Knivrecension Kershaw Dividend

-  en "nästankandidat" till den perfekta fickkniven

Kershaw tillhör de där märkena som har något för de flesta i sin digra katalog. Ja, möjligen med undantag för riktigt insyltade kniventusiaster.* Vad de däremot har är en lång rad mer bruksorienterade knivar kryddat med någon dolk och annan utsvävning från det grundläggande temat. Tillika har de för att vara ett något mer budgetbetonat märke även ett brett utbud av samarbeten med olika knivmakare. Deras in-house formgivare går dessutom inte av för hackor. 

Sammantaget gör det att de släpper en lång rad nya modeller varje år. Om det gör sortimentet svåröverskådligt eller ökar valmöjligheten kan kanske diskuteras utifrån personliga preferenser. Men i vilket fall dyker det från stund till annan upp knivar som gör succé och därmed får stanna. Det här är en av dem. Modellen Dividend såg dagens ljus 2017.

Kershaw 1812GRY Dividend Gray

I och med den här kniven fortsatte Kershaw på den patriotiska linjen. Deras modell Link fick en flagga på handtaget och modellbeteckningen 1776, det vill säga året för den amerikanska självständighetesförklaringen. Allt för att markera att den är gjord i USA. Dividend har fått siffrorna 1812 vilket inte heller är någon slump då det var året britterna försökte bränna ned vita huset och blockera amerikanska flottan och har även den fått behålla flaggan på handtaget.

Och ja, även den här kniven är gjord i USA. Ett försäljningsargument som väger tungt på andra sidan Atlanten. Här är vi vanligtvis mer neutrala till ursprunngsland då det mesta i knivväg är tillverkat på andra sidan något vatten sett från vår horisont.  

Kershaw 1812 GRY Dividend

Twitterversion: Dividend, en kniv som kunde varit en riktig utmanare om den bara fått bättre stål

Blad

Bladet på Dividend är en av de är avvikande varianterna som är något svåra att klassificera. Det är i samband med av de resonemangen som ordet "modifierad" brukar dyka upp i beskrivningarna. Det här är med den terminologin endera en modifierad drop point eller en modifierad wharncliffe beroende på hur man ser på det.

Hur som haver bjuder formen på en lång, konstant men svagt svepande buk och en nålvass spets. Buken är egentligen så svag att när du faktiskt brukar kniven känns den mer rak i sitt uppträdande.

På längden mäter bladet tre tum eller 7,6 cm. På  höjden är det nästan 2,5 cm och godstjockleken är tunna 2,3 mm. 

Modifierad ja, men är det en droppoint eller en wharncliffe?

Stålet i den här kniven är en rejäl flashback för mig. Det återfanns i de första knivarna jag skaffade från Kershaw. Det rörde sig om ursprungsmodellerna av Leek och Chive. De hade också ett uselt 420HC. De enda som kommer undan med det stålet (hjälpligt) är Buck med sin excellenta värmebehandling signerad Paul Bos. Men den har inte Kershaw tillgång till och därmed  är det här stålet inte bra. Förutom om man gillar att slipa knivar. För det får man göra, ofta.

Det finns mycket att läsa på bladet som vanligt när det handlar om Kershaw

Bladgeometrin och det tunna skålslipade bladet gör att kniven generellt skär mycket bra men stålet kommer i vägen så att säga. Efter ett par rejäla kartonger kan du räkna med att behöva gå på eggen med ett bryne. Fördelen med ett mjukt stål är det går fort. Det tar också en godkänd egg måste medges.

Men materialet gör att den här kniven känns klart begränsad till "småpill" men inom det området glänser den. Mycket beroende på att den är så lätt att hala fram och öppna. Tänk uppgifter som att skära av klädetiketter, kapa ett snöre, sprätta upp paket, öppna en plastförpackning, skära tejp, öppna en säck med grillkol etc. Visst kan man tälja en grillpinne också, jag vet för jag prövade. Men det är inte vad den här kniven är bäst på.  För den som totalt saknar vettiga köksknivar och då särskilt skalknivar kan meddelas att den är utmärkt (för att vara en fällkniv) till det också. Bladformen och inte minst skålslipningen från ett blad strax över två millimeter gör att den skär någorlunda väl även när den inte är rakbladsvass. Ett klart plus om man hanterar rotsaker, frukt och grönsaker.

Jag kan förstå dem som väljer att skaffa den här kniven i dess lyxutgåva med M390-stål istället. 

Handtag

Konturerna och de övergripande linjerna på det här handtaget känns bestämt igen. Du kan hitta det på andra knivar från Kershaw som billiga Rove och dyrare knivar från Zero Tolerance som ZT0770 och t o m lyxiga 777. Sen ligger inte handtaget i det här utförandet särskilt långt från vare sig Link eller Leek heller förstås.

Dividend kan fås i två utförande där det här är den något lyxigare aluminiumversionen. Annars kan det även fås med handtag i GRN, glassfiberförstärkt nylon. Den är något billigare men i gengäld också väsentligt knubbigare vilket skulle göra att den förlorar en del av fördelarna med den här modellen, särskilt i relation till Link. 

Neutralt och bekvämt kan handtaget sammanfattas

Konstruktionen på den här kniven är synnerligen stadig då sidorna av aluminium är just det, sidor. De är inte bärande utan sitter skruvade utanpå en ram i stål. I ryggen återfinns en backspacer i vad jag tror är nylon. Det saknas inte skruvar på den här modellen. På det relativt lilla handtaget har man hunnit klämma in tre fästskruvar, en pivotskruv och ett synligt bladstopp. Därtill finns inte mindre än fyra hål för clipet samt ett fånglinehål. Det som hindrar det från att bli för plottrigt är att de är relativt bra formerade och att alla skruvar, clipet och backspacern har fått en enhetlig svart färg. 

Handtaget är även mycket tunt på ont och gott

Komforten är relativt god kan konstateras. En första sak som görs rätt på handtaget är att det inte tvingar handen upp mot en vass kant på flipperfenan vilket inte sällan är fallet med den här typen av knivar. I övrigt är handtaget mycket neutralt. Det gör att alla grepp fungerar och inget känns direkt favoriserat. En annan sak som kan tilläggas är att det här verkligen inte är en kniv att ta i med. Till det är handtaget på tok för tunt. Men i gengäld räcker det med en titt på det tunna skålslipade bladet för att notera att så är fallet.

Standardgrepp fungerar väl även om Dividend är långt ifrån någon grovarbetare

Sen är handtaget relativt halt. Aluminiumet har förvisso en yta som ger en smula fäste men i övrigt är det ont om greppbefrämjande åtgärder. Flipperfenan agerar förstås fingerskydd och det är gott så. Den här typen av nätt fickkniv behöver inte ha kommandoknivsaspirationer.  

Öppning och lås

Assisterade öppningsmekanismer är en företeelse som många, kanske de flesta kniventusiaster som är aktiva på internet avskyr men många knivköpare gillar. Det är vad Kershaw kommit fram till och därför återfinns det på många populära modeller och även på den här kniven.

Till dess försvar skall sägas att det fungerar utmärkt. Vad fjädern gör är att helt eliminera risken att missa att fälla ut kniven vilket kan hända med flipperopererade knivar ibland. Ibland påstås att fjädrarna går av men det är inget jag upplevt på en enda av de Kershawknivar jag har haft under alla år. Däremot kan de orsaka ljud, ett litet rasslande, när de inte är spända. Det kan vara nog så irriterande.

En liten effektiv flipperfena. Mycket beroende på den får hjälp av en fjäder

Utförandet av "Speedsafe" som fjädersystemet heter är annars perfekt. Fattas bara annat det var ju Kershaw som kom på det! Öppningen är lätt, kvick och hundraprocentig. Notera att jag skrev "kvick" och inte blixtsnabb. Der beroende på att Dividend är långt ifrån den snabbaste kniven med den här mekanismen jag stött på. 

Låsarmen är tunn men effektiv

Låset utförs av ett klanderfritt fungerande liner-lås. Förvisso är själva låsarmen, liksom ramen rätt tunn med en ynka millimeter men någon risk för att den skall fallera under normalt bruk finns inte. Funktionen är perfekt med hela låsarmens yta i kontakt med bladet och där hålls det på plats utan tillstymmelse till rörelse. Den sticker också ut tillräckligt mycket för att det skall gå att släppa låset utan ansträngning. Gott så Kershaw. 

Att bära

Det här är ytterligare ett område där den här kniven briljerar. Den är liten, lätt, strömlinjeformad och har en glatt yta. Så mycket mer kan inte begäras. I faktiska mått betyder det 10,8 cm x 2,5 cm och en tjocklek på ynka 9,1 mm. Dividend väger in på magra 83 gram. 

Tack och lov sitter inte något av Kershaws experimentclip på den här kniven

Clipet tillhör, tack och lov, ett av Kershaws mer standardbetonade. Det kanske inte vinner några sköntehetspris men liksom Benchmades och Spydercos grundformer fungerar det väl. Annars tillhör Kershaw ett märke som understundom experimenterat friskt med former på clip och mer än ett magplask kan noteras. 

Som synes sitter kniven relativt högt i fickan

Här får du ett svartmålat clip med Kershaws logotyp på samt tandemmonterade skruvar. Det senare gör att något mer av kniven är synlig än annars. Det är en av clipets få nackdelar. Det och kanske utseendet då den målade finishen och loggan gör att det ser lite billigt ut. Men fungerar väl gör det. 

Sammanfattningsvis

Frågan är vart Dividend skall passas in i Kershaw-universumet? Den lanserades som en efterföljare till Link med något mindre mått. Men den kniven hamnar i en annan division då handtaget är väsentligt större och framförallt bredare vilket fyller handen bättre. Den har även tjockare gods i bladet och känns därför sammantaget mer som en grovarbetare än vad Dividend gör. Jag tycker snarare att den är en något större Leek med bättre handtag. Men båda de sist nämnda är utpräglade EDC-knivar och inte gjorda för att ta i med. Den som sett spetsen på en Leek vet vad jag talar om.

Dividend, en större Leek eller mindre Link?

Men jag måste säga att jag tycker att Dividend sopar banan med Link. Den kniven föll mig aldrig riktigt i smaken. Det var något med det tjocka handtaget och hur den kändes i fickan som gjorde att den sällan eller aldrig bärs trots att det inte är någon "dålig kniv". Dividend å andra sidan hittar allt som oftast ned i fickan som komplementkniv till något större. Den är så pass lätt och framförallt tunn att den är extremt lättburen. Sedan är bladet mycket praktiskt inriktat och formen fungerar därmed till de flesta småsysslor. Den konkurrerar till och med ut Leek i det avseendet eftersom Dividend i mitt tycke har ett bättre handtag.**

Kniven som kanske mer är ett kompliment till Leek än en arvtagare

Sen kan nämnas att liksom Leek och Link finns även Dividend i lyxutgåva med "värstingstål" i form av M390. Men då talar vi om andra prislappar, andra klasser av knivar och därmed ökad konkurrens.

Förvisso är Dividend något av en budgetkniv i grundutförande. Med det sagt är den inte SÅ billig att den inte kunde fått ett något bättre stål även i basversion. Sandviks 14C28N ligger nära till hands då det faktiskt är utvecklat ihop med Kershaw och det används därmed en del i deras övriga produktion. Priset för den här kniven varierar något men ligger mellan 700-800kr här i Norden. 

Kershaw Dividend, en god vardagskompanjon

Jag är en smula kluven när det kommer till Kershaw Dividend märker jag. Förutom att jag tycker den är något för dyr för att ha så enkelt stål är det något annat som är svårare att sätta fingret på men som gör att jag inte är helt såld.

Det ska framhållas att det handlar om en kniv som är lätt och tunn med ett dugligt clip och som således är riktigt bra i fickan. Bladformen och inte minst dimensionerna är praktiska. Speedsafe-funktionen kan man ha olika åsikter om men den fungerar väl. Utseendet är det inget fel på heller.

Men Dividend känns också lite ljummen på något vis. Formspråket har som sagts återbrukats från andra modeller vilket gör att den inte känns lika unik och därmed ikonisk som klassiska Kershaw-modeller som Blur och Knockout till exempel. Det är kanske där den haltar något för mig. Den känns en smula tråkig, fast pålitlig.

Men jag ser Dividend som en kniv för den som söker en vardagskniv med bra enhandsöppning, någorlunda diskret utseende i lagom format men som inte bryr sig om ursprung och stamtavlor på sina knivar. Ja, och som inte är "stålsnobb" då. 

Länk till tillverkarens produktsida hittar du här.

Specifikation:

Längd utfälld: 185 mm

Längd hopfälld: 108 mm

Vikt: 83 g

Bladlängd: 76 mm

Godstjocklek: 2,3 mm

Bladstål: 420HC

Handtag: Aluminiumsidor på stålram

Lås: Liner lock i stål

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

/ J - inte helt övertygad

* Men de har haft, någon som kommer ihåg "Tilt" eller "RAM" till exempel? Båda är riktiga samlarobjekt idag. 
** Det beror å andra sidan på att jag tappat bort min Leek CF, vilken dels har tjockare handtag än aluminium och stålversionerna och dessutom CPM 154 stål i bladet. Den klår lätt Dividend i standardutförande. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Kershaw Camber

- den perfekta fickkniven del 26 eller "det bidde en tumme"

Dags att återgå till min evigt pågående serie "jakten på den perfekta fickkniven". Som ni kanske redan förstått vid det här laget lär jag aldrig hitta den. Det finns för många parametrar och personliga preferenser för det. Men på vägen tänker jag mig att vi kan ha kul och knivbilda oss lite tillsammans. 

Om dagens objekt känner jag för att utbrista: Jaha Kershaw, den inte bara minskade i storlek utan till slut krympte den så mycket att den försvann. Camber blev en kortlivad kniv i Kershaws synnerligen digra modellprogram. Detta kan synes lite märkligt då den delvis var tänkt att ersätta den Ken Oniondesignade storsäljaren Blur.

Kershaw 1678 "Camber"

Receptet för att uppnå tänkt framgång var att göra nästan samma kniv en gång till fast med några justeringar förstås. Tanken var att modernisera kniven. Storleken krymptes, S30V stålet som tidigare funnits på några få modeller blev standard på Camber men den största skillnaden var att tumknoppen fick ge vika för en trendig flipper. Kvar blev ett övergripande släktskap i linjerna, aluminiumhandtaget och speedsafesystemet. Jag ämnar återkomma med en direkt jämförelse dem två emellan vid senare tillfälle.

Som synes är Camber mindre och rakare i linjerna än Blur

Namnet som sådant är passande då det är ett engelsk ord som syftar till något som är välvt eller krökt vilket handtaget på den här kniven är.

Blad

Bladformen på Camber är enklare och mer renodlad än på sin föregångare Blur. Båda är droppoints men här återfinns inga recurves eller andra utsvävningar från grundtemat. Det enda som hindrar bladet från att vara helt rent är att ryggen är uttunnad på mitten. Falskegg vet jag inte om jag vill kalla det då den slutar innan spetsen tar vid. En detalj som mest är kosmetisk men även bidrar till ett något lättare blad och förbättrad balans.

Enkelt och kompetent. Formen följer det tänkta användningsområdet, EDC

I mitt tycke är bladet elegant fast på gränsen till anonymt. Ytan har fått sig en mycket väl utförd stentumling vilken motstår repor bra. Det finns heller inte mycket till text på bladet. På en sida talar Kershaw om modellnummer och säger att kniven är patenterad. I liten font kan även stålsort läsas för den intresserade. Annars inga stora logotyper eller liknande. Det finns inga tumknoppar, ricassos eller märkliga slipningar som stör funktionen. Det här är genomgående ett mycket praktiskt blad.

Visst finns det text men inte allt för stor i alla fall. Den upplyser bl a om att S30V återfinns i bladet

Stålet är det utmärkta CPM S30V och av det har man tagit tre millimeters grovlek och gjort ett blad som mäter runt sju och en halv centimeter på längden. Slipningen är flat och sträcker sig nästan över hela bladet höjd. 

Ursprungsskärpan gör ingen besviken och kniven var redan utan åtgärder riktigt vass. Det gäller även spetsen som är just det - spetsig! Sen kan jag inte låta bli att tycka att kniven är något för tjock bakom eggen vilket är en egenskap den delar med många, kanske majoriteten av moderna knivar. Troligen ligger alla jäkla tortyrtest som utförs på knivar bakom det. Ingen tillverkare vill figurera på Youtube-klipp där deras produkter går sönder. Kan man inte bända upp en ammunitionslåda med sin fällkniv tycks de inte vara bra.

När kniven används uppträder den exakt som den ser ut. Det excellerar när det kommer till att ta fram kniven, utföra små snabba uppgifter och stoppa undan den igen. Ni vet att ta sig in i krympplast, kapa ett buntband, döda en kartong eller två, öppna paket och liknande. För övrigt kan tilläggas att det är en riktig kartongmördare. Något att tänka på så här i juklappastider. 

För att testa geometrin har den som vanligt fått ägna sig åt lite kökstjänst. Det nästan helt flatslipade bladet parat med skärpan i eggen gör att den är riktigt duglig sett till begränsningarna då - att bladet är för brett och att den inte matchar en köksknivs tunna egg. 

Det relativt bastanta bladet eller snarare det faktum att det inte är så långt och att eggen går ända fram till handtaget gör att det går att ta i om så behövs. Därför går det över förväntan att tälja sig en korvpinne och en vandrarstav också. 

Men som alla mindre fällknivar är handtaget för tunt för att ägna sig åt det någon längre stund. Då kommer du att få blåsor. Men sen kan jag inte komma ifrån att den där extra lilla centimetern från storebror Blur saknas. 

Stålet är som vanligt utmärkt höll jag på att skriva. Men det är faktiskt min första Kershaw med det atkuella stålet. Även de klarar att förvalta de överlag mycket goda allroundegenskaperna som CPM S30V besitter. Det är ett stål som är rosttrögt men framförallt slitstarkt och jag har inte behövt slipa om kniven än. Någon liten kontakt med skärpstålet och det är på banan igen. 

Handtag

Liksom sin föregångare är handtaget gjort av aluminium som fått ett tillskott av "Trac-Tec" för att öka friktionen och förbättrar fästet. Konstruktionen är sluten med "flytande backspacer" som tillsammans med tre skruvar håller ihop kniven. Resultatet blir ett lätt och stabilt handtag.

Ett enkelt men ergonimiskt handtag i aluminium med inslag av Trac-Tec

"Trac-Tec" är Kershaws namn på ett gummliknande material. Det ger gott grepp utan att fastna alltför mycket mot byxtyg. I början var jag skeptisk till det på Blur då jag befarade att det skulle slitas fort och bli blankt med tiden. Den farhågan bekräftades aldrig och det fungerar faktiskt utmärkt även efter många års användning. 

Sen kan jag inte låta bli att tycka att det krympta formatet medför en försämring när det kommer till handtaget. Det är förstås ytterst individuellt men på det här handtaget är det precis att min hand får plats. Alla fyra fingrar går att klämma in för ett fullgott grepp. Problematiken känns dock igen från andra mindre knivar som öppnas på det här viset. Själva flippern stjäl utrymme helt enkelt.

Formen på handtaget är däremot utmärkt och det finns faktiskt inga grepp som inte kan användas. Min brasklapp handlar om flippern. Som nästan ALLA flipperknivar är den i vägen vid arbete till exempel mot en bänk eller skärbräda. Det är metall som sticker ut och ställer till förtret. 

Öppning och lås

På modernt manér är det här en kniv som öppnas enbart med en flipper. Den tanken förstärks av att kniven är försedd med Kershaws patenterade "Speedsafe" som var det första assisterande systemet på marknaden. Uppfinningen är förstås mycket äldre då det egentligen bara handlar om en stilett vars fjäder inte tar lika tidigt och som aktiveras på alternativt vis. En uppfinning som tillkom för att kringgå märkliga lagar. 

Kritiken mot Speedsafe har varit att den skallrar. Det gör den även på min annars superba Blur. Det kommer sig av att fjäderspetsen när den inte belastas kan röra på sig i handtaget. Det kan förekommas genom att t ex fetta in den. Det positiva är att det inte behövs på Cambern. Inte än i alla fall, den är knäpptyst vilket är uppskattat. Jag är inte förtjust i knivar som låter.  

En mycket liten flipper som emellertid fungerar utmärkt ihop med Speedsafe

Som vanligt höll jag på att skriva så fungerar den funktionen utmärkt även på Camber. Kershaw kan det här med fjäderassisterade system vid det här laget och flippern är väl avvägd för det. Funktionen är utmärkt. Lätt att komma åt, kvick och säker på så vis att bladet alltid kommer ut. Själva "knappen" har försetts med ett par spår för ökat fäste vilka fyller sin funktion och är nödvändiga då det inte är mycket yta för fingret att ta spjärn emot.

En linerlock som är väl gömd med hjälp av små toleranser och hög precision

Bladet hålls sedan på plats av en linerlock. En ibland förbisedd lösning i ramlåstider. På ett aluminiumhandtag är det nästan ett måste*. Den här varianten är extremt välgjord och när de är det tillhör linerlocks mina favoriter. Camber låser stabilt som tusan och  utan minsta tillstymmelse till glapp eller spel och är lätt att både komma åt och släppa. Konstruktionen är mer än stark nog för mina behov och har den fördelen framför ramlås att inte knivens geometri ändras när låset fallet på plats och man slipper även fenomenet med en "låssida" och en "presentationssida"**.

Att bära

Kort och gott tillhör Camber toppskiktet när det gäller hur den uppträder i fickan. Grunden återfinns i ett mycket bra clip sett till funktion. Kniven sitter lågt och diskret men är ändå lätt att nå. Precis som jag vill ha det. Det som ligger i vägen för ord som "perfektion" är att skruvarna som håller det på plats är i vägen. Enda sättet att undvika det är en mer avancerad lösning där man fäster clipet från insidan av ramen för att slippa utstickande skruvhuvuden. Något som jag aldrig sett på knivar i den här prisklassen.

Utseendemässigt är det mest neutralt. Det är en svart, vikt metallbit helt enkelt. Här vet jag att det finns de som är helt besatta av "skulpterade" clip trots att de i nio fall av tio är betydligt sämre än sina "fjäderkompisar". Skälen är förstås estetiska. Jag tycker väl att funktion skall premieras framför hur de ser ut eftersom jag i så fall anser att knivar är absolut snyggast utan clip alls. Men skall det delas ut poäng på området så vinner det här inga skönhetspris. Men det är genomtänkt och fungerar. 

Ett suveränt "Deep Carry"-clip sånär som på skruvhuvudena

Förutom clipet är Camber fickvänlig eftersom den är lätt och har diskreta yttermått. Kniven väger in precis över hektot och lägg därtill att den vikten är välbalanserad och som sagt sitter lågt i fickan. Det gör att kniven inte skvalpar omkring i fickan vilklet kan bli fallet med knivar som väger mycket och sitter högt.

Det enda som stör harmonin i paradiset är flippern som förstås sticker ut som en liten fågelnäbb i fickan. Men för att vara en sådan är den ändå tämligen diskret måste medges. Det är annars ytterligare en nackdel med flipperknivar som sällan nämns. De vill äta upp andra saker som förvaras i samma ficka. I synnerhet om kniven är lite större med längre handtag som sträcker sig mot botten av fickan. 

Sammanfattningsvis

Camber är en kniv med två styrkor - bladet och handtaget! Är inte det hela kniven undrar vän av ordning? Det ligger något i det. Men det här ÄR en bra kniv sett ur många aspekter och vägs de samman får du en riktigt bra "EDC-kniv". En kniv som kanske inte är bäst i något enskilt avseende men som briljerar som välavvägd kompromiss.

Kershaw Camber, en riktigt bra "EDC-kniv"

En separat jämförelse med sin mer namnkunniga föregångare Blur kommer som sagt senare. De största förändringarna återfinns i ett någon mindre format och övergång till flipper från tumknoppar samt en uppgradering av stålet redan i grundutförande.

Vad man tycker om ändringarna är förstås avhängigt av de personliga preferenserna. Uppenbarligen blev kniven ingen större försäljningssuccé då den nu utgår ur sortimentet. Det hindrar den inte från att vara en mycket bra kniv. För en relativt modest penning erhålls en styck kniv med ett högkvalitativt stål som utnyttjats i ett både elegant och användbart blad. Ergonomiskt får kniven mer än godkänt även om jag tycker att föregångaren är snäppet bättre på det området. 

Länk till tillverkarens hemsida: Kershaw Camber.


Specifikation Kershaw 1678 "Camber":

Längd utfälld: 183 mm
Längd hopfälld: 107 mm
Vikt: 108 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: 6061-T6 aluminium
Lås: linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i Oregon, USA


* Även om t ex "Subframelocks" som på Kershaws egen Knockout är ett alternativ. 
** En nackdel med det som sällan eller aldrig nämns är nämligen att balansen inte sällan blir märklig eftersom presentationsmaterialet, exempelvis kolfiber eller G10 ofta är lättare än låssidan som vanligen är gjord i titan. Är den gjord i stål blir förhållandet ännu tydligare. Du får en kniv som tenderar att vilja "kantra" i handen om den greppas löst.  


/ J - not Cambersome

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Kershaw 1670BLKW "Blur"

- Den perfekta fickkniven del 14 

Kershaw Blur är vid det här laget en gammal rackare bland fällknivsmodeller och har av någon underlig anledning lyckats undgå min radar. Jag har förstås läst om den men inte fastnat förrän nu trots att den funnits på marknaden i över 15 år!

Det är för övrigt den största kniv som presenterats i serien "DPF" tillsammans med Spyderco Tenacious. De är nästan identiska i mått och vikt. Den hamnar därmed i storlekssegmentet mellan exempelvis RAT 1 och 2 för att jämföra med några andra kända fällknivar på marknaden. Det är dock ett av de formaten jag gillar mest att bära även om jag då ofta kompletterar med en riktigt liten kniv.

Storleken gör kniven ytterst mångsidig utan att vara för skrymmande. Ibland är det bra med något längre egg helt enkelt. Jag gillar även att bära större fällknivar än så ibland  men har svårt att motivera dem som "fickknivar" även om det händer att de hittar ned i fickorna trots det.

Kershaw Blur

Inköpet får ses som en fortsättning på mitt grönsaksinnehav signerat Kershaw och Ken Onion där det tidigare ingår en Chive och två Leek. Han har en tendens att dela folk i två läger när det gäller knivarna han formger. De har ofta flödande mjuka, organiska linjer vilket även går igen i bladen som inte sällan är försedda med mer eller mindre kraftiga s-kurvade eggar (recurves), tunna spetsar och är skålslipade för det mesta. Det utseendet och formen faller inte alla i smaken och jag själv är aningen kluven. Recurves ger bra bett i skäret men är notoriskt svåra att slipa bland annat.

I sammanhanget är Blur nästan aningen blek och sticker inte ut så mycket som några av hans andra knivar som t ex den tämligen extrema Kershaw "Speedbump" för att ge något exempel.  

Ken Onion har ritat många knivar åt Kershaw under åren men återfinns numera hos CRKT där han bl a står bakom modeller som "Ripple I och II", "Foresight", "Shenanigan" och "Swindle" och vad som kan betraktas som "Leek II" i och med den sista generationen av Eros där helstålsvarianten är mycket lik sin förlaga. Alla bär de hans distinkta formspråk som han förblivit trogen under åren.

Just Blur är en modell jag varit nyfiken på länge. Kniven är rejält byggd med ett tilltalande enkelt handtag utan alltför många detaljer som stör helhetsintrycket och ett ytterst funktionellt blad.

 Blackwashfinishen gör att repor inte syns lika väl som på polerade blad

Sen är svart är det nya svarta kan konstateras. Och för att inte vara helt otrendig bestämde jag mig för den nya bladfinishen "Blackwash" som har blivit så populär på senare tid. Det kändes djärvt.

Annars finns kniven som vanligt nuförtiden i en uppsjö versioner som dessutom kommer och går i produktionen. Kershaw är smarta därvidlag och ger ut knivarna i små serier med olika stål*, bladtyper, färger, inlägg etc. Det bidrar förstås till att samlarintresset ökar trots att det inte är någon exklusiv kniv det handlar om. Sen verkar det som om den nya modellen Camber på sikt kommer ersätta Blur. Kniven är snarlik i utseende och konstruktion även om den är något mindre. Stålet är dock finare S30V och istället för med tumpinnar öppnas den kniven enbart med flipper. Av det skälet föredrar jag utan tvekan Blur. 

Blad

Kniven är försedd med ett stadigt 8,6 cm långt klassiskt droppointblad med en svag s-kurvad egg som bidrar ytterligare till den rejäla buken. Ryggen sluttar svagt ned mot spetsen och har en tunn falskegg. Det gör också att spetsen är riktigt bra eftersom bladgodset tunnas ut rejält framåt bladet. Den är nästan i klass med den som återfinns hos Spyderco Military. Personligen fäster jag stor vikt vid en vass spets eftersom jag ofta använder den i olika sammanhang.

Bladet är en droppoint med svag recurve typisk för Ken Onion.

Bladet är kraftigare byggt för hårdare tag än många andra Oniondesigner utan att bladgodset för den skull överdrivits. Tjockleken är 3 millimeter. Slipningen är en tämligen bred skålslipning med stor radie. Det gör att bladgodset är ganska tunt bakom eggen vilket gör att primäreggen inte behöver vara särskilt bred. Det ger en kniv som skär ytterst bra.

Med tanke på tidigare blandade erfarenheter av fabrikseggar blev jag positivt överraskad över att Kershaw lyckats förse kniven med en jämnt och väl slipad egg som dessutom var riktigt vass. Kniven rakade hår med lätthet vid ankomst. Utformningen på slipfasen med mycket liten ricasso, rak början på sekundärslipningen vid hälen och tumpinnar som sitter nära handtaget gör att större delen av längden på bladet utnyttjas och det går att skära nära handtaget.

Stålet är inte okänt för oss Svenskar då det är ett Sandvikstål. Och just 14C28N som är aktuellt har faktiskt utvecklats ihop med Kershaw för att göra en "superversion" eller åtminstone ett mindre rostbenäget stål av deras 13C26. 

Eggen är endast en svag s-kurvad sådan och därmed dras den inte med de problem som annars associeras med sådana slipningar som att de är svårslipade. I det här fallet bidrar det snarare till bättre bett då det ger mer fäste under draget och ytterligare djup i buken.

Finishen är tumlad och bladet är täckt med svartoxiderad "Blackwash" yta.

Handtag

Handtaget är gjort av 6061-T6 aluminium som monterats på inbyggda liners i en öppen konstruktion med tre distanser. Materialet kallas ibland för flygplansaluminium när det omnämns i sammanhang som rör t ex cyklar och knivar. Det är en mycket hållbar aluminiumlegering och har här försetts med inlägg av något som Kershaw kallar "Trac-Tec" för ökat fäste. Materialet ser ut som sandpapper/skateboardtape men känns som gummi och ger ett utmärkt grepp.

Ett av de bättre fällknivshandtagen för min hand som jag stött på

Inläggen av "Trac-Tec" ger riktigt bra fäste och en varm känsla

Fördelen med aluminium i knivhandtag är att det är ett starkt material som är lättare än t ex stål men billigare än titan. Nackdelarna är att det som andra metallytor normalt repas lättare än olika FRN-material, Micarta och G-10 även om hårdanodisering av ytan delvis löser det problemet. Sen blir alla metallhandtag kalla på vintern. I det här fallet överraskar kniven återigen eftersom inläggen gör att kniven inte alls känns kall på det viset metallhandtag brukar.  

Handtaget är rejält vilket gör att det är lättare att hålla hårt i när man tar i utan att det uppstår skav eller blåsor. Den mjuka utformningen är återhållsam och ger därför utrymme för alla tänkbara grepp och det är lätt att byta mellan dem vid arbete. Det går att ta i med ett rejält "hammargrepp", smyga upp på bladet i ett grepp med nypan eller vända på kniven för att göra långa nedåtgående snitt. Allt känns lika bekvämt.

Jag har sett amerikanska recensenter efterlysa såväl räfflor på tumrampen som djupare urtag för pefingret för ökat grepp. Jag finner sådana tilltag totalt onödiga och är mycket nöjd med att Kershaw lät bli. Tvärtom gör den enkla raka formen det lättare att hitta grepp oavsett handstorlek och personliga preferenser. Avsaknaden av djupa fingerurtag gör det även lättare att ändra grepp vid olika arbetsmoment som sagt**.

En mjukt rundad rygg i ett öppet utförande

Enligt mitt förmenande är det här ett av de bästa greppen på en fällkniv jag prövat. Alla kanter är mjukt rundande inklusive insidorna på aluminiumskollorna. Det finns inga vassa hörn någonstans och storleken är sådan att den fyller handen utan att man behöver ta i krampaktigt samtidigt som den är slank nog för att inte ockupera för mycket plats i fickan. 

Kniven för försedd med hål för fånglina även om det är tämligen diminutivt. 550-fallskärmslina går inte in men ett tunnare snöre eller lädersnodd går utmärkt.

Som brukligt är med moderna fällknivar är konstruktionen skruvad, demonterbar samt har justerbar pivotskruv. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med tumknoppar som har en tämligen ovanlig utformning. De är kraftigt fasade vilket gör att de mer fungerar som tryckknappar. Utseendet är ovant även om det återfinns på några andra knivar. Funktionen är bra och de är tack vare formen lätta att komma åt trots att de är placerade mycket nära handtaget. Fördelen med det är att de inte hamnar så långt ut på bladet när kniven är utfälld.

Toppen på tumpinnarna är kraftigt vinklade vilket ger utmärkt fäste

Blur har ingen flipper som annars är vanligt på Kershawknivar. Och faktiskt föredrar jag om den detaljen skippas. Jag gillar inte när det sticker ut saker från handtaget i hopfällt läge. Det är vare sig estetiskt tilltalande eller praktiskt. Sen utgör de ofta någon form av fingerskydd när kniven är utfälld och jag tycker mest de är i vägen. Undantag finns förstås och några dylika knivar har jag i min ägo även om de inte dominerar.

Men det är trendigt nuförtiden. Nästan alla knivar från framförallt USA är kraftigt överdimensionerade med riktigt tjocka blad, flippers, framelocks - gärna i titan och helst försedda med någon form av lager. Allt för att kniven skall bli så bra att leka med som möjligt. Knivens ursprungsfunktion får stå tillbaks för att de skall se "coola" ut.  Om det kan man tycka mycket och det gör jag. Men det får bli ämnet för någon annan text.

Bladet på Blur är assisterat med "Speedsafe" som på många Kershaws. Det kan man gilla eller inte men faktum är att Kershaws variant på fjäderbelastad öppningsmekanism är en av de bättre. Blur tillhör tillsammans med "Blackout" och "Whirlwind" de första knivarna som förseddes med den funktionen.  Ibland ser man på nätet att folk har problem med att fjädrar går av eller slutar fungera. Då undrar jag hur tusan de bär sig åt. Jag tror att jag äger i stort sett alla fjäderdrivna knivkonstruktioner som finns och ingen har någonsin gått av oavsett om det rör sig om bladfjädrar, spiralfjädrar, torsionsstavar eller andra lösningar.

Kraften är lagom dimensionerad i det här fallet vilket betyder att bladet är snabbt nog och att det alltid låser i utfällt läge men långsamt nog för att inte braka in i stopp-pinnen alltför hårt även om kniven har blivit kvickare efter en inkörningsperiod.

Kniven låser med en väl utförd linerlock som dock fått kritik från stund till annan

Låset är ett klassiskt linerlock som fungerar utmärkt. Det är inte särskilt kraftigt, vilket det inte heller behöver vara om det är rätt konstruerat och det låser med hela låsarmens kontaktyta vilket känns tryggt. Det finns även utrymme för mekanismen att slitas även om min erfarenhet säger mig att det inte är ett problem med stål mot stål som är aktuellt i det här fallet. Jag uppskattar att låset inte är alltför starkt då det gör det föredömligt lätt att släppa och därmed enklare att stoppa undan kniven efter användning.

Fjäderbelastningen gör också att kniven får ett naturligt "halvvägsstopp" som på en del klassiska fällknivsmönster vilket skyddar fingrarna när kniven fälls ihop.

Jag har hört att det funnits problem med att låset släpper på vissa Kershawmodeller, bland annat den här om s k "spinewhack" utförs. Det problemet har jag inte noterat även om jag bara slagit kniven lätt mot handen. Varför i hela fridens namn man ska vända upp och ned på kniven och drämma baksidan på en fällkniv i en bänk om och om igen för att se om den kollapsar förstår jag inte. 

Att bära

Clipet är ett diskret klassiskt Kershawclip som fungerar utan att briljera. Det är för övrigt exakt samma modell som det som sitter på "Leek" vilket gör att det ser mindre ut på det här handtaget. För att underlätta funktionen har Kershaw undvikit sträva ytor i kontaktytan mellan clip och handtag. Det finns inga "Trac-Tek" inlägg just där. Det är funktionell detalj som Cold Steel borde lära sig av. Det gör att det går utmärkt att stoppa Blur i fickan utan att handtaget behöver modifieras alls.

Clipet återfinns på ett par Kershawmodeller från den här tiden bland andra Leek

För mig är det viktigt att knivar är lättburna. Det är en av anledningarna till att jag faktiskt ofta gillar metallhandtag trots att de för övrigt dras med en del nackdelar. Ett exempel på detta är den nyligen recenserade Cold Steel Code 4 som trots sin storlek är ytterst lättburen. I det här fallet undrade jag hur friktionen i inläggen skulle fungera när kniven befann sig i fickan. Att de skulle fungera i handen förväntade jag mig nästan. Och fickvänligheten var över förväntan visade det sig. Det går lätt att stoppa ned handen för att gräva efter nycklarna även med en Blur där. Och det är inga problem att vare sig få tag i kniven eller stoppa undan den.

Sammanfattningsvis

Det är intressant med balans, i livet såväl som med knivar. Den här kniven känns tack vare utmärkt viktfördelning ännu lättare än vad den är. Sen kan väl tilläggas att 110 g för den här storleken på kniv är riktigt bra. Normalt brukar jag annars lägga gränsen för en bra fickkniv runt hektot men det är ingen absolut gräns och flertalet undantag finns. Det här är ett av dem. För det lilla vikttillägget över gränsen får man nämligen en större och kraftigare kniv som inte skäms för sig även på vandringar i skog och mark. En alldeles utmärkt allroundkniv med andra ord.

Något som utmärker kniven är ett av de bästa handtagen jag överhuvudtaget sett på en fällkniv. Utmärkt grepp och mjukt och bekvämt att hålla i oavsett handposition. Lätt men ändå starkt och väl dimensionerat. Riktigt bra helt enkelt.

Kershaw Blur - gammal knivmodell, men ny personlig favorit

Lägg därtill ett väl utformat blad i godkänt stål och du har en utmärkt kniv.

Köper du en Kershaw Blur får du dessutom en riktigt välbyggd fällkniv med god passform. Bladet är perfekt centrerat, eggen är vass direkt från fabrik, kniven har inga repor efter verktyg eller andra missar och låset fungerar oklanderligt.

Det finns grund till att det här blivit en av Kershaws bäst säljande modeller och förblivit så under många år. Blur har snabbt blivit en av mina favoritknivar också och jag rekommenderar den varmt. 

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Vikt: 110 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, Blackwash
Handtag: 6061-T6 aluminium, Trac-Tec
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA.

Mer information på tillverkarens hemsida här.


/ J - ser suddigt

* Några ståltyper som jag sett är: enkla 440C och t o m usla 420HC, bättre 13C26 och 154CM, och superstål som S30V och komposit med 14C28N och ZDP-189. Sen finns Blur förstås som tanto och med "räddningsblad" utan spets samt med eller utan sågtänder.

** Jämför t ex med CRKTs Oniondesignade "Foresight" som är helt formad efter handen. Då är det bäst att man har standardhänder.

Knivrecension Kershaw 1660 "Leek"

- Den perfekta fickkniven del 6 

I den här serien har hittills presenterats storsäljande knivmodeller från namnkunniga tillverkare som Benchmade, CRKT, Spyderco och SOG och nu är det dags för ytterligare en av de stora elefanterna att dansa, plats på scen för: Kershaw.

Kershaw är ett av de varumärken som tillsammans med ZT (Zero Tolerance) och Shun saluförs av KAI USA ltd som i grunden är ett japanskt företag - KAI Group. Produktionen av knivarna sker huvudsakligen i Oregon, USA. Just Kershaw har funnits under det namnet på marknaden sen mitten av sjuttiotalet.

Kershaw  1660 - Leek

Leek* är en av många modeller som den hawaiibaserade Ken Onion har designat för Kershaw.  Det var en av de första modellerna som hade "SpeedSafe", det första assisterande systemet på marknaden. Olika varianter på funktionen har sedan dess blivit mycket populära och återfinns hos en rad märken** under olika namn med endast små variationer i utförande. I princip bygger det på att någon form av fjäder - stång, bladfjäder eller spiral, sätter bladet under press vilket hjälper till att öppna kniven fullt ut så snart öppningsrörelsen påbörjats. Det är helt enkelt ett sätt att kringgå de mycket krångliga regler som i många länder och delstater i USA kringgärdar automatiska knivar. De flesta regler och lagar som gäller gravitationsknivar och automatiska knivar inkluderar någon form av knapp eller utlösningsmekanism vilket alltså en assisterad kniv inte har. Bladet måste aktivt manipuleras för att något skall hända. De är med andra ord endast att betrakta som fällknivar som är ovanligt lätt att fälla ut. Det finns anledning att återkomma till ämnet knivlagar vid senare tillfälle då det är en snårig djungel att kämpa sig fram igenom.

"Leek" finns i en uppsjö varianter varav många släppts i begränsade upplagor vilket gett dem ett visst samlarvärde och om man så vill kan man bygga en hel samling kring bara den här kniven. Den är en av Kershaws mest etablerade modeller och får här tjäna som utmanare i kategorin bästa fickkniv/EDC. Den version som presenteras här är en av de första som kom och tillika en basmodell, Leek 1660 med handtag i stål och framelock-konstruktion.

Ken Onion-designad grönsak, Leek

Den här versionen är ingen riktig flugviktare i relation till storleken på grund av handtaget som är gjort i 410-stål. Varianterna med aluminiumhandtag och linerlock istället för framelock väger i jämförelse så lite som 68g. Leek är dock så pass liten och mjuk i fickan att vikten inte är något som direkt märks. Den extra tyngden bidrar snarare i det här fallet till att kniven känns stabil och rejäl eftersom den är välbalanserad. Skållorna är fastskruvade med T6-torx och kan därmed demonteras.

Tunn profil gör Leek lättburen

Handtaget är riktigt bekvämt särskilt med tanke på storleken på kniven. En mjuk och behaglig yta och rundade former bidrar till detta. Längden är tillräcklig för ett fyrfingersgrepp och en urfasning för pekfingret tillsammans med antydan till tumramp gör greppet relativt stadigt. Handtaget har en "backspacer" i plast och är därmed inte helt öppen. Damm och smuts har därför en tendens att krypa i kniven och stanna där. Men det gäller de flesta fällknivar som faktiskt används.

Kniven har ett litet hål för fånglina. På bakre delen av handtaget återfinns även en liten extra säkerhetsanordning en "glidspärr" med vilken bladet kan låsas i stängt läge. En funktion jag aldrig använder och som på den här kniven är onödig då det krävs tryck i en tämligen exakt vinkel för att aktivera bladet. Så risken för att kniven ska öppnas av misstag är minimal.

Mjuk form på bra handtag

Onödig säkerhetsspärr

Bladformen är något av en modifierad "Wharncliffe" där eggen är närmast rak med mycket liten buk. Det gör  att den är lätt att använda i de situationer där spetsen kommer till bruk exempelvis vid öppnandet av lådor och paket. Spetsen är för övrigt mycket delikat och spetsig. Användbart som sagt men en aning ömtålig, det är inte en kniv som bör tappas på hårda underlag! Slipningen är en skålslipning vilket kanske inte är det ultimata på den här typen av kniv men räddas av att primärslipningen är tämligen bred vilket ger en duglig egg. Men med bredden på bladet i åtanke hade en flat eller konvex slipning varit att föredra. 

Modifierad Wharncliffe ger tunn spets

En tämligen bred sekundär slipfas ger bra egg men räddar inte stålet som är 440A

Vad gäller bladstålet så är det en trist historia på den här ursprungsversionen. Men det har fördelen att det är lättslipat i alla fall. I de tidigaste exemplaren av Leek användes ett mycket enkelt stål i form av 440A. Bladet är inte märkt med ståltyp men väl med datum och Kershaw bytte stål i de flesta av sina basmodeller från 440A till 13C26 fr o m juli -07. Min kniv är tidig och tyvärr från jan-04. Det jag inte gillar med stålet är dessvärre några grundläggande egenskaper. Det första är utseendet. Jag är inte och kommer aldrig bli vän med blästrade knivblad, jag tycker det ser billigt ut vilket det också är! Ytbehandlingen i kombination med stålets inneboende egenskaper för oss till nackdel nummer två. Det rostar som fan. Lite blod eller det minsta rester från frukt/grönt eller vad som helst som innehåller det minsta syra och kniven blir fläckig direkt. Det tar inte många timmar och detta trots att just rosttröghet ska vara en av de få fördelarna med 440A.

Den största nackdelen är dock utan tvivel att den inte håller skärpan särskilt bra och det är ju trots allt en tämligen viktig egenskap hos en kniv. Det går faktiskt att få bladet någorlunda vasst och den leverarades med bra skärpa men uthålligheten är usel.

"Datumstämpel" inte helt vanligt.

Nu finns Leek även i "värstingversioner" med så bra stål som S30V, ZDP-189 och laminerat CPM D-2 samt med handtag i såväl aluminium som G-10 som med diverse inlägg som t ex pärlemor. Rätt långt upp på önskelistan står därför en Leek med ett riktigt stål!

Om stålvalet drar ned helhetsintrycket så är det tvärtom med öppningen. Ett mycket väl fungerande och ruskigt snabbt "SpeedSafe" system som i det här fallet kan aktiveras med både tumpinnar och flipper. Det sistnämnda känns mest naturligt då tumpinnarna är små och svåra att komma åt. Deras huvudsakliga funktion är att agera bladstopp för kniven i utfällt läge. Den här kniven tillsammans med lillebror "Chive" är bland de snabbaste jag äger och det är mycket svårt att ens följa bladet med blicken när det flyger ut. Jag har hittills inte märkt någon utmattning hos fjädern med sämre kraft som följd. Det är annars något som påpekats i någon recension jag läst.

Favoritflipper

Låset är en framelock-konstruktion som är ett riktigt skolboksexempel på bra utförande. Låser varje gång, lätt att fälla in med lagom fjäderspänning och låser med cirka femtio procent. Efter flera år fungerar det absolut felfritt och låsarmen har inte "vandrat" något. Skall någon kritik riktas mot låset är det att det kräver rätt vinkel för att släppa eftersom det inte är så mycket att få fäste mot för tummen. En mycket välbyggd kniv som trots mycket användande fortfarande låser perfekt utan glapp eller spel.

Ju mer jag handhar diverse knivar och särskilt under en längre tids användning så blir jag mer förtjust i framelocks i stål! Till skillnad från det i övrigt bättre materialet titan så verkar de inte alls slitas i samma takt utan fortsätter att fungera om de är välgjorda från början vill säga.

Riktigt bra Framelock

Clipet är inte mycket att orda om. Det är ett av Kershaws standardclip och fungerar bra. Det går inte att bära på vänster sida men väl med spets upp eller ned. Jag har alltid föredragit spets ned på den här kniven då onödigt mycket av den sticker upp ur fickan annars. Mycket av det beror på det extra säkerhetslåset på bakre delen av handtaget vilket gör att det inte går att fästa clipet högre.

Bra och välfungerande ensidigt clip

Slutbetyget blir en något blandad kompott.  Leek  är mycket diskret att bära då det är en tunn kniv som saknar vassa hörn och har mjuka handtagssidor. Fattas bara med en kniv som är döpt efter en grönsak! Den är också hyfsat lätt, vass - nåja, fast inte så länge och ligger bra i handen särskilt med tanke på den ringa storleken. Bladformen kanske inte är den snyggaste i mina ögon och den ger en för smällar känslig spets men fungerar väl för "småsysslor". Kniven inte direkt designad som en campingkniv så den tunna spetsen upplever jag inte som något större problem. 

Bärkomforten i kombination med att den är mycket lätt att fälla ut och inte minst ihop gör att den trots ett tämligen mediokert stål med halvtrist ytfinish varit en av de knivar jag burit mest under ett antal år.

Så ofta i fickan att texten på handtaget nötts ut

Som liten bekväm fickkniv är modellen utmärkt och med bättre stål konkurrerar den väl i kampen om epitetet "den perfekta fickkniven". Sen är det en extra bonus att de många variationerna gör den till ett bra samlarobjekt. Så långt kommer jag nog inte sträcka mig men det är definitivt läge för att införskaffa en Leek i G-10  med bättre bladstål då kniven har mycket att erbjuda.

Specifikation:

Längd utfälld: 179 mm
Vikt: 91 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 440A (de nyare har Sandvik 14C28N som standard)
Handtag: Stål, 410
Lås: Framelock

Producerad av: Kershaw Knives, tillverkad i USA


/ J - gillar purjolök

* Leek släpptes tillsammans med sina "syskon" de mindre Scallion och Chive. Leek har sen funnits och finns i en uppsjö konfigurationer där bladen kan vara tantoblad ("Random Leek"), delvis sågtandade eller med vanlig egg. Bladen kan ha varianter på ytfinish där blästrade är standard men även svart DLC, guld- och titanoxidbehandling finns. Bladstålen har varierat från 440A, via 13C26 till 14C28N men kniven erbjuds även med komposit 14C28N/CPM D-2, S30V, damaskstål och ZDP-189. Handtagen kan fås med G-10, anodiserad aluminium (svart, blå, oliv, röd, rosa mm), stål samt stål med olika inläggningar som kolfiber eller pärlemor. Det har även gjorts diverse begränsade utgåvor t ex "Ken Onion Signature Series" och "Ted Nugent"-version.

Alla dessa versioner gör också att riktpriserna varierar från grundmodeller på ca $70 till nästan $200. Men på nätet ligger de enklaste runt $40.