Ny kniv - CRKT Pilar IV

Den stora frågan är om succén kommer att fortsätta? De första intrycken ger vid handen att det finns stora chanser till det. Det jag talar om är den "sannsaga" som är CRKT Pilar. De var inte först med att försöka krama ut det mesta ur en specifk modell genom att låta den yngla av sig men de har gjort det mycket bra. 

Det började med en båt. Elller snarare en kniv döpt efter Hemingways fiskebåt signerad den danske virtuosen Jesper Voxnaes. I begynnelsen var en tämligen liten kniv helt i stål försedd med frame lock och ett tumhål i bladet. Stålet var som vanligt hos CRKT, 8Cr13MoV. Knivköpare i allmänhet och älskare av Voxnaes i synnerhet uppskattade den lille gynnaren men ville ha mer. Mer som i större! Och ja, gärna med ett annat stål i bladet. 

Ur den önskan föddes Pilar II. Den var större, fortfarande helt i stål med samma frame lock och enkla stål. Dock hade öppningshålet i bladet kompletterats med en flipper. Formatet gjorde att den kallades "Pilarge" trots att bladlängden endast ökats med ca 7 mm. Lite senare kompletterandes på allmän begäran med en version med en sida i G10 samt D2-stål. Det som är exklusivt hos CRKT är standard hos de flesta andra märken kan konstateras. 

Den följdes upp av Pilar III. G10-sidan hade nu permanentats liksom det större formatet. Eller rättare sagt hade bladet ökat ytterligare i längd från 6,7 till 7,5 cm. På köpet hade bladet även blivit spetsigare. 

Något förvirrande finns den både i utförande med blad i 8Cr-stål och D2. 

CRKT Pilar IV

Nu skriver vi 2023 och det var dags för Pilar IV Det är samma koncept med några förbättringar. Bladformen har ändrats till en clip point, vilket möjligen kan diskuteras huruvida det är en förbättring eller ej eftersom det är bereonde av tycke och smak. Jag anser att det är ett kliv upp då jag rent generellt uppskattar en spets på mina EDC-knivar. Kniven har även blivt ytterligare en smula större. Bladet har nu sträckt på sig från strax över 7,5 cm till ståtliga 7,85 cm vilket ger en totallängd av 18,6 cm. Sedan är stålet enbart D2 och för att markera att det är en senare generation har den fått behålla sin back spacer i mässing.

En annan detalj som kom redan på förra versionen var kullagren som gör den här kniven extremt lättöppnad. Överlag ger allt detta en intressant kniv som jag ämnar recensera så snart det är möjligt. 

/ J - på jakt efter nyheter

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension QSP Hedgehog

 

-  där satt den!

Den här kniven från QSP kallad Hedgehog är inte deras första men väl andra försök att göra en slip joint om jag inte missminner mig. Och vilket lyckat försök det blev sedan. Är ni intresserade av hur bra en modern fällkniv av den här typen kan vara skall ni läsa vidare. Om ni inte är det kan ni ändå läsa vidare så ni vet vad ni missar!

QSP Hedgehog

Kategorin har kommit att kallas "modern traditionals" och även om de stora märkena till en början framstod som en smula tveksamma till fenomenet så har nu de flesta minst en kniv av den sorten i sitt utbud. På det viset är inte QSP några nydanare när de nu släppt sin Hedgehog. Men i gengäld gör de det hela mycket bra. Den första slip joint-kniven de släppte var Falcon som jag tidigare recenserat. Det är en duglig, välgjord och snygg kniv men på vissa parametrar får den se sig rejält slagen av Hedgehog. 

Kniven kan räknas in i kategorin "modern traditionals"

Twitterversion: Andra gången gillt, heter det inte men kunde göra då QSP Hedgehog är en fullträff vid andra försöket att fullända en slip joint

Blad

Det här knivbladet är en av de saker som gör det här till en modern tolkning av en klassisk knivtyp. Bladformen är nämligen inte helt renodlad. Någon kallade det för en wharncliffe, vilket jag inte alls håller med om. Snarare är det ett coping-blad som någon försett med en rudimentär spets. Oavsett vad man utgår från så hamnar man i att bladet är en "modifierad"-någonting. 

Bladet är en smula svårkategoriserat men erbuder en rak egg och en halv spets

Storleken på detta någonting uppgår till en längd av 73 mm med en höjd av 20 mm och en tjocklek på 3 mm. Det är inget stort blad med andra ord. 

För att matcha det är även märkningen liten och diskret. QSPs logga hittas i miniatyr på ricasson och på motstående sida kan ståltyp utläsas. Riktigt stiligt utfört. På det planet har det här märket utvecklats rejält. Finishen i övrigt är en högblank satin. En finish som är bra till det mest förutom att det är fingeravtrycksmagnet. 

Stålet som hittas i  den här kniven är svenskt i form av Sandvik 14C28N. Ett utmärkt val för en kniv i den här prisklassen. Särskilt när man som här valt att härda det något hårdare än vad som vanligen görs. Nu kan jag inte avgöra exakt vart i spannet 59-61 HRC den här kniven hamnar men den håller eggen tämligen väl så intrycket är att den kanske ligger i mitten. 

Det intrycket förstärks av hur kniven är slipad. Prototyperna och de knivar som recenserades tidigt på nätet var tydligen flatslipade. Det är inte produktionsversionen som ni ser här. Den är tämligen kraftigt skålslipad längs hela bladets höjd. Det ger ettt blad som mäter ca 0,4 mm bakom eggen. Det är riktigt bra. Särskilt som bladets godstjocklek är tre millimeter och övergången dit är hela två centimeter. Ni hör själva åt vilket håll det barkar när det gäller skäregenskaper. 

Den raka eggen är gjord av Sandvik 14C28N

Med det i bakhuvudet är det kanske inte konstigt att den här kniven skär så bra att man blir lycklig bara man tänker på det. Det är nämligen inte alls alla fällknivar man kan säga det om trots tillgången till alla moderna material. Trenden som numera inte ens är en trend med "tactical" som prefix dröjer sig kvar.  

Det märktes direkt ur lådan då det inte var några svårigheter att få håret på armarna att mer eller mindre ramla av. Inte heller att skära några snygga s-kurvor i papper var några problem. Småtest som indikerar vartåt det lutar. Sedan måste väl erkännas att stålet förvisso är tämligen hårt men det är ändå 14C28N vilket innebär att det inte håller skärpan hur länge som helst. Lite underhåll med strigel och bryne krävs. 

Produktionsversionerna av Hedgehog är skålslipade

Sedan dess har kniven fått erkänna färg genom användas frekvent. Inte bara av mig utan även av sambon som samtycket både till de egenskaperna och det genomsympatiska handtaget. 

Bladformen ger tillgång till en spets trots att kniven är försett med en rak egg. En detalj som är mycket uppskattad från min sida. Det underlättar förpackningsöppningar och gör att du kan peta naglarna eller pilla ut en speta med kniven också om andan faller på. 

Men i huvudsak skär man med den är kniven och den raka eggen med sin skålslipning biter i allt. Det spelar faktiskt inte så stor roll vad det är. Så länge det inte handlar om att bända eller sticka för hårt i saker är det här ett utmärkt blad. 

Handtag

Handtaget är lika välgjort som bladet och är nästa del som bidrar till att det här är en så bra kniv.  Möjligen kan det sägas vara något för litet för den med enorma händer men annars genomsympatiskt. Måtten är 95 mm x 13 mm x 20 mm sett till längd,bredd och höjd. 

Ett till synes enkelt men förträffligt handtag. I den här versionen i lyxig kolfiber

Det som gör det här till ett bra handtag är de små men väldigt väl utförda detaljerna. Till dem hör t ex den svagt krökta ryggen, att handtaget sväller en aning mot slutet och inte minst de välvda sidorna. 

Sidorna finns att få i ett par olika material varav det är är den lyxigare utgåvan vilket innebär "golden carbon fiber". Det är en kolfiber med någon komponent som gör att den i vissa ljus glittrar svagt i guldgult. Sedan har sidorna arbetats rejält. Förutom att de är rundade har de fått ett kraftigt mönster s k "Ansø pattern" som är estetiskt men även förbättrar fästet rejält. Därutöver har kniven ett "bolsterdel" mot framkanten till där ytan är slät. 

I slutet av handtaget hittas ett fånglinehål av enklare typ. Inte ett måste vad mig anbelangar men kanske mer välfunnet på den här kniven än många andra då en kniv som ofta ligger löst i fickan kanske behöver fiskas upp. 

Konstruktionen är typisk för en slip joint med en kraftig ryggfjäder och en stålram. En som på traditionellt vis inte är viktreducerad. Men det underlättar att hålla kniven ren på insidan så det är inget jag har invändningar emot. Möjligen då att det förskjuter balansen bakåt. Den återfinns för övrigt exakt där övergången från den släta till mönstrade delen av handtaget. 

Sidorna är skruvade på plats utanpå ramen med två stycken T6-skruvar utöver T8-pivotskruven. Den senare är på sedvanligt QSP-vis D-formad och endast skruvad från ett håll. På presentationssidan hittas istället deras triangellogotyp. Den som numera indikerar att kniven tillhör deras lite finare sortiment. 

Så långt storleken tillåter är det här ett riktigt bra handtag

Formen på handtaget är tämligen rak vid första anblick men ryggen har den där nästan perfekta krökningen som gör att den ligger bra i handen. På samma vis samverkar att det är bredare mot aktern till och mönstret till att skänka bättre fäste.

Den rättframma profilen gör att alla grepp verkligen fungerar och de rundade formerna formligen smälter in i handen. Inte minst märks det på den mjuka bakänden på handtaget. Och här går det inte att sticka under stol med att en del av den framgången består i avsaknaden av clip!

Öppning och lås

Eftersom hela poängen med Hedgehog är att det är en slip joint så öppnas kniven förstås bäst med två händer. Det finns förvisso även flipperknivar som saknar lås nuförtiden men då kan de knappast räknas till den här kategorin. Bladet har förvisso försetts med en nagelskåra lång nog att tangera en fuller/blodränna men den använder jag inte mycket. Som nagelbitare är jag inte mycket för den typen av finesser. Endera kan jag greppa bladet eller så är jag inte förtjust i kniven för att uttrycka det enkelt. 

När det kommer till slip joints så talar man om "walk and talk". Där walk är själva gången, hur bladet känns på väg in respektive ut. Här är den känslan i topp, det blir inte mycket  bättre. Mycket beroende på att det här är ett av de områden som kniven moderniserats. Istället för att låta bladet löpa direkt mot ramen som är vanligt på äldre tiders knivar* används på Hedgehog fosforbronsbussningar. 

I stängt läge kan inte ryggfjädern kännas alls och knappt urskiljas med blotta ögat

Nästa del av "walk and talk" handlar om ljudet kniven ger ifrån sig vilket är kopplat till kraften i ryggfjädern samt utformningen av bladbasen och eventuellt mittstopp. Första delen av rörelsen fram till halvvägsstoppet skulle jag sätta till ca 6,5 (av 10) och resten något lättare, ca 6. Det hade faktiskt varit att föredra om det varit tvärtom då det är den sista biten som avgör hur mycket ryggfjädern håller emot när kniven skall fällas ihop. Men Hedghog sköter fortfarande den uppgiften med den äran. 

Sedan finns ytterligare en finess i den här kniven som adderar till att den är en modern traditonal och det är den i ramen inbyggda stoppinnen för bladet. Äldre knivar har inte den finessen och är de inte extremt välbyggda finns ofta risken att eggen vid hopfällande slår emot insidan av handtaget, bultar eller ryggfjädern varpå eggen skadas. Det kan inte ske här. Stopppinnen möter bladet framför ricasson. Traditionalister gillar inte dylika påfund men de uppskattar å andra sidan sällan kinatillverkade knivar alls om man skall vara petig. Själv tycker jag att det är ett utmärkt tillägg!

I stängt läge finns en tendens till att man kan känna övergångarna mellan ryggfjäder och material och ännu lite mer i halvöppet läge. Men det är mest kameran som avslöjar

Dylika knivar stängs bäst med två händer. Men vill du göra det med en hand går det bra. Pressa bara med pekfingret hårt längst ut på bladet och låt bladet falla tillbaks till halvvägsstoppet. Vrid sedan kniven i hand för att avsluta stängningen med tummen. Var då noga med att hålla bort fingrarna från bladskåran. Hedgehog stänger med auktoritet den sista biten. 

Kvaliteten på en slip joint kan påvisas genom att studera hur ryggfjädern arbetar och ser ut i de olika positionerna. Här är det utmärkt. I stängt läge finns en extremt liten kant mellan ram och ryggfjäder. Den är svår att se men kan kännas om du drar en nagel över ryggen. I mellanposition gäller detsamma och i öppet läge är ryggen helt slät. Det går knappt att urskilja övergångarna med ögat och inte heller känna dem. Snyggt arbetat!

Att bära

Hedgehog är inte en särskilt tung kniv trots att ramen inte är lättad. Orsaken är förstås främst att den är liten men även att kolfibern i handtaget är mycket lätt. Det ger en totalvikt på strax över åttio gram. Sedan är sidorna rundade som sagt och detsamma kan sägas om övriga delar av kniven. Den vassa kanten på ovansidan på bladet är i princip helt dold och orsaker därmed inte heller några problem. Sammantaget gör det att det här en kniv som lätt försvinner i en ficka. Möjligen kan puristen invända att den är något tjockare än vad några traditionella knivar är. Men i gengäld har en del av dem flera blad och då gäller ändå inte den regeln. 

När inte Hedgehog bärs löst i fickan använder jag det här fodralet

Men det är löst i en ficka eller i ett fodral som kniven måste bäras. I enlighet med den traditionella delen av kniven har den nämligen inget clip. I det här fallet har jag inget emot det. Jag vet att det finns de som är närmast religiösa i sin inställning till clip men den gruppen tillhör inte jag. 

Jag alternerar mellan att bära den här kniven löst i en ficka på en t ex en hoodie eller i jackan alternativt i ett fodral från MKM som jag använder. Det har en kraftig magnet som gör att det går att fästa på insidan av en byxfickan. Ett umärkt fodral för övrigt. 

Sammanfattningsvis

För att åstadkomma en bra fällkniv i segmentet, "slip joints", finns det några grundkrav som måste uppfyllas. En är att ha ett blad som faktiskt skär riktigt bra. Det kanske alla fällknivar borde ha men så är  inte alltid fallet och här är det ett måste då du helst inte skall sticka eller bända med den här typen av knivar alls. Därefter krävs ett bra handtag lämpad för sagda uppgift för att kunna nyttja fördelen med den egenskapen. Därutöver behöver man en ryggfjäder som är stark nog för att användaren inte skall känna sig nervös när kniven används. För att påvisa byggkvalitet och bidra till den tryggheten behövs förutom bra passning i materialen rent generellt även en ryggfjäder som är väl inpassad. Sedan gör det förstås inget om kniven ser bra ut också!

Alla de här kraven uppfylls med råge av Hedgehog. Särskilt tydligt blir det vid just ryggfjädern då det  är lätt att det smyger sig in små glipor mellan den och ramen så att ljus skiner igenom om man granskar den noga. Det är inte fallet här. Inte ens om man håller upp kniven mot en ljuskälla. Det är således ett gediget bygge. Det gäller för övrigt alla andra områden också, inte minst övergångar mellan material, känsla i kniven och fabriksegg. 

Sedan måste tillstås att den ser bra ut. Utöver ovan nämnda finns fler mer detaljerade kriterier som adderar till epitetet "modern traditional". 

"Better knife, better Life" är QSPs slogan och det kanske ligger något in den?

En kniv som Hedgehog skiljer sig från äldre tiders slip joints på ett par punkter, det rör områden som att 

• Materialen är moderna vilket innebär ett kompetent rostfritt stål och sidor i avancerad kolfiber
• Kniven har glidlager i fosforbrons
• Här hittas en stoppinne för att förhindra att bladet slår i insidan på handtaget
• Konstruktionen är skruvad vilket gör att kniven kan demonteras 
• Justerbar pivotskruv möjliggör att glapp kan åtgärdas och gången trimmas

Den traditionella delen innebär i sin tur att 

• kniven saknar lås
• inte har försetts med clip 
• har en bladform som drar åt det traditionella hållet

Sedan är det bara för dig att fundera på om det sistnämnda punkterna är en fördel eller en nackdel. Det skänker nämligen även enkelhet till kniven samt gör den något mer socialt acceptabel. Utseendet är ickeaggressivt och tvåhandsöppningen signalerar "fickkniv" och inte "vapen" i allmänhetens ögon. 

QSP Hedgehog är helt klart en utmärkt kandidat för den som söker en slip joint för EDC-bruk

Det skall erkännas att den här kniven på idéstadiet kämpade lite i motvind då jag egentligen inte gillar den här bladformen. Trots det ville jag ge den en chans. När det sedan görs så här bra är det bara att ge upp och erkänna sig besegrad. Man kommer långt med charm, ett utmärkt ergonomiskt handtag och ett blad som skär som en laser. Särskilt som materialen är väl välda och priset överkomligt. Priserna varierar från ca 550 till 800 kr beroende på utförande och inköpsställe. 

Med tanke på resultatet av den här satsningen från QSP kan jag inget annat göra än att rekommendera den här kniven. 

QSP Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 168 mm

Längd hopfälld: 95 mm

Vikt: 81g

Bladlängd: 73 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61

Handtag: "golden" kolfiber

Lås: inget, slip joint

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - klurar på om lås egentligen behövs?

* Men även knivar som Victorinox nyttjar den konstruktionen. Det är inte fel att tillverka knivar på det viset men gången blir sällan lika mjuk som med lager i någon form.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Review Brisa Kwaiken 90

  

- When Finland meets Japan

When the Brisa Kwaiken 90 was first presented here on the blog, I wrote that it is a knife I should not appreciate. It still applies. But just as clearly, what at first was only aloofly charming has grown into a strong liking. Part of that may be related to the fact that I have a lot of knives and like something that stands out from the crowd.

Brisa Kwaiken 90

The Kwaiken 90 is a knife that is in many ways an odd creation. Or really only on one but very significant level and that is that it is a combination of a traditional Scandinavian knife and Japanese aesthetics. It's not the most common combination!

"Kwaiken" or as it can also be transcribed from Japanese "kaiken" is a fairly traditional type of knife characterized by what in English is called "swayback". This means that the entire back side of the knife is made up of a concave line. It thus bends in the "wrong" direction compared to most others, albeit rather weakly in this case.

The aesthetics are then crowned with a tanto tip and two pieces of Micarta that make up the handle. That's all. As I wrote in the presentation, these features should have disqualified the knife in my eyes but they didn't and I intend to explain why.

Kwaiken, a mix of Finnish and Japanese aesthetics

Blade

The blade shape and especially the tip are the very point of this knife. It's like everyone can see a "tanto". A word that is unfortunately somewhat misunderstood. Actually, it just means knife/dagger and has nothing to do with the shape of the tip. A "Japanese" tanto is more often softer in shape and this has come to be called an "American tanto" which is actually incorrect as well. This angular variant with a second point where the edges meet was popularized by the Cold Steel brand but they were by no means the ones who invented it. This type of tip is also found on older Japanese knives and swords from time to time.

But we can agree that this is what is commonly referred to as a tanto these days. In addition, a very pronounced one. It is underlined by a thickness of the blade of a whopping 4 mm. Namely, it must be set in relation to a blade length of 90 mm. The height is 22 mm.

At your service, 90 mm Scandinavian ground M390 steel

What makes the form drastic is the grind itself. As it is a genuine Scandi, which means a low saber grind with only one edge, the transition to the point is very distinct.

It is also very well made. It is a must with this type of edge as the smallest mistake is very visible. But it gives a factory edge that is really good.

Something else that is good is the labeling. Brisa's logo along with "M390" is found on one side of the blade. It is otherwise completely sterile. It also means that the finish of the blade, which is a glossy satin, is clearly visible. As I said, the steel is M390, which is a very exclusive knife steel, although it is usually found in folding knives. The reason may be that it certainly takes an extreme sharpness and holds it very well, but in order to do so it must be hardened quite high on the Rockwell scale, so it is not as impact resistant as some other steels. In other words, it is not something you find in knives intended for chopping. But with a nine-centimeter blade, this does not apply to this knife. Another good feature is that it is fairly resistant to rust.

And not terribly to sharpen, but it is a hard material and takes time. Resharpening this knife will not be fun, I suspect. Trying to maintain a consistent "scandi grind" from four millimeters thick stock with this steel becomes a challenge. Therefore, I strongly recommend not letting the knife become completely dull but maintaining the edge frequently.

The blade is 4 mm thick and has a very strong tip

For me, this is primarily an "EDC" knife or an everyday, general-purpose knife. But given the blade's geometry, it's no wonder it excels in some areas and is, to put it mildly, not the best in others.

More concretely, it means that the pronounced edge behaves exactly as well as such things usually do. If you approach everyday tasks such as killing cardboard or threatening tape to life, it is excellent. The same applies to cutting things where you don't need deep, slicing cuts such as cutting tamp and rope or cable ties and the like. After all, the edge is very sharp. The same is noticeable if you cut into an onion or pepper. It goes relatively well under the circumstances. Again, it is work where the edge is in focus. But if you try to approach apples or carrots, for instance, you have a rather expensive wedge in your hand. The Kwaiken cracks fruit, it does not cut them. In addition, the secondary tip tends to cut into the underlay, in this case, the cutting board.

But in return, that is not what it is intended for. Instead, the absolute strength of the knife is found in cutting wood. The edge does not gnaw a little providently at the material, it literally bites large chunks out of it. It looks like an aggressive beaver on the move after carving for a while. This is a Scandinavian knife in disguise, believe nothing else. In addition, the tip can be used as a chisel if required. The Kwaiken 90 is thoroughly sympathetic in these situations. 

Handle

A handle doesn't get much simpler than this. The full tang has got two slabs of Micarta attached to it with two screws. The sides themselves are beveled a little towards the edges but are otherwise completely flat. The end and the front part of the handle mirror each other and of course follow the contours of the slightly curved back. Two T8 screws per side have been used to fasten the sides. 

The handle has a lanyard hole that accommodates a leather strap or paracord depending on which style you prefer.

The sides are screwed in place and can therefore both be dismantled and replaced if necessary

On Brisa's part, the tang itself has been allowed to rise half a millimeter or so above the rest of the handle. It's not something that's done by mistake as it's done consistently around the entire sides of the handle. For my part, I would have liked them to be completely smooth. It rounds off the handle slightly but not enough to make much of a difference. It may be worth pointing out that there are also no additional spacers, but the sides of the handle are close to the steel.

The material in this version is "Ivory-Micarta", a micarta that mimics the appearance of ivory. We will see how this one will look over time but I have other knives in similar materials and they are mostly white when new and then turn yellow over time, just like their predecessor. If you don't want to see that patina develop, the knife is also available in black/ebony Micarta.

The handle slabs are made of ivory micarta

Anyone who has handled a Finnish Puukko or other traditional Scandinavian knife will recognize the feel of this handle. Certainly somewhat more angular but basically just as functional. This means that any grip you can think of works with the Kwaiken 90. Both saber grips and hammer grips feel good. The latter is especially useful as the edge is drawn close to the handle and the Scandi-grind cuts well in e.g. wood.

The length is 98 mm if you measure from the rear tip to the front parts of the micarta slabs. The thickness of the handle is 12 mm and the height is 23 mm.

The Kwaiken 90 has a simple but well-functioning handle

The completely smooth sides with no recesses for fingers and similar grip-enhancing measures give you great freedom in how you choose to position your hand. But that freedom comes with a price, of course. You should only be a seasoned knife user. There are no finger guards or similar. I've read some posts that think it's problematic, but I personally consider it a non-problem. The user just needs to be careful, and you should always be careful with a sharp knife in your hand.

Sheath

The sheath that comes with the Brisa Kwaiken 90 is simple but well-sewn. The leather is good quality and so is the stitching.

This sheath is of the simplest type, which matches the design language of the knife and means that a piece of leather is folded around the knife and sewn along the end. The seam is then reinforced with two rivets, one at each end. It is also simple in that there is no inlay and you, therefore, have to be careful how you insert the knife so as not to cut it. The easiest way is to place the tip in the middle of the opening and then let the back of the blade slide against the leather. That way, no problems arise. Otherwise, you risk cutting your sheath.  

Simple construction and strong stitching. I don't use this belt loop often, I prefer to carry the knife loosely in a jacket pocket or bag

There is nothing holding the knife in the sheath except friction. However, it is sufficient to keep the knife from falling out unless you turn the case upside down and shake it hard, then you will drop the knife. This is not a "tactical sheath" but intended for less demanding use.

The sheath has a large but very simple sewn-on belt loop. It accommodates belts up to 70 mm wide. Because it is designed the way it is, the Kwaiken sits very high on a belt. This makes it difficult to use if, for example, you have a backpack with a belt. But I have to admit that I usually carry the knife loosely in a larger jacket pocket or lying in my bag. 

Conclusion

I probably don't think that the Brisa Kwaiken 90 is a knife "for everyone". By that I mean the design is a bit too purely specific for that. The hunter probably doesn't want it both because the handle is too angular but above all because the tip is, especially as there are two! The same thing would probably be said by those who feel like crafting or otherwise working with wood, even though this knife is very good if not perfect for that area. But it is actually possible to use it as an outdoor knife without it causing problems. But for the "hardcore" outdoor enthusiast, there are many other models that may be more suitable in Brisa's range. Angular tanto tips have their limitations.

The basic problem is that this is not the most practical of knife types. Or it depends on the meaning attached to that word. One of the basic ideas of a kaiken is actually that it should be a self-defense knife. A dagger/knife that at the time complemented swords and could be used by e.g. samurai as an absolute last resort or in spaces where it was too cramped to swing a sword.

With the Kwaiken 90, Brisa has thus renounced some practical aspects in favor of aesthetics and that is something I really appreciate. A statement that may need an explanation. By that, I just mean that our Finnish friends are experts in extremely robust and practical knives. Just look at the Nessmuk 125 that I previously reviewed or their successful Trapper model that comes in several designs alongside traditional puukkos and similar types of knives. Their entire catalog oozes tradition and utility knives a long way. Therefore, this is a breath of fresh air.

With the Kwaiken 90, Brisa has created a solid fixed-blade knife for EDC use

A review on Brisa's website, however, goes one step further and calls this an "expensive box opener" as the person concerned claims that the knife is completely unusable because it lacks finger protection. As a Swede who grew up with a Mora No 1 in my fist, I don't understand the argument at all. If you don't stab with a knife, there is no problem. And if you want to stick the tip into something, you put the handle inside your hand in this case and it still works fine. But of course, if you know that you want to chop the knife in metal in true "Forge in Fire" fashion, you should not buy this knife. But maybe it's obvious to most people?

The same if you know you don't appreciate patina. Ivory micarta is a material that ages and changes appearance over time. If you know that you don't like that feature, you should instead look at this knife with black Micarta. Or as a loose blade, as Brisa as usual offers that option also for those who want to put their own stamp on the knife.

However, the fact is that what the Kwaiken cuts most efficiently is wood, like a real Finnish Puukko

 should

What the Kwaiken boasts, however, is a knife with an appearance that is as unique as it is striking. It is also small enough to use as an "EDC knife" as long as you are not in an office environment, of course. It is also a very well-built but simply constructed knife with exclusive materials.

Specification:

Total Length: 85 mm
Blade Length: 90  mm
Blade Thickness: 4 mm
Steel: M390
Weight: 105 g 
Handle: Ivory Micarta
Sheath: Leather

Produced by Brisa Ltd, made in Finland


/ J - likes fusion

Ny kniv - CRKT Jake

Frågan är om Ken Onion gör samma kniv om och om igen? Följdfrågan är om huruvida det är av godo eller ej?

Anledningen till dessa spörsmål är den för 2023 nya CRKT Jake. En kniv som redan på pappret såg mycket intressant ut enligt mig. Inte minst för att den ser ut att bryta med några av CRKTs ovanor. Men det är att gå händelserna i förväg. 

Vad menade jag med "samma kniv"? Anledningen till den kommentaren hittas i att för den som hängt med i fällknivshistorien de sista tjugofem åren eller så känns linjerna troligen bekanta. Om inte kan den som har möjlighet jämföra den här nya modellen med Kershaw Blur som är en klassiker signerade den hawaiianska knivmakaren. När han sedan bytte och började formge knivar åt CRKT istället så var han ju tvungen att ta med sig den succén och den förvandlades till CRKT Shenanigan och senare Prowess. De följdes senare av Hi Jinx och nu sist Jake. 

CRKT Jake, ny för 2023

I ärlighetens namn är det inte samma kniv. De övergripande linjerna finns där men det här är ingalunda någon kopia. Men sedan var det aluminumhandtaget med sina infällda paneler, liner locken samt det breda drop point-bladet med sin kurviga framtoning som återkommer. Det är med andra ord en smula "tillbaks till rötterna" Ken Onion. Men skillnader finns förstås. 

Här talar vi om en flipperöppnad kniv utan assistans av en fjäder. Panelerna som hittas i sidorna är i det här fallet av mycket sträv och greppbefrämjande G10. De är för övrigt mycket snyggt infällda i handtaget. Det känns redan inledningsvis mycket bekvämt och det märks att Ken Onion kan det här med ergonomi. 

En annan positiv detalj är att CRKT äntligen börjat, förvisso med små steg men ändå, avlägsna sig från det ständiga användandet av 8Cr13MoV i princip alla modeller. I Jake hittas istället Sandvik 12C27. Förvisso inte det mest exklusiva stålet på marknaden men ändå. På samma vis har man skrotat dåliga plastbussningar i bladet och istället försett det med IKBS-kullager. Det kan behövas kan jag tillägga. Jag ämnar återkomma till varför. Den här kniven har även några små smolk i glädjebägaren som  jag redan sett. 

Men i stort är det en riktigt sympatisk bekantskap och snygg är den också! 

/ J - initialt begeistrad

#knivesandbikes #knivigtvarre

Dagens bild nr 267 "Yester-Leaves"

Det förra inlägget i "Dagens bild"-serien betitlades "Evergreen". Det här är måste i såfall bli dess motsats, "Yesterleaves". En bild från en om jag minns rätt mycket sympatisk skogspromenad förra hösten. Strax innan allt regn började. 

"Yesterleaves"

Kniven är inte ny men fortfarande en förträfflig EDC-kniv från Spyderco. Ja, den duger till mer än så faktiskt. Det är en mycket sympatisk design av Alistair Phillips från Australien kallad Kapara. Det enda jag inte är helt bekväm med är låset. Jag vet att många sjunger "compression locks" lov men jag sällar mig inte till hyllningskören. Med min fingerstorlek, som ingalunda är extrem, är det rätt fippligt att nypa tag i låsarmen för att sedan släppa låset. Den är inte intuitivt och det är vare sig lätt eller smidigt i mitt tycke. Det går men utrymmet, åtminstone på den här modellen, är för snålt tilltaget. Det var kritik jag framförde i min recension och det gäller fortsatt. 

Men det är inget som "förstör" kniven för mig och i övrigt är den riktigt bra, fast dyr. Det måste medges. 

/ J - generellt inte överförtjust i spindlar

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension Brisa Kwaiken 90

 

- När Finland möter Japan

När Brisa Kwaiken 90 först presenterades här på bloggen skrev jag att det är en kniv jag inte borde uppskatta. Det gäller fortfarande. Men lika tydligt är det som från början bara vara avigt charmigt växt till starkt gillande. En del av det kan hänga ihop med att jag har många knivar och gillar något som sticker ut från mängden. 

Brisa Kwaiken 90

Kwaiken 90 är en kniv som på många vis är en udda skapelse. Eller egentligen bara på ett men mycket betydelsefullt plan och det är att det är en kombination av en skandinavisk brukskniv av traditionellt snitt och japansk estetik. Det tillhör inte vanligheterna! 

"Kwaiken" eller som det också kan transkriberas från japanska "kaiken" är en tämligen traditionell knivtyp som utmärks av vad som på engelska kallas "swayback". Det innebär att hela ryggsidan av kniven utgörs av av en konkav linje. Den böjer sig således åt "fel" håll jämfört med de flesta andra om än tämligen svagt i det här fallet.  

Estetiken kröns sedan med en tantospets och två bitar Micarta som utgör handtaget. Det var det hela. Som jag skrev i presentationen borde de här egenskaperna ha diskvalificerat kniven i mina ögon men det gjorde det inte och jag ämnar förklara varför. 

Kwaiken, en mix av finländsk och japansk estetik

Blad

Bladformen och framförallt spetsen är själva poängen med den här kniven. Det är som alla kan se en "tanto". Ett ord som dessvärre är aningen missförstått. Egentligen betyder det bara kniv/dolk och har inget med formen på spetsen att göra. En "japansk" tanto är oftare mjukare i formen varpå det här har kommit att kallas en "amerikansk tanto" vilket egentligen är felaktigt det också. Den här kantiga varianten med en sekundärspets där eggarna möts populariserades av märket Cold Steel men det var ingalunda de som uppfann den. Även den här typen av spetsar hittas på äldre japanska knivar och svärd från stund till annan. 

Men vi kan enas om att det här är vad som vanligen refereras till som en tanto nuförtiden. Därtill en mycket uttalad sådan. Det understrycks av en tjocklek på bladet på hela 4 mm. Det skall nämligen ställas i relation till en bladlängd på 90 mm. Höjden uppgår till 22 mm. 

Till förfogande står 90 mm skandinaviskt slipat M390-stål

Det som gör formen drastisk är själva slipningen. I och med att det är en äkta skandinavisk slipning vilket innebär en låg sabelslipning med endast en egg blir övergången till spetsen mycket distinkt. 

Den är också mycket välgjord. Det är dessutom ett måste med den här typen av egg då minsta lilla misstag syns mycket väl. Men det ger en fabriksegg som är riktigt bra. 

Något annat som är bra är märkningen. Brisas logga jämte "M390" hittas på en sida av bladet. I övrigt är det helt sterilt. Det gör även att finishen på bladet som är en blank satin framträder väl. Stålet är som sagt M390 vilket är ett mycket exklusivt knivstål även om det oftast hittas i fällknivar. Orsaken kan vara att det förvisso tar en extrem skärpa och håller den mycket väl men för att göra det skall det härdas tämligen hårt varpå det inte blir lika slagtåligt som en del andra stål. Det är med andra ord inget du hittar i knivar avsedda för att hugga med. Men med nio centimeter blad gäller det inte den här kniven. En annan god egenskap är att det är tämligen rosttrögt. 

Och inte överjävligt att slipa men det är hårt och tar tid. Att slipa om den här kniven blir inte roligt misstänker jag. Att försöka bibehålla en konsekvent "scandigrind" från fyra millimeters tjocklek i det här stålet blir en utmaning. Därför rekommdenderar jag starkt att inte låta kniven bli helt slö utan underhålla eggen frekvent. 

Bladet är 4 mm tjockt och har en mycket stark spets

För mig är det här främst en "EDC-kniv" eller en vardagskniv för allmänt bruk. Men givet bladets geometri är det inte konstigt att den briljerar på vissa områden och är, försiktigt uttryckt, inte bäst på andra. 

Mer konkret innebär det att den utpräglade eggen uppträder exakt som bra sådana plägar göra. Närmar du dig vardagssysslor som att avliva kartong eller hota tejp till livet så är den utmärkt. Detsamma gäller att kapa saker där du inte behöver djupa genomgående skär som tamp och rep eller buntband och liknande. Eggen är trots allt mycket vass. Detsamma märks om man skär i en lök eller paprika. Det går efter omständigheterna relativt väl. Återigen är det uppgifter där eggen är i fokus. Men försöker du närma dig äpplen eller morötter har du en tämligen dyr kil i handen. Kwaiken spräcker frukt, den skär dem inte. Dessutom tenderar sekundärspetsen att skära ned i underlaget, i det här fallet skärbrädan. 

Men i gengäld är det inte det den är tänkt för. Istället hittas knivens absoluta styrka i att skära trä. Eggen gnager inte lite försynt på materialet den formligen biter stora bitar ur det. Det ser ut som en aggressiv bäver varig i farten när man täljt en stund. Det här är en förklädd skandinav, tro inget annat. Dessutom kan spetsen användas som en mejsel om så tarvas. Kwaiken 90 är genomsympatisk i de här situationerna. 

Handtag

Mycket enklare än så här blir inte ett handtag. Den genomgående tången har fått sig två sidor av Micarta som skruvats på plats. Själva sidorna är fasade lite lätt mot kanterna till men är i övrigt helt platta. Avslutet och framdelen på handtaget speglar varandra och följer förstås konturerna på den svagt svängda ryggen. Till att fästa sidorna har man använt sig av två T8 skruvar per sida. Handtaget har också försetts med ett fånglinehål som rymmer såväl en lädersnodd som en fallskärmslina beroende på vilken stil du föredrar. 

Sidorn är skruvade på plats och kan därför både demonteras och ersättas om så behövs

Man har från Brisas sida låtit själva tången höja sig någon halv millimeter eller så över resten av handtaget. Det är inget som är gjort av misstag då det är konsekvent utfört runt hela skollorna. För min del hade de gärna fått vara helt släta. Det rundar av handtaget något men inte tillräckligt för att göra någon större skillnad. Det kan vara värt att påpeka att det heller inte finns några ytterligare mellanlägg utan handtagssidorna ligger dikt an mot stålet. 

Materialet i det här utförandet är "Ivory-Micarta", en micarta som härmar hur elfenben uppträder. Vi får se hur den här kommer att se ut över tid men jag har andra knivar i liknande material och de är närmast vita när de är nya för att sedan gulna med tiden, precis som sin förlaga. Vill man inte se den utvecklingen finns kniven även i svart/ebenholts-Micarta. 

Sidorna är gjorda av elfenbens-Micarta

Alla som har hanterat en finsk Puukko eller annan traditionell skandinavisk kniv känner igen känslan i det här handtaget. Förvisso något kantigare men i grund och botten lika funktionellt. Det innebär att alla grepp du kan komma på fungerar med Kwaiken 90. Såväl sabelgrepp som hammargrepp känns bra. Det sistnämnda är extra användbart då eggen är dragen nära handtaget och den skandinaviska slipningen biter bra i t ex trä. 

Längden uppgår till 98 mm om man mäter från den bakre spetsen till de främsta delarna av skollorna. Tjockleken är 12 mm och höjden 23 mm. 

Kwaiken 90 har ett enkelt men väl fungerande handtag

De helt släta sidorna utan tillstymmelse till urtag för fingrar och liknande greppförstärkande åtgärder ger stor frihet i hur du väljer att placera din hand. Men den friheten kommer förstås med ett pris. Du bör bara van knivbrukare. Det finns inga fingerskydd eller liknande. Jag har läst något inlägg som tycker det är problematiskt men själv anser jag det vara ett ickeproblem. Användaren behöver bara vara aktsam och det skall man ändå vara med en vass kniv i handen. 

Fodral

Fodralet som följer med Brisa Kwaiken 90 är enkelt men välsytt. Lädret är god kvalitet och det är sömnaden också. 

Varianten av fodral är av enklaste slag vilket matchar knivens formspråk och innebär att en bit läder vikts runt kniven och sytts längs med änden. Sömmen är sedan förstärkt med två nitar, en i varje ände. Det är även enkelt såtillvida att det inte finns något ilägg i fodralet varpå du måste vara noga med hur du för in kniven för att inte skära sönder det. Enklast är att placera spetsen i mitten av öppningen för att sedan låta ryggsidan av bladet glida mot lädret. På så vis uppstår inga problem. 

Enkel konstruktion och kraftig söm. Bältesöglan använder jag inte ofta utan föredrar att bära kniven löst i en jackficka eller väska

Det finns inget som håller kvar kniven i fodralet förutom friktion. Den är dock tillräcklig för att kniven inte skall falla ur såvida du inte vänder fodralet upp och ned och skakar hårt, då kommer du att tappa kniven. Det här är inget "commandofodral" utan avsett för mindre krävande bruk. 

Fodralet har försett med en rejält stor men mycket enkel påsydd bälteshälla. Den rymmer bälten med ända upp till 70 mm bredd. Eftersom den är utformad som den är sitter Kwaiken mycket högt på ett bälte. Det gör den svår att använda om du exempelvis har en ryggsäck med avbärarbälte. Men jag måste erkänna att jag oftast bär kniven löst i en större jackficka eller liggande i min väska. 

Slutsats

Jag tror nog inte att Brisa Kwaiken 90 är en kniv "för alla". Med det avser jag att designen är lite för renodlat specifik för det. Jägaren vill nog inte ha den både för att handtaget är för kantigt men framförallt för att spetsen är det, särskilt som det finns två! Samma sak säger nog den som känner för att slöjda eller på annat vis jobba i trä även om den här kniven är mycket bra om än inte perfekt för det området. Men det går faktiskt använda den som friluftskniv utan att den ställer till problem. Men för "hardcore"-friluftsentusiasten finns många andra modeller som kanske är mer lämpade i Brisas utbud. Kantiga tantospetsar har sina begränsningar. 

Grundproblemet är nämligen att det här inte tillhör den mest praktiska av knivtyper. Eller det beror på vilken betydelse som läggs i det ordet. En av grundidéerna med en kaiken är faktiskt att det skall vara en självförsvarskniv. En dolk/kniv som på den tiden det begav sig kompletterade svärden och kunde användas av t ex samurajer som en absolut sista utväg eller i utrymmen där det var för trångt för att svinga ett svärd.

Med Kwaiken 90 har Brisa därmed gjort avkall på några praktiska aspekter till förmån för estetik och det är något jag verkligen uppskattar. Ett uttalande som måhända tarvar en förklaring. Med det menar jag bara att våra finska vänner är experter på synnerligen robusta och praktiska knivar. Se bara på Nessmuk 125 som jag tidigare recenserat eller deras framgångsrika modell Trapper som finns i flera utföranden vid sidan av traditionella puukkos och liknande typer av knivar. Hela deras katalog osar tradition och bruksknivar lång väg. Därför är det här en frisk fläkt. 

Med Kwaiken 90 har Brisa åstadkommit en stabil fastbladad kniv för EDC-bruk

En recension på Brisas hemsida går dock ett steg längre och kallar det här för en "expensive box opener" då vederbörande hävdar att kniven är helt oanvändbar för att den saknar fingerskydd. Som svensk och uppväxt med en Mora No 1 i näven förstår jag inte argumentet alls. Om du inte hugger med en kniv föreligger inga problem. Och om du vill sticka spetsen i något placerar du handtaget inuti handen i det här fallet och det går bra ändå. Men visst, vet du med dig att du vill hugga kniven i metall på sant "Forge in Fire"-vis skall du inte köpa den här kniven. Men det kanske är uppenbart för de flesta?

Detsamma om du vet med dig att du inte uppskattar patina. Elfbenbensmicarta är ett material som åldras och ändrar utseende över tid. Vet du med dig att du inte gillar den egenskapen skall du istället titta på den här kniven med utförande i svart Micarta. Eller som löst blad då Brisa som vanligt erbjuder det alternativet också för den som vill sätta sin egen prägel på kniven. 

Faktum är emellertid att det som Kwaiken skär effektivast i är trä, som en äkta Puukko

Vad Kwaiken däremot ståtar med är en kniv med ett lika unikt som slående utseende. Den är dessutom liten nog att använda som "EDC-kniv" så länge du inte befinner dig i kontorsmiljö förstås. Det är därtill en mycket välbyggd men enkelt konstruerad kniv i exklusiva material. 

Specifikation:

Totallängd: 85 mm
Bladlängd: 90  mm
Godstjocklek: 4 mm
Stål: M390
Vikt: 105 g 
Handtag: Elfenbens-Micarta
Fodral: Läder

Producerad av Brisa Ltd, tillverkad i Finland


/ J - gillar fusion