onsdag 31 juli 2019

Knife Review QSP Songbird

-  the bird has landed

It is rather obvious that QSP is in full swing broadening their selection of knives. They added many models at different levels and also new types. For example, they have more fixed blades than previous and also a Karambit in the catalog. The materials are also more comprehensive than before. There are entry models like the previously reviewed Parrot. That knife offers a blade in 440C and a handle built on a steel frame with slabs of G10. Somewhat more advanced are models like the Piglet which comes with contoured G10 sides and 14C28N for blade steel and the Phoenix with the same handle materials but with a D2-blade on ball bearings. 

Even higher in the hierarchy, you find knives like the Mamba and the Locust. The blade steels are in both cases VG10 and they too run on bearings. The handles are made out of shaped carbon fiber and Flax (a sort of Micarta like material). Locust comes with details as 3D-milled titanium clip as well. 


And then we have today's knife that represents the currently most distinguished class from QSPThe model is, as you might have guessed from the title, called Songbird


QSP  QS115-A Songbird 


With this knife, QSP stepped up a notch both regarding blade steel, handle materials and attention to detail. Well, depending on your view on the subject titanium versus other materials that is.  

A very slender and elegant revelation


Twitter version: A bird in the hand is worth two in the bush. QSP Songbird has landed!


Blade


Songbird has a rather unusual blade type. If you just take a quick glance at a distance it might pass for a slender Wharncliffe. But the edge isn't straight, it curves slightly in the "wrong" direction which brings us closer to what is normally referred to as "hawkbills". That typology isn't' correct either since they are more reminiscent of a hook or as the name suggests, a beak of a bird. This is instead a Talon which also feels very suitable. The edge consists of a long sweeping negative curve that meets a back that also slops downward. That gives a rather distinct look and also a very effective tip. It can be said that the blade isn't an extreme example of the blade type but rather subtle say compared to a Spyderhawk.

The blade is quite sturdy for being this slim. The blade stock is the for QSP almost standardized 3,5 mm and the length is 97 mm. The blade measures only 25 mm at it's widest wich gives the slender profile. The finish is excellent for the ones who like their blades shiny. A nice and polished satin on the secondary edge meets a longitudinal satin on the flats which gives a two-tone effect.

QSP seems to have listened to what at least parts of the knife community think about excessive branding. The logo is greatly reduced and thus very discreet. On the opposite side, the blade is marked with blade steel. That too with very small text so all in all this blade is very clean. Something I think most can appreciate. 

Not the most common blade shape for an EDC-type of knife -  a Talon


As said earlier the choice of steel in this knife has been somewhat tuned and that means the tried and tested S35VN from American Crucible. Not the "latest", which I'm thankful for but very capable. You might say "if it is good enough for Chris Reeve, it's good enough for..." and fill in the blanks with whatever brand. However, it all comes down to what you do with said piece of metal and how the inherent properties of the steel are used. As far as I can tell QSP has managed quite well on that front too. 

The steel is the tried and tested CPM S35VN


The factory edge was quite well executed. The knife arrived bloody sharp, to be frank. As I use to say, all knives need to be sharpened sooner or later but I'm happy if I don't have to resharpen brand new knives. The way a factory edge is executed shows if a company gives a damned and how quality control is managed.

Once in hand, the Songbird is very likable. No immediate surprises, it behaves pretty much the way it looks and feels at first contact. The balance is almost completely neutral. The point of balance is found just behind the pivot and the knife, therefore, feels quick and lively in hand. The tip is found about the same height relative the handle as on a modified Wharncliffe. The tip is, by the way, needle-sharp without being too fragile. That makes Songbird suitable for miscellaneous penetrating cuts. But given the format and choice of handle materials, this is no knife for stabbing or prying.

What you can do on the other hand is cut things. The slightly curved edge bites really well especially when stuff is cut off. That goes especially well for rope and the like. But it works surprisingly well even at twigs and smaller branches even though this particular bird doesn't find its nest in the forest. 

Besides being a rope killer and cardboard killer the 
blade reminds me of a paring knife


One property this type of blades shares with the nowadays so popular Wharncliffe is that they, in the long run, tends to wear a bit uneven. The tendency is to cut with the outer most part of the edge. That becomes especially clear if you cut against flat surfaces such as stumps, cutting boards and the like. Truth be told I don't know how difficult it will be to resharpen this curved edge since I haven't done it yet. I suspect it will be like sharpening a recurve.

That it can pose a challenge can be understood since the person behind the original grind has had some minor problems. The height of the edge is even and the grind is symmetrical but the curvature flattens towards the tip.


Handle


The handle has also been "tuned" in terms of materials and in this case, it's metal, more specifically titanium. It has been given a blue/purple shimmering anodization. It's claimed to be blue but on this specimen, it varies depending on the light. To add some complexity and thereby visual interest, the titanium has been milled in a stepped pattern towards the end of the handle. A pattern that is, by the way, found on both sides. Hurray, a folding knife in titanium that lacks a distinctive front- and a backside!

Besides, the knife has been fitted with double-sided recessed carbon fiber inlays. The knives in this category are also equipped with a pivot screw head with a triangle pattern to distinguish them from the rest of the line. On the opposite side, a proper T8 is found for ease of maintenance. 

A handle in blue anodized titanium with double-sided carbon fiber inlays


The basic construction is simple and well-proven. Two sides in sturdy titanium have been attached with two screws beside the pivot. The sides are not weight relieved on the inside but they have instead milled pockets on the outside for the inlays. The panels are made out of carbon fiber as mentioned and the finish is just excellent. There are absolutely no gaps between the materials and the CF is of high quality without any voids and have a nice shine to them.

The knife has a partial backspacer. It too is made of titanium and has a gear pattern.

Overall the Songbird gives an impression of being very solid and well built. That is despite a weight of only 100 g. Weight is not the only important property for a folding knife. But as an example, in the summertime, I often carry a knife in the leg pockets of my shorts and then I don't want it to hit my leg while moving. So lighter is often better, at least for me. 


Two sturdy pieces of titanium connected via a gear patterned backspacer


The handle is long enough to accommodate even a larger hand. The shape creates a recess for the forefinger to rest in and the same goes for the other fingers. The grooves are not too deep so that they interfere with different grips and force your hand into certain positions. Therefore most standard grips work well, no matter hammer-, saber or reversed grips. The shape makes for a good hold, for lighter tasks I might add.

This is not a knife for heavier tasks but that is told already by the looks and the materials. If you grip the handle really hard it feels a bit too angular and as a whole, it is way too slippery for that purpose. Neither the titanium nor the carbon fiber gives any traction to speak of. The only thing that makes for a more secure grip is som light grooves on the blade spine and a diminutive finger guard.

But that is certainly not a problem. For lighter EDC-tasks and the various quick cuts that this knife may encounter in everyday life, the ergonomics are more than decent. No extra traction needed.


Opening and lock


One of the reasons I chose this model is actually the opening method. Personally, I have almost always preferred thumb studs or holes over flippers if the choice is given. That is especially true for recent times when the market is literally flooded by TFFs (Titanium Frame lock Flippers), which at least saturated my interest somewhat. Especially since that particular way of opening a knife comes with some disadvantages.

The thumb studs on Songbird are of a relatively simple type. One thing I like about them is that they are small which matches the overall slim profile of the knife. Besides that, they are also placed correctly. Both to get the blade out and not to be in the way of the cutting path. At least not more than necessary. Well done QSP! A surprisingly big amount of manufacturers miss this detail and places them halfway out on the blade. 

Thumb studs where they are supposed to be


One thing is not optimal though. That is the resistance from the detent ball. In this detail, you can notice the influence of the flipper-craze in the knife world. Some loud voices always call out for "stronger detents". At least this particular specimen of the Songbird demands a certain technique to open. Some force is needed to overcome the detent. Actually, so much that when I handed this knife to a friend who isn't perhaps as much of a knife nut that I am but still no beginner he couldn't open it at first!

Correct angle and some power are required. But when you succeed the action is splendid. The blade is as fast as any flipper out there. Unfortunately, that is at the expense of one of the biggest advantages with thumb studs. It is hard not to say almost impossible to open this knife in a slow and controlled manner if you feel like it. When the detent ball let go the blade comes flying out no matter what. After some breaking in the knife is a bit less hard to open.

One of the reasons behind the speedy opening is, of course, the ball bearings. That feature on folding knives can be discussed. But on a knife like this, not aiming towards the great outdoors I don't mind as much. Otherwise, I am an advocate for well-made bushings instead. 


A titanium frame lock with lock bar reinforcement


This knife has a modern frame lock plain and simple. That includes an overtravel stop, double in this case since the carbon fiber inlay overlaps the lock bar a bit like bolster locks do. It also incorporates a steel lock bar insert. In theory, it is replaceable but have you ever heard of any actually replacing one?

The function of the lock is without fault. There is no play in any direction and frankly, anything else would have been disappointing. I can't detect any slippage of the lock bar either while using the knife or after some light "spine whacking". By the way, is it "whacking" if it is done very gently? Any harder torture than that I refuse to expose EDC-knives to. It is a completely different story if you put words like "survival" or "bushcraft" in the name.

It is easy to disengage the lock. The lock bar itself has been chamfered nicely and there is a recess on the opposite side to facilitate easier access.



To Carry


What do we think about so-called sculpted titanium clips? In the beginning, I was most allergic to them for one specific reason. Many didn't work at all or very very poorly. They only served one purpose and that was as eye-candy but for the rest they were useless. From a purely functional standpoint, I still prefer a well-made spring clip. But advances have been made in this field as well and more and more manufacturers have learned to make ti-clip that actually works. This is a good example of such a clip. Despite being well in line with the knives overall theme with anodization and all it also works really well in a pocket. It keeps the knife in place, you can get it into a pocket and it's easy to pull the knife. Much of the explanation can be found in the choice of making the clip rather thin som it flexes the way it is supposed to. 

A sculpted titanium clip that actually works and that doesn't create a hot spot 


One important detail done right on this clip is the back end. It has been slanted and rounded off which prevents it from creating a hot spot. Too often sculpted clips are too thick in this area to obtain sufficient strength at the attachment point. That lump of metal usually eats away at your hand while using the knife. But not in this case.  


The anodization makes the knife very discreet if you are wearing blue jeans


The Songbird is no giant of a knife even if it's quite long. It measures about 12 centimeters in length and weighs in at around 100 grams which makes it rather unobtrusive in the pocket. The lack of flipper tab and the general lines makes for a slim profile and at the widest, this knife is 30 mm and the width of the handle is a meager 11 millimeters. 


Conclusion


How well does QSP succeed with the ambition of broadening the views and expanding their catalog? After testing several new models from them I think they are doing really good. In addition to this knife, I have experience from the previously reviewed Mamba. Within short there will also be reviews of the models "Piglet" and "Locust". 

With the model Songbird*, QSP has introduced the higher-end materials many companies nowadays start with like titanium and S35VN. The way I see it they made the right decision to start with a couple of solid offerings at a competitive price point and work their way up from there. Maybe, just maybe there is a risk of getting labeled as a budget brand if you do so. But unlike say CRKT that have done the same but for many years QSP has chosen another path. It still remains to be seen how successful the concept will be. They are rather new on the market and the competition is fierce nowadays. In this class of knives, you find offerings from brands like Artisan Cutlery, Bestech, Real Steel and Kizer to name a few. 

But both regarding materials and quality this knife is certainly a contender. 


Songbird comes with a sturdy presentation box and with a zipper pouch


As the saying goes "better a bird in the hand than two in the bush". That is definitely true in this case. In hand, this bird gets approved and more depending on the area of usage. To me, Songbird is a dedicated EDC-knife. Both materials and design aim that way.

This means that this knife is up for all the small chores you might encounter in your everyday life as long as that life isn't spent on construction sites or in the wilderness. A needle-sharp tip combined with an edge with a really good bite can handle most tasks. The blade shape is especially good at cutting off stuff, in particular things like zip ties, and rope. The tip is excellent at penetrating hard plastics, wrapping, and other modern materials. Also, cardboard of varying types is handled with ease. 


Sometimes you can find a Songbird in a forest despite all


Songbird is a strikingly well-built knife. The most important parts like the blade, handle and lock oozes quality. So besides the materials, the build quality is there. There are no obvious misses, the transitions between materials are extremely well made, the blade well sharpened and the lock behaves exemplary.

When it comes to execution I have very few objections. Perhaps the strong detent is one. I will try to fine-tune it myself. As is you can't slowly deploy the blade and that is something I would like to be able to. That is one of the big advantages with thumb stud openers I think.



All in all, Songbird offers a lot for your hard-earned money. You get a milled anodized titanium handle and backspacer with a sculpted clip to match, high-quality carbon fiber inlays on two sides, S35VN-blade, ceramic ball bearings, overtravel stop, and steel lock bar insert.

But the number one reason to get this knife is not the tech but the sleek look. This is a knife you buy because you like the long slightly curved blade. A very elegant shape with a little mean touch to it. It's around that the knife is built and that is the entire idea with the Songbird. A pocket knife for the gentleman but with a twist! If you don't like Bluebirds like this one it can also be had in Jackdaw-grey or Raven-black. 
Specification:

Length, Overall: 212 mm
Length, Folded: 117 mm
Weight: 100 g
Blade Length: 97 mm
Blade Thickness: 3,5 mm
Blade Steel: CPM S35VN
Handle: Titanium with carbon fiber inlays
Lock: Framelock with an over-travel stop

Produced by: QSP, made in China


/ J - bringing out my inner ornithologist

* And a couple of other models like Kylin och Puffer

tisdag 30 juli 2019

Knivrecension QSP Piglet

-  en modell att bygga vidare på

Den här kniven känns som en naturlig utveckling av QSPs mer budgetorienterade sortiment. Där hittar vi till exempel knivar som den tidigare recenserade Parrot. En kniv jag uppskattade för sin rättframhet men det är ingen tvekan om att den är gjord för att konkurrera med enklare knivar som t ex Ka-Bar Dozier och OKC RAT2. Dagens kniv  är enligt mitt förmenande ett naturligt kliv framåt och en mer avancerad kniv på sätt och vis. Kanske inte sett till material men väl till formgivning. 

QSP 112-A Piglet


Piglet är en kniv från en för mig okänd inhouse-designer hos QSP. Men vederbörande har lyckats över hövan. Det kan jag avslöja utan att gå händelserna i förväg alltför mycket. Vad vi har framför oss är, hur skall jag uttrycka det, en mycket sund kniv. Materialen är väl valda och arbetade för att skapa en prisvärd kniv med stor finess och potential. Uppenbarligen tycker QSP detsamma då kniven förutom i den här basversionen förekommer i en lyxutgåva med damascus-blad och handtag i Raffir Noble. I det utförandet tillhör den definitivt inte budgetsortimentet längre kan väl tilläggas. 

Better knife,  Better life hävdar de


"Twitterversion": QSP Piglet - Kulting med kapacitet 


Blad


Om alla enkla bladformers moder är den "raka" varianten så är fadern troligen "drop points". Det här är ett gott exempel på en sådan. Piglet erbjuder strax under åtta centimeter blad av den formen med en höjd av 2,6 centimter och en godstjocklek på strax över tre millimeter.

Ytfinishen är en satin rätt och slätt. Några extra element för att lyxa till det här bladet har inte lagts till på den här varianten och det behövs inte heller. Det som är snyggt är de välbalanserade proportionerna. De förstärks av den svepande övergången mellan slipfasen och ricasson som speglar bladets huvudsakliga form. Bladets övergripande linjer matchar dessutom handtaget på ett förtjänstfullt vis. 

Bladet är en renodlad drop point utan extra åthävor


Materialet, Sandvik 14C28N är ett av mina favoritstål bland rostfria så kallade "budgetstål". Jag sätter det uttrycket inom citationstecken då jag inte är helt förtjust i formuleringen eftersom det finns en fara i att slänga med sig dylika uttryck alltför lättvindigt*. Men rent prismässigt tillhör det inte de mer exklusiva stålyperna. Som jag ser det är det däremot ett mycket välbalanserat stål vad gäller förmåga att ta och hålla en egg kontra att inte rosta. En egenskap det delar med dyrare material som t ex CPM S30V och S35VN är att det är direkt framtaget för att specifikt användas som knivstål och inte för andra mer industriella skäruppgifter. Det gör att kunskapsbanken för hur man nyttjar det i de här sammanhangen är stor vilket ökar möjligheterna för knivproducenter att lyckas.

Fabrikseggen på det här exemplaret var duglig utan att vara extraordinär. Vass nog att raka hår men inte helt utan tryck. Sen har man bara nästan lyckats med det "sharpening notch" som finns. Den fördjupningen är inte stor nog för att sträcka sig helt utanför ricasson och plunge line varpå en en liten liten kälkbacke bildas. Ett par millimeter till och man hade varit hemma.

Piglet är annars tämligen tunn bakom eggen. Det underlättar när man skär i exempelvis tjockare kartong och andra material som inte flexar lika mycket som tunna papper. 


Flatslipat blad i  Sandvik 14C28N


Bladformen skvallrar om att det här är en allroundbetonad brukskniv. Liknande bladform kan hittas bland mången kompetent liten fastbladare också, tänk Fällkniven VM1 bara för att nämna någon. Formen är beprövad och effektiv till det mesta.

Det märks förstås när man arbetar med den här kniven. Ibland säger jag att knivar uppträder som de ser ut, det gäller sannerligen i det här fallet. Piglet är en kniv som fungerar i alla material och på alla de sätt man kan förvänta sig av en god liten fickkniv. Särskilt sympatiskt är att den även fungerar bra i trä och torrt virke. Det underlättar när man tar med kniven ut på camping och skogsäventyr.

Spetsen är mer ett precisionsverktyg än något att bända med. Flatslipningen gör att den inte är lika stark som exempelvis på en "skandinaviskt" slipad kniv. I gengäld får man här ett blad som fungerar väsentligt bättre till lite fältmatlagning och annat skärande som premieras av mindre brant skuldra på slipfasen. 


Handtag


Utseendemässigt slås man av det enda dekorelement den här kniven försetts med och det är att G10-sidorna är tvåfärgade. Kniven finns i den här beige/svarta utgåvan alternativt grön/svart för den som föredrar det. Ja och så den tidigare nämnda begränsade upplagan med Raffir Noble i skollorna.

Det andra som är påtagligt är de överlag rundade formerna. Det är även så kniven känns i handen, allmänt mjuk och rund. Som en liten kulting ser ut kanske?

Ergonomin är utmärkt på den här kniven. Vid sidan av svepande linjer uppnås det genom att alla kanter är fasade och mjuka. Men främst är det handtagets kraftigt välvda yta som är hemligheten bakom den goda komforten. G10 sidorna har nämligen formats rejält, något som inte är helt vanligt i den här prisklassen där raka sidor på handtag annars dominerar. Tid är pengar och varje moment som att bearbeta G10-sidorna kostar förstås en slant i form av produktionstid. 

Det väl formade handtaget har sidor i tvåfärgad G10


Knivens bas är en välgjord stålram såtillvida att den lättats och slipats enligt konstens alla regler. Den är sedan skruvad i två punkter utöver pivotskruven. Storleken på skruvhuvudena är de på en kniv i den här storleken tämligen standardiserade T6. Så här långt är min erfarenhet av QSPs kvalitet på skruvarna att de får godkänt. Men jag hade inte haft något emot en storlek större skallar. Skall man demontera knivar är det alltid bättre med något grövre dimensioner för att undvika att dra dem runda. Det gäller särskilt knivar som är ämnade att brukas. 

Ramen som höjer sig en smula över sidorna är mycket väl slipad och polerad.
De två distanserna har fått sig en duvning och är timglasformade


Bladet löper på bronsbussningar och ramen är som synes rejält lättad


Ramen höjer sig en aning över de utanpåliggande skollorna. Om det kan man tycka olika men det bidrar till den rundade formen på handtaget. Personligen har jag inget emot den lösningen men har hört att det finns de som tycker det är fult helt enkelt.

Komforten är som sagt god och de flesta grepp fungerar även om det främst är hammar- och sabelgrepp som premieras. Grepp i nypan blir exempelvis inte helt naturliga med tumknoppar ivägen. Något som förstås gäller fler knivar än den här.

Det något bredare handtaget gör att pressen mot såväl tumveck och lillfinger blir mindre. Särskilt då när man tar i lite med kniven i hammargrepp. Piglet fungerar även exemplariskt i omvänt grepp med eggen mot dig. Något som är användbart om man täljer till. Det välvda greppet passar åtminstone min hand väl och clipet är knappt kännbart. Jag skriver knappt då det faktiskt känns om man kramar handtaget hårt. Spetsen är något för mycket vinklat utåt för att bli helt anonym.

Balansen hos kniven är god utan att vara exemplarisk. Jämvikten återfinns i bakre delen av fingerurtaget. Det parat med att Piglet väger in på hektot gör att kniven känns livlig. 


Öppning och lås


Vid det här laget får man räkna tumknoppar till ett av de klassiska sätten att öppna en fällkniv. Vi är inte framme vid odödligheten hos tvåhandsöppnade slipjoints än men det är bara tiden som skall till för att de skall hamna där. Med det vill jag säga att metoden är enkel, fungerar och inte lär försvinna. 

Tumknopparna är lätta att komma åt och relativt diskreta när kniven brukas


Särskilt väl fungerar den på den här kniven. Positionen och åtkomsten av knopparna gör att det går att  snärta upp bladet med fart såväl som att fälla ut kniven lugnt och stilla. Det är en valfrihet jag gärna ser på den här sortens knivar. Särskilt som den kan tänkas användas i vardagliga sammanhang där man inte vill demonstrera för hela världen att man har en kniv i handen. Diskretion kan vara en dygd. Särskilt i tider när dessvärre allt fler uppfattar verktyg som vapen.

Formen på knopparna är desstuom mjuka nog för att inte bita dig i tummen på CRK-vis. De här är mer rundade pyramider till sin form. 

Låset sköter sin uppgift


Låser gör Piglet med en linerlock i stål. Vanligtvis ett mycket pålitligt system. Så även här även om det finns en aning kritik att rikta mot utförandet. Det kan ha att göra med de väl slipade ytorna.

Åtkomsten är exemplariskt utfört med försänkning i motstående sida samt fasad kant på själva låsarmen. Där finns inget att invända. Själva funktionen är också god. Låset missar aldrig och glider inte under negativ belastning. Därmed finns det ingen risk att kniven skall slå igen över fingrarna på dig under normal användning.

Men jag har hört andra som upplevt en smula spel i bladet från fabrik och det gäller även det här exemplaret. Det finns ett aldrig så litet spel vertikalt i bladet. Det känns inte när kniven brukas och endast om bladet provoceras genom att man håller i spetsen och ruckar upp och ned. Men för konnesören kan det vara ett problem. Jag löste det genom att demontera kniven och öka fjäderbelastningen i låsarmen en smula. 


Att bära


I fickan är Piglet synnerligen sympatisk samt mycket synlig. Det ena bra, det andra något mindre bra. Kniven väger som sagt inte mycket och hela kniven består av rundande former. Så långt är allt väl. 

Clipet fungerar väl. Det är lätt att dra kniven och stoppa undan den igen


Men clipet är inte det bästa jag stött på. Dels blir placeringen som den blir eftersom den bakre änden på handtaget smalnar av. När man dessutom klämmer i med ett fånglinehål gör det att det här clipet visar rätt mycket kniv när den sitter i fickan. Dessutom är det blankt. De två sakerna skriker "kniv" där handtaget tittar fram. Sen begås dödssynden att vinkla läppen på clipet utåt. Den skall vara parallell med handtaget för att skrap i saker något mindre. Gör om och gör rätt QSP.

Vänsterhänta eller den som vill bära sin kniv på den sidan stöter på patrull då clipet inte kan ändras till någon annan position än höger med spets uppåt. 

Piglet kunde fått vara mer diskret i fickan för min del. 
Det blanka clipet är väl synligt


Själva funktionen annars mycket bra. Kultingen vill inte rymma och att locka fram den ur sitt gömsle är lätt. På samma sätt är den väldresserad när den ombeds att efter förrättat värv försvinna tillbaka till båset igen.


Sammanfattningsvis


På Piglet finns egentligen inget som sticker ut. Vare sig bokstavligt och bildligt. Det är en rätt strömlinjeformad design och inte anmärkningsvärd på det viset. Knivens styrka återfinns istället i flera mindre detaljer och det märks på slutresultatet som känns solitt om än inte uppseendeväckande. 

Ett exempel på sådana detaljer eller kanske snarare val är att använda sig av tumknoppar istället för flipperöppning vilka kanske inte är lika flashiga som en säg en försvinnande fjäderbelastad flipper. Men ett gott alternativ i sammanhanget. Knoppar är inte komplicerade och fungerar. Särskilt som de är väl formade och placerade på rätt ställe  Det är vad som kännetecknar den här modellen. Detaljer som är rätt för ändamålet och prisklassen.

Det gäller inte minst bladformen. Piglet är ingen samlarkniv och kräver därför ett funktionellt blad framför ett som huvudsakligen är till för att se bra ut när du flippar kniven i tv-soffan. Det har den också fått i och med en harmonisk droppoint. Stålet är även det väl valt i sammanhanget. Sandvik 14C28N är att föredra framför det nu för tiden så populära D2 enligt mig. Helt enkelt därför att det ger god prestanda samtidigt som det är rosttrögt vilket D2 inte är. Sandvikstålet kräver därför mindre underhåll. Varma sommardagar i fickor nära kroppen och lite salta bad är inte D2-stålens bästa vänner.   

Kaffelattefärgad kniv, för den som önskar finns den även i grönt eller lyxutgåva med Raffir Noble


Sen fortsätter listan med fler goda val eller omsorg om detaljerna om man så vill. Stålramen är lättad istället för solid. QSP har valt att använda glidlager i brons istället för enklare nylon. Den dubbelsidiga pivotskruven är D-formad för att inte spinna. Vidare återfinns G10 i sidorna istället för FRN och de är inte raka utan välvda för ökad komfort. Distanserna i ryggen är timglasformade istället för rakt cylindriska och de är även skruvade från två håll istället för ett.

Främst är det enkelhet som står i fokus men flärdfulla detaljer saknas inte helt ens på grundversionen. Det är förstås de tvåtonade sidorna som står för den biten i det här utförandet. Man kunde valt att använda sig av enfärgade sidor men det gjorde man nu inte.

Piglet, en utmärkt arbetshäst som med sina harmoniska linjer ändå inte ser oväven ut

Piglet kanske saknar "WOW-faktor" i det här utförandet. Men det är inte heller den sortens kniv det är. Vi talar om en stabil allroundfickkniv i mellan- till det mindre formatet. En liten arbetshäst redo att ta i när så behövs. Därför blir känslan mer av "det känns bra det här" när kniven greppas. Det är dessutom en känsla som växer efterhand kniven bärs och brukas. Den gör det den skall och gör det väl. Jag måste säga att jag föredrar den utvecklingen framför tvärtom.

Piglet är en stabil vardagskompanjon som jag varmt rekommenderar för den som söker en brukskniv som är både välbyggd och relativt billig. Den är prisvärd helt enkelt**.




Specifikation:

Längd utfälld: 181 mm
Längd hopfälld: 102 mm
Vikt: 100 g
Bladlängd: 79 mm
Godstjocklek: 3,2 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: G10 på stålram
Lås: Liner lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina


/ J - grisaherden


* Något som också visat sig i den debatt kring "superstål" och deras härdning, samt värmebehandling som blossade upp strax innan den här texten skrevs. Främst var det hur  egenskaperna hos M390 tillvaratagits eller snarare inte utnyttjats av knivtillverkarna. 

** I skrivande stund kan den köpas från t ex Messerdepot för 42,90 EUR och Wanderoo har den begränsade upplagan för 3500 kr. 

måndag 29 juli 2019

Mer nyknivskänsla

Universum strävar efter balans sägs det. Tydligen gäller det den här bloggen också! För att jämna ut saker och ting så är det faktiskt inte bara USA-producerade Spydercos som ramlat in på sistone. Den församlade menigheten kan andas ut! Ett par kineser vill vara med och leka de också. Inte mindre än två stycken faktiskt. Två sinsemellan mycket olika erbjudanden från Ruike, märket som är välkända Fenix Lights knivdivision. En liten knubbis i form av modellen P671 och en multifunktionskniv. 

Ruike 'n' Roll - Två knivar från Fenix-lights knivdivision, P671 och LD41B


Det kan sägas att den här kniven av Schweizisk armétyp får en klassisk röd korsförsedd skapelse att kännas lätt dvärgväxt. Den är inte bara större än vad som är vanligt utan uppgraderad både vad gäller material och konstruktion. Kniven är skruvad och i sidorna hittas G10, bladet är gjort av 14C28N och mäter hela 8,5 cm på längden. Det är dessutom enhandsöppnat och försett med en linerlock. Men ni kan vara lugna, några av de klassiska detaljerna återfinns där som diverse mejslar och kapsylöppnare samt inte minst den nödvändiga korkskruven och pincetten gömd i sidan. Den här här bara dubbelt så stor som Victorinox-varianten.

Recensioner kommer, var så säkra. 

/ J - söker balans


#ruikesverige #ruike #knivesandbikes

fredag 26 juli 2019

Fredags-EDC XLII "Den sista"

Go' fredag på er!

Om det nu heter så. Hur som haver artar sig dagen till att bli mycket varm. Bortåt de trettio vad det verkar. Inatt var vi dessutom bara en grad från en tropisk natt (dvs över tjugo grader) avslöjade min termometer med digital exakthet. Återstår att se om det passeras det här dygnet. Den som lever får se heter det ju. Men jag känner att någon av alla sjöar här i trakterna lockar framåt eftermiddagen och kvällen. Först skall emellertid en spännande bergsetapp i Tour de France avnjutas. Ni vet, det andra dominerande intresset jag omhuldar. 

"I might be the last"


Jag kanske är en av de få kniventusiaster som faktiskt gillar Spydercos knivar som tidigare inte haft någon representant för  Native-plattformen i knivhögen. Nu är det missförhållandet korrigerat tack vare Spyderco Sverige

Fast det var inte helt sant då jag i omvänd ordning införskaffade den största av dem först. Det vill säga den smått brutala Shaman. Därefter minstingen Lil' Native och så det som var i det andra paketet jag visade på bild igår. Det är en helt vanlig standardversion av Native. I sammanhanget hur klassisk som helst. Det vill säga ingen av alla specialutgåvor som existerar där ute. Här talar vi om FRN i handtaget samt S30V i bladet och inget annat. 

För övrigt kan tilläggas att just den här modellen av kniv har en rätt intressant bakgrund så den kanske jag får anledning att återkomma till. 

Hur som haver får de här bröderna husera i fickorna den här varma sommarfredagen!


/ J - riskerar värmeslag


torsdag 25 juli 2019

Nyknivskänsla


Ibland talas det om "nybilskänsla". Det har jag bara upplevt en gång, som barn. När jag växte upp kördes det en himla massa olika bilar men mest var det Mercedes. En gång innehades det tre på samma gång. Inte för att vi hade gott om pengar utan tvärtom. De var alla före detta taxibilar som köpts av en droskägare som farsan kände. Högmilare med andra ord. Men välvårdade sådana som höll. En gång slogs det däremot till med en ny bil. Troligen den billigaste som fanns på marknaden vid tidpunkten. En Daihatsu Charade diesel. Tre cylindrar hade den vilket gav ett speciellt morrande ljud. Den är också en av de fulaste bilar som ritats. Men den drog redan på åttiotalet under 0,4 och den luktade som sagt "nybil" när vi fick den. 

Vad har det med knivar att göra? Inte mycket förutom att vissa knivar kommer med något motsvarande. Inte så mycket doft som en "nyknivskänsla". Ni vet den där när man öppnar paketen, packar upp de olika lagren in till den sista skyddande plasten och tar fram den ofta överdrivet inoljade tingesten. 

Kataloger och ett par lådor får hjärtat att slå lite snabbare


Den senaste försändelsen kommer från Spyderco. Det är för lite Spyderco i världen och framförallt i Sverige enligt mig. Jo, jag vet - det finns de som tycker annorlunda. Men det gäller inte mig och jag ansåg att min hög med Spindlar saknade ett par klassiker. 

Innehållet i den ena lådan visade sig vara en sådan här - Lil' Native Back lock


En av dem var representanter för Native-serien. Länge hade jag ingen alls, sen blev det en Shaman vilket ju är den massiva storebrorsan till den här. Det här är minstingen kallad Lil' Native

Första intrycket är faktiskt bara - wow! Den är nämligen synnerligen välbyggd med god F&F men framförallt är den bekvämare i hand än jag trott utifrån att bara ha sett den på bild tidigare. Jag har till och med varit på enklare täljande med den bara för att. Och det var inom en timme efter att jag packat upp den. 

Nu skall det bäras, användas, testas och ja, jo skrivas om förstås!


/ J - med nyknivskänsla


PS. Sedan var det ju två askar med samma logga på. Den andra återkommer jag till. 

måndag 22 juli 2019

Knivrecension EKA Swede 92

-  en svensk doldis

Dagens recensionsobjekt är antitesen till moderna titanskaftade flipper-knivar. Den har en klart daterad konstruktion i lika "omoderna" material. Det kan understundom vara väldigt befriande i dessa trendkänsliga tider. För hur väl sammansatta moderna fällknivar än kan vara och hur många finesser de än döljer under ytan så är de inte alltid bättre på att vara just skärredskap än äldre tiders modeller.

Det är en sådan jag presenterar idag. En nu omodern men tillika klassisk fällkniv. Som rubriken skvallrar om är det EKA Swede 92 det handlar om. Såvitt jag vet den kraftigaste kniv i den serien som de tillverkat. 

EKA Swede 92


Utan tvekan känns den här kniven för mig som en svensk tolkning av en amerikansk ikon, Buck 110 Hunter. EKAn är förvisso modernare till sin konstruktion och på intet sätt någon kopia utseendemässigt. Men det som känns likartat är andemeningen gestaltad genom storleken, ett kraftigt clippoint-blad, en ram i mässing med träskollor utanpå och en stadig "back lock"-konstruktion. 


En svensk klassiker


Twitterversion: Swede 92, en svensk Buck 110?


Blad


Mycket stabilare än så här blir knappt ett knivblad. Visst finns det många moderna fällknivar med betydligt grövre gods men de är sällan sabelslipade så de brukar ändå ha mindre stål i bladet än vad Swede 92 bjuder på. Här är bladet 2,8 mm tjockt och som namnet på kniven antyder 92 mm långt. Eller nitto millimeter beroende på hur det mäts. På höjden mäter det som mest 2,5 centimeter. Formen är en clippoint där den "klippta" delen är helt rak. Det ger en stark spets som även tål en del bändande. Någon falskegg finns inte men bladryggen är mjukt rundad.   


Bladformen är en stadig clip-point med sabelslipning


Det som bidrar till knivens styrka är den relativt låga slipfasen. Sabelslipningen börjar vid ungefär halva bladets höjd. Sen är det fullt möjligt att åtminstone det här exemplaret har den mest diffusa övergång mellan sidor och slipfas jag sett på ett knivblad. På gott och ont är den här kniven inte heller särskilt tunn bakom eggen. Det ger en markant primäregg som i original är ganska tvär. Det skänker styrka men gör att kniven är sämre till vissa uppgifter än vad den behövt vara. Något som emellertid är lätt åtgärdat genom att slipa om kniven. Särskilt som stålet är tämligen mjukt med en uppgiven hårdhet på 57-59 HRC. 

Stålet är som ofta på knivar från EKA Sandviks 12C27. Ett rostfritt stål som vid det här laget är mer än beprövat. Inte det mest exklusiva på marknaden men lättslipat och tar bra skärpa. Jag har alltmer börjat föredra "enklare" stål som tillverkare vet hur de skall hantera än "superstål" som används som försäljningsargument minst lika mycket eller mer än vad de fungerar som faktiska prestandahöjdare.  

Materialet i bladet är ett polerat 12C27 från Sandvik


Personligen hade jag emellertid gärna sett att den här modellen fått sig en riktig "skandinavisk" slipning från början. Ni vet á la Morakniv.  

Bladets goda egenskaper förstärks av att eggen till skillnad från många andra fällknivar är dragen hela vägen in till handtaget. Det gör att det verkligen går att ta i nära skaftet där man har som mest kraft och tillika kontroll. De två detaljerna tillsammans med handtagets utformning gör att de här är en av de bästa fällknivarna jag känner till när det kommer till att bruka kraft. Sen förstärks de egenskaperna ytterligare genom vinkeln mellan handtag och blad. Bladet tippar lätt nedåt i relation till greppet och eggens kurvatur börjar direkt vid handtaget.

Det är därför jag letar upp den här kniven när man skall skära i exempelvis trä av olika slag.


Handtag


Swede 92 är byggd kring en mässingsram som så många andra fällknivar från EKA. Den två millimeter grova ramen har sedan en sluten rygg på grund av låskonstruktionen. Kniven är skruvad med två rejäla mässingsskruvar per sida. Det gör att man faktiskt kan justera pivotskruven om man så önskar. Utanpå ramen återfinns handtagssidor i trä även om andra material förekommit under modellens livstid. 

Det som utmärket handtaget är att det är rejält - stort och framförallt grovt. Det mäter hela 19 millimeter över ryggen som är väl rundad. Bredden på handtaget i kombination med avsaknaden av moderna påfund som "jimpings"/räfflor, "choils" och liknande gör kniven mycket ergonomisk. När man tar i finns det inget som skär in i handen helt enkelt. Formen är renodlad och på skandinaviskt vis är den mest inriktad på att inte glida ur handen när man skär med en rörelse mot dig (draw cuts) det vill säga drar bakåt. Inte att skydda lika mycket från att halka framåt när man sticker. Grepplängden om 10 cm är också tillräcklig för att rymma de flesta händer. 

Handtaget är komortabelt, mycket tack vare tilltagen bredd och rundande kanter


Materialet i skollorna är björk alternativt bubinga. Intressant att notera är att björkhandtaget är sämre utfört vad anbelangar finish än ädelträ-varianten. Kanterna är vassare och det finns en höjdskillnad mellan låsarm och skollor på den versionen. Jag råkar tack vare en frikostig gåva från en läsare inneha en av varje. Jag är inte säker på huruvida det beror på materialen eller om det är för att knivarna är av olika årgång. EKA har för vana eller kanske ovana att ha variationer i sina fällknivsmodeller även om de går under samma namn. Något som väl exemplifieras genom att de kan variera i slipning mellan flat- och skålslipning till exempel.

Sen har den här modellen under årens gång även funnits i andra utföranden och material som "Dryflex"och lyxutgåvor i masurbjörk exempelvis.

Swede 92 har liksom flera andra knivar från EKA utkommit i ett flertal varianter under åren. 
Här två versioner - en med sidor i björk och en med bubinga. Förutom materialet i skollorna skiljer även utförandet sig åt något som synes


Kniven är i teorin demonterbar i och med att den är hopsatt med mässingsskruvar försedda med huvuden för spårmejsel alternativt mynt. Men jag kan säga att efter att prövat det äventyret - undvik detta till varje pris! De är synnerligen besvärliga att få ihop igen då ryggfjädern inte bara är stark utan har en konstruktion som gör att den är i spänn när kniven skall monteras ihop igen. Den sitter också balanserad med ett litet löst stift som som gärna vill flyga iväg under proceduren. Tre händer och mycket tur rekommenderas för att lyckas. 


Jag rekomenderar verkligen inte mer demontering än så här!
Att få ihop kniven igen är en sann utmaning


Ett fånglinehål finns för den som av olika anledningar gillar att fästa snören på sina knivar. Det återfinns i änden på själva låsarmen.


Öppning och lås


Den här kniven är en äkta tvåhandsöppnad fällkniv. Något annat sätt att få upp den finns inte. På samma vis har man inte gjort något för att underlätta åtkomst av bladet. Men det finns gott om blad att greppa ändå så nagelskåran behövs inte, tack och lov. Med tanke på kraften i ryggfjädern hade de naglarna om jag haft några inte överlevt länge. Själva gången är däremot mjuk och jämn. Dels är mässingsramen i princip självsmörjande och dels är bakänden på bladet mjukt formad och slipad vilket ger en mjuk rörelse. Bladet faller sedan på plats med ett högljutt snäpp som inte alls är diskret.

Klassisk tvåhandsöppning medelst nagelskåra som tacknämligt är överflödig


Låset är en back lock och inte vilken sådan som helst. Den är ruskigt stabil. Mycket av det kommer sig av en tämligen rejäl klack i armen och inte minst en lång hävstång. Sen är kraften i fjädern inte att leka med. Det finns inte många "vanliga" (d v s ej Tri-Ad tolkning) back locks som är starkare helt enkelt. Eller känns starkare kanske jag skall tillägga. Jag har inte ägnat mig åt att hänga vikter i handtaget i mätsyfte och dylikt nonsens. 

Som de flesta lås av det här slaget finns en mycket liten rörelse i bladet i höjdled om det provoceras. I det här fallet är den dock minimal. Det är heller inget som vare sig är påtagligt vid användning eller påverkar funktionen det minsta.

Låsarmen är osedvanligt lång och låset släpps bakom själva handtaget. Förutom ett starkt lås
ger det fördelen att ryggen är helt slät för ökad komfort


En synnerlig kraftig version av en back lock


Tack vare den mycket långa hävarmen som uppstår i och med att man släpper låset bakom själva greppet på handtaget gör att det går åt mindre kraft att lossa detsamma. Lösningen är en smula udda och gör att du inte kan stänga den här kniven med en hand vilket ofta är möjligt med andra utföranden av back locks. Jag har för mig att den här lösningen är patenterad av EKA men därvidlag är jag osäker.   


Att bära


Något får man betala för att få handtag komfortabla. Det som offras på ergonomins altare är lätt vikt och nätt format. Som diskuterats här på bloggen tidigare vid ett flertal tillfällen är det alltid en avvägning som måste göras. Här har vi en kniv som väger in på 147 gram och har ett volumiöst handtag. Det är både brett med sina närmare 2 cm och långt. Swede 92 tar stor plats när den förvaras löst helt enkelt. 

Ett alternativ är förstås bältesfodral men det är en företeelse jag inte är någon varm anhängare av. Jag har alltid tyckt att ha en fällkniv i fodral är lite av en motsägelse. Då kan jag i princip välja en mindre fastbladad kniv istället även om jag vet att den liknelsen haltar en smula.  

De mjuka formerna hos kniven gör dock att när man hittat en ficka stor nog att härbärgera kniven så ligger den bra där. 


Sammanfattningsvis


Att Swede 92 är en fällkniv från en annan och svunnen tid kan snabbt konstateras. Det finns inte längre många knivar i den här "klassen" även om några få exempel finns på marknaden. Det vill säga stora, kraftigt byggda fällknivar med back locks utan clip gjorda för att bäras i fodral alternativt löst i en ficka. De har hos de flesta tillverkare ersatts med clip-försedda modernare konstruktioner. Frågan är om typen någonsin kommer att återuppstå? Jag tror faktiskt inte det. Föregångarna, det vill säga slipjoints av olika slag lever däremot i högsta välmåga parallellt med moderna fällknivar. Med sin enkelhet lär de alltid leva kvar särskilt som en symbios mellan gammalt och nytt uppstått där man kombinerar de gamla mönstren med moderna konstruktioner och material.  

Men just den här kombinationen av egenskaper som hittas hos Swede 92 känns utrotningshotad. 

Här två syskonknivar, en i Bubinga-utförande och en med björkhandtag


Men att den är en smula obsolet innebär inte att det saknas styrkor som följer med den här designen. Swede 92 är ett gott exempel på en mycket ergonomisk fällkniv som är gjord för att jobba hårt med. Inte "ergonomisk" som i att den ligger bra i handen när man klämmer på den i två minuter eller kramar den hårt i handen framför kameran på YouTube. Utan på det viset som känns efter att du försökt tälja till en träbit ett par minuter.  

En annan styrka är bladformen som väl matchar handtagets fördelar. Särskilt som eggen är dragen nära handtaget. När man gör så behövs inga "forward choils". Användaren behöver då inte smyga fram som det brukar heta för att få mer kraft och kontroll. Det har man från början. Något jag tycker att fler tillverkare borde ta efter. 

Det är den kombinationen som gör att det här är en kniv jag gärna sträcker mig efter om jag vet att jag behöver ta i av någon anledning. På det området trumfar den lätt en Spyderco Paramilitary 2 till exempel.

En svensk Buck 110, nja - enligt mig är 92an en bättre kniv


Inledningsvis kallade jag den här kniven en svensk Buck 110. Det ligger något i det och jag ämnar göra en direkt jämförelse mellan de två modellerna vid tillfälle. Men helt lika är de förstås inte och jag anser att Swede 92 i mångt och mycket är en bättre kniv. Men helt rättvis är inte jämförelsen då Bucken är av äldre årgång. Den har å andra sidan knoppat av sig och fått tjäna som plattform för flera moderna efterträdare. EKA har valt att göra på annat vis. Swede 92 har gått i graven och det som hittas som alternativ i deras katalog nu är Swede 10*.

Kanske skulle en tolkning av 92an i en lätt uppgraderad variant med moderna material vara ett alternativ?



Specifikation:

Längd utfälld: 209 mm
Längd hopfälld: 123 mm
Vikt: 147 g (vägd av mig)
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: 12C27
Handtag: mässingsram med träskollor
Lås: backlock

Producerad av: EKA, tillverkad i Sverige


/ J - funderar på om blott Sverige svenska Ekor har....

*Storleksmässigt finns även Swede 9 som dock är tumknoppsöppnad, clipförsedd variant. En där tumknoppen för övrigt är helt felplacerad av vad jag kan utläsa av bilder. Något som känns ironiskt när de i produktpresentation säger "Modified clip point blade is ground all the way to the handle to maximize cutting surface". Det sistnämnda är svårt om det sitter en metallpinne i vägen. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

onsdag 17 juli 2019

Några ord om ergonomi


Ergonomi (av grekiskans ergo, arbete och nomo, lag) är egentligen läran om hur arbetsmiljö och arbetsredskap påverkar människan. 

Jag har märkt att det råder viss förvirring kring vad god ergonomi hos framförallt fällknivar är för någonting*. Den här förvirringen späs framförallt på av ett antal stora YouTube-recensenter som formligen pumpar ut knivpresentationer i en aldrig sinande takt. Ibland tycks de hinna med någon om dagen vad det verkar. När hinner de bära knivarna de talar om?

Det är bara ett problem med det hela. Det finns ingen chans att tala om hur "ergonomisk" en kniv är om du inte brukar den! Det ligger liksom i sakens natur. Att greppa kniven i handen, vanligtvis i "sabelgrepp" med en tumme på därför avsedd "jimping" och konstatera "den här känns bra" är inte att undersöka en knivs ergonomi utan någonting annat. ALLA knivar känns bra vid ett sådant "test".  

Den här känns ju perfekt! Lysande ergonomi eller...


Ett lysande exempel på det här hur Paramilitary 2 från Spyderco har fått rykte om sig att vara extremt bekväm i hand samt ergonomisk. Då kan det komma som en överraskning när jag hävdar att

DET ÄR DEN INTE ALLS! 


Eller jo, den är bekväm i hand och det även efter att jag skurit en bit papper. Men hur mycket jag än gillar Spyderco som märke och den modellen även om den inte är min favorit så är den f-n inte ergonomisk! Den har dock många andra bra egenskaper.

Den mänskliga handen är extremt anpassningsbar.
Faktum är att den här träbiten känns bekväm när jag bara håller i den


Det finns ett enkelt sätt att testa en knivs riktiga ergonomi även utan att arbeta med den i flera timmar**. 

  • Ta en bit trä av valfritt slag. Greppa sedan din favoritkniv och pressa eggen in i träet med full kraft några gånger alternativt skär ett par tre rejäla bitar ur trästycket.
  • Känn efter hur din hand påverkats.
  • Titta därefter på din hand för att se hur den ser ut. Finns där röda streck alternativt punkter?

Är du nu stor anhängare av nämnda PM2 och hävdar att den är exemplarisk inom det här området så utför du det här testet. Resultatet talar för sig själv. Det är inget jag gärna gör om kan jag säga. Det är inte långt ifrån att blodvite uppstår och då talar vi inte om bladet. 


Mitt stackars tumveck. Efter någon minut smärtar det!


Detsamma gäller lillfingret som får ta resten av 
kraften när kniven pivoterar i handen


Till den här knivens försvar skall sägas att det gäller oerhört många fällknivar. Den här råkar bara vara väldigt känd. 

Det som oftast testas i sammanhanget är hur knivar känns vid väldigt lätta skär, företrädesvis papper och kartong eftersom det är något som är lätt tillgängligt för de flesta. Särskilt de som bor inne i städer. Det är också det som gör att folk envisas med att hålla knivar med tummen på bladet. Försök du ta i ordentligt med den fattningen! Hävstången blir alltför stor varpå handleden viker sig uppåt om du inte är oerhört stark. Detsamma gäller alla jäkla "choils" som förflyttar eggen längre bort från handen där kraften finns. Om de istället används blir greppet oftast ännu mindre ergonomiskt eftersom du får bladryggen i tumvecket istället för handtaget.

Det finns inga rätt eller fel i sammanhanget eller jo, rätt skall vara rätt såtillvida att man skall kalla saker för sina rätt namn.

Jag hävdar INTE att alla knivar behöver vara gjorda för att ta i med eller för att skära i hårda material som gummi och trä etc. Snarare tvärtom då väldigt många uppgifter snarare tarvar en vass egg eller spets än kraft bakom skären.

Men kom inte och hävda att en kniv är lämpad för tyngre uppgifter eller är ergonomisk när den inte är det. 



/ J - stoppar handen i bikupan


* Det är nästan lika missbrukat som att säga om diverse fällknivar att de är "bra i köket". Det uttalandet bevisar mest att de som säger det inte vet ett dyft om matlagning vare sig som matlagare eller kockar.

** ja, jag har arbetat som styckare i yngre år så jag har erfarenhet av det