Knivrecension Hogue X5

-  en tekniskt sett mycket intressant kniv

Ibland är det roligt att utmana sig själv, sina fördomar och uppfattningar en smula. Om den tanken appliceras på knivvärlden så är den här recensionen ett sådant experiment. Hogue är ett märke jag inte stött på i fysisk form tidigare och därmed inte heller den här modellen kallad X5. Jag har vid något tidigare tillfälle sneglat på någon av modellerna med lite enklare framtoning vad gäller handtagets utformning som EX01. Men upptäckarlustan har alltid stupat på en övermåttan av grova räfflor precis överallt och "hard use" framtoningen, gärna förstärkt med camouflagefärg. Det är inte vanligtvis inte min stil. Men, nu kör vi trots både svart blad och pansarvärnsoliv. 

Hogue X5

Kopplingen till begrepp som "hard use", camouflage och inte minst räfflor/"jimpings" överallt för att knivar inte skall tappas kanske har att göra med Hogues bakgrund? Företaget är såvitt jag vet stora inom ett helt annat område då de tillverkar grepp och tillbehör till revolvrar, pistoler och andra skjutvapen. Där är det viktigt att föremålet ifråga sitter som gjutna när millimeterprecision eftersträvas. Knivar däremot fungerar som bekant på det viset att när de faktiskt används så rör de sig i handen vilket ofta ger upphov till skav om handtaget inte är tillräckligt rundat, fasat eller slipat. Av det skälet var jag en smula skeptisk till den här kniven. Till Hogues försvar skall sägas att inte alla deras knivmodeller är fullt lika kantiga som den här. 

X5 ståtar med ett mycket distinkt formspråk och gömmer ett par intressanta tekniska lösningar 

Som många andra försäljningssuccéer finns den här kniven att få i flera utföranden. Helsvarta för den som gillar att vara mer diskreta i relation till sin omgivning, klarblå för mer himmelsfärg i tillvaron, wharncliffe-blad för den som föredrar det och inte minst kan X5 fås i två olika storlekar. Den här är den något mindre vilken försetts med ett 3,5" blad. Jag misstänker att det måttet färgar av sig på annat än bladet, något jag har anledning att återkomma till. 

Den här modellen är liksom några av deras andra knivar designade av Allen Elishewitz. Något som faktiskt förvånade mig när jag läste det. Inte vad gäller formspråket emellertid, det känns igen. Den är baserad på en custommodell från honom kallad "Black Dolphin". 

I förbifarten kan nämnas att en smula unikt för den här kniven från Hogue är kombination av flipperöppning och button-lock.

Twitterversion: En tekniskt intressant och välbyggd kniv med handtag som en ilsken igelkott

Blad

Bladet är nästan det mest diskreta på den här kniven och då är det inte särskilt anonymt det heller då det är brett och svart som synden.

Hogue X5 har ett Spearpoint-blad som till formen närmast är symmetriskt. Det passar bra ihop med knivens övriga tema med sin harpunrygg, falskegg och fina spets. Det ser aggressivt ut och matchar handtagets framtoning. 

Elishewitz och Hogue har här satsat på ett brett spearpoint-blad med harpunrygg

I den här mindre varianten mäter bladet på X5 3,5" på längden vilket översätts till 8.89 cm. Själv får jag inte bladet till mer än 86 mm hur jag än mäter. Ja, bortsett från om jag mäter från nedersta delen på handtaget till spetsen så uppenbarligen är det så man gjort. Grovleken på godset är 3,8 mm och bladet är 34 mm högt som mest.

Materialet är CPM154 vilket är den mer exklusiva varianten av Crucibles 154-stål eftersom det är ett pulverstål. Det är för övrigt ett stål Hogue använder sig av till i hela sin fällknivsproduktion. Stålet kan rosta men skyddas här av en Cerakote-beläggning i ninjasvart. En beläggning som är starkare än andra målade varianter men inte lika starkt som mer avancerad DLC till exempel. Eftersom det är en lånekniv från Knivshop har jag inte kunnat testa uthålligheten hos ytan. Men intrycket är att den är välgjord.

Stålet kommer från Crucible och är CPM 154 med Ceracote-beläggning

Kniven har en mycket hög flatslipning vilket tillsammans med det breda bladet gör att det inte borde vara så mycket stål kvar när vi kommer ned mot själva eggen. Lägg därtill en mycket bra fabriksslipning och du får en vass kniv. Hogue uppger på sin hemsida att knivarna slipas för hand. Om så är fallet så hade den här personen en mycket bra dag på jobbet. Eggen är jämn och jäkligt vass utan vidare åtgärder från min sida. Knivar måste förr eller senare slipas men det är skönt att slippa göra någon annans jobb direkt när man packar upp dem. 

Men så var det där med "borde" när det handlar om tjocklek. Det är nämligen rätt mycket stål kvar bakom eggen, runt 0,8 mm faktiskt vilket gör att trots att kniven är mycket vass och rakar hår med lätthet så skär den inte särskilt bra. Det märktes först när jag testade den på papper vilket förvånade mig. Den ger betydligt mer motstånd i de flesta material än vad den vid första anblicken antyder. I konsekvensens namn ligger det i linje med knivens utseende så det var kanske att vänta.

Det är klart att du kan skära saker med den. Det är trots allt en kniv och därtill en vass sådan. Men den göre sig bäst till enkla grunda och snabba snitt. 

Handtag

Handtaget är ännu mer ovanligt än bladet. Dels är det gjort av aluminium och dels har de två halvorna satts ihop i ryggen på ett sätt som nästan får den att se ut som en integral. Det ger en ventilerad rygg som är ett mellanting mellan en sluten konstruktion med backspacer och alternativet distanser. Materialet i handtaget är anodiserad 6061-T6-aluminium  och det har fått inlägg i sidorna av mönstrad G10 för ökat fäste. Den här varianten av G10 kallar Hogue för "G-mascus". Ja, något skall det ju heta. 

Det kraftigt formade handtaget av aluminium har fått infällda paneler av mönstrad G10

Utförandet är påfallande bra med snygga övergångar och skarvar. Handtaget riktigt andas kvalitet, när det kommer till utseende och känsla på avstånd i alla fall. Sen blir det värre. Det var det jag menade när jag tidigare skrev att jag undrade om Elishewitz verkligen stod bakom den här kniven. Det är möjligt att det är storleken som spökar här. Den större modellen med 4 tums blad och därmed ett längre handtag kanske är bekvämare vad vet jag. Det här går med nöd och näppe hålla i alls, det har hur skall det uttryckas, en aversion visavi händer. Åtminstone de som återfinns i ändarna på mina armar.

De två halvorna, ihopsatta med inte mindre än tre bultar,
 bildar en genombruten rygg

Det här handtaget hör nämligen till typen som är extremt format och det betyder att det finns få typer, om ens några, händer det kan passa. Den utpräglade formen gör att du inte kan välja hur du vill greppa handtaget. Det finns i princip bara sabelgrepp och möjligtvis ett haltande hammargrepp att välja på. Det går heller inte att justera fattningen i längsled för att kompensera för olika handstorlek. Det förhindras effektivt av flipperfenan i kombination med den inåtkrökta bakkanten.

1. Den bakåtriktade flipperfenan stjäl utrymme och likaså den 
inåtvinklade änden på handtaget

2. Vid hammargrepp har lillfingret ingenstans att ta vägen utom 
rakt över en aggressiv topp

När kniven hålls i hammargrepp så utgör till att börja med den vassa bakåtkrökta flipperfenan en stor källa till obehag. Nästan lika illa är den kantiga bulan på ryggen av handtaget som trycket mot insidan på handen. Men mest aggressiva är de vassa topparna som fingerurtagen bildar som både skär in i både pekfinger och lillfinger. Formen förstärks av att aluminiumet förvisso är fasat men det är inte mjukt rundat alls. Det greppet är helt uteslutet åtminstone för mig!

3. I den här fattningen är problemet med lillfingret löst men 
i gengäld uppstår samma dilemma för pekfingret

Det mest naturliga blir då "sabelgrepp" med tummen på därför avsedd plats bakom bladets harpunfena. Problemet som genast uppstår är att om man håller "tight" det vill säga håller sig nära flipperfenan/fingerskyddet så trycker dess vassa kanter mot pekfingret. Därtill får inte min hand plats och lillfingret hamnar rakt över den bakre vassa åsen precis som det gjorde i hammargrepp. Det är obekvämt ens innan kniven sätts i arbete. 

Försöket man lösa det genom att glida tillbaks lite på handtaget och istället lägga tummen ovanpå handtaget (bild 3) så löses ett problemområde genom att lillfingret hamnar bakom själva greppet. Men i gengäld hamnar då den främre vassa kanten direkt mot insidan av pekfingret istället. Pest eller kolera är frågan. 

I längden är det här handtaget knappt möjligt att hålla i än mindre använda till något som helst skärande mer än ett snöre. "Hot spots" av det här slaget blir dessutom mycket värre om man sen skulle arbeta med kniven. Nu har jag inga exceptionellt stora händer eller så och det är som sagt möjligt att den större kniven löser det hela.

Sen kan väl tilläggas att visst så länge man håller i kniven lär den inte tappas och det har fått styra utformningen.

Öppning och lås

Så kommer vi då till det som är smått unikt för just den här kniven. Det är en flipperöppnad kniv kombinerat med ett "Button Lock". Jo, det har förekommit några få knivar på marknaden med den kombinationen tidigare men de har inte varit särskilt framgångsrika. Det sägs att de inte är bra helt enkelt. 

Förklaringen till varför är enkel. För att en flipper skall fungera behövs något som håller emot under tiden kraften byggs upp till den punkt där den frigörs. När den gör det skall det ske explosivt. Det är det som ger farten i bladet. Ditt finger agerar motor istället för en fjäder som i en automatisk eller assisterad kniv. Det som vanligtvis står för motståndet är en detentkula som sitter i låsarmen på liner- och ramlås. Här finns ingen sådan varpå en annan lösning måste till. Hogue har kringgått det genom att sätta en detentkula på en separat stålfjäder inuti handtaget istället. Den löper sen i ett litet spår i bladet. Konstruktionen är inte helt enkel och därmed misstänker jag att den är rätt dyr att tillverka. 

Att öppna X-5 via den flipper som finns för ändamålet

 är att som aktivera en automatkniv

Resultatet blir närmast magiskt. X5 känns närmast som en assisterad kniv eller snarare en automat vilket det alltsåt inte är. Bladet är riktigt kvickt och det är omöjligt att misslyckas med öppningen när den väl påbörjats. Flipperfenans utformning gör dock att det bara går att dra den bakåt, ej trycka nedåt för de som föredrar den rörelsen. 

Sen finns en liten nackdel med det här systemet. Bladet faller fritt när låset släpps men stoppas den sista centimetern av den fjädrande detentkulan. Då känns plötsligt X5 som den utrustats med svagare variant av Speedlock eller annat assisterat system.   

Här syns den inte helt vanliga lösningen med ett 

"plunge- " eller "button lock"

Ytterligare en särpräglad detalj på den här kniven är att den saknar lager i egentlig mening. Istället är glidytor frästa direkt ur aluminiumsidorna på kniven. Resultatet blir en mycket mjuk gång. Bladet är med den här lösningen även mycket stadigt i sidled. Frågan är hur länge det håller. Länge nog skulle jag misstänka.  

Jag vill tillägga att det här exemplaret Hogue X5 är nästan Benchmade-känsligt när det gäller att justera pivotskruven. Lite för hårt och kniven öppnar inte alls och aningen för löst och du kan känna aningen glapp i bladet. Någonstans där mittemellan finns en sweetspot där kniven fungerar väl men den är snålt tilltagen. 

Låset är inte unikt men heller inte vanligt, ett "Button" eller Plunge lock. Här är utförandet mycket välgjort. Både i hur det känns att släppa och själva funktionen. Bladet sitter där det skall utan glapp eller spel. Ja om pivotskruven fintrimmats som sagt. Att deaktivera det är lättare än många andra system och eftersom det sköts med en knapp så är det även lätt  hanterbart för den vänsterhänte. 

Varför det finns ett ytterligare lås som spärrar knappen förstår jag emellertid inte. Som alla andra typer av liknande säkerhetsspärrar är den helt överflödig. Möjligen kan det vara så att det är något som smittar av från Hogues produktion av automatknivar även om det sällan är motiverat där heller. 

Att bära

Gällande clipet kan konstateras att du aldrig tappar den här kniven när du väl fått den på plats. Men du får knappt ut den heller kan tilläggas. Det är extremt snålt med utrymme under clipet och därtill ligger det inte an mot aluminiumhandtaget utan mot de infällda sidorna i mönstrad G10 vilket väsentligt ökar friktionen. Det här clipet äter byxor till frukost. Med lite socker på. 

Clipet är diskret, snyggt, passar kniven och är inte alls användarvänligt

Annars är själva clipet av "deep carry"-typ och flyttbart från höger till vänster sida. Som liten lyxig detalj kommer kniven med en liten bricka som fyller det hål som inte avänts av clipet. 

Sammanfattningsvis

Hogue X5 är på många vis en speciell kniv med en rad specifika detaljer, några ovanliga kombinationer och en unik lösning. Lägg därtill en kraftigt polariserande design och du har en i mina ögon mycket intressant kniv. Det är dock inte en kniv som tilltalar alla, till exempel inte mig. 

För det första är jag inte förtjust i själva formspråket och jag gillar inte camo/militär-inspirerade knivar. Men det sistnämnda vet jag tilltalar rätt många andra och det är till syvende og sidst en fråga om smak. Vad gäller de övergripande linjerna är de mycket konsekvent genomförda och det kan jag uppskatta. De lite kantiga futuristiskt rymdskeppslika linjerna och framåtsträvande känslan går igen i andra knivar designade av A Elishewitz. Han har ett formspråk som går att känna igen. 

I Hogue X5 får du en mycket välbyggd kniv med ett distinkt utseende

Den känslan har förvaltats väl av Hogue som också bidrar med riktigt god byggkvalitet. Det är mycket med den som imponerar. Allt från bra kvalitet på skruvar, via egen design på pivotskruven och sättet på vilket den är sammanfogad till hur inläggen i sidorna är utförda. X5 formligen andas kvalitet och den känns solid i handen. 

Förutom en välbyggd kniv får du även en kniv som är snabbare att öppna än det mesta på marknaden. Den udda kombinationen av ett "button lock" och flipper har här förfinats vilket ger en kniv med en mycket speciell känsla. Den är förresten sympatisk att stänga också även om det kräver en tvåstegsrörelse. Det är kul att se något annat än ramlås i titan som omväxling. En eloge till Hogue för det. 

Bladet måste också nämnas då det har många goda kvalitéer. Ett gott stål som verkar vara väl förvaltat och en egg som är mer än sympatisk. Lägg därtill en relativt god geometri uttryckt genom ett brett blad även om det kunde varit tunnare bakom eggen. Den här kniven har ett riktigt kompetent blad när det gäller styrka och det penetrerar mycket bra!

Hogue X5, en stilren kniv för den som gillar den smått aggressiva framtoningen

Men det finns en elefant även i detta rum. Handtaget ser så mycket bättre ut än vad det är. Om din hand inte råkar ha exakt de proportioner som avsetts är det helt kört. Som det är nu är det här handtaget hemskt att hålla i! Enda undantaget jag hittat är om kniven hålls mycket mycket löst. Då känns kniven bra i hand men då kan den å andra sidan inte brukas till särskilt mycket. Jag kan möjligen tänka mig att den större versionen är bekvämare men då får du på köpet en väsentligt större kniv och den här, X5 3,5" är inte liten den heller. Det är bara greppytan som är det. 

Det andra stora invändningen jag har mot den här kniven är clipet som även det är uselt. Det är mycket svårt att dra men framförallt stoppa undan kniven på grund av hur tight det är. När man väl lyckats finns så lite utrymme under stålet att tyget tvingar spetsen utåt varpå den kan skrapa upp allt i närheten, tänk bildörrar.  Nä, tillbaks till ritbordet och tänk om vem som än kom på det. Så svårt är det inte, det finns många som lyckas. 

För mig blir därmed Hogue X5 kniven som kunde varit så mycket mer. Ett konsekvent utseende som är ett stort plus för den som gillar stilen och en utmärkt byggkvalitet utgör en solid grund. Särskilt när det paras med ett bra blad, bländande "action" och ett bra lås med viss originalitet.

På de grunderna rekommenderar jag den här kniven men bara om du kan bortse från clipets utformning och framförallt tror att dina händer passar bättre ihop med  handtaget än vad mina gör. 

Länk till Hogues hemsida

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm
Längd hopfälld: 117 mm
Vikt: 130 g (vägd av mig)
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM 154
Handtag: 6061-T6 Aluminium
Lås: Plunge/Button Lock

Producerad av: Hogue, tillverkad i USA




/ J - igelkottstämjare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Real Steel "Griffin"

- snarare äkta aluminium

Den här gången återvänder jag till det äkta stålet från Kina. Real Steel, SRMs upphottade varumärke bjuder på större knivar och genomgående mer avancerade konstruktioner och lyxigare material än småkusinerna från landet. Jag innehar sedan tidigare modeller som 963, Takin och Sea Eagle. Den sistnämnda finns recenserad här på bloggen.

Dagens huvudperson är "Griffin". Jag hade sett kniven på nätet men fick upp ögonen för den ordentligt via en vän på Instagram som mer eller mindre lanserade den i en serie bilder och talade väl om den. Kniven har ett par drag som fångade intresset. I grund och botten är det en enkel kniv men den har ett handtag av aluminium vilket inte är helt vanligt och en smula kontroversiellt material. Något märkligt kan tyckas eftersom alla tycks dyrka titan för ögonblicket. Dessutom har Griffin ett lås som är relativt sällsynt, ett "plungelock" eller "buttonlock".

Om man därtill adderar tidigare erfarenheter av märket ifråga som säger att det är svårt att överhuvudtaget hitta mer prisvärda knivar än Real Steel så uppstod en viss nyfikenhet från min sida.

Real Steel E775 "Griffin"

Steget från tanke till handling var därför inte så långt även om jag tvekade en smula inför vilken modell som skulle väljas. Även "Snowleopard" och någon version av deras "H6" lockade. Men till slut blev det "E775 Griffin" som avgick med segern.

Om någon känner igen modellen sedan tidigare så är det inte konstigt. Ursprungligen är det en kniv från Carson Tech Labs, ett av Kinas prestigemärken och ett av de tidigaste att försöka lansera sig på den västerländska marknaden. Nu heter "Carson" egentligen Huang Liang Zhi och det är han som designat Griffin. Så den aktuella kniven är således en produktionsversion av en customkniv. Något inte alla känner till. 

Twitterversion: Sympatisk kniv som kunde varit ännu bättre.

Blad

Jag börjar som vanligt med att granska den mer seriösa sidan av en kniv - bladet. I det här fallet är det inte så mycket att granska egentligen då det är tämligen enkelt eller jo, det finns en del att säga. Grunden utgörs av en flatslipad droppoint som mäter nio centimeter på längden. Godstjockleken är 3,5 millimeter och stålet är hederligt Sandvik 14C28N. Ett stål Real Steel gärna återkommer till. Finishen är en fin stentumling som sedan halvpolerats. 

En stabil bit svenskt stål med god form, för mycket choil och text

Bladet faller mig i smaken även om det finns några brister jag ämnar adressera. Ett har med hålet i det att göra. Det som finns för att enhandsöppna kniven. Mer om det under rubriken "Öppning och lås". Det är inte snyggt i mina ögon och inte heller särskilt praktiskt.  

Sen är jag och kommer alltid vara någon kluven inför fenomenet "choils". Ni vet de där stora urtagen för fingrar som spred sig från Spyderco via Strider och nu återfinns på en hel del olika knivmodeller. Syftet med dem är att man skall kunna "smyga upp" på bladet för att få bättre kontroll vid utförandet av små pilliga uppgifter som tarvar precision från eggar och spetsar. 

Mitt förslag är att istället designa knivar vars eggar befinner sig närmare handtaget från början. De stora nackdelarna med "choil"-lösningar är nämligen att det uppstår ett långt avstånd mellan pekfinger och egg i de fall man inte använder dem. Sen kortar de ned längden på eggen avsevärt* vilket gör att förhållandet mellan egglängd och totallängd på kniven blir usel. Värst av allt är dock att de gärna vill haka fast i det man skär i särskilt gäller det kartong och tyg. 

Det här är vad som händer i ett "vanligt" hammargrepp. Det blir mycket långt fram till eggen

Fördelen med lösningen är att kniven blir lättslipad. Appropå slipning så anlände Griffin godkänt vass men var inget att skryta med. Den här kniven tarvade några drag på skärpstålet för att prestera som den skall. 

Sen har den som slipat det här exemplaret varit en aning oaktsam vilket medför att den närmast har en svag recurve vilken jag ämnar slipa bort när det är så dags.

Därefter är den inte alltför pjåkig. Flatslipning, inte för tjock bakom eggen även om den kunde varit något tunnare och ett dugligt stål gör att den klarar sig när det gäller småjobben. Ni vet repstumpar, avlägsna någon etikett, småsysslor i köket etc. Att penetrera saker som krympplast och PET-flaskor är den riktigt bra på. Spetsen är vass och änden på handtaget vilar inne i handen vid "sabelgrepp" vilket gör att den känns trygg att stöta i saker med.  

När det är dags för aningen tyngre sysslor blottar sig Griffin en smula. Eller mer korrekt, omdömet blir blandat. Det var det där med ergonomin när det kommer till trä och mattstump. Det är lite synd för bladgeometrin och eggen biter över förväntan i mitt torkade virke.

Som väntat är det jäkla urtaget för fingret i vägen ibland. Det blir extra tydligt om man exempelvis skär kartong eller framförallt tyg då det ideligen vill haka i materialen varpå man får börja om. Det går bättre om man tänker sig för när man arbetar. Men jag vill inte tänka mig för. Dessutom blir det tydligt att kraften minskar eftersom man tvingas skära relativt långt ut på bladet. Ett eller två snitt i en kartong är inte jobbigt men efter tjugo, trettio och fler så börjar det kännas.

Sen är det ytterligare en detalj som gör onödigt tungt att jobba med kniven och det är vinkeln på eggen i relation till handtaget. Den lutar närmast upp mot spetsen och buken är lite flack vilket gör att papp och kartong vill smita iväg från skäret ju längre in i det du kommer. Det är i gengäld den buken som gör spetsen så kompetent.

På det hela stora taget får kniven godkänt. Vid tyngre jobb presterar den inte bland de absolut bästa men de "dagliga behoven" som förstås  kan bara oerhört varierande för olika individer, klaras av utan problem. 

Handtag

Handtaget är ett av de områden som utmärker den här kniven. Dels för att den försetts med metallhandtag gjort i 7075 aluminium istället för titan och dels har den bara två fästpunkter. Det ihop med låskonstruktionen gör kniven inte bara öppen utan ovanligt öppen. Lätt att rengöra således även om jag anser att det ofta är ett pseudoargument.

Alla knivar nuförtiden skall vara demonterbara och lätta att rengöra, även de som inte används särskilt mycket. Missförstår mig rätt - det är inget dåligt med att en kniv är lätt att spola ur men med det följer även nackdelar med dylika konstruktioner som sällan tas upp**.

Lätt, stabilt och välbyggt handtag

Aluminiumet är hårdanodiserat svart och är extremt styvt. Det finns ingen tillstymmelse till flex i handtagssidorna. Materialvalet gör även kniven mycket lätt. Griffin väger in på under hektot och det skall ställas i relation till ett nio centimeters blad. 

Vi har således att göra med ett material som är både lätt och styvt och avsevärt mycket billigare än titan. I mångt och mycket är det lika väl lämpat för ändamålet sånär som på en punkt. Det fjädrar inte lika bra och kan därmed inte användas i de så oerhört populära ramlåsen utan tarvar då speciallösningar.

Renare blir det knappt 

om man bortser från det onödiga extralåset då

En svaghet som alla metallhandtag har oavsett om det är stål, titan eller aluminium är att de blir kalla på vintern. Så de som vet med sig att de använder sina knivar mycket utomhus och även i regn rekommenderar jag generellt att kika på knivar med andra handtagsmaterial eller skollor.    

Handtagets grundform är bra och även tanken bakom. Men sen blev det lite fel enligt mig. Jag vet inte vilken hand man tänkt sig för att det skall fungera perfekt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan av Real Steels knivar i ungefär samma storleksklass som jag också äger "Sea Eagle" vars handtag är avsevärt mycket mer ergonomiskt i samtliga grepp jag kan komma på. Det beror på att det är enklare utformat.

Det är två brister som framträder tydligt när Griffin greppas hårt och arbetas med ett tag.

Den första är att den främre delen av handtagsryggen av någon outgrundlig anledning inte är fasad. Det framstår i mina ögon som lite märkligt eftersom resten av handtaget är det och det blir extra tydligt mot den bakre delen där det gjorts riktigt bra. Det får mig att förmoda att det är en utseendegrundad detalj. Hur som haver är det inte bra och vad det bidrar till är att om man greppar hårt om kniven skär kanterna in i handen. En annan "hotspot" som orsakar tryck efter ett tag är den bakersta kanten där lillfingret hamnar när kniven hålls i hammargrepp. Fenomenet uppkommer dock bara vid tyngre arbete kan tilläggas. 

Grundregel nummer ett: handtag skall inte ha kanter och hörn! Särskilt inte de i metall.

Elegant och avfasad kant i bakre regionerna men desto kantigare i fören

Sen kommer vi till en av mina mer välgödda käpphästar och det är en detalj som alltför många tillverkare missar och som är flagrant även här. 

Det handlar om hur man utformar "choils" eller fördjupningar för fingrar. I det här fallet är det felaktigt gjort. Den markanta fördjupningen för pekfingret beskriver istället för en mjuk rund halvbåge vilket är att föredra en vågformad linje med vågtoppen riktad bakåt. Snyggt men inte bra. Vad som händer är att den smyger fingret och därmed hela handen bakåt på handtaget. Det ger längre räckvidd men det sker på bekostnad av kontroll och styrsel över kniven. Greppas kniven i ett naturligt hammargrepp så hamnar handen ungefär två fingerbredder bakom eggen vilket är rätt mycket. 

Grundregler nummer två: Choils skall utformas så de förbättrar greppet, inte flyttar handen bakåt.

Så här gör man inte! Riktningen på denna "choil" är ju åt fel håll

Förvisso räddas det här misstaget något av att man har försett kniven med en möjlighet att krypa fram på bladet, ett så kallat "forward choil" vilket jag för det mesta anser är ett jäkla otyg. Det är något som spridit sig från Spyderco. Skillnaden är att deras knivar utgår från och är konstruerade kring dem. Här känns det som något av en efterkonstruktion.

Men det fungerar tämligen bra när du väl är på plats. Du kan smita fram med ett finger och utföra detaljarbeten. Detsamma gäller den främre delen av handtaget som fått sig en bra rundning vilket underlättar sidledes grepp, "pinchgrip".

På Griffin fyller urtaget även en dubbel funktion eftersom det underlättar sliparbete. Ett intryck som förstärks av frånvaron av tumknoppar eller andra öppningsanordningar.

Om handtaget vill jag egentligen säga att det får godkänt - men inte i alla fattningar. Det är framförallt i "sabre grip" med en tumme på ovansidan av handtaget och handen långt bak när man utför svepande skär som det fungerar optimalt. Likaså om pekfingret placeras i därför avsett "choil". I dessa två grepp är handtaget riktigt bra.

Men obstinat som jag är föredrar jag handtag som inte "pratar med mig" och bestämmer hur jag skall hålla.  

Öppning och lås

Under den den här rubriken återfinns lite av Griffins själ. Kombinationen av ett "buttonlock" och kullager ger en kniv som är minst lika lätt att hantera som säg en med "Axislock" eller "Compressionlock". Gången är mycket mjukt och kniven är nära en "freedropper" när låset släpps. Så mycket att den likt några andra knivar som är så mjuka i gången nästan vill studsa ut igen om den fälls ihop för snabbt. 

Hål för tummen?

Kniven kan öppnas lugnt och stilla med två händer om så önskas. Något som inte är helt givet nuförtiden. Många fällknivar med flippers har så hårt motstånd, "detent" att de nästan inte kan öppnas på det viset. 

Det som emellertid är tänkt som det huvudsakliga sättet att fälla ut kniven är via ett hål i bladet. En beprövad konstruktion vid det här laget. Därför är det desto märkligare att konsten ännu inte behärskas till fullo. I det här fallet är hålet inte särskilt bra alls. I sin iver att frångå cirkelns perfektion och därmed inkräkta för mycket på Spydercos signum har man valt en form som förvisso följer handtaget någorlunda men som inte är helt lyckad. Hålet är till att börja med för litet. Som det är nu får man in lite av fingrets mjukdelar vilket gör att det trots allt fungerar. Men det är enkom för att bladet glider så lätt annars vete tusan. Sen är formen bara märklig. Den vidgar sig på fel ställe och hjälper inte till ett dugg. Den gode Carson tvekade lite med pennan där känns det som. 

Det tredje alternativet - att stänga och öppna kniven med hjälp av låset gör dock kniven snabbare än en oljad iller. 

Ett lås jag verkligen uppskattar. Både till funktion, utseende och handhavande

Bladet hålls på plats av ett "buttonlock"/"Plungelock". Det är ett ovanligare lås men återfinns ofta på "autos" då det är ett lås som fungerar väl ihop med fjädrar. I min samling återfinns det på knivar som Bökers Speedlock och modeller som Stinger samt Godfather från Protech. 

Griffin kan som sagt öppnas på samma vis som Spydercos compressionlock eller ett axis-lås från BM genom att man frigör låset och sedan snärtar ut bladet. I det här fallet går det exceptionellt lätt eftersom bladet dessutom löper på kullager. Det låser stabilt utan glapp eller spel. Inte ens om jag greppar spetsen på bladet och provocerar kniven hårt vill den flexa. Real Steel får med beröm godkänt på den punkten.

Konstruktionen gör låset mycket lätt att släppa. Så lätt att man beslutat att förse kniven med ett sekundärlås som blockerar rörelsen och därmed förhindrar att man av misstag släpper låset om handtaget kramas hårt. Något jag tycker är onödigt men någon kan säkert uppskatta finessen. Med befintlig konstruktion är det i alla fall inte i vägen. För symmetrins skull ser skruvhuvudet på motstående sida likadant ut som låsknappen. Det är dock ren kosmetika och låsknappen är inte dubbelsidig. Det behöver den dock inte vara och kniven är mycket lätt att hantera även med vänster hand.  

Jag uppskattar att bladet trots de fina lagren inte faller helt fritt när låset släpps. Jag gillar inte fingergiljotiner utan föredrar en mer "hydralisk" känsla. En aning motstånd som dock skall vara lätt och framförallt mjukt och jämnt. Så är det i det här fallet vilket placerar det  här låset bland mina favoriter. 

Att bära

Clipet är osedvanligt bra för att vara på en kinakniv. Det är en detalj som de annars varit notoriskt dåliga på överlag oavsett märke. Det har erforderlig spänst för att hålla kniven på plats utan att för den skull göra kniven omöjlig att dra. Handtagets släta aluminiumyta underlättar det hela.

Det sticker tyvärr upp för mycket kniv ur fickan för min smak. Ett par centimeter är synliga och clipet i sig är blanksvart så kniven är inte överdrivet diskret.

Griffin sitter bra i fickan men clipet är enligt mig fult

  

Utseendet på clipet är inte något att hetsa upp sig för annars. Det är snarare tämligen fult och jag misstänker att den målade ytan kan bli rätt skavd med tiden, förlåt erhålla patina. Det hålls på plats med endast en skruv men är försänkt i handtagssidan vilket gör att det inte vandrar i sidled. Clipet är inte flyttbart vilket vänsterhänta skall vara observanta på. Kniven bäres med fördel på höger sida och där med spets uppåt. Något som dominerar idag oavsett märke på kniven.  

I övrigt är Griffin neutral till bra att bära. Inte för vid, inte för tjock, saknar vassa hörn och väger lite. Sammantaget gör den sig väl i fickan för en kniv av den här storleken. 

Sammanfattningsvis

Jag vill tycka om den här kniven mer än jag gör eftersom den har flera egenskaper som jag uppskattar. Bladet är väl utformat i ett beprövat stål, låset fungerar suveränt och kryddar tillvaron genom att sticka ut lite i ramlåsträsket och clipet får godkänt. Som bonus om det nu är det får man en kullagrad fällkniv till lågt pris. Utseendet skäms heller inte för sig och var det som lockade mig mest faktiskt. 

Jo, metallhandtag blir kalla frostiga vinterdagar

Men det finns även några punkter som drar ned helhetsintrycket för min del. Det är framförallt några ergonomiska detaljer som behöver förbättras. 

Ett sådant är öppningshålet som rent ut sagt är märkligt även om grundformen kan spåras till "Byrdknivar". Här är det dock mindre och jag skulle vilja se den mänskliga tumspets som passar in i det hålet.  Det verkar som om Real Steel förutsatt att man vill använda låset för att snärta upp kniven istället för att använda hålet. Möjligen har de rätt i det. 

Handtaget är nästan bra men ryggen måste rundas mer och "choils" skall inte se ut som hajfenor utan vara mer halvmåneformade för att vara optimala.

Griffin - inget för grovjobbaren men för esteten

Sen går det inte att komma ifrån att jag anser att alla Real Steel-modeller jag stött på hittills har varit synnerligen prisvärda. Det är inte många andra tillverkare som kommer ens i närheten av ekvationen väl valda material, fina detaljer, superb byggkvalité och passform till det priset.

Det gäller även Griffin. Sandvikstålet 14C28N hittar du även i bättre Kershawmodeller*** och har här formats till ett stilrent, praktiskt och allroundbetonat blad som fungerar väl till det mesta med sin flatslipning och uttalade spets. Låset agerar med auktoritet och handhavandet är utmärkt lätt. I ärlighetens namn är det här en kniv som är lika rolig att leka med som en flipper för den som värdesätter den egenskapen. 

Vart hamnar jag då i mitt slutomdöme? Griffin är en kniv som trots några brister växer efterhand och agerar fickkniv med pondus. Bristerna i ergonomi gör att den inte är för den som använder sin kniv under längre perioder i sträck. Att den är lätt och inte särskilt skrymmande trots ett rejält blad är mycket positivt. Lägg därtill ett schysst utseende och du har en sympatisk kniv till relativt lågt pris. 

Specifikation:

Längd utfälld: 207 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 98 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: 14C28N
Handtag: 7075 aluminium
Lås: plunge/buttonlock

Producerad av: Real Steel, tillverkad i Kina.



/ J - tämjer mytologiska bestar

* I fallet med exempelvis Strider SMF blir det mycket tydligt. Du har en stor, tung, kraftig fällkniv med en bladlängd som matchas av små fickknivar. 

** Bara för att nämna några: Öppna konstruktioner ger mindre anläggningsyta mot handen vilket gör dem obekvämare att arbeta med än slutna diton, särskilt utan handskar. De kräver också mycket högre precision i tillverkningen då det alltid föreligger en risk att handtagsdelarna rör sig i relation till varandra då de har mindre stagning. 

** Det togs fram i samarbete mellan Sandvik och Kershaw som ett dedikerat knivstål och är en utveckling av deras klassiska "Moraknivsstål" 12C27 och 13C27.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Pro-Tech Godfather

- Brutalt elegant estetik i mörk förpackning

Jag har alltid gillat vissa former av tekniska prylar och gadgets. När det gäller knivar så innebär det att de gärna får vara hopfällbara och att det inte gör något om de kan öppnas på något fiffigt vis. Steget till fjäderdrivna knivar är därför inte särskilt långt. Redan som ung väckte den här typen av knivar intresse hos mig och vem har inte fascinerats av alla filmskurkar som fällt fram sina knivar med ett hörbart "klick"? Av det skälet var de första knivarna jag inhandlade på nätet för många år sen av den typen och jag har därför ett antal i samlingen. Mer om dem vid senare tillfälle.

Pro-Tech Godfather

Present till en gudfar?

Vissa föremål väcker ett omedelbart habegär när man ser dem, knivar är inget undantag. Pro-Techs "Godfather" var ett sådant för mig. Knappast köpt för att den är ruskigt bra att ha med sig på fjället eller på skogspromenaden. Den är för all del helt ok att skära med tack vare ett bra stål och ett inte alltför tjockt blad som är ruskigt vasst. Men att kalla den praktisk är att sträcka sig för långt. Den är bara införskaffad för att den är estetiskt tilltalande. Jag gillar linjerna helt enkelt. Redan när jag första gången såg den on-line så blev det en "drömkniv" för mig och jag visste att den var tvungen att inkorporeras i samlingen vid något tillfälle. Det här var i eBays yngre dagar och den här typen av knivar var fortfarande tillåtna att handla med där och då. Sen kom 11:e september och någon ansvarig på eBay  fick för sig att en kniv omedelbart blev farligare om det fanns en fjäder i den, ganska befängt när man tänker efter men det är nu en annan historia. Tyvärr tillät inte ekonomin vid den tiden att jag köpte någon av de lyxigare versionerna. Den här är därför ett "basutförande". De finns att annars att få i allehanda varianter med olika material i handtag och finish på blad.

Handtag i T6-6061 aluminium, sidorna frästa ur ett stycke och sammanfogade med torxskruvar

Faktum är att den förmodligen inte ens är särskilt bra till det den ser ut att kunna användas till. Spetsen är nålvass och mycket tunn, inga parerskydd eller fördjupningar för fingrarna finns och aluminiumhandtaget är förvisso inte halt men bjuder heller inte på något stadigt grepp. Så att hugga eller sticka med den vore direkt olämpligt, vilket det för övrigt är i vilket fall som helst av en massa andra orsaker. Men den ser skrämmande ut vilket på tal om tidigare filmgangsters har utnyttjats några gånger på vita duken där den från stund till annan förekommer som rekvisita.

Rena linjer i enkel design. En modern variant av den klassiska stiletten

Som de flesta moderna fällknivar är den utrustad med ett clip. Den här varianten är bra utformad men det kraftiga stålet är för starkt vilket gör att kniven sitter lite väl tight. Det i kombination med ytbehandlingen gör den mycket svår att få upp ur en ficka vilket för all del har den fördelen att man inte tappar kniven i brådrasket. Något som är bra att veta när det gäller knivar i den här prisklassen. Spänsten i clipet gör också att det nöter på handtagets aluminiumyta och det uppkommer skavmärken tämligen omgående. 

Urstarkt clip på "Godfather"

Förhållandet mellan bladlängd och handtag är så nära 1:1 som det kan bli på den här typen av kniv och Pro-Tech lyckas klämma in ett över tio centimeter långt blad i kniven. Det och den slanka utformningen av handtaget som är frästa ur ett stycke flygplansaluminium bidrar till den brutaleleganta looken.

Bladformen är i princip en bajonettslipning med falsk toppegg

"Godfather" är en kniv med ett distinkt utseende som tydligt är baserat på influenserna från den klassiska italienska stiletten. Här i modern tappning med moderna material i både handtag, blad och fjäderkonstruktion. Bladstålet är det beprövade amerikanska 154CM och handtaget är gjort i T6-6061 aluminium. Den svarta versionen har en ytbehandling med DLC. Låset är av "buttonlock"-typ vilket innebär att det är aktiveringsknappen som även tjänar som lås i både stängt och öppet läge. Kniven har en mycket kraftfull fjäder och är en av de snabbaste i den här storleken som jag känner till. Den öppnar därför med ett tämligen karaktäristiskt ljud ett skarpt "tchaKLACK". Det är inte bara Harleyägare som är förtjusta i ljuden från sina leksaker. 

Beprövat stål i form av 154CM svärtat med DLC

Passform och utförande på den här kniven är liksom på alla Pro-Techs knivar i absoluta toppklass. Det finns inget att anmärka på. Toleranserna är oerhört små och det finns absolut inget glapp i bladet trots att det rör sig om en springkniv med "buttonlock". Detsamma gäller för min "Stinger" från samma företag som jag använt som fickkniv i många år  nu utan att den utvecklat något spel.

Rikta den spetsiga ändan ifrån dig...

Inte en genompraktisk brukskniv men den är ruskigt kul! Ett trevligt inslag i samlingen för den som gillar klassiska linjer i modern förpackning. En "high-tech"-stilett med den högsta kvalité som går att få bland icke customknivar.

Specifikation:

Längd utfälld: 244 mm (9,6inches)
Vikt: 113 g (4ounces)
Bladlängd: 101 mm (4inches)
Godstjocklek: 3,2 mm (0,125inches)
Bladstål: 154CM, ytbehandling DLC (diamondlike carbon)
Handtag: T6-6061 aluminium

Producerad av: Pro-Tech, tillverkad i USA


/ J - Gudfar flera gånger om