Recension Sencut Acumen

- en färgstark EDC-kniv

Det vilar något bekant över linjerna på den här kniven. Det djupa fingerurtaget känns igen från flera andra knivar särskilt som det kombinerats med ett tämligen brett blad. Resultatet är inte oävet rent visuellt. 

Materialen är desamma som Sencut brukar använda sig av och det i  kombination med en förhoppning om sedvanlig kvalitet från deras sida gjorde att jag blev nyfiken på den här modellen kallad Acumen.  

Sencut SA06D Acumen

Sencut är kanske inte bekant för alla men ni som är trogna läsare av bloggen vet att jag recenserat en kniv från dem förut, Episode. Den kniven var en sympatisk första bekantskap och därför behövde jag inte tveka alltför mycket innan jag testade en kniv till från den här tillverkaren. Särskilt som Sencut är ett systermärke till Civivi som i sin tur är en avknoppning från WE Knife. 

Det handlar om knivar i olika prissegment helt enkelt. I den hierarkin hittas modellerna från Sencut längst ned men materialen är dugliga och tillverkningskvaliteten är fortfarande mycket god. 

Svart mot lila är en slående kombination

Twitterversion: Sencut Acumen, en stilfull kniv för den som söker en prisvärd EDC-kamrat för lätta uppgifter

Blad

Acumen är en modell som kännetecknas av ett påfallande brett drop point-blad. Höjden på bladet är 32 mm vilket skall relateras till en längd på precis över 75 mm. Tjockleken på godset är 3 mm. 

Själva ytan har sedan i det här utförandet fått en svart beläggning. Det gäller för övrigt för alla versioner av den här modellen än så länge. Vilken typ av ytbehandling det handlar om vet jag inte. Men den är för syns skull med tanke på stålet i sig är rostfritt och inte behöver skyddas av den anledningen.

För syns skull är också märkningen vilket betyder föredömligt liten i det här fallet. Ännu mindre är märkningen för bladstål som finns där men som knappt kan skönjas för den med normalsyn. 

Ett brett svärtat drop point-blad gömmer sig i handtaget

Appropå stål så använder sig Sencut nästan genomgående av kinesiskt 9Cr18MoV. Det är ett stål jag har goda erfarenheter av. I mitt tycke uppför det sig något likt t ex 14C28N från Sandvik. Det vill säga det är lätt att slipa och går att få mycket vasst samtidigt som uthålligheten är godkänd. Det gäller även motståndet mot korrorsion. Således ett mycket bra "budgetstål". Det skall för övrigt inte förväxlas med det enklare 8Cr13MoV som är ett stål med något sämre rykte. Åtminstone i kniventusiastkretsar. 

I det här fallet tycker jag Sencut lyckats väl med behandlingen av stålet. Det håller som sagt skärpan dugligt och är tämligen enkelt att få vasst igen. Till just den här kniven har jag med gott resultat använt min Spyderco Sharpmaker för underhåll då jag testar en sådan för tillfället. 

Fabriksslipningen får även den godkänt. Det märks att man har kunskapen inom koncernen. Det innebär att kniven har någorlunda jämn vinkel på eggarna, kniven anlände vass och den är tämligen tunn bakom eggen med sina 0,5 mm. 

Har du mycket god syn kan du hitta texten som säger att stålet är 9Cr18MoV

Det gör i sin tur att det är bra bett i bladet. Acumen är en kniv som skär bra. Dess brister finns på annat håll men de återfinns inte i bladet. Tvärtom är bladformen mycket mångsidig med en kompetent spets, en buk för lite mer svepande skär och en bit rak egg att arbeta med. Som med alla drop point blad som är så här breda så blir vinkeln på handleden lite tvär när man skall arbeta med spetsen. Men det är en nackdel som följer med bladformen. Annars punkterar spetsen som den skall och kniven är på det hela stora taget sympatisk att arbeta med. Så länge det gäller lätta och snabba uppgifter vill säga. Det finns egenskaper som gör att jag vill kasta in den brasklappen. 

Handtag

Handtaget på Acumen följer de flesta mallar för hur man gör en god fällkniv nuförtiden. Här har man utgått från en stålram som svärtats på samma sätt som bladet. Sedan har man lättat den ramen ordentligt genom att fräsa ur fack i ramdelarna. Kniven är öppen i ryggen och där återfinns två distanser utöver lösningen för fånglina som inkluderar ytterligare en bult. Det är för övrigt en mycket snygg lösning som gör att man slipper extra hål i handtagssidorna. 

Ramen är även föredömligt rundad och därmed mjuk och behaglig mot handen. Inga onödiga "hot spots" därifrån. 

Sidor av G10 hittas utanpå en kraftigt lättad stålram

Utanpå ramen hittas sidor av G10. Det kan för övrigt fås i fyra olika färger, lila som här alternativt svart, rött eller naturlig G10. Det här är ett av få ställen där det möjligen kan sägas att prisnivån märks. G10-materialet är tämligen slätt och känns därmed en smula mer likt plast. Men i gengäld skaver det mindre på fickor och i slutändan slits all G10 och blir lenare över tid. På samma vis handlar det om platta sidor och de har inte fått någon ytterligare volym. Däremot är kanterna avrundade och väl slipade. 

Konstruktionen är öppen i ryggen

Utseendet på handtaget utmärks av två saker. Dels att handtaget kröker rygg en smula, det vill säga det är svängt. Det andra och mest synliga är den stora förtdjupningen för pekfingret. En detalj som jag vanligen är mycket förtjust i. Generellt ger en sådan utformning ett säkert grepp samtidigt som det ger ett naturligt fingerskydd utan extra tillägg i den vägen. 

På Acumen har man nästan fått till den här detaljen. Men tyvärr för min del, bara nästan. Jag skriver "för min del" för jag är inte säker på att det gäller alla händer. För att säkerställa det kollade jag dock med min fästmö som tyckte ungefär detsamma som jag trots att hon har väsentligt myckt mindre händer.

Rundningen på fingerurtaget är egentligen väl utformat och det känns mycket bra att ha ett finger i. Problemet är dock att handtaget är rätt kort samtidigt som flipperfenan stjäl en del utrymme. Resultatet förvandlar Acumen till en trefingerskniv för mig! Eller möjligen en tre och en halvfingerskniv om man skall vara mycket optimistisk. Men när lillfingret tvingas dit uppstår andra problem. 

Handtaget ser ut att vara stort nog men när jag greppar kniven rymms inte alla fingrar och det uppstår därmed problem

Det gör tyvärr även att handtagets bakända hamnar inuti min hand varpå följer att bakänden på clipet skapar en öm punkt. Åtminstone när jag försöker hålla kniven i ett fast grepp. Ett sådant som tarvas när man skär i trä, tjock kartong eller något annat som bjuder motstånd. Vid skär i tunna material uppstår inte problemet. Därav min tidigare kommentar om att skära "lätt". Det här gäller vid "sabelgrepp" med en tumme på knivryggen. 

Fattar jag Acumen i hammargrepp för att få mer kraft blir det värre. Då känns både bakänden och spetsen på clipet samtidigt som bakänden på handtaget trycker illa mot den lilla bit av mitt lillfinger som hamnar mot handtaget. 

Öppning och lås

Acumen tillhör de där knivarna som kan öppnas lite som du vill. Det går att att använda två händer om du känner för det. När det kommer till enhandsöppning har kniven både ett bladhål och en flipperfena och båda fungerar lika väl vilket inte är helt lätt att åstadkomma. Därtill kan man göra en "spyderflick", det vill säga öppna kniven med en snärt av långfingret. Flippern är lätt att använda och den är försedd med räfflor för ökad friktin. Hålet är lätt att nå och de rundade kanterna gör det bekämt att använda. 

En väl fungerande flipperfena som kompletteras av ett lika bra bladhål

Orsaken till den fina känslan står att finna i en kombination av kullager men framförallt i att man har ett väl avvägt motstånd i "detent-kulan". Det gör att Acumen är en mycket lättöppnad kniv med ett blad som är lätt att få upp i höga farter för den som har bråttom. Läs "den är lekvänlig". 

En liner lock i stål håller bladet på plats

Låset är lika bra som på föregående kniv jag testade från Sencut. Även här handlar det om en liner lock i stål. En välgjord sådan kan snabbt konstateras. Inget glapp i sidled, även om det kan justeras med pivotskruven, eller i höjdled. Låset är inte det allra lättaste att komma åt när det skall släppas då låsarmen inte sticker ut särskilt mycket men i gengäld är det tillräckligt och låsarmen har fått lite mönster för att ge bättre fäste mot tummen. Gott så!

Att bära

Det här är en typiskt lagomkniv. Det vill säga vikten är inte för låg eller hög, den hamnar på 106 gram enligt min våg. Det råkar för övrigt vara detsamma som den uppgivna vilket alltid är trevligt. Acumen är inte heller för lång eller kort, den mäter 108 mm hopfälld. Därtill är tjockleken tämligen ordinära 12 mm. Det enda som möjligen avviker från mellanmjölksmått är höjden som med sina 37 mm gör kniven tämligen bred i fickan. Inte Spyderco-territorium men nästan. 

Clipet känns igen från andra Sencut modeller och är snarlikt det som hittas på knivar från Civivi

De tämligen Svensson-aktiga måtten kompletteras med rundade kanter och som jag påpekade tidigare, tämligen snäll G10. Allt som allt gör det kniven enkel att bära. Särskilt som clipet är Sencuts standard som de med små justeringar lånat från sina dyrare kusiner från Civivi. 

Det bådar för god funktion. Rampen är int enorm men räcker till för alla byxtyg utom de allra grövsta och detsamma gäller för utrymmet under clipet. Spänsten är god vilket förutom att det gör kniven lättare att få plats bidrar till att det håller bättre om man fastnar i något. Utseendet är inte så mycket att orda om. Inget extraordinärt men det har hållts svart för att matcha färgtemat på kniven. 

Kniven är av deep-ride typ och låter kniven dyka djupt ned i fickan. I praktiken sticker inget upp när den är på plats. Den släta G10-sidan bjuder dock inte på så mycket motstånd så kniven är lätt att dra och stoppa undan. Inga negativa anmärkningar där. 

Den enda invändning jag har mot clipet är den jag slog ned på när jag resonerade kring handtaget. Clipet känns i handen om kniven greppas hårt. Det är snällare om man inte gör det. 

Sammanfattningsvis

Acumen är en kniv som känns familjär utan att på något vis vara en kopia av något. Men den har drag av en del andra modeller på marknaden. I det här fallet är det inte något dåligt. Slutresultatet blev en snygg kniv med sympatiska proportioner. Det lockade och därmed slog jag till. Döm om min besvikelse när jag fick kniven i handen. Det första intrycken var mycket kluvna kan jag säga. Allt det bra fanns där med utseendet, bra öppningsmetoder, välfungerande lås och god byggkvalitet. 

Men kniven passade inte alls i min hand! Den som såg så bekväm ut på bild. Men sanningen är att handtaget på något vis är lite för kort för min hand. Märkligt då jag har knivar som är mindre än den här sett till faktiska mått som känns bättre att arbeta med. Det som hände här vara att jag kände clipet, både spets och bakände samt att det kändes som kniven ville krypa ur handen. 

Tack och lov har det intrycket modifierats något under tiden jag använt kniven! Nu är jag lite mer positivt inställd. Men, det finns ett men och det är att man använder kniven till mycket lätta uppgifter så man inte behöver greppa handtaget bestämt. Det är då de negativa aspekterna framträder. 

Det är en snygg kniv i mitt tycke, Acumen

Utöver det finns det mycket gott att säga om Acumen. Den är som sagt välbyggd och materialen är väl valda för prisklassen. Stålet är bättre än de flesta tror och G10 i handtaget samt kullager avrundar paketet. 

Det finns också ett flertal områden som visar på omsorg om detaljer på ett sätt som inte alltid är närvarande på mer budgetorienterade knivar. Ett sådant är att bladryggen fått sig en smula rundning. Ett annat är hur kraftigt lättad ramen är för att få ned vikten och bättra på balansen. Sedan har man valt att vara mycket konsekvent när det kommer till färgskalan. Handtagssidorna i en färg och allt annat svart. Det betyder svart blad, svart ram samt svart clip och skruvar. En annan sympatisk detalj är att man valt att ha en av bultarna till clipet genomgående vilket tar bort ett synligt hål i handtaget. 

Sencut Acumen, en sympatisk EDC-kniv

Så sammantaget kan jag rekommendera Acumen. Särskilt för den som söker en snygg och inte minst prisvärd EDC-kniv men som inte planerar att skära några längre stunder eller i besvärliga material. I det fallet är Episode från samma företag ett bättre val. 

Som vanligt kan Acumen endast köpas via Amazon eller från Sencuts hemsida. Det är ett av de sätt de håller ned priserna. 

Sencut på Amazon

Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm

Längd hopfälld: 108 mm

Vikt: 106 g

Bladlängd: 75 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: 9Cr18MoV

Handtag: G10

Lås: Liner lock

Producerad av: Sencut, tillverkad i Kina

/ J -

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivpresentation Brous Blade Exo

-  mitt första möte med Brous Blades

Det fanns en tid när jag verkligen ville ha en kniv från Brous Blades. Men det var en annan modell och en annan tid, modellen var Silent Soldier Flipper*. Istället blev faktiskt det här den första kniv jag kommit i kontakt med signerad Jason Brous. Modellen heter Exo och har några år på nacken vid det här laget men likväl är den värd att ta en titt på. 

Brous Blade Exo

Exo är som sagt designad av Jason Brous, mannen bakom Brous Blades. Exo är en något äldre modell vid det här laget då den hade premiär 2015. Fast egentligen kan väl sägas att grundformen till och med äldre än så då den är mycket lik en annan modell i katalogen kallad VR-71. Vill man vara elak kan man säga att idéerna tröt fort då även modellerna XR-1 och T4 ser ungefär likadana ut de med. 

Den här "blacked out"-versionen av Exo är ett typiskt exempel på begränsad upplaga då det gjorts 500 exemplar av den. 

Kniven kommer för övrigt i en mycket avancerad förpackning i form av en Pelican-låda med tillbehör som Torx-nyckel á la IKEA. Så uppenbarligen anser BB att man skall kunna demontera sin kniv om man nu känner för det. 

En kniv med en hel del attityd och typiskt formspråk

Twitterversion: Exo, hypad modell för Brous Blades-entusiasten. Vi andra kan med fördel avstå

Blad

Exo bjuder på ett mycket distinkt blad. Som ofta med knivar signerade Jason Brous är formen rätt spetsig och får i det här fallet klassificeras som en modifierad drop point**. Den modifierade delen innebär en svängd rygg som sveper nedåt i två etapper. Det utseendet förstärks av en fasad del av ryggen/swedge och ett hål i bladet som följer den linjen på ett elegant vis. 

Bladet mäter 8,6 cm och  höjden hamnar på 3,3 cm där det är som bredast precis vid handtaget. Siffrorna luras dock en smula då bladet hastigt smalnare därifrån. Bladgodset är fyra millmeter tjockt. 

Bladformen är en spetsig drop point

Finishen fanns i ett par olika varianter med både ljusa och mörka blad och det här är en acid stonewash som är mycket välgjord. 

Slipningen lämnar en del övrigt att önska. Den är ojämn i höjd och avslutas både med en halvcentimeter oslipat stål och en kälkbacke

Fabrikseggen däremot är inte lika imponerande. Det skålslipade bladet är rätt tunt bakom eggen men originaleggen är inte särskilt vass. Inte heller är den jämn i höjd och framförallt är avslutet mot ricasson till hemskt. Eftersom eggen inte går fri från övergången mellan ansats och slipfas så bildas en kälkbacke/smile redan från början. Något som lär förvärras efter några omslipningar om inget görs åt saken.

Eftersom det här är mer av en presentation än en recension i det att jag inte burit kniven särskilt mycket och använt den ännu mindre kan jag inte helt uttala mig om hur den är att bruka. 

Handtag

Exo bjuder på en en tämligen ovanlig lösning på  handtagskonstruktion. Den är faktiskt den enda kniv jag stött på som ser ut så här. Eller rättare sagt med den här materialkombinationen. Det innebär att låssidan utgörs av en stålram med en titanskolla på utsidan och den andra delen av handtaget utgörs av en tjockare titansida. Den sidan är sedan lättad invändigt. 

Exo har fått titansidor i acid stone wash, inte min favoritfinish men den dyraste av de som fanns att tillgå

Det här utförandet är vad som kallas "blacked out" vilket innebär att alla skruvar och distanser är svarta de också förutom att både blad och sidor är det. Själva ytan på handtaget har fått sig en acid stonewash på samma vis som bladet. Under den svarta utan döljer sig en del avancerade linjer med pikanta detaljer. Den rundade framkanten av handtaget speglas exempelvis i övergången mellan slipfas och ansats på bladet. På samma sätt följer handtagets form även hålet i bladet. 

Sidorna är egentligen helt flata men en viss rundad känsla har åstadkommits genom att fasa särskilt nederdelen av handtagen rejält. 

Gott om räfflor finns över stora delar av handtaget och det behövs med den formen. På bild två syns lösningen med den ensidiga stålramen

Den totala längden på handtaget är 11,5 cm men själva greppytan utgör bara 9,5 cm. Konstruktionen är öppen i ryggen med två timglasformade distanser. Skruvarna som håller ihop kniven har små T6-huvuden. Pivotskruven ståtar med en storlek större, T8. Båda storlekarna kan justeras med det medföljande verktyget. 

Exo är neutralt balanserad och handtaget rymmer en hand även om greppet inte är särskilt väldesignat

Handtaget är rätt bra då det fyller handen väl och inte är helt oävet att hålla i. Det är det som fått flera "recensenter" att utbrista att den är ergonomisk. Det är den inte alls, de verkar inte veta vad det begreppet innebär. Men handtaget är mycket bekvämt att hålla löst i när man leker med kniven och inte använder den till något. Själva ytan är rätt hal men kniven har ett överflöd av greppförbättrande åtgärder. Dels återfinns det räfflor inte bara på bladryggen utan även främre delen av handtaget bakom flipperfenan samt på handtagsryggen. De är välgjorda och ger fäste utan att vara överjäkliga mot handen. Så långt är väl det mesta ok. 

Utöver det har Jason försett handtaget med ett väl tilltaget fingerskydd som dessutom förstärks av flipperfenan när kniven är öppen. Sammantaget gör det att kniven känns anpassad till att sticka med. Det är ingen risk att man halkar framåt i första taget. Åt andra håll är fästet inte lika bra dessvärre och det är det som nyttjas när man faktiskt skär något. 

De vassa kanterna som syns på första bilden vill gärna trycka mot handen (bild 2).
 Enda sättet att undvika det är att flytta bak handen varpå handtaget blir för kort och ger sämre grepp

Men det riktiga trista uppstår då man håller kniven hårdare som om man faktiskt skär något. Då upptäcks tämligen omgående att kanterna på ovansidan av ryggen och på insidan av kniven är för tunna. Framförallt får man stifta bekantskap med de riktigt obehagliga avsluten på fingerskyddet som är rejält spetsiga. De kan till viss del undvikas om man inte har pekfingret i närheten av dem men då är å andra sidan handtaget för kort och eftersom det har en usel form som är bredare framtill än baktill kombinerat med polerade flata sidor så känns det som kniven vill sticka ur handen.

Öppning och lås

Egentligen kan Exo öppnas på två vis. Bladhålet är inte enbart för syns skull utan kan användas för att fälla ut bladet lugnt och stilla. Det fungerar därtill tämligen väl. Men det sättet att öpnna kniven faller i skuggan av flipperfunktionen. Det här är inte bara en flipperkniv vilken som helst utan en riktigt bra sådan. Detentkulan ger precis lagom med motstånd, geometrin och placeringen av fenan och Brous egen version av kullager ger tillsammans önskvärd effekt. Det här är en av de kvickaste knivar jag hanterat. 

Flipperfenan är inte stor men oerhört effektiv

Funktionen är också mycket säker. Fenan hittas intuitivt och den har försetts med några räfflor för bättre fäste. Det spelar heller ingen roll hur du trycker, drar eller närmar dig den. Allt fungerar helt enkelt. 

Något otippat hittas på en kniv med titanhandtag en liner lock i stål. Anledningen står möjligen att finna i tidsspannet när den här kniven hade premiär. Det var när ramlås i titan formligen exploderat på marknaden och börjat dominera utbudet. Det gjorde att många hade problem med både lock slip och lock rock. Atlltså att låset glider eller glappar. 

Exo ståtar med ett mycket bra lås

Med den här lösningen får man istället stål i låsarmen mot stål i bladet och undviker därmed den typen av problem även utan låsarmsförstärkningar. Man slipper även problemet med en tydlig låssida och en ramsida på kniven. För att få till det med titan på utsidan krävs dock en specialkonstruktion med en kniv byggd med en halv stålram med en tunnare titansida utanpå. Det för att den skall bli lika tjock som motstående sida. Det är jag tacksam då jag avskyr assymetriska handtag! 

Låsfunktionen i sig är perfekt. Exo känns som den berömda stridsvagnen och allt glapp eller spel lyser med sin frånvaro. Att släppa låset är ok men inte mer. Låsarmen är fasad vilket gör den bekväm att trycka mot men den är svår att komma åt där den sitter inklämd. Dessutom vill den gärna nypa skinnet på fingrarna när man stänger kniven. 

Att bära

Exo borde vara lätt. Det eftersom en kombinationen av ett kraftigt avsmalnande skålslipat blad  tillsammans med att både titansidan och den halva stålramen är rejält lättade. Slutresultatet hamnar emellertid på icke imponerande 148 gram. Det är runt tjugo gram mer än de flesta andra knivar i liknande material och storlek väger. Men visst det är inte så tungt att det avskräcker från köp av det skälet. 

Clipet ser ut att vara fäst med en skruv men i själva verket är det två

Tyvärr toppas det hela med ett clip jag inte gillar det minsta. Först och främst är det ett bevis på varför både jag och många andra framför kritik mot "skulpterade clip". Ofta är de nämligen snygga men fungerar sämre an andra typer. Här är det inte ens snyggt då det står "Brous Blades" med vit text i ful font över hela clipet. Resten av utseendet är mer neutralt och gjort i samma finish som resten av kniven. 

Utöver det kan det inte flyttas varpå vänsterhänta icke gör sig besvär. Men värre är att det inte fungerar bra heller. Spänsten är bra men rampen alldeles för liten och utrymmet under clipet för snålt tilltaget. Det  här clipet får du inte in i en vanlig jeansficka med en hand. Och böjer du det utåt riskerar du att förstöra det. 

Det är inte mycket utrymme under clipet

Clipet ser ut att vara monterat med endast en skruv men i själva verket är det två då en är skruvad från insidan. Formen har en fördel, det känns mycket lite i handen trots att det är ett fräst clip i titan. Anledningen är att det är mycket lågt i bakkant vilket är en väl utförd detalj som dock inte räddar totalintrycket. 

Sammanfattningsvis

Jag måste erkänna att jag inte till fullo förstår mig på prissättningen på den här kniven. Jag förstod den inte när den kom och jag gör det fortfarande inte. Eller rättare sagt, jag förstår mig inte på den här kniven alls. Av Jason Brous själv beskrevs den som "the flagship of the line" när den kom. Det skulle möjligen förklara priset men inte mycket mer. 

Jodå, den har allt några saker som talar för den. För det första är linjerna distinkta och personliga och för den som uppskattar dem är det ett stort plus. Jag tillhör emellertid inte den skaran. Det är något med bladet som inte riktigt tilltalar mig, särskilt inte i kombination med proportionerna på handtaget. Men det är förstås en subjektiv betraktelse. En annan fördel är att den är riktigt välbyggd. Det får jag ge den. Allt är väl hopskruvat, bladet är centrerat och finishen på bladet är snyggt utförd. Det här exemplaret råkar också tillhöra den mest tidskrävande och därmed också den dyraste versionen (479$ på BBs hemsida). Sen förtjänar själva öppningen ett extra omnämnande då den är exceptionellt bra. Det här är en blixtsnabb kniv att öppna. 

Men allt är inte guld som glimmar, det finns klara brister på flera plan. Sedan är formspråket förvisso konsekvent men du får betala mycket för namnet hävdar jag. 

Formatet fungerar väl för EDC-bruk även om bladformen är en smula aggressiv

Vi talar trots allt om en kniv med en liner lock i stål och ett blad i enkelt, i alla fall billigt, D2-stål som man hängt två bitar titan på. Förvisso ett konsekvent handlande då Jason, åtminstone vid den här tiden, inte använde sig av något annat stål. Priset på Exo låg och ligger runt 6000kr (450-480$ bereonde på utförande i USA när den var ny) om du nu kan få tag i ett exemplar. Man får betala mycket för en stentvättad kniv som ser ut som en lågpris-Kershaw i mestadels billiga material. Trots det höjdes den till skyarna av flera personer, däribland och den kände YT-personligheten Jim Skelton som bland annat sade att "there are no sharp edges anywhere on this knife" vilket måste vara bland det värsta skitsnack jag hört. Hade han ens försökt hålla i kniven innan han yttrade de orden? Det är nämligen precis vad som finns på det här handtaget. 

Där kommer en av de största bristerna. Det finns VISST kanter och hörn på det här handtaget, flera stycken till och med. De hittas bland annat där lillfingret skall husera. Där är ramen tunn på grund av de kraftigt fasade sidorna och i kombination med en distinkt kant på insidan blir slutresultatet inte alls bra. Fast värre blir det med titansidan kring låsarmen som är mycket tunn. Det ger en annan vass kant som pekfingret ligger an mot. Dessutom nyper låsarmen gärna tummen när man stänger kniven. Fast värst är det förbaskat vassa hörnet vid det jättelika fingerskyddet. Det som uppstår precis där låsarmen är utskurven ur handtagssidan. Inget har gjorts för att mjuka upp det och det är riktigt obehagligt. 

Sen retar jag mig på att eggen inte är bättre utförd på en kniv i den här prisklassen. Det är beklämmande rent ut sagt. Som grädde på moset är clipet uselt. 

Brous Blade Exo en kniv för de redan frälsta

Så vad vi har här är en kniv med ett klart och uttalat designspråk signerat Jason Brous. Om man är såld på det och välbyggda svarta knivar som är svindlande kvicka att fälla ut så är det här en kniv för dig. 

Men några praktiska eller ens konkreta argument för att köpa den här kniven av andra skäl kan jag inte komma på. För mig är det exempel på när ett "hype train" bara tuffar på. Somliga tillverkare och designers får ibland en status som är svår att leva upp till i mitt tycke. Jason Brous verkar vara en sådan om den här kniven på något vis är representativ för det han gör. 

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm

Längd hopfälld: 114 mm

Vikt: 147 g

Bladlängd: 86 mm

Godstjocklek: 4 mm

Bladstål: D2, 59-61 HRC

Handtag: Titan, 6AL4V, på stålram

Lås: Liner Lock

Producerad av: Brous Blades, tillverkad i USA

/ J - inte det minsta star struck

* Anledningen till intresset för den modellen är att den mer eller mindre är en kopia på en Fred Perrins "La Griffe" fast i fällbar version. Ännu mer lik är den som ursprunglig neck knife. 

** Kallad "trailing point" (i den här videon: https://www.youtube.com/watch?v=fcapppNf028) av Jim Skelton som uppenbarligen inte vet vad det är för något. En sådan har en spets som strävar uppåt som namnet antyder. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC LXIX

Fredag igen, kolfiberfredag vad det verkar. Benen är gjorda av allt annat än kolfiber kan noteras. Jag försöker komma igång med att röra på mig lite igen. Transformationen har varit total och åt fel håll. Från motionscyklist med 11000 km per år plus löpning och gym till absolut ingenting och en jäkla massa mat. En förödande kombination visade det sig. Jag är förvisso i form nu också. En form som närmar sig det perfekta päronet eller något. 

Men nu cykelpendlas det igen. Det är inga sträckor det handlar om men det blir i alla fall av. Därtill har jag lagt på "vardagsmotion". Det vill säga att gå eller cykla för att uträtta alla de där småärendena som förvisso är färre i Coronatider men som ändå finns. Sedan har jag börjat gå igen. Raskt och tre kilometer per dag är vad jag börjat med. Det imponerar inte på mitt gamla jag.  Man får börja gräva där man står som det heter. 

ZTs

Gräver man istället i fickan hittas knivar. Knivar med kolfiberhandtag från Zero Tolerance i det här fallet. En av dem bärs frekvent och det är den mindre slip-jointen 0230. En relativt ny modell designad av allas vår Ansø. 

Det var dock länge sedan jag bar 0770CF, en kniv som var min första ZT för övrigt. Men nu kom jag på varför. Handtaget är inte alls anpassat för mina händer. Kniven är lätt och smidig och är underbar i en ficka men inte alls bekväm i hand. Att handtaget är lite halt har jag inte så mycket emot. Men när de kombineras med en form som smalnar av bakåt blir det värre. Lägger man sen till en flipperfena blir resultatet inte alls bra! Faktum är att den mindre av knivarna har mer utrymme för handen än den större. Det är ett av skälen till att jag inte är lika förtjust i flippermanövrerade knivar som många andra. Det är inte bara den här modellen som lider av det problemet nämligen. 

Med det sagt om knivar vill jag tillönska alla en bra "Highway to Helg"

/ J - fredagsmarodören


#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Steel Will Sedge

För ovanlighets skull är jag inte siste man till rakning. Tvärtom är det här en tämligen ny kniv på marknaden. Modellen påminner mig en aning i utseende om en Native Chief från Spyderco. Men bara en smula. Likheterna finns i det spetsiga, slanka bladet och den lätt krökta ryggen. Men det är inget negativt då jag tycker båda knivarna har snygga linjer. 

Den här är dock väsentligt mindre och har ett mer arbetat handtag, en annan typ av lås samt är mer plånboksvänlig.

"Den bästa sorten" Den bästa sortens kaffe måste vara "packa upp ny kniv-kaffe"

Kniven kommer från Steel Will och är döpt till Sedge. Den följer mallen för deras mellanklassknivar med ett blad i D2 stål, handtag i G10 och en backspacer i aluminium. Den sistnämnda står för en rejäl färgklick då den är eloxerad till något i stil med "electric blue" som nyansen ibland kallas. G10 handtaget är för övrigt mycket väl format som vanligt med knivar från det här företaget. 

Konstruktionen är rättfram och bjudet på en stålram, en liner lock och öppning via hål i bladet. Bladet löper för övrigt på glidlager av brons. 

De första intrycken är goda men vi får se hur kniven känns efter att ha burits och brukats ett tag. 

/ J - nyknivskaffeglad

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension QSP Hawk

-  höken är lös

Det gyllene snittet brukar man ofta tala om i konstsammanhang. Ja, och inom arkitektur också för den delen och till och med i samband med människors utseende. Ett liknande fenomen verkar existera för fällknivar riktade mot EDC-segmentet. Eller fickknivar som vi brukade säga innan vi blev helt anglifierade. Det kan inte vara en slump att ett par av de knivar jag blivit riktigt förtjust i på sistone har det gemensamt att måtten nästan är desamma.

Tre olika knivar, tre prisklasser men ungefär samma mått

Det är för mig tre nya knivar i tre olika prisklasser från tre olika tillverkare. Det handlar om Honey Badger Medium Flipper, Benchmade Bugout och så dagens recensionsobjekt QSP Hawk. 

QSP QS131-B Hawk

Likt många modeller från QSP kan den här fås i ett par olika utföranden. Du kan välja mellan sidor i kolfiber eller trä som på den här. Bladet kan sedan fås i vanligt satin-utförande med CPM S35VN-stål eller som i det här fallet en mönstervälld version.

Damaskståls vara eller icke vara kan alltid diskuteras samt även terminologin kring dem. Den korrekta termen är egentligen mönstervällt stål för den här typen av produkt.

Nu har jag extremt få exemplar av den varan måste medges och det finns faktiskt en anledning till det. I många fall kan jag helt enkelt tycka att det blir "för mycket" rent utseendemässigt. Det som skall vara dekorativt kan istället bli plottrigt och göra att bladet ser ut som det fått fläcktyfus.

Jag vet att det är inne just nu med mönstrade blad men i allmänhet innebär det även att egenskaperna hos bladet blir sämre. Homogena pulverstål är helt enkelt bättre i alla avseenden. Men sen kom ett företag, från Sverige faktiskt, vid namn Damasteel och slog igenom med rostfria mönsterstål med prestanda som passade väsentligt bättre för moderna fickknivar. Det är ett liknande stål fast av kinesiskt ursprung som hittas i den här kniven. 

Lyx- eller måhända "bling"-versionen av Hawk

Twitterversion: QSP Hawk, rovfågeln som korsade sig med en påfågel men behöll sin skarpa och praktiska näbb 

Blad

Skall man nu hålla sig till gyllene snitt innebär det vissa proportioner och även om det inte är den måttstocken som är aktuell för just knivblad så är enkelhet och harmoni alltid gångbart. Som i det här fallet. Det innebär en drop point som mäter strax över åtta centimeter på längden, är ungefär två och en halv centimeter hög och lagom tunn därtill med sina tre millimeter godstjocklek.

Det är endast två saker som får bladet att avvika en smula från grundmallen. Det ena är förstås finishen och det andra är rampen som finns vid bladbasen. Den har förresten fått sig några frästa spår för att ge tummen bättre grepp. En detalj som känns välkommen på den här kniven. 

Enkelhet är en dygd, särskilt när knivbladet i övrigt är mönstrat. Resultatet blir en praktisk
drop point

Valet av bladstål var jag inne på redan i inledningen och det är som synes ett mönstervällt stål. De ingående ståltyperna vet jag dessvärre inget om. Men det är tämligen lätt att strigla och bryna och tar en god egg. Det är även dugligt hållbart av vad jag kan utröna utan att ägna mig åt uthållighetsrace för knivar. 

Bladet är flatslipat till nästan hela bladets höjd. Fabrikseggen var bra som de flesta knivar jag har träffat på från QSP. Kniven kom vass och eggen är hyfsat jämn om än inte perfekt. Sliparen är troligtvis högerhänt då vederbörande har "kantrat" lite mot spetsen till på vänster sida. Den är något brantare där. Något jag själv tenderar att göra när jag maskinslipar vill jag minnas.

En detalj som utförts korrekt på den här kniven är den fördjupning som gjorts för att underlätta slipning. Den sträcker sig utanför plunge line. Det gör att eggen verkligen kan sträcka sig hela vägen till hälen utan att se ut som en kälkbacke mot slutet.

Det mönstrade stålet är rostfritt men så mycket mer vet jag inte om kompositionen

I mångt och mycket är det här ett exemplariskt blad för EDC-uppgifter rent formmässigt. Harmonin återfinns både i utseende och hur det är att använda vilket konkret innebär en bra spets, en liten buk vilket gör skär mot hårda underlag (skärbrädor, huggkubbar, träbitar etc) och svepande skär lättare. Det samtidigt som bladet erbjuder en bra bit rak egg att skära med.

Spetsen är effektiv på så vis att den är vass nog att kunna användas till småpill, vilket konkret ofta innebär saker som att pilla ut spetor, glasbitar, avlägsna en ruva etc. Samtidigt är den inte så tunn att den är överdrivet känslig. Det gör att det går att bända lätt med den när kniven skall lossa ur exempelvis en träbit. Och apropå trä så är den kniven helt ok på det området också. Det kanske jag inte förväntade mig från början måste medges. Men efter att ha ordnat lite tändmaterial till en brasa och fixat ett par grillpinnar till korv samt påbörjat en vandringsstav så insåg jag att den klarade av uppgifterna med viss ackuratess.

Mer hushållsnära sysslor som att öppna paket, skära kartong och gräva sig in i alla dessa förbannade krympplastförpackningar som världen är full av klarar Hawk galant. Det tunna godset skär bra genom även tjockare kartong som flyttlådor och liknande.

Överlag kan sägas att knivbladet upplevs lika allround som det ser ut. 

Handtag

Båda utförandena av den här kniven utgår från en polerad stålram. Alla kanter och hörn på den har blivit rundade och är väl slipade. I det här fallet är det en nödvändighet då man valt att göra kniven på så vis att sidorna är aningen mindre än själva ramen varpå den sticker ut en smula.

För övrigt är kniven helt öppen i ryggen och där återfinns två timglasformade och likaledes polerade distanser. Skruvstorleken för dem är T6 och för den justerbara pivotskruven hanteras med en T8. 

Träskollorna är lätt välvda och väl slipade. Träet avger en svag och angenäm arom

Utanpå ramen hittas skollor som inte bara har väl slipade kanter utan även är elegant välvda. Därtill har två spår frästs i sidorna som leder tummen till tumknopparna om osäkerhet skulle uppstå. Materialet i den här kniven är vera wood, eller Bulnesia. Ett träslag som är känt för att vara mycket hårt och har tämligen kraftig ådring vilket gör att knivarna sinsemellan kan se rätt olika ut. Mitt exemplar drar exempelvis en smula åt det gröna hållet förutom den rödbrunda grundtonen. Därtill har träslaget en behaglig arom som jag tycker påminner en aning om ene.

Handtaget är öppet i ryggen 

Formen på handtaget är neutral och enkel. Precis på det vis jag oftast föredrar. Undersidan kröker sig och bildar en mjuk övergång till flipperfenan som agerar fingerskydd framtill och till en utbuktning baktill. Den gör att man inte glider bakåt när man skär. Ryggen är helt rak och det gör att kniven passar allra bäst i sabelgrepp. För hammargrepp vill jag allra helst ha en svag krökning av handtagsryggen för att det skall vara perfekt. Men det gäller mest för knivar som riktar sig mot grovarbete. På en EDC-kniv som Hawk är formen utmärkt, särskilt som det är lätt att skifta mellan olika grepp.

Ett  handtag stort nog att rymma alla fyra fingrarna men litet nog för att göra kniven smidig i fickan

Själva greppytan är nio centimeter och handtaget är därmed precis lagom stort för att alla fingrar skall få plats där de hör hemma. Även om det är med nöd och näppe måste medges.

För den som uppskattar sina "beads" eller bara vill ha en fånglina av praktiska skäl finns hål för en sådan också. 

Öppning och lås

Hawk var riktigt sympatisk att öppna redan från början. Men efter en kortare inkörningsperiod är den nu extremt mjuk i gången. Särskilt gäller det när kniven skall öppnas. Delvis förklaras det blixtrande handhavandet av kombinationen av keramiska kullager och en väl avstämd detent-kula.

En annan förklaring återfinns i hur flipperfenan placerats, nästan "ovanpå" pivotpunkten. Det gör att mycket lite kraft behövs för att skicka ut bladet. Flippern är såleds mycket effektiv och det gör även att den kan hållas så här liten. Jag har bara en invändning mot den och det är att den narras. Med sin platta topp försedd med räfflor inbjuder den till att pressas nedåt. Men se det går inte alls, då händer inget! Det här bladet kan bara fällas ut genom att man drar fenan bakåt. 

En  diskret flipperfena som luras en smula. Den kan nämligen inte pressas nedåt utan måste dras bakåt för att fungera

Sedan har den här kniven vilket kanske framgått av bilderna dubbla öppningssytem. Förutom den lilla hajfenan finns dubbelsidiga tumknoppar. Något ovanligt är att de båda metoderna fungerar lika väl. Mycket beroende på att tumknoppen befinner sig uppe vid rampen på bladet. Det gör att den närmast agerar flipper när man använder den. Bladet vill flyga ut även då tummen är involverad. Vill man verkligen smyga ut bladet rekommenderas istället att båda händerna används.

För ovanlighets skull är båda öppningsmetoderna likvärdiga. Jag föredrar därför att använda tumknopparna

Tumknopparna sticker ut en bra bit och tillsammans med formen ger det bra fäste. Nästan lite för bra faktiskt. Kanterna är så distinkta att de upplevs en smula vassa. 

Hawk låser med en liner lock

Låser gör Hawk med en liner lock. Låsfunktionen är mycket god.* Hela låsarmen ligger an mot bladbasen för största säkerhet och den glider inte eller bågnar om bladet utsätts för press mot ryggen. Låset är även mjukt och bekvämt att släppa. Det kommer sig av att låsarmen inte är extremt stark och att både ram och skolla på motstående sida försänkts för att man lättare skall komma åt och frigöra låset. 

Att bära

Även här uppfylls EDC-knivens gyllene snitt. Så mycket bättre än så här blir inte en kniv i en ficka. Förklaringen står att finna i en kombination av format, vikt och material. Välslipade och lätt välvda träsidor är riktigt mjuka mot handen. Följaktligen är de lika mjuka mot en ficka och en tygkant också. Full pott på den parametern med andra ord. Yttermåtten med en längd, bredd och höjd på 105x13,5x31 millimeter är fickvänliga även de.

Det är vikten också trots att ramen inte är lättad. Hawk väger i det här utförandet in på jämna hektot.  En extra eloge till QSP för att den uppgivna vikten stämmer på grammet. Det är inte alltid fallet med knivar. Något märkligt är att satinbladsutförandet är ett par gram tyngre enligt QSPs hemsida. Sen bygger kolfiberversionen på med ytterligare ett par gram.

Den lilla flipperfenan är så blygsam som en sådan kan vara. Liten, platt och rundad som den är. 

Ett clip som är lika anpassad för "deep carry" som det är blankt

Clipet är mycket bra. Förutom att QSP inte fick mitt memo om att spetsen på clip ALDRIG skall peka utåt. Det eftersom man daskar i det med handen ibland när man går vilket gör ont och dessutom är risken att man att repar saker man nuddar väsentligt större. Men sagda spets ger i gengäld en mycket god ramp för att föra över alla typer av tyg. Spänsten i clipet är väl anpassad vilket innebär att det är rätt starkt. Kanske för starkt om materialet varit G10 under men nu är det inte det utan halt trä vilket blir en utmärkt kombination.

Det här är ett clip av deep carry-typ vilket gör att inget av knivhandtaget sticker upp ur fickan när du bär kniven. Förutom att vara diskret i det tilltänkta sammanhanget där kniven skall bäras så riskerar du inte att tappa din dyrgrip.

Sen tycker jag personligen att clip kan vara lite mindre blanka men eftersom bladet skiner en smula det också så matchar de varandra. Det bör tilläggas att clipet inte är flyttbart. 

Sammanfattningsvis

I den här texten har det ett antal gånger återkommits till utseendet på kniven. Troligen för att det här är en av mina få fällknivar med mönstrat blad. Det blir rätt slående, särskilt när det kombineras med trä i handtaget. Fast samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det som är snyggast på den här kniven är proportionerna som utmärkts av harmoni och enkelhet. Det förstörs lite av "blinget" i mina ögon så kanske man borde avstått och istället valt svart kolfiber och satinblad? Eller kanske det tvärtom kompletterar? Det är alltid ett val man får göra.

Men undet den pråliga ytan finns en enkel och sund fickkniv som inte alls är oäven vid grillplatsen i skogen heller. Kniven bet betydligt bättre i trä än vad jag förväntat mig och handtagets enkelhet ställer inte till det på något vis alls även när man skär ett längre tag. Clipet gör sig däremot påmint efter en stund som så många deep-carry-clip tenderar att göra. 

Hawk, en kniv som inte bara gör sig med elegant kopp kaffe utan även ute i skogen

En av styrkorna hos den här kniven är bladformen parat med en en modest men en för sammanhanget närmast perfekt godstjocklek på tre millimeter. Tjockare behöver det verkligen inte vara. Men det gör att den här kniven klarar det mesta den kan tänkas ställas inför som vardagskniv. 

Hawk är också överlag en mycket välbyggd kniv där de flesta rutor för kvalitetskontroll kan kryssas i. Bladet är centrerat, eggen jämn och vass, det finns inga spår efter maskinbearbetning på ram och sidor och nästan alla kanter och hörn är mjukt rundade och slipade.

Jag skrev "nästan" eftersom tumknopparna kunde fått sig en duvning av sandpappret de med. Den enda lilla kvalitetsmissen som jag hittat på hela kniven är den bakre skruven till clipet som inte vill fästa ordentligt och därför sticker ut en smula.   

Men det är som EDC-kniv QSP Hawk gör sig allra bäst

Hawk påminner till det yttre en smula om en annan och enklare kniv från QSP, nämligen deras Parrot. Båda är sunda EDC-val men Hawk har alla de förbättringar som gör den till en väsentligt mer sofistikerad kniv. Materialen är förstås betydligt finare både i blad och handtag och till skillnad från sin släkting har Hawk keramiska lager. Men även mer subtila skillnader gör den bättre som att det något högre bladet skär bättre trots samma godstjocklek. Eller att den lilla ökningen i storlek gör att handtaget blir avsevärt bekvämare.

Det är de skillnaderna som gör det värt att lägga något mer på sin EDC-kniv. I det här fallet kostar QSP Hawk i det här utförandet runt 100$ och något mer i Euro.

För de pengarna får du en mycket sofistikerad fickkniv för vardagsbruk som klarar mer än den ser ut att göra samtidigt som den är snygg under tiden den arbetar. 

Specifikation:

Längd utfälld: 187 mm

Längd hopfälld: 105 mm

Vikt: 100 g

Bladlängd: 82 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: rostfritt mönstervällt, HRC 58-60

Handtag: träskollor på stålram

Lås: liner lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - mönstrade på

* Extra uppmärksamhet kring geometrin tror jag eftersom QSP vid ett tillfälle hade problem med den detaljen på en specifik modell. Något som idag är löst. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre