- fortsättning på #useyourshit
Det inkom både respons och några kommentarer på mitt senaste inlägg och en av dem vill jag svara på lite mer utförligt! Sen måste jag säga att det är roligt när någon läst och tagit sig tid att formulera sina egna tankar kring ämnet. Stort tack för det!
Kommentaren löd i sin helhet:
"Jag håller i huvudsak med dig John, tänkte dock dela med mig av lite egen knivfilosofi.
Därifrån härleder jag då kniv till att vara en handling som uppstår när handen och kniven samverkar med det som ska bearbetas, det är där som knivens utformning och kvalitet faktiskt får komma i spel så att kniven får vara det den har potential att vara som just ett skärande verktyg.
På det viset har jag lite svårt för samlarfilosofins stolthet över att ha en massa knivar som aldrig har använts. Hur kan de vara knivar då? Symboler för knivar, visuella idealbilder etc. visst, men de har ju inte fått möjligheten att vara en kniv än så det är svårt att tycka om dem som det.
Jag har ingenting emot knivsamlare av montertypen, just för att de inte har något som helst samband med mitt intresse för faktiska knivar ;-)
För övrigt anser jag att på skärandefronten så är flexknivarna underuppskattade.
Både jag och hustrun är förtjusta i att använda den Julaflexkniven som vi har stationerad i köket för diverse småskärande. Mora har en liknande med lite kortare blad. Gemensamt för båda är att de ,som förväntat med en bladtjocklek på 1 mm, skär otroligt lätt genom alla lättare material.
Det känns som lite bortglömd kunskap i dessa tider där hippa tillverkare tävlar i hur tjocka blad det går att forcera in i diverse små edc-knivar, förmodligen i syfte att kunna bända isär fotstjocka tallar och hacka sönder lättbetongblock.
Slut på föreläsning.
/ Jani"
Jag var tvungen att tänka en stund på huruvida jag håller med dig eller ej Jani. Svaret blir nog att jag gör det i grund och botten eller snarare förstår vad du menar. Dock inte fullt ut eftersom det i mina ögon blir ett för snävt begrepp. Särskilt gäller det samlandebiten trots att jag själv inte är samlare utan snarare entusiast. Låt mig utveckla det resonemanget något.
För det första vill jag påpeka att det du säger blir nästan en filosofisk eller snarare mycket poetisk syn på det hela då jag tolkar det som att "Kniven uppstår genom användandet".
Men då återkommer vi till den springande punkten. Vad är använda eller bruka något?
Inledningsvis vill jag nog påpeka att alla knivar faktiskt inte alls är gjorda för att skära saker eller helst ens användas , konstigt nog. Det finns användningsområden utanför det vardagliga också vilka likt förbaskat kvalificerar objekten som knivar. Några konkreta exempel som inte motsäger men nyanserar ordet "användning":
- Kastknivar. De behöver inte vara samlarobjekt alls, tvärtom används många av dem mycket och hårt. Men de skär faktiskt inte ett jäkla dugg är jag rädd. Trots detta är de knivar. Men de uppfyller kriteriet "har använts" i det fallet.
- Stridsknivar av allehanda typer. Må det sen vara för "martial arts"-användning, "självförsvar", militärt bruk eller något annat. Men trots att de går utanför användning i våra vardagliga liv så existerar de trots allt. Vi får inte bli för etnocentriska eller trångsynta i vår syn på världen. JAG skulle aldrig "försvara" mig med kniv förutom i den yttersta av nöd vilket gör resonemanget hundra procent teoretiskt för min del. Men det får bli ämnet för en annan blogg. Men vad gäller de typerna av knivar så används de (förhoppningsvis) aldrig! Trots det är de knivar och de finns de som övar drillar i timtal utan att för den skull skära ett enda snitt. Bajonetter existerar fortfarande och jag hoppas innerligt att de inte används.
- Dykarknivar. Själv har jag två. Framförallt den mindre är mycket använd och då när det fridöks. Främsta användningsområde var att lirka loss fiskedrag som fastnat i stockar och grenar på botten. EN gång behövde jag lossa en bit flytande nät som fastnade i min fot när jag dök utanför Karlshamn. En otäck incident för övrigt. Men de är knivar som inte skär särskilt mycket alls utan snarare används som bräckjärn/såg.
- Replicor. Historiska reproduktioner av mer eller mindre grod kvalitet. Användningsområde; allt från HEMA till historiskt återskapande (historical reenactment) och levande historia (living history) där man i det senare fallet kanske använder kniven som bruksföremål i traditionell mening. Annars innebär brukandet "bära omkring på" eller "öva med".
Med detta vill jag bara påminna om att knivar kan vara olika saker för olika människor. Det gör det knepigt att avgränsa sig för mycket. Vilket för oss tillbaka till ämnet samlande.
Det som ställer till det är att det går utmärkt att samla på föremål som ursprungligen enbart är tänkta för att användas. Fråga bara den entusiastiske filatelisten. Inte sätter han ett treskilling banco på ett vykort och skickar iväg bara för att frimärken är gjorda för att frankera post. Likaså är samlaren av bilar är nog böjd att hålla med om att samlarobjekten byggts för att brukas till vardags eller tävling men kör nog ändå inte gärna klenoden till jobbet. Är samlingens stjärna riktigt exklusiv hamnar den högst troligt i en monter. I extrema fall är det en prototyp och har aldrig körts. Är det då en bil?
Så när bruksföremål av allehanda slag blir samlarobjekt så suddas linjerna ut. Tydligt kan det även bli inom området "konsthantverk" till vilket knivmakande ibland räknas. Till och med namnet är tvetydigt då det både inkluderar "konst och "hantverk". Där vimlar det av bruksföremål som idag mest görs som prydnad.
Vad gäller knivar så stöter ditt resonemang på problem om du närmar dig området "konstknivar" till exempel. Vad en kniv är och hur den skall se ut suddas ibland ut av mästare som Wolfgang Loerchner. Han skapar knivar som sträcker sig från det vardagliga lätt igenkända till föremål som är nästan svåridentifierade. Något mer jordnära men fortfarande i de tassemarkerna rör sig svenska mästare som Embretsen, Karlsson och Högström bara för att nämna några. Skall man hårdra det hela så tillverkar de inte "faktiska knivar" enligt vad du säger! Detta eftersom mycket få av deras nuvarande verk lär hamna i fickor och ryggsäckar. För det är de allt för exklusiva.
Ett annat område inom vilket få skulle argumentera att objekten inte är knivar gäller historiskt samlande. Flintknivar är i högsta grad knivar. Det kan vi nog enas om då de troligen har använts och då "blivit till" även på det sätt du tänker. Men de kommer inte användas igen. Krångligare blir det emellertid med säg medeltida dolkar. Har de verkligen använts? Eller har några av dem varit ämnade som vapen men aldrig kommit till användning? Det går inte alltid att veta. Sen blir det knepigt med kategorin "Rondell daggers" till exempel. Är de "faktiskt" knivar eftersom några av dem helt saknar eggar och snarare ser ut som stora ispikar?
Så vad som är "faktiska" knivar är enligt mig svårt att säga. Extremerna brukar vara lätta att känna igen och särskilja. Men gränserna är svårare att identifiera. Särskilt inom ett så brett område och när subjektiva värderingar kommer in i det hela. Men ämnet är synnerligen intressant!
Flexar inte i första taget
Del två, flexknivar.
Vad gäller flexknivar i köket har jag två. En kockkniv från Global och en filékniv från Rappala. De fyller sin funktion till framförallt fisk, i övrigt är de inte alls bra då de är sladdriga och för klena av uppenbara skäl. Att skära stek eller skinka med en filékniv går förstås men den är inte i närheten av så bra som en för ändamålet avsedd stekkniv (i mitt fall från Sabatier) som har ett lågt blad för att vara "snabb" vad gäller riktningsändringar men är styv. Liksom fällknivar i köket går de att använda till allt men de är inte bra till allt.
Att de skär bra för att de tunna stämmer bara till viss del. En kockkniv, säg en japansk Gyuto av god kvalité ligger på kanske 1,5-2,0 mm tjocklek. De är således inte särskilt grova. I något fall är de kraftigare. Det är fallet med min största kockkniv från Hattori, HD-8 där ryggen mäter 3 mm. Men den kniven är å andra sidan en bjässe och det skall tilläggas att bladet är kraftigt taperat.
Sen menar jag att om det enbart är godstjockleken som är avgörande för hur kniven skär är eggen inte mycket att hänga i granen. Ett exempel på det kan hämtas från andra kulturers knivar. Jag äger nämligen en kinesisk kockkniv som jag använder och håller på att lära mig tekniken med. Den väger runt halvkilot och är grov över ryggen men mycket tunn bakom eggen eftersom den är runt 20 cm hög! Den strimlar grönsaker bättre än det mesta. Annan kultur, annan teknik, annat utseende. Men jag kan lova dig att den inte flexar! :-)
Att jämföra överdimensionerade fällknivar eller fickknivar med äkta köksknivar låter sig inte göras enligt mig. På den punkten håller jag med dig till hundra procent! Inte ens de bästa fällknivarna är i närheten av att vara kockknivar*. De som faktiskt är närmast är modeller som Spyderco Kapara men den är ändå gjord som en kompromiss för att fungera som EDC-kniv men med kökskapacitet (3 mm tjocklek, FFG) och förstås Opinel med sina tunna blad och konvexa slipning. Men de har ändå mycket liten chans i en jämförelse förutom som skalknivar. Undantaget är när det gäller att putsa kött. Då fungerar de bra men vem vill byta kniv under arbetets gång när det finns bättre?
Så gärna en flexkniv men inte till allt. Skall jag ha en ena kniv till allt så får det i så fall bli en klassisk kockkniv, i mitt fall gärna en japanskt tolkad sådan i form av en Gyuto.
/ J - i svarstagen
* då undantar jag kategorin "fällbara kockknivar" som uppstått för att fylla det hålet.
