Ny kniv - Civivi Incindie

Det var ett tag sedan jag presenterade något nytt från Civivi, sist ut tror jag var Buster FG i november förra året. Att hänga med i deras höga produktionstempo är inte möjligt, därtill är antalet nya modeller för stort. Här på bloggen kommer emellertid att följa ett litet men förhoppningsvis intressant axplock av fällknivar som är relativt nya.

Först ut är den här modellen kallad Incindie . Anledningen till att den här specifika kniven väckte mitt intresse var kombinationen av flärd och funktion. Bladformen ser praktisk ut och handtaget föreföll bekvämt. Sedan att det är ett damaskblad parat med ett ljust handtag var grädde på moset. Det var de kontrasterna som övertalade mig.

För den som inte uppskattar den extravagansen finns kniven i helsvart eller med grönt handtag kombinerat med svart eller stentumlat blad. Materialen är desamma.

Med på köpet när du köper en Civivi följer ett fodral, torkduk och lite annat smått och gott

Om jag börjar med ett av de dekorativa elementen så har Incindie ett spear point-blad gjort av 14C28N som huvudstål. Formen gör att bladet närmar sig en dolk i känsla. Längs bladet löper en markant fuller (blodskåra/ränna på svenska, oklart varför). Något som knappt uppfattas på den här mörka varianten är att bladet även har en falskegg.

Men det är förstås inte vare sig form eller stål som är det mest slående utan förstås att det är ett laminerat blad där några av lagren utgörs av 93 lages damaskstål. Därtill har man från Civivis sida förstärkt effekten genom att ha ett mörkt blad med högblank damask. Det förstärker kontrasten vilket är mycket slående!

Längden på bladet är strax över 88 mm och höjden 35 mm. Då förstår ni också att det inte är en helt liten kniv. Tjockleken på bladet uppgår till relativt modesta 3 mm. Vad som kanske inte framgår av bilder är att bladet är skålslipat. Det ger en mycket tunn och fin egg trots att slipfasen inte är den högsta.

Civivi Incindie

Handtaget matchar bladet på det sättet att jag valde en kombination av mörkt/ljust. Materialet här är G10 men i en färg kallad "ivory". Resultatet blev precis som jag hoppats på. Handtaget är bekvämt kan jag för övrigt avslöja direkt. Det är annars 114 mm långt, 13 mm tjockt samt 26 mm högt som mest. Det ger en kniv med en totallängd av 202 mm och vikten hamnar på 108 g.

Kniven öppnas med en flipper och som med majoriteten av fällknivar från Civivi löper bladet på kullager och är trimmat till perfektion. Låset är det är fallet ett "button lock". Det är en låstyp som på senare tid fått stort genomslag bland många märken. Generellt är de mycket väl fungerande och låser väl samtidigt som de är mycket enkla att hantera. Men jag har faktiskt stött på de som gått sönder, det är trots allt många små delar som skall fungera ihop och toleranserna små. Just den biten är något som Civivi vanligen är experter på. Deras fit and finish står inte någon efter.

Överlag känns Incindie lika stabil som alla andra Civiviknivar på det området. Det finns inga vassa kanter eller hörn och såväl låsfunktion som öppning fungerar perfekt. Därtill är fabrikseggen riktigt bra. Nu återstår mest att se om alla de hyllningsorden kvarstår efter en tids användning.

Hur snyggt är damaskbladet efter man skurit lite hårt med det? Håller handtaget den där cremefärgade nyansen även efter användning. Fungerar låset efter det använts ett antal hundra gånger? Frågorna är som vanligt många och jag återkommer med svar på de flesta i en recension!

Civivi Knives

/ J - föll för utseendet

#knivesandbikes #knivigtvarre

En rapport från UKAT VM 20236, del tre

Så begynte då tävlingsdag nummer två. Fredagsfrukosten blev en repris på gårdagen. Således avrundades den med en rejäl dubbel espresso. Förhoppningen var väl att min kastning den kommande dagen skulle bli lika stark som kaffet och lämna en god eftersmak i munnen. 

En förhoppning som även innebar att gårdagen skulle glömmas. Blev det så? Nja, det vete tusan. Med tanke på att det trots allt blev en medalj till slut skall jag väl inte vara helt missnöjd. Det är inte alla som kommer hem med en sådan. Men vägen dit och hur det gick till gör att jag inte är helt tillfredsställd ändå. Det fanns så mycket mer att hämta, särskilt givet hur mycket jag tränat. Generellt var min insats usel. Kastningen gick upp och ned som den värsta åktur på en nöjespark.

Vald utrustning: Throwingzone Pathfinder för No Spin, Zitoon Le primitif rotation för Walk Back och Bullseye Blades Nobu för långdistanskastning. För Duel valdes Zitoon Dague commemorative. 

Men det är att gå händelserna i förväg. Redan på morgonen innan frukost hade jag skickat iväg några kast på en närmast tom uppvärmningsarena. Känslan var långt från perfektion men ändå duglig. Det var mest för att få igång musklerna och kastarmen. Den riktiga inkastningen gjordes senare inför varje moment som krävde en ny disciplin. Det är trots allt skillnad på att kasta kniv, kniv från fodral, No Spin och yxa. Varmt var det och någon uppvärmning av musklerna behövdes knappast, det är mer för att få tankarna på rätt plats och fundera lite kring detaljer. 

Min ordning hade jag bestämt i förväg. Det skulle börjas med precisionsdistanserna i kniv för att sedan glida över till walk back. Den turordningen skulle därefter upprepas med no spin och yxa var det tänkt. 

Lugnet före stormen, en tom tävlingsarena

Snabbt gick det att konstatera att värmen var påtaglig och att det fanns de som inte mådde bra av den. Jag hade som nämnts i tidigare inlägg övat på liknande förhållanden så det bekom mig inte så illa. Men som för alla andra sög det ändå musten ur mig och tröttheten infann sig till slut. Men inledningsvis var jag snarare övertaggad utan att märka det.

Rotationskastning

Första delmoment, rotation 3m finns inte så mycket att säga om. Jag kastade några poäng under vad jag brukar på träning vilket resulterade i 98 poäng. Men inte ens mina bästa träningsresultat räcker till guld på den här nivån. Jag har inte svårt att träffa på det avståndet men väl att bibehålla koncentrationen den tid det tar vilket brukar ge mig mellan 101-103 p. Resultatet räckte till en elfte plats.

Från nästa distans, 5 m sattes 69 poäng, vilket är ett resultat bäst att glömma. Det är inte gångbart helt enkelt. Bullseye-femmor blandades med någon etta och tvåa och inte mindre än tre nollor. Skitdåligt resultat för mig då jag borde legat kring nittio poäng. Därmed blev jag därför inte bättre än 29a i grenen

Något bättre placering blev det på 7m där jag slutade på en 15e plats. Det trots fyra rejäla plumpar i protokollet i form av drops. Vanligen brukar jag inte ha någon även om träffarna ibland spretar från den här distansen. Det värsta var att det allra första kastet var en av dem. Det satte tonen för humöret och därmed resten av kastningen.

Min plan var att en solid insats från 3,5 och 7 meter skulle lägga en god grund för kommande Walk Back. Eftersom jag redan börjat med drops från fem meter fanns rejäla sprickor i den grunden.

Det avspeglade sig genast och framförallt första halvan gick åt skogen. Exempelvis satte jag serien 3 5 1 från tre meter i andra omgången och TVÅ poäng från sju meter i samma vända! Anmärkningsvärt uselt för att vara mig. Från tre meter skall det vara 5 5 5 och inget annat. Därefter skärpte jag mig något men då hade det redan satt sig på psyket. Jag ville mest bli klar, glädjen var som bortblåst. Slutpängen blev 175 att jämföra med de 240-250 jag brukar kasta på träning och personbästa är högre än så. 

Väntans tider, snart dags för min tur

Därefter återstod två discipliner. En jag knappt behärskar och är helt novis i vilket innebär väldigt låga förväntningar och en där jag är flerfaldig svensk mästare samt hade två VM-medaljer sedan tidigare. Det vill säga yxa respektive No Spin. En avslappnad del och en som faktiskt innebär en del prestige.

No Spin

Först ut av de två var No Spin. Dock ändrades kastordningen. Mest för att jag nu kände mig osäker och ville ha fler kast på tävlingstavlorna innan det var dags för 3m där jag skulle försvara förra årets insats. 

Men allt blev till en mardröm. Det började inte så illa, 5 4 4 i de tre första kasten från 3m. Inte perfekt men heller inte helt ovanligt när nerverna spelar in. Det går att förbättra i senare omgångar. Sedan 4 4 4 vilket är något lägre från 4m än vad jag ska. Det är dock fortfarande ett helt godkänt resultat. Sedan gick det snabbt utför. Någon mental kollaps gjorde att jag verkligen inte kunde kasta från de längre distanserna den här dagen. Allt låste sig, snittet från sju meter slutade på 1,1 poäng! 

Under hela tävlingen höll jag ihop de korta distanserna och misslyckades på de längre. Till slut kom jag knappt fram till tavlan. All teknik var som bortblåst, all träning ogjord och jag kunde inte lösa problemet där jag stod. Jag kände mig verkligen uppgiven. 

Besviken var jag men försökte ta fasta på att jag trots allt fick en del poäng från 3 och 4 meter. Det var det jag kunde fokusera på när det nu var dags för den stora insatsen. Jag skulle försvara min guldmedalj från Tjeckien 2025. Med andra ord fanns mer att förlora än att vinna. 

På träning brukar jag sätta kring 100-102 poäng, förra året blev det 95 p på VM. Här blev det några färre. Exakt vad det beror på vet jag inte. Men att jag var spänd i kombination med att tavlorna som egentligen var mycket bra, blev riktigt hårda när solen sken på dem en hel dag. Det som sänkte resultet var en "trea" samt, det hemska, en droppad kniv! Trots det får man väl säga, blev det 93 poäng. 

Ett visst lugn infann sig. Jag visste inte då vad de poängen skulle räcka till men jag kunde åtminstone säga att jag gjort ett dugligt resultat. Vad alla andra gör kan jag inte påverka.

Om jag hoppats att det skulle smitta av sig på de två andra distanserna så blev jag besviken. Ynka 53 p och en 15e plats från fem meter är inget jag ämnar skryta om. Sju meter blev rena farsen. Efter en stund var jag så uppgiven att jag i princip slutade kasta. Resultatet blev skrattretande lågt med 13(!) poäng och en 34e plats. Känner någon en bra sportpsykolog?

Yxa

Insatserna på det här området är mer av ett konstaterande. Jag har inte kastat särskilt mycket yxa i mitt liv, läs ett drygt år och har inte haft de bästa förutsättningarna för att träna yxa heller. Poängen i precisionsmomentet blev 68 p från 3m, 58 p från 5m, respektive 25 p från 7m poäng vilket belönades med platserna 70, 57 och 65. I Walk Back blev det 184 poäng vilket var en liten miss då jag hoppats slå mitt eget blygsamma tävlingsrekord på  213 p. Ett mål som var fullt rimligt men missades.

På kvällen var det dags för VM-middag

Efter kastningen var jag först lite moloken. Det kändes som jag verkligen missat min chans. Den här våren och sommaren hade jag verkligen haft alla möjligheter att träna mycket och tämligen stor del av det hade gått väl. Särskilt hade jag tränat på ett par saker som nu fallerat, distans No Spin.

Samtidigt hade jag försvarat mitt guld i samma disciplin. För andra året i rad var jag guldmedaljör vilket innebär att jag i min bästa stunder troligen kan kasta No Spin med viss precision. 

Det som återstod inför lördagen var dels Coutanque och långdistans i samtliga discipliner. Det och lite samlade tankar kommer i den sista delen.

/ J - i berg och dalbanan