Knivrecension QSP Locust

-  kniven som gav blandade intryck

Dags för mig att presentera ytterligare en kniv från QSP. Ett märke som jag upptäckte av en slump och som snabbt blivit en favorit bland de kinesiska nykomlingarna på marknaden. De erbjuder en bra mix av material och kvalitet till överkomliga priser. Den här modellen är döpt till Locust. En närmare titt på handtaget avslöjar inspirationen bakom namnet. Det här är en stor och stadig kniv som erbjuder ett slankt wharncliffeblad och ett rymligt handtag. En EDC-kniv som ger mersmak. Men helt okomplicerat blev mitt först möte med den här modellen inte och om det ämnar jag förtälja. 

QSP 117-A Locust

Den här kniven får nog placeras i mittenfåran av QSPs växande utbud. Den tillhör inte de enklaste modellerna men heller inte toppsegmentet där framförallt bladstålen är ett snäpp mer exklusiva. I Locust bjuds annars på mer än dugliga material i kombination med ett funktionellt blad som kan öppnas på flera sätt. För att tillfredsställa olika smaker finns den i två färgställningar och båda kommer med anodiseade titanclip. Den här varianten har beteckningen "A" vilket innebär ett bruntonat handtag och ett clip som drar åt det guldaktiga hållet. Alternativ "B" har grått handtag och blått clip. 

En kniv med ett tämligen slående utseende

Twitterversion: QSP Locust, gräshoppan som först hoppade snett och därefter rakt in i knivsamlingen och stannade där! 

Blad

En av de saker som säljer den här kniven är bladformen. Om man är en anhängare av slanka lätt modifierade wharncliffeblad vill säga. Det som är modifierat i det här fallet är eggen som är svagt svängd istället för att vara helt rak vilket grundformen bjuder. Krökningen är för liten för att kallas buk men den finns där.

Annars kännetecknas bladet av att det är rätt stort då det mäter nästan en decimeter, närmare bestämt 98 mm på längden. Som sagt är det rätt slankt med en högsta höjd av tre centimer som dock raskt smalnar av till under två och en halv centimer framför knölen och vidare nedåt mot den distinkta spetsen. Grovleken på godset mätte jag till 3,5 mm.

Ett decimeterlångt lätt modifierat wharncliffe-blad till er tjänst

En annan slående detalj är förstås den tvåtonade finishen. Tonade är förresten en underdrift, bladet är faktiskt tvåfärgat med de flata delarna svarta och satin på slipfaserna. Om det kan man tycka lite olika och det gör jag. Det vill säga jag gillar kontrasten men samtidigt är jag inte heller förtjust i det svarta som kan se aningen billigt ut i mina ögon. Men därvidlag kan smaken skilja sig. Till dess försvar kan sägas att beläggningen inte verkar repas allt för lätt.

Stålet är VG10 och finishen markant tvåfärgad

Stålet i Locustbladet är japanskt VG10. Ett dugligt stål i mellanklassen som jag personligen uppskattar för att det i allmänhet är lättslipat smat tar en god egg. Särskilt bra är det i köksknivar där hårdheten i det ofta skräms upp till strax över 60HRC för att uppnå bästa resultat. I fällknivar hålls det ofta mjukare vilket gör att uthålligheten i eggen inte är den bästa. Vad QSP har för hårdhetsgrad i det här bladet vet jag faktiskt inte. Någonstans i mellanmjölksland, det vill säga 58-59 skulle jag gissa på med tanke på hur kniven känns att bryna och strigla.

Bladet är flatslipat till större delen av höjden och skuldran mellan övergången från slipyta till plan yta är så pass diffus att kniven uppträder som ett flatslipat blad. Spetsen är uttalad och bra.

I praktiskt bruk är Locust riktigt sympatisk. Spetsen gör det spetsar skall, det vill säga penetrerar bra. Den är heller inte så klen att den riskerar att gå av. Den nästan raka eggen ger mycket skär att arbeta med. Som vanligt kunde den varit tunnare bakom eggen men samtidigt känns den stark. Något som jag utnyttjat genom att sedvanligt ge mig på alldeles oskylda träklabbar. Och i trä är Locust bra för att ha den formen den har. Handtaget är brett nog för att ge stöd när man tar i lite och det gäller särskilt ytan kring lillfingret.

Följaktligen går mindre tuffa material som plast och kartong utmärkt att hantera. Överlag får kniven godkänt på det praktiska planet. 

Handtag

Locust har fått ett stort och rejält handtag. Det rymmer med lätthet min hand och lite till. Det innebär att även den med stora händer eller handskförsedda diton har tillräckligt med utrymme. Längden på greppytan är hela elva centimeter bakom flipperfenan/fingerskyddet och förstås mer på ovansidan. Bredden på 1,5 centimeter bidrar till att göra kniven bekväm i bruk med mer anlägggningsyta mot handen.

Konturerna är som synes tämligen tämligen enkla med en nästan rak rygg som viker av en smula nedåt mot slutet och en främre fördjupning för pekfingret samt en bakdel som sväller för att fylla handen bättre. Formen har förstärkts med ett mönster som också bidragit till namnet på kniven.

Mjuka former ger bekvämt grepp



Sidorna i Flax är välvda och kniven som synes öppen i ryggen

Liksom andra knivar jag hanterat från QSP är Locust välbyggd. Grunden är en stålram som lättats på båda sidor. De två sidorna är sedan skruvade från två håll in i formade distanser. Det ger ett handtag som är öppet i ryggen. Att man lättar ramar har förresten inte enbart med vikt att göra utan förbättrar även balansen och därmed handhavandet. Här återfinns balanspunkten strax bakom pivotskruven vid fördjupningen för pekfingret. Ramen är även rundad och polerad som sig bör. Inga grova spår efter maskinbearbetningen eller annat slarv.

Kniven var lätt att demontera och sätta ihop igen. Skruvarna är något snålt tilltagna med T6-storlek för clip och sidor samt T8 för pivotskruven men kvaliteten gör att inga problem har uppstått så här långt efter två isärtagningar.  

Ramen är kraftigt lättad vilket inte bara minskar vikten utan
förbättrar även balansen

Kniven har ett speciellt handtagsmaterial. Eller snarare har det ett unikt namn, Flax. Egentligen rör det sig om en variant av linnemicarta men eftersom micarta är ett skyddat namn så får andra tillverkare välja andra namn för liknande produkter. Men det uppträder och känns likadant. Det betyder mjukt och tilltalande mot handen och att det relativt snabbt byter temperatur vilket är en fördel i vårt klimat. Det upplevs inte lika kallt som metall till exempel. Sen har materialet porer, likt trä vilket gör att det åldras och får patina. Fukt från händer och omgivning gör att det mörknar och byter färg en smula med användning.

Ytan bidrar även med en del friktion även om det inte är i närheten av säg en grov G10. Men greppet har förstärkts med frästa vertikala spår. Mer friktion ges även av räfflorna på den rätt diskreta tumrampen.

Överlag kan sägas att jag gillar det här handtaget. Längden gör att det ligger bra i handen och i exempelvis sabelgrepp matchar därför fördjupningen som gjorts på ovansidan mot mjukdelarna i handen. På samma vis sticker det långa handtaget ut en smula när kniven fattas i hammargrepp vilket gör att bakänden på handtaget inte pressar mot handen när man jobbar med kniven. Till komforten bidar även att sidorna är välvda.

Handtaget är långt nog för att ge utrymme för alla händer

Möjligen trycker fingerskyddet får hårt mot pekfingret om man kryper riktigt långt fram på handtaget. Ett ganska vanligt problem på knivar som öppnas med en flipper. Men längden på handtaget gör att det går att justera greppet och därmed undvika problemet. 

Öppning och lås

Locust är främst en flipper-kniv vilket hajfenan på ryggen skvallrar om även om den är tämligen diskret. Diskret därför att den är liten och därtill svartmålad. Den kan användas för att fälla ut bladet både genom att trycka rakt nedåt (push button) eller att dra bakåt (light switch).

Går vi vidare i granskningen är det under den här rubriken som intrycken av den här kniven kan delas in i ett markant före och efter*.

Det här exemplaret led nämligen delvis av samma problem som förstautgåvan och det var för lite kraft i låsarmen vilket medförde ett par svagheter.

För det första var kniven inte världens kvickaste att öppna. Det blir konsekvensen av relativt mycket stål i det långa bladet, liten flipperfena och klent motstånd från "detentkulan". Det gjorde att det faktiskt gick att missa att fälla ut bladet om man inte var bestämd. Faktum är att motståndet var så pass svagt att kniven hade ytterligare ett öppningssätt. Det gick att snärta fram bladet med en knyck på handleden. Något som å andra sidan gick jäkligt kvickt. Locust blev något ofrivilligt en så kallad "gravity knife". Förutom ur ren säkerhetsaspekt kan det utgöra problem i vissa jurisdiktioner. Jag råkar veta att dylika är förbjuda i Australien till exempel.

Det positiva med det nedtonade motståndet från detentkulan var att kniven även med lätthet kunde öppnas stilla med tummen via hålet i bladet Det bör påpekas att motståndet för bladet inte var så klent att den riskerade att öppnas i fickan. Därför var jag aldrig rädd att skära mig på kniven.

Flipperfenan är diskret, både liten och svart

Låser gör kniven med en liner-lock i stål och i den återfanns svaghet nummer två som förstås är intimt förknippad med problem nummer ett. Den första generationen av den här kniven hade i några fall problem med att låsarmen tog alldeles för tidigt med risk för "lock slip" som följd. Problemet är delvis åtgärdat på version två men tyvärr inte helt löst. Låset tar, förvisso mer än tidigare men är fortfarande inte tillräckligt stabilt. En lättare smäll med handflatan på baksidan av bladet fick faktiskt bladet att stänga sig. Vi talar inte om "spine whacking" här, alltså att tortera kniven genom att kraftfullt slå på bladet från fel håll mot hårt underlag, utan att kniven gick att stänga utan att släppa låset. Fortfarande lock slip med andra ord och det var inte bra. 

Det något ökända låset efter justering

Vad gör man då åt det hela? I mitt fall var det en enkel tvåstegsraket. Först demonterade jag kniven, böjde till låsarmen för att öka kraften i den och skruvade därefter ihop kniven igen. Proceduren är inte så komplicerad tack vare att låsarmen är av stål och inte titan. Missar du och böjer för mycket alternativt inte tillräckligt kan du göra om det hela utan risk för haveri. För övrigt kan sägas att kniven var lätt att att plocka isär och sätta ihop.

Steg två var att kontakta tillverkaren och påtala bristerna. Mer om det vid senare tillfälle och inlägg här på bloggen. Jag kan dock avslöja att responsen var mycket god och det hela blev en positiv erfarenhet.

Men operationen löste lyckligtvis alla ovan nämnda problem för det aktuella exemplaret! Kniven öppnar nu mer distinkt på grund av det ökade motståndet från "detent-kulan". Den låser även stabilt och inte ens svagare "spine whack" får den att vandra det minsta numera. Låset känns plötsligt mycket tryggt och jag har inte erfarit några problem efter dissektionen.

De enda nackdelarna som kvarstår är att låset inte är det lättaste att släppa och att den är en aning tyngre att öppna med tummen efter justeringen. Utrymmet för att komma åt låsarmen är inte enormt stort. En fasning har gjorts på själva låsarmen men ingen fördjupning i handtaget för övrigt. Friktionen är inte stor och det ökade trycket från låsamen bjuder mer motstånd än tidigare.

Ja och så går den inte längre att snärta ut hur du än bär dig åt. Det är emellertid positivt. 

Att bära

Den här kniven är rätt stor i fickan. Skall man bära omkring en decimeter knivblad förpackat i ett någorlunda bekvämt handtag får man betala något i gengäld. I det här fallet heter den udda valutan "fickutrymme". Locust kräver sin plats helt enkelt och längst ned väntar en liten men bestämd fickterrorist i form av en hajfena. Det sistnämnda är momsen att betala för flipperknivar om man uttrycker det så. 

Clipet är snyggt och matchar kniven väl men...

Locust har ett snyggt titanclip som matchar handtaget i färgton. Versionen med grått handtag har fått blåanodiserat clip och här har det en champagnenyans. Båda fungerar dugligt. De är emellertid inga mästerverk. Den låga rampen gör att man får pressa lite för att få dem över tjockare tyg och utrymmet under är inte stort. Att dra kniven går smidigare tack vare en hel del att greppa om** och att flax inte är det strävaste materialet. 

...funktionen lämnar en del övrigt att önska. Utrymmet under
samt läppen är för snålt tilltagna

Det här clipet visar rätt mycket kniv när den vilar i fickan. Orsaken hittas i handtagets bestämda form i kombination med att clipet behöver fästas någonstans. På den här modellen har jag svårt att se att det kunnat lösas på annat vis. Av samma orsak har man från QSPs håll avstått från att förse den här kniven med fånglinehål vilket hade ställt till placeringen än mer så jag är tacksam för att man lät bli. 

Sammanfattningsvis

Det här blev kniven jag testade flera gånger. Först ut var ursprungsversionen som dessvärre led av de barnsjukdomar jag beskrivit. Förutom att låset tog för tidigt så var clipet inte heller helt fixerat utan rörde sig en smula i sidled. Det senare var dock åtgärdat på generation två av kniven. På den tog också låset bättre men problemen med att låsarmen gled under negativ belastning kvarstod. Så den andra testrundan hade sina problematiska områden den också. 

Locust gör sig bra som en större EDC-kniv

Sen tweakade jag kniven själv genom att böja till låsarmen i syfte att öka kraften hos detentkulan som återfinns där men framförallt för att göra låset säkrare. Operationen blev en succé. Nu kvarstår inga av de tidigare nämnda problemen. Från QSPs håll ser man allvarligt på saken och stoppade därför försäljningen av den här modellen och ytterligare en för en tid framåt. Jag har därför fullt förtroende för att de knivar som kommer ut i november kommer att vara fria från den här sortens problem. Särskilt som andra knivar från dem varit felfria på området. Det gäller knivar i så skilda prisklasser som Parrot och Mamba till exempel. Båda har utmärkta liner-lås. 

Det är bladformen som säljer Locust, en kniv för den som gillar slanka wharncliffe-blad

Vad kan då sägas om Locust i trimmat utförande? Jo att modellen är riktigt sympatisk. Själv föredrar jag av ett par skäl ett kraftigare blad hos en wharncliffe men det finns på andra modeller från QSP och det kommer jag därför att återkomma till. Jag har nämligen testat en sådan kniv också. Men för dem som gillar den här slankare formen är det här en klar kandidat värd att kika på.

Själva handhavandet är efter behandling mer än dugligt och till och med bra. Räfflor på flippern ger fäste och bladet öppnas med bra snärt för att vara så substantiellt som det ändå är. Och det är något man bör vara medveten om. Locust är en rätt stor kniv och därför inget för den som vill ha en liten fickkniv att skära äpple med. Mer en kniv för den som gillar att äta vattenmelon på lunchrasten.

På plussidan återfinns förutom att kniven har tämligen harmoniska linjer även att bladet är funktionellt. Den lätta svängda eggen skär faktiskt bättre mot plana ytor än helt raka eggar gör även om flippern förstås är i vägen. Den spetsiga formen är en klar tillgång även på det praktiska planet utöver att det ser bra ut. 

För kniven talar även ett handtag som inte bara är bekvämt utan även sticker ut en smula i mängden utseendemässigt. Kniven gör fog för sitt namn! Det är en gräshoppa och den hoppade in i samlingen för att stanna för ett tag.   

Specifikation:

Längd utfälld: 222 mm

Längd hopfälld: 124 mm

Vikt: 115 g

Bladlängd: 98 mm

Godstjocklek:3,5 mm

Bladstål: VG10

Handtag: FLAX (micarta-variant)

Lås: Linerlock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - hobbyentomologen

* Jag var i kontakt med företaget som omgående svarade att de stoppar försäljningen av den här modellen samt Pelican tills vidare och utkommer med en ny och förbättrad version under november månad.  

** Även om jag personligen hävdar att det är helt meningslöst med rätt teknik. Man behöver inte massa kniv som sticker ut för att kunna hala fram den. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre