En rapport från UKAT VM 2026, del fyra

Så begynte den sista dagen. Oj, vad det lät allvarligt och det kanske det var på sätt och vis. Om några timmar skulle det här äventyret ta slut minns jag att jag tänkte. Det kändes en smula vemodigt och lite märkligt då jag gått och sett fram emot det här världsmästerskapet så länge.

Snart var det över, 2026 års VM i italienska Carpi

På programmet hittades den här lördagen företrädesvis längdkastning i de olika disciplinerna. Något jag är notoriskt dålig på. Dels har jag inte tekniken men till mitt försvar skall tilläggas att jag aldrig övat särskilt mycket på det. Dock har det förekommit träning på momentet inför VM men problemet är att eftersom jag kastar på vanliga ändträtavlor och inte ett plank så är träffytan där hemma kring 60 cm i diameter. Det skall jämföras med de 100 cm som reglerna stipulerar. Det betyder i klartext att när jag tränar så handlar det nästan lika mycket om att sikta som att hålla koll på rotationen och kasta långt.

Ordningen var densamma som tidigare. Först ut var kniv. Till skillnad från SM så fanns i Carpi en övningsbana bredvid själva tävlingstavlan. Det var dock ett plankmål till skillnad från den andra som bestod av en gigantisk skiva att för mig okänt träslag. Först blev det en kvick inkastning på ordinarie uppvärmningsbana borta i allén då jag byter knivset till den här grenen. Här är det mina Nobu från Bullseye Blades som gäller. De har en  mycket sympatisk flykt och är långa nog för att jag skall tycka att rotationen är relativt lätt att beräkna. Borta på åkern gick sedan den fortsatta inkastningen bra. Efter ett par tre vändor lyckades jag sätta en kniv från ca 15,80. Det är där någonstans mitt personbästa ligger. Så mycket mer var nog inte att hoppas på. Kunde jag upprepa det skulle det här bli en bra dag. 

Dags för uppvärmning eller snarare inkastning igen

Sedan var det dags att tävla. Jag liksom de flesta fick vänta i en rejäl kö eftersom det bara fanns ett tävlingsmål och grenen kan ta lite tid då man måste fundera lite mellan kasten. Dessutom tar mätningen längre tid än det tar att räkna poäng vid precisonskastning. 

Kniv

Som vanligt brukar jag sätta ett "säkerhetskast" från minsta tillåtna avstånd. På VM är det sju meter och på SM fyra meter.* Mitt första kast satt. Nu var jag i alla fall igång och kvalificerad för nästa zon. Vanligen brukar nio meter vara en transportsträcka med de här knivarna då kastet skall vara exakt som på sju meter för att lyckas. Men på något vis lyckades jag missa två kast. Troligtvis handlade det om nerver men faktum är att jag inte minns varför. I gengäld drog jag till med en träff i första försöket från 7-10 meter, det mätte 11,27. Allt enligt plan, jag väljer alltid det avståndet (11,30-11,40 m) för att kunna kasta från handtaget. Nästa zon, 13-16 meter, var säkrad. Nu var det läge för att bättra på resultatet med de två sista kasten i nuvarande zon. Först en miss och sedan ett stick från 12,75 m. Det något udda avståndet kräver att man klurar lite på hur fort man roterar kniven.

Mitt resultat i långdistans kniv

Nu var jag emellertid framme vid de längder där jag brukar missa även på träning. Ofta tar det slut kring 13,50m. Det gjorde det även den här gången. Efter att i andra kastet uppnått 13,29 meter var det stopp. Förvisso klar för 16-19 meter men tre misslyckade försök från 17,5 m avrundade min insats. Lite surt att jag kastade längre på uppvärmningen men å andra sidan var det inte ett dåligt resultat med mina mått mätt. Det räckte till en något överraskande 8: e plats vilket jag är nöjd med.

No Spin

Nu kan man tro att eftersom jag främst är No Spin-kastare så är det här en favoritgren. Men jag kan avslöja att så inte är fallet. Mitt personbästa på träning är blygsamma 11,30 meter och ännu kortare på tävling. Här har jag inget att hämta. Turligt nog börjar No Spin på från kortare distanser än kniv så första zon är 4-7m. Där drog jag in ett kast på 4,48 för att vara på den säkra sidan, det vill säga klar för nästa zon. 

Men det var nu det stora debaclet började. Jag kastade snabbt ett kast som missade. Inget konstigt i det förutom att någon borta vid domarbordet hade invändningar. Jag förstod inte varför men efter att ha lyssnat på italienska ett tag framgick att de menade att jag kastat för många kast. HELT obegripligt. Tvärtom hade jag ett kast kvar inom zonen. UKAT-reglerna är enkla, du har tre kast inom varje zon och det längsta av dem räknas. Missar du alla tre är du ute, sätter du ett är du vidare till nästa zon. Dessa regler hade dessutom upprepats vid genomgång av tävlingsledaren på torsdag morgon innan tävlingarna startade. Men tydligen hade de UNDER tävlingens gång bestämt sig för att ändra reglerna, troligen för att arrangörerna låg långt efter tidsschemat och ville skynda på tävlingarna. Det började mörkna vid det här laget. Nu skulle man automatiskt flyttas till nästa zon så fort man satte en kniv. 

Till slut fick det kastas i mörker i ljus av bilstrålkastare

Det är komplett vansinne av två skäl. För det första så blir avståndsskillnaderna enorma. Tänk att du sätter en kniv från 7,05 meter och sedan får du inga mer kast förrän på 10 meter. Det är som om höjdhopp skulle höja med trettio centimeter i taget. Det andra är att man ändrar fan inte regler under pågående tävling!! Jag blev alltmer högljudd och irriterad, folk diskuterade på italienska, jag försökte få fram någon som kunde engelska då de pratade över huvudet på mig. När någon kom och översatte vad jag sade men funktionärerna såg de fortfarande ut som frågetecken. Den biten var uselt skött! Särskilt som jag fick vänta i nästan tjugo minuter innan jag fick fortsätta. 

Då var jag arg och det är aldrig bra. Emellertid lyckades jag få in det andra kastet från 7 m. På ren ilska kastade jag ett "power-kast", lite som att du kastar en baseball och lyckades dra in den sista kniven från 7,81. Sedan kastade jag ut mig på 10 meter, som jag i princip alltid gör. Jag kan verkligen inte kasta långt med No Spin. Resultatet räckte till en 16e plats kan väl nämnas i förbifarten. 

Yxa

Om yxkastningen är inte mycket att orda. Den gick ungefär så bra som den kan. Det anmärkningsvärda är att jag kastar ungefär lika långt med yxa som med kniv för tillfället. Efter fem kast slutade jag här på 13,67 m och en 22a plats. Placeringen är jag faktiskt nöjd med. Tävlingen formligen kryllar av duktiga yxkastare från många länder och dem kan jag inte slå. Men jag kastade ungefär så bra som jag kan för närvarande vilket var målet. 

Vid sidan om allt hade jag under de här tre dagarna hunnit spela några matcher Coutanque inklusive en premiär i det helt nya dubbelformatet där jag parade ihop mig med Flora från Julitta. Vi lyckades vinna en match och bjuda bra motstånd i två som vi dock förlorade vilket gjorde att vi inte avancerade efter gruppspelet. Men kul hade vi och då skall väl sägas att vi knappast har det här spelet som första val när det tränas. 

Några sista tankar

Det blev ett märkligt VM för min del. Kastningen gick sämre än förväntat. Med det menar jag i relation till hur mycket tid jag faktiskt lagt på träning och de resultat jag brukar prestera där. Även med avdrag för tävlingssituationen och nerverna så borde jag kastat bättre. På tre meter visade jag ju att det faktiskt går! Det var också den guldmedaljen som räddade mitt mästerskap. 

Glad guldmedaljör med tufft motstånd

Det har inget med någon annan att göra och inte heller med medaljer. Men det var ett av få resultat som var i paritet med vad jag kan. Jag kastar vanligen strax över 100 poäng i No Spin och med vanligt "tävlingsavdrag" borde jag legat något högre men det förstördes av en obegriplig "drop". Men när jag kastade som jag kan kom även en god placering.

Skall hela min insats sammanfattas ser den ut som följer. Först kan sägas att man får poäng på alla delmoment, även de man inte kastar i eller tränar.** Det är något man får ta i beaktande. Men för närvarande är jag nr 21 på UKATs rankinglista.

Medaljen och knivarna som användes för att bärga den, Throwingzone Pathfinder

I de individuella grenarna blev mina bästa placeringar:

• 1a, 3m No Spin
• 8a, Hunter 
• 8a, långdistans kniv
• 11a, 3m kniv
• 12a, Walk Back No Spin

Därtill kan nämnas en 21a plats i Speed Throwing trots att jag enbart kastar det på VM och SM eftersom jag saknar möjlighet att träna. Ett personbästa sattes även i en annan gren som jag heller inte tränar och det är Duel. Jag förbättrade min kvaliceringstid till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De 16 bästa gick vidare till själva duellerna. 

Efter hemkomst

Väl hemkommen efter semester och ett par intensiva veckor med en ny utbildning och slutförande av min idrottsledarkurs så är det nu dags att börja kasta igen. Eller det gör jag lite då och då utöver träningen med VXO Sportkastning. 

Sedan höll jag på att glömma, det var även ett SM någon månad efter hemkomsten från Italien. Det gick rätt bra och jag lyckades bli svensk mästare i både No Spin och kniv i år. Det var också ett tag sedan men kanske skulle jag skriva något om det också.  

/ J - over and out 

*Anledningen är att alla ska kunna vara med. 

** Det är lite som det faktum att jag inte blev "bästa kastare" i årets SM trots att jag vann både Walk Back No Spin och Walk Back kniv vilket gör att jag är svensk mästaere i både kniv och no spin i år. Då kan man tro att man även är bästa knivkastare i SM men icke då. Varför kan man undra, jo jag kastar exempelvis inte Double Bit vilket av någon märklig anledning ingår i det här mästerskapet. Yxorna är svindyra och få kastar idag men ändå räknas grenen in i totalpoängen. 

En rapport från UKAT VM 20236, del tre

Så begynte då tävlingsdag nummer två. Fredagsfrukosten blev en repris på gårdagen. Således avrundades den med en rejäl dubbel espresso. Förhoppningen var väl att min kastning den kommande dagen skulle bli lika stark som kaffet och lämna en god eftersmak i munnen. 

En förhoppning som även innebar att gårdagen skulle glömmas. Blev det så? Nja, det vete tusan. Med tanke på att det trots allt blev en medalj till slut skall jag väl inte vara helt missnöjd. Det är inte alla som kommer hem med en sådan. Men vägen dit och hur det gick till gör att jag inte är helt tillfredsställd ändå. Det fanns så mycket mer att hämta, särskilt givet hur mycket jag tränat. Generellt var min insats usel. Kastningen gick upp och ned som den värsta åktur på en nöjespark.

Vald utrustning: Throwingzone Pathfinder för No Spin, Zitoon Le primitif rotation för Walk Back och Bullseye Blades Nobu för långdistanskastning. För Duel valdes Zitoon Dague commemorative. 

Men det är att gå händelserna i förväg. Redan på morgonen innan frukost hade jag skickat iväg några kast på en närmast tom uppvärmningsarena. Känslan var långt från perfektion men ändå duglig. Det var mest för att få igång musklerna och kastarmen. Den riktiga inkastningen gjordes senare inför varje moment som krävde en ny disciplin. Det är trots allt skillnad på att kasta kniv, kniv från fodral, No Spin och yxa. Varmt var det och någon uppvärmning av musklerna behövdes knappast, det är mer för att få tankarna på rätt plats och fundera lite kring detaljer. 

Min ordning hade jag bestämt i förväg. Det skulle börjas med precisionsdistanserna i kniv för att sedan glida över till walk back. Den turordningen skulle därefter upprepas med no spin och yxa var det tänkt. 

Lugnet före stormen, en tom tävlingsarena

Snabbt gick det att konstatera att värmen var påtaglig och att det fanns de som inte mådde bra av den. Jag hade som nämnts i tidigare inlägg övat på liknande förhållanden så det bekom mig inte så illa. Men som för alla andra sög det ändå musten ur mig och tröttheten infann sig till slut. Men inledningsvis var jag snarare övertaggad utan att märka det.

Rotationskastning

Första delmoment, rotation 3m finns inte så mycket att säga om. Jag kastade några poäng under vad jag brukar på träning vilket resulterade i 98 poäng. Men inte ens mina bästa träningsresultat räcker till guld på den här nivån. Jag har inte svårt att träffa på det avståndet men väl att bibehålla koncentrationen den tid det tar vilket brukar ge mig mellan 101-103 p. Resultatet räckte till en elfte plats.

Från nästa distans, 5 m sattes 69 poäng, vilket är ett resultat bäst att glömma. Det är inte gångbart helt enkelt. Bullseye-femmor blandades med någon etta och tvåa och inte mindre än tre nollor. Skitdåligt resultat för mig då jag borde legat kring nittio poäng. Därmed blev jag därför inte bättre än 29a i grenen

Något bättre placering blev det på 7m där jag slutade på en 15e plats. Det trots fyra rejäla plumpar i protokollet i form av drops. Vanligen brukar jag inte ha någon även om träffarna ibland spretar från den här distansen. Det värsta var att det allra första kastet var en av dem. Det satte tonen för humöret och därmed resten av kastningen.

Min plan var att en solid insats från 3,5 och 7 meter skulle lägga en god grund för kommande Walk Back. Eftersom jag redan börjat med drops från fem meter fanns rejäla sprickor i den grunden.

Det avspeglade sig genast och framförallt första halvan gick åt skogen. Exempelvis satte jag serien 3 5 1 från tre meter i andra omgången och TVÅ poäng från sju meter i samma vända! Anmärkningsvärt uselt för att vara mig. Från tre meter skall det vara 5 5 5 och inget annat. Därefter skärpte jag mig något men då hade det redan satt sig på psyket. Jag ville mest bli klar, glädjen var som bortblåst. Slutpängen blev 175 att jämföra med de 240-250 jag brukar kasta på träning och personbästa är högre än så. 

Väntans tider, snart dags för min tur

Därefter återstod två discipliner. En jag knappt behärskar och är helt novis i vilket innebär väldigt låga förväntningar och en där jag är flerfaldig svensk mästare samt hade två VM-medaljer sedan tidigare. Det vill säga yxa respektive No Spin. En avslappnad del och en som faktiskt innebär en del prestige.

No Spin

Först ut av de två var No Spin. Dock ändrades kastordningen. Mest för att jag nu kände mig osäker och ville ha fler kast på tävlingstavlorna innan det var dags för 3m där jag skulle försvara förra årets insats. 

Men allt blev till en mardröm. Det började inte så illa, 5 4 4 i de tre första kasten från 3m. Inte perfekt men heller inte helt ovanligt när nerverna spelar in. Det går att förbättra i senare omgångar. Sedan 4 4 4 vilket är något lägre från 4m än vad jag ska. Det är dock fortfarande ett helt godkänt resultat. Sedan gick det snabbt utför. Någon mental kollaps gjorde att jag verkligen inte kunde kasta från de längre distanserna den här dagen. Allt låste sig, snittet från sju meter slutade på 1,1 poäng! 

Under hela tävlingen höll jag ihop de korta distanserna och misslyckades på de längre. Till slut kom jag knappt fram till tavlan. All teknik var som bortblåst, all träning ogjord och jag kunde inte lösa problemet där jag stod. Jag kände mig verkligen uppgiven. 

Besviken var jag men försökte ta fasta på att jag trots allt fick en del poäng från 3 och 4 meter. Det var det jag kunde fokusera på när det nu var dags för den stora insatsen. Jag skulle försvara min guldmedalj från Tjeckien 2025. Med andra ord fanns mer att förlora än att vinna. 

På träning brukar jag sätta kring 100-102 poäng, förra året blev det 95 p på VM. Här blev det några färre. Exakt vad det beror på vet jag inte. Men att jag var spänd i kombination med att tavlorna som egentligen var mycket bra, blev riktigt hårda när solen sken på dem en hel dag. Det som sänkte resultet var en "trea" samt, det hemska, en droppad kniv! Trots det får man väl säga, blev det 93 poäng. 

Ett visst lugn infann sig. Jag visste inte då vad de poängen skulle räcka till men jag kunde åtminstone säga att jag gjort ett dugligt resultat. Vad alla andra gör kan jag inte påverka.

Om jag hoppats att det skulle smitta av sig på de två andra distanserna så blev jag besviken. Ynka 53 p och en 15e plats från fem meter är inget jag ämnar skryta om. Sju meter blev rena farsen. Efter en stund var jag så uppgiven att jag i princip slutade kasta. Resultatet blev skrattretande lågt med 13(!) poäng och en 34e plats. Känner någon en bra sportpsykolog?

Yxa

Insatserna på det här området är mer av ett konstaterande. Jag har inte kastat särskilt mycket yxa i mitt liv, läs ett drygt år och har inte haft de bästa förutsättningarna för att träna yxa heller. Poängen i precisionsmomentet blev 68 p från 3m, 58 p från 5m, respektive 25 p från 7m poäng vilket belönades med platserna 70, 57 och 65. I Walk Back blev det 184 poäng vilket var en liten miss då jag hoppats slå mitt eget blygsamma tävlingsrekord på  213 p. Ett mål som var fullt rimligt men missades.

På kvällen var det dags för VM-middag

Efter kastningen var jag först lite moloken. Det kändes som jag verkligen missat min chans. Den här våren och sommaren hade jag verkligen haft alla möjligheter att träna mycket och tämligen stor del av det hade gått väl. Särskilt hade jag tränat på ett par saker som nu fallerat, distans No Spin.

Samtidigt hade jag försvarat mitt guld i samma disciplin. För andra året i rad var jag guldmedaljör vilket innebär att jag i min bästa stunder troligen kan kasta No Spin med viss precision. 

Det som återstod inför lördagen var dels Coutanque och långdistans i samtliga discipliner. Det och lite samlade tankar kommer i den sista delen.

/ J - i berg och dalbanan

Rapport från U.K.A.T. VM 2026, del 2

Så var det då äntligen dags. Tävlingsdag nummer ett av tre i UKAT 2026 World Cup, det ögonblick jag hade tränat för hela våren och försommaren. Risken för att vara en smula överladdad föreligger alltid, åtminstone i mitt fall. Det hade emellertid gått bra så långt och kvällen innan hade som jag beskrev i del 1 fallit väl ut. 

Nu var det torsdag morgon. Sömnen hade väl varit sådär och när mobilen talade om att gå upp var jag inte vidare värst utvilad. Fast ändå laddad måste medges. En riktigt bra italiensk dubbel espresso ordnade tillvaron till det bättre. 

Klubb-banéren börjar komma upp

Upplägget var sådant att första dagens tävlingar innebar "Games" i olika varianter. Ett utmärkt sätt att starta i mitt tycke då det lämnar de "tyngre" grenarna som Walk Back och långdistans till senare. Särskilt det sistnämnda och med yxa kan faktiskt göra att man exempelvis sträcker sig och då är det mesta efter det kört. Bra att genomföra sist med andra ord. 

Ytterligare en morgonpigg kastare, Angelo Krebs a k a flying_blades på IG som ville ha några kast innanför västen före frukost

Själv valde jag att starta med Siluett kniv. Idén var att den kändes mindre viktig för mig än exempelvis "Hunter" där jag hade en silvermedalj från förra VM att försvara. Sagt och gjort, jag kastade in mig med mitt set rotationsknivar, Le primitif rotation från Zitoon Knives. Det kändes efter omständigheterna, jag var en smula spänd, rätt bra. Men jag noterade att tavlorna under natten blivit något hårdare. Det var som sagt varmt även om inte solen hunnit värma ordentligt än.

Tyvärr visade det sig att det inte gällde tavlorna som utgjorde siluetten. De hade uppenbarligen hängt uppe längre och därtill var de inte använda. Ofta används plankor till den  här grenen men här var det ändträtavlor staplade på höjden. Jag gjorde nybörjarmisstaget att vilja ha en gren avklarad på morgonen så jag var igång. Men det gjorde att jag gick ut som fjärde man och tavlorna var dessvärre ovattnade och framförallt riktigt hårda nya som de var. Inslitna tavlor är som bekant väsentligt mjukare. 

Det gjorde att jag fick en smula panik. Mitt första av tre provkast satt knappt i tavlan. Det andra var hårdare med träffade en extra hård yta och STUDSADE baklänges ut igen! Fan, fan, fan var vad jag tänkte. Mitt problem är att de här knivarna är tämligen tjocka och det gäller särskilt spetsen efter det att jag slipat ned dem över tid. Det trots att jag vässat dem inför VM. I original är de längre och framför allt spetsigare. 

En bedräglig tavla som skulle visa sig bli min nemesis

Därefter gick det åt skogen för att var ärlig. Jag nyttjade mer kraft, vilket förvisso gjorde att knivarna satt men även att siktet på de två första kasten var ca 10 cm för högt. Det överkorrigerades i tredje kast och min första -10 p var ett faktum. Det var inte förrän under de sista kasten jag funderat ut tavlan med tre raka fullträffar men då var det så dags. Slutresultat blev därför just -10 poäng. Ett uselt resultat och inte alls den inledning jag tänkt mig. Dessvärre påverkar sådant även den totala rankingpoängen som räknas på alla moment. Exempelvis gav det här resultat plats nummer 100. Jag återkommer i ett senare inlägg med samtliga mina placeringar och ranking. 

En sådan inledning är bara att glömma och sedan sikta på nästa gren. Dagen var ju inte över än! Som sådan valdes "Speed Throw". En rotationsgren vilket var idén men prestigelös för mig då jag endast kastar det på mästerskap eftersom jag inte kan träna i förväg, knivar för ändamålet saknas. Mitt mål var att slå 13 sittande knivar som var det tidigare personbästa. men det lyckades inte utan samma resultat tangerades igen! Men det var jag inte missnöjd med. 

När virvlande redskap ändå var aktuellt klarades även siluett yxa av efter en stunds inkastning. Även det gick sådär, men förväntningarna på mig själv var inte höga. Jag är en riktig nybörjare på yxa. 

Någon som är väsentligt mycket bättre än mig på yxa är Simon Wall från Sverige

Värre var det då med de nästkommande två grenarna som jag faktiskt vill prestera väl i. Det handlar om Nine target men främst Hunter där jag som sagt hade en medalj att försvara. Inte heller det föll väl ut. Jag kastade dugligt vilket innebar 33 poäng vilket till slut gav mig en 8e placering. Åt medaljerna kunde jag inget göra den här gången. Det kändes en smula snopet måste erkännas. 

Men det skall tilläggas att banan var både märklig och en smula trist. För det första var den inte varierad alls. Den bestod enbart av avsågade stubbar men olika lutning på snittet. Inget  som avvek utöver det. Men värre var att alla förutom ett eller två var långdistansmål (6-8 meter) vilket definitivt gav dem som kastade hårt en stor fördel. Sedan blev det inte bättre av att ett visst fusk förekom trots att detta påpekades för arrangören. De vågade dock inte säga till. 

I den här grenen är det nämligen meningen att du inte skall få se och framförallt inte öva på banan före genomgången. Men några fiffiga deltagare kom på att om man går och hämtar Coutanque-tavlor som skulle användas senare under dagen och lägger upp dem i olika vinklar på en fotbollsplan och sedan tränar en halvtimme så blir det bättre. Det märktes delvis på prispallen!

Plankan eller Nine target som den egentligen heter blev en sisådäraffär för mig. Medelpoäng gav en medelplats. Det vills säga tjugotvå poäng och en 21a plats. Men en eloge till Zusanna från Tjeckien som lyckades slå alla oavsett klass genom att sätta ALLA poäng. Vete tusan om det hänt förut! 

En Hunter-bana som inte alls föll mig i smaken

En annan gren jag aldrig tränat på och endast kastat en gång är rörligt mål. Det märkes då mitt resultat på 19 poäng räckte till en 41a plats. Inte mycket att säga om det. Möjligen att jag skall kasta No Spin istället för rotation nästa gång. 

Detsamma kan sägas om Duel fast med den skillnaden att jag där var riktigt nöjd. En gren jag inte tränar och endast kastat med maskin två gånger tidigare. Min personbästa sänktes från 1.48 s till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De sexton bästa gick vidare till de riktiga duellerna. 

Morgondagens utmaning väntade runt hörnet, både bokstavligt och bildligt!

Så var då tävlingarna igång och berg- och dalbanan hade börjat. Något dugligt resultat som i Speed throwing, Hunter, även om det var under förväntningarna och Nine target blandades med bottennapp som siluett kniv samt personbästa i Duel. 

Känslan var dock att koncentrera mig på morgondagen då det var dags för mina tänkta paradgrenar i Walk Back kniv men framförallt No Spin, både Walk Back och precisionskastning. Det var nu all min träning skulle avspegla sig var det tänkt. 

/ J - var i alla fall i gång

Rapport från U.K.A.T. VM 2026, del 1

 - eller alla vägar leder till...

Kanske de inte leder till Rom nuförtiden men i alla fall till Italien. Det var där eller närmare bestämt i staden Carpi och Hotell Garbada i dess utkant som årets stora knivkastningsevenemang ägde rum. Flera hundra kastare från ett tjugotal länder drabbade samman för att göra upp om äran och medaljerna. Allt under U.K.A.T.s regler. Det finns andra organisationer men såvitt jag vet ingen lika stor och som täcker lika många länder.

Det känns plötsligt avlägset där jag nu sitter i min lilla trädgård för en stunds "vapenvård". Faktum är att del av ärren i form av rost sitter i sedan resan. Jag har inte använt mitt tävlingsset Pathfinders sedan dess. Men väl träningsuppsättningen får väl tilläggas. Jag blickar redan framåt mot nästa helg och SM som avgörs då. 

Äntligen var det dags!

Men först skall alla intrycken från Italien smältas och några av dem sättas på pränt. Ett bestående intryck var förstås värmen. Den var påtaglig men inte extrem när själva tävlingarna ägde rum men klättrade stadigt veckorna efter det till att nå kring fyrtio grader eller strax därunder när vi lämnade Pisa. Det är några grader för mycket för mig personligen kan konstateras. 

När anlände var det emellertid någon liten grad svalare än förra året i Tjeckien. Dock talar vi fortfarande om plus trettio grader i skuggan. Någon som inte är så farligt om du ligger under ett parasoll på stranden eller sippar på en kaffe i skuggan. Men en tävlingsdag kanske sträcker sig utöver ett tiotal timmar totalt. Från inkastning till prisutdelning. Av dem tillbringas många i väntan och kastning i direkt sol. Det tar på vätskebalansen och krafterna vilket klart påverkar koncentrationsförmågan. 

På grund av värmen och det något längre avståndet avstods egen bil som färdmedel den här gången. Istället flög min fru och jag från Köpenhamn till Bologna där vi plockade upp en hyrbil. Det var för övrigt vår första kontakt med nämnda värme. Bolaget som tvättade bilarna åt hyrbilsfirman hade nämligen temporärt, får  man hoppas, slarvat bort just den bilen vi skulle ha. Så det blev två och en halv timmes väntan innan en annan kunde kvitteras ut. 

Alla resor börjar någonstans. Den här med lokalbussen från kvarteret ned till Växjö station

Inte egen bil den här gången

Sedan gick det raskare. Från Bologna till Carpi är det inte många mil och trafiken var förhållandevis lugn. Väl framme var det dags att inkvartera sig i  ett enkelt  men väldigt stort hotellrum. Ett som tack och lov hade bra AC. 

Hotell Gabarda i Carpi är återigen skådeplatsen för en stor knivkastartävling

Vy från hotellrummet. Tävlingsbanorna befinners sig femtio meter till vänster bakom en häck. Tyvärr kunde man inte gå där då man kom direkt in i kastriktningen så det blev en halv kilometes omväg

Det var nu redan kväll och efter att ha sagt hej till vänner samt både gamla och nya bekantskaper var det dags för för mig att känna lite på måltavlorna. Jag hade redan läst mig till att materialet skulle vara vit poppel. Ett synnerligen bra träslag så länge det är färskt och vattnat. Det skulle sedemera ställa till en hel del problem skulle det visa sig. 

Uppvärmningsarenan befanns sig i en svalkande allé som dock käkade knivspetsar till fruktost om du missade

Uppvärmningstavlorna var av lite enklare slag

Men inte den här första provkastningen. Nu var tavlorna nya. Uppvärmningsarenan var lagd i en allé vilket både skänkte skugga samt en hel del sten på marken. Det senare upptäcktes efter en kort stund då ett missat kast gjorde att en av mina splitter nya No Spin-knivar hamnade på marken och därmed var den första spetsen körd. Inte mycket men ändå, jag som tänkt hålla dem i toppskick. Så bra höll den planen. 

Tavlorna var dock lika mjuka och fina som jag hoppats på och inkastningen kändes mycket bra. Jag testade mina tre knivset. Jag hade ett för No Spin som också skulle fungera till games som Hunter och Plankan samt två för rotationskastning. Dels ett för Walk Back och så ett annat set för långdistans och sju meter precision. Jag återkommer till varför. Sedan medfördes ytterligare en kniv med fodral för Quick Draw/Duel. 

Dags att låta mina Pathfinder leda vägen ännu en gång

Alla knivarna bet bra i tavlorna. Humöret var på topp och stämningen lika god som vanligt. Som jag brukar säga, det blir något visst  i luften när man samlar  många människor med samma intresse på en liten yta. Sedan spelar det ingen roll om det gäller motorsport, en musikfestival eller knivkastning. 

För att fira det hela anmälde jag mig till Coutanque-turneringen och köpte en T-shirt. Sedan kände jag mig redo. Mest för att äta men ändå. 

Förutsättningan inför de kommande tre dagarna såg mycket goda ut. Särskilt som jag faktiskt hade tränat en hel del inför begivenheten. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen hade jag till och med smygtränat på värme så gott det går i Sverige. Mycket mer kunde jag  inte göra vid den här tidpunkten. 

Men den här tillställningen skulle bli en berg- och dalbana för mig skulle det visa sig. Något jag ämnar förtälja om i del två. 

/ J - var förväntansfull

Knife Throwing May 2026

- a good but not quite as intense month 

If April was completely crazy from a knife-throwing perspective, with almost ninety hours spent with a throwing knife in hand, May has been somewhat calmer. Although not by much, it must be admitted. It only differs by a few hours across all the days. But I only noticed that now when I summed it all up.

A summer picture already in May. The new TacticalEdged.Dojo Spike DC

There are, of course, several reasons why there is a lot of training. Internal motivation is one such, a concept that I discussed a lot on a sports leadership course I am taking part in. But external factors also contribute. At the end of this month, the Soulthrower Open awaits, and the following month, the big highlight of the year, the U.K.A.T. World Championships in Carpi, Italy, will come. After that, my competition season will be rounded off with the Swedish Championships in Arboga in August.

In addition to the fact that there have been various types of motivation, the strange spring of course contributes to good conditions. Where I am, we have basically had summer heat without rain for almost the entire month. The number of rainy hours is easy to count. A blessing for throwers, but perhaps not as appreciated by nature and those who live from it. It is starting to get dry now.

Another reason for fewer throws is this one, which I spent a few hours on. But after having all my first submissions rejected because of sandals (!) I don't know if I'll feel like continuing.

As is customary at this point, the results are summarised with some numbers.

For May, they are;

•  86 hours, divided into
•  26 training sessions, which resulted in approx.
•  31 800 throws

Thus, one less session in May compared to April, which almost exactly explains the difference in time. Strange!

However, the number of throws was fewer, and that is not so strange. The beginning of the month was spent more on Walk Back and precision throwing with the associated point counting, which slows down the "pace". I have also thrown a little more long distance, which also gives fewer throws per unit of time. You simply have to go longer distances. But, it is important to point out, the number of throws is not a value indicator in itself and not something I pay much attention to. It is mostly an interesting aspect.

Warming up is important in all contexts. But here it is done sport-specifically.

The list of the most used knives this month looks like this:

1. Throwingzone Pathfinder: 7504
2. Zitoon Le primitif Rotation: 5304
3. Zitoon No Reload: 2185
4. Zitoon Le Rafale: 2185
5. Zitoon Le primitif NS: 2050
6. Zitoon Commemorative Dagger: 1955
7. Bullseye Blades Nobu:1857 
8. TacticalEdged.Dojo Spike DC: 1185
9. Acejet Merlin Kiridashi: 945
10. Zitoon Philippe: 555

In addition, there have also been some axe throws, about 1600 throws with the custom ceratops from Throwingzone.

At the top, as usual, is my number one competition knife in No Spin, Pathfinder from Throwingzone. Number two is just as consistently my competition set for Walk Back rotation, Zitoons Le Primitif rotation. A couple of new knives have also crept into the list. Acejets Merlin Kiridashi is a test subject for an upcoming review, and the same can be said about TeDojos Spike DC.

Progression

You know how things tend to go in waves and how you suddenly reach a new plateau? That was a bit of what happened at the beginning of this month, it feels like. In that time, I managed to break some personal records again.

The first thing was that I FINALLY got 105 points from a three-meter rotational throw. And no less than twice. Before, I've had many 104-pointers, but now that curse is broken.

In addition, I've polished my PB Walk Back rotation. Up from 265 points to 268 points! I'm of course very happy with that. Although I'm happier that the series often ends up over 250 points now. Now I'm aiming to pass 270 points. That would be a nice milestone.

I am most pleased, however, with the smashing of my previous No Spin record. There, I increased from 237 to 248 points, which is my current personal best in practice. The next goal is, of course, 250 points. A round and nice number.

Just for the heck of it, I also managed to throw 92 p from 5m precision/No Spin.

Now all that remains is to continue on the chosen path and mix "volume training" with quality and mental relaxation on the way to new goals.

/ J - continues on the chosen path

Kastmånaden maj 2026

- en god men inte fullt lika intensiv månad

Om april var fullständigt galen sett ur knivkastningssynpunkt med nästan nittio timmar spenderat med en kastkniv i handen så har maj varit något lugnare. Fast inte med särskilt mycket måste medges. Det skiljer bara några timmar utslaget över alla dagar. Men det märkte jag först nu när jag summerade allt.

Sommarbild redan i maj. Den för mig nya TacticalEdged.Dojo Spike DC

Det finns förstås flera orsaker till det myckna kastandet. Inre motivation är en sådan, ett begrepp som jag diskuterat en hel del på en idrottsledarkurs jag deltar i. Men även yttre faktorer bidrar. I slutet av den här månaden väntar Soulthrower Open och månaden efter kommer årets stora höjdpunkt, U.K.A.T.-VM i italienska Carpi . Därefter avundas min tävlingssäsong med SM i Arboga i augusti. 

Förutom att olika typer av motivation funnits så bidrar förstås den märkliga våren till goda förhållanden. Där jag befinner mig har vi i princp haft sommarvärme och uppehåll nästan hela månaden. Antal regntimmar är lätträknade. En välsignelse för kastare men kanske inte lika uppskattat av naturen och de som lever av den. Det börjar bli torrt nu. 

En annan orsak till färre kast är det här som jag lade några timmar på. Men efter att fått alla mina första bidrag underkända pga sandaler (!) vete tusan om jag har lust att fortsätta

Som brukligt är vid det här laget summeras kastningen med lite siffror. 

För maj blev det:

•  86 timmar, fördelade på 
•  26 pass, vilket resulterade i ca
•  31 800 kast

Således blev det ett pass mindre i maj jämfört med april vilket nästan exakt förklarar skillnaden i tid. Så det kan slumpa sig! 

Antalet kast blev dock färre och det är inte så konstigt. I början av månaden kastades det mer Walk Back och precisionskastning med tillhörande poängräkning vilket drar ned "tempot". Jag har även kastat lite mer distans vilket även det ger färre kast per tidsenhet. Man måste gå längre sträckor helt enkelt. 

Men, det är viktigt att påpeka, antalet kast är ingen värdemätare i sig och inget jag fäster så mycket uppmärksamhet vid. Det är mest en intressant aspekt. 

Uppvärmning är viktigt i alla sammanhang. Men här utförs det grenspecifikt

Listan över de mest använda knivarna ser den här månaden ut som följer: 

1. Throwingzone Pathfinder: 7504
2. Zitoon Le primitif Rotation: 5304
3. Zitoon No Reload: 2185
4. Zitoon Le Rafale: 2185
5. Zitoon Le primitif NS: 2050
6. Zitoon Commemorative Dagger: 1955
7. Bullseye Blades Nobu:1857 
8. TacticalEdged.Dojo Spike DC: 1185
9. Acejet Merlin Kiridashi: 945
10. Zitoon Philippe: 555

Utöver det har det även tillkommit några yxkast. Det handlar om ca 1600 kast med custom Ceratops från Throwingzone. 

I topp ligger som vanligt mina tävlingsknivar i No Spin, Pathfinder från Throwingzone. Nummer två är lika konsekvent mitt favoritset för Walk Back rotation, Zitoons Le primitif rotation. Med  på listan har även ett par nya knivar smugit sig in. Acejets Merlin Kiridashi är testobjekt för kommande recension och detsamma kan sägas om TeDojos Spike DC. 

Utveckling

Ni vet hur saker och ting har en tendens att gå i vågor och hur man plötsligt når en ny platå? Det var lite av vad som hände i början av den här månaden känns det som. I den vevan lyckades jag slå några personliga rekord igen. 

Det första var att jag ÄNTLIGEN fick till 105 p från tre meter rotationskastning. Det inte mindre än två gånger dessutom. Innan har jag haft många 104 poängare men nu är den förbannelsen bruten. 

Därtill har jag putsat mitt PB Walk Back rotation. Upp från 265 p till 268 p! Det är jag förstås mycket nöjd med. Fast mer nöjd är jag  med att serierna ofta hamnar över 250 p nu. Nu siktar jag på  att passera 270 poäng. Det vore n fin milstolpe. 

Mest nöjd är jag dock med min kross av mitt förra No Spin-rekord. Där ökade jag från 237 till 248 poäng som är mitt nuvarande personbästa på träning. Nästa mål är naturligtvis 250 poäng. En rund och snygg siffra. 

Av bara farten lyckades jag även kasta 92 p från 5m precision/No Spin. 

Nu återstår bara att fortsätta på den inslagna vägen och blanda "volymträning" med kvalitet och mental avslappning på vägen mot nya mål. 

/ J - kör vidare på inslaget spår

En tomhet

För tillfället lider jag av kraftig abstinens. En som därtill är särskilt svår att komma till tals med då få botemedel finns. Jag lider av nonkastiensis. Ett tillstånd som uppstår till följd av en den chockerande frånvaron av knivkastning. 

Sommartider, kasttider

Vid det här laget hade undertecknad hoppats på att våren skulle börja visa små tecken på att vara i antågande. Så förhåll det sig exempelvis förra året och året innan dess. I år är det på ett annat vis. Snön är, om än inte tjock, så i all fall närvarande och temperaturerna de senaste nätterna har legat mellan -15 och -20 grader. På dagen lite varmare men istället har temperaturerna ackompanjerats av en stadig och iskall vind på mellan fem och tio sekundmeter med byar över det. Så har det varit i flera veckor nu. Den enda fördelen med det är att solen följde med på köpet. Så ljusare är det i alla fall. 

Sakernas tillstånd känns lite sorgliga. Februari 2026

Nu hjälper det inte mitt kastande det minsta. Snön täcker träningsarenan, tavlorna är djupfrysta isklumpar och knivarna för kalla att hålla i. Visst går det att kasta något enstaka kast. Det kan man alltid göra på någon död stubbe i skogen. Men träning tillåter inte omständigheterna. Det vill säga att stå och nöta saker man inte är så bra på eller detaljer som man vill förbättra. 

Träning i sluteta av förra säsongen

Något som gör det hela än mer frustrerande är att jag inte kan undvika att ta del av alla vänner, konkurrenter eller vad man nu vill kalla andra kastare som tränar antingen inomhus eller i ett klimat varmare än här. 

Kastarvänner är de allihop men ordet "konkurrent" dyker osökt upp då flera av dem ämnar ställa upp i samma U.K.A.T-VM som jag själv kommande sommar. Då evenemanget äger rum i norra Italien, närmare bestämt Carpi så lär inte vädret utgöra några hinder. Fast fan vet i dessa tider. Måhända blir det skyfall och översvämningar. 

I vilket fall som helst så kan jag inte undgå att se de framsteg de gör. Roligt för dem men lätt ångestframkallande för mig. 

SM-tavlor  från 2025, förhoppningsvis blir det fler SM för mig

Det främsta målet för 2026

Utöver det så brinner jag för att få igång den nystartade men än så länge slumrande sektionen i VAIS betitlad Växjö Sportkastning. Själva träningsverksamheten är förstås väderberoende men det finns en del annat att göra på vägen. Nu skall det införskaffas tavelmaterial samt timmer till ett par stadiga tavelställningar. Kanske till och med någon för distanskastning och eventuellt för siluettkastning. Vi får se vad det blir. 

/ J - kastaren

U.K.A.T. världsmästerskap, del 1

  - eller förberedelser de luxe

Så var äventyret över för den här gången. Vi är sedan någon vecka tillbaks på hemmaplan efter vår  roadtrip i Europa, frun och jag. Under den här tiden hanns det med en hel del. Främsta fokus var emellertid vårt första delmål. Det var det som styrde riktningen på hela utflykten. Det är förstås världsmästerskapen i sportkastning jag talar om.

Innan avresan noterade jag att tiden har en tendens att försvinna, särskilt om sommaren. Förutom midsommarfirande och diverse tråkiga privata bestyr som var tvungna att avhandlas innan avresa var det skolavslutningar och studenter  för nära och kära. 

Sedan var det dags att koncentrera sig på semestern och förstås den stora begivenheten. 

Evenemanget gick av stapeln utanför Hradec Králové, Tjeckien, i regi av U.K.A.T. - United Knife and Axe Throwers. En av de större organisationerna i världen även om det finns andra. 

Söndagen innan avresan hade jag någon form av generalrepetition. Det är rätt mycket som skall tränas eftersom jag kastar "allt". Eller närmare bestämt både No Spin som är min främsta styrka och rotationskastning. Sedan tillkommer förstås yxa. På det området är jag novis men lär mig allteftersom. 

Throwingzone Pathfinder är mitt val för No Spin-kastning

Inom de olika områdena är det främst disciplinen Walk Back som kräver mest uppmärksamhet och tid. Det är det formatet som avgör vem som erhåller de egentliga världsmästartitlarna. Det innebär i korthet att man kastar från distanserna 3, 4, 5, 6 och sju meter med tre knivar/yxor per distans. Detta upprepas fyra gånger och totalpoängen som kan erhållas är maximala 300. Tänk Bowling fast med vassare klot. 

För rotationskastning valdes Zitoon Le primitif rotation

Till det kommer ett antal kompletterande grenar som precisionskastning, långdistanskastning och inte minst Games. Där hittas grenar som Duel, Siluette, Moving target, Plank och för mig helt nya Hunter. Sedan finns även Speedthrowing och spelet Coutanque. Inget av de senare kunde jag träna på då jag saknade både utrustning och tid. Deltog gjorde jag men hellre än bra om man säger så. 

Det gäller kanske det mesta då jag endast tränat i några få år. Det skall ställas i relation till att somliga ägnat sig åt kastning större delen av livet. 

Årets träning i siffror

Mina föreberedelser började så sent som 1a mars eftersom jag inte har möjlighet att kasta inomhus och därmed är helt väderberoende. En kall men torr vår och försommar genererade emellertid följande statistik: 

• 80 000 (ca) kast fördelat på 
• 58 tillfällen vilket ger en träningstid på
• 187 timmar

Grundträning, No Spin, dock med helt andra knivar. 

I snitt tränar jag därmed över tre timmar när jag väl är på plats. Det är rätt länge måste medges. Är du otränad klarar du inte den tiden. Knivarna väger inte mycket om de hålls i  handen eller de kastas en gång eller ens tio. Men några hundra kast för att inte tala om tusen eller fler  känns i axlar och armar om du är ovan. Det kan jag lova. Särskilt gäller det de längre distanserna. 

Fokus har varit mina relativt nya No Spin-knivar, Pathfinder från Throwingzone samt rotationsknivarna från Zitoon kallade Le primitif rotation. Båda seten från Frankrike för övrigt. Det var de jag valde som tävlingsknivar den här gången.  

Nu vet jag att man inte bör byta knivar till varje säsong men jag är fortfarande grön och har inte bestämt mig för vilka jag tycker bäst om att kasta med. Jag har inte ens bestämt mig för om jag föredrar mer Bowie-lika knivar eller dolkar vilket är lite av en vattendelare. 

Throwingzone Custom Ceratops 

Med yxorna har det blivit väsentligt mycket mindre kastat. Dels beroende på brist på bra tavlor men framförallt för att jag fick dem ett par veckor innan tävling. Därför har det naturligtvis inte blivit så många kast med dem. Men adderas tidigare träning med mina Norsehawks så blir det förstås några fler.

Därmed kan antal kast med tävlingsseten inför VM summeras:

• Throwingzone Pathfinder: 27100
• Zitoon le primitif rotation: 16900
• Throwingzone Ceratops Custom: ca 4000

Utöver det har jag förstås kastat med en hel rad andra knivar, bland annat med de knivar som fungerat som back up-knivar, Zitoon Spinner XL. De har jag för att erfarenheterna från tidiga tävlingar är att det kan löna sig att byta om allt skiter sig på inkastningen. Det är ren psykologi och inget annat. Om ingenting fungerar - byt!

Några av de första kasten med Zitoon The Primitive, tidigt i våras

Teknikträningen har varit lite ojämn kan konstateras. Ibland är jag riktigt bra, så bra att jag håller god internationell nivå, främst i No Spin. Men det är dalarna som måste göras lite grundare. Lägstanivån måste höjas eftersom tekniken tenderar att fallera när jag stressar upp mig. Främst gäller det de längre distanserna vilket har varit ett problem för mig tidigare och visade sig delvis bli det även på VM. 

I syfte att råda bot på det har jag förstås tränat just den biten lite extra. Vidare har jag tränat på att minska ned uppvärmningstiden samt på mer tävlingslika förhållanden. Det inkluderar att köra en Walk Back efter några få uppvärmningskast till exempel. Allt för att förbereda mig på okända förhållanden. Det var trots allt mitt första VM. 

Det fanns dock det som inte gick att förbereda sig på. Mer om det i del två av den här serien. Sedan går det aldrig att träna på tävling så att säga. Den situationen är som den är och måste upplevas.  

Precisionsträning med Pathfinders. Något som skulle löna sig visade det sig

Överlag tycker jag att förberedelserna gick relativt väl. Särskilt de sista veckorna fick jag till ett par rejäla träningpass, vi talar om fem sex timmar per gång. Dessutom gick det tämligen väl för det mesta. 

Med det i bakhuvudet var jag ungefär så förberedd jag kunde. Därefter åtestod bara att njuta av resan.  

/ J - förberedelsnissen