Knivrecension Fred Perrin Le Petit Bowie

 - en särling

Det finns tämligen många knivar med snarlika namn med Fred Perrin som upphovsman. En del av förklaringen återfinns i att de urprunglingen var customknivar som sedan gjorts om till produktionsknivar med några olika samarbetspartners. Men även Perrin gillar bowie-blad. Han har själv släppt knivar som Street Bowie, Street Beat, Le Bowie, Neck Bowie, XL Bowie och Military Bowie. Några av modellerna är helstålsknivar medan andra är försedda med handtag av trä eller oftast micarta. 

Idag skall vi ta en närmare titt på en av de senaste reinkarnationerna kallad omväxlande "Baby Bowie" och "Le Petit Bowie" beroende på vilket språk man skall hålla sig till. 

Fred Perrin FP1903 Le Petit Bowie

Fred Perrin är en både spännande och dynamisk person med många strängar på sin lyra. Däribland ett förflutet som kommandosoldat, kampsportsutövare och förstås smed, knivmakare och knivdesigner. Därtill en produktiv sådan som synes. Av hans många Bowie-modeller har några tillverkats av Spyderco och det gäller modellerna Street Bowie och den mindre Street Beat. Även de har funnits i versioner med både FRN och Micarta handtag. 

Le Petite Bowie i en begränsad upplaga tillverkad av Max Knives

Den här kniven, Fred Perrin Le Petit Bowie, påminner en del om Street Beat även om det mer rustika utförandet ligger närmare originalet i utseende än Spydercos mer polerade versioner. Den här kniven görs av Max Knives i Frankrike. Det handlar om en begränsad upplaga om 600 exemplar varav det här är nr 78.

Blad

Formen på bladet är inte mycket att orda om. Det är förstås en clip point, vad annars på en kniv vars namn kopplas samman med "Bowie"? Det som gör det en smula speciellt är dels övergången mellan handtag och blad men även hur ryggen höjer sig över handtagets rygglinje för att möta den klippta spetsen. Den är för övrigt markerad med en falskegg både för utseendets skull men även för att göra spetsen något mer effektiv. Den är stadig nog ändå kan jag meddela. Sättet bladet är format på gör dessutom att spetsen befinner sig på knivens centerlinje. En detalj som är noga genomtänkt. 

Bladet är syrabehandlat och sen har det fått en stentumlad finish vilket gör den mycket motståndskraftig mot repor, fingeravtyck och allt annat som kan tänkas synas. På "framsidan" är kniven märkt med nummer på ricasson samt Fred Perrins signatur/logotyp på bladet. Motstående sida har försetts med Max knives tämligen substantiella och föga subtila logga.  

Det något speciella Bowie-inspirerade bladet i profil

Det är ett stabilt blad vi erbjuds. Längden är 95 mm och höjden 3 cm som mest. Tjockleken är i relation till det hela 4,5 mm vilket gör det här till en mycket stabil kniv. 

Materialet i bladet är 440C. Ett stål som är både gammalt och beprövat. Det tillhör inte längre den absoluta toppen bland knivstål men det skall inte förväxlas med de väsenligt enklare 440B och A. 

Fabriksslipningen på åtminstone det här exemplaret lämnade tyvärr en del övrigt att önska. För det första var eggen inte särskilt vass och för det andra så var vinkeln alldeles för brant. För även om det här är ett fullt flatslipat blad så är det extremt mycket stål bakom eggen. Vi talar här om runt 1,5 millimeter! 

För att göra något åt det slipade jag om kniven tämligen omgående. Något som dock inte skulle visa sig vara helt enkelt. Dels tar det lite tid när man måste avlägsna så mycket stål och dels är den bakre centimetern av eggen inte vass alls. Det eftersom kniven måste vara bred vid bladets häl på grund av hur handtaget och fingerurtaget/fingerskyddet är format. Den formgivningen ger ett bra grepp men gör kniven extremt svårslipad och vilket i sin tur gav en liten recurve/S-formad egg som ofrivilligt resultat. Något jag ämnar adressera nästa gång jag slipar om kniven. 

Vass som tusan blev den dock. Men den skär fortfarande inte särskilt bra om jag skall vara ärlig. 

"When the going get's tough the tough get's"...the hell out of here tycks den här kniven vilja säga,
i alla fall i de  här typerna av material

Eller snarare är det på det viset att så länge man inte skall igenom någonting utan bara använder den vassa eggen så är kniven bra. Samma sak gäller om man skär exempelvis grönsaker som gurka, tomater etc. Då glider den vassa eggen lätt igenom ämnet samtidigt som grovleken på bladet inte påverkar särskilt mycket. Ett plus på den fronten med andra ord. Det gäller inte bara frukt och grönt utan det mesta som är mjukt. 

Värre blir det så snart man närmar sig segare material. Kartong är ett sådant. Eggen biter, sen får man börja trycka eftersom det är mycket stål bakom eggen och bladet är grovt. Det går förstås skära med kniven men det kunde varit smidigare om jag uttrycker det så. Ökas sedan svårighetsgraden till att omfatta seg plastmatta och halvfrusen trädgårdsslang så blir det knepigare. Mattan kan skäras eftersom eggen gör det mesta jobbet men när testet når slangen är det närmast tvärstopp. Efter att nyttjat lite våld får jag av ett par bitar. Men det är inte den här knivens forte. 

På samma vis går Le Petit Bowie bort som skogskniv för mig då trä inte heller faller den här kniven på läppen. Eller snarare är det jag som inte vill använda den till det och en stor del av det har med handtagets utformning att göra. Det är nämligen både bekvämt och obekvämt på en och samma gång. 

Vad kniven däremot briljerar i är att få upp alla typer av förpackningar inklusive riktigt tuffa dylika. Handtaget och den kraftiga spetsen gör att det går utmärkt att ägna sig åt penetrerande skär eller sticka i saker som vi också säger. Det finns en anledning till det som jag återkommer till. 

Handtag

Även handtaget är lite speciellt på den här kniven. Fast det ligger i linje med allt som Perrin designar kan väl tilläggas. Det kännetecknas av ett extremt djupt urtag för pekfingret (alternativt lillfingret om man vänder på greppet) och att resten av handtaget är format för att lägga sig till rätta inuti handen. Den stora fördjupningen ger ett markant fingerskydd och gör att det går att sticka mycket bra med kniven trots att den i egentlig mening saknar parerskydd. 

Ett kort men mycket ändamålsenligt handtag med fulltångekonstuktion och skruvade sidor i G10

Konstruktionen är lika enkel som den är brutal. Det här är en fulltångekniv med full tjocklek hela vägen genom handtaget. Balansen är förvisso nästan helt neutral och återfinns i bakkant av fingerurtaget. Men med en smula avsmalnande tånge hade den förvandlats från bra till perfekt. 

Utanpå återfinns kraftigt mönstrade sidostycken av G10. De är skruvade i två punkter med skruvar vars skallar förefaller vara gjorda av mjukost. Så ta av dem med försiktighet om du har planer på det. Sidorna är kraftigt välvda vilket tillsammans med den rundade ändalykten gör handtaget mjukt i handen. 

Det här är som synes en stabil fulltångekniv

Mindre mjukt var däremot kanterna både på bladryggen och på den inre rundningen av fingerurtaget. Det är därför mitt exemplar är ljusare i de områdena som synes på bilderna. Jag har gått över hela ytan med sandpapper samt förbättrat greppet för högerhänta genom att medelst en fil runda kanten på höger sida där pekfingret kröker sig. Sådant skall egentligen inte behövas. Tanken är att de på fabriken skall ta hand om den biten. 

Le Petit Bowie är en kniv som är extremt bekväm i ett par grepp, framförallt sabelfattning

Det här handtaget är gjord för att hållas främst i sabelgrepp med tummen ovanpå bladet och resten av handtaget inuti i handen. Men även ett "overhand pinch grip" på samma vis man håller en kockkniv fungerar utmärkt. Likaså är kniven ytterst väl formgiven för omvänt grepp a lá ishacka. 

Vad den inte är bra till är vanligt hammargrepp. Det finns helt enkelt inte material att fylla ut handen framtill på handtaget varpå hela kniven både pivoterar och vrider sig. Det är det som gör att Le Baby Bowie diskvalificerar sig för arbete i skogen (med trä) och för att skära tunga saker. Men när kniven greppas som det är tänkt sitter handtaget som gjutet i handen. Kniven är då både bekväm och ergonomisk. Det vill säga du kan jobba på ett tag utan bekymmer. Greppet är dessuom förstärkt genom ett kraftigt åskams-mönster i G10-sidorna. Det ihop med formen på handtaget gör att det i princip är omöjligt att halka. Vill man vara riktigt säker kan man dessutom addera en fånglina till greppet genom att fästa en dylik i det för ändamålet gjorda hålet.  

Fodral

Le Petit Bowie kommer med ett mycket bra fodral i kydex. Det är inte extraordinärt men välgjort på så vis att det håller kniven på plats utan att skramla. Det gäller även om kniven fästs eller hängs upp och ned. Den här kniven betraktas nämligen ibland som en "neck knife", något jag kanske tycker är att sträcka begreppet något långt. Storleken är i överkant för det ändamålet även om den kan passera i sammanhanget. Det kan däremot inte vikten. Hela paketet väger in på 168 gram vilket jag anser är för mycket att bära runt halsen på ett bekvämt vis. Särskilt om man rör sig och kniven dinglar löst. 

Kydexfodralet kommer både med snöre och ett Tec-Lok

Vill man nu inte bära den runt halsen kommer kniven även med ett Tec-Lok så man kan fästa kniven vid ett bälte, en ryggsäck, i bilen eller båten eller vad man nu känner för att ha den. Själv tycker jag den hamnar för långt upp om man använder det fästet i bältet. Istället tycker jag att kniven enklast bäres löst innanför bältet med snöret lagt runt en av bältesöglorna. Sedan finns ju alltid alternativet att lägga den löst i en större jackficka. 

Slutsats

Det är något speciellt med knivar designade av Fred Perrin. Snygga är de knappast, han bryr sig verkligen inte om utseende på sina produkter. Eller nja, det gör han ibland men på ett grovt medvetet primitivt vis. Men att det är "form follows function" som gäller är det ingen tvekan om. 

Så hur kommer det sig då att Le Petit Bowie eller som den ibland även kallas "practical bowie" inte är mer praktisk än den faktiskt är? Varför inte tunna ut bladet rejält, kanske avlägsna tredjedel av godstjockleken samt tunna ut eggen? Det finns faktiskt en orsak till det och det är väl dags att ägna den elefanten i rummet en smula uppmärksamhet. 

Det hela är faktiskt tämligen enkelt och en ledtråd hittas i vilket grepp den här kniven är fantastisk i och varför den är så bra att sticka och stöta med. Det är för att hela Perrins "Bowie"-serie i mångt och mycket är en om inte ren självförsvarskniv så åtminstone strävar åt det hållet. Det gör nästan allt han gör för övrigt. Det märks inte minst på  hur handtaget är utformat. Det fungerar i praktiken på samma vis som en stötdolk (push dagger) där bakkanten på handtaget hamnar mot handflatan. Det är en aspekt som inte går att bortse ifrån betraktat ur ett rent designperspektiv även om det knappast är en tanke som är förenlig med svensk nödvärnslag. 

Det är i den här rollen som EDC-kniv som jag framförallt ser Le Petit Bowie

Jag betraktar snarare Le Petit Bowie som lika delar samlarobjekt och EDC-kniv. Med samlarkniv avser jag inte något av monetärt värde. Den är inte särskilt dyr, runt 600 kr eller så och lär inte öka i värde men den är ett bra objekt för den som gillar Perrins knivar och av det skälet vill komplettera samlingen.  

Men som EDC-kniv är den faktiskt inte helt oäven. Jag täljer nämligen inte mycket till vardags och när jag skär ned t ex kartong handlar det inte om flera kubikmeter. Och till småuppgifter är den inte så dum. Särskilt inte som den är jäkligt robust och det något grovhuggna utseendet och finishen inte gör att man behöver riskera att förstöra kniven. 

Vad gäller byggkvaliteten är jag inte etthundra procent nöjd. Som sades tidigare borde vissa kanter och hörn rundats av bättre, eggen varit vassare och det vore tacknämligt om skruvskallarna inte var gjorda av aluminiumfolie. Men materialen i övrigt är dugliga med fin G10 i sidorna och ett ok stål. Fodralet är därtill riktigt bra. 

Le Petite Bowie kan användas i skogen också men där briljerar den inte

Så sammantaget är Le Petit Bowie en kniv för den som är förtjust i Fred Perrins samlade verk och vill komplettera samlingen av det skälet. Eller för den som söker en riktigt robust lite fastbladad kniv som med lite god vilja agerar neck knife om så behövs. På köpet får du en kniv med ett eget utseende och ett speciellt men bra handtag. För trots att den inte på något vis är en perfekt kniv så har den något särskilt. Kalla det charm eller personlighet även om de egenskaperna kanske skall förbehållas levande ting. Men vad jag avser att den här kniven inte är intetsägande i sin formgivning. Det är för mycket i knivvärlden nuförtiden som är det.

Specifikation:

Totallängd: 179 mm
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4,5 mm

Stål: 440 C
Vikt: 168 g med fodral, 138 g enbart kniv (vägd av mig)
Handtag: G10
Fodral: Kydex med Tec-Lock

Producerad av Max Knives, tillverkad i Frankrike


/ J - ursäktar franskan

Knivrecension QSP Bison

 - QSP flyttar fram positionerna

Den här modellen kallad Bison är min andra fastbladare från QSP. Den första, Erised 1, var en helt annat typ av kniv. Mer av en jaktkniv med friluftspotential medan Bison förvisso kan användas i den rollen också men är en mer allroundbetonad friluftskniv. Med sin robusta konstruktion och sitt avancerade fodral kan den även räknas till skaran av överlevnadsknivar av samma typ som exempelvis Fällkniven F1 och Cold Steel SRK. 

QSP QS134-B Bison 

Vem som designat den här kniven vet jag inte då den är ett typiskt exempel på vad som brukar kallas "in house design". Någon måste förstås ha formgett kniven eller kanske några om det är ett designteam. I vilket fall som helst har man vist nog sneglat på andra knivar i den här klassen och lånat kända element. Bison är således en fulltångekniv med sidor av micarta som skruvats på plats. Bladet är en stabil clippoint i ett stål som tål en del  misshandel och paketet avslutas med ett kydex-fodral med både traditionell bältesögla och ett modernt fäste á la Tec-Lock.

Lyckas man som i det här fallet förena de olika delarna blir resultatet riktigt bra. 

Bison är en välgjord kniv i material som D2, Micarta och Kydex

Twitterversion: QSP Bison, en stadig kniv för blandat friluftsliv 

Blad

Grunden till en bra kniv återfinns förstås i ett knivblad med för syftet lämplig form. Vet man inte exakt vilka uppgifter som är aktuella bör man utgå från en klassisk drop point eller clip point i syfte att gardera sig. Här har man valt det senare alternativet. Det är en ganska snäll klippt del på bladet men den är förstärkt av en falskegg för att markera utseendet. Formen ger ett allroundbetonat blad med en bit rak egg, en effektiv buk och en tämligen stark spets som ändå är duglig. 

Finishen på bladet är en blank satin och QSP har verkligen märkt det smakfullt. En liten logotyp på en sida och ståltyp på den andra. 

Clip point-bladet mäter elva och en halv centimeter på längden

Stålet är för övrigt det tämligen vanliga D2. Men i det här fallet är jag inte alls lika avogt inställd till det som jag ibland kan vara när det hittas i fällknivar. Det här är en stadig och rejäl pjäs för utomhusbruk med helt andra krav en liten fickkniv. D2 är en metallkomposition som kan variera inom vissa givna gränser men vad det ger är ett stål som kan härdas tämligen hårt, håller skärpan väl och går att slipa riktigt vasst. Den stora nackdelen är att det även kan vara benäget att rosta. Men här har QSP avhjälpt mycket av det problemet genom att polera ytan. Det värsta man kan göra är att t ex blästra stålet så att porer öppnas upp i ytan. När jag tänker efter finns en potentiell svaghet till och det är att D2 kan vara skört i jämförelse med till exempel ett i de här sammanhangen ofta använt kolstål som 1095.  

Bison är annars flatslipad upp till nästan hela bladets höjd. Tjockleken på godset hamnar enligt min mätning på det något udda måttet 4,3 mm. Längden på bladet är 115 mm och höjden är 32 mm. Och apropå slipning kan nämnas två bra saker. En är att fabrikseggen var bra, jämn och vass. Möjligen kunde den fått vara mindre brant. Här har man valt att gå på styrka mer än prestanda så att säga. Den andra är att det sharpening choil som finns är riktigt bra. Det bidrar till att övergången mellan egg och ricasso är snygg och att det finns möjlighet att slipa om kniven utan att det bildas en kälkbacke där eller att du får en oönskad s-formad egg. 

Stålet är kinesiskt D2 och finishen en satin

Min farhåga om att bladet skall vara skört har åtminstone inte så här långt manifesterat genom att det gått flisor ur eggen. Det trots att jag använt kniven rätt flitigt för att spräcka ved. Kniven har testats under oktober och november och ibland har det varit rejält fuktigt och för att nå den inre och torrare delen på trä krävs lite arbete av den typen. Givet längden på bladet är det inga stockar det handlar om utan mestadels grövre grenar från döda träd. För den typen av arbete är den här kniven bra. 

Armerad trädgårdsslang var inte helt lätt att skära i med Bison

Men till eldförberedelser och diverse sysslor kring lägerplatsen är den utmärkt

Detsamma gäller för att tälja spånor för att tända en brasa med. Där är jag tacksam för att man inte valt att inte ha någon gigantisk ricasso eller stor fördjupning för fingrarna. Det gör att eggen kan dras närmare handtaget vilket ger bättre kontroll. Apropå kontroll så uppskattar jag även den lite snällare variant av clip point som hittas här. Det gär att spetsen inte pekar "uppåt" som nästan kan vara fallet med mer utstuderade varianter. Att spetsen ser ut så här gör den lättare att kontrollera och att man inte behöver vinkla handleden så mycket när den används. 

Överlag skär Bison bra i de flesta material möjligen med undantag för seg gummislang. Där märks det att bladet är kraftigt med rätt mycket stål bakom eggen. Det krävs styrka för att trycka igenom det materialet. Födoämnen hanterar den efter omständigheterna dugligt. Det är trots allt mer av en "överlevnadskniv" och därmed starkt byggd. Det gör att den inte är optimerad för mathantering men med det sagt skämmer den inte bort sig kring brasan heller. Att skiva upp en korv eller tomat, grovhacka en lök och slanta en morot går alldeles förträffligt. Därefter kan du spräcka lite mer ved till brasan vilket hade knäckt vilken kockkniv som helst. 

Apropå kock så är inte Bison alls dum till kött, fisk och fågel. Även om jag hellre väljer en filékniv till fisken. Men till att stycka kyckling, benskära kotlettrad och tärna högrev är den riktigt bra. Därmed kan den även agera jaktkniv även om jag misstänker att många nog vill ha något mer buk för att flå med. 

Handtag

Bison ser rätt balanserad ut och en del av det härrör från att handtaget är nästan lika långt som bladet men inte riktigt. I det här fallet 111 mm. Tjockleken är 20 mm och höjden som mest 28 mm. Det räcker till för att fylla handen väl om man inte har enormt stora labbar förstås. För oss andra får hela handen plats. Konstruktionen är enkel då det är en heltångekniv med sidor fästa utanpå. Stålet i handtaget är inte taperat på något vis men balansen är ändå helt neutral med balanspunkten precis bakom fingerskyddet.   

Det finns även ett litet fingerskydd som är väl rundat och slipat varpå det är möjligt att placera ett finger ovanpå det om behovet uppstår. 

Sidorna av denim-micarta är skruvade på plats

Sidorna är gjorda i micarta men inte vilken micarta som helst utan en denim-micarta. Det ger ett speciellt utseende. Sen kan tilläggas att micarta åldras och ändrar färg över tid vilket gör att materialet känns mer levande. Vill man göra kniven ännu mer personlig med t ex något träslag i handtaget så är åtminstone skiftet lätt gjort då sidorna är skruvade på plats. De är fästa med tre stycken kraftiga genomgående bultar med T10-huvud. 

Bison är en fulltångekonstruktion och handtaget svället något på mitten

I hand är Bison riktigt behaglig. Mycket för att det är ett format handtag som inte är extremt på något vis. Det är bredare i framkant för att sedan smalna av något innan det sväller på mitten. Sedan är det åter vidare och högre i bakkant. Men det är som synes inga enorma variationer det handlar om och det gör att alla grepp fungerar och det är lätt att byta mellan dem vilket är en fördel på den här typen av kniv. 

En annan fördel med handtaget är att det inte ger upphov till onödiga skav eller blåsor när man arbetar lite längre stunder med kniven. Som i att tälja eller att ägna sig åt diverse eldförberedelser. Överlag är det ett komfortabelt grepp och även om bladet är lite för spetsigt och buken inte så stor så tror jag den skulle passa för älgjakten också. 

Bison bjuder på ett riktigt komfortabelt handtag i alla grepp

Handtaget är någorlunda säkert även med våta och kalla händer men ger inte extremt grepp. Det ligger i micartas natur. Vill man öka säkerheten så finns ett fånglinehål som gör det lättare att lägga en lina runt handleden. Hålet är lagom stort för att härbergera standard 550-fallskärmslina. 

Fodral

För att komplettera paketet ingår ett modernt fodral i kydex. Här har man från QSPs sida lyckats med första försöket då det är ett mycket bra fodral. Till att börja med är spänsten väl avvägd. Kniven hålls på plats utan att den skallrar eller ger andra ljud ifrån sig. Den sitter så pass hårt att fodralet faktiskt kan fästas upp och ned. Men för att bära kniven på det viset och känna mig säker hade jag i så fall velat att ytterligare en fästanordning. 

Fästalternativen är mycket flexibla med både justerbar samt avtag bältesögla samt 
en variant på ett Tec-Lock

Spänsten är dock inte så hård att man inte kan dra kniven. Det görs enklaste genom att man placerar tummen mot kanten på fodralet och trycker till så släpper kniven med ett förtroendingivande snäpp. 

Kydex är ett mycket sympatiskt material på så vis att det extremt tåligt och hållbart. Det klarar alla temperaturer och det skall mycket till innan det går sönder. Det går dock att forma om man värmer upp det ordentligt kan väl tilläggas. Så vill man öka eller minska kraften med vilken kniven hålls på plats så är det möjligt. 

Hänget i nylon kan justeras i höjd och även avlägsnas

Det andra som är bra med fodralet till Bison är att det försetts med alternativa fästen. Det finns hål för extra lina om så behövs men framförallt finns både ett traditionellt hänge för bältet och en variant på Tec-Lock. Hänget är av kraftig nylon och sväljer i princip vilka bälten som helst (upp till åtta centimeters bredd). Det är dessutom skruvat på plats och kan därmed avlägsnas om det inte används. Sättet som det är fäst på gör också att öglan kan justeras i höjd. 

Tec-Lock fästet kan fästas på bältet som vanligt eller på horisontellt på bältet. Exempelvis i vad som brukar kallas "scout carry"- alltså på tvären vid korsryggen. Det är inget jag föredrar men den här typen av knäppe är också utomordentligt bra när man vill fästa en kniv på exempelvis ryggsäcken. Ett enkelt knapptryck och det går att avlägsna. Tryckknappen som sitter undertill har för övrigt en extra säkring så risken att man tappar kniven av misstag är obefintlig. Det är nästan på ryggsäcken jag föredrar den här typen av fästen för övrigt då jag tycker att de kan hamna lite för högt upp i sidan när de sitter på bältet. En mindre bra detalj är att det bara sväljer tämligen tunna bälten. 

Slutsats

Med Bison så ger sig QSP in i en klass av knivar där vi hittar storheter som svenska Fällkniven F1, italienska Lionsteel M5 och Cold Steel SRK Compact för att nämna några få. Namnkunnigt motstånd med andra ord. Det går dock att konstatera att den klarar sig alledeles utmärkt i sammanhanget. Den har förvisso enklare stål än Lionsteel men det är i paritet med CS och Fällniven*. I gengäld har Bison ett mer avancerat fodral än alla de andra. Handtagsmaterial och byggkvalitet är även de fullt jämförbara.  Nä förresten, vid närmare eftertanke håller jag denim-micarta över både F1:ans och SRKs syntetmaterial. 

Möjligen kan det hävdas att D2 skulle vara ett något för sprött stål för användningsområdet men för mig blir det mer av ett teoretiskt än praktiskt resonemang särskilt som det är ett beprövat material som många** använder varpå kunskaperna om det är stora. En fördel som det har är att det både har god skärpevaraktighet samtidigt som det är hyfsat lättslipat. Egenskaper som inte alltid förenliga. 

Det är i liknande sällskap som Bison trivs. Redo för att ge sig ut på nya äventyr!

Överlag har Bison varit och är en mycket positiv bekantskap. Det absoluta första intrycket var att den var snygg, så mycket annnat går ju inte att bedöma utifrån bilder på internet. Nja, kanske även att specifikationen såg välkomponerad ut. Formeln clip point, full tånge och väl avvägd storlek kombinerat med material som  D2, Micarta, samt Kydex låter bra på papperet. Något som i det här fallet förvaltats väl.  

Att den är snygg innebär inte bara att den är något att vila ögonen på utan även att proportionerna är goda. Förhållandet mellan bladlängd och handtag är således balanserade och det leder till en bra storlek för den här sortens kniv. Det ger en allroundbetonad friluftskniv som klarar de flesta uppgifter med glans. Men det är klart att det är inget du spräcker stora vedklabbar med eller nyttjar till att röja sly. Till det tarvas större blad eller varför inte en yxa och/eller en såg. I gengäld blir kniven lättare och framförallt mer lättburen. 

Är det någon egentlig invändning jag har mot Bison som kniv är att den skulle vara ännu bättre för mig om den bara vore aningen större. Kanske runt tio procent eller så. Det vill säga någon centimeter handtag till parat med lika mycket blad för att inte störa de harmoniska proportionerna. Men den åsikten är helt knuten till handstorlek. Jag får plats med handen men det är precis och ännu mer tight om jag bär handskar. För någon med aningen smalare händer än mig tror jag den är perfekt som den är. 

I och med Bison så har även QSP etablerat sig på kartan över tillverkare som erbjuder en riktigt bra friluftskniv

En inte oviktig komponent i sammanhanget är förstås pris. Med den faktorn inblandad i ekvationen blir Bison en riktigt seriös konkurrent som de andra får se upp med. Den kostar nämligen runt 88€*** i Europa. Det gör Bison synnerligen konkurrenskraftig i sammanhanget. För det får du en stabil och kompetent kompanjon i skogen, på fjället eller i skärgården. En kniv att lita på i alla väder. 

Specifikation:

Totallängd: 225 mm
Bladlängd: 115 mm
Godstjocklek: 4,3 mm
Stål: D2
Vikt: 202 g enbart kniv, 284 g med fodral (hänge)
Handtag: Denim-Micarta
Fodral: Kydex, Tec Lock

Producerad av QSP, tillverkad i Kina


/ J - tämligen förtjust

* I grundversion med VG10-stål. Alternativen med laminerad CoS och 3G i bladen är väsentligt mer avancerade men ännu dyrare. 

** Inte minst kan du få en Ka-Bar i samma material. 

*** Till exempel hos Knifestore.nl https://www.knifestore.nl/en/product/qsp-knife-bison-grijs/

Ny kniv - Two Sun TS261 Apex

Utveckling är sympatiskt, särskilt när den går åt rätt håll. Den här kniven är ett bra exempel på en sådan rörelse. Det här är den fjärde kniven jag har formgiven av Tepe Designs. Alla modellerna råkar vara från samma tillverkare, Two Sun. 

Beteckningen är TS261 och den har fått namnt Apex. Rent utseendemässigt är det en orgie i välarbetad titan. Handtag, backspacer och clip är i samma material. 

Two Sun TS6261 Apex

Utvecklingen handlar om att den här kniven bär klara drag av en tidigare modell från Two Sun och Tepe kallad Shockwave. Apex bjuder trots de ytliga likheterna på flera fördelar vid en direkt jämförelse. Bland dem kan nämnas ett bätttre blad med effektivare spets, längre egg samt mindre stål bakom densamma. Lägg till ännu kvickare "action" då den är kniven är riktigt rapp när bladet skall ut. Den har dessutom ett bättre clip och är lättare att bära överlag än föregångaren. Trots det är ergonomin faktiskt bättre. 

Hela kniven är ett snäpp upp i mitt tycke och då var Shockwave ingen dålig kniv. Därtill kan läggas att Apex är utrustad med CPM S110V-stål. Det skojar man inte bort. I alla fall inte om det är väl behandlat. Sammantaget gör det att det här är en intressant kniv. Det skall bli kul att testa den! 

/ J - nyknivsglad

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Cold Steel Broken Skull

-  Det var en lång kniv!

"Broken Skull" - vart fick man det namnet ifrån? Att det sen utannonseras över hela bladet i blaffig text är två av de saker jag inte gillar med den här kniven. Vad jag däremot gillade och som fick mig att köpa kniven i princip omgående när den släpptes var ett par andra saker. Här har vi nämligen en kniv vars blad i princip är identiskt med Cold Steels "Lone Star Hunter" men utan de fula benimitiationsidorna i plast som den kniven dras med och därtill betydligt mindre vikt. 

Cold Steel "Broken Skull"

G10 utan ram är i mina ögon både snyggare och ger dessutom en ultralätt kniv när den konstrueras på det här viset. Vad vi har är således ett praktiskt men ändå snyggt blad i slimmad förpackning. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg. 

Den av Steve Austin designade kniven bjuder på mycket blad i lätt förpackning

För övrigt kan sägas att det här är mer av en genomgång av den första tidens intryck än en rejäl recension. Jag har burit kniven ett kortare tag, det vill säga ett par veckor och låtit den genomgå några av de vanliga testen. De inkluderar bland annat att skära och sticka i: plast av olika sort, papper, papp, kartong, snöre, rep, tejp, tyg, färskt trä, lite virke. Sen har den fått agera picknick-kniv och annat vardagligt.

Därför säger jag inget om hållbarhet vare sig när det gäller eggens uthållighet, låset, G10-sidorna eller bladbeläggningen. 

Blad

Arbetsänden av den här kniven består av en slank clippoint med mycket distinkt utseende. I princip är det ett litet Bowieblad vi talar om. Det ger en avsmalnande spets vilket förstärks av taperingen som börjar nästan halvvägs upp på bladet. Bladet är fullt flatslipat och godstjockleken hålls nere till modesta tre millimeter. 

Allt sammantaget gör att den här kniven är vad som på engelska brukar kallas en "slicer". En kniv som skär bra helt enkelt. Det kan tyckas fundamentalt men så enkelt är det inte i dagens fällknivsindustri. Tämligen ofta får den egenskapen stå tillbaks för andra mer estetiska hänsynstaganden vilket är olyckligt enligt mig. Andra detaljer som även de underlättar praktisk hantering är en föredömligt liten ricasso/ansats och att tumknoppen befinner sig nära handtaget när bladet är i utfällt läge. Se och lär alla tillverkare som missar den detaljen. Man kan inte använda kniven om diskar och knoppar skymmer halva eggen och det är heller inte nödvändigt för god funktion!

Ett decimeter långt bowieblad i CTS XHP 

Utseendet på bladet förstärks av det faktum att det är en decimeter långt! Det är således ingen liten kniv vi talar om och det innebär både för- och en nackdelar. Bakom längden finns förstås en tanke som amerikaner sällan kan släppa och särskilt inte om de heter Lyn eller Steve i förnamn. Den här liksom många andra knivar designade i USA marknadsförs ofta som ett "back up"-vapen till befintligt skjutvapen. Sorgligt men sant och inget jag står bakom men så är det. För att den som skall fungera som sådan så pratas det ofta om "reach"/räckvidd. Något som den här kniven har gott om och som även avspeglas i handtagets utformning. 

Till bladets goda egenskaper skall förutom formen även läggas valet av stål. Cold Steels nya stapelvara är Carpenters XHP. Det har visserligen höjt prislappen från deras tidigare "Zero-Quenched AUS8 A-knivar" men jag föredrar ändå det här stålet. Jag har faktiskt chippat eggen på två av mina äldre CS knivar på senare tid. 

Bladet är svart och det kan man tycka olika om. Själv ser jag det mest som kuriosa och tycker att det kan vara kul som omväxling men det är inte min preferens av det enkla skälet att jag inte tycker det är snyggast, jag "behöver" inte svarta blad och de har en tendens till att bli slitna fort. De kan dock vara bra för att exempelvis skydda kolstålsblad från korrosion. Andra tycker att det är snyggt.  

Beläggningen är nu DLC istället för den enklare teflonytan CS tidigare envisats med

Just hållbarheten på beläggningen är på Broken Skull och andra nyare knivar från Cold Steel rejält förbättrad. Tidigare var de ökända för sina blad vars beläggning i princip ramlade av efter första användningen. Här är det en äkta DLC-coating som skall hålla bättre. Återstår att se hur den här varianten klarar tidens tand. Inledningsvis märks nästan ingenting efter användning. Några mindre repor förstås efter upprepade kartongmassakrer och lite, med betoning på lite täljande. 

Det här bladet är praktiskt och det kunde varit riktigt attraktivt. Nu är det bara "sådärsnyggt". Den svarta färgen är min lilla invändning och textmassorna den stora. Jäkla anslagstavla rent ut sagt. Kan man sälja reklamplats?

Handtag

Även handtaget gör mig en smula ambivalent. Det är extremt tunt, långt och väääldigt greppigt. Tänk finkornigt sandpapper. Färger finns det gott om och själv valde jag "OD Green" för att jag tyckte det matchade de svarta detaljerna och bladet. Annars finns kniven även t ex grått, blått, orange och svart. 

Handtaget är bra givet förutsättningarna men har förbättringspotential

Att handtaget är tunt för det med sig att kniven i princip är helt omärkbar i fickan trots sin massiva längd. Det hänger även ihop med clipets utformning, vilket jag återkommer till samt konstruktionen som gör Broken Skull remarkabelt lätt. 

Liksom på Hold Out III så har CS valt att förlita sig på den kombinerade kraften hos sitt Tri-Adlås och materialet i handtagssidorna. Inga liners som förstärkning således. Däremot har den ett ilägg i ryggen i och med att det är en lockback det handlar om. Handtaget är sen skruvat med två skruvar utöver pivotskruv, stoppinne och den axel låsarmen roterar kring. 

Trots avsaknaden av ram flexar inte kniven märkbart även om den provoceras hårt i sidled eller om jag försöker pressa handtagssidorna inåt med våld. Den är ytterst välbyggd och det gäller även på detaljnivå. Skruvhuvuden är väl försänkta, bladet centrerat, och backspacern helt i våg med sidorna. Kvalitetskontrollen på åtminstone det här exemplaret är mycket god.  

Tunn, mycket tunn samt riktigt välbyggd är omdömet

I handen är kniven, tja - tunn. Jag vill göra klart för alla och envar att det här är en kniv som inte är ämnad för tyngre sysslor som att tälja och dylikt. Därtill är handtaget för slimmat helt enkelt. Återigen märks baktanken med konstruktionen av. Här har prioriterats grepp och räckvidd. Men det gör inte handtaget dåligt. Formen gör att alla grepp fungerar och fungerar bra. Kniven är smidig i handen den fyller bara inte ut den helt. 

En eftergift som jag däremot inte är helt vän med är utformningen på det främre uttaget för fingrarna. Det är konstruerat för två fingrar. Men om man inte har ENORMA händer så hamnar det tredje fingret mitt på knölen på handtaget om man kryper närmare eggen som jag tycker om att göra. Om man däremot väljer att hålla kniven så man får maximal räckvidd så passar fingrarna perfekt efter kurvaturen. Återigen skymtar grundtanken fram. Det är för all del konsekvent som ni märker. 

Öppning och lås

Broken Skull öppnas med Cold Steels enkelsidiga och tunnformade tumknopp som trots utformningen fungerar på båda håll. Fast bättre om man vänder på den i de fall man råkar vara vänsterhänt eller vill bära kniven på vänster sida. Jag gillar deras variant eftersom den ger gott fäste för tummen utan att skala av skinnet. Därtill är placeringen utmärkt som jag nämnde tidigare. Både vad gäller positionering på bladet och hur kniven är att fälla ut. 

Tumknoppen är lättåtkomlig och välplacerad

Låser gör kniven med CS egna förstärkta version av en backlock, "Tri-Ad". Stabilt och solitt som vanligt. Det gör att kniven får den där extrema känslan av styrka tros sin fjädervikt. För att vara den här typen av lås är det dessutom ovanligt lätt att släppa. Fjädern brukar bjuda på visst motstånd innan den ger sig. Av samma skäl krävs en viss teknik men när den väl tillskansats kan bladet snärtas upp med tummen om man känner för det. 

Att bära

Hur upplevs kniven i fickan? Tja, inte alls är det korta svaret. Vi pratar om kniv som endast mäter nio millimeter över ryggen och som väger in på flugvikt - 90 gram! Försök hitta någon annan kniv som både är stadig och bjuder på ett decimeterlångt blad och väger in under hektot. Det är i toppklass och gör att Broken Skull lirar i samma division som Al Mars UL-serie.

Clipet ja. Mycket bra i hand och där får nog kniven stanna för det går knappt få ned den i fickan

Så kniven är en fröjd i fickan. OM du får dit den vill säga. Hur i h-e tänkte CS när de designade det här clipet? Utan modifikationer går det knappt att använda. I hand är det en emellertid en dröm. Platt, diskret och känns därför inte alls. 

Det är även relativt snyggt eftersom det har samma linjespel som handtaget, en färg som matchar knivens tema och är diskret. Men det flexar knappt alls, saknar nästan läpp och bjuder inte på mycket utrymme för textilier. Det är knappt att man får ned kniven i fickan ens med två händer. Väl på plats äter det blixtsnabbt upp allt vad byxor heter. Sandpapperssträv G10 kombinerat med ett styvt clip är ingen lyckad kombination. Därför förespår jag att även den här modellen likt många från Cold Steel kommer att modifieras för att passa fickor bättre. Det vore emellertid trevligt att slippa det någon gång. 

Sammanfattningsvis

Nu kan det kanske låta som jag inte gillar den här kniven alls. Men det gör jag. Den har flera starka sidor men liksom andra lite aviga och kantiga personligheter även det som talar emot den. Man bör veta vad man ger sig in på när man skaffar den här kniven.  

Jag har i all välmening några förbättringsförslag till Cold Steel:

• För det första, döp om kniven! Varför "Broken Skull? Men jag vet, fräcka namn det säljer "over there" - så jag får väl köpa det. Mest personlig tycke och smak men inte min. Men jag skulle gissa att om den dök upp i ren amerikansk rättegång så ligger svaranden nog pyrt till.  
• För det andra när ni ändrat namnet byt storlek på typsnitten alternativt sälj reklamplats på knivarna för att få in mer pengar. 
• För det tredje, erbjud alternativ till det svarta. Alla behöver inte blad som dämpar reflexer, jag till exempel. Jag råkar gilla när det glittrar lite förföriskt i ett blad och CS gör riktigt snygga tumlade blad kan tilläggas.
• För det fjärde, tweaka handtaget något så det inte enbart är utformat för maximal räckvidd
• Och för det femte och viktigaste - ändra utformningen på era clip! Något lite mer spänst och aningen mer utrymme och det här vore nära perfektion för enklare fjäderclip. 

En kniv med personlighet

När man bortsett från ovanstående kvarstår ändå en intressant kniv. Den är tunn, lätt och stark och det är både det första och bestående intrycket. Ration bladlängd/vikt är kuslig och en genomtänkt godstjocklek med full flatslipning på ett blad i kvalitetsstål borgar för en kniv som är utmärkt till att skära med. Särskilt när det paras med den här längden på blad vilket ger lång egg att arbeta med. Sen ger clippointformen även en utmärkt penetrerande spets för den som vill ha det.  

Att kniven är så omärkbar i fickan gör att det är större chans att den får tillbringa tid där vilket jag alltid betraktar som en styrka hos en fickkniv. Knivar som är bra för övrigt men bojsänken i fickan tenderar att spendera mer tid på hyllan där de inte gör mycket nytta.

Resultat av ett samarbete mellan Cold Steel och Steve Austin, något som för övrigt är svårt att missa

Så trots allt är det här en kniv jag varmt rekommenderar för den som känner att de vill ha en urstark EDC-kniv med mycket potential i form av ett långt blad utan att dras med den vikt det normalt medför.  

Specifikation:

Längd utfälld: 235 mm
Längd hopfälld: 133 mm
Vikt: 89 g (vägd av mig)
Bladlängd: 101 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CTS XHP
Handtag: G10
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan



/ J - föredrar oknäckta skallar

* Eftersom jag inte visste vem Steve Austin var fick jag tillfälle att nyttja min "Google-Fu". Han ägnade sig åt Wrestling från början vilket för övrigt får mig att undra om han verkligen har formgett kniven själv. Men det skulle förklara storleken på handtaget i alla fall. Sen visade det sig när jag googlade vidare att herr Austin inte är så stor. Runt min egen längd och vikt faktiskt. 

Dagens bild nr 38 - "Fångad"

Som framgick av nr 2 i den här serien gillar jag Trappers. Det här råkar vara ett exemplar från Buck Creek. Kniven införskaffades av den enkla anledningen att jag inte sen tidigare ägde någon Trapper med trä i skollorna.

Det är en traditionellt byggt Trapper med ram och bolster av mässing, halvmediokert stål och i det här fallet god passning och byggkvalitet. Däremot kom kniven slö som en smörkniv av plast. Fabrikseggen var inget man direkt skar något med. Sen bilden togs är den vassare, betydligt vassare. 

"Woodtrapped"

Kniven är som sig bör utrustad med tvenne fullängdsblad där ett är en Clippoint och det andra är ett Speyblad. De löper i var sin kanal åtskilda av en liner. Walk & Talk är riktigt sympatisk på den här kniven och den känns allmänt solid. 

/ J - presenterar knivslipningsövningsobjekt

(Buck Creek Trapper presenterades här!)

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Favorit i repris del 1, Benchmade 943

När man kikar på statistik här på bloggen så stöter man på toppar när det kommer till vissa knivar och inlägg. De har under åren varit mer populära än andra helt enkelt. 

Jag ämnar lägga upp några av dem igen med kommentarer då det hunnit förflyta en del tid sen det begav sig och historien har en tendens att obarmhärtigt avslöja hur det gick. 

Vilka knivar blev favoriter och vilka blev hyllvärmare?

Den första reprisen är på en kniv från Benchmade. Närmare bestämt deras modell 943 som är en spetsigare version på deras storsäljare och klassiker 940 Osborne. Det enda som skiljer dem åt är bladformen. Det har även hunnit komma ut en lyxversion med kolfiberhandtag kallad 940-1 och en variant med G10 sidor. Populära modeller har en tendens att yngla av sig. 

Generellt kan sägas att jag fortfarande är mycket förtjust i kniven. Den ÄR liten och lätt, den tar nästan ingen plats, den är oerhört smidig att fälla upp och ihop. Axislåset är bra, stålet utmärkt och det är en i allmänhet mycket bra konstruerad kniv. Men det finns några detaljer jag inte gillar med den. 

Det första är att den känns klen! Vad menar jag med det? Jo, den flexar så fort den provoceras lite i sidled. Det är inte glapp i bladet utan hela infästningen av bladet som är problemet. Jag tror att det är en kombination av små endast partiella liners och det faktum att man placerat pivotskruven långt fram på handtaget som är boven i dramat. Det sistnämnda är förstås gjort för att få plats med mer blad i handtaget.

Jag har flera knivar i liknande storlek  och utseende som inte lider av det problemet så det är inget som följer med formatet. Vare sig Kizers Sliver eller ZTs 0450 har de problemet bara för att nämna några. 

Sen var jag vare sig då eller nu helt nöjd med mängden stål i bladet som råkat hamna i närheten av eggen. Men jag har inte orkat lägga ned det arbete det skulle innebära att reprofilera hela bladet. Annars håller kniven skärpan bra. Ett varv på en strigel och skärpstål lite då och då och den är så gott som ny.

Men sammantaget är det fortfarande en av knivarna som ligger i topp bland mina fickknivsfavoriter även om det är ett segment där konkurrensen hårdnar alltmer. Med det har jag även besvarat frågan om huruvida den är en  flipp eller flopp för mig. Den här återfinns tämligen ofta i en ficka nära dig. 

Så här skrev jag för snart två år sedan när kniven för mig var en ny bekantskap:

- Den perfekta fickkniven del 13

Är man liksom jag intresserad av fällknivar är det svårt att inte ständigt vara på jakt efter den "perfekta" fickkniven. Kniven som har allt. Den som skall göra att man slutar leta efter fler. Sen kan villigt erkännas att jakten ofta är betydligt roligare och mer intressant än eventuellt slutresultat och därmed ett mål i sig och den här serien texter och presentationer är ett uttryck för det.

Jag tror många med samlarmentalitet kan känna igen sig i den känslan det är bara objekten för passionen/besattheten som varierar.

Benchmade 943 Osborne

Faktorer som spelar in vid bedömningen av en kniv är förstås storlek, mått, vikt, detaljer, material, design och hur lätt den är att bära. Kniven får gärna vara något mer än summan av delarna och sen skadar det inte om kniven ifråga har något extra som gör att den höjer sig över mängden. Ibland sitter karaktären i detaljerna

Rent konkret och praktiskt märks det genom att det inte behövs mycket för att en kniv skall hamna i fickan för en tids utvärdering men för att få stanna där krävs det betydligt mer. Något av en personlighet. Ibland är det för att en kniv är urbota praktisk ibland är det något annat mer svårdefinierat som lockar.

En slank uppenbarelse

Det var den tanken som fick mig att snegla lite extra på Benchmades Warren Osborne-designade 940/943 som vid det här laget är klassiker som har hunnit få några år på nacken. Att de fortfarande efter mer än tio år finns kvar i sortimentet säger en hel del om knivens kvalitéer. Det som främst fått mig att tveka är nog priset. Benchmades knivar är dyra i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Nu valde jag i och för sig att köpa den direkt från USA vilket oftast blir betydligt billigare av olika skäl.
   

En annan kandidat från Benchmades katalog var den lika klassiska McHenry & Williams 710, modellen som var först att förses med det berömda Axis-låset. Jag tvekade mellan de två men 943 känns mer som en fickkniv då den är mindre i formatet och framför allt slankare vilket tilltalade mig mer för stunden.

Blad

Det första som slår en när man fället ut Osbornes 943 är dess eleganta och visuellt mycket slående blad. Den effekten uppnås av en modifierad clippoint som är nästan "rak" där den övre falskeggen är lång och uttalad och börjar tidigt på bladet. Det ger en spetsig och smal bladform som inte ger mycket buk så den som föredrar mer av den varan får titta på någon annan kniv. Vad det däremot ger är en kapabel spets och en lång rak egg.

Ett väldigt rak clippoint med liten buk

Vill man ha en starkare spets väljer men den mer udda bladformen som följer med modellen"940" som är en variant av omvänd tanto och kanske ett vanligare utförande av den här kniven. Handtaget är då grönt istället för svart.

Slipningen är givet formen på bladet en tämligen hög flatslipning som är ytterst väl utförd och under ytbethandlingen kan sliplinjerna svagt urskiljas.

Vad som inte är lika väl utfört är slipningen av själva eggen om man skall vara kritisk och det tycker jag man har rätt till i den här prisklassen. Själva skärpan var godkänd men inte perfekt. Kniven rakade hår men inte utan tryck när den anlände. Men den dras med samma problem som några av mina andra Benchmadeknivar - något för branta vinklar på eggen. Det kommer jag att ändra på när jag slipar om den. Det är trots allt ingen yxa. Jag har inte mätt vinklarna men en snabb sökning på nätet bekräftar att jag inte är ensam om att tycka så. Sen kan man funderar över varför ett välrenommerat företag som Benchmade väljer att göra på det viset med en kniv av den här typen? Är det månne för att så många väljer att utföra tortyrtest på sina knivar oavsett typ och storlek och sen publicera resultatet på youtube?

Sen har fenomenet tydligen varit värre tidigare och Benchmade har förbättrat slipvinklarna på de senare generationerna av knivar.

Flatslipat blad i S30V

Den andra invändningen har med vinkeln på eggen att göra som inte är helt konsekvent ut mot spetsen där den vänstra sidan är något brantare än den högra. Det är inte mycket det handlar men går att urskilja. Återigen en petitess men värt att notera givet priset på kniven.

Bladet har en markant klack ned mot basen som underlättar slipning trots att uttaget inte är till för det. Kniven har ingen uttalad ricasso vilket gör att eggen är tämligen balanserad i relation till bladlängden. Även ration blad/handtag får väl godkänt i min bok.

Det här är min första erfarenhet av Benchmades version av det normalt utmärkta S30V. Annars är det ett stål som är frekvent förekommande på många av de bättre Spydercomodellerna och där har jag kommit att uppskatta det som det goda knivstål det är. Det tar en egg, håller den och är inte helt omöjlig att slipa om även om det tar tid eftersom det är hårt. Rostar inte så illa heller har jag märkt på min Military som varit med på mången tur i vått tillstånd. Men rostfritt är det inte utan visar tydligt att rosttröga stål inte skall förväxlas med "rostfritt" som är en utopi.

Ytan på 943-bladet är en mycket väl utförd satinfinish som ger ett gråaktigt sobert utseende och känns aningen glatt.

Handtag

Handtaget följer bladets form väl och det skapar en bra harmoni utseendemässigt. Jag gillar den slanka formen och det var ett av mina skäl till att köpa kniven - att den inte tar upp så mycket plats i fickan och är lättburen. Dessutom är det jäkligt snyggt!

Bekväma och snygga sidor i 6061-T6 aluminium

Skollorna är gjorda i svartanodiserad aluminium på en halv ram i 410-stål. Mellan de svarta sidorna finns en backspacer i blåanodiserad titan vilket ger en exklusiv touch som förstärks av att ramen på insidan är polerad så färgen speglas där.

Lyxig detalj: insidan på den partiella ramen är polerad så backspacern i titan reflekterar sig där

Ytan på aluminiumet är skulpterat med en tydlig tredimensionell känsla där kanterna på handtaget är fasade vilket ger en behagligt välvd yta. Mönstret gör nästan så det ser ut som kniven har bolster.

Sidorna är skruvade med så många som fyra skruvar och med tanke på låskonstruktionen så blir det många smådelar om kniven skall demonteras. Något jag i och för sig inte är någon jättevän av även om det händer att jag av nyfikenhet plockar isär en kniv då och då. Hål för fånglina finns inte på den här kniven.

 

Mellanlägget i ryggen är gjort av blåanodiserad mönstrad titan

Greppet är långt men inte "biffigt" tack och lov. Den senaste trenden med totalt överdimensionerade knivar kan förvisso ge variation och ibland vara rolig men inte på en fickkniv i mitt tycke. Särskilt svårt har jag för tjocka handtag som jag inte är någon vän av. Handtaget ger gott om plats för alla fingrar och fungerar bra i de grepp jag kan komma på och använder*.

Kniven har mycket gott fäste som följd av handtagets form som hindrar att man glider ut på bladet. Sen har greppet en lätt "kritaktig" yta som är sträv på samma sätt som exempelvis min Pro-Tech Godfather. Det uppnås genom att ytan blästrats till en matt finish. Förmodligen kommer både den samt hörnen och kanterna på kniven slitas mer över tid och möjligen ge sämre grepp men mer patina. Det återstår att se.

Öppning och lås

Det är trots allt en Benchmade och med det namnet följer vissa förpliktelser och en är att den skall vara lätt och smidig att öppna och stänga. Och det är den här kniven - särskilt nu när jag slitit in den under ett par veckors användning.

Från mitt håll fanns en farhåga om att tumknopparna befann sig för nära handtaget när jag såg bilder på kniven. Jag hade inte haft möjlighet att hantera kniven innan jag köpte den. Och faktiskt så gör de det men eftersom balansen i bladet och motståndet i låset är så väl avvägt så flyger bladet ut nästan utan ansträngning ändå. Tumknoppen sticker upp precis lagom mycket och har väl avvägt mönster för att ge fäste nog för att fungera korrekt. Dessutom är den helt rätt placerad för att ge lagom mycket hävstång utan att sitta mitt på bladet och vara ivägen vid arbete när bladet är utfällt.

Kniven är i all enkelhet extremt snabböppnad och tack vare låskonstruktionen är den nästan lika snabb att stänga igen.

En bra tumknopp som dock sitter och löper mycket nära handtaget

Väl ute låser bladet med det vid här laget berömda Axislåset från Benchmade. Om det låset kan man säga mycket men det fungerar utmärkt. Låser stabilt och säkert och är lätt att släppa. En invändning är dock att det är lite fippligt och det skadar inte om man är van vid knivar för att det skall vara helt smidigt att hantera. Det är en av mina favoriter men jag är inte lika förbehållslöst positiv som några andra recensenter jag stött på. Det har även sina nackdelar. Det kräver tillvänjning och består av små delar som dels kan gå sönder dels kan bli igenkletade med smuts. Men nu är det mer teoretiska invändningar. Jag har rent praktiskt aldrig upplevt problem av det slaget med min mini Griptilian eller för den delen mina Ganzo och Enlan/Bee med samma typ av lås.

Benchmade Axislock. Bakom bulten kan "omegafjädrarna" som håller den på plats skymtas

Bladet har inget spel eller glapp vilket jag krasst förutsätter av en kniv som kostar 182 dollar. Men det brukar heller inte vara något problem med Axis-lås. Skulle den glappa är förstås pivotskruven justerbar.

Den genomgående konstruktionen av låsbulten på Axislåset gör att kniven enkelt kan stängas med en hand och det fungerar såväl för höger- som vänsterhänta. Det i kombination med flyttbart clip och dubbelsidiga tumknoppar gör kniven helt ambidextrös.

Att bära

Nu kommer vi till en av Osborne 943s verkliga styrkor - bärkomforten. Kniven är extremt lätt och smidig att bära. Helt enkelt en av de bästa i den här storleken. Den har en slank profil eftersom det redan tunna bladet nästan är dolt i handtaget och tumpinnarna är placerade nära greppet och därmed inte kräver lika mycket plats som t ex Spyderhålet som även Benchmade använder på vissa modeller. Kniven är även tunn med en tjocklek på endast 10,4 mm och det ger ett diskret avtryck i fickan. Lägg därtill en ringa vikt på strax över 80 g och du har en vinnare.

Benchmades standardclip, bra men lite överdimensionerat för det här handtaget

Det finns heller inga skarpa hörn eller utstickande delar på handtaget vilket gör det smidigt att plocka upp andra prylar ur fickan även när kniven befinner sig där. En nog så viktig detalj i alla fall som jag använder fickknivar.

Kniven är utrustad med Benchmades svartmålade standardclip. Samma typ som återfinns på t ex Griptilian och Mini-griptilian. Det är enkelt, stadigt och fungerar väl. Nackdelen är den målade ytan som skavs relativt lätt och att det inte är lika elegant och snyggt som resten av kniven. Sen känns det inte som det passar kniven helt eftersom det är i relation till handtaget känns alldeles för brett.

Övrigt

I handen känns kniven ytterst välbalanserad och lätt. Det är de två intryck som dominerar. Egg-geometrin ska tydligen vara ändrad till det bättre jämfört med tidigare modeller men jag tycker fortfarande att den är något brant. Jag har under en kortare tid burit kniven och förstås testat den på diverse material även om jag inte hunnit långtidstesta den.

Intressant är att den inte skär papper lika bra som den rakar hår. På kartong och liknande material fungerar den bra men briljerar inte. Orsaken till det står att finna i det smala bladet som trots flatslipningen ger rätt brant vinkel på eggen. I plastmaterial och arbeten med spetsen är den duglig och till allehanda småsysslor i köket är den riktigt bra. Tomater, lök, vitlök, purjo och potatis som jag prövade på var lätta att processa. Slipningen och relativt tunt gods hjälper till där.

Men något med eggvinkeln gör att den inte riktigt vill bita i trä. Det är tvunget att vrida handen och "attackera" ämnet vilket inte känns helt bra. En slipning med lätt omprofilering borde kunna lösa det.  

Sammanfattningsvis

I 943 Osborne lyckas Benchmade förena goda material med utmärkt formgivning och riktigt bra toleranser och passform och resultatet är en exceptionellt trevlig fickkniv som är extremt lätt. Den råkar också vara en av de snyggaste jag har. Det var som sagt det där med mervärde jag nämnde tidigare.  

Jag är positivt överraskad över att märka att det som såg alldeles utmärkt ut på papper lever upp till förväntningarna även i verkligheten. Allt fungerar och gör det bra och jag förstår därför varför den här modellen har levt kvar länge i Benchmades katalog.

Benchmade 943, ännu en god kandidat för fickan

En av de stora nackdelarna är dock priset. Det här är ingen billig kniv och det gör att förväntningarna och kraven ökar men även konkurrensen. I den här prisklassen finns många hungriga antagonister som även de ståtar med bra material och god passform och byggkvalité. En har jag redan presenterat här tidigare i Spydercos "Sage 1". Blandar man sen in det något diffusa greppet "prisvärdhet" i ekvationen så ökar urvalet rejält och fler konkurrenter lägger sig i kampen.

Men den är utan tvekan en kandidat till "Den perfekta fickkniven", om den är det för alla kan jag inte svara på. Men den finns med där i toppen utan tvekan. Det är en ruskigt kompetent fickkniv som har förvisso har sina brister men även en stor portion personlighet.

Specifikation:

Längd utfälld: 199 mm
Vikt: 82,2 g
Bladlängd: 86,3 mm
Godstjocklek: 2,9 mm
Bladstål: S30V, 58-60 HRC
Handtag: Aluminium, 6061-T6 över liners i 410 stål, backspacer i titan
Lås: Axis

Mer info på Benchmades hemsida här.

Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA


/ J - söker efter knivvärldens Mercedes

* Uttrycket på engelska är väl närmast: Hammer/reverse hammergrip, pinchgrip, sabergrip/reverse sabergrip, fillipinogrip, ice-pick.


#aliaspostmortem #knivigtvarre