldeles för mycket fokus på kompositionen av stålen i relation till fyra andra och väsentligt mycket viktigare områden. Då tänker jag i tur och ordning på härdning, värmebehandling, bladgeometri och egggeometri. De fyra parametrarna avgör i allt väsentligt hur en knivblad uppträder och inte stålets exakta beståndsdelar. 

Naturligtvis finns det extremer där stålets inneboende egenskaper faktiskt visst spelar roll. Moderna varianter som H1 och LC200 till exempel är rostfria material i ordets rätta bemärkelse och det är till följd av ingredienserna i stålmixen. Det kan till och med argumenteras för att de inte ens är stål i egentlig mening. 

Det är för övrigt av det skälet jag inte alls är lika förtjust i D2 som många andra. Det rostar!! Eller förlåt, "oxiderar" vilket gör att det har en tendens att få mörka fläckar så fort man inte oljar in bladen och pillar med knivarna. Lägg därtill att knivar med D2 inte är särskilt lätta att slipa om man lyckats skrämma upp hårdhetsgraden från tillverkarens sida. Vilket ju är en av fördelarna med stålet, det är trots allt ett verktygsstål. 

Men vad är det egentligen jag har emot M390? I grund och botten INGET! Låter det paradoxalt? Förklaringen är enkel, det är ett jäkla bra stål men de flesta knivtillverkare kan helt enkelt inte hantera det. De får därmed inte fram alla de egenskaper som stålet i sig är kapabelt att erbjuda. Så frågan är då varför jag som konsument skall betala dyra pengar för det? Förutom prestigen att det står i specifikationen till kniven. 

Exempel på hur det kan se ut


Det börjar byggas upp en kunskapsbank kring ämnet sedan ett tag tillbaks driven av några aktiva konton på Instagram och YouTube*. De har har helt enkelt börjat med att förutom att genomföra egna tester även Rockwelltesta stålen själva. Resultaten är i vissa fall skrämmande. Sen kan det tilläggas att många av testerna vederlägger fördomar mot Kinesiska tillverkare men inte är helt snälla mot klassiska tillverkare. 

Några av de mer uppseendeväckande resultaten är till exempel att Spyderco som förvisso laborerar friskt med ståltyper sällan uppnår optimala prestanda  hos dem eftersom de härdar även "superstål" väsentligt mjukare än de borde eller snarare exakt likadant oavsett ståltyp. Men värst är Lionsteel som vid upprepade tillfällen vunnit prestigefulla priser på bland annat "Blade". Många av deras knivblad, framförallt deras M390 är värre än dubbelvikt aluminiumfolie, mjukost eller barnbajs. De är värdelösa helt enkelt!

Håller man en hårdhet under 55HRC, i vissa fall nedåt 50 och i något fall UNDER 50 så vet man f-n inte vad man pysslar med! Som en jämförelse mäter Victorinox som är erkänt mjuka med ett enkelt stål vanligen kring 56HRC.

Vore det en enda kniv vid ett enda tillfälle skulle jag inte reagera. Missar kan göras och utveckling pågår. Men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att knivar "bara" har si och så stål. Sist var det i ett samtal kring nya CRK Sebenza 31 där många var besvikna för att de "bara" levereras med S35VN och inte "uppgraderats" i samband med utvecklingsarbetet. Ett stål som CRK för övrigt varit med och tagit fram och som de verkligen behärskar. Detsamma sades om Spyderco Kapara som på samma vis "bara" har försetts med S30V vilket är ett av deras mest frekventerade stål som de vid där här laget kan hantera på ett utmärkt sätt. 

Jag hävdar att det här är en utveckling som drivits fram från tillverkare av fällknivar och främst amerikanska sådana. Det i en ohelig allians av några högljudda knivsamlare av lyxknivar som bryr sig om ingående material än vad de presterar på riktigt.

I Europa är det traditionellt inte lika viktigt med stålsort som försäljningsargument även om den trenden får fäste allt mer även här. Många Spanska märken använder 440-stål, Extrema Ratio harvar på med sitt N690 vilket många amerikanska recensenter avfärdar som mediokert. Och en stor del av Fransk knivproduktion bygger på svenskt stål som 12C27 och senare 14C28N. 

Men en skillnad är att t ex 12C27 just anses vara lätt att arbeta med och värmebehandla. Jag föredrar därför ett optimalt behandlat enklare stål som presterar på topp utifrån förutsättningarna framför ett underutnyttjat överprissatt "superstål"!



/ J - trött


* På YouTube: LuvthemKnives ( t ex https://www.youtube.com/watch?v=1UwLOPDlhlg), Supersteelsteve (https://www.youtube.com/channel/UC76o8bpHyEpBaysM9Pr83Og/videos)
På Instagram: kknives_switzerland, knifesteelnerds, chefcallari, 




tisdag 11 juni 2019

Den var mindre än jag trodde...

...som flickan sade!


Dags för en ny kniv att doppa i kaffet. Den här gången en liten sak från Kershaw i form av en Launch 4. Det är en så kallad "California Legal" automatkniv. Det innebär konkret att den har ett blad under två tum vilken råkar vara den lagliga gränsen för knivar med fjäder och knapp i delstaten Kalifornien. Eftersom det är en folkrik del av USA har det givit upphov till en helt egen klass av knivar.  

Ja, det är en espresso-kopp som är under. Kniven är INTE stor


Det som överraskade mig något var att den var mindre än den redan rätt diskreta ProTech Stinger vilket är min gamla referens i den här klassen. Launch 4 har dock något kortare blad vilket är märkligt då de båda följer samma lagar men framförallt är det handtaget som är kortare. Det finns några fler intressanta detaljskillnader mellan knivarna trots ett någorlunda liknande yttre som jag ämnar adressera i en senare jämförelse. 

Ett första intryck är i vilket fall som helst att byggkvaliteten är solid. De amerikansktillverkade Kershaw-knivarna håller därvidlag myckte hög klass. Materialen är inte så dumma de heller med ett väl arbetat aluminiumchassi och ett pulverstål i bladet. Bra snärt i det lilla bladet är det också så fjäderkraften är det inget fel på. 

En sympatisk men diskret sak vad det verkar. 


/ J - med nyknivskänsla


#kershaw #launch4

tisdag 4 juni 2019

Recept på en lyckad fickkniv

Egentligen borde det inte vara så svårt att laga efter recept. Men förvånansvärt många misslyckade saker åstadkomms ändå som bekant. Det gäller i stort och smått, världen är full av dem!

Utgångspunkten när det handlar om knivar är ofta ett styck ram. I det här fallet i stål. Man tager sagda ram och slipar därefter av alla kanter och hörn. När arbetet ändå är i full gång glömmer man inte att lätta den.

På utsidan fästes ett par sidor i lämpligt material, exempelvis G10. För flärdens skull kan den förses med någon detalj, som två färger men viktigare är att sidorna görs välvda. För komfortens skull. Till det adderas en fördjupning som verkligen passar ett pekfinger. Handtagsbiten avrundas med ett väl fungerande samt lättåtkomligt lås. Använd gärna något beprövat som en liner lock.

Till det läggs ett funkis blad med mer än dugligt stål väl valt för prisklassen. Varför inte ett fullt flatslipat droppoint-blad i Sandvik 14C28N? Bladet bör löpa på något enkelt och fungerande som bronslager.

Öppningen bör även den göras enkel, låttåtkomlig men ändå inte i vägen för arbete - exempelvis med en välplacerad tumknopp.



QSP Piglet, följer receptet för en lyckad fickkniv


Resultatet kan bli en QSP Piglet. En liten och ny modell från en tillverkare med stadigt växande katalog.


Skulle man nu tycka att det här receptet är för enkelt kan det lätt kryddas upp. Även det har gjorts med en begränsad upplaga med damask-blad och Raffir Noble-handtag.



/ J - receptgranskaren

måndag 3 juni 2019

"Lanyard holes"

Hål kan varieras i oändlighet. De kan vara av olika sorter och slag och är ofta mänskligheten till fromma. Tänk på alla biltunnlar och brunnar. Många av dem känns emellertid obehagligt närbesläktade på något vis. Ni vet gruvhål, svarta hål och de hål där alla pengar man äger försvinner. 

Sen har vi hål relaterade till knivar. Det rör sig om allt från de förargliga hål som kan uppstå i t-shirts när man torkat av sin favoritkniv på dem till de som återfinns i blad i syfte att fälla ut dem. Det sistnämnda tycks uppröra somliga kniventusiaster om de är runda och återfinns på Spydercos. De drabbas av estetisk krupp. Om man gör dem ovala går det tyligen bättre. Det gäller allt från Strider till CRKT Pilar. De kan också vara fler än i en myrstack och sättas i en eller flera rader som Todd Begg plägar göra eller formges mer futuristiska än rymdskepp i Star Wars som hos Elijah Isham. Även i dessa fall tycks hål vara accepterade av konnesören. Det är ett intressant fenomen i sig men ett sidospår jag inte ämnar dryfta idag. 

Nä, idag skall det talas om vad som på engelska kallas för "lanyard holes". Ett något vagt ord då det betyder "snodd". På svenska är termen faktiskt mer precis då den beskriver vad de är till för eller snarare borde vara till för. Då heter det fånglinehål. Inte vilken snodd som helst alltså!


Desto mindre Military blev desto större blev hålet i ändalykten, ja det finns ett alternativt ord för det

Vad är de egentligen till för? Den ursprungliga funktionen verkar i många fall ha gått förlorad då det idag tycks vara något som är till för att fästa fler pärlor vid än vad barnen åstadkommer på fritids. Låt vara att det skall vara tuffa pärlor, gärna i metall och i form av dödskallar. 

Huvudsakligen finns det tre praktiska skäl för dem. För det första återfinns de på yxor och stora huggknivar och tjänar då syftet att fästa just fånglinor i. Den linan läggs sedan i en loop runt handleden och hindrar förhoppningvis vildmarkskniven från att hamna i omloppsbana eller tappad yxa från att fastna i grannens vägg eller värre. 

En annan funktion som inte är att förakta och som kommer från sjömansknivarnas värld är att man kan fästa ett snöre i dem och förankra sin kniv i bältet. Dels hindrar det dyrgripen från att dunsa i däcket och med nästa våg försvinna genom ett spygatt och hamna i böljan med ett förargligt litet plums för att aldrig mer återses. Dels var det rätt praktiskt i äldre tider då skeppskamraterna inte såg helt  positivt på dig som medarbetare om du tappade en kniv från trettio meters höjd i riggen ned på dem. Det kunde orsaka det som idag kallas "dålig stämning". 


En av de knivtyper som verkligen tarvar ett fånglinehål, sjömanskniven


En modernare funktion om vi bortser från att agera hobbyunderlag är att en bit knuten tamp i slutet av ett handtag kan förlänga greppet på en liten kniv. Det kan också göra det lättare att fiska upp fällknivar ur fickors varma omfamning. 


På Vipers modell Dan 2 kan fånglina användas inte bara för att 
hålla kvar kniven utan även för att variera hur högt den skall sitta i fickan

Så långt är allt väl. Men sen kommer det jag inte riktigt förstår. Det har blivit någon sorts standard för många företag att införliva den här funktionen i allt. Det SKALL tydligen vara hål i handtaget vare sig det behövs eller ej. Ett företag som syndar grovt därvidlag även om jag tycker om dem aldrig så mycket är tidigare nämnda Spyderco. I flera fall har det lett till att senare tiders modeller blivit sämre än de kunnat vara. Fånglinehålen har exempelvis tvingat dem att flytta clip till mindre optimala positioner. För all del, det och andra försyndelser har givit upphov till en helt ny industri - "after market clips" och några skall väl försörja sig på det också. I ärlighetens namn skall sägas att det är sannerligen inte bara Spyderco som syndar. 

Men vad hålen gör är att de bland annat:

a) i många fall förfular kniven. Ett argument som till viss del kan avskrivas då det trots allt är en subjektiv åsikt liksom vad man tycker om att ha hål i knivblad. Men tämligen många är överens om att tomrummen i handtagen inte sällan ser ut som efterkonstruktioner och inte passar in i övrig design.

b) fånglinehål fördyrar kniven. Kanske inte extremt mycket men tid åtgår förstås till att åstadkomma och förfärdiga dem. Produktionstid och moment som kunde dragits av på priset eller snarere ägnats åt något annat.

c) orsakar ännu en plats där smuts kan fastna.

Listan kan förstås göras längre men min poäng är att de medför nackdelar utan att i många fall bidra med någonting. De existerar för att de har blivit kutym att göra fällknivar på det viset. 

Ett synnerligen bra exempel på hur totalt meningslösa fånglinehål kan vara återfinns på Spyderco Civilian. Jag valde den kniven som diskussionsunderlag av ett par god skäl. För det första är den sannerligen inte vacker! Det finns många andra superlativ som osökt gör sig påminda som "grymmast", "mest brutal" med flera. Men någon skönhetsdrottning är det inte fråga om. Den har också ett enda uttalat syfte, ett som verkligen inte går ihop med svensk nödvärnslagstiftning. Civilian är en uttalad "självförsvarskniv" och därtill en som är tänkt att kunna användas med minimal träning. Vi kan lämna även den diskussionen därhän men det är hur som helst vad den är skapad för. Materialen avspeglar funktionen. Stålet är inget superavancerat, det behöver det inte vara, handtaget har sträva G10 sidor. Mest typiskt är dock formen på kniven. Handtaget är utformat för att stanna kvar i handen och bladet enbart för att penetrera kläder och skära genom hud i så kallade "draw cuts". Den har därför sågtänder, en väldigt tunn spets och troligen det mest extrema S-formade blad som satts på en fällkniv. 

"Form follows function" säger man ibland. Vad vi får är en kniv som har en enda uppgift och lägg därtill en som förhoppningsvis aldrig behöver nyttjas. Det utesluter alla andra användningsområden. Faktiskt så till den milda grad att det står i medföljande lektyr. Garantier gäller inte om spetsen bryts av i en kartong till exempel. 

Med andra ord är det här ingen friluftskniv vare sig för att hugga ved eller rensa fisk med. Så av det skälet kan vi glömma fånglinehålet. Jag tror mig veta att den inte fanns på 1700-talets örlogsmän så någon risk att tappa den från ett rundhult på intet ont anande kamrat förelåg inte heller. 

Inte heller behövs fånglina för att fiska upp kniven ur fickors djup. Kniven är lättgreppad och stor som f-n ändå! Följaktligen ryker även argumentet att fånglina behövs för att förlänga handtaget. Det mäter över tretton centimeter i strumplästen. 

Eftersom kniven ändå inte är fager, i vilket fall inte i traditionell mening, så kan det inte heller vara för att göra kniven vackrare. Inte ens om man faktiskt tycker att ett extra hål är snyggt som tusan har jag svårt att se att det bidrar till en bättre helhet. Estetiska skäl tycks falla bort.  

Då återstår bara det slutgiltiga argumentet. Att agera pärlplatta för vuxna! Således har det så gott som blivit branchstandard att stansa hål i fällknivshandtag för att några gillar att pyssla med pärlor på sin fritid. 


/ J - i funderartagen