- en Bob Terzuola-design
Dagens recension avhandlar en kniv som inte alls är ny på marknaden, tvärtom har Maximo från italienska MKM - Maniago Knife Makers varit i produktion kring två år vid det här laget. Sent skall syndaren vakna heter det ju. Men i det är fallet var det intresset för (ytterligare) en Terzuola-design som växt till dess att det var tvunget att stillas.
 |
| MKM Maximo |
Det finns de som är kända, det finns de som är legender och sedan har vi Bob Terzuola. Det kanske är att överdriva men inte mycket. Det är en man som har varit med länge i svängen och ibland kallas han för "The Godfather of Tactical Knives". Det kanske inte var han allena som uppfann konceptet men han var helt klart tidigt ute och har gjort många kända modeller och därmed format genren. Hans customknivar betingar en rejäl slant och därför är det sympatiskt för oss som inte har råd med dylika att han tämligen frekvent samarbetar med olika märken. I det här fallet med MKM.
Nu är det inte hans första samarbete med dem. Först ut var en modell kallad Clap. De två knivarna är rätt lika om jag skall vara ärlig. Men det som fick mig att välja Maximo var helt enkelt att den är något större.
Maximo finns som många av MKMs modeller i en lång rad varianter. Den finns bland andra att tillgå i helmetallutförande med handtag i titan. Inte bara det, den finns i både natur, grön och svartf'ärgad titan. Utöver det finns kniven med presentationssida i Micarta i ett par nyanser samt som här med kolfiber.
 |
| Ytterligare ett samarbete mellan italienska MKM och Bob Terzuola |
Kortversion: MKM Maximo, en välbyggd kniv och en kvintessentiell Terzuola-design för den som vill ha något designat av honom som inte betingar custom-priser.
Blad
Maximo har ett mycket typiskt drop point-blad med en kraftig falskegg som förresten gör att den närmast ser ut som en spear-point med ett nästan dolkaktigt uttryck. Resterande del av bladryggen är rundad vilket ger en vink om vilket företag som står bakom tillverkningen då det är ett av deras signum. Där hittas även ett serie räfflor avsedda att ge bättre fäste för fingrarna.
Finishen är en mycket väl utförd stentumlad yta som sedan polerats. På framsidan hittas MKMs logotyp och på andra sidan Terzuolas.
 |
| Maximo har ett kraftigt drop point-blad |
Stålet är välkänt i och med Böhler M390 med en hårdhet av 58-60 HRC. Återfinns det i den lägre delen av det intervallet är det i underkant. Det här stålet är känt för att kunna härdas hårdare för att fördelarna skall framträda bättre. Det går att få riktigt vass och fabrikseggen får godkänt. Inte den vassaste eller snarare så är det mängden stål bakom eggen som gör att den inte riktigt känns skarp när man skär i vissa material.
Slipningen är en hög flatslipning men den slutar i en tämligen tvär egg. Som synes är den inte bred och bladet är hela 0,8 mm tjockt därbakom. Det är inte bra för en fällkniv. Hållbart ja, skär bra...nej.
Att stålet är moståndskraftigt mot rost kan intygas då jag tappade kniven under arbete på jobbet varpå den låg utomhus i en vecka. Jag trodde den var förlorad för gott till en kollega hittade den och frågade "är det här din?" Den enda lilla ytrost som uppstod var på bladet kring pivotskruven.
 |
| Bladet i M390-stål har en mycket robust egg |
Bladgeometrin märks förstås när man sedan skall använda kniven. Hållbarheten går igen i spetsen som är mycket robust men av det skälet inte särskilt vass. Bra till att penetrera kraftigare material med men inget för finlir. Inga operationer på den egna personen som att pilla ut spetor och dylikt med andra ord. Den är mer för att drämma in i plastdunkar eller liknande.
Detsamma kan sägas om eggen. Försöker du dela äpplen med den här eggen så känns det mer som att trycka en kil igenom det. Men det klarar alla uppgifter som att hantera plast och kartong, rep etc på ett dugligt sätt. Den är bara inte bäst på något. Här har man utan tvivel valt att premiera hållbarhet över förmågan att skära väl.
Prefixet "tactical" i uttrycket tactical knives lyser igenom med andra ord.
Handtag
Handtaget kännetecknas av två saker, dels att det är något vagt Terzuolaiskt över det även om det saknar de två "stegen" som ofta återkommer och att det i det här utförandet har två olika material. Det betyder en presentationssida i högklassisk kolfiber och en låssida i titan.
Det som binder samman de båda sidorna och gör att jag kommer över min aversion mot knivar med ett material per sida är att man nyttjat mönstret för att binda samman kniven. Båda sidorna har en främre, bolsterliknande del som är släta medan resten av handtaget har en distinkt fyrkantsmönster, "frag pattern" på engelska.
 |
| Handtagsformen är enkel men väl fungerande |
Kolfibern håller högsta klass och den är liksom hela kniven fint fasad, polerad och mönstrad. Det har lagts ned mycket bearbetningstid på den här kniven. Ibland undrar jag om det kanske inte gått till överdrift.
Det myckna arbetet bevisas ytterligare genom att pivotskruven fått en dekorativ krage och skruvarna som håller ihop kniven är dragna från ett håll. De är två till antalet och storleken är T6. De är skruvade genom en back spacer i titan som även den är mjukt rundad och polerad som allt annat på den här kniven.
I handtaget hittas även ett rejält fånglinehål. I det kan du exempelvis pilla i en bit fallskärmslina om så önskas.
 |
| En sida i kolfiber och en sida i titan sammanbundna med en back spacer, även den i titan för övrigt |
 |
| När kniven kom så satt en glaskrossare monterad. Som tur är medföljer både verktyg och en skruv att ersätta den med |
Av någon för mig förunderlig anledning envisas MKM med att montera en glaskrossare på den här kniven. Det kan vara en av knivvärldens mest överskattade tillägg till ett knivhandtag. Tack och lov kommer kniven med ett verktyg för att avlägsna och ersätta den med en medföljande vanlig skruv. Det gjordes inom de tio första minuterna efter att kniven packats upp. Den sortens spets är inte skön att smälla in handen i när kniven sitter i fickan.
Ergonomin i den här kniven är faktiskt riktigt bra. Handtaget känns fylligt och passar handen väl. Det tydliggörs bäst med hur väl handtagets rundade bakdel följer handens insida. Greppas kniven riktigt hårt och under längre tid känns clipet mot handen som så ofta är fallet. Men det gäller främst i hammargrepp. Det är å andra sidan vad man nyttjar om man lägger lite kraft bakom snitten. Om kniven däremot används i ett sabelgrepp med en tumme på bladryggen försvinner clipet in i handen istället och orsakar inga besvär.
 |
| Maximo är mycket bekväm i hand och även tillräckligt ergonomisk för att arbeta med |
Men det greppet nyttjas främst om man utför lättare sysslor med skärande rörelser och det är inte bladets främsta merit som nämnts.
Öppning och lås
Maximo är modern och trendig på ett område och det är att den kan öppnas på mer än ett sätt. I det här fallet med hjälp av dubbelsidiga tumknoppar eller en flipper. I det här fallet hade jag nog gärna sett att man bestämt sig för en metod. Båda alternativen hade fungerat väl om kniven trimmats för det ena eller det andra. Personligen hade jag föredragit om man behållt tumknopparna och skrotat hajfenan på ryggen.
Tumknopparna är nämligen mycket bra. Formen fungerar och de hittas på rätt ställe både vad gäller att nå dem när kniven skall öppnas och så att de är ur vägen när kniven används. Tumknopparna är även formade så att de inte är elaka mot tummen. Fästet är trots det bra så man inte halkar. Inga invändningar där.
 |
| Tumknopparna på den här kniven är bra, frågan är om det inte räckt med dem? |
 |
| Flipperfenan kan användas om man lär sig att använda dem men den är inte intuitiv |
Flipperfenan däremot är behäftad med ett par nackdelar. Främst att finishen kanske är för "fin". Den är nämligen polerad och saknar räfflor vilket gör den hal. Jag har halkat av den vid många tillfällen. Skall du vara säker på att få ut bladet får du inte agera intuitivt utan medvetet dra fingret längs framsidan av handtaget och sedan rakt bakåt. Men även då kan det hända att man slinter. Särskilt om man är kall om fingrarna och saknar den där exakta känslan.
 |
| Låsfunktionen är god men låsarmen är svår att nå. Något av den syns men liksom flipperfenan är den hal på grund av i övrigt fin bearbetning |
Låset är givet hur kniven är byggd föga överraskande. Här hittas förstås en vid det här laget klassisk frame lock. En låstyp som det faktiskt var ett tag sedan jag recenserade. Det som trendar för tillfället är framförallt Button Locks och olika varianter av Cross Bar Locks.
Här hittas emellertid ett kraftigt ramlås i titan med alla "tillbehör". Det betyder översträckningsskydd och en låsarmsförstärkning i stål. Den senare fyller den dubbla funktionen att minska slitage samt att förhindra "lock stick" alltså att titanen i låsarmen "klibbar" fast i stålet i bladet och gör låset knepigt att släppa.
Funktionen i i det här låset är helt enkelt mycket bra. Det finns inget glapp eller spel i bladet i någon riktning. Inte heller glider bladet om det utsätts för tryck eller lättare slag från fel håll, dvs på bladryggen. En del av förklaringen till den goda funktionen är troligen också vad som inverkar negativt på öppningsrörelsen. Låsarmen är nämligen mycket stark och kulan som håller bladet på plats är i stål och mycket liten. Här kanske man skulle tänkt om något.
Låset är dessvärre inte helt enkelt att släppa. Förklaringarna är främst det som nämnts ovan men även att låsarmen precis som flipperfenan är polerad och därmed hal. Här borde MKM försett den med någon form av mönster.
Att bära
Maximo är en kompakt kniv och något med utseendet gör att den ser ut och känns tyngre än den är. Den faktiska vikten är 120 gram vilket vare sig är extremt tungt eller lätt. Därtill är kniven välbalanserad. Tyngdpunkten hittas precis bakom fingerskyddet.
 |
| Clipet sitter fäst i bakänden av handtaget |
Längden på handtaget uppgår till 11,4 cm med glaskrossaren bortmonterad. Med den ur vägen är för övrigt hela kniven rätt mjuk varpå den är lätt att dra och nästan lika lätt att återbörda till fickan.
Det som känns mest när kniven bärs är tjockleken som är 12,3 mm. Maximo är aningen knubbig med andra ord men det är det som bidrar till att kniven känns bra i hand.
 |
| Mycket litet av kniven syns när den bärs i fickan |
Clipet är av deep-ride-typ och gjort av stål. Det är inte det kraftigaste så provoceras det uppstår en aning rörelse i sidled men inte så mycket att det utgör ett problem förutom den som är lagd åt OCD-hållet. Trots att det är fäst i bakänden av handtaget kan det inte skiftas på grund av formen. Det senare ger förstås ett renare utseende eftersom det blir färre hål i handtaget.
Spänsten i clipet är god och rampen räcker till för att de flesta fickkanter skall kunna besegras. Utseendet är inget extraordinärt men passar väl in i knivens övriga tema.
Sammanfattningsvis
Som inom alla intressesfärer finns det trender i knivvärlden. När det kommer till fällknivar kan det handla om saker som handtagsmaterial, bladstål och inte minst låstyp. Maximo är en kniv som bryter mot de flesta som råder i skrivande stund.
Valet av titan är gediget men inte särskilt hippt jämfört med Ultem eller något annat modernt, M390 är fortfarande ett extremt bra stål men inte unikt och en frame lock är direkt omodern i jämförelse med ett button lock eller allra helst ett cross bar lock. De två sista dominerar på knivar som produceras nu.
En annan trend eller snarare rörelse är att göra fler fällknivar mer "slicey" som det heter på engelska. Något riktigt bra svenskt uttryck för den egenskapen kan jag inte komma på. Men det betyder knivar som verkligen skär bra och framförallt med lätthet. Det åstadkoms med tunnare bladgods, flackare geometri och mindre stål bakom eggen.
Allt det verkar Terzuola ha missat. Maximo är en kniv som har ett stadigt blad och rejält med material lite överallt, även bakom eggen.
 |
| Maximo är en bra EDC-kniv om vill ha något kompakt och robust |
Nu är den inte ensam om det utan det gäller en hel del klassiska modeller inom genren också. Benchmades gamla AFCK, Spydercos Starmate och Al Mars S.E.R.E bara för att nämna några. Men de har alla de gemensamt att det är gamla modeller i grund och botten till skillnad från Maximo. Den samlande faktorn och det som genomsyrar Terzuolas knivar är emellertid hållbarhet. Maximo är överlag en kniv som känns extremt bastant trots att den inte är våldsamt stor.
Därmed är det här inte världens bästa kniv för alla uppgifter. Men den är fortfarane en kompetent kniv och den är synnerligen stabil. Sedan kännetecknas den av Terzuolas distinkta formspråk.
 |
| MKM Maximo - en kvintessentiell Terzuola-upplevelse |
Om Maximo kan även sägas att det är en välbyggd kniv. Den känns som en Mercedes från åttiotalet om det säger er något. En tank brukar annars vara en vanlig liknelse. Sedan är allt fasat och slipat och hela kniven känns därför påkostad. Kanske lite för mycket i vissa fall som påpekats.
Men överlag är det är det här en mycket sympatisk kniv för den som gillar Bob Terzuolas knivar och söker MKMs byggkvalitet.
Specifikation:
Längd utfälld: 197 mm
Längd hopfälld: 114 mm
Vikt: 120 g (vägd av mig, uppgiven 120 g)
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: Böhler M390, 58-60 HRC
Handtag: kolfiber
Lås: frame lock
Producerad av: Maniago Knife Makers, tillverkad i Italien
/ J - Terzuolafierad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar