U.K.A.T. världsmästerskap, del 2

- vägen till Tjeckien

Förberedelserna var klara. Både vad gäller träning och själva resan. För den förra stod jag och för resten min kära fru, något jag är innerligen tacksam för. Återstod så bara packningen. Det blev en hel del av den vara för att uttrycka det milt. 

Det tenderar att bli så om man skall vara iväg i några veckor samt ägna sig åt olika aktiviteter. Allt från restaurangbesök till träning och tävling. Sedan vet man aldrig med väder. Något förstärkningsplagg och en regnjacka måste följa med annars kan du ge dig på att det regnar i dagarna tre. De senare skulle för övrigt visa sig vara komplett meningslösa. Men det visste vi inte då. 

Den viktigaste packningsdetaljen var förstås tävlingsredskap i form av yxor och knivar. Båda mina och fru Cs och dessutom uppsättningar för rotation och no spin samt något extra set. Det blev tungt men mycket lagligt skulle det visa sig. Min planeringsskickliga fru hade förstås i förväg kollat upp om/vart/och hur det behövdes tillstånd för att passera gränser med dylika tingester i bagaget. 

Den svenska polisen var mycket trevlig, kunde inte svara på en gång på denna något udda förfrågan men gav direktnummer till vapenavdelningen som mest önskade oss lycka till i tävlingen. Det kändes bra att ha dem på sin sida. 

Vi hade inte behövt skynda oss. När vi kom fram stod långtradarna på rad

Första anhalten var Trelleborg och dit gick det undan. Helt i onödan då färjan till Rostock var tre timmar försenad. Det på grund av hård vind. Det blåste rak motvind på 36 knop vilket tillsammans med färjans fart gav en relativ vindhastighet på 57 knop upplyste en tavla i foajén om. En vindstyrka som dessutom ökade i fören där överbyggnaden lutade. En häftig upplevelse var att försöka stå där vilket jag förstås gjorde. Märkligt nog var det inga vågor att tala om och solen sken.

Det syns knappt men vinden i kombination med färjans rörelse gav vindar på över 100 km/h eller 57 knop

Det var det inte heller på autobahn, vågor alltså. Den som var huvudupplevelsen dag två. Eller rättare sagt det var värmen vi minns. Trafiken var medelintensiv. Efter en natt på ett hotell nere i hamnen så skulle det färdas kring åttio mil till Tjeckien och målet Hradek Kralóvé så det var bara att gasa på. Inte helt lätt då det var första dagen på värmeböljan i den här delen av Europa och därmed 35 grader varmt i skuggan. Det gjorde att bilen nådde en bra bit över fyrtio grader eftersom ACn är trasig och man inte kan veva ned fönstren i 140km/h på autobahn. Lite av en mardrömsupplevelse. Vi svettades i lager kan jag säga.

Men fram kom vi men först efter att ha kört in en sväng i Polen och inte minst passerat ungefär hundra vägarbeten i Tjeckien och lärt oss vad "Pozor" betyder. Det står nämligen på varningstrianglar ungefär var hundrade meter och överallt. Fan vet vad de varnar för, men något var det som påkallar uppmärksamhet mycket och ofta och kräveren skylt eller två.

Hotellet låg centralt och var relativt mysigt om än tämligen trångt. Särskilt med all den packningen. Det skulle visa sig att vi inte var ensamma kastare på hotellet även om det var litet med få rum.

Torget i Radek Kralove

Så blev det då torsdag  och det var dags att bege sig ut till tävlingsplatsen som bestod av en kombination av camping och friluftsområde beläget någon halvmil från centrum. Ett stort sådant och vi parkerade förstås i fel ände första dagen och fick gå en rejäl runda. I en avspärrad del av området skulle tävlingarna gå av stapeln. Det fanns gott om både tävlingstavlor och ett väl tilltaget uppvärmningsområde som dock blev trångt första halvan av första dagen. Sedan tunnade det ut under tävlingarnas gång på grund av den mycket påtagliga värmen. 

Närmast kameran syns tävlingsbanorna och i bakgrunden uppvärmningsdelen

Första steget på tävling är alltid invägning och mätning av utrustningen. Allt gick väl till det kom till mina splitter nya yxor. De av Throwingzone customiserade Rinaldiyxorna. Eftersom de är slipade för hand så var en av eggarna tydligen ca tre millimeter för lång. Något som först föranledde lite panik sedan en stunds hysteriskt filande med medhavt verktyg. Lite snopet kändes det att behöva börja modda dem direkt. Ännu mer så då jag senare såg en äldre herre kasta med dubbeleggade yxor vilket är direkt i strid med reglerna. 

Dags för tävlingens första punkt, invägning och mätning av tävlingsutrustning

Efter att alla redskap fått sig en röd  prick som markerade godkänt var det dags att insupa atmosfären och hälsa på allt och alla. De man känner, de man borde känna och de man vill lära känna. Där fanns förstås den svenska representationen men även herrar och damer som man träffat tidigare på Soul Thrower Open och andra som man endera inte sett alls eller bara på YouTube. 

Inlednings- och välkomsttal av Radim Drtílek

Sammanlagt var det kring 150 tävlande på plats från inte mindre än 21 nationer. En aktningsvärd siffra som till och med kunde ha inkluderat några till visade det sig senare. De mest långväga var från Australien, Sydkorea (även om lander representeras av en amerikan), USA, och Trinidad och Tobago.

Överlag kändes det mesta bra för min del även om en viss anspänning förstås infann sig. Jag var faktiskt mer förväntansfull än nervös. Några särskilda mål hade jag inte direkt förutom att jag önskade att prestera väl. Möjligen närde jag en förhoppning om att mina dåliga tävlingsnerver på något mirakulöst vis skulle ge med sig. På den fronten gick det både bra och dåligt kan jag avslöja.  

Jag måste berömma upplägget med att börja dag ett med "Games" det gjorde att det gick att slappna av lite och komma in i kastningen. Åtminstone hoppades jag det skulle bli så. 

På första dagens program stod således grenar som Siluett, Rörligt mål, Speed throwing, Plankan och det helt nya Hunter samt kval till duellkastning och Couteanque.

I nästa del av historien ämnar jag dyka lite djupare in i hur det hela utvecklade sig. Både dag ett med games samt dag två och tre med huvudgrenarna Walk Back, Precision och distans. 

/ J - till slut på plats