Olycksknivar!

Häromdagen under rubriken "Fredags-EDC" skickade jag med några livsvisdomar. Någon undrade hur jag bar mig åt för att förvärva dem. Och visst kan historierna kan elaboreras en smula...

...ämnet är sålunda olyckor och det här är del 1!

Först ut i triptyken var kniven jag satte mig på. För att vara exakt var det en QSP Songbird. Den var framtagen ur knivsamlingen där den vanligtvis häckar av två skäl. Dels var det länge jag höll i den och dels torde dess lätt aggressiva och smala blad med sin hawkbill-form vara utmärkt till att skära läder. Det var i alla fall min tanke. Planerna var att börja med ett fodral till en kastkniv*. Av det skälet satt jag därför i soffan och skissade lite och skulle bara skära ut en grov form. I bakgrunden rullade TVn och jag tittade till telefonen med jämna mellanrum. En inte helt ovanlig vardagskväll i det Wikströmska hemmet. Åtminstone inte om jag är ensam hemma. 

Ingen sätter sig på den här fågeln! QSP Songbird

Sedan blev jag förbannad! Det som gjorde mig upprörd var att Meta på flera av sina plattformar inklusive Instagram har slagit ned på allt vad knivrelaterat innehåll heter. Däribland var min sida kortsiktigt bannad för sökningar och liknande. De hävdade att den visade allt från otillåtna vapen till sexuellt explicit innehåll oavsett vad bilden faktiskt föreställde. I det specifika fallet en kastknivstavla med bokar i bakgrunden, sexigt kanske men inte sexuellt. Det fick mitt blodtryck att gå i taket men det är en annan historia. 

Jag behövde resa på mig innan jag fullkomligt exploderade. En kopp te var det första min hjärna kom på. Det tar en smula tid och innebär lite pyssel att fixa varpå jag hinner lugna ned mig. En smart person hade då lagt kniven på bordet framför sig. Kanske rentav på den läderbit som låg där ovanpå en skärbräda. Men icke. 

Jag återvände till soffan och min lekamen placerades på plats med viss pondus. Min kroppshydda har en tendens att göra det. Jävlar vad det brände till i låret. Snabbt tittade jag mig omkring för att se om någon insekt stuckit mig. Ni vet getingar och sådant otyg. Men nej då, hjärnan och mörkret utanför fönstret upplyste mig att årstiden var fel för den förklaringen. Därefter tittade jag rakt fram en stund utan att göra någonting. Försökte komma på vad i en mjuk soffa som kunde göra ont. Var det dragkedjeskon till kuddarna månne? Jag sneglade till höger för att se om där fanns någon pinne att sticka sig på. Precis som om någon, det vill säga jag skulle glömt en kratta där eller så. Det fanns inget där.

Först därefter kom jag på den briljanta idén att faktiskt resa på mig för att se efter. Då satt där en kniv i låret! Och blodet rann. Rakt ned längs byxbenet rann det och blött blev det. Jag svor, drog ut kniven och haltade ut till badrummet. På vägen en rad runda röda fläckar för den som ville spåra mig. Pressade någon kompress mot såret som inte gick att se där det befann sig på baksidan av låret. Yttrade fler kraftuttryck och försökte efter bästa förmåga tejpa några plåster på plats. Micropore fanns men räckte inte. Den kompletterades med lite eltejp. Sedan blev jag sur för att det nu var hål i byxbenet. Det var inte ett särskilt lyxigt plagg men tämligen bekvämt och gjorde sig bättre utan stickhål. 

Det gjorde förresten mitt ben också. Ett par dagar fick jag halta omkring. Hela lårmuskeln blev rätt öm vilket gjorde att spände mig och fick ont på andra ställen också. Men mest i själen. Som tur var hade ingen nerv eller något större blodkärl träffats. En övergående lårkaka och ett ärr blev monumentet över historien. 

Det och en liten anekdot att förtälja. 

/ J - nyskuren

* Zitoon Knives Commemorative Dagger är modellen som skulle föräras ett nytt fodral. 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knife Review QSP Songbird

-  the bird has landed

It is rather obvious that QSP is in full swing broadening their selection of knives. They added many models at different levels and also new types. For example, they have more fixed blades than previous and also a Karambit in the catalog. The materials are also more comprehensive than before. There are entry models like the previously reviewed Parrot. That knife offers a blade in 440C and a handle built on a steel frame with slabs of G10. Somewhat more advanced are models like the Piglet which comes with contoured G10 sides and 14C28N for blade steel and the Phoenix with the same handle materials but with a D2-blade on ball bearings. 

Even higher in the hierarchy, you find knives like the Mamba and the Locust. The blade steels are in both cases VG10 and they too run on bearings. The handles are made out of shaped carbon fiber and Flax (a sort of Micarta like material). Locust comes with details as 3D-milled titanium clip as well. 

And then we have today's knife that represents the currently most distinguished class from QSP. The model is, as you might have guessed from the title, called Songbird. 

QSP  QS115-A Songbird 

With this knife, QSP stepped up a notch both regarding blade steel, handle materials and attention to detail. Well, depending on your view on the subject titanium versus other materials that is.  

A very slender and elegant revelation

Twitter version: A bird in the hand is worth two in the bush. QSP Songbird has landed!

Blade

Songbird has a rather unusual blade type. If you just take a quick glance at a distance it might pass for a slender Wharncliffe. But the edge isn't straight, it curves slightly in the "wrong" direction which brings us closer to what is normally referred to as "hawkbills". That typology isn't' correct either since they are more reminiscent of a hook or as the name suggests, a beak of a bird. This is instead a Talon which also feels very suitable. The edge consists of a long sweeping negative curve that meets a back that also slops downward. That gives a rather distinct look and also a very effective tip. It can be said that the blade isn't an extreme example of the blade type but rather subtle say compared to a Spyderhawk.

The blade is quite sturdy for being this slim. The blade stock is the for QSP almost standardized 3,5 mm and the length is 97 mm. The blade measures only 25 mm at it's widest wich gives the slender profile. The finish is excellent for the ones who like their blades shiny. A nice and polished satin on the secondary edge meets a longitudinal satin on the flats which gives a two-tone effect.

QSP seems to have listened to what at least parts of the knife community think about excessive branding. The logo is greatly reduced and thus very discreet. On the opposite side, the blade is marked with blade steel. That too with very small text so all in all this blade is very clean. Something I think most can appreciate. 

Not the most common blade shape for an EDC-type of knife -  a Talon

As said earlier the choice of steel in this knife has been somewhat tuned and that means the tried and tested S35VN from American Crucible. Not the "latest", which I'm thankful for but very capable. You might say "if it is good enough for Chris Reeve, it's good enough for..." and fill in the blanks with whatever brand. However, it all comes down to what you do with said piece of metal and how the inherent properties of the steel are used. As far as I can tell QSP has managed quite well on that front too. 

The steel is the tried and tested CPM S35VN

The factory edge was quite well executed. The knife arrived bloody sharp, to be frank. As I use to say, all knives need to be sharpened sooner or later but I'm happy if I don't have to resharpen brand new knives. The way a factory edge is executed shows if a company gives a damned and how quality control is managed.

Once in hand, the Songbird is very likable. No immediate surprises, it behaves pretty much the way it looks and feels at first contact. The balance is almost completely neutral. The point of balance is found just behind the pivot and the knife, therefore, feels quick and lively in hand. The tip is found about the same height relative the handle as on a modified Wharncliffe. The tip is, by the way, needle-sharp without being too fragile. That makes Songbird suitable for miscellaneous penetrating cuts. But given the format and choice of handle materials, this is no knife for stabbing or prying.

What you can do on the other hand is cut things. The slightly curved edge bites really well especially when stuff is cut off. That goes especially well for rope and the like. But it works surprisingly well even at twigs and smaller branches even though this particular bird doesn't find its nest in the forest. 

Besides being a rope killer and cardboard killer the 
blade reminds me of a paring knife

One property this type of blades shares with the nowadays so popular Wharncliffe is that they, in the long run, tends to wear a bit uneven. The tendency is to cut with the outer most part of the edge. That becomes especially clear if you cut against flat surfaces such as stumps, cutting boards and the like. Truth be told I don't know how difficult it will be to resharpen this curved edge since I haven't done it yet. I suspect it will be like sharpening a recurve.

That it can pose a challenge can be understood since the person behind the original grind has had some minor problems. The height of the edge is even and the grind is symmetrical but the curvature flattens towards the tip.

Handle

The handle has also been "tuned" in terms of materials and in this case, it's metal, more specifically titanium. It has been given a blue/purple shimmering anodization. It's claimed to be blue but on this specimen, it varies depending on the light. To add some complexity and thereby visual interest, the titanium has been milled in a stepped pattern towards the end of the handle. A pattern that is, by the way, found on both sides. Hurray, a folding knife in titanium that lacks a distinctive front- and a backside!

Besides, the knife has been fitted with double-sided recessed carbon fiber inlays. The knives in this category are also equipped with a pivot screw head with a triangle pattern to distinguish them from the rest of the line. On the opposite side, a proper T8 is found for ease of maintenance. 

A handle in blue anodized titanium with double-sided carbon fiber inlays

The basic construction is simple and well-proven. Two sides in sturdy titanium have been attached with two screws beside the pivot. The sides are not weight relieved on the inside but they have instead milled pockets on the outside for the inlays. The panels are made out of carbon fiber as mentioned and the finish is just excellent. There are absolutely no gaps between the materials and the CF is of high quality without any voids and have a nice shine to them.

The knife has a partial backspacer. It too is made of titanium and has a gear pattern.

Overall the Songbird gives an impression of being very solid and well built. That is despite a weight of only 100 g. Weight is not the only important property for a folding knife. But as an example, in the summertime, I often carry a knife in the leg pockets of my shorts and then I don't want it to hit my leg while moving. So lighter is often better, at least for me. 

Two sturdy pieces of titanium connected via a gear patterned backspacer

The handle is long enough to accommodate even a larger hand. The shape creates a recess for the forefinger to rest in and the same goes for the other fingers. The grooves are not too deep so that they interfere with different grips and force your hand into certain positions. Therefore most standard grips work well, no matter hammer-, saber or reversed grips. The shape makes for a good hold, for lighter tasks I might add.

This is not a knife for heavier tasks but that is told already by the looks and the materials. If you grip the handle really hard it feels a bit too angular and as a whole, it is way too slippery for that purpose. Neither the titanium nor the carbon fiber gives any traction to speak of. The only thing that makes for a more secure grip is som light grooves on the blade spine and a diminutive finger guard.

But that is certainly not a problem. For lighter EDC-tasks and the various quick cuts that this knife may encounter in everyday life, the ergonomics are more than decent. No extra traction needed.

Opening and lock

One of the reasons I chose this model is actually the opening method. Personally, I have almost always preferred thumb studs or holes over flippers if the choice is given. That is especially true for recent times when the market is literally flooded by TFFs (Titanium Frame lock Flippers), which at least saturated my interest somewhat. Especially since that particular way of opening a knife comes with some disadvantages.

The thumb studs on Songbird are of a relatively simple type. One thing I like about them is that they are small which matches the overall slim profile of the knife. Besides that, they are also placed correctly. Both to get the blade out and not to be in the way of the cutting path. At least not more than necessary. Well done QSP! A surprisingly big amount of manufacturers miss this detail and places them halfway out on the blade. 

Thumb studs where they are supposed to be

One thing is not optimal though. That is the resistance from the detent ball. In this detail, you can notice the influence of the flipper-craze in the knife world. Some loud voices always call out for "stronger detents". At least this particular specimen of the Songbird demands a certain technique to open. Some force is needed to overcome the detent. Actually, so much that when I handed this knife to a friend who isn't perhaps as much of a knife nut that I am but still no beginner he couldn't open it at first!

Correct angle and some power are required. But when you succeed the action is splendid. The blade is as fast as any flipper out there. Unfortunately, that is at the expense of one of the biggest advantages with thumb studs. It is hard not to say almost impossible to open this knife in a slow and controlled manner if you feel like it. When the detent ball let go the blade comes flying out no matter what. After some breaking in the knife is a bit less hard to open.

One of the reasons behind the speedy opening is, of course, the ball bearings. That feature on folding knives can be discussed. But on a knife like this, not aiming towards the great outdoors I don't mind as much. Otherwise, I am an advocate for well-made bushings instead. 

A titanium frame lock with lock bar reinforcement

This knife has a modern frame lock plain and simple. That includes an overtravel stop, double in this case since the carbon fiber inlay overlaps the lock bar a bit like bolster locks do. It also incorporates a steel lock bar insert. In theory, it is replaceable but have you ever heard of any actually replacing one?

The function of the lock is without fault. There is no play in any direction and frankly, anything else would have been disappointing. I can't detect any slippage of the lock bar either while using the knife or after some light "spine whacking". By the way, is it "whacking" if it is done very gently? Any harder torture than that I refuse to expose EDC-knives to. It is a completely different story if you put words like "survival" or "bushcraft" in the name.

It is easy to disengage the lock. The lock bar itself has been chamfered nicely and there is a recess on the opposite side to facilitate easier access.

To Carry

What do we think about so-called sculpted titanium clips? In the beginning, I was most allergic to them for one specific reason. Many didn't work at all or very very poorly. They only served one purpose and that was as eye-candy but for the rest they were useless. From a purely functional standpoint, I still prefer a well-made spring clip. But advances have been made in this field as well and more and more manufacturers have learned to make ti-clip that actually works. This is a good example of such a clip. Despite being well in line with the knives overall theme with anodization and all it also works really well in a pocket. It keeps the knife in place, you can get it into a pocket and it's easy to pull the knife. Much of the explanation can be found in the choice of making the clip rather thin som it flexes the way it is supposed to. 

A sculpted titanium clip that actually works and that doesn't create a hot spot 

One important detail done right on this clip is the back end. It has been slanted and rounded off which prevents it from creating a hot spot. Too often sculpted clips are too thick in this area to obtain sufficient strength at the attachment point. That lump of metal usually eats away at your hand while using the knife. But not in this case.  

The anodization makes the knife very discreet if you are wearing blue jeans

The Songbird is no giant of a knife even if it's quite long. It measures about 12 centimeters in length and weighs in at around 100 grams which makes it rather unobtrusive in the pocket. The lack of flipper tab and the general lines makes for a slim profile and at the widest, this knife is 30 mm and the width of the handle is a meager 11 millimeters. 

Conclusion

How well does QSP succeed with the ambition of broadening the views and expanding their catalog? After testing several new models from them I think they are doing really good. In addition to this knife, I have experience from the previously reviewed Mamba. Within short there will also be reviews of the models "Piglet" and "Locust". 

With the model Songbird*, QSP has introduced the higher-end materials many companies nowadays start with like titanium and S35VN. The way I see it they made the right decision to start with a couple of solid offerings at a competitive price point and work their way up from there. Maybe, just maybe there is a risk of getting labeled as a budget brand if you do so. But unlike say CRKT that have done the same but for many years QSP has chosen another path. It still remains to be seen how successful the concept will be. They are rather new on the market and the competition is fierce nowadays. In this class of knives, you find offerings from brands like Artisan Cutlery, Bestech, Real Steel and Kizer to name a few. 

But both regarding materials and quality this knife is certainly a contender. 

Songbird comes with a sturdy presentation box and with a zipper pouch

As the saying goes "better a bird in the hand than two in the bush". That is definitely true in this case. In hand, this bird gets approved and more depending on the area of usage. To me, Songbird is a dedicated EDC-knife. Both materials and design aim that way.

This means that this knife is up for all the small chores you might encounter in your everyday life as long as that life isn't spent on construction sites or in the wilderness. A needle-sharp tip combined with an edge with a really good bite can handle most tasks. The blade shape is especially good at cutting off stuff, in particular things like zip ties, and rope. The tip is excellent at penetrating hard plastics, wrapping, and other modern materials. Also, cardboard of varying types is handled with ease. 

Sometimes you can find a Songbird in a forest despite all

Songbird is a strikingly well-built knife. The most important parts like the blade, handle and lock oozes quality. So besides the materials, the build quality is there. There are no obvious misses, the transitions between materials are extremely well made, the blade well sharpened and the lock behaves exemplary.

When it comes to execution I have very few objections. Perhaps the strong detent is one. I will try to fine-tune it myself. As is you can't slowly deploy the blade and that is something I would like to be able to. That is one of the big advantages with thumb stud openers I think.



All in all, Songbird offers a lot for your hard-earned money. You get a milled anodized titanium handle and backspacer with a sculpted clip to match, high-quality carbon fiber inlays on two sides, S35VN-blade, ceramic ball bearings, overtravel stop, and steel lock bar insert.

But the number one reason to get this knife is not the tech but the sleek look. This is a knife you buy because you like the long slightly curved blade. A very elegant shape with a little mean touch to it. It's around that the knife is built and that is the entire idea with the Songbird. A pocket knife for the gentleman but with a twist! If you don't like Bluebirds like this one it can also be had in Jackdaw-grey or Raven-black. 

Link to QSPs product page!

Specification:

Length, Overall: 212 mm

Length, Folded: 117 mm

Weight: 100 g

Blade Length: 97 mm

Blade Thickness: 3,5 mm

Blade Steel: CPM S35VN

Handle: Titanium with carbon fiber inlays

Lock: Framelock with an over-travel stop

Produced by: QSP, made in China

/ J - bringing out my inner ornithologist

* And a couple of other models like Kylin och Puffer

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension QSP Songbird

-  bättre en fågel i handen...

Att QSP är i full färd med att bredda sitt utbud är tydligt. Nu finns knivar på fler nivåer än tidigare och även nya typer har tillkommit. De har exempelvis fler fastbladare och en Karambit på programmet numera. Även materialen är mer vittomfattande än tidigare. Det finns instegsmodeller som Parrot som jag tidigare recenserat. Då erhålls en kniv med blad i 440C och ett handtag byggt på lättad stålram med raka G10-sidor. Något mer avancerade är till exempel modellerna Piglet som kommer med formad G10 i handtaget och 14C28N som bladstål och Phoenix med samma handtagsmaterial men med ett blad i D2  på kullager.

Ännu något högre i hierarkin återfinns knivar som Mamba och Locust. Bladstålen är i de fallen VG10 som även de löper på kullager. Handtagen är i formad kolfiber respektive Flax (en variant på micarta). Locust har detaljer som 3D-skulpterat titan-clip.

QSP  QS115-A Songbird 

Sen har vi dagens kniv som får representera den för närvarande mest förnäma klassen från QSP. Modellen kallas som rubriken skvallrat om, Songbird. Då har man klivit upp ytterligare ett steg vad gäller såväl bladstål som handtagsmaterial och detaljer. Ja, lite beroende på hur man förhåller sig till titan kontra andra material då.  

En slankelegant uppenbarelse

Twitterversion: Bättre en fågel i handen än tio i skogen, QSP Songbird har landat!

Blad

Songbird har en rätt ovanlig bladtyp. Tittar man slarvigt på håll skulle det kunna vara en slank wharncliffe. Men eggen är inte rak, den svänger åt "fel" håll vilket för oss närmare vad som brukar kallas "hawkbills". Men inte heller den typologin stämmer helt eftersom de närmast påminner om en krok eller just "höknäbb" till utseendet. Det här är istället en "talon" eller klo vilket är ovanligt passande för en kniv döpt efter en fågel. Eggen utgörs av en lång svepande lätt negativ kurva som möter en rygg som även den viker av nedåt. Det ger ett tämligen distinkt utseende och tillika effektiv spets. Sen kan tilläggas att bladet inte tillhör extremerna inom bladformen utan är tämligen subtilt.

Bladet är rätt bastant för att vara så slankt. Godstjockleken är den för QSP tämligen standardiserade 3,5 mm och längden är hela 97 mm. Sen är bladet endast 2,5 cm högt på det bredaste stället vilket ger den slanka profilen. Finishen är utmärkt för den som gillar sina blanka blad. En välpolerad satin på själva slipfasen möter de flata delarna som fått längsgående satinbehandling. Sen har QSP lyssnat ordentligt på vad åtminstone delar av knivvärlden tycker vad gäller märkning. Loggan är rejält förminskad på den här kniven och därmed mycket diskret. På motstående sida kan bladstål utläsas. Minimal text även där så sammantaget är det här bladet föredömligt lite nedklottrat. Något jag tror att de flesta uppskattar. 

Bladformen är inte helt vanlig, en "talon" eller klo

Som avslöjades tidigare har stålvalet i den här kniven "trimmats" lite och det innebär det beprövade S35VN från amerikanska Crucible. Inte det senaste skriket, vilket jag är glad för, men kapabelt. Man skulle kunna säga "duger det åt Chris Reeve duget det åt..." sen kan ni själva fylla i märke. Mycket handlar dock om hur man avänder sagda bit metall och hur man utnyttjar de egenskaper som finns hos stålet. Av vad jag kan utröna så har QSP lyckats med den biten också. 

Stålet är det beprövade amerikanska CPM S35VN

Fabrikseggen var föredömligt väl utförd. Kniven anlände riktigt jäkla vass helt enkelt. Som jag brukar säga, knivar måste slipas om efter ett tag men jag är glad om jag slipper göra det på splitter nya knivar. Det visar inte minst hur mycket omsorg som lagts ned i tillverkningen och hur kvalitetskontrollen sköts.  

Väl i arbete är Songbird sympatisk. Inga direkt överraskningar utan den uppträder som den ser ut och känns. Balansen är nästan helt neutral med tyngdpunkten strax bakom leden och kniven känns därför kvick. Spetsen återfinns på ungefär  samma höjd i relation till handtaget som på en modifierad wharncliffe. Spetsen är för övrigt nålvass utan att vara för klen. Det gör att Songbird är utmärkt för allehanda penetrerande skär. Men givet formatet samt handtagsmaterial är det här ingen kniv du hugger eller bänder med. Vad man däremot med fördel gör är att kapa saker. Den lätt krökta eggen biter utmärkt när saker skall skäras av. Det gäller särskilt rep och liknande men den fungerar förvånansvärt väl även till kvistar och mindre grenar även om det inte är i skogen den här fågeln gör sig bäst.

Förutom att bita bra i rep och faktiskt i ok i trä så påminner

bladet inte så lite om en skalkniv

En egenskap den här bladtypen delar med de numera så populära wharncliffebladen är att de i längden slits en smula ojämnt. Tendensen är att man skär mest med yttre delen av eggen. Särskilt tydligt blir det om man skär mot plana ytor som huggkubbar, skärbrädor och liknande underlag. Sen vet jag inte i ärlighetens namn hur besvärligt det blir att slipa om den svängda eggen. Den lär påminna om en S-formad/recurve därvidlag. Att det kan innebära visst bekymmer förstår jag då den som står bakom den ursprungliga slipningen haft lite problem. Eggen är inte en helt jämn kurva utan är något flackare mot spetsen till. Däremot är originaleggen jämn i höjd samt symmetrisk.  

Handtag

Även handtaget har "trimmats" rent materialmässigt och när vi närmar oss den här nivån på QSPs sortiment handlar det om metall och närmare bestämt titan. Titanet har försetts med en blålilagrön-skimrande anodisering. Den kallas blå men drar åt lite olika håll beroende på hur ljuset faller. För att ytterligare förädla greppet har det bearbetats med ett trappstegsmönster mot bakänden till. Ett mönster som för övrigt återfinns på båda sidor. Hurra, en kniv med titanhandtag som inte har en fram- och en baksida.

Därtill har kniven försetts med dubbelsidiga infällda paneler av kolfiber för att addera ytterligare lite flärd till utseendet. Av samma skäl har de här knivarna fått en egen pivotskruv som särskiljer klassen från de något enklare knivarna i sortimentet. Huvudet har fått ett triangelmönster. På andra sidan återfinns dock ett hederligt torxhuvud vilket underlättar både justering och demontering. 

Handtag i blåanodiserad titan med kolfiberpaneler

Själva konstruktionen är enkel och beprövad. Två sidor i stadig titan har skruvats ihop i två fästpunkter utöver pivotskruven. Invändigt är de inte lättade men i och med att de har fickor på utsidan för att härbergera panelerna är de ändå urfrästa. Panelerna är gjorda i kolfiber som nämnts tidigare och passningen är utmärkt. Kniven har en partiell back-spacer i titan försedd med mönster.

Sammantaget ger Songbird ett väldigt solitt och gediget intryck. Det trots att den väger in på låga 100 gram. Vikt är förstås inte den enda betydelsfulla egenskapen hos en fällkniv men som exempel bär jag ofta sommartid fällknivar i benfickan på mina shorts och då vill jag inte att de slår mot benet när jag rör på mig. Så lättare är ofta bättre.  

Två stadiga bitar titan är fästa via en backspacer, även den i titan

Greppet är långt nog för att utan problem rymma även en större hand. Formen gör att pekfingret har en liten fördjupning att vila i och detsamma gäller resten av fingrarna. Fördjupningarna är emellertid inte så uttalade att de styr handen för mycket. Det gör även att såväl hammar-, sabel- som omvända grepp fungerar utmärkt. Formen gör att handtaget fungerar väl, till lättare uppgifter bör tilläggas.

Det här är nämligen inte en kniv för grovarbete men det skvallrar redan utseende och material om. Greppar man hårdare om handtaget så känns det aningen för kantigt och som helhet är det även alldeles för halt för det syftet. Vare sig titanet eller kolfibern skänker någon friktion att tala om. Det enda som underlättar ett stadigare grepp är några räfflor på bladet samt en ansats till fingerskydd. Men till lättare EDC-uppgifter och allehanda snabba snitt av olika slag som den här typen av kniv kan tänkas möta i vardagen är ergonomin mer än godkänd. 

Öppning och lås

En av anledningarna till att jag valde den här modellen är faktiskt öppningssystemet. Personligen har jag nästan alltid föredragit tumknoppar och hål framför flipperöppning om valet finns. Särskilt gäller det på senare tid då marknaden formligen översvämmats av flipperknivar vilket mättat åtminstone mitt intresse något. Sen för den lösningen med sig vissa nackdelar.

Tumknopparna på Songbird är av tämligen enkel modell. Framförallt har de hållts små vilket passar knivens slanka linjer och de sitter dessutom på rätt ställe. Både för att fälla ut bladet och för att inte vara mer i vägen än nöndvändigt när man skär med kniven. Bra så QSP! Förvånansvärt många tillverkare slarvar med dylika detaljer och placerar tumknoppar halvvägs ut på bladet. 

Tumknoppar där de skall vara

En sak har man dock inte helt lyckats med från tillverkarens sida och det är motståndet från "detent"-kulan. På det märks att flipperknivssyndromet i fällknivsvärlden smittar av sig. Den här kniven kräver sin tumme för att öppna. Det behövs kraft för att övervinna motståndet. Så pass att när jag visade den här kniven för en god vän som inte är fullt lika knivtokig som jag men ändå kunnig på området så förmådde han först inte öppna den! Rätt vinkel och tämligen mycket styrka krävs i det här fallet! När man lyckas med det händer det desto mer. Bladet är lika snabbt som vilken flipperöppnad fällkniv som helst. Det sker dock på bekostnad av en av fördelarna tumknoppsöppning annars har. Det är svårt att smyga ut bladet lugnt och stilla om så önskas. När detentkulan väl släpper flyger bladet ut. Sen kan tilläggas att den blivit något mjukare över tid.

Till hastigheten bidrar förstås det faktum att kniven är försedd med kullager. Om det kan man tycka olika men på en kniv av den här typen som inte riktar sig mot skogs- och friluftsliv har jag inget emot dem. Annars är jag varm förespråkare för välgjorda glidlager istället. 

Modernt ramlås i titan med låsarmsförstärkning

Låset är ett ramlås rätt och slätt. Det innebär att det är försett med översträckningsskydd, vilket i det är fallet är dubbelt eftersom även kolfiberpanelen går ned över låsarmen lite på samma vis som bolster-lås gör. "Rätt och slätt" medför även att låsarmen har fått en skruvad stålförstärkning. Låsfunktionen är helt klanderfri. Glapp och spel lyser med sin frånvaro och något annat hade varit en besvikelse. Inte heller glider armen vid arbete eller vid lättare "spine whack". Hårdare tortyr än så vägrar jag av princip att utsätta fickknivar för. Särskilt om de inte är uttalade friluftsknivar.

Att släppa låset är relativt lätt. Låsarmen har fasats för att vara snällare mot fingrar och ett urtag har gjorts på motstående ramsida för att underlätta åtkomst.  

Att bära

Vad tycker vi om så kallade skulpterade titanclip? Från början var jag mest allergisk mot dem av ett enkelt skäl. Många fungerade inte alls eller synnerligen undermåligt! De var endast till för att se bra ut men var i övrigt helt värdelösa. Men det har hänt saker även på den fronten och allt fler tillverkare har lärt sig att forma även den här varianten av clip så att de faktiskt fungerar. Det här är ett gott exempel på det. Trots att clipet passar knivens tema med anodisering och allt så fungerar det även riktigt bra i en ficka. Det håller kniven på plats, det går att föra ned över tygkanter och att dra kniven är enkelt. Det beror mycket på att man valt att göra det rätt tunt varpå det kan fjädra som det skall. 

Ett titanclip som fungerar tämligen väl

Sen har QSP lyckats med en liten men i mina ögon eller snarare händer, mycket viktig detalj och det är att runda av bakkanten på clipet. Ofta är titanclip kantiga vid fästet för att få tillräcklig styrka kring fästpunkten. Den klumpen metall brukar inte sällan nöta på handflatan när man använder kniven. Men inte i det här fallet. 

Anodiseringen gör kniven extra diskret mot exempelvis blå jeans

Sen är inte Songbird något gigantkniv även om den är rätt lång. Den mäter under 12 centimeter på längden och väger in på ett hekto vilket gör den relativt diskret i fickan. Avsaknaden av flipper bidrar dessutom till en slank profil med 3 cm höjd som mest och en tjocklek på tunna 11 millimeter. 

Sammanfattningsvis

Hur väl lyckas QSP med att vidga sina vyer och modellprogrammet? Riktigt bra tycker jag efter att ha prövat ett flertal nya modeller från dem. Förutom den här kniven har jag erfarenhet från den på bloggen tidigare förekommande Mamba. Inom kort följer även recensioner av bland andra modellerna "Piglet" och "Locust".

I och med Songbird* har QSP infört vad många märken idag ofta börjar med, material som titan och S35VN. I mitt tycke gjorde de rätt som först etablerade sig med ett par solida budgetknivar och jobbade sig upp därifrån. Möjligen finns risken att man blir stämplad som budgetmärke om man går tillväga på det viset. Men till skillnad från t ex CRKT som gjort detsamma fast under många år så har man från QSPs håll gått snabbare fram. Det återstår att se hur framgångsrikt konceptet blir. Konkurrensen är hård nuförtiden och i klassen hittas knivar från märken som Artisan Cutlery, Bestech, Real Steel och något mer etablerade Kizer. Kvalitetsmässigt hävdar sig den här kniven mycket väl i den skaran. 

Songbird levereras i en stadig presentlåda och i ett kraftigt fodral

Bättre en fågel i hand än tio i skogen heter det ju. Det gäller definitivt här. I hand får nämligen fågeln godkänt och mer än så beroende på vad kniven används till. Songbird är enligt mig en uttalad EDC-kniv. Både material och utförande strävar åt det hållet. Det innebär att alla småsysslor som dyker upp för den som inte har sin vardag i skog och mark klaras galant. En sylvass spets parat med en egg med riktigt bra bett hanterar det mesta. Bladformen är särskilt väl lämpad till allt som inkluderar att kapa av saker, företrädesvis snöre, rep och tamp. Spetsen är utmärkt för att penetrera hårdplast, krympplast och andra moderna material. Den biter även i papp och kartong med ackuratess.

Det går kanske att hitta en Songbird i skogen trots allt

Lägg därtill att Songbird är en påfallande välbyggd kniv. När det gäller utförandet har jag inte mycket att invända mot. Möjligen motståndet i detentkulan då. Jag skall se om jag möjligen kan trimma den lite själv. Som det är nu går det inte att smyga ut bladet och det är något jag vill ha möjlighet att göra. Det är en av de stora fördelarna med just tumknoppsöppnade knivar enligt mig.

De viktigaste delarna, blad, handtag och lås andas kvalitet. Förutom materialen i sig är utförandet mycket bra. Inga missar när det gäller kvalitetskontroll på det här exemplaret. Övergångar mellan material är extremt välgjorda, bladet bra slipat och låset väl justerat.

Sammantaget ger Songbird mycket för pengarna. Anodiserat och format titanhandtag, backspacer och skulpterat clip även det i i titan, högklassig kolfiber i sidorna, S35VN-blad, kullager, översträckningsskydd och låsarmsförstärkning.

Men det är ändå det slanka utseendet som är det främsta argumentet för den här kniven. För det här är en kniv du köper för att du gillar det långa lätt krökta bladet. En elegant form med en något elak touch. Det är kring det kniven är byggt  och det är det som är hela poängen med Songbird. En fickkniv för gentlemannen fast med en tvist! Gillar du inte blåsångare så finns kniven även att tillgå i sedvanlig titan eller i det här fallet kråkgrå eller korpsvart. 

Länk till QSPs produktsida hittar du här!

Specifikation:

Längd utfälld: 212 mm

Längd hopfälld: 117 mm

Vikt: 100 g

Bladlängd: 97 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: S35VN

Handtag: Titan med kolfiberpaneler

Lås: Ramlås i titan

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - tar fram den inre ornitologen

* Samt ett par modeller till som Kylin och Puffer

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Semesterhelg

Jag har varit på badorten i helgen! Havet lockar ibland när man bor långt ifrån det. Det och fjäll har en tendens till att utöva dragningskraft på min person med jämna mellanrum. Det är förresten därför det varit lite tunt med uppdateringar både här och på Instagram. Ibland men bara ibland finns det ett liv bortom sociala medier och internet, har jag hört. 

Just det här badorten råkar vara Båstad. En överlag mycket trevlig stad och i helgen var det fullt ös må jag lova. Förutom det vanliga sommarklientelet som befolkar nejden så pågick Båstad kammarmusikfestival. För den sportintresserade fanns det en stor "Paddel"-turnering på centercourten, Båstad Marathon gick av stapeln på lördagen med alla sidoaktiviteter och sen var det förstås SM i landvägscykling. Förutom att säga hej till mina svärföräldrar och ta en minisemester med familjen var det därför jag var plats. För den intresserade kommer betraktelser inom kort på "Cykligare". 

Himlen var blå och havet svalkade. Där borta åsen och Båstad

En av anledningarna till besöket. Här SM karavanen efter att tätklungan 

passerat hälften av den fruktade Tarrabacken

En empirisk studie av hur väl kullager i en kniv samsas med havssand, QSP Songbird

Vädret kunde man inte klaga på här heller. Temperaturen klättrade över trettio grader även om jag hört att det faktiskt varit ännu varmare hemma i inlandet. Vattnet var behagligt svalt och en bris rufsade om både i humöret och håret. 

Några knivar återfanns förstås i fickorna. I det här fallet Songbird från QSP. Andra knivar som hittat till väskan och sedermera in i klädseln var Kershaw Launch 4 jämte Spyderco Sage 2 och Kapara. 

/ J - semesterfiraren

Den bästa sortens kaffe

Viss java smakar bättre än annan. Själv föredrar jag den här varianten med smakligt tilltugg. Eller snarare kanske det bara är ögongodis? 

Det dök helt enkelt upp ett paket för någon dag sedan innehållande några knivar. Knivarna är från QSP och modellerna kallas för Locust, Piglet och Songbird. Djurriket får låna ut namn till knivarna även fortsättningsvis. 

Den bästa sortens kaffe!

Piglet är en liten kniv som egentligen inte är så liten. Snarare hamnar den i närheten av "Little Big Knives" i format. Någon knubbigare handtag än vad bilderna antyder och en väldigt välbyggd gynnare i budgetklassen är de första intrycken. Det och att den känns mycket bra i hand. Den byggs på en rundad, polerad och lättad stålram som klätts med tvåfärgad G10. Bladet löper på glidlager i brons och bladstålet är Sandvik 14C28N. Vill man ha modellen i en lyxversion så finns den för all del med Damaskblad och Raffir Noble handtag. 

Piglet - eller kulting som vi säger på svenska

Locust är en större historia i QSPs "mellanklass". Det innebär VG10 som bladstål och i det här fallet ett för mig nytt material kallat "Flax" i handtaget. Av vad jag förstår och hur det känns är det någon variant av Micarta-liknande material. Jag misstänker att det kan ha med varumärke att göra, ungefär som det förhåller sig med många GFN/FRN-material. Mellanklass är det däremot inte på storleken då bladet mäter in ett hårsmån från en decimeter! 

Locust är en kniv i det större formatet som flirtar med Wharncliffe-trenden

Den tredje kniven har fått det poetiska namnet Songbird och är ett nytt tillskott till katalogen. Inte bara som modell utan även som kategori. Här flexar QSP musklerna en aning. Pivotskruven är av egen modell. Stålet i det "talon-formade" bladet är S35VN och handtaget är gjort i anodiserad titan med paneler av kolfiber. Titan återfinns även i backspacer och clip. Kullager i keramik återfinns också i kniven men trots det sker öppningen med tumknopp. 

Songbird - en representant för QSP nya högsta liga om man får kalla den så

Alla tre knivarna kommer förstås att testas och recensioner kommer därefter. De har fått följa med ut under helgen och de lovar gott även om allt inte är guld och gröna skogar.  Eller ja, det var till skogen de fick följa med och där var det banne mig visst grönt. 

/ J - avnjuter gärna en knivfika