Ny kniv - Bullseye Blades Nobu

Hur konstigt det än kan låta är det här mina första USA-tillverkade kastnivar. De enda som jag tidigare hade med någon koppling till det landet var ett set Large Spyderthrowers från Spyderco men de är tillverkade i Kina och av ett företag som inte är specialiserade på kastknivar. De råkade bara ha en modell i programmet ett tag.*

Men nu var det dags för ett riktigt set. Jag hade svårt att slita mig från den här typen eftersom den är modellerad efter köksknivar. Ett tema som jag är svag för av förståeliga skäl. För er som inte vet arbetar jag som kock. 

Alternativet var dock mycket lockande det också då det endera var ett set "Sidewinders" vilket också är en signaturmodell från det här märket alternativt en "Wild West Bowie". Den senare fanns emellertid inte i set vilket avgjorde saken. 

Knivarna kommer som rubriken avslöjat från Bullseye Blades och modellen kallas Nobu.

Bullseye Blades Nobu

Det är en vid det här laget klassisk modell från det här märket. Delägare och ansvarig för dem är numera Cody Cooper även känd som "SlanginwithMrCooper" on-line. Han var en av dem som räddade märket från att försvinna. 

Knivarna hittade till mig via Bullseye Blades representant Natalie Murray, även känd som "Savage Thrower". Det var under VM i Hradek Kralove. Det gav ett bättre pris än det annars skulle gjort. 

Knivar för rotationskastning med köksknivar som förebild

Nobu är en typisk rotationskniv vilket avslöjas av måtten. Modellen är 13,5 inch lång vilket blir strax under 35 cm. Det ger en vikt på kring 380 gram trots att de endast är 5 mm tjocka. Materialet som används är 80CrV2 vilket är utmärkt. Men som alla andra kastnivar kan det rosta rätt rejält så det tarvar lite underhåll. 

Knivarna är mycket väl indexerade med fördjupningar såväl i handtaget som i bladet vilket hjälper kastaren känna vart kniven befinner sig i handen. Det är inget som är strikt nödvändigt för en kastkniv men det gör kniven mer lättkastad. 

Första intrycken är att de är riktigt riktigt bra. De utstrålar kompetens om nu ett föremål kan göra det! Ni lär få se mer av dem vare sig ni vill eller inte. 

/ J - knivkastaren

* En modell som de klantat till det ordentligt med. När en av dem gick av (!) fick jag förvisso efter lite krångel en ny. Men den var tunnare än originalutgåvan och därmed något lättare. En riktig miss vad gäller kastknivar kan jag säga. Sedan är det ett dåligt val från början att tillverka kastknivar av rostfritt stål vilket de valt. 

#knivesandbikes #knivigtvarre

U.K.A.T. World Championships, part 2

 - the road to the Czech Republic

The preparations were complete. Both in terms of training and the trip itself. I was responsible for the former, and my dear wife for the rest, something I am deeply grateful for. All that remained was the packing. It was quite a lot of work, to put it mildly.

It tends to be like that if you are going to be away for a few weeks and engaging in various activities. Everything from visiting restaurants to training and competing. Then you never know with the weather. Some rain gear and a rain jacket must be brought with you; otherwise, you can expect it to rain for three days. The latter would turn out to be completely pointless. But we didn't know that at the time. 

The most important packing item, of course, was competition equipment in the form of axes and knives. Both mine and Mrs. C's, and also sets for rotation, no spin, and some extra sets. It was heavy but very legal as it turned out. My planning-savvy wife had, of course, checked in advance if/where/and how permits were needed to cross borders with such items in our luggage.

The Swedish police were very nice, could not answer this somewhat odd request right away, but gave the direct number to the weapons department, who mostly wished us good luck in the competition. It felt good to have them on our side.

We didn't have to hurry. When we arrived, the trucks were lined up.

The first stop was Trelleborg, and we got there quickly. Completely unnecessary, as the ferry to Rostock was three hours late. This was due to strong winds. There was a straight headwind of 36 knots, which, together with the ferry's speed, gave a relative wind speed of 57 knots, a board in the foyer showed. A wind speed that also increased in the bow, where the superstructure was leaning. An awesome experience was trying to stand there, which of course I did. Strangely enough, there were no waves to speak of and the sun was shining.

It's barely visible, but the wind combined with the ferry's movement produced winds of over 100 km/h or 57 knots.

It wasn't on the autobahn, waves that is. That was the main experience on day two. Or rather, it was the heat we remember. The traffic was moderately intense. After a night in a hotel down in the harbor, we would travel around eight hundred km to the Czech Republic and the destination Hradec Králové, so we just had to get going. Not exactly easy as it was the first day of the heat wave in this part of Europe, and thus 35 degrees in the shade. This meant that the car reached well over forty degrees because the AC is broken and you can't roll down the windows at 140km/h on the autobahn. A bit of a nightmare experience. We were sweating in layers, I can say.

But we only arrived after driving into Poland and not least passing about a hundred roadworks in the Czech Republic and learning what "Pozor" means. It is written on warning triangles about every hundred meters and everywhere. God knows what they warn about, but something was that draws attention a lot and often, and requires a sign or two.

The hotel was centrally located and was relatively cozy, although quite cramped. Especially with all that packing. It would turn out that we were not the only competitors in the hotel, even though it was small with few rooms.

The square in Radek Kralove

So it was Thursday, and it was time to head out to the competition site, which consisted of a combination of camping and outdoor recreation area located about five kilometers from the center. A large one, and of course, we parked at the wrong end on the first day and had to walk a long way. The competitions were to take place in a fenced-off part of the area. There were plenty of both competition targets and a good-sized warm-up area, which, however, became crowded in the first half of the first day. Then it thinned out during the competitions due to the very noticeable heat.

Closest to the camera are the competition area and, in the background, the warm-up section.

The first step in a competition is always weighing and measuring the equipment. Everything went well until it came to my brand-new axes. The Rinaldi axes customized by Throwingzone. Since they are hand-ground, one of the edges was apparently about three millimeters too long. Something that first caused a bit of panic, then a while of hysterical filing with the tools I had. It felt a bit crazy to have to start modding them right away. Even more so when I later saw an older man throwing with double-edged axes, which is directly against the rules.

Time for the first point of the competition, weighing in and measuring the competition equipment.

After all the equipment had received a red dot marking it as approved, it was time to soak up the atmosphere and greet everyone and everything. Those you know, those you should know, and those you want to get to know. There was, of course, the Swedish representation, but also gentlemen and ladies you had met before at the Soul Thrower Open and others you had either not seen at all or only on YouTube.

Opening and welcoming speech by Radim Drtílek

In total, there were around 150 competitors from no less than 21 nations. A respectable number that could have even included a few more, as it turned out later. The most distant ones were from Australia, South Korea (although the country is represented by an American), the USA, and Trinidad and Tobago.

Overall, everything felt good for me, although of course, there was a certain amount of tension. I was actually more excited than nervous. I didn't have any specific goals right away, except that I wanted to perform well. I possibly harbored a hope that my bad competition nerves would somehow miraculously give way. On that front, I can reveal, things went both well and badly.

I have to praise the arrangement of starting day one with "Games," it made it possible to relax a bit and get into the throwing. At least I hoped it would be that way.

On the first day's program were disciplines such as Silhouette, Moving Target, Speed Throwing, Plank, and the brand new Hunter, as well as qualifications for duel throwing and Couteanque.

In the next part of the story, I intend to dive a little deeper into how it all developed. Both day one with games and days two and three with the main disciplines, Walk Back, Precision, and distance.

/ J - finally in place

U.K.A.T. världsmästerskap, del 2

- vägen till Tjeckien

Förberedelserna var klara. Både vad gäller träning och själva resan. För den förra stod jag och för resten min kära fru, något jag är innerligen tacksam för. Återstod så bara packningen. Det blev en hel del av den vara för att uttrycka det milt. 

Det tenderar att bli så om man skall vara iväg i några veckor samt ägna sig åt olika aktiviteter. Allt från restaurangbesök till träning och tävling. Sedan vet man aldrig med väder. Något förstärkningsplagg och en regnjacka måste följa med annars kan du ge dig på att det regnar i dagarna tre. De senare skulle för övrigt visa sig vara komplett meningslösa. Men det visste vi inte då. 

Den viktigaste packningsdetaljen var förstås tävlingsredskap i form av yxor och knivar. Båda mina och fru Cs och dessutom uppsättningar för rotation och no spin samt något extra set. Det blev tungt men mycket lagligt skulle det visa sig. Min planeringsskickliga fru hade förstås i förväg kollat upp om/vart/och hur det behövdes tillstånd för att passera gränser med dylika tingester i bagaget. 

Den svenska polisen var mycket trevlig, kunde inte svara på en gång på denna något udda förfrågan men gav direktnummer till vapenavdelningen som mest önskade oss lycka till i tävlingen. Det kändes bra att ha dem på sin sida. 

Vi hade inte behövt skynda oss. När vi kom fram stod långtradarna på rad

Första anhalten var Trelleborg och dit gick det undan. Helt i onödan då färjan till Rostock var tre timmar försenad. Det på grund av hård vind. Det blåste rak motvind på 36 knop vilket tillsammans med färjans fart gav en relativ vindhastighet på 57 knop upplyste en tavla i foajén om. En vindstyrka som dessutom ökade i fören där överbyggnaden lutade. En häftig upplevelse var att försöka stå där vilket jag förstås gjorde. Märkligt nog var det inga vågor att tala om och solen sken.

Det syns knappt men vinden i kombination med färjans rörelse gav vindar på över 100 km/h eller 57 knop

Det var det inte heller på autobahn, vågor alltså. Den som var huvudupplevelsen dag två. Eller rättare sagt det var värmen vi minns. Trafiken var medelintensiv. Efter en natt på ett hotell nere i hamnen så skulle det färdas kring åttio mil till Tjeckien och målet Hradek Kralóvé så det var bara att gasa på. Inte helt lätt då det var första dagen på värmeböljan i den här delen av Europa och därmed 35 grader varmt i skuggan. Det gjorde att bilen nådde en bra bit över fyrtio grader eftersom ACn är trasig och man inte kan veva ned fönstren i 140km/h på autobahn. Lite av en mardrömsupplevelse. Vi svettades i lager kan jag säga.

Men fram kom vi men först efter att ha kört in en sväng i Polen och inte minst passerat ungefär hundra vägarbeten i Tjeckien och lärt oss vad "Pozor" betyder. Det står nämligen på varningstrianglar ungefär var hundrade meter och överallt. Fan vet vad de varnar för, men något var det som påkallar uppmärksamhet mycket och ofta och kräveren skylt eller två.

Hotellet låg centralt och var relativt mysigt om än tämligen trångt. Särskilt med all den packningen. Det skulle visa sig att vi inte var ensamma kastare på hotellet även om det var litet med få rum.

Torget i Radek Kralove

Så blev det då torsdag  och det var dags att bege sig ut till tävlingsplatsen som bestod av en kombination av camping och friluftsområde beläget någon halvmil från centrum. Ett stort sådant och vi parkerade förstås i fel ände första dagen och fick gå en rejäl runda. I en avspärrad del av området skulle tävlingarna gå av stapeln. Det fanns gott om både tävlingstavlor och ett väl tilltaget uppvärmningsområde som dock blev trångt första halvan av första dagen. Sedan tunnade det ut under tävlingarnas gång på grund av den mycket påtagliga värmen. 

Närmast kameran syns tävlingsbanorna och i bakgrunden uppvärmningsdelen

Första steget på tävling är alltid invägning och mätning av utrustningen. Allt gick väl till det kom till mina splitter nya yxor. De av Throwingzone customiserade Rinaldiyxorna. Eftersom de är slipade för hand så var en av eggarna tydligen ca tre millimeter för lång. Något som först föranledde lite panik sedan en stunds hysteriskt filande med medhavt verktyg. Lite snopet kändes det att behöva börja modda dem direkt. Ännu mer så då jag senare såg en äldre herre kasta med dubbeleggade yxor vilket är direkt i strid med reglerna. 

Dags för tävlingens första punkt, invägning och mätning av tävlingsutrustning

Efter att alla redskap fått sig en röd  prick som markerade godkänt var det dags att insupa atmosfären och hälsa på allt och alla. De man känner, de man borde känna och de man vill lära känna. Där fanns förstås den svenska representationen men även herrar och damer som man träffat tidigare på Soul Thrower Open och andra som man endera inte sett alls eller bara på YouTube. 

Inlednings- och välkomsttal av Radim Drtílek

Sammanlagt var det kring 150 tävlande på plats från inte mindre än 21 nationer. En aktningsvärd siffra som till och med kunde ha inkluderat några till visade det sig senare. De mest långväga var från Australien, Sydkorea (även om lander representeras av en amerikan), USA, och Trinidad och Tobago.

Överlag kändes det mesta bra för min del även om en viss anspänning förstås infann sig. Jag var faktiskt mer förväntansfull än nervös. Några särskilda mål hade jag inte direkt förutom att jag önskade att prestera väl. Möjligen närde jag en förhoppning om att mina dåliga tävlingsnerver på något mirakulöst vis skulle ge med sig. På den fronten gick det både bra och dåligt kan jag avslöja.  

Jag måste berömma upplägget med att börja dag ett med "Games" det gjorde att det gick att slappna av lite och komma in i kastningen. Åtminstone hoppades jag det skulle bli så. 

På första dagens program stod således grenar som Siluett, Rörligt mål, Speed throwing, Plankan och det helt nya Hunter samt kval till duellkastning och Couteanque.

I nästa del av historien ämnar jag dyka lite djupare in i hur det hela utvecklade sig. Både dag ett med games samt dag två och tre med huvudgrenarna Walk Back, Precision och distans. 

/ J - till slut på plats

U.K.A.T. World Championships, part 1

- or preparations de luxe

So the adventure was over for this time. My wife and I have been back home for a few weeks after our road trip in Europe. During this period, we accomplished a great deal. However, the main focus was on our first intermediate goal. That was what guided the direction of the entire trip. Of course, I am talking about the World Championships in Sport Throwing 2025.

Before leaving, I noticed that time has a tendency to disappear, especially in the summer. In addition to midsummer celebrations and various boring private matters that had to be dealt with before departure, there were school graduations for loved ones.

Then it was time to concentrate on the vacation and, of course, the big event.

The event took place outside Hradec Králové, Czech Republic, under the auspices of U.K.A.T. - United Knife and Axe Throwers. One of the larger organizations in the world, although there are others.

The Sunday before departure, I had some kind of dress rehearsal. There is quite a lot to practice because I throw "everything". Or more precisely, both No Spin, which is my main strength, and rotational throwing. Then, of course, there is axe throwing. I am a novice in that area, but I am learning as I go.

Throwingzone Pathfinder is my choice for No Spin

Within the different areas, it is primarily the discipline Walk Back that requires the most attention and time. It is this format that determines who receives the actual world championship titles. In short, this means that you throw from distances of 3, 4, 5, 6, and seven meters with three knives/axes per distance. This is repeated four times, and the total points that can be obtained are a maximum of 300. Think Bowling but with sharper balls.

For rotational throwing, my choice was Zitoon Le primitif rotation

In addition, there are a number of complementary disciplines such as precision throwing, long-distance throwing, and, not least, Games. There are disciplines such as Duel, Silhouette, Moving target, Plank, and, for me, completely new Hunter. Then there is also Speedthrowing and the game Coutanque. I was unable to practice any of the latter as I lacked both equipment and time. I participated, but more for fun than well, if you put it that way.

This probably applies to most of it, as I have only been training for a few years. This should be put with the fact that some people have devoted most of their lives to throwing.

This year's training in numbers

My preparations started as late as March 1st, as I don't have the opportunity to throw indoors and am therefore completely weather dependent. However, a cold but dry spring and early summer generated the following statistics:

• 80 000 throws distributed on
• 58 sessions, which gives a training time of
• 187 hours

Basic training, No Spin, but with completely different knives.

On average, I practice for over three hours once I'm in place. That's quite a long time, I must admit. If you're untrained, you won't be able to handle that time. The knives don't weigh much if they're held in your hand or thrown once or even ten times. But a few hundred throws, not to mention a thousand or more, are felt in your shoulders and arms if you're used to it. I can promise that. This is especially true for longer distances.

The focus has been on my relatively new No Spin knives, the Pathfinder from Throwingzone, and the rotational knives from Zitoon called Le primitif rotation. Both sets are from France, by the way. Those were the ones I chose as competition knives this time.

Now I know that you shouldn't change knives every season, but I'm still a beginner and haven't decided which ones I like best to throw with. I haven't even decided if I prefer more Bowie-like knives or daggers, which is a bit of a watershed.

Throwingzone Custom Ceratops 

With the axes, there have been significantly fewer throws. Partly due to a lack of good targets, but mainly because I got them a couple of weeks before the competition. Therefore, of course, there have not been that many throws with them. But if you add earlier training with my Norsehawks, there will, of course, be a few more.

Thus, the number of throws with the competition sets before the World Cup can be summed up:

• Throwingzone Pathfinder: 27100
• Zitoon le primitif rotation: 16900
• Throwingzone Ceratops Custom: 4000

In addition to that, I have also tested a whole range of other knives, including the backup knives, the Zitoon Spinner XL. I keep them because experience from early competitions shows that it can be helpful to change if everything goes wrong during warm-up. It's solely psychology and nothing else. If nothing works, change something!

Some of the first throws with Zitoon The Primitive, early this spring

The technique training has been a bit uneven. Sometimes I'm really good, so good that I maintain a good international level, mainly in No Spin. But it's the valleys that need to be made a little shallower. The lowest level needs to be raised because the technique tends to fail when I stress myself out. This mainly applies to the longer distances, which have been a problem for me in the past and turned out to be partly the case at the World Championships.

To remedy this, I have, of course, trained that part a little extra. Furthermore, I have trained to reduce the warm-up time and in more competition-like conditions. This includes doing a Walk Back after a few warm-up throws, for example. All to prepare myself for unknown conditions. It was my first World Championships after all.

However, there were things that I couldn't prepare for. More about that in part two of this series. Then you can never train for a competition, so to speak. That situation is as it is and must be experienced.

Precision training with Pathfinders. Something that would pay off, it turned out.

Overall, I think the preparations went relatively well. Especially in the last few weeks, I got in a couple of solid training sessions, we're talking about five to six hours at a time. Other than that, it went pretty well for the most part.

With that in mind, I was about as prepared as I could be. After that, it was just a matter of enjoying the trip.

/ J - likes his preparations

U.K.A.T. världsmästerskap, del 1

  - eller förberedelser de luxe

Så var äventyret över för den här gången. Vi är sedan någon vecka tillbaks på hemmaplan efter vår  roadtrip i Europa, frun och jag. Under den här tiden hanns det med en hel del. Främsta fokus var emellertid vårt första delmål. Det var det som styrde riktningen på hela utflykten. Det är förstås världsmästerskapen i sportkastning jag talar om.

Innan avresan noterade jag att tiden har en tendens att försvinna, särskilt om sommaren. Förutom midsommarfirande och diverse tråkiga privata bestyr som var tvungna att avhandlas innan avresa var det skolavslutningar och studenter  för nära och kära. 

Sedan var det dags att koncentrera sig på semestern och förstås den stora begivenheten. 

Evenemanget gick av stapeln utanför Hradec Králové, Tjeckien, i regi av U.K.A.T. - United Knife and Axe Throwers. En av de större organisationerna i världen även om det finns andra. 

Söndagen innan avresan hade jag någon form av generalrepetition. Det är rätt mycket som skall tränas eftersom jag kastar "allt". Eller närmare bestämt både No Spin som är min främsta styrka och rotationskastning. Sedan tillkommer förstås yxa. På det området är jag novis men lär mig allteftersom. 

Throwingzone Pathfinder är mitt val för No Spin-kastning

Inom de olika områdena är det främst disciplinen Walk Back som kräver mest uppmärksamhet och tid. Det är det formatet som avgör vem som erhåller de egentliga världsmästartitlarna. Det innebär i korthet att man kastar från distanserna 3, 4, 5, 6 och sju meter med tre knivar/yxor per distans. Detta upprepas fyra gånger och totalpoängen som kan erhållas är maximala 300. Tänk Bowling fast med vassare klot. 

För rotationskastning valdes Zitoon Le primitif rotation

Till det kommer ett antal kompletterande grenar som precisionskastning, långdistanskastning och inte minst Games. Där hittas grenar som Duel, Siluette, Moving target, Plank och för mig helt nya Hunter. Sedan finns även Speedthrowing och spelet Coutanque. Inget av de senare kunde jag träna på då jag saknade både utrustning och tid. Deltog gjorde jag men hellre än bra om man säger så. 

Det gäller kanske det mesta då jag endast tränat i några få år. Det skall ställas i relation till att somliga ägnat sig åt kastning större delen av livet. 

Årets träning i siffror

Mina föreberedelser började så sent som 1a mars eftersom jag inte har möjlighet att kasta inomhus och därmed är helt väderberoende. En kall men torr vår och försommar genererade emellertid följande statistik: 

• 80 000 (ca) kast fördelat på 
• 58 tillfällen vilket ger en träningstid på
• 187 timmar

Grundträning, No Spin, dock med helt andra knivar. 

I snitt tränar jag därmed över tre timmar när jag väl är på plats. Det är rätt länge måste medges. Är du otränad klarar du inte den tiden. Knivarna väger inte mycket om de hålls i  handen eller de kastas en gång eller ens tio. Men några hundra kast för att inte tala om tusen eller fler  känns i axlar och armar om du är ovan. Det kan jag lova. Särskilt gäller det de längre distanserna. 

Fokus har varit mina relativt nya No Spin-knivar, Pathfinder från Throwingzone samt rotationsknivarna från Zitoon kallade Le primitif rotation. Båda seten från Frankrike för övrigt. Det var de jag valde som tävlingsknivar den här gången.  

Nu vet jag att man inte bör byta knivar till varje säsong men jag är fortfarande grön och har inte bestämt mig för vilka jag tycker bäst om att kasta med. Jag har inte ens bestämt mig för om jag föredrar mer Bowie-lika knivar eller dolkar vilket är lite av en vattendelare. 

Throwingzone Custom Ceratops 

Med yxorna har det blivit väsentligt mycket mindre kastat. Dels beroende på brist på bra tavlor men framförallt för att jag fick dem ett par veckor innan tävling. Därför har det naturligtvis inte blivit så många kast med dem. Men adderas tidigare träning med mina Norsehawks så blir det förstås några fler.

Därmed kan antal kast med tävlingsseten inför VM summeras:

• Throwingzone Pathfinder: 27100
• Zitoon le primitif rotation: 16900
• Throwingzone Ceratops Custom: ca 4000

Utöver det har jag förstås kastat med en hel rad andra knivar, bland annat med de knivar som fungerat som back up-knivar, Zitoon Spinner XL. De har jag för att erfarenheterna från tidiga tävlingar är att det kan löna sig att byta om allt skiter sig på inkastningen. Det är ren psykologi och inget annat. Om ingenting fungerar - byt!

Några av de första kasten med Zitoon The Primitive, tidigt i våras

Teknikträningen har varit lite ojämn kan konstateras. Ibland är jag riktigt bra, så bra att jag håller god internationell nivå, främst i No Spin. Men det är dalarna som måste göras lite grundare. Lägstanivån måste höjas eftersom tekniken tenderar att fallera när jag stressar upp mig. Främst gäller det de längre distanserna vilket har varit ett problem för mig tidigare och visade sig delvis bli det även på VM. 

I syfte att råda bot på det har jag förstås tränat just den biten lite extra. Vidare har jag tränat på att minska ned uppvärmningstiden samt på mer tävlingslika förhållanden. Det inkluderar att köra en Walk Back efter några få uppvärmningskast till exempel. Allt för att förbereda mig på okända förhållanden. Det var trots allt mitt första VM. 

Det fanns dock det som inte gick att förbereda sig på. Mer om det i del två av den här serien. Sedan går det aldrig att träna på tävling så att säga. Den situationen är som den är och måste upplevas.  

Precisionsträning med Pathfinders. Något som skulle löna sig visade det sig

Överlag tycker jag att förberedelserna gick relativt väl. Särskilt de sista veckorna fick jag till ett par rejäla träningpass, vi talar om fem sex timmar per gång. Dessutom gick det tämligen väl för det mesta. 

Med det i bakhuvudet var jag ungefär så förberedd jag kunde. Därefter åtestod bara att njuta av resan.  

/ J - förberedelsnissen

Mitt i semestern

 "Det är någon som är tillbaka"...

...sjöng Winnerbäck en gång. 

Det är alldeles sant i det här fallet. Sent i förrgår natt anländes hemmet efter en tämligen lång resa vilken inkluderande den snabbaste timmen i en bil med flest omkörningar som jag någonsin presterat för att hinna med en färja. 

Semestermode, på väg hem från kontinenten

"Road tripen" i Europa är över för den här gången och på den hanns det med en hel del vilket bland inkluderade ett VM i knivkastning i Tjeckien.  Något jag inte ens hann skriva om innan det var dags för att jag tränade så mycket. Om den händelsen ämnar jag presentera en kortare serie inlägg. 

En resa värd att minnas skulle det visa sig. Något jag kan avslöja utan att gå händelserna i förväg

En vecka senare befann jag och min kära fru oss som genom en händelse i Lille där en annan liten sportslig begivelse ägde rum, Tour de France. Det var dags för grand depart i form av lagpresentation och den första etappen. Vilken upplevelse det var för en cykelfantast som jag! Den stämningen som råder på plats går knappt att beskriva. 

Dags för presentation framför operan i Lille, place du théâtre.

Men även om det ämnar jag förtälja, var så säkra!

/ J - semestraren