Police VS Police

- evolutionen hos en kniv

Spydercos "Police" är inte bara en av företagets mest signifikanta knivar utan även en modell som var en av anfäderna till den idag så dominanta och inflytelserika genren "tactical folders". Det är också en av dem som funnits med i katalogen längst tillsammans med andra moderna klassiker från det Colorado-baserade företaget som Delica och Endura. 

Under tids gång har kniven hunnit komma ut i fyra olika versioner. Allt i enlighet med Spydercos tanke om CQI "Constant Quality Improvement". 

Tanken är med andra ord att varje ny modell skall vara något bättre än den förra på ett eller flera sätt. Tämligen naturlig tanke då jag tror alla strävar mot det. Men som grundprincip tror jag det fungerar. 

Spyderc Police Model 4 vs Police SS

Frågan är då om just den här modellen ens är samma kniv längre efter den stegvisa utvecklingen? Delar de olika versionerna några egenskaper utöver själva namnet? Jag har inte tillgång till den absolut första utgåvan utan den äldre av de två på bilden tillhör generation två om jag inte missminner mig.

En närmare fyrtio år gammal modell som gjort ett flertal skönhetsoperation på sant amerikanskt vis

Här följer några tankar om skillnader och eventuella likheter mellan orginal stålutförande och Police Model 4. 

Blad mot blad

Bladformen är kanske den aspekt som fått se sig mest förändrad över tid åtminstone när det kommer till det yttre. Enkelt beskrivet har bladet blivit något längre och bredare men även tunnare och mindre spetsigt än hos anfadern. Den kniven sneglade nästan åt dolk-formatet när det gäller bladets utformning, det vill säga långt och spetsigt med mycket stål i mitten. För den som inte sett kniven i egen hög person bör påpekas att den är väl tilltagen med ett blad som mäter över en decimeter på längden. 

Ett något mindre extremt blad på Model 4, klart influerat av andra framgångsrika Spydercomodeller

Tydliga influenser kan spåras till Endura eller kanske ännu mer Military i hur det nya bladet utformats. Rent krasst är det mer praktiskt nu. Kanske även mindre hållbart då det rent konkret är mer stål i de gamla bladen särskilt mot spetsen till även om den är rätt nålartad även på originalet. Penetrationsförmågan har alltid varit exceptionellt god hos de här knivarna. 

Den mer allroundbetonade inriktningen går igen även i hur bladet är slipat. På Police 4 är  det fullt flatslipat till skillnad från den ursprungliga tämligen låga sabelslipningen med en distinkt falskegg mot spetsen till. 

Stålet är också ett helt annat även om det är lurigt att uttala sig om den detaljen när det kommer just till Spyderco som märke. De är troligen det företag som experimenterar mest med olika ståltyper och kvaliteter i sina knivar och det finns ofta många varianter att tillgå. Särskilt när "sprintrun"-utgåvor och serier gjorda exklusivt för vissa återförsäljare och liknande adderas till knivfloran. 

VG10 och K390, japanskt mot svensk/österrikiskt

Police-modellens era började med stål som ATS-34, Gin-1 och ATS-55. Nästa generation fick VG-10 som de flesta knivar som likt de här är gjorda för Spyderco i Seki-City i Japan. Version 4 fick dock en rejäl överhalning på det här området. Ett mycket intressant stål i K390. Ett stål som skiljer sig rätt mycket från VG-10 för att uttrycka det milt. Exempelvis håller det en egg betydligt längre men drar åt sig korrosion som det hade betalt för det. VG-10 är lite känt för att ha ungefär motsatta egenskaper grovt förenklat. 

I hand

Om formen på bladet har stöpts om över tid så gäller det inte handtaget i samma utsträckning. Grundformen känns igen. Däremot är material och därmed även konstruktion kraftigt förändrade. Fast även här gäller att det det blivit något större som i längre, grövre samt något högre. Även urtagen för fingrarna har fått sig en ansiktslyftning. 

I och med att ett fingerurtag adderats så har nyttjandet av bladlängden effektiviserats

Från början var Police en enkel helstålskniv. En klassisk backlock i nitat utförande helt enkelt.  Den var i princip konstruerad som en Buck 110. Innovationerna för tiden kretsade inte kring grundkonstruktionen utan tillkomsten av clip, enhandsöppning via hålet i bladet och möjligheten att få kniven med en "Spyderedge". Det var de faktorerna tillsammans med att den var lättburen trots det tilltagna formatet som gjorde Police till en succé när det begav sig. Något måste ha varit rätt för kniven finns ju som sagt kvar. Något som inte kan sägas om många andra moderna fällknivsmodeller på marknaden, SAKs undantagna. 

Nu är konstruktionen betydligt mer modern. Police 4 är byggd kring en stålram som för att minska vikten samt bibehålla god balans är rejält lättad. Utanpå det återfinns skollor i G10 vilket ger gott grepp och skänker ytterligare styrka. Kniven är som sig bör nuförtiden skruvad och kan därmed enkelt, nåja, demonteras och pivotskruven justeras enligt önskemål.

Annan konstruktion och andra material. Model 4 ligger ännu bättre i hand även om C07 var bra även den

Men materialen har även förändrat hur kniven känns i hand. Den sista utgåvan väger betydligt mindre trots att dimensionerna tilltagit. Vidare bidrar G10-sidorna med högre friktion än det hala stålhandtaget gör. Därutöver har en markant förändring gjorts i greppet. Den "döda" och något bortkastade ytan som utgjordes av en ricasso på den äldre kniven är nu borta och har istället ersatts av ett modernt "finger choil". Det möjliggör fler grepp och att man kan smyga närmare bladet när det skall pillas med småsaker. Det långa handtaget har alltid erbjudit flera greppvarianter och det har man byggt vidare på. Sen har version fyra fått ett tillskott av "jimpings" på baksidan av Spydercopuckeln för ökat fäste. 

Mot fickan det bär

Clipet kan flyttas och placeras i alla fyra "hörn" av handtaget på Police 4. Det gäller även de senare helstålsversionerna som finns att tillgå. Tyvärr gör det att handtagen ser ut att lida av husbocksangrepp enligt mig. På de äldre knivarna sitter clipen där de gör. Det vill säga på höger sida med spetsen nedåt. Funktionen hos de båda clipen är annars likvärdig. De har alltid varit bra. Det nya är mer diskret med sin svarta färg istället för det äldre högblanka utförandet. 

Från början sparades det på borrhålen och clipet kunde inte flyttas. Funktionen var dock god redan från start

Skillnaden i fickan mellan knivarna är inte anmärkningsvärd. Det finns för- och nackdelar med båda modellerna och överlag tar de nog ut varandra. Helstålskniven glider naturligtvis på plats lättare både på väg upp och ned i fickor tack vare mindre friktion och ett något slankare, framför allt tunnare yttre. Police 4 är däremot lättare och clipet kan som sagt flyttas vilket gör att man slipper snurra kniven innan den skall fällas ut. En manöver som jag i och för sig inte tycker är särskilt betungande. Jag tillhör inte dem som är helt "allergisk" mot att bära knivar med spets uppåt även om jag föredrar det motsatta. 

Ut och in igen

Kniven öppnas förstås med det för märket utmärkande hålet i bladet. Även det har fått sig en ansiktslyftning i form av ökad diameter. Det blir då lättare att öppna med handskar, kalla fingrar eller när det är bråttom. Rent utseendemässigt matchar det också bladets ökade storlek bättre. 

Låset är en av de detaljer som knappt ändrats alls. 
En stadig backlock i mycket gott utförande

Även låskonstruktionen har förblivit densamma. En klassisk backlock utan särskilda åthävor. En mindre detalj är att den "Boye Dent", fördjupning i låsarmen som fanns har avlägsnats. I förbifarten kan sägas att jag aldrig förstått den finessen från början. Teorin är att den genom sin utformning skall förhindra att låset släpps oavsiktligt om man greppar kniven hårt. Något jag aldrig varit med om på någon lockback förutom hos en komplett värdelös kniv från Benchmade, Ascent. 

Några tankar

Här gäller tydligen sentensen "Bigger is Better". Det är i alla fall vad som har hänt över tid. Nu var inte Police någon miniatyrfällkniv från början så det slutar med att "Model 4" bara ser sig slagen av monstret Tatanka i Spydercokatalogen. Den är faktiskt är en av Spydercos större knivar. Fullt i klass med exempelvis Military och Resiliance. 

Gammal kärlek rostar aldrig. Av olika skäl gillade jag helstålskniven och den känslan kvarstår för Model 4

Sen har konstruktionen moderniserats nästan enligt mall 1A. Dock har den fått behålla sin backlock och slutna rygg så helt har inte trender fått dominera. Då hade låset kanske varit ett annat och ryggen varit öppen försedd med distanser istället. 

Den äldre versionen är faktiskt lättare att stoppa undan och dra tack vare de glatta stålsidorna. Den är också tunnare och slankare och tar därmed mindre plats i fickan. Men den är även tyngre och kan bara bäras med spetsen nedåt. Så trots allt föredrar version fyra i det fallet.

Jag måste säga att jag gillar både knivarna riktigt mycket. När det gäller helstålskniven har jag skrivit rätt mycket om i tidigare inlägg om varför jag uppskattar den på det vis jag gör. Det var en av de första knivarna utan för Moraknivssfären som lockade i de första knivkataloger och tidningar jag fick tag i på den tiden det begav sig. Den var vad idag ofta beskrivs som en "Graal" och var på den tiden närmast ouppnåelig.

Med fyran förhåller det sig så att intresset vilar på samma grund fast en något mer prosaisk sådan. Det gäller även kniven som är mer praktisk. En bättre kniv i mitt tycke. Betrakta den som avkomman mellan en Military och en Police. 

En klassiker med möjlighet att leva länge än. I klassen större EDC-knivar är den en riktigt bra kniv.



/ J - i jämförelsetagen


Här hittar ni Spydercos sifor för C07 och C07G4f.

Knivrecension Spyderco C66BK3 "Centofante 3"

- Designersamarbeten XI, Centofante 

Föreliggande kniv är resultatet av ett samarbete mellan den framlidne Frank Centofante och Spyderco. Han var ett av de stora namnen inom customscenen i USA och ordförande för amerikanska "Knifemakers Guild" och fick till och med epitetet "Godfather of knifemaking". 

Den här specifika kniven var ett rent impulsköp för några år sedan som kom sig av att jag blev erbjuden ett förmånligt pris i en lokal jaktbutik som besöktes i syfte att titta på Mcusta-knivar. Det råkar vara en bekant till mig som var återförsäljare för dem i Sverige vid den tiden. Bäst jag stod där och kände och klämde på diverse modeller från Japan så fick jag syn på den här enkla uppenbarelsen. Även den från Seki-City förresten, liksom Mcusta knivarna. Försäljaren sade att jag kunde få rabatt då kniven saknade papper och kartong. Den hade legat på display en längre tid och jag misstänkte att han ville bli av med den. 

Spyderco Centofante III

Kniven passade in i intressesfären för stunden då jag var på jakt efter en ersättare för min då borttappade Fällkniven U2. Den här kniven är på intet sätt identisk med den modellen men delar egenskaperna att de är extremt lätta och smidiga knivar som skär bra. De delar även skaftmaterialet som i båda fall är Zytel. 

En tunn, slank elegant uppenbarelse - precis vad jag letade efter

Den här kniven kan också fås som "Centofante 4" vilken är samma kniv försedd med ett Wharncliffe-blad. Att Centofante är en populär modell kan konstateras eftersom den trots många år i sortimentet återfinns även i årets katalog. 

Blad

Bladet har ett något ovanligt utseende men är en modifierad droppoint med osedvanligt lång buk. I princip är hela eggen en enda lång kurva som börjar nära handtaget. På ovansidan återfinns en falskegg och ryggen på bladet slutar nästan i en "spets" ovanför det typiska Spydercohålet.

Bladet i japanskt VG-10 är försedd med en skålslipad sabelegg 

Kniven är begåvad med mycket bra skäregenskaper tack vare det tunna godset, en god geometri och stålvalet. Det finns inte många fällknivar som har en bladlängd på närmare åtta centimeter och endast är 2 millimeter grova över nacken. Särskilt inte om de är amerikanska med de rådande trenderna just nu. Dessutom är egglängden och bladlängden nära nog identiska eftersom kniven i princip saknar ricasso och ansats. Det är tacknämligt även på så vis att det gör att de styrande fingrarna kommer nära bladet och det ämne som skall bearbetas. Det är emellertid tur eller kanske snarare väl genomtänkt att bladgodset är så pass tunt eftersom kniven är sabelslipad. Det vill säga skålslipningen sträcker sig inte mer än halvvägs upp på bladet. 

Bladet avslutas med en riktigt kapabel spets. Den tunna bladet taperas och smalnas av ytterligare med en falskegg på ovansidan.  

På ovansidan återfinns den klassiska Spydercorampen här försedd med "räfflor". Men skall det vara någon form av frästa spår så är det så här det skall göras. De ger ett utmärkt fäste utan att på något sätt irritera. 

Så gott som perfekt bladcentrering i den mån det är viktigt

Stålvalet känns igen för er som kan era Spydercos. Det är det för Seki-Citytillverkade knivar vanliga VG-10. Ett i mitt tycke utmärkt stål. Rosttrögt, relativt lättslipat och tar en rejält vass egg. Vilket inte är så konstigt eftersom det från början är ett stål framtaget bland annat för att användas till köksknivar. 

Handtag

Handtaget utmärker sig eftersom det är gjort i FRN, fiberförstärkt nylon och saknar bärande stålchassi. Istället har man förlitat sig på materialet för hållbarhet. För en fickkniv räcket det mer än väl. Resultatet blir en tunn kniv som därtill är ytterst lätt. Begränsningen blir att kniven inte blir så stark vid vridande rörelser, sådana som kan uppstå vid exempelvis täljarbete så det får man ha i åtanke. 

Kniven kan inte demonteras eller justeras då den är nitad. En konstruktion som kan kännas något daterad samtidigt som jag inte upplevt några problem med några av Spydercos knivar som är byggda på det viset.

Handtaget består av FRN i en nitad konstruktion utan stålram

För utseendes skull har presentationssidan försetts med dekorativa spår och en Spydercospindel i palladium. Det förhöjer känslan och skänker en smula exklusivitet åt ett annars tämligen plastigt grepp.

Storleken på kniven räcker mer än väl till för ett bastant fyrfingersgrepp. De mjuka och enkla formerna gör att det är lätt att greppa kniven på det sätt som önskas. Det gör kniven lättarbetad och praktisk. Tumrampen i kombination med räfflorna på ovansidan av bladet ger ett stabilt grepp som inte riskerar att glida. Det är bra eftersom FRN-materialet i handtaget i det här utförandet inte ger mycket friktion att tala om. 

Öppning och lås

Centofante III öppnas med ett sedvanligt Spydercohål som i det här utförandet är lätt att komma åt och fungerar mycket väl. Eftersom hålet på 13 millimeter återfinns tämligen djupt försänkt i bladet så blir inte kniven så bred i fickan som en del större Spydercos kan vara. Det är tacknämligt då kniven är så smidig för övrigt. 

Klassiskt Spydercohål som är lättåtkomligt och välfungerande

Kniven är mycket lätt att öppna för att var en backlock. Låset är försett med "Boye-dent" som de flesta Spyderco-modeller. Frågan är om det är lösningen på ett problem som inte existerar. Det vill säga att man oavsiktligt släpper låset när man greppar handtaget hårt. I vilket fall är det inte vägen så det skadar inte funktionen till skillnad från en del andra galenskaper som CRKT:s "Auto-LAWKS". 

Klassisk Lock-back med en "Boye-dent", fördjupning för att förhindra att låset släpps oavsiktligt

Centofante är en av de få lockbacks särskilt med nitade handtag som är så väl utförd att den kan stängas och öppnas genom att låset frigörs om man så önskar. Ungefär som en axislock. Det är åstadkommet endast med vanliga glidlager och små toleranser. Trots att den kan snärtas upp är den ändå så tight att det inte finns något kännbart glapp eller spel i kniven. 

Rampen som bildas av hålet i bladet ger bra fäste särskilt som det som här försetts med frästa spår

Att bära

Centofante III är en riktig lättviktare och väger in på cirka 70 gram. Kniven har även en slank profil och tämligen smal även på höjden. Det kombinerat med ett utmärkt clip gör att det inte blir så mycket bekvämare att bära än så här. Den är helt enkelt utmärkt på det området. 

Clipet är ett svart klassiskt Spydercoclip med nästan perfekt funktion. En av de största fördelarna förutom att spänsten är väl avvägd är att spetsen inte är vinklad utåt. En enkel detalj som alltför ofta missas på många knivmodeller oavsett prisklass.

Det är emellertid målat så efterhand uppstår en viss patina. Vad man tycker om det är förstås personligt. Jag har själv inget emot att en kniv ser använd ut. Just sådana här modeller är knappast samlarknivar även om det uppenbarligen går att samla på dem. 

Spydercos svarta standardclip

Clipet kan alterneras mellan ändarna på kniven men inte flyttas till vänster sida. Så vänsterhänta - tyvärr, det blir komplikationer för er. Om clipet flyttas kan jag dock varna för att dra skruvarna för hårt. Gängorna som är inlagda i plasten går inte djupt och kräver tämligen delikat handlag. 

Generellt kan jag säga att jag föredrar den här tunnare varianten av knivar i fickan framför dem med tjockare handtag som exempelvis Benchmade Mini Grip eller Kershaw "Needs Work". Kniven sitter även tämligen lågt i fickan även om en del av handtaget sticker upp. Det ger lite att greppa om utan att signalera "kniv" för mycket. 

Sammanfattningsvis

Vad skall man då säga om Spydercos gamla "Centofante" III? För det första att den är tämligen elegant för att vara en kniv med FRN-handtag. Den har dock en tydlig fram- respektive baksida. Baksidan är betydligt enklare. 

Funktionsmässigt är det en riktig skärmaskin som jag ursprungligen införskaffade för att ersätta min borttappade Fällkniven U2 som smidig allround fick-skalpell och den rollen fyller den riktigt väl. 

Mycket praktisk och någorlunda elegant dessutom

Kniven har ingen "choil" eller ricasso som är i vägen för arbete. Den väger inte mycket och kom riktigt vass och är försedd med ett bra stål som jag gillar. Så där återfinns några riktigt bra egenskaper som väger tungt vid val av kniv. 

Den är även något mer gentlemannamässig än ett par andra modeller den ligger nära i funktion. Jämfört med Spydercos egen Delica till exempel har den tunnare blad och längre egg men saknar den flatslipning den har.

Överlag är det en mycket bra fickkniv ur de flesta aspekter. Herr Centofante visste vad han gjorde. Som någon skrev på ett forum efter det att jag lagt upp några bilder på den här specifika kniven:

"a very underrated knife".

Specifikation:

Längd utfälld: 192 mm
Längd hofälld: 115 mm
Vikt: 71 g
Bladlängd: 79 mm varav 76 mm egg
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: VG-10
Lås: lockback
Handtag: FRN med inlägg i palladium

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Seki, Japan

Mer information återfinns på Spydercos hemsida här.


/ J - gräver vidare i knivhögen

Knivrecension Spyderco C07 "Police"

-  ikonen som blev katalysator för mitt knivintresse

Jag minns att jag såg kniven i en annons i någon form av friluftstidning och tyckte att den såg oerhört exotisk ut. Och det var den också här i moraknivsland. En riktigt stor fällkniv, blank och fin med ett stort hål i bladet och försedd med ett clip. Så kan man väl inte göra? Den var inte återhållsam alls och bjöd på flera nymodigheter för tiden. 

Spyderco C07 Police

Första gången jag stötte på kniven i verkligheten var i en displaymonter i en sportbutik i kungliga huvudstaden. Mitt första intryck var "herrejävlar vad stor den är". Min referensramar på den tiden när det kom till fällknivar var främst en och annan klassisk fickkniv och min morbrors EKA Swede 60 från barndomen. Tjugofyra centimeter stålblank slankhet såg därför enorm ut.

Men där föddes ett riktigt habegär och jag bestämde mig på stående fot att den någon gång skulle bli min. Där och då hade jag helt enkelt inte råd. 

Blad

Bladet är tämligen särpräglat på den här numera klassiska modellen. Hela syftet med kniven var från början att stoppa in ett så lång blad som möjligt i ett tunt och slankt handtag. Det är därför kniven ser ut som den gör. Uttrycket "pocketsword" - ficksvärd har därför använts mer än en gång om den här modellen. Grunden är en utdragen och förstärkt variant av den ursprungliga Spydercon "C01 Worker" Senare kom den något snällare utformade kusinen "Endura" där bladet är snarlikt men mindre extremt i alla aspekter.

Att bladet kan se lätt aggressivt ut blir särskilt påtagligt i de versioner som är helt sågtandade. I mitt tycke ser bladet då ut som käften på en alligator.

Sen måste jag säga att jag tycker att ordet "Police" på bladet är rätt anskrämligt. Men det hör till i det här fallet.

Ett karaktäristiskt blad med den "puckelrygg" som bildas på grund av öppningshålet. Annars är den egentligen en droppoint det rör sig om

Bladformen är i grund och botten inte så exotisk som den framstår. Det som gör den speciell är de ovan nämnda förutsättningarna vilket även gör att det långa bladet har en tämligen rak egg med liten buk. Ett annat krav som avspeglat sig i utformningen var att bladet skulle vara starkt. Därför är det mycket stål även långt fram i bladet. För att få spetsen mer duglig har de yttersta centimetrarna försetts med en falskegg. Sen ger Spydercos öppningshål en typisk "knöl" vid basen på bladet. Vad man tycker om det rent estetiskt är olika men på den här tiden var det ovanligt och folk reagerade. 

Men varför så mycket ansats/ricasso? Det ger en rejäl bit i början av bladet som inte kan användas.

Falskeggen på ovansidan av det smala bladet ger en vass spets som ändå är stark

Det går inte att klämma in mer blad i handtaget

Mitt exemplar råkar tillhöra generation två av den här kniven och är försedd med ett blad i japanskt VG-10-stål. Ett stål som i princip alla Spydercos från Japanska Seki-City är tillverkade i. Dock hade kniven ursprungligen blad i ATS55 och de två stålsorterna samproducerades ett tag.  

Ett skålslipat blad med sabelslipning och falskegg mot spetsen

Eggen har en typisk "saber-grind" vilket innebär att slipfasen börjar ungefär halvvägs upp på bladet men den sträcker sig inte ända ned till eggen som är fallet på en "scandi-grind" eller klassisk morakniv om man så vill. I det här fallet avlöses den av en markant primäregg. Kniven anlände och är mycket vass men den tämligen låga skålslipningen gör att det inte är någon mästerskärare eller kockkniv. Därtill är bladet för tjockt och det är för mycket stål bakom eggen. Men i gengäld uppfyller den en av grundkriterierna som var att bladet skulle vara mycket starkt. 

Sen kan tilläggas att jämfört med modernare konstruktioner som skall vara starka - "overbuilt", så är den här närmast delikat med sin godstjocklek på tre millimeter. 

Handtag

Handtaget är långt men kniven är ytterst tunn vilket gör att även mindre händer kan greppa den trots att större labbar får plats. Det gör att greppet passar de flesta. Det är heller inte ett handtag som "talar om" för dig hur det skall greppas. De väl avrundade hörnen gör greppet mycket bekvämt.

Och naturligtvis är greppet lika halt som det ser ut om man är våt eller kall om händerna. Det är en eftergift till materialet. Handtaget är helt gjort i stål som försetts med en satinyta. I gengäld kan kniven göras tunn och lättburen samtidigt som den är urstark. Det här var som sagt andra tider och G10 och kolfiber och andra utpräglade lättviktsmaterial hade ännu inte gjort sitt intåg på knivscenen. 

Kniven är helt i stål vilket ger ett starkt men halt grepp. Det är inte försett med någon form av greppförstärkande åtgärder

Handtaget är riktigt tunt vilket gör kniven lättburen och bidrar till att det även passar mindre händer

Handtaget är för övrigt en öppen canvas för den som vill modifiera, gravera eller på annat sätt roa sig.

Öppning och lås

Det här var en av knivarna som definierade Spydercohålet och i det här utförandet är det utmärkt lättåtkomligt. Det är också lätt att hantera för att det är placerat lagom långt från bladets rotationspunkt. En detalj som inte alltid lyckas på enhandsöppnade knivar än idag trots att teorin är tämligen enkel. 

Det klassiska öppningshålet

Låset är en ytterst traditionell "backlock" eller snarare "midlock" i det här fallet eftersom själva frigörningsknappen flyttats fram på handtaget. 

Kniven låser stabilt och utan glapp. Inte ens det för backlocks ökända spelet upp och ned kring låsarmen finns på just det här exemplaret. 

Låset med  sin "Boye-dent", vilket jag anser är en helt onödig detalj

För att inte låset skall frigöras hur hårt man än kramar om handtaget även med handskar på så är låsarmen försedd med en "Boye-dent" vilket innebär en fördjupning i själva låsarmen. Det är väl en detalj som jag finner en smula överflödig men är typiskt amerikansk. 

Att bära

Förunderligt nog är den här kniven riktigt bekväm att bära. Detta trots att kniven är rejält stor med en utfälld längd på 24 centimeter och en vikt på 159 gram. Det är också en kniv som spenderat en ansenlig tid i mina fickor under åren även om den numera nog får anses pensionerad till förmån för andra knivar. 

Det som gör den lättburen trots de väl tilltagna måtten är att den är slank och smal. Den tar inte upp så mycket plats i fickan som många modernare knivar gör. Sen är de glatta stålsidorna en fröjd för materialen i kläderna eftersom det inte sliter på dessa. Det gör även att kniven är mycket lätt att stoppa undan efter avslutat värv. 

Ett av de ursprungliga formerna för knivclip

Clipet på den här kniven är bra åtminstone ihop med handtagsmaterialet. På den utgåva som jag har är clipet inte flyttbart alls vilket förstås är en nackdel, särskilt om man är vänsterhänt eller råkar vilja bära kniven på den sidan. Men å andra sidan slipper man de jäkla termithålen som uppstår över hela sidorna om man skall ha fler alternativ. Dagens C07a har för övrigt flyttbart clip. 

En rejäl nackdel är dock att kniven är allt annat än diskret. Både clipet i sig själv och den ansenliga delen kniv som sticker upp är närmast spegelblank och syns därför väl. Men kniven var heller aldrig avsedd att bäras osynligt kan väl tilläggas.  

Mycket tunnare profil än så här är knappt möjligt att åstadkomma med bibehållen styrka

Sammanfattningsvis

Ursprungsmodellen kom 1984 och det kanske säger något om C07ans popularitet att den fortfarande säljs. Bakgrunden var att Spyderco fick förfrågningar inte minst från polis och räddningstjänst i USA om en kniv som skulle vara slank och lätt att bära men ha ett rejält starkt blad. Resultatet blev - "Police"

När det gäller formgivning är kniven helt klart omodern och känns något daterad. Det har hunnit hända en del på fickknivsfronten sedan åttiotalet. Men det är en del av charmen anser jag. Det finns andra knivar i Spydercos digra modellprogram som övertagit dess roll. Inte minst "Military" och dess lillebror "Paramilitary 2" vilka för övrigt är "bättre" knivar på en rad punkter. 

Evergreen?

Modellen är annars inne på sitt tredje liv eller åtminstone generation tre. Den sista versionen är en kniv som försetts med sidor i G10 istället för stål vilket ger en betydligt lättare kniv med bättre grepp. Bladet har blivit fullt flatslipat vilket både bättrar på de generella skäregenskaperna och lättar kniven ytterligare. Sen har kniven vuxit, bladet är nu elva centimeter långt och den mäter över tjugofem centimeter utfälld. 

Så egentligen är Police 3, C07G3 i många avseenden den perfekta kniven i den här storleken och klassen "tacticals". Den är lättare, har bättre grepp och bättre skäregenskaper med bibehållen räckvidd och egglängd och samma slanka profil i fickan. 

Men på något sätt känns det inte som en "äkta" Police för mig. Som sagt troligen bättre i alla avseenden men definitivt inte samma kniv. Men det är klart om någon kastade den efter mig kunde jag tänka mig att ta emot den. 

Den kommer dock aldrig få samma status i mitt medvetande som den här blankslanka skönheten. Det var med den mitt intresse för fällknivar tog fart ordentligt.

Specifikation:

Längd utfälld: 240 mm
Längd hopfälld: 135 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 104 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: VG-10
Handtag: stål
Lås: Lockback

Prouderad av: Spyderco, tillverkad i Japan


/ J - spindelbiten