New Knife - QSP Coyote

It felt like time to feature some new knives from QSP here on the blog. In fact, these are the first ones of the year!

Most of the folding knives released by this brand are named after birds, but here they’ve broken with that tradition and named the model Coyote.

This knife is currently available in four different versions featuring handle materials that are both new to QSP’s catalog and quite rare in general. One of the options is Micarta—but not just any Micarta; it’s a "glow-in-the-dark" variant, something I’ve never seen with that base material before. That same feature is more common with G10, and that version is available as well.

If you’d rather not have a knife that looks slightly radioactive, a great alternative is the version with silver foil G10—or, in this case, copper foil G10. You can also choose the blade finish: black or satin.

That said, I’ve noticed that the collar around the pivot screw actually glows in the dark on this knife. So, you do get a bit of that radioactive look after all.

A knife with a handle material that is new to me: copper foil G10.

I chose this material for a change of pace. I own a knife with Silver G10 from another brand, so it is clearly a material that is currently popular—or perhaps even trendy. Maybe because it is relatively new?

Speaking of new features, this knife has a "button lock," which isn't the most common locking mechanism in QSP’s lineup. In fact, this is the first model I’m aware of that uses this design. However, it quickly becomes apparent that they have extensive experience in manufacturing with tight tolerances. The lock functions flawlessly—at least initially.

Furthermore, the blade action is exceptionally smooth. The ceramic ball bearings account for some of this, but not all of it; QSP has clearly succeeded in fine-tuning the lock resistance to an excellent level.

The knife measures 190 mm when open and 108 mm when closed. The handle is 13 mm thick, and the knife weighs 105 g.

The blade accounts for 82 mm of the total length. It is 3 mm thick, with a maximum height of 28 mm. It features a distinctive clip point profile and is made of Nitro-V steel—hardened to 59–61 HRC (at the higher end of that range for coated blades, and slightly lower for uncoated ones). The grind is a high flat grind with a substantial swedge, giving the blade a curved appearance—an effect further emphasized by the recurve.

The blade also features something I am not always fond of: a prominent forward finger choil. Such cutouts have both pros and cons, and in my opinion, the downsides outweigh the benefits.

 

QSP Coyote

My immediate impression is that the combination of shape and size makes the knife very comfortable to hold, regardless of the grip I use. It remains to be seen whether it is truly ergonomic—that is, whether it feels good to use while actually working with the knife.

The blade is very easy to deploy using the dual thumb studs; these also deserve praise for being well-placed and free of awkward shapes—they simply work well. As mentioned earlier, the lock is excellent, and the package is rounded off with a standard QSP-style pocket clip. It is nothing extravagant, but it is highly functional. Incidentally, this clip and the lock mechanism make the knife fully ambidextrous.

All in all, this is a knife that is simultaneously innovative and more traditional for QSP. The lock, handle material, and—to some extent—blade shape stand out coming from this manufacturer. Incidentally, copper-foil G10 isn't exactly common elsewhere yet, either.

In other words, it’s a new kind of knife for me, but also for QSP. A Coyote that howls at a pretty high pitch—and seems to have the substance to back it up.

QSP Knives

/ J - listening to a wolf song

#knivesandbikes #knivigtvarre

New Knife - Civivi Buster FG

There is no subtle way to put it, the Buster FG is a damn big folding knife! It comes from Civivi and is designed by Snecx Tan. Something that can be guessed partly by the similarity to another model from Civivi called Vision FG, and partly by the lock bar sticking up on the back, which is typical of the "Super Lock". A lock developed by Snecx himself.

Civivi Buster FG

A significant difference between the models, however, is the size. Where Vision is a normal-sized EDC knife, this is a beast. Or how about a knife that measures fourteen centimetres in the pocket and with a total length approaching twenty-five centimetres open? More precisely, 245 mm, of which the blade is 107 mm.

In other words, it is a giant variant of a Sheepsfoot that reveals itself when the knife is opened. The steel used is German Nitro-V.

The knife is relatively light for being so large, but it is not possible to magic away the amount of steel in the blade, which still results in a total weight of 176 g. However, the Buster FG is very well balanced, so the grams feel slightly less than they should.

When open, one of the largest Sheepsfoot blades I have ever seen is revealed.

The handle material in this version is green linen-Micarta. What more is there to add? Well, the knife has exceptionally smooth action. Something that we are certainly spoiled with from Civivi. But here, the good build quality is helped by ceramic ball bearings and, not least, physics. A heavy blade and an easy-to-handle lock make this a veritable finger guillotine. It is important to keep your fingertips away from the knife when closing it.

The knife can also be opened and closed using the lock in addition to the thumb studs that are otherwise intended for that.

Overall, this is a rather bold design that is underlined by the large dimensions. Now it will just have to be used, and I will come back with a report on how it turned out. If I can now keep my fingertips, that is. 

Civivi Knives

/ J - going big

#knivesandbikes #knivigtvarre

New Knife - QSP Dolphin

Although the Dolphin, as this knife is called, is not the most expensive QSP knife ever made, it may very well be one of the most extravagant. Both the appearance and the treatment of the materials contribute to that.

The design with its sweeping lines breathes a bit of Mediterranean culture and perhaps influences from French, Italian or Spanish traditional patterns. Or maybe it is not like that at all, and the person or people who designed it just like flowing shapes. But they are there anyway.

QSP Dolphin

There are currently five versions of the Dolphin. Among them are simpler materials such as blue resin, but also abalone, mother of pearl, and carbon fibre are found among the materials or, in this case, stabilised wood. I don't actually know what kind of wood it is, but given the way it looks, Tuja is close at hand.

The knife has a steel frame in the sides of which pockets have been made for the wooden panels. The Dolphin is open at the back, where a standard spacer is found halfway and towards the rear end of an oversized tube that also acts as a lanyard hole. It also acts as an attachment point, and the screw head is hardly standard, but a special key is included if you want to dismantle your knife.

The total length is 198 mm and closed 118 mm. This gives a weight of 102 g. The blade is an 80 mm long drop point blade. It is 3 mm thick, and the material is 14C28N.

Dolphin opens with thumb studs and locks with a liner lock. Or rather, given the thickness and how the wooden sides extend over it, it is more of a bolster lock, which is a variant of a frame lock.

Dolphin is a knife with flowing lines and a pointed blade, characterised by its mirror finish.

So far, the Dolphin is not a remarkable knife at all, apart from the extraordinarily beautiful wood on the sides. But it is quite obvious that this is not what makes the knife so spectacular. That detail is instead taken care of by the unusual and very well-executed mirror polish.

The blade is extremely shiny, but the frame and other details have received the same treatment so that everything shines. This makes this knife stand out from the crowd.

More about this somewhat "blingy" beauty will be in a later review.

QSP Knives

/ J - cosplay as magpie

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knife review QSP Parrot

- a bird with ambitions

After handling this knife for just a short while I searched the depth of the collection for another knife in the budget class. A knife that this knife reminded me of and almost demanded a comparison with. It was not only the size, the lock, the thumb studs and the green color on my specimens that reminded of each other but also the overall feeling. The knife I thought of was the OKC RAT2 and the knife that reminded me of it was the Parrot from QSP. It is the one I intend to present here. 

QSP QS102-B "Parrot"

This is my second knife from Chinese QSP and it differs quite a bit from the one I presented last time, the larger model "Shark". This knife feels in my view much more EDC-oriented and with a more plain image.

I can initially reveal that I actually like this one better despite being a much simpler and also cheaper knife. A simplicity that strangely enough makes it less anonymous in my eyes. 

A straightforward, simple EDC-knife

 Twitter version: Parrot,  a contender to the budget throne!

Blade

The blade doesn't remind me so much about the aforementioned RAT2 but more of the Zancudo from Essee. That because of the very symmetrical drop point that almost can be called a spear point. The steel is 440C and the finish is a nice satin. The markings on this knife deserve a special mention since the QSP-logo has been shrunk to fit the blade size and the opposite side is almost sterile except blade steel on the ricasso. I think that is a neat and classy touch.

 A droppint made out of 440C. Not the most edge-holding steel in this version 

The thickness of the blade is 3 mm and it is 8 cm lengthwise. The grind is a full flat one which should be a good foundation for a slicer. The factory edge was well executed with an even and symmetrical edge that also was sharp enough to shave hair with just slight pressure.

The blade is as simple as it gets. Basically, it is an overgrown "SAK"-blade in shape. The deviations consist of some jimpings at the base of the spine, which by the way are really good and of course the thumb studs for one hand opening. They are meritoriously placed out of the slicing path when using the knife. Something that is a pet peeve of mine, I really like to be able to use the actual blade length for work without something interfering. That is certainly not the case with all one-handed opening folders no matter price point. 

The blade shape and the execution on the Parrot have both advantages and disadvantages compared with its closest competitors. For one the edge is drawn close to the handle which is a thing I appreciate

Speaking of blade length it can be said that the blade is sharpened almost all the way to the handle. A detail that is important when you want to put some force behind a cut or strive for better control. Personally, I prefer that solution over the other, using "forward choils". Making large cut outs in the blade in order to gain precision also means that they are really getting in the way when not using them. Things have a tendency to get stuck in there. Try to cut a piece of cloth as an example.

Once I started to work with the knife my impressions were a bit twofold. The Parrot does what it is supposed to do and about the way, one can expect. But unfortunately, the knife is a little bit less efficient than I expected. It was surprising and first I couldn't understand why. For instance, it cuts cardboard rather well but the task is slightly heavier than it should be. There is nothing that the material can get stuck on and the handle doesn't have any hotspots or any other obvious shortcomings. So that is not it.

The same goes for fruit and greens. The Parrot works ok especially with the good edge to blade ratio and the thumb studs out of the way. But in this case, the blade feels a tad wedgy. It wants to force the halves apart as much as cut them when you split apples or onions. 

The Parrot could be even better with a thinner blade stock. Here compared with a RAT2

In this case, the stock thickness is the culprit I believe. Three millimeters may not seem much at first glance but the blade isn't very tall and it should be compared with say a monster-blade like the one on Cold Steels Large Voyager with a thickness of just 3,5 mm. This birds rival RAT2 uses only about 2 mm. Certainly, there is a difference in the physical conditions between the two.

In the edge holding department, this version 440C didn't impress me that much. It demands frequent maintenance to work well. I wouldn't mind a bit more endurance from the steel, to be honest. A couple of thicker cardboard boxes and this edge wanted to give up. One must however also balance this drawback with the fact this steel is very easy to sharpen. Since I used to work as a butcher when younger I mostly use free hand sharpening rods and a strop for this and it works fine on this blade.  

Handle

Somewhere I read that these handle slabs are made out of "FRN" which it's not. Both on the homepage and better yet, in reality, it's G10. In this case "military green" I think it's called. The sides are screwed to a steel frame that isn't weight relieved in any way. I strongly suspect that has to do with the price level. This is despite all a budget knife and that entails some limitations. 

A simple, practical and well functioning handle with an excellent finger choil

This knife is surprisingly well built and all edges are rounded and smooth. That also goes for the inside of the frame and lock bar. The frame is held together by two screws beside the pivot. The sizes are T6 for the body screws and T8 for the pivot, rather standard.

The shape of the handle is simple with no fuzz. The medium coarse G10-sides provides grip together with a functional and well-shaped finger choil and some "jimpings" on the spine of the blade. They are good even if the ones on "Shark" was even better, almost on Spyderco level. The jimpings gives traction without chewing on your digits.

The frame isn't drilled out and the blade runs on a mix between nylon- and bronze bushings

The balance of this bird is decent but not perfect due to the massive frame. If it had been made lighter the point of balance had been shifted slightly forward which had resulted in a neutral knife, something I prefer.

Otherwise, the knife feels rather lively in hand and is comfortable to grip. Much of that is because the fingers naturally find their way, the lack of sharp corners anywhere and the well rounded back of the handle. That feature is extra important on small to medium sized knives since the back end of the handle often ends up in the palm when in use. 

The handle is quite a hand filler for its size due to to the thickness of 13 millimeters. Since the handle is basically a stick with a finger choil it works in all grips and doesn't tell you how to hold it. That's the way I want it in an EDC-knife. Handles shouldn't have "opinions" and tell you what to do. 

Opening and lock

Parrot opens via thumb studs that functions really well. They are of a classical pyramid shape and provides good traction but feels somewhat pointy after a while. They could have been rounded off a tiny bit more. A good thing about them is that they don't protrude so much so that they end up getting caught on everything. They are also easy to find without having to fumble.

As mentioned before they are also out of the slicing path when working with the knife. Good job there QSP.

The thumb studs are easy to get to and function well but could be more rounded 

To begin with, the knife was a bit sticky to open and didn't bring any joy as a fidget toy. I, therefore, disassembled it and wiped out the factory grease and replaced it with a drop of oil. Now the knife is lightning fast. It is almost hard not to flick open once the detent let go. 

The lock isn't this knife's absolute strength. There is a minute tendency
to lock rock under some circumstances. But the lock is very secure

The Parrot is equipped with a liner lock made out of steel. It is hands down one of mine favorite lock types on budget knives. Much because simpler frame locks usually mean steel handles which spells "heavy".

The lock works and does so without major remarks. The lock bar doesn't slide under load and there is no blade play on this knife. Or to be more precise almost no blad play. IF you open the knife in a very slow fashion there is a tendency to play up and down if you provoke the blade. The spring tension simply doesn't let the lock bar travel far enough up the base of the blade. But the lock doesn't fail even during a blade whack. And if you open the knife a bit more speedy this problem doesn't occur.

To carry

In pocket, this knife has it's pros and cons. The Parrot stays in place and it's not impossible to pull out and put away. The G10 is slick enough not to interfere. The handle is not high but is rather bulky which sometimes makes it feel like you are carrying a much larger knife in your pocket. The weight is below 100 grams and that is decent for a knife with an 8 cm blade. The angle of the clip makes the knife sit rather upright in the pocket and that combined with a soft back of the handle prevents it from chewing on your hand when it searches for keys and stuff in the same pocket.

A functional but  very visible clip

The clip is decent. It keeps the knife in place and works with most fabrics. A small drawback is that the tip of the clip is slightly angled outwards which I'm not a great believer in. It can, therefore, feel a bit sharp if your hand come into contact with it. But in this case, the clip is saved by having a rather low profile so that it doesn't stick out too much. It also makes it comfortable in the hand when using the knife.

A little less good is the choice of having a double row of screws holding the clip. It makes for a lot of knife sticking out of the pocket. Good for those that feel that is necessary for a good grip when pulling the knife. Not as good for the rest of us that don't need that and don't want our knives to be seen as much.

The clip can be moved from right to left side but tip up only. Most people prefer it that way anyhow it seems. 

To conclude

As I said already to begin with this is a knife that ends up in the same category as it's more well-known rival the RAT2 from OKC. All in all, I think it can take that comparison rather well and in some areas the Parrot even surpasses the competition I must say.

QSP Parrot -  a very practical little knife with a high potential in its price category

What we have here is a simple and straightforward EDC-knife so the Parrot is not hard to classify. Both shape and materials scream usage and in this case, that's a good thing. I do what it is supposed to do and do so well and with that price tag you don't cry your heart out if you happen to lose it or hard use it.

The Parrot has landed. I think I got a new pet

But sure you can argue that this is the equivalent of a Hyundai Getz or Toyota Corolla of the knife world. It isn't provocative in any way. The design is hardly extreme and the materials are simple. But despite that I really like it. The ergonomics are good and it have an versatile blade shape which together forms a practical little fellow. Actually I much prefer the handle of this knife over the RAT2. All this is of course necessary traits for a knife not made to show off. Then I would have liked to see a small drop in blade stock thickness down to 2,5 or even 2 mm for a more cut efficient knife. But already as is the Parrots beak bites hard.

QSP Parrot is definitely a candidate for the one who seeks a simple, well-built pocket knife for EDC-usage. I you add price to the equation it is all of a sudden a serious contender in the budget class. It costs around $21 in most places as I write this.  

Link to the product page.


Specification:

Total Length: 185 mm
Folded Length: 102 mm
Weight: 90 g
Blade Length: 80 mm
Blade Thickness: mm
Blade steel: 440C, 58-60 HRC
Handle: G10 over a steel frame
Lock: Linerlock

Produced by: QSP, manufactured in China.


/ J - the birdwatcher

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Cold Steel Voyager

- bästsäljande långkörare från CS

Så anlände den då till slut. Kniven jag både ville ha och samtidigt inte men som jag ändå beställde efter att ha stiftat bekantskap med "Code 4" från samma tillverkare. Som jag skrev i den presentationen var det egentligen den första utgåvan av Voyager som väckte intresse en gång för länge sedan eftersom den representerade något annat än sig själv. Men tiden förflöt som den plägar göra och kniven hann komma ut i ny skepnad som förutom delvis ändrat utseende även innebar byte av stålsort och tillverkningsland. Det skedde för övrigt runt 2011. Så inte ens den "nya" versionen är särskilt ny längre. Vem sade att man behöver vara snabb?

Cold Steel Voyager 

Som alltid med Cold Steel finns det en uppsjö varianter att välja mellan. Något som för all del inte bara gäller dem nuförtiden. Den här knivserien kan fås i storlek "medium", "large" och förstås "X-large", med tre olika bladkonfigurationer: tanto, clippoint och "Vaquero"-modellen som är en modifierad version av en clippoint med extremt s-kurvad egg. Dessutom finns de med eller utan sågtänder på bladen. De som känner sig matematiskt sinnade kan börja räkna på kombinationsmöjligheterna. Jag blir mest yr i huvudet.

Voyager och Code 4, kusiner snarare än syskon men släktskapt är tydligt

Eftersom jag härförleden införskaffade och även presenterade den tunna smidiga "Code 4" så är det ofrånkomligt att vissa jämförelser kommer att göras dem emellan även om det inte är huvudsyftet. Knivarna ligger trots allt tämligen nära varandra i kategorin stora, robusta bruksfällknivar och riktar sig därmed delvis mot samma tänkta publik. Men det finns även olikheter som jag tänkte uppehålla mig något vid.

Blad

Voyager har ett blad som delar de generella dragen med den tidigare nämnda "Code 4" i samma utförande av uppenbara skäl. Men det finns skillnader dem emellan även om några är subtila nog för att kräva en initierad person för att upptäcka. Andra är mer uppenbara även vid första anblick även för ett otränat öga. 

Två versioner av clippointblad med samma stål - ett flatslipat och ett skålslipat

Rent utseendemässigt har båda samma grundform på bladet - en klassisk clippoint. Men den falska toppeggen på Voyager är mindre uttalad och inte lika bred men samtidigt betydligt längre än på Code 4 vilket gör att bladet ser mer bowielikt ut. Bladet är även något större - ett par millimeter på bredden och längden samt spetsigare. Den har också en mer svängd egg och därmed mer uttalad buk vilket jag alltsomoftast föredrar.  

Godstjockleken på bladet är 3,5 mm vilket får anses någorlunda begåvat till den här storleken på blad. Framförallt eftersom den från och med falskeggens början tunnar ut vilket ger en tämligen duglig spets och goda skäregenskaper överlag.  

En fällbar inkarnation av en bowie

Den faktiska längden på eggarna ligger nära varandra även om Voyager vinner även den matchen.

Sen kommer vi till de mer påtagliga skillnaderna. En visuell sådan är ytbehandlingen där Code 4 har en tvåtons satinfinish medan föreliggande Voyager har försetts med en stentumlad yta. Den är för övrigt riktigt bra gjord och tämligen homogen och blank.

Fördelen med den här sortens finish är att den är tämligen beständigt mot repor och när de väl uppkommer syns de inte lika mycket som på en polerad yta. Båda alternativen är för övrigt enligt mig att föredra framför blästrade varianter vilket öppnar upp porerna i stålet och ger större yta för korrosion att få fäste.

Den största skillnaden mellan knivbladen är emellertid slipningen. Såväl den äldre utgåvan av Voyagerserien som Code 4 knivarna delar den egenskapen att de är skålslipade.

Det är inte de nya Voyagerknivarna. De är helt flatslipade vilket är tacknämligt. Det breda bladet gör att stålet hinner tunna ut rejält innan primäreggen tar vid. Det är med andra ord inte så mycket stål bakom eggen som man först kan tro.

Om slipningar kan man tycka mycket men lite grovt kan väl sägas att skålslipningar ger väldigt vassa eggar som är lätta att slipa upprepade gånger innan de behöver reprofileras. De ger även en attraktiv lyster i själva slipningen som ibland kan vara ett mål i sig. Ur praktisk synvinkel dras de dock med problemet att de är sämre vid kraftiga genomgående skär i framförallt fibrösa material än motsvarande flatslipade blad bl a på grund den rygg som bildas mot bladryggen till som ger upphov till friktion.

Ett fullt flatslipat blad 

I det här fallet får CS backning av mig för en tämligen ordinär fabriksegg. Eller förresten inte ens det, den var vid närmare eftertanke rätt slö. Eggen skar visserligen papper utan alltför stort besvär och det gick väl att skrapa hår med kniven men knappt. Efter en stunds arbete med skärpstål och lite striglande så rakar den bättre. Jag kommer nog ändå förse den med aningen bredare primäregg när jag slipar om kniven. 

Det blir förmodligen inte alltför krångligt då stålet som på de flesta Cold Steel-knivar nuförtiden är japanska AUS-8A även om andra alternativ förekommer i deras produktkatalog. Givet priset , i USA skall väl tilläggas, är väl stålvalet inte helt uselt även om det förstås finns roligare alternativ.

Återstår att se för min del hur Cold Steels version av AUS8 håller jämfört med andra tillverkares versioner av stålet.

Inledningsvis fungerar den emellertid väl och jag har prövat den på diverse material. Som väntat ger spetsen god penetration vilket är tacknämligt vid t ex diverse öppnande av sega plastförpackningar. Den gör även processen ytterst kort med buntband och nylonsnöre. Papper, kartong och även tyg går som en dans. Det flatslipade bladet formligen väser genom kartong utan större motstånd och bredden ger snarare stadga än är till hinder. Trä går bra att skära men här märks förstås bredden på bladet. Så länge grenar skall skäras av är den utmärkt och om man späntar lite är den duglig. Att tälja med...nej. Men det breda handtaget gör att det går att ta ordentligt när så behövs.

Vid enklare matförberedelser uppträder Voyager nästan som en kökskniv vilket kanske inte är så konstigt givet måtten och slipningen på bladet. Tomater och andra grönsaker är lätta att ta sig igenom och den klarar t o m rotsaks- och potatistestet vilket inte är givet för fällknivar. Något mer motstånd än en tunn japansk kockkniv förstås, men ändå.  

Handtag

Handtaget är rejält omgjort från tidigare generationer av Voyager. Materialet är fortfarande plast men här döpt till "Grivex". Det är Cold Steels variant på ett FRN-material (Fiber Reinorced Nylon). Eller på ren svenska ett sjujäkla hållbart plastmaterial. Sen skall inte de här fiberförstärkta plasterna blandas ihop med billig hårdplast. CS själva hävdar på för dem klassiskt manér att deras material är överlägset alla andra. Jag har ingen anledning att betvivla hållbarheten vid både normala förhållanden och mer extrema diton som snö och kyla eller värme. Men jag tror inte att det är vare sig bättre eller sämre än säg Benchmades, Spydercos, CRKT eller Kershaws liknande material.

Den gruppen av material är praktiska för handtag och skollor men ack så fula för det mesta. Men ser man till funktion i relation till pris är de ytterst svårslagna.

Ett handtag som skiljer sig markant från föregående generationer av Voyager

Konstruktionen är skruvad med torxhuvuden och kan därmed demonteras. De äldre generationerna av Voyager var nitade. Pivotskruven är justerbar och kniven har hål för fånglina.

Skollorna, för det är faktiskt inga handtagssidor, är skruvade i en ram gjord av härdad 6061-aluminium vilket är ett ovanligt materialval. På rak arm kommer jag inte på någon annan kniv som har aluminium i ramen. Syftet är förstås att förstärka plasten vilket minskar flexet samt ger låset något att fästa i. Konstruktionen blir därmed stark utan att bli tung vilket märks på slutresultatet.

Grivexskollorna är fästa vid en 6061-aluminiumram

Handtaget är försett med ett mönster med extremt mycket friktion i som påminner om tyska järnkors i utseendet. Jag funderar ibland på om det pågår någon slags tävling mellan vissa knivtillverkare i att göra den mest obehagligt sträva greppytan. Men för den som vill att kniven riktigt ska riva i handen som en grov rasp är det här ett bra alternativ. Och då har jag hört att deras G10 på modeller som t ex "Recon 1" ska vara ännu värre. Men det är klart, inte fan lär du tappa kniven ens om du är så svettig om händerna så det droppar om dem. Särskilt inte med den form som handtaget har. Så för den som premierar extremt fäste är det här ett bra handtag. För oss andra krävs lite arbete innan vi är helt nöjda.

Av mig nedslipade järnkors. Ger utmärkt halkskydd men äter byxfickor och handflator till frukost

För att råda bot på vansinnet attackerades skollorna tämligen hårt med sandpapper redan efter några få minuters användning. Jag gillar mina händer och vill behålla dem intakta. Sen tog jag av clipet och gick ännu hårdare åt ytan där. Så nu kan man både hålla i kniven ett tag och stoppa den i fickan när man arbetat klart. För problemet med det extrema greppet är att det kombinerat med det urstarka clipet totalt äter upp allt vad textilier heter. Något som mängden moddar på nätet som addresserar problemet också pekar på.

När man tittar på handtagsformen och jämför med komforten blev jag faktiskt överraskad. Kniven är mycket bekvämare än jag trodde av bilder och videos att döma. Handtaget är tjockt vilket blir påtagligt i fickan men det är inte så illa som jag trott eftersom sidorna är lätt välvda. Till komforten bidrar även att ryggen är svagt krökt och att urfräsningarna för fingrarna som gjorts har kraftigt fasade och mjukt rundade kanter. Den väl tilltagna volymen på handtaget gör kniven mycket lämpad för att greppa hårt i samt gör det lättare att använda under längre tid alternativt brukas när man arbetar med handskar på.   

En jämförelse av tjocklek mellan Code 4 till vänster och Voyager L till höger

Utseendemässigt föredrog jag de äldre versionernas raka form men jag måste krypa till (järn)korset och medge att såväl urtaget för pekfingret som ytan för lillfingret fungerar som det är tänkt. Jag tyckte från början att de såg överdrivna ut. Den nya formen på änden på handtaget gör också att handen "låses" på plats. Men det är inte bara fördelar med en sådan konstruktion. Det råder ingen tvekan om att den här formen på handtag begränsar antalet fattningar och greppmöjligheter. Det är inte det att det inte går att skifta grepp men det går betydligt smidigare och med ett bättre flöde om handtag är rakare i formen. Tydligt är också att ett "sabergrip" med tummen på ovansidan av kniven är favoriserat som grundgrepp. Det är i den fattningen som handtaget känns bäst och kommer till sin rätt.

Det är mycket avstånd mellan fingerurtag och bladbas. Ett förhållande jag inte uppskattar

En direkt negativ detalj är att utformningen på "fingerskyddet" gör att det är långt (närmare tre centimeter) mellan hand och basen på eggen. Detta förstärks av formen på uttaget för pekfingret som flyttar handen något bakåt på handtaget. Nu är det inte en slumpartad miss utan tämligen medvetet val då det förstås i bakgrunden finns en argument som känns främmande för de flesta av oss normala människor men som alltsom oftast dyker upp på amerikanska knivar och det är "reach" - räckvidd.

Och det är då någon slags självförsvarsapplikation som det hänvisas till - blä! Är det enda jag har att säga om det argumentet och så släpper jag ämnet för stunden.  

Sen används fingerskyddet även som säkerhetsargument. Det vill säga utformningen skall ge marginaler och bidra till att hindra handen från att glida ut på bladet är det tänkt. Jag föredrar om man använder knivar korrekt istället för att göra dem klumpiga på det viset och skriva användarna på näsan. Nu går det som nödlösning smyga upp ett finger på den breda främre delen av handtaget och på så sätt komma närmare ämnet när man skall utföra småarbeten. Det fungerar t o m tämligen väl tack och lov. 

Sammantaget är handtaget efter några moddar faktiskt bättre än jag förväntade mig trots allt. Det är stadigt, handen glider ingenstans och använder man några få grundgrepp går det att ta i  rejält.

Men det dras också med ett par nackdelar och de kunde av den erfarne för all del utläsas redan från bilder så det kom inte som någon direkt överraskning. Men det var inte därför jag köpte den här kniven som sagt. "Villhaisamlingefaktorn" var tämligen hög och det klart avgörande argumentet.

Öppning och lås

Voyager överraskar genom att vara extremt lätt att fälla ut. Den är mjuk och smidig i rörelsen och det trots att den försedd med en kraftig backlock. Det går till och med att snärta ut det decimeterlånga bladet om så önskas och det löper så lätt att det svíngar fritt när låset släpps. Något jag noterade när jag skar mig i fingret igår efter att inte ha lutat kniven i fel vinkel samtidigt som jag släppte låset. Förklaringen till den smidiga öppningen går att spåra till små toleranser, god precision i tillverkningen och glidlager i brons.  

Faktum är att den är mycket lättare att öppna än Code 4 som har samma låstyp. Och eftersom det tillsammans med den betydligt mindre "Mini Tuff Lite" var mina första referenser när det kommer till Tri-Ad Locks så blev kontrasten desto större.

En enkel väl fungerande och för öppning utmärkt placerad tumpinne.

Öppningen sker med en rejäl dubbelsidig tumpinne. Placeringen på det breda bladet i kombination med den generösa urgröpningen för pekfingret gör den föredömligt lättåtkomlig. Tyvärr gör det även att den hamnar en bit ut på bladet i öppet läge vilket stjäl onödigt utrymme från eggen. Men givet det stora bladet är proportionerna därvidlag inte allt för illa. Det återstår rätt mycket blad och egg att arbeta med. Men det är klart att mest moment får man närmast handtaget när man behöver ta i.

Låset är som nämnts Cold Steels Tri-Ad Lock som fortfarande är ett av de mest effektiva på marknaden. Diskussionen om vilket lås som är "starkast" lämnar jag därhän då jag tycker den mest är akademisk men det går att konstatera att det här är ett av dem. I korthet fungerar låset utmärkt. Men det kan noteras att den här versionen av låset är betydligt lättare att släppa än motsvarande på "Code 4". Det är något i fjäderkraften eller hävstångsverkan som skiljer dem åt.

Att bära

Den här kniven levereras med två clip, ett för vänster sida och ett för höger. Orsaken till det står att finna i att de är utformade för respektive sida eftersom de är krökta till formen. Clipet är litet, svartmålat och urstarkt. Spänsten i stålet i kombination med det från början aggressiva mönstret på skollorna gjorde att jag förutom att slipa ned handtagsmönstret även böjde ut clipet en smula för att få bättre funktion. Det här är inte en kniv man tappar i brådrasket ändå kan väl tilläggas. Formen och storleken på clipet är annars utmärkt på så vis att det inte stör greppet i övrigt. Man känner inte av det när man håller i kniven.  Finishen däremot är målad och därmed inte så hållbar. Jag har förvisso inte skrapat av färgen än men det lär väl visa sig hur länge den håller.

Ett av två medföljande clip, det här för högersidan

Den här kniven är en aning otymplig att bära omkring på får medges och då kan man ha i åtanke att den även finns i en betydligt större XL-version. Hur den känns kan jag bara föreställa mig. Vikten är annars inget som avskräcker då den är tämligen lätt för sin storlek. Det är kombinationen av ett tämligen brett blad och framförallt ett rejält tjockt handtag som tar upp plats i byxfickan när kniven är placerad där. Att bära den löst i t ex en jackficka är inte heller helt lätt då den är över tretton cm lång hopfälld. 

Sammanfattningsvis

En jämförelse mellan mina två större Cold Steel-knivar kan sammanfattas med att Code 4 utan tvekan är den mer civiliserade av de två med mer sofistikerat utseende och material i handtaget och en profil som gör den smidigare att bära med sig. Den är stor och stark men aningen mindre och inte lika robust som sin äldre kusin. 

Voyager å andra sidan är arbetshästen som kan hugga i mer. Det breda rejäla handtaget och den bättre friktionen i greppet gör att det går att ta i betydligt mer med den här kniven och det under längre tid.  Det sker på bekostnad av bärkomfort. Handtagets form, längd och de grövre dimensionerna tar upp betydligt mer plats i fickan. Grivexskollorna är också mindre känsliga för repor än aluminiumet och jag misstänker att de är bättre i kallt väder. Det brukar vara fallet med plast/trä/micarta/G10 kontra metallhandtag.  

Kniven överraskade mig positivt på flera vis bland annat genom att vara lättare än jag trodde samt att handtaget var bekvämare än det först såg ut. Det här är en bra kniv men som kunnat bli avsevärt mycket bättre med några få förändringar.

Om bara våra vänner amerikanarna kunde ge fan i att tänka så mycket på våld och säkerhet på samma gång! Om fokus på "räckvidd" och säkerhetsdetaljer för att vi användare inte skall hugga fingrarna av oss avlägsnats så vore det här en attans duglig kniv.

Tänker er samma blad med mindre ricasso, tumknoppen bara aningen närmare handtaget och en helt rak "plungeline" - slipfas närmast handtaget. Då hade bladet varit suveränt i kategorin "breda blad".  

Om man därtill flyttat pivotskruven något längre fram på handtaget så hade förhållandet mellan blad och handtag blivit bättre. Så stark behöver kniven inte vara om man bara skall skära med den och utseendet hade vunnit på det. Och som en sista touch kunde vinkeln på urtaget för pekfingret och den främre "klumpen" på greppet avlägsnats - et voila, en utmärkt kniv.

Cold Steel Voyager - råstark slitvarg

Allt sammantaget är totalintrycket ändå positivt. Men, och det finns ett stort men, jag tycker den är något för klumpig för att ha i fickan. För det finns betydligt mer lättburna knivar som ändå ger gott om egg.  För den som vill ha lite mindre kniv finns förvisso mediumvarianten som har ett 7,5cm blad istället. Men där lär handtaget inte vara lika rymligt och det är dessvärre tjock och klumpigt även det.

Köp den här kniven om du vill ha en stor, robust, pålitlig slitvarg som du inte är rädd för att ta i med. Var dock medveten om att den lider av aningen rondör trots att den inte är överviktig. Undvik den däremot om du vill ha en liten smidig fickkniv för att skala äpplen på kontoret med eftersom du då troligtvis kommer att bli arresterad.

Specifikation:

Längd utfälld: 235 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 101 mm (4")
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: Grivory med liners i aluminium
Lås: Tri-Ad Lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Länk till tillverkarens hemsida för kniven här!


/ J - blivande "mall-ninja"?

Knivrecension Ontario RAT 2

- Den perfekta fickkniven, del 11

När Ontario Knife Company släppte sin numera välkända "RAT 1" blev den snabbt på goda grunder en försäljningssucce som hållt i sig sen dess. Den kniven har jag för övrigt presenterat i en tidigare text här.

Om den skrev jag bland annat att det är en utmärkt allroundfällkniv som är en av de bästa i klassen och kan fungera som EDC. Men ett "kan" smög sig in i formuleringen eftersom kniven är rejält stor och framförallt lite tjock i fickan och därtill för tung för att vara en riktigt bra fickkniv.

RAT II  - lika bra som sin storebror?

När Ontario 2013 valde att göra en uppföljare med "RAT II" som i princip är en identisk kniv i 2/3 storlek av originalet blev många inklusive jag därför mycket intresserade. Det mindre formatet skulle radera ut de få nackdelarna med ettan som vardagskniv. Frågan som infinner sig är emellertid om det har gått att krympa kniven och samtidigt behålla fördelarna? Det ämnar jag försöka svar på här.

Ontario RAT 2

Blad

Bladformen är identisk med storebror vilket innebär en mycket enkel och rättfram droppoint. Faktum är att en bladform inte blir mycket enklare än så här. Fördelen med den typen av blad är att du får mycket buk och därmed lång egg utan att spetsen blir för klumpig. Den skär bra vilket förstärks av flatslipningen och det tunna godset på 2,3 mm. Kniven har en ricasso men den överlappas av tumpinnen som ändå hade hindrat genomgående skär nära handtaget. Resten av bladet är annars utmärkt för dylika arbetsuppgifter. Men det är sällan eller aldrig jag känner behov av den typen av kapacitet från en fickkniv. Det är mer när man styckar eller arbetar med mat som det är aktuellt. Men en sak bör påpekas och det är att relationen mellan blad och handtag inte mådde helt bra över att krympas så rakt av. Det är rätt långt från var det styrande pekfingret befinner sig och vart själva eggen börjar. Det är ett förhållande jag inte gillar på knivar. 

Droppoint i AUS 8A

Stålet är AUS8 vilket är ett japanskt stål här härdat till Hrc 58-59. Kniven var tillfredsställande vass redan vid ankomst vilket jag uppskattar. Nu kommer jag förmodligen förse den med något bredare primäregg som vanligt när jag slipar om den men det ger mer kvalitetskänsla när knivar anländer i bruksskick. En så enkel sak kan man tyvärr inte alltid ta för givet.

Hyfsat vass redan från början men som de flesta knivar behöver eggvinkeln justeras något

Handtag

Formen på greppet känns igen då det naturligtvis är identiskt med sin större släkting men får andra proportioner i och med de minskade måtten med en handtagslängd på strax över decimetern. Mest påtagligt blir det på urtaget för pekfingret som fungerar men blir för trångt. Annars är greppet bra och jag får faktiskt plats med fyra fingrar på handtaget trots den ringa storleken på kniven. Materialet i skollorna är återigen "nylon 6" som är ett enkelt men mycket hållbart plastmaterial. Enda nackdelen är väl att det känns billigt och att det åtminstone i det här utförandet är ganska halt.

RAT 2 här i färgen "OD Green"

Men med det sagt vill jag påpeka att jag högeligen uppskattar att mönstret på skollorna inte är särskilt grovt då det sliter mindre på tyget i byxorna. På den här typen av kniv behövs inte så extremt mycket "greppighet" enligt mig. 

Handtagskonstruktionen är öppen i ryggen och är en skruvad konstruktion som möjliggör demontering. I det här fallet har den en distans/bult mindre än storebror men lösningen är mer än tillräckligt stark för den här storleken på kniv. Färgen råkade den här gången bli "OD Green" av misstag då jag faktiskt trodde jag beställt en svart. Grönt är skönt ibland och färgen visade sig vara riktigt trivsam. 

En öppen rygg som på storebror. Frikostigt med fästpunkter och massiva liners ger en stabil kniv

Typiskt för både modell 1 och 2 är att de har en tydlig ramp för tummen som fungerar bra. Den är även försedd med räfflor där för bättre grepp. Det är väl tveksamt om det tillför något i det här sammanhanget på den här sortens kniv enligt min mening. Men utformningen gör att de inte skaver alltför mycket på handen när man brukar kniven så de är inte till någon nackdel i alla fall. 

Ett hål för fånglina finns men det är litet så man får klämma in ett rätt klent snöre om det skall användas.

Skollorna är gjorda av "Nylon 6", hållbart men inte så roligt

Öppning och lås

Den här kniven är en fröjd att öppna - extremt mjuk och bladet svarar blixtsnabbt. Kraften som krävs för att öppna kniven är väl avvägd och gör att när den övervinns så flyger bladet ut. Den är nästan svår att öppna långsamt.

Öppningen sker med tumpinnar som är riktigt bra. De sticker ut lagom mycket för att ge bra åtkomst. Det är en balansgång att få till den biten på en kniv. För lite och du får famla och treva efter dem och för mycket gör att de fastnar överallt särskilt på väg upp och ned ur fickan.

Den här kniven är en av de mer lättöppnade jag äger

Låset är precis som "RAT 1" en linerlock men i det här fallet i väsentligt tunnare utförande. Men det behövs inte mycket kraftigare doningar i en kniv i den här storleken.

Just den här kniven låser en aning sent men inte så mycket att det är ett bekymmer. Låsarmen har heller inte börjat "vandra" under den tid jag använt kniven utan håller sig kvar där den är.

Låset är en linerlock. Mitt exemplar låser något sent men stabilt

Att bära

Den här kniven är helt enkelt superb att bära. Det blir inte mycket bättre förhållande mellan storlek och bärkomfort än så här och förklaringen återfinns inte bara i måtten utan även i formgivningen. Det är inte förrän man håller kniven i handen man förstår hur pass mycket mindre än RAT 1 den faktiskt är även om man läst specifikationerna noga innan köp. Den ringa vikten och de modesta yttermåtten ackompanjeras av rundade kanter, lite friktion från skollorna och ett lagom spänstigt och välplacerat clip. 

Clipet kan för övrigt flyttas till alla positioner, höger eller vänster sida, upp eller ner vilket inte är illa på en så liten kniv och i den här prisklassen. Att det är svartfärgat är något jag uppskattar då det är mer diskret i nästan alla sammanhang undantaget när kniven kombineras med ljusa byxor förstås. 

Kniven sticker upp lite mer ur fickan när den bärs med spets uppåt. Men det är lagom för att kunna greppa den

Det är förstås en generell fördel för de som är vänsterhänta t ex att clip är flyttbara till alla fyra hörn på handtaget. Men det som är tråkigt med de lösningarna är att när man väl bestämt sig för vilken position man önskar på sitt clip så står man där med tre uppsättningar hål som både förfular handtaget och ger utrymme för smuts att ansamlas i.

Sammanfattningsvis

I "RAT II" har Ontario fått till ytterligare en bra kniv. Den ersätter inte utan kompletterar snarare sin storebror på ett utmärkt sätt. Och svaret på frågan ovan om de lyckats med att överföra fördelarna till ett mindre format så är svaret ja, till största delen. Du får nästan lika mycket kapacitet men i betydligt nättare  och mer portabel förpackning. Men det är klart en större kniv kan inte ersättas i de situationer du behöver den. Vissa arbeten blir fippligare med ett litet blad helt enkelt och lika robust blir det förstås inte heller. En detalj som jag emellertid inte uppskattar på vare sig den här kniven eller storebror är det långa avståndet mellan handen och då där eggen faktiskt börjar. Jag är inte heller helt förtjust i att urtaget för pekfingret är så trångt. Och då har jag inga aplabbar till händer ändå. 

En ytterst kapabel liten kniv från Ontario

Kniven är nästan lika lätt som en Delica 4 och utmanar utan tvekan även de andra toppkandidaterna i klassen som "Griptilian"och "Skyline". RAT II har förvisso enklare stål än nämnda konkurrenter och är aningen tyngre men å andra sidan är den väsentligt mycket billigare. En annan tänkbar konkurrent med ungefär samma pris och samma stål är Esee "Zancudo" men det är en kniv som jag inte har någon erfarenhet av.

RAT II är en alldeles utmärkt liten fickkniv som jag rekommenderar för den som vill ha duglig vardagskompanjon som inte kostar skjortan. Men jag föreslår att man känner på den innan köp. 

Specifikation:

Längd utfälld: 178 mm
Vikt: 78g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 2,3 mm
Bladstål: AUS8, Hrc 58-59
Lås: Linerlock
Handtag: Nylon 6

Producerad av: Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan

Mer information på Ontarios hemsida här.


/ J - letar efter det stora i det lilla

Knivrecension Ka-Bar 4062 "Dozier folding Hunter"

- Den perfekta fickkniven del 8

I del åtta i "jakten på den perfekta fickkniven" så är jag åter nere på de lägre prisnivåerna och letar. Förra delen behandlade kinesiska SanRenMu 710 och den här gången presenteras Ka-bars Dozier folding Hunter. Jag har tidigare berört Doziers knivar och dagens recensionsobjekt kan väl sägas vara en prispressad variant på samma tema. 

Men om man kan säga många goda saker om hans customknivar så kan väl invändas att de i princip inte har någonting att göra med den här skapelsen förutom att de är knivar och designade av Bob Dozier för att vara funktionella. I den ena vågskålen återfinns handgjorda skapelser som gränsar till konst och i den andra en massproducerad vara som är bland det billigaste som kan användas med gott samvete, i alla fall om man gillar knivar.

Ka-Bar Dozier Hunter

Frågan som jag ska försöka besvara här är om tillräckligt mycket av ursprunget går att spåra i den här av ekonomiska skäl bantade kniven för att den ska vara värd att befatta sig med. Svaret är ett nja...jo, men kanske måste utvecklas något för att det skall bli begripligt. 

Som så många andra populära knivmodeller finns den förstås att få i en uppsjö olika varianter. Den finns både i större och mindre format, med eller utan "thumbstuds", svart eller satinblad och med en rad olika färger på handtaget. Föreliggande modell är mellanstorleken med öppning via "thumbstud" och svart handtag som synes på bilderna. 

Utseendemässigt är det en tämligen rättfram kniv med ett enkelt dropformat blad i satinfinish fäst vid ett svart handtag av plast. Öppningen sker med en "tumknopp" och kniven låser med en traditionell "lockback" inga överraskningar där. Men det brukar vara vara ett bra koncept om man vill göra en enkel och billig kniv. Det är mer i de små nyanserna som skillnaden mellan en bra och dålig kniv med sådan konstruktion återfinns.

Mellanstorleken mäter strax över 18 cm med en bladstorlek på kring 7,5 cm

Att det har sparats pengar på materialen och att man försökt trolla med knäna på den här modellen är tydligt och kanske mer uppenbart än på någon annan kniv jag känt på när man håller den i handen. Kniven har bara en tumknopp istället för två, pivotskruven är justerbar men resten av konstruktionen är nitad istället för skruvad, clipet har bara en skruv och så vidare. Det har sparats in där det går vilket ger avtryck i helhetskänslan.

Blad

En sak som det däremot inte har sparats på för prisklassen är stålet. Som bladstål återfinns AUS8* vilket visserligen inte är något superstål på något vis men heller inte uselt givet förutsättningarna särskilt inte om härdningen gjorts rätt och slipningen är bra. Och ska det nu vara en kniv är det ju lämpligt att den går att skära med.

Inget extraordinärt men fungerande - klassisk skålslipad "droppoint" i AUS8

Formen på bladet är en klassisk "droppoint" som kanske inte är så spännande men fungerar. Den är en av de sakerna som har sipprat ned från Doziers förlagor. På en brukskniv gillar jag bladformen även om det nästan ser ut som den har en svag "recurve" vilket den faktiskt inte har. Bladet påminner för övrigt extremt mycket i mått och utseende om en annan känd knivmodell jag ämnar recensera lite senare, Kershaws "Skyline". Kniven är skålslipad och något annat är inte att vänta på en sån här kniv men slipfasen är högt uppdragen vilket ger att bladet skär relativt bra. Slipningen är dock inte lika bra som min andra Dozier kniv "Phat Bob" där det är betydligt mindre gods bakom eggen. Så toppbetyg blir det inte på den här kniven. Positivt är dock att vinkeln på eggen gör att den biter bra i t ex trä. 

Kniven kom vass men inte extremt skarp. I det obligatoriska "jag-har-fått-en-ny-kniv-och-måste-skära-lite saker-så-jag-testar-på-papper"-testet så skär den någorlunda men inte helt perfekt och fastnar ibland. Efter några drag på en stropp så var det fixat. Däremot får väl invändas att knivstålet känns mycket mjukt vilket förvisso gör det tufft och lättslipat men å andra sidan håller det inte skärpan särskilt bra. Inte bra alls faktiskt har det visat sig trots att jag inte använt kniven så mycket.

Handtag

Handtaget är gjort av Zytel och är enkelt men funktionellt utformat. Greppergonomin är emellertid inte i paritet med de bättre i klassen med motsvarande material som t ex Spyderco Delica. Kanterna är för skarpa och ytfinishen gör att materialet känns billigare än vad det är. Detta trots att jag min vana trogen gått över några av hörnen med sandpapper för att göra dem lite mjukare. Jag har även slipat lite på sidorna av skållorna som jag upplevde som aningen vassa. Något som tyvärr är vanligt i dessa tider när alla tycks vara besatta av att göra ytor så greppiga som möjligt. Detsamma gällde de "jimpings" som finns på ovansidan på bladet. Det ger förvisso fäste men skär nästan in i tummen. Sandpappret fick brukas även här. Jag tror bestämt att hela ämnet med det som på amerikanskt manér brukar kallas "tractionplan" får avhandlas vid senare tillfälle.

Handtag med godkänd ergonomi, bättre efter sandpappring  

För övrigt känns handtaget inte direkt bekvämt efter en stunds användning. Det är för smalt, för strävt och har för skarpa kanter för min smak. Vid små enkla skärjobb är det dock inga problem. Och det är väl knivens tänkta arbetsområde för all del. Men det är lite överdådigt att döpa kniven till "Folding Hunter".  Och med det namnet hade jag definitivt valt en öppen handtagskonstruktion istället för den befintliga med stängd rygg vilket försvårar rengöring om det nu skulle komma in skräp i kniven. 

Lås och öppning

För att öppna kniven används en tumknopp och den fungerar men är inte någon av de bättre jag stött på. Den är liten och en smula vass med konstigt mönster vilket förvisso gör att den greppar tummen bra men även att man kan bli lite öm om kniven öppnas upprepade gånger, vilket är lätt hänt om man gillar knivar. Pinnen sticker ut en smula och är därför lätt att hitta men placeringen är väldigt nära handtaget i stängt läge och det gör att det här är en kniv man "smyger ut", inget flickande eller snabböppnande här inte. Som med alla andra "lockbacks" med lite kraft i låsfjädern så har kniven inte den mjukaste öppningen. Tvärtom så krävs det rätt mycket kraft för att öppna den.

Bladet fälls ut med tumknopp

Men väl ute låser kniven med ett distinkt och förtroendeingivande ljud. Tyvärr är väl inte låset lika bastant som det låter. Kniven har absolut inget spel i sidled ens utan att man pillat på den justerbara pivotskruven men väl en smula glapp upp och ner. Visserligen knappt märkbart utan att det provoceras fram och det är inte ovanligt utan snarare regel på den här typen av lås. Vad som är mer anmärkningsvärt är faktiskt att kniven även fjädrar en smula på samma vis när man täljer med den vilket inte känns förtroendeingivande. Att kniven fjädrar något "nedåt" är som sakt inte konstigt men att den gör det "uppåt/båkåt" är ovanligt. Vet inte om det beror på dåliga toleranser eller något annat. Jag misstänker att det faktiskt är hålet i bladet som är något för stort i relation till skruven. Det är inget jag upplevt hos mina andra knivar med liknande låskonstruktion. Eller när jag tänker efter har jag gjort det men det var då på en tämligen billig kinakopia. Det är däremot inget som påverkar funktionen kanske skall tilläggas - mer en känsla. 

Att bära

Folding Hunter är sedvanligt utrustad med ett clip för fäste i kläderna. Om clipet är inte mycket att orda. Det är svart, enkelt och fungerar men kan tyckas något klent med sin enda fästskruv. Återstår att se om det håller. Eftersom jag har fler knivar och det här inte är min absoluta favorit har jag inte använt den mycket nog för att det skall ramla av än i vilket fall. Clipet kan skiftas mellan höger och vänster sida men kniven kan endast bäras med spets uppåt.

Clipet är en ytterst simpel konstruktion men som fungerar så här långt, återstår att se hur det håller

Något jag inte alls gillar på en fällkniv -exponerad tang och i det här fallet är den närmast vass

I övrigt är kniven mycket lätt att bära. Den ringa vikten, smala profilen i fickan och den svartfärgade clipet gör kniven både smidig och diskret att ha på sig. Däremot gillar jag inte den sträva plastytan av den enkla anledningen att jag förvarar mina nycklar i höger framficka där jag varnligtvis även har min EDC-kniv vilket gör att jag "filar" knogarna mot dem varje gång jag kör ned handen i fickan. En annan sak jag inte gillar på några fällknivar alls är en exponerad tang när kniven är stängd. Det är både vasst, fult och opraktiskt då det samlar damm och river upp tyg. Så även där får kniven ett litet minus.

Ka-Bar Dozier Hunter - trots allt en tämligen prisvärd kniv

Sammanfattningsvis kan sägas att det trots allt är en relativt bra kniv med några undantag. Det är en budgetkniv vilket märks men några av slantarna har lagts på bladet vilket känns som en bra prioritering. I övrigt är det si och så med fit och finish. Den är inte usel men heller inte särskilt bra. Det är en kniv för den som vill ha ett någorlunda arbetsredskap men egentligen inte bryr sig så mycket om sin kniv. Sen kan väl tilläggas att det är en fördel att den inte är så dyr då gråter man inte blod om den råkar försvinna vilket t ex min Fällkniven U2 gjort, vilket nu är en annan historia. 

Priset ligger på runt 20 dollar i USA och det var därifrån jag köpte den.


Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm (7,25")
Vikt: 65 g
Bladlängd: 76 mm (3")
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS 8A, Hrc 56-58
Lås: Lockback
Handtag: Zytel

Producerad av: Ka-bar tillverkad i Taiwan.

Mer information hittar du på Ka-Bars hemsida.


/ J - Dozierfan i allmänhet men inte i synnerhet

* Andra knivar jag äger med det stålet är t ex Spyderco "Calypso Jr" och SOG "Twitch II"