fredag 14 juni 2019

Stål mjukare än...

....barnbajs!

Ja, jag vet att det inte är ett helt korrekt sätt att uttrycka sig. Men jag börjar bli hjärtinnerligt trött på all hype kring vilket stål en (fäll)kniv är gjord av. Tydligen går det inte att sälja en  kniv idag om den inte är gjord av M390 och motsvarande för budgetknivar tycks vara D2.

Jag är inte särskilt förtjust i någon av dem! Låt mig förklara varför. 

Vad det gäller Böhler/Uddeholms M390 och dess amerikanska motsvarigheter Crucible 20CV och Carpenter 204P så blir det alldeles för mycket fokus på kompositionen av stålen i relation till fyra andra och väsentligt mycket viktigare områden. Då tänker jag i tur och ordning på härdning, värmebehandling, bladgeometri och egggeometri. De fyra parametrarna avgör i allt väsentligt hur en knivblad uppträder och inte stålets exakta beståndsdelar. 

Naturligtvis finns det extremer där stålets inneboende egenskaper faktiskt visst spelar roll. Moderna varianter som H1 och LC200 till exempel är rostfria material i ordets rätta bemärkelse och det är till följd av ingredienserna i stålmixen. Det kan till och med argumenteras för att de inte ens är stål i egentlig mening. 

Det är för övrigt av det skälet jag inte alls är lika förtjust i D2 som många andra. Det rostar!! Eller förlåt, "oxiderar" vilket gör att det har en tendens att få mörka fläckar så fort man inte oljar in bladen och pillar med knivarna. Lägg därtill att knivar med D2 inte är särskilt lätta att slipa om man lyckats skrämma upp hårdhetsgraden från tillverkarens sida. Vilket ju är en av fördelarna med stålet, det är trots allt ett verktygsstål. 

Men vad är det egentligen jag har emot M390? I grund och botten INGET! Låter det paradoxalt? Förklaringen är enkel, det är ett jäkla bra stål men de flesta knivtillverkare kan helt enkelt inte hantera det. De får därmed inte fram alla de egenskaper som stålet i sig är kapabelt att erbjuda. Så frågan är då varför jag som konsument skall betala dyra pengar för det? Förutom prestigen att det står i specifikationen till kniven. 

Exempel på hur det kan se ut


Det börjar byggas upp en kunskapsbank kring ämnet sedan ett tag tillbaks driven av några aktiva konton på Instagram och YouTube*. De har har helt enkelt börjat med att förutom att genomföra egna tester även Rockwelltesta stålen själva. Resultaten är i vissa fall skrämmande. Sen kan det tilläggas att många av testerna vederlägger fördomar mot Kinesiska tillverkare men inte är helt snälla mot klassiska tillverkare. 

Några av de mer uppseendeväckande resultaten är till exempel att Spyderco som förvisso laborerar friskt med ståltyper sällan uppnår optimala prestanda  hos dem eftersom de härdar även "superstål" väsentligt mjukare än de borde eller snarare exakt likadant oavsett ståltyp. Men värst är Lionsteel som vid upprepade tillfällen vunnit prestigefulla priser på bland annat "Blade". Många av deras knivblad, framförallt deras M390 är värre än dubbelvikt aluminiumfolie, mjukost eller barnbajs. De är värdelösa helt enkelt!

Håller man en hårdhet under 55HRC, i vissa fall nedåt 50 och i något fall UNDER 50 så vet man f-n inte vad man pysslar med! Som en jämförelse mäter Victorinox som är erkänt mjuka med ett enkelt stål vanligen kring 56HRC.

Vore det en enda kniv vid ett enda tillfälle skulle jag inte reagera. Missar kan göras och utveckling pågår. Men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att knivar "bara" har si och så stål. Sist var det i ett samtal kring nya CRK Sebenza 31 där många var besvikna för att de "bara" levereras med S35VN och inte "uppgraderats" i samband med utvecklingsarbetet. Ett stål som CRK för övrigt varit med och tagit fram och som de verkligen behärskar. Detsamma sades om Spyderco Kapara som på samma vis "bara" har försetts med S30V vilket är ett av deras mest frekventerade stål som de vid där här laget kan hantera på ett utmärkt sätt. 

Jag hävdar att det här är en utveckling som drivits fram från tillverkare av fällknivar och främst amerikanska sådana. Det i en ohelig allians av några högljudda knivsamlare av lyxknivar som bryr sig om ingående material än vad de presterar på riktigt.

I Europa är det traditionellt inte lika viktigt med stålsort som försäljningsargument även om den trenden får fäste allt mer även här. Många Spanska märken använder 440-stål, Extrema Ratio harvar på med sitt N690 vilket många amerikanska recensenter avfärdar som mediokert. Och en stor del av Fransk knivproduktion bygger på svenskt stål som 12C27 och senare 14C28N. 

Men en skillnad är att t ex 12C27 just anses vara lätt att arbeta med och värmebehandla. Jag föredrar därför ett optimalt behandlat enklare stål som presterar på topp utifrån förutsättningarna framför ett underutnyttjat överprissatt "superstål"!



/ J - trött


* På YouTube: LuvthemKnives ( t ex https://www.youtube.com/watch?v=1UwLOPDlhlg), Supersteelsteve (https://www.youtube.com/channel/UC76o8bpHyEpBaysM9Pr83Og/videos)
På Instagram: kknives_switzerland, knifesteelnerds, chefcallari, 




tisdag 11 juni 2019

Den var mindre än jag trodde...

...som flickan sade!


Dags för en ny kniv att doppa i kaffet. Den här gången en liten sak från Kershaw i form av en Launch 4. Det är en så kallad "California Legal" automatkniv. Det innebär konkret att den har ett blad under två tum vilken råkar vara den lagliga gränsen för knivar med fjäder och knapp i delstaten Kalifornien. Eftersom det är en folkrik del av USA har det givit upphov till en helt egen klass av knivar.  

Ja, det är en espresso-kopp som är under. Kniven är INTE stor


Det som överraskade mig något var att den var mindre än den redan rätt diskreta ProTech Stinger vilket är min gamla referens i den här klassen. Launch 4 har dock något kortare blad vilket är märkligt då de båda följer samma lagar men framförallt är det handtaget som är kortare. Det finns några fler intressanta detaljskillnader mellan knivarna trots ett någorlunda liknande yttre som jag ämnar adressera i en senare jämförelse. 

Ett första intryck är i vilket fall som helst att byggkvaliteten är solid. De amerikansktillverkade Kershaw-knivarna håller därvidlag myckte hög klass. Materialen är inte så dumma de heller med ett väl arbetat aluminiumchassi och ett pulverstål i bladet. Bra snärt i det lilla bladet är det också så fjäderkraften är det inget fel på. 

En sympatisk men diskret sak vad det verkar. 


/ J - med nyknivskänsla


#kershaw #launch4

tisdag 4 juni 2019

Recept på en lyckad fickkniv

Egentligen borde det inte vara så svårt att laga efter recept. Men förvånansvärt många misslyckade saker åstadkomms ändå som bekant. Det gäller i stort och smått, världen är full av dem!

Utgångspunkten när det handlar om knivar är ofta ett styck ram. I det här fallet i stål. Man tager sagda ram och slipar därefter av alla kanter och hörn. När arbetet ändå är i full gång glömmer man inte att lätta den.

På utsidan fästes ett par sidor i lämpligt material, exempelvis G10. För flärdens skull kan den förses med någon detalj, som två färger men viktigare är att sidorna görs välvda. För komfortens skull. Till det adderas en fördjupning som verkligen passar ett pekfinger. Handtagsbiten avrundas med ett väl fungerande samt lättåtkomligt lås. Använd gärna något beprövat som en liner lock.

Till det läggs ett funkis blad med mer än dugligt stål väl valt för prisklassen. Varför inte ett fullt flatslipat droppoint-blad i Sandvik 14C28N? Bladet bör löpa på något enkelt och fungerande som bronslager.

Öppningen bör även den göras enkel, låttåtkomlig men ändå inte i vägen för arbete - exempelvis med en välplacerad tumknopp.



QSP Piglet, följer receptet för en lyckad fickkniv


Resultatet kan bli en QSP Piglet. En liten och ny modell från en tillverkare med stadigt växande katalog.


Skulle man nu tycka att det här receptet är för enkelt kan det lätt kryddas upp. Även det har gjorts med en begränsad upplaga med damask-blad och Raffir Noble-handtag.



/ J - receptgranskaren

måndag 3 juni 2019

"Lanyard holes"

Hål kan varieras i oändlighet. De kan vara av olika sorter och slag och är ofta mänskligheten till fromma. Tänk på alla biltunnlar och brunnar. Många av dem känns emellertid obehagligt närbesläktade på något vis. Ni vet gruvhål, svarta hål och de hål där alla pengar man äger försvinner. 

Sen har vi hål relaterade till knivar. Det rör sig om allt från de förargliga hål som kan uppstå i t-shirts när man torkat av sin favoritkniv på dem till de som återfinns i blad i syfte att fälla ut dem. Det sistnämnda tycks uppröra somliga kniventusiaster om de är runda och återfinns på Spydercos. De drabbas av estetisk krupp. Om man gör dem ovala går det tyligen bättre. Det gäller allt från Strider till CRKT Pilar. De kan också vara fler än i en myrstack och sättas i en eller flera rader som Todd Begg plägar göra eller formges mer futuristiska än rymdskepp i Star Wars som hos Elijah Isham. Även i dessa fall tycks hål vara accepterade av konnesören. Det är ett intressant fenomen i sig men ett sidospår jag inte ämnar dryfta idag. 

Nä, idag skall det talas om vad som på engelska kallas för "lanyard holes". Ett något vagt ord då det betyder "snodd". På svenska är termen faktiskt mer precis då den beskriver vad de är till för eller snarare borde vara till för. Då heter det fånglinehål. Inte vilken snodd som helst alltså!


Desto mindre Military blev desto större blev hålet i ändalykten, ja det finns ett alternativt ord för det

Vad är de egentligen till för? Den ursprungliga funktionen verkar i många fall ha gått förlorad då det idag tycks vara något som är till för att fästa fler pärlor vid än vad barnen åstadkommer på fritids. Låt vara att det skall vara tuffa pärlor, gärna i metall och i form av dödskallar. 

Huvudsakligen finns det tre praktiska skäl för dem. För det första återfinns de på yxor och stora huggknivar och tjänar då syftet att fästa just fånglinor i. Den linan läggs sedan i en loop runt handleden och hindrar förhoppningvis vildmarkskniven från att hamna i omloppsbana eller tappad yxa från att fastna i grannens vägg eller värre. 

En annan funktion som inte är att förakta och som kommer från sjömansknivarnas värld är att man kan fästa ett snöre i dem och förankra sin kniv i bältet. Dels hindrar det dyrgripen från att dunsa i däcket och med nästa våg försvinna genom ett spygatt och hamna i böljan med ett förargligt litet plums för att aldrig mer återses. Dels var det rätt praktiskt i äldre tider då skeppskamraterna inte såg helt  positivt på dig som medarbetare om du tappade en kniv från trettio meters höjd i riggen ned på dem. Det kunde orsaka det som idag kallas "dålig stämning". 


En av de knivtyper som verkligen tarvar ett fånglinehål, sjömanskniven


En modernare funktion om vi bortser från att agera hobbyunderlag är att en bit knuten tamp i slutet av ett handtag kan förlänga greppet på en liten kniv. Det kan också göra det lättare att fiska upp fällknivar ur fickors varma omfamning. 


På Vipers modell Dan 2 kan fånglina användas inte bara för att 
hålla kvar kniven utan även för att variera hur högt den skall sitta i fickan

Så långt är allt väl. Men sen kommer det jag inte riktigt förstår. Det har blivit någon sorts standard för många företag att införliva den här funktionen i allt. Det SKALL tydligen vara hål i handtaget vare sig det behövs eller ej. Ett företag som syndar grovt därvidlag även om jag tycker om dem aldrig så mycket är tidigare nämnda Spyderco. I flera fall har det lett till att senare tiders modeller blivit sämre än de kunnat vara. Fånglinehålen har exempelvis tvingat dem att flytta clip till mindre optimala positioner. För all del, det och andra försyndelser har givit upphov till en helt ny industri - "after market clips" och några skall väl försörja sig på det också. I ärlighetens namn skall sägas att det är sannerligen inte bara Spyderco som syndar. 

Men vad hålen gör är att de bland annat:

a) i många fall förfular kniven. Ett argument som till viss del kan avskrivas då det trots allt är en subjektiv åsikt liksom vad man tycker om att ha hål i knivblad. Men tämligen många är överens om att tomrummen i handtagen inte sällan ser ut som efterkonstruktioner och inte passar in i övrig design.

b) fånglinehål fördyrar kniven. Kanske inte extremt mycket men tid åtgår förstås till att åstadkomma och förfärdiga dem. Produktionstid och moment som kunde dragits av på priset eller snarere ägnats åt något annat.

c) orsakar ännu en plats där smuts kan fastna.

Listan kan förstås göras längre men min poäng är att de medför nackdelar utan att i många fall bidra med någonting. De existerar för att de har blivit kutym att göra fällknivar på det viset. 

Ett synnerligen bra exempel på hur totalt meningslösa fånglinehål kan vara återfinns på Spyderco Civilian. Jag valde den kniven som diskussionsunderlag av ett par god skäl. För det första är den sannerligen inte vacker! Det finns många andra superlativ som osökt gör sig påminda som "grymmast", "mest brutal" med flera. Men någon skönhetsdrottning är det inte fråga om. Den har också ett enda uttalat syfte, ett som verkligen inte går ihop med svensk nödvärnslagstiftning. Civilian är en uttalad "självförsvarskniv" och därtill en som är tänkt att kunna användas med minimal träning. Vi kan lämna även den diskussionen därhän men det är hur som helst vad den är skapad för. Materialen avspeglar funktionen. Stålet är inget superavancerat, det behöver det inte vara, handtaget har sträva G10 sidor. Mest typiskt är dock formen på kniven. Handtaget är utformat för att stanna kvar i handen och bladet enbart för att penetrera kläder och skära genom hud i så kallade "draw cuts". Den har därför sågtänder, en väldigt tunn spets och troligen det mest extrema S-formade blad som satts på en fällkniv. 

"Form follows function" säger man ibland. Vad vi får är en kniv som har en enda uppgift och lägg därtill en som förhoppningsvis aldrig behöver nyttjas. Det utesluter alla andra användningsområden. Faktiskt så till den milda grad att det står i medföljande lektyr. Garantier gäller inte om spetsen bryts av i en kartong till exempel. 

Med andra ord är det här ingen friluftskniv vare sig för att hugga ved eller rensa fisk med. Så av det skälet kan vi glömma fånglinehålet. Jag tror mig veta att den inte fanns på 1700-talets örlogsmän så någon risk att tappa den från ett rundhult på intet ont anande kamrat förelåg inte heller. 

Inte heller behövs fånglina för att fiska upp kniven ur fickors djup. Kniven är lättgreppad och stor som f-n ändå! Följaktligen ryker även argumentet att fånglina behövs för att förlänga handtaget. Det mäter över tretton centimeter i strumplästen. 

Eftersom kniven ändå inte är fager, i vilket fall inte i traditionell mening, så kan det inte heller vara för att göra kniven vackrare. Inte ens om man faktiskt tycker att ett extra hål är snyggt som tusan har jag svårt att se att det bidrar till en bättre helhet. Estetiska skäl tycks falla bort.  

Då återstår bara det slutgiltiga argumentet. Att agera pärlplatta för vuxna! Således har det så gott som blivit branchstandard att stansa hål i fällknivshandtag för att några gillar att pyssla med pärlor på sin fritid. 


/ J - i funderartagen

lördag 1 juni 2019

Knivrecension Two Sun TS128 "Dynamo"

-  bäva månde konkurrenterna

Den här kniven är ett gott exempel på hur Two Sun som märke börjat bredda katalogen. Grunderna känns igen då det är en flipperkniv med ramlås i titan där bladet löper på lager av keramiskt material. Det är inget revolutionerande vare sig på marknaden eller i Two Suns redan stora utbud. Därefter stämmer inte riktigt den sedvanliga konceptbeskrivningen för märket igen. Bladstålet är vare sig deras stapelvara D2 eller lyxalternativet M390 och presentationssidan är gjord av kolfiber istället för det för dem vanligare titan eller enklare G10. Förvisso har de gjort någon enstaka modell tidigare i det materialet men det är inte många. Kniven ifråga har fått nummer 128 i katalogen och namnet "Dynamo" och det är den jag ämnar presentera här. 

Two Sun TS128 "Dynamo"


Förutom att materialen inte är Two Suns vanligaste är personen som formgett modellen ny i sammanhanget. De flesta knivar i TS digra katalog är annars designade av personerna bakom endera "Night Morning Design" eller "Wong Design". I det här fallet är det istället ett samarbete med Tepe Designs


En kniv med ett påtagligt enkelt formspråk


Twitterversion: Liten men kraftfull dynamo i solkraftverket!

Blad


Formen på det här bladet är något så ovanligt som vad i knivnomenklatur brukar beskrivas som "rak". Det är alltså ingen droppoint utan ryggen på en den här kniven är helt rak. Det medför att bladet trots sitt relativt ringa format erbjuder en rejäl buk att arbeta med. Nackdelen som en sådan bladtyp medför är att spetsen hamnar relativt högt i relation till handtaget. Sedan blir den inte heller lika, eh...spetsig. I praktiken erhålls ett litet flåblad i miniatyr. Bra för svepande skär, mindre bra för penetration. Rent teoretiskt i alla fall. 

Bladryggen på den här kniven är helt rak vilket ger mycket buk


Som nämndes inledningsvis har Two Sun valt att frångå sina vanligaste ståltyper. Vanligtvis håller man sig till D2 i de enklare knivarna och Böhler/Uddeholms M390* i de mer exklusiva. Men här har man valt ett annat "superstål" i och med Crucibles avancerade pulverstål S90V. Ett stål som även det har gott renommé men faktiskt är en ny bekantskap för mig personligen.

Av det stålet har man sedan gjort ett blad som mäter något under sex och en halv centimeter. Bladet är 2,3 cm högt och godset 3,5 millimeter tjockt. Slipningen är nästan helt flat. Fabrikseggen var för övrigt mycket bra, riktigt vass och även jämn samt symmetrisk. På den här kniven har tillverkaren även lyckats med att få till hälen på eggen. Det "sharpening choil" som finns går utanför "plunge line" vilket gör att man slipper den lilla kälkbacke som annars kan uppstå mot handtaget till.

Förutom stålsort har man från tillverkarens sida även frångått sin vanliga satinfinish och istället försett Dynamo med en tumlad finish. Det ger en mörkare nästan grå yta. För att matcha det enkla utseendet på kniven i övrigt har även logotypen minskats och syns därför knappt mot bakgrunden. På motstående sida hittas Tepe Designs vingar i lika litet format. Överlag ett sobert och snyggt blad. 

Kniven var välslipad från fabrik och här har jag satt ett jack i den


Det här lilla bladet är faktiskt en fröjd att arbeta med. Det såpass att jag ägnade mig åt att tälja lite enklare saker. Formen på bladet kombinerat med att eggen dragits nära handtaget och handen ger god kraft och kontroll just när man skär i hårdare ting. Sen ger så här korta handtag inte riktigt den volym och hävstång som krävs för att riktigt ta i. Men det är sällan små fickknivar avsedda för. Att det går så bra som det gör betraktar jag därför som en bonus.

I de enklare mer "vardagsbetonade" materialen som papp, kartong och plast uppstår inga problem alls. Det relativt tunna bladet paras med en god eggeometri (bladet mäter ca 0,3 mm bakom eggen). Den kombinationen gör att allt sådant arbete går smidigt. Detsamma kan sägas om Pet-flaskor, annan hårdplast samt buntband och liknande. Det märks förstås ibland att det är en kniv med kort blad det handlar om. Där en större kniv skulle ha klarat sig med ett snitt får man här göra ett omtag.

Penetration går dugligt. Spetsen är inte extrem men vass nog och kraft får man genom att placera handtagsänden mot handflatan och trycka till. 


Handtag


Den här kniven är ett typexempel på hur det ser ut när en fällkniv har en tydlig presentationssida och en låssida/baksida. Rent generellt är jag inte helt förtjust i den lösningen. Personligen föredrar jag när båda sidor drar åt samma håll rent utseendemässigt. Men i det här fallet fungerar kombinationen ovanligt bra. Troligen för att designern tänkt ett steg längre. Exempel på det är att fasningen är densamma på båda sidor och att de två fästpunkterna för handtaget är genomgående vilket följaktligen ger samma position för skruvarna på både fram- och baksida. Det skänker mer harmoni trots de olika materialen och färgerna. 

Handtag i "godisbitsformat". Det fungerar nästan alltid


Det som utmärker konstruktionen av den här kniven är enkelhet. Något paradoxalt är att det inte är helt lätt att få till när det kommer till fällknivstillverkning. I det här fallet har det gjorts genom att låta kniven endast ha två fästpunkter. En pivotskruv och en skruv i bakänden på handtaget. Den är helt genomgående och agerar även fästpunkt för både clipet samt distansen i ryggen. En smart lösning som gör att kniven inalles endast har tre skruvar om man räknar med den till låsarmsförstärkningen. För att lyckas med det konststycket krävs hög precision vid tillverkningen. Det gör även att den här kniven är mycket lätt att plocka isär och ihop. Skruvhuvudena är standard Torx 8 och djupa nog för att inte bli runda när man justerar sin kniv. 

Materialet är TC4-titan för låssidan och presentationssidan är tillverkad i ett stycke massiv kolfiber. Den kännetecknas av mycket hög kvalitet helt fri från blåsor eller gropar. Faktiskt bland de bättre jag sett fullt i paritet med modeller från mer kända märken som Fox TUR och Spyderco Kapara.


Med pekfingret bakom flippern blir det här 
en trefingerskniv


Men sen kan fingret förtjänstfullt placeras över flippern
varpå hela handen faktiskt får plats


Med hela handen på plats går det att ta i rätt rejält


Formen på handtaget är enkel även den. Godisbitstypen fast med midja. Placeras pekfingret bakom flippern är Dynamo en "trefingers"-kniv och en duglig sådan. Men en finurlig detalj återfinns i formen på flipperfenan, något som jag återkommer till senare. Den är nämligen så rund att det går att greppa över den. Den bidrar då faktiskt till bättre fäste och på köpet erhålls mer utrymme. Tillräckligt för att få plats med alla fyra fingrar. Den greppbara ytan med flippern inräknat är 9 centimeter. Utan den strax under 7,5 centimeter. Ett förhållande som är ett vanligt problem på många flipperdrivna fällknivar. De där förbaskade fenorna stjäl plats helt enkelt.

När man väl kommit på hur kniven kan hållas gör den grundläggande formen att alla varianter på grepp fungerar. Särskilt tydligt blir det eftersom kniven har en egg dragen nära handtaget och en form och slipning på bladet som gör att man kan ta i relativt mycket givet Dynamos blygsamma format.

En sak jag emellertid inte är helt förtjust i är hur nära eggen befinner sig ryggsidan när kniven är hopfälld. Där är inte många millimetes frigång och smalare fingrar än mina misstänker jag kan få sig en skråma om olyckan är framme.



Öppning och lås


Sättet att öppna kniven är knappast unik då Dynamo är en "TFF"- Titanium Frame lock Flipper bland andra. Men formen på flipperfenan är desto mer avvikande. Den är nämligen i det närmaste helt rundad och bildar en halvcirkel. Formen ger ett par distinkta fördelar men även någon begränsing. Det sistnämnda handlar mest om att du inte kan trycka fenen rakt nedåt (push button) utan måste rikta kraften båkat om du vill fälla ut bladet. Det är "light switch" som gäller. Då händer det desto mer och den här kniven får godkänt på området. Dynamo är inte den snabbaste flippern på marknaden men bra nog. Fårorna på fenan ger gott fäste så risken att halka av är inte överhängande. Den rundade formen är också snäll mot pekfingret. 

Ett ovanligt vänlig flipperfena


Sen var det fördelarna som den här formen på flipperfena ger. Den första upptäcks när kniven vilar i fickan. Eftersom den saknar den utstickande spets som andra flipperknivar har så är den mildare till humöret där den sitter. Den är inte aggressiv visavi sin omgivning. I det här fallet harmonierar dessutom det bulliga utseendet med handtagets form. Den andra fördelen märks när man håller i kniven. Istället för att begränsa utrymmet för handen vilket är hur det brukar vara så går det som tidigare nämnts på Dynamo att greppa handtaget med ett finger ovanpå flipperfenan.

En liten miss som störde mig inledningvis var att kraften hos bladet parat med hur den är byggd gjorde att pivotskruven tämligen omgående och upprepade gånger gängade upp sig vilket gav upphov till glapp i bladet. Det är emellertid något som en droppe gänglåsning effektivt satte stopp för. 

Stabilt lås utan anmärkningar


Om flipperfenan avvek från det gängse så är låset desto mer strömlinjeformat. Det är ett ramlås i titan med de nästan obligatoriska tilläggen låsarmsförstärkning i stål samt översträckningsskydd. Men det är inget jag har något emot då Two Sun som märke fått till både utseende och funktion på ett mycket bra sätt. Det gäller för övrigt i princip alla deras modeller. De kan det här med att  tillverka bra lås helt enkelt.

Det är inte alltid jag tycker att översträckningsskydd är nödvändigt men i det här fallet liksom på andra mindre knivar i titan fyller det en funktion. Det diminitiva formatet gör att det faktiskt går att ta i för mycket när man släpper låset och därmed böja låsarmen ur läge.

Och appropå att släppa låset så är det inte omöjligt men heller inte särskilt bekvämt på den här kniven. För att få till de eleganta övergripande linjerna på kniven så har det inte gjorts något alls för att underlätta åtkomst till låset. Istället får man snällt pilla in mjukdelarna på tummen i ramen för att sedan trycka i fyrtiofem graders vinkel utåt bortåt för att frigöra bladet. Rörelsen underlättas något av att låsarmen inte är så stark och därmed bjuder på litet motstånd. Men smidigare kunde det varit.

Annars sköter sig låset som det skall. Det missar aldrig, låser med stadiga femtio procent, glider inte när kniven används och bladet har vare sig glapp eller spel. Själva funktionen är därmed felfri.

Lagren gör att bladet snällt glider igen när den skall men helt mjuk var rörelsen inte inledningsvis. Den kändes något "grusig" och lagren samt detentkulan behövde rengöras och få lite olja. Lite slitage har även det gjort sitt för att tämja kniven. Gången blir mjukare allt eftersom den slits in. Jag misstänker att det är spåret för detent-kulan som är orsaken till det.



Att bära


Dynamo väger in på åttio gram vilket är lätt! Lägg därtill blygsamma yttermått där handtaget mäter under decimetern och är försett med idel rundade hörn och en mjuk kolfiberyta på en sida och du får en ficksmygare. Kniven märks knappt där den sitter. 

Clipet är både snyggt och i det närmast obemärkt i hand. Det är också hopplöst


Lika excellent som kniven är när den är på plats i fickan lika svår är den att få dit. Jag har tidigare läst att andra tycker att Two Suns blandar högt och lågt när det kommer till clip. I allmänhet anser jag att de lyckas bättre än genomsnittet även med sina skulpterade titanclip eller snarare just med dem. Det är ett av deras fjäderclip som är uselt. Men det gäller sannerligen inte i det här fallet.

Snyggt är clipet förvisso. Det passar knivens tema med sina fasade kanter och centrerade placering. Det är också utmärkt på så sätt att det inte känns i handen när kniven brukas. Att det är litet ser jag inte direkt som någon nackdel av det skälet men det medför andra begränsningar. Som det är utformat är läppen som skall föras över textilkanter försvinnande snålt tilltagen och det gäller även utrymmet under clipet. Som tur var har det varit mestadels varmt under perioden jag mottog och testade kniven och det innebär tunnare trekvartsbyxor i mitt fall. Tur är väl det för till och med de nätta tygkanterna erbjuder utmaningar för det här lilla clipet.

Väl på plats fungerar kniven mycket bra. Men att få dit den är en kamp


Allt som oftast får man ta till ett tvåhandsgrepp och lirka kniven lite i sidled för att på så sätt få clipet att glida över tygkanten. Inte tillfredställande alls. Det går förvisso att få fast kniven på ett par jeans också men det kräver en rejäl insats.

Av samma skäl är det inte heller lätt att dra kniven. Clipet vill gärna dröja kvar på fickkanten ett tag och kräva att man tar i och gör ett litet ryck. Det har lett till att jag alltsom oftast bär kniven löst i en ficka istället. Men det var nog inte tanken med clipet misstänker jag. 


Sammanfattningsvis

Two Sun är ett företag med mycket hög produktionstakt och de laborerar friskt med bladtyper, handtagsformer och har på senare tid även adderat allt fler slip joints till sin katalog. Sedan tidigare har de mycket avancerade konstruktioner som är hopsatta utan skruvar samt "integraler". De fortsätter även att blanda storlekar vilket är tacksamt. Dels för att alla knivar inte behöver vara gigantiska och dels med tanke på begränsningar i olika jurisdiktioner världen över.

Med Tepe Designs och Dynamo har Two Sun tagit ytterligare ett par steg mot en bredare katalog. Fler formgivare och för dem nya stålsorter introduceras i mixen. Säg hej till Tepe Designs och CPM S90V. 

En kniv från Tepe Designs, liten och het


Stålet är av vad jag kan bedöma väl behandlat. Det håller skärpan väl vilket tyder på att härdning och värmebehandling lyckats. Men jag vill betona att jag inte är någon expert på stål**. Jag ser mer till hur det upplevs när det används och slipas. Det under dagligt bruk (EDC), camping och annat friluftsliv.

Det finns lite smolk i glädjebägaren även om det inte är mycket. Lagren behövde rengörning och lite inkörning för att fungera optimalt och låsarmen kunde vara mer lättåtkomlig. Men främst handlar det om clipet som enligt mig är uselt. Det finns inget snällare sätt att uttrycka det. Det är epitomet av dåliga skulpterade clip i titan. Det är snyggt men fungerar inte är den korta versionen. En annan sak som kan förbättras är att låta bladet sitta något mindre djupt i handtaget alternativt förse den med hel backspacer. Avståndet mellan egg och rygg är snålt tilltaget och smala fingrar kan stoppas in där. Inte så sannolikt men möjligt.

I övrigt är Dynamo en mycket behaglig bekanskap. Jag gillar utseendet som är stilrent och konsekvent med harmoni mellan bladform och handtag. Generellt föredrar jag blad med satinfinish men i det här fallet tycker jag att omväxling förnöjer.

Dekorationselementen är sparsmakade och märkningen diskret vilket andas elegans. "Less is more" heter det ju. Lite extra flärd tillförs istället genom de högklassiga materialen. Kolfibern har god lyster är väl formad och bearbetad.

Dynamo, en flipperkniv för kolfiberkonnesören


Materialen avspeglar sig även i hur kniven känns och uppträder. Den här lilla kniven inbjuder faktiskt till att ta i med. Det går till och med karva i trä utan att den skäms för sig även om det förstås är mot EDC-segmentet den främst riktar sig.  Stålet biter som sagt bra och håller skärpan väl.  Godisbiten till handtag fungerar väl även om storleken är tämligen blygsam.

Jag märker att priserna på deras huvudsakliga försäljningskanal, auktioner via eBay går stadigt uppåt. Det är inte bara jag som uppskattar märket tycks det. Vill man inte ägna sig åt budgivning finns de även att tillgå till fasta priser på Amazon och på någon kinesisk säljsida.

Dynamo från Two Sun är en kniv jag rekommenderar för den som gillar moderna "TFF"-knivar i toppmaterial men inte vill eller kan betala en förmögenhet för dem. På köpet får du ett stilrent utseende och god funktion. När det gäller allt utom clipet då. 



Specifikation:

Längd utfälld: 155 mm
Längd hopfälld: 91 mm
Vikt: 80 g
Bladlängd: 63,5 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: CPM S90V
Handtag: Kolfiber/TC4-titan
Lås: Ramlås i titan med låsarmsförstärkning

Producerad av: Two Sun, tillverkad i Kina


/ J - testar ett litet kraftpaket

* Det kan tilläggas att stålen är testade både för komposition och hårdhetsgrad och Two Sun erbjuder det som utlovas. 
** När det kommer till "hardcore" ståltestande finns det hela YouTube- och Instagramkonton som ägnar sig helhjärtat åt det. 

fredag 31 maj 2019

Fredags-EDC XL

Så var det fredag igen. En klämdag för de flesta där den ligger inknökad mellan kristi flygare och en lördag. Själv kläms det inget förutom kaffe. Det vill säga, jag är inte ledig men det händer inte mycket på bygget idag i vilket fall. 

Tidigare idag konstaterade jag att det är en fördel att bo i en relativt liten stad. Eller snarare i utkanten av en. Trots att jag bara har ett par kilometer till centrum är det bara ett par hundra meter till början av de första skogsdungarna. Vill man sen ha större skogspartier styr man kosan därifrån vidare österut. Vägar måste passeras med jämna mellanrum men i princip kan man hålla på att trava till man kommer till Kalmartrakten. Grönt är skönt och jag gillar träd!

"Ingen dålig kombination"


Knivarna för dagen är en ett par nya knivar från QSP. Den större kallad "Locust" vilket inte alls är långsökt med tanke på hur handtaget ser ut. Sen den mindre "Piglet". Den är faktiskt något större än man kan tro. I alla fall känns den så i hand. Sympatiska är de i alla fall och de första intrycken är övervägande goda. Som med de flesta (alla) knivar finns det saker som kunde varit bättre men det mest är klart positivt. 


/ J - fredagsnjutaren


#qspeurope #qspknives 

måndag 27 maj 2019

Den bästa sortens kaffe

Viss java smakar bättre än annan. Själv föredrar jag den här varianten med smakligt tilltugg. Eller snarare kanske det bara är ögongodis? 

Det dök helt enkelt upp ett paket för någon dag sedan innehållande några knivar. Knivarna är från QSP och modellerna kallas för Locust, Piglet och Songbird. Djurriket får låna ut namn till knivarna även fortsättningsvis. 

Den bästa sortens kaffe!


Piglet är en liten kniv som egentligen inte är så liten. Snarare hamnar den i närheten av "Little Big Knives" i format. Någon knubbigare handtag än vad bilderna antyder och en väldigt välbyggd gynnare i budgetklassen är de första intrycken. Det och att den känns mycket bra i hand. Den byggs på en rundad, polerad och lättad stålram som klätts med tvåfärgad G10. Bladet löper på glidlager i brons och bladstålet är Sandvik 14C28N. Vill man ha modellen i en lyxversion så finns den för all del med Damaskblad och Raffir Noble handtag. 

Piglet - eller kulting som vi säger på svenska


Locust är en större historia i QSPs "mellanklass". Det innebär VG10 som bladstål och i det här fallet ett för mig nytt material kallat "Flax" i handtaget. Av vad jag förstår och hur det känns är det någon variant av Micarta-liknande material. Jag misstänker att det kan ha med varumärke att göra, ungefär som det förhåller sig med många GFN/FRN-material. Mellanklass är det däremot inte på storleken då bladet mäter in ett hårsmån från en decimeter! 

Locust är en kniv i det större formatet som flirtar med Wharncliffe-trenden


Den tredje kniven har fått det poetiska namnet Songbird och är ett nytt tillskott till katalogen. Inte bara som modell utan även som kategori. Här flexar QSP musklerna en aning. Pivotskruven är av egen modell. Stålet i det "talon-formade" bladet är S35VN och handtaget är gjort i anodiserad titan med paneler av kolfiber. Titan återfinns även i backspacer och clip. Kullager i keramik återfinns också i kniven men trots det sker öppningen med tumknopp. 

Songbird - en representant för QSP nya högsta liga om man får kalla den så


Alla tre knivarna kommer förstås att testas och recensioner kommer därefter. De har fått följa med ut under helgen och de lovar gott även om allt inte är guld och gröna skogar.  Eller ja, det var till skogen de fick följa med och där var det banne mig visst grönt. 


/ J - avnjuter gärna en knivfika

lördag 25 maj 2019

Knife review Spyderco "Kapara"

-  a true Spyderco!

For us enthusiasts, the wait is always long from the moment when the big brands reveal their upcoming models to when we can actually buy them and get them in hand. Usually, the presentations take place at the big fairs in the US like "Shot Show" or "Blade". Everything to keep the interest alive and attract buyers of course. Spyderco does things a little different. They usually give a preview of upcoming models for a crowd of enthusiasts during their "Amsterdam Meet" where Spyderco fans  can look at and handle prototypes and early versions of coming knives. But the extended wait remains. That was the case with the models for 2018 where today's knife, the Kapara is included. It came out in the last dying minutes of last year and therefore became one of the first knives I reviewed for 2019.

Spyderco C241CF Kapara


Kapara is the result of a collaboration between Spyderco and the Australian knifemaker Alistair Phillips. The model is based on his custom knife "Redback". By the way, both names refer to the same little poisonous spider from the land where almost everything in nature can kill you. The spider has a red to a reddish-brown marking on its abdomen that is reflected both in the naming of the knife and the look with its red backspacer. 


How convenient, a knife named after a spider made by Spyderco


The Kapara is a really well thought out knife with a clear purpose in mind. Mr. Phillips wanted an EDC-oriented knife that also could serve him well in the kitchen, mainly handling fruit and greens.

To achieve this, some serious thought must be given to both general design and more specific details regarding blade geometry and ergonomic considerations.

An idea that appealed to me too since it means you don't give a damned about "hard use", what the heck that is, and instead makes a knife that actually cut stuff. That is usually a solid foundation for a good EDC-knife as well. At least in my world.

Blade


The blade on the Kapara is distinct looking with its slender profile and pronounced wavy spine. For being a Spyderco the hump is rather unobtrusive but in order to make a good resting place for a finger at the top of the blade, a second wave emerges and hence the shape. The curvature of the edge is kind of familiar and can be seen on knives like the Spyderchef even if that knife is more extreme. The edge of the Kapara has a short straight portion near the handle but the rest of the edge is basically a continuous long belly that arches from the handle to the tip.

The length is 3.58 inches and the blade is rather slender with a height of just over an inch at its widest. The thickness is kept to a suitable 0.118 inch. Which must be said is thin but not extremely thin. From that thickness, the blade has been full flat ground which comes as no surprise since it is a favored way of grounding blades by Spyderco.


A blade with a slightly wavy back. An all-around blade that also can serve as a petty knife in the kitchen


The choice of steel doesn't surprise either since it's one of Spyderco's most used, Crucibles CPM S30V. For certain Spyderco is well known for their use of many different steel types and their lust for an experimental approach to the subject. But that is mostly reserved for sprint runs and exclusive series. I've heard complaints about Kapara "only" being offered in S30V instead of S35VN or the like and that this steel is too simple for the price asked. Regarding that, I just want to say that it isn't even proved that it is a significant practical difference between the two steel types and that performance rather comes down to hardening and heat treatment.

With that said it can be noted that this blade seems to perform as well as any other S30V coming from Spyderco and their Taichung factory. That means excellent for most parts. Sure, I wouldn't mind seeing Spyderco going a bit higher in hardness both on this and other steels. Especially on their VG10 by the way.

It remains to be seen how this blade performs in the long run and after being sharpened. It hasn't been necessary during the test period. As per usual the maintenance of edges in this household is done by sharpening rods and a few passes on a strop every now and then.  


The steel is S30V and you get almost 3,6 inches of it


Kapara is a pure joy to work with handling the variety of different tasks I encountered during the test period.  The handle, something that I will talk more about in detail later, allows for a number of different grips which combined with the slim blade and over-all good balance gives a fast and lively knife. By that, I mean that there are no difficulties to move between grips and above all, it is easy to quickly change direction during cuts. A detail that is extra important when using a knife in the kitchen. Add to that an excellent balance and you get a knife that is very convenient and user-friendly. Properties that are enhanced by the shape of the blade which offers a good place for a finger either on top of the spine or behind the hump for better control.

Besides that, the blade is placed low in relation to the handle in order to facilitate cutting against flat surfaces such as cutting boards. The slight curvature of the edge makes for a belly that allows for "rocking cuts" like you do with chefs knives. That is something that is beneficial not only in the kitchen. Just try to cut against something flat with a knife with a proud flipper tab. Especially if it has one of the today so popular Wharncliffe blades. In that situation, you will soon notice that you only cut with the tip or the outer portion of the blade. That is not the case with the Kapara. With this knife, you can use all the edge available. 


Handle


Kapara is built on a steel frame that has been somewhat weight relieved by a few drilled holes in the liners. They are fastened by two screws through a G10 backspacer. The pivot looks a bit like proprietary hardware but in the middle, you can thankfully find a screw head for standard torx number eight.

On the outside, you will find one of the details that have been talked about a lot, the scales in massive carbon fiber. Spyderco is otherwise known for using a laminate with a thin layer of carbon fiber on top of G10. In this case, the sides are all carbon fiber and also nicely machined and vaulted. The quality of the CF is excellent, free from voids or tooling marks. The material offers some luxury to the knife and at the same time good comfort.

The polished and vaulted carbon fiber sides are really comfortable in the hand


The handle itself is very ergonomic and works in all grips including reversed ones. It is the combination of enough space, vaulted sides and above all the arched back that gives the nice properties. But I might add that I don't think this is a handle for all. It sure is long enough for most hands, even larger ones but it is rather svelte. In order to create some volume, Phillips chose to make the handle curve upwards. A trick not uncommon among good knife makers. But it's still not hand-filling the way a thicker and taller handle would be.


The red backspacer is a nod to the original and of course the Redback spyder


The handle is especially comfortable in a "saber grip" with the thumb behind the hump. A hump without "jimpings" by the way. It is a choice by the designer since he didn't want anything that could collect crap. Another grip that works really well is if you place your middle finger on top of the spine for increased control. The same goes for a pinch grip. You can tell that Phillips has been thinking about how kitchen knives feel to work with. It is also in these grips it becomes apparent why the handle is not made more hand filling or rather taller. These grips had not worked as well then! 



Opening and Lock

Kapara has a blade running on phosphor bronze bushings. As far as smoothness goes it could just as well be on bearings. It once again proves my thesis that ball bearings are really completely redundant in folding knives. The only thing they do is reduce the contact area against the blade and in the long run, require maintenance. When knives are as well made as they are in Spydercos Taichung factory the result is spectacular even without them. In this case, that means free falling when the lock is disengaged. 

The blade is of course operated by Spydercos hallmark, the round hole. The placement makes it accessible from both sides which makes the knife ambidextrous. You can also open this knife in several different ways as per usual with this kind of lock. You can slow roll the blade with your thumb, you can flick it both with your thumb and with a so-called "Spydie flick" and then, of course, you can just press the compression lock and let gravity do its thing. 

The hole comes as no surprise and with the label "Taichung made" comes rather sharp edges. We can kindly call them "distinct"


The edges of the hole is a tad bit sharp as often is the case with knives from Spyderco's Taichung plant. If that bothers you I suggest that you grab a bit of sandpaper and just brake the edges a bit. Personally, I don't in opposition to some famous YouTubers, have an issue with this. On the contrary, it helps to prevent your thumb or finger from slipping if you fast open your knife. But in this case, I must admit the edges are bordering too crisp. A little more rounded off wouldn't hurt.

The lock is Spydercos own contribution to the lock fauna, the "Compression Lock". It is sometimes described as an upside down liner lock which is totally wrong. There are almost no similarities in how the two systems operate. This mechanism is dependent on a lock arm that is wedged between a blade stop and the tang of the blade. The idea is pretty straight forward and on this knife very well made. 


The lock bar of a Compression lock wedges under the 
stop pin which can be seen here



One negative about the lock is that it requires fine motor skills 
to operate


One of the few objections I have against this lock, in general, is the requirement for some dexterity to operate. The same goes for some other lock systems as well, for example, Axis and other Bolt Action type locks. They can all be a bit fiddly to maneuver. That is especially true if you have wet and cold hands.

Besides that the function itself is exemplary, no play in any direction when locked and very easy to disengage. Or to be honest, it could be even better if the lock bar was just a little more accessible. As is the cut out is rather small and therefore not optimal. But the slender handle doesn't allow for a bigger opening or you end up with a bit of the edge popping out in the opening. A problem Spyderco encountered with the model Tropen and got really bashed for.

I also noted that the "fidget factor" is sky high with this knife for those who like to use their knife as a yoyo or worry beads.


To Carry


If I put it like this: A weight of only 3.3 oz, about half an inch thick, vaulted polished carbon fiber scales, unusually slim for being a Spyderco - 1,3 inches at the thickest part and topped with a wire clip. What do you think the conclusion will be? The answer is given, this knife is just excellent in the pocket. You can have different opinions about the appearance of Spyderco's wire clip but hardly about the function. And paired with a smooth polished surface that is also arched you've got a knife that is very easy to both pull and put away. Besides that, the clip is also holding the knife firm in place when in a pocket. 


The wire-clip does exactly what is supposed to do


Sure, there are Kwaiken-type models that are even more slender in profile but it should be noted that it is not over the hole this knife is the widest. The slim format together with the lack of a protruding flipper tab makes this a knife that doesn't demand much real estate in the pocket. That is except lengthwise, the knife measures 120 mm folded.


Very discreet carry with very little of the knife protruding


On this knife, Spyderco has avoided the deadly sin they have been criticized for on many models released about the same time as this. That is to let the lanyard hole decide where the clip can be placed. On this model, it is the other way around. The clip is placed where it is supposed to in order to fulfill its function. It can, by the way, be shifted from right to left side which makes for an ambidextrous knife. The clip is also angled in such a way that the knife tilts slightly towards the back of the pocket. That makes for an even more discreet carry.  


To Conclude


The superlatives have been numerous describing the Kapara right from the beginning. Not much negative critique can be found at all and if so it is concerning details, not the overall impression of the knife. The question that remains for me to answer is therefore whether I think it is as good as been said.

I'm afraid I will be a bit boring and join the chorus of praise and tell you that it is EXACTLY that good. Given some prerequisites, I might add. One is that you actually know what you're buying. Despite all this knife is not a knife for everybody, it is too specific for that. The hole is something I know deters some. Then the handle is a tad too slender to really work with all hands or rather for all type of tasks.


A Kapara in a Swedish forest. perhaps not the natural habitat for Aussie spiders but it thrives there as well


I chose "a true Spyderco" as a subheading and the reason to why can be found in the "form follows function" approach. One gets the impression that Spyderco and Phillips share some basic ideas about how to construct a good knife. First, you figure out which blade is the most suitable for the tasks in mind and then how to create a handle that best suites that blade. And only then do you care about the aesthetics.

Some efforts have been made to make it look good as well with the use of exclusive carbon fiber and brighten things with a red backspacer. Even if some reacted to the fact that this version is not as bright red as the original. The back spacer is by the way semi-transluscent. All in all, I think that the looks are there too. In my eyes, the Kapara is very elegant with its slender figure and seductive glittering carbon fiber. 


Spyderco Kapara, a real home run. Good looking, light and an efficient cutting tool


Besides that, it can be said that Kapara is light for its size since it weighs in under 3.5 oz despite offering over 3.5 inches of blade. But above all, the knife is well balanced. It is a quality I generally value above absolute weight in a knife. It greatly effects how it feels and behaves in hand.

A side note about calling this knife a "folding kitchen knife". Kapara can be used as a kitchen knife but don't confuse it for being a true small chefs knife. Spyderco made that mistake with the Slysz-designed "Spyderchef" when they named that knife. It is not what they are but if anything they should be compared with a small paring knife or a petty and nothing else. But for being a folding knife the Kapara is very good at that.

The build quality is up there among the best Spyderco has to offer. It places it in the same category as other Taichung produced knives such as the Hungarian and Sage 2 just to name a few. The materials don't make a fool of themselves either.

This is a knife both for the Spyderco enthusiast that is looking for a true "Spyder feeling" and the one searching for a really competent folding knife that works for almost anything EDC-related besides prying and such. That is, exactly what the originator Alistair Phillips had in mind when he created the original.

I can also imagine that the looks even can appeal to the non-Spyderco-fans with its slender elegance, restrained hump, and the carbon fiber handle. The Kapara is not only an excellent EDC-knife but good looking too!



Spydercos product page


Specification:

Length overall: 8.27"
Length folded: 4.69"
Weight: 3.3oz
Blade Length: 3.58"
Blade thickness: 0.118"
Blade Steel: Crucible CPM S30V
Handle: Carbon fiber on a steel frame
Lock: Compression

Made by: Spyderco, produced in Taichung, Taiwan



/ J - Spyderfied

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

fredag 24 maj 2019

Fredags-EDC XXXIX När bra är riktigt bra

Ibland blir man positivt överraskad. I det här fallet handlar om det ett par stycken knivar som lyckligtvis behagade ramla in ungefär samtidigt under veckan som varit. En av dem är den översta i den här bilden som dök upp för någon dag sedan. Bortser man från dem är livet en öppen kloak som bäst lämnas därhän. 

Annars är alla tre de här knivarna riktiga höjdare var och en på sitt sätt. De är inte lika på och konkurrear inte på så vis. Men de har utöver någon liten svaghet sina påtagliga styrkor. 

"When good is really good"

Kniven är en Emersondesignad Kershaw. Den ingår i deras "Launch"-serie vilket innebär att det är en fjäderdriven kniv och den här modellen är nummer fem i serien. Jag har under längre tid velat ha en av det enkla skälet att den såg ut att ha ett väldigt väl designat "choil" (eller snarare finger groove om vi skall använda rätt ord). Låter det fanatiskt? Måhända men vad det brukar innebära är mycket god ergonomi.  

Och det är vad jag tror att den här kniven har. Notera att jag säger tror för jag vet inte än! Jag har nämligen inte använt den tillräckligt mycket eller länge för att kunna uttala mig om hur den känns att arbeta med. Vad jag kan säga att den känns fantastisk i hand!

Alldeles för många recensenter, särskilt på YouTube blandar ihop de två begreppen i mitt tycke. Ergonomi handlar om rätt mycket mer än om att se om handtaget passar just din hand och se om det finns vassa utstickande hörn. Även om tillräckligt många bortser från det också. 

/ J - gräver där han står


torsdag 23 maj 2019

Crossover

De här bilderna illustrerar en liten "crossover" mellan mina bloggar och väckte stort intresse på Instagram. Därför kan jag inte låta bli att dela med mig av dem även här! Det handlar om en annan typ av beredskap än säg den som "preppers" ägnar sig åt. 



Förberedd!?


Jag har beslutat kombinera två av mina största intressen i syfte att överleva. Det efter att tre "nästanincidenter" dök upp på sista landsvägsrundan. "Nästan" såtillvida att om det inte varit för viss rutin, någorlunda reflexer och bra bromsar så hade jag minsann haft annat stoff att skriva om!

Velociped utrustad för den nya tiden trafikklimat

Därför ämnar jag se till att jag åtminstone orsakar en punktering på nästa groteska vita Volvo SUV som kör på och kanske över mig. 

... med tillhörande hjälm. 


Även motorhuvuen kan behöva några extra repor om man hamnar där. Det har ju hänt mig förut. Alternativt kan huvudbonaden användas för att stångas med om man behöver umgås med föraren. OM det nu mot förmodan finns en sådan förstås. Får man tro många tidningstexter så är bilar förarlösa. Ni vet det vanliga "bil krockade med cyklist". Senast jag läste en sådan var igår. 

Nu känner jag mig redo för en sväng i trafiken. 


/ J - armed and dangerous


(VARNING! Texten kan innehålla spår av ironi)

måndag 20 maj 2019

Bytt är bytt och kommer aldrig igen

Det här är upplösningen på bytesäventyret jag skrev om sist. Idag anlände så äntligen kniven efter att på sedvanligt vis suttit fast i tullen i tre veckor. Ingen skugga skall falla över mannen som skickade kniven. Hade gjorde minsann vad han kunde för att få fram den i tid. 

Men det är intressant det där. Jag känner inte till vilka rutiner svenska tullen följer nuförtiden. Men en stilla undran vore om de inte bara kunde gå efter vad som står i dokumentationen, röntga paketet så att det inte innhåller något annat och därefter skicka det vidare, skyndsamt. Jag har en vän som råkat mer illa ut än jag. Hans försändelse sitter fast sedan någon månad för att de fått för sig att kniven i det fallet är en customkniv eller något. Det är en Spyderco och de hävdade ett tag att den kostar 1500$! Mig veterligen är den dyraste Spydercon som tillverkats den nya Paysan och den kostar väl ungefär en tredjedel av det. Hur som haver i det fallet var det något med en decimal som spökade. Men det är ett gott exempel bland väldigt många att den "nya" posten fungerar ungefär lika bra som vilket underutvecklat land som helst. Även om just det ordet är obsolet. Men ni förstår kanske vad jag menar? 

Den dök så småningom upp, kniven från Kina som färdats via Hawaii

En snabb "unboxing" eller paketöppning som vi säger på svenska avslöjar det här. En like brun och oansenlig (trist) låda som vanligt. Men nu är jag ingen större anhängare av att knivtillverkare slösar pengar på avancerade förpackningar så det gör mig inget. Det är trots allt en kostnad som bakas in i totalpriset. Ett stående tips till märket ifråga är att de åtminstone kunde märka lådorna med modell eller en beteckning. Fast fördelen för mig som köpare är att man kan stoppa kniven i vilket jäkla låda som helst utan att göra fel.

Vanlig låda men ovanligt väl inslagen


Märket är som ni ser Two Sun vilket blivit något av en stapelvara hos mig när det gäller en viss typ av knivar. De erbjuder fortfarande väldigt mycket för pengarna även om priserna stadigt klättrar i takt med att de blir allt mer kända. Undertecknad får väl sägas ha en liten del i den utvecklingen i och med att de frekvent förekommer på mitt Instagramkonto. Så i det fallet kanske jag får skylla mig själv. 

Two Sun TS81


Det här exemplaret med nr TS81 är designat av en herr Wong eller den som gömmer sig bakom namnet "Wong Design". Tidigare har jag mest haft knivar av Night Morning Design och någon av Tepe. Med andra ord är det den första av det slaget för mig. 

Det som fick mig att nappa var faktiskt sidorna av ben som är försänkta i handtaget. Inte bara på presentationssidan utan på båda kan tilläggas. Det gav ett i mina ögon mer intressant utseende. Tämligen sober och svepande i linjespelet var annars intrycket på distans. 

Jag är alltmer anhängare av knivar vars låssidor är någorlunda lika presentationsidan


Ett första intryck är att den här kniven ligger väl i kvalitetsnivå med övriga knivar från Two Sun. Du får mer än godkända material och en gedigen konstruktion. De är i de flesta fall (utom de riktigt gamla modellerna) sunt utformade och välbyggda. Inte mycket att anmärka på i negativ bemärkelse alls. 
Sen om utseendet passar alla är en annan fast egentligen enkel fråga. Det gör det inte! Vilket i det här fallet är bra eftersom det gör att de inte är helt neutrala, läs tråkiga! 


/ J - paketöppnaren

fredag 17 maj 2019

Ska vi byta grejer med varann'?

- en historia om bristande rutin och tidsskillnad


Det finns de som är mer erfarna än jag när det kommer till såväl att sälja knivar som att byta dem. Särskilt gäller det senare. Det är transaktioner jag endast utfört vid två tillfällen tidigare. För all del har de gått bra, åtmistone sett från min horistont och jag har inte hört några vilda klagomål från den andra sidan heller så jag får förmoda att känslan var ömsesidig.  

Men internationellt har jag inte skickat något förut. Det här var första gången och det blev en tudelad upplevelse kan jag säga.   

Upprinnelsen stod som så mycket annat att finna på Instagram. Där blir jag tämligen frekvent kontaktat av personer som vill köpa, byta eller sälja något. Den här gången en synnerligen sympatisk herre från soliga Hawaii. Han visade sig inte ha fått nog av sol trots geografin utan ha ett stort intresse för märket Two Sun och innehar ett större antal dylika och har tydligen hanterat fler än så. Hur som haver saknade han en modell som jag råkade äga. Det är ju så med dem att de raskt marscherar vidare till nya modeller varpå de gamla antingen utgår eller görs i oregelbunda batchar.


Kniven som lockade till byte, Two Sun TS45 Phalanx


Modellen som saknades var en TS45 Phalanx. En kniv jag förvisso tycker om då det var den första riktiga kvalitetskniven jag köpte från Two Sun. Men jag använder den mindre än jag borde och i potten lades en betydligt dyrare kniv. Till saken hör att jag köpte de flesta av mina TS-knivar innan de var kända och i det här fallet hade jag betalt runt 340 kr. 


Det som erbjöds i byte, TS81


Dessutom var kniven som erbjöds ny och oanvänd då mannen ifråga tydligen har för vana att köpa dubletter av knivar han uppskattar. Det har jag inte råd med men erbjudandet lockade, särskilt som min var begagnad. 

Sagt och gjort, skick beskrevs, bilder utbyttes och jag försökte vara så noggrann och ärlig som möjligt. Blad i D2 gör att det fanns några mikro-fläckar om man granskade det noga. Men det beslöts snabbt om transaktion. 


Pronto-paket, det gick fort att få iväg det


Vad jag inte kunde ana var hur samvetsgrann och framförallt snabb min nya amerikanske byteskompis var. Han hade inte heller genomfört någon dylik transaktion tidigare och var mån om att göra rätt för sig även han. Vi rådgjorde med varanda lite kring hur paketen skulle märkas för att inte vare sig luras eller fastna i tullen. Det är inte kontraband vi talar om utan helt legala fickknivar. 

Men det är här tidsskillnaden kommer in. Det var en fredagkväll det här så att skicka paket för min del hade blivit lite sent. Men inte för honom. Vips hade han både hunnit skriva ut tulldeklarationsblankett, försegla kuvert, hunnit till posten - om de nu fortfarande har sådana på Hawaii samt skickat försändelsen. 

Och se där uppstod problemet. I sin iver att göra rätt för sig märkte han försändelsen "pocket knife" och värdet "75$". Det hann inte jag se förrän det var sent. Själv skrev jag detsamma fast värde "20$" istället. Mest för att det skulle stå en summa på blanketten. Oärligt, nej inte direkt då det var ett byte och värdet på en begagnad produkt är precis vad någon behagar betala för den. 

Efter mindre än en vecka hade den lyckliga personen på Hawaii min före detta kniv i sin hand. Men tyvärr var det inte ömsesidigt. Min dröjde och dröjde lite till varpå jag började ana ugglor i mossen. 

Jodå, precis som vanligt satt paketet fast i tullen och det drog därför ut på tiden. Tullens papperskvarnar mal långsamt som bekant. Sen fick jag den sedvanliga trista avin. Jodå de ville ha både tullavgift och moms på varans värde. Detta trots att det var ett byte och jag inte betalt vare sig en dollar en krona för kniven. Men det gick inte att svära sig fri från informationen i det finstilta som medföljde.

Det visar sig att gränsen för momsfritt vid byte går vid 500 riksdaler. Så go' vänner håll er under den summan om ni byter prylar med någon utanför EUs gränser. Hur det fungerar med Finland vet jag ej. 

Men det visste ni säkert allihopa redan. Det är bara jag som är nybörjare.


/ J - Novis