Knivrecension Kershaw Launch 4

 - Liten men naggande god

Det var ett tag sedan jag recenserade en kniv från Kershaw noterade jag. Sist det begav sig var det en kniv i deras "Launch-serie" vilka är fjäderdrivna knivar. Jag ämnar fortsätta på det spåret idag. Men om Launch 5 var en stor rejäl kniv så är dagens objekt desto mindre. Den är vad som kallas "California legal" vilket innebär att den har ett blad som mäter under 2" vilket blir runt fem centimeter med riktiga mått. Modellen kallas Launch 4. 

Kershaw 7500 BLK Launch 4 

Den förra kniven i serien jag presenterade var ett resultat av ett samarbete mellan Ernest Emerson och Kershaw med för honom karaktäristiskt utseende. Launch 4 däremot är ett typiskt exempel på en inhouse-design. Designteamet har i det här fallet lyckats ovanligt bra men det kan bero på att linjerna är tämligen generiska för typen av kniv. Det medför att den är relativt symmetrisk med ett spetsigt blad som drar åt dolk-hållet. Det gör också att den påminner om andra knivar i samma format som exempelvis Pro Tech Stinger. Launch 4 har därmed ett tämligen tidlöst utseende.  

Launch 4 i två olika färgställningar

Twitterversion: Kershaw Launch 4, en liten välgjord kniv med stort bett

Blad

Launch 4 har ett blad som mäter in på 4,8 cm vilket är just under den gräns på två tum som är måttet som styrde designen. Formen är egentligen en drop point men det spetsiga utseendet i kombination med att det är nästan symmetriskt gör att det drar åt spear point/dolk hållet. Det förstärks av den kraftiga falskeggen som bladet försetts med. Själva slipningen är av sabeltyp och sträcker sig till ungefär halva bladets höjd. 

Ett litet spetsigt knivblad är vad Launch 4 bjuder på

Bladstålet på den här lilla rackaren är det samma som på alla knivar i serien vilket innebär ett amerikanskt CPM154. Det är alltså den finare pulverversionen av det gamla 154CM från Crucible. Stålet i den här kniven är överlag sympatiskt. Det är rostfritt men kan trots det erhålla fläckar ibland har jag noterat på andra knivar i samma material. Av det skälet har jag inget emot beläggningen på det här bladet även om jag generellt föredrar andra ytbehandlingar, läs ej svärtade. Beläggningen är för övrigt en mycket hållbar DLC-yta. Styrkorna hos CPM154 är dock märkbara även här. Det är ett stål som är lätt att få riktigt vass och det hållet skärpan någorlunda väl. Inte som de absolut bästa stålen men i gengäld är det mycket lätt att underhålla. Det här här är en egg som svarar mycket snabbt i kontakt med en strigel. 

Stålet är en gammal klassicker i lyxutförande CPM154

Vad gäller användning betraktar jag det här mest som en kniv inriktad mot blandat småpill. Ja, "småpill" är det vetenskapligt etablerade termen. Inte sällan kan det innebära smärre ingrepp på den egna personen som att pilla bort en ruva eller avlägsna en speta. Eller oftare att öppna ett paket, skära plast, ta bort en etikett från en ny tröja, avlägsna lite lim som kommit utanför vad jag nu limmade. Till sådant är den här kniven riktigt bra. Särskilt som den är liten och diskret och därmed kan användas utan dra blickarna till sig i närheten av andra. 

Att skära kartong och liknande är den inte lika bra till. Bladet är förvisso starkt nog då det är litet och kompakt och det är vasst men det är trots allt rätt kraftigt och det är mycket stål bakom eggen (nära en mm) så någon riktig skärmaskin är det inte. Orsaken står att finna i geometrin. Tre millimeters grovlek låter kanske inte extremt kraftigt men ställt i relation till ett blad på under fem centimeter i längd och med en slipfas på under en centimeter är det tilltaget. Särskit när bladet inte är fullt flatslipat. 

Storleken gör den dessutom mer eller mindre diskvalificerad till att skiva en tomat eller dela ett äpple med. Såtillvida du inte vill såga dig igenom frukt eller grönsaker med många omtag och därtill fylla hela pivotområdet med tillhörande fjäder med fruktsaft.  

Handtag

På handtaget märks att Kershaws Launch-serie är gjorda i USA. De osar kvalitet. Som alla modeller har Launch 4 en hel rygg som bildas av de två halvorna som utgör handtaget. Den är så välgjord att kniven närmast framstår som en integralkniv. Sidorna är skruvade med två skruvar som nästan inte syns där de gömmer sig i kanten av clipet. Ja, och sen har du en justerbar pivotskruv förstås. 

Materialet är aluminium som  fått en hårdanodisering som ger en lätt kritaktig känsla. Den ger också fäste. Kniven finns i en lång rad färger och den jag har råkar vara svart. Den gröna tillhör min dam som även hon uppskattar modellen. 

Handtaget är hårdanodiserad 6061-T6 aluminium

Alla kanter på kniven är väl fasade för att inte orsaka några vassa kanter. Det är dessutom gjort i två steg vilket ger en rundad känsla på sidorna. 

Handtaget utgörs av två halvor fästa med två skruvar utöver pivotskruven

Formen på handtaget kännetecknas av enkelhet. Det är också genomtänkt och smart gjort. Trots tämligen subtila kurvor är det en kniv som är bekväm att hålla i. För mig är det här en ren "trefingerskniv" men en bra sådan. Handtaget känns som det är gjort för att hållas i "overhand pinch grip" eller i nypan på samma vis som en kockkniv. I det här fallet innebär det med tummen placerad över pivotskruven. Det ger god kontroll både när man skär nedåt men framförallt mot sig. En utmärkt detalj är att i det här greppet hjälper vecket på clipet till att ge bättre fäste om kniven. 

Launch är så liten att  den kan gömmas inuti handen

Som ni ser är kniven lätt att gömma i handen till dess att den behövs. Och trots att den bara hålls med tre fingrar och saknar greppförstärkande detaljer och mönster så känns den relativt bekväm och säker att greppa. 

Öppning och lås

Som påpekades inledningsvis är det här en automatkniv. Det medför att den öppnas med en knapp. Det är även den som utgör låset på den här kniven. Knappen är den som hittas strax bakom pivotskruven. Den höjer sig någon millimeter över ytan för att man skall kunna känna den även om man inte ser vart den är. Det är dock ingen risk att den öppnas av misstag då den kräver ett distinkt tryck för att aktivera mekanismen.

En knapp både för att fälla ut bladet och släppa låset

Det som ger kraften till den här lilla kniven är en spiralfjäder. På den här typen av automatknivar sitter de lindade runt pivotskruven. Det är för övrigt inte den enda fjädern i en dylik konstruktion. Om ni plockar isär dem bör ni veta att det sitter en liten rackare i själva tryckknappen också vars funktion är att hålla den ute. Tappar ni en sådan i säg en ryamatta, kan det ta ca en timma att hitta den igen. Bara så att ni vet. 

Sen är den här typen av kniv inte försedd med vare sig kul- eller glidlager utan det är förhöjning i själva sidorna som står för den biten. En konstruktion som fungerar utmärkt. Den här kniven har inget glapp eller spel i någon riktning då bladet är utfällt. Låset är som sagt ett "button"- eller "plunge"- lock vilket inte är ovanligt på automatknivar. Särskilt inte på Kershaws Launch-serie där samtliga modeller har den låstypen. För att släppa låset trycker du helt enkelt in samma knapp som aktiverade bladet. Det som hör till stiletter/automater är att du måste övervinna fjäderkraften på vägen in vilket gör att det enklast sker med två händer. 

Sen kan tilläggas att det här är en hårtslående liten bantamviktare. Fjäderkraft i relation till det lilla bladet ger ett riktigt snabbt blad och distinkt ljud. 

Att bära

Av tämligen uppenbara skäl är det här en mycket diskret kniv att bära. Längden på åtta centimeter är inte avskräckande. Och även om handtaget inte är den tunnaste för storleken så är inte heller de andra måtten mycket att orda om. Bredden är som mest 23 mm längst fram på handtaget. Tjockleken är 12 mm. 

Clipet är stort i relation till resten av kniven vilket är bra i det här fallet

Clipet är ett tämligen vanligt sådant och blir givet knivens ringa format tämligen stort. Det är jag dock tacksam för. Mindre clip har en tendens att inte fungera lika bra. Och det här varianten är faktiskt utmärkt. Läppen är stor nog för att vara praktisk, spänsten håller kvar kniven och inte minst känns inte clipet i handen. Tvärtom, som jag skrev om tidigare, bidrar det till att göra greppet säkrare. Det är inte ett "deep carry"-clip men det gör inget. Kniven är så liten att det är en fördel om den inte sitter så djupt att man behöver gräva efter den när den skall halas fram. 

Även vikten är diskret. Launch 4 väger in på låga 55 gram. Ett litet blad och två bitar aluminium väger inte mycket. 

Sammanfattningsvis

Bladet är som sagt gjort för att vara lagligt även i de jurisdiktioner som tillåter fjäderdrivna knivar men endast om de understiger en viss längd. Just i Californien råkar den gränsen vara fem centimeter och då det är en folktät delstat och därmed en viktig marknad för en amerikansk tillverkare så fick det styra storleken på den här kniven. Men uppskattar man estetiken men vill ha den i större format så finns både Launch 8 och 12 att tillgå. 

Fördelen med formatet är uppenbar. Kniven fungerar utmärkt att bära med sig i en ficka som komplement till något större. Skall man skära av ett snöre, öppna ett brev eller paket, punkterna en förpackning eller andra små uppgifter så behövs oftast inte några fällbara svärd.   

Launch 4 är en utmärkt fickkniv som därtill ser bra ut

Kershaw Launch 4 är en mycket stabil kniv inte minst tack vare låset. Button locks har varit lite styvmoderligt behandlade bland knivtillverkare men används frekvent av bland annat Hogue Knives och Pro Tech för att nämna några. Här är det mästerligt utfört med resultat att det lilla bladet nästan känns som det satt på en fastbladad kniv. 

Men även materialval i både blad och handtag och inte minst sättet arbetet är utfört på ger ett intryck av kvalitet. Det är en övergripande känsla när man hanterar alla knivar i Kershaws Launch-serie och så även här.

Kershaw Launch 4, en liten kniv lika elegant som en liten espresso

Det är även en elegant design tillverkad med mycket hög precision. Om du söker en liten kniv och tilltalas av utseendet kan det här vara en kniv för dig. "Kan" skriver jag då det är ett visst pysslande med att importera den här sortens knivar då de inte får säljas i vanliga butiker i det här landet.*  

Specifikation:

Längd utfälld: 130 mm

Längd hopfälld: 81 mm

Vikt: 55 g (vägd av mig) 51 g enligt Kershaw

Bladlängd: 48 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: CPM154, DLC behandlat

Handtag: Aluminium, 6061-T6

Lås: Button lock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

/ J - sätter sprätt på tillvaron

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

* Vilket för övrigt är helt obegripligt då vilken kökskniv som helst alternativt Morakniv är väsentligt mycket farligare om de missbrukas som vapen. Men det är ett ämne för en annan diskussion. 

Ny kniv - Kershaw Launch 1

Inte kan jag räkna heller. Först kom nummer 2, följd av nummer 4. De kompletterades senare med en nummer 5. Den sistnämnda var också grön fast i en annan nyans. De första två svarta. Vad tusan är det för ekvation?

Det råkar vara ordningen i vilken jag köpt mina Kershaw Launch.

Kershaw Launch 1

Den sista var också den första. Kershaws första då och inte min. Samt grön, sade jag det, förvirrad, jag?

Launch är Kershaws samlingsnamn för den kollektion av USA-tillverkade automatknivar de släppt de senaste åren. Jag tror de är upp i 12 till antalet om jag inte missminner mig. I serien finns allt från knivar med rent bruksutseende, via "California legals" med blad under 2 tum till stilettliknande knivar.

Nummer ett råkar vara en stor stadig kniv. Fast stadig som i att den känns stabil för den är mycket lätt för sin storlek och därtill neutralt balancerad så den känns mycket kvick i hand. Jag tycker mig också se  vissa likheter med en annan Kershawmodell kallad Knock Out. Det de har gemensamt är att de är tunna och relativt höga i handtaget med breda blad. Sen sitter handtaget vinklat i relation till bladet på båda.

Handtaget är av aluminium och görs av två halvor vilket gör att det ovanifrån nästan ser ut som en "integral". Bladet är av CPM 154-stål. Trevliga material och ett sympatiskt utseende. Återstår att se om kniven som helhet är en lika positiv bekantskap. 

/ J - räknar vidare

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Dagens bild nr 174 "Fläderblomssaft"

Det är sommar, det är semester om inte för alla så i alla fall för några. Det är inte bara sommar om man tittar i kalendern utan även utomhus. Det är varmt, det regnar ibland och jäklar vad det blommar överallt! En av de saker som blommar är flädern. Överallt syns de förutom i närheten av där vi bor. Där är alla buskar som inte står skyddade på tomter renrakade upp till den höjd som säg en person på runt 163 cm når. 

Eller ja det var väl inte helt med sanningen överensstämmande men heller inte långt ifrån. Produktionen av flädersaft i hemmet har varit omfattande på sistone. Gott är det!

"Elderflower Lemonade"

Kniven är ett tillskott till samlingen som kommer från Kershaws "Launch"-serie. En rad synnerligen sympatiska USA-tillverkade automatknivar. Den här liksom de andra har aluminiumhandtag, är driven av en spiralfjäder och har blad i CPM154. 

Launch 4 som den här kallas sorterar under vad som ibland kallas "Ca Legal". Det innebär att de har blad under de 2 tum som gäller för fjäderdrivna knivar i delstaten Kalifornien. Eftersom det är en mycket folkrik del av USA så tar inte sällan tillverkare hänsyn till deras lokala lagar. 

Överlag en mycket trevlig bekantskap som kommer att synas här även framledes. 

Ta det lugnt i sommarvärmen, kör stilla i semestertrafiken och ta något kallt att dricka. Är det inte en öl så varför inte fläderblomssaft?

/ J - tar en iskall....fläderdricka


#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Kershaw Launch 5

- en grovarbetare med en fjäder i hatten

Det enda som diskvalificerar den här kniven från att ingå i serien "jakten på den perfeka fickkniven" är att den är försedd med en fjäder. Just det faktumet krånglar till själva anskaffandet av kniven ifråga. Svensk knivlag är ett kapitel för sig. Endera är knivar totalförbjudna eller tämligen tillåtna allt beroende på sammanhang. Särskilda regler gäller emellertid för "stiletter"/automater eller springknivar som lagstiftarna kallar dem. Det här är en kniv i den kategorin. Den ingår i Kershaws sortiment och har fått namnet Launch 5. 

Kershaw 7600 OL "Launch 5"

Kershaw började för några år sedan introducera en serie knivar utrustade med fjäder. Serien fick namnet "Launch" följt av en siffra. Först ut var fyra stycken av lite olika karaktär. Nummer ett var en tämligen stabil pjäs något påminnande om deras modell "Knockout" med rätt brett blad. Nummer 2 var en slankare variant på samma tema och nummer tre var egentligen rätt lik tvåan fast kompletterat med ett mer uttalat fingerskydd. Fyran avvek kraftigt från spåret då det är en liten "California legal"-kniv vilket innebär ett blad på under 2 tum. Den påminner för övrigt inte så lite om en gammal ProTech-modell kallad "Stinger". Serien fortsatte sedan logiskt nog med nummer 5, vilket är den här modellen som introducerades 2016. Den stora skillnaden är att den här gången samarbetades det med ett av de stora namnen inom "taktiska" knivar, Ernest Emerson vilket satt sina tydliga spår i utseendet.

Eftersom serien blivit en succé så har nummer tio precis lanserats så följetongen fortsätter!

Förutom att det står att läsa på bladet är det för den kunnige lätt att se vem som ligger bakom modellen

Något som umärker hela serien är att knivarna är tillverkade i USA. I Kershaws fall borgar det för god kvalitet och ursprunget avspeglas även i materialvalet.

 Twitterversion: En Emersondesign med Kershaws "made in U.S"-kvalitet försedd med en fjäder i hatten!

Blad

Herr Emersons knivar brukar kännetecknas av rejäla blad och det avspeglas även här. Launch 5 ståtar med en lika rejäl som klassisk clippoint. Måtten är för knivtypen rätt väl tilltagna med en längd på 8,6 cm och en höjd av 2,7 cm. Bladformen ger en allround-betonad kniv med en bit rak egg arbeta med, duglig buk och en stark spets som är tämligen centrerad i relation till handtaget vilket underlättar penetrerande skär. Den "klippta" delen av bladet har fått en markant falskegg vilket tunnar ut bladet samt gör det mer visuellt tilltalande.

Finishen på bladet är stentumlad och tämligen blank. Märkningen är tyvärr Kershaws vanliga där man uppenbarligen känner ett behov av att skriva allt inklusive modellbeteckning på bladet. Förutom den så kan uttydas att det här är är en "Kershaw Auto", att den kommer från KAI och är en Emerson design, ståltyp samt att den är gjord i USA. Ett tips till Kershaw är att det räcker gott att lämna den informationen i medföljande informationsblad.  

Det är inte mycket som är fel med en proportionerlig clip point

Stålet i den här kniven är lika helylleamerikanskt som kniven i övrigt, det vill säga CPM 154. Det är "lyxversionen" av 154-stålen då det är ett pulverstål av god kvalitet. Av det har man tagit 3,2 mm godtjocklek som man sedan flatslipat tämligen högt. Det ger en kniv som skär riktigt bra samtidigt som bladet är starkt eftersom tämligen mycket material lämnas vid ryggen. De flata delarna av bladet underlättar dessutom för alla som använder slipsystem med fasta vinklar.

Originaleggen får godkänt vad beträffar att den var jämn och centrerad nog för att motsvara mina krav. Den kunde däremot varit betydligt vassare. Som tur var så är CPM 154 i i den här tappningen lätt att skärpa och bryna. 

Bladet har fått en tydlig falskegg och dessvärre alldeles för mycket text

Väl i arbete kan man bara bli glad. Hur många "stiletter" eller automatknivar är egentligen bra bruksknivar? Jodå, de finns och inte minst ett antal äldre Benchmade är bra exempel på det. Men även Launch 5 är riktigt sympatisk. Bladet är precis så flexibelt när det kommer till användningsområden som man narras att tro. Inte minst märktes det när det fanns en rejäl rabarberskörd från min kära fars hus att ta hand om. De liksom morötter har nämligen en tendens att obarmhärtigt avslöja för tvära yxeggar på knivar. Den som inte tror mig kan försöka ge sig på samma uppgift med en Mora Robust.

Kökshandräckningen innebar rabarber, massor av rabarber

Men det är förstås inte i köket den här kniven gör sig bäst även om den klarar att tranchera fågel och bena ur en kotlettrad med bravur också. Vad som däremot gillas av undertecknad är att det gick bra att tälja till en vandrarstav med den också. Den gjorde inte ens bort sig när man närmar sig det mest "bushcraftiga" jag ägnar mig åt, "feathersticking". Fast jag kör gärna tändstickor istället för eldstål måste erkännas. Men komforten i handtaget parat med den mångsidiga bladformen ger en mycket kompetent EDC-kniv som inte ens backar för lite tyngre uppgifter som buntband av grövre modell samt trädgårdsslang. 

Handtag

Det här handtaget är gjort av aluminium. Något som jag vet avskräcker somliga. På vilka grunder finner jag lite mer oklart då titan är ett ruskigt populärt material i fällknivskretsar. Aluminium är förvisso billigare men besitter i mångt och mycket samma egenskaper. Som några kanske vet har jag ett intresse till och det är cyklar. Där är aluminium fortfarande vanligt även om det är utkonkonkurrerat av kolfiber sedan några år. Aluminium har dock alltid varit mer populärt än titan. Med det vill jag säga att egenskaperna går att variera rejält beroende på vilken typ av aluminium det handlar om och hur den behandlas. I fallet med Launch 5 och övriga knivar i den här serien är det 6061-T6 som sedan hårdanodiserats. I det här fallet till en mycket mörk grön som fått namnet "oliv".

Så långt har anodiseringen hållt bra men över tid kommer förstås repor att synas. Det är mer eller mindre oundvikligt med metallhandtag. 

Ett mjukt format handtag av anodiserad aluminium



I ryggen har fål för fånglina gömts

Formen på handtaget har några drag vilka är utmärkande för i princip alla Emersondesignade knivar. Ett av dem är rampen för tummen, en annan de runda formerna på bakänden även om det mest typiska är den kraftiga fördjupningen för pekfingret som även den här kniven försetts med. Det var för övrigt en av orsakerna till intresset för den här modellen. Den detaljen i kombination med de mjuka linjerna formligen skrek god ergonomi. På den punkten lär ingen bli besviken. Den här kniven är precis lika bekväm i hand som den ser ut. Urtaget för fingret är nämligen helt perfekt utfört. Stort nog men framförallt har det rätt rundning för att hålla kvar handen istället för att trycka den bakåt vilket dessvärre inte är ovanligt på fällknivar. Dessutom återfinns knivens balanspunkt precis här!

Tummen finner sin naturliga plats på därför avsedd ramp och den rundande aktern passar väl in i handflatan. Även hammargrepp fungerar bra men då hamnar handen möjligen något långt från eggen för att det skall vara perfekt i mina ögon. Men det är anmärkningar på detalj- och petnivå.

Alla kanter är mjukt rundade vilket ytterligare bidrar till den goda komforten. För ännu bättre grepp har sidorna försetts med frästa mönster. Men i det här fallet är det främst själva formen på handtaget som står för fästet. 

Skall handtag formas efter fingrar, gör då så här!

Handtaget består av två halvor som skruvats ihop med två skruvar av T6-typ utöver pivotskruven. De är dragna från ett håll vilket ger en mycket ren presentationsida rent visuellt. Skruvarna är tämligen fingängade så risken att skada gängorna känns inte överhängande även om jag tycker de kunde vara snäppet grövre. De var också enkla att få loss då gänglåsning lyste med sin frånvaro. Spänningen i pivotskruven är lätt att justera då den på en sida har försetts med Kershaws sexkantiga huvud som är försänkt i ramen. Därmed kan den inte spinna fritt när den skall dras åt.

I den halvöppna ryggen har finurligt gömts ett fånglinehål för den som gillar att fästa pärlor och liknande på sina knivar. 

Öppning och lås

Att Launch 5 är en "stilett" eller snarare en fjäderdriven fällkniv har säkert ingen missat vid det här laget. Själva drivkraften är av den vanligaste typen på moderna knivar av det här slaget vilket innebär en spiralfjäder. Den aktiveras via en knapp som för säkerhets skull gjorts så att den ser ut som en måltavla för att inte missas. Några extra säkringar och annat tjafs har inte kniven vilket jag är glad för. Det behövs inte då risken att komma åt knappen och dessutom trycka in den långt nog för att aktivera bladet är i princip obefintlig.

Snärten i det här bladet är rejäl och kraften större än t ex i min Launch 2. En del av förklaringen kan troligen återfinnas i att det här bladet har mer massa helt enkelt. Det är så pass gott tryck i mekanismen att om kniven hålls löst kan en liten rekyl uppfattas. Fjäderkraften är alltid en avvägningsfråga i knivar av den här typen. Mer tryck i fjädrarna ger högre fart och "häftigare" öppning. Men det kan också göra att kniven slits fortare och faktiskt riskerar att tappas vid öppning. 

Öppning och lås - allt sköts med samma knapp

Låset är en så kallad "button lock", en låstyp inte ovanlig på automatknivar. Första gången jag stötte på mekanismen var på en Böker Speedlock från nitttiotalet. Även Pro Tech är kända för att använda den här låstypen. Det är en rätt enkel och rättfram konstruktion som ger den fördelen att bladet både fälls ut och låset släpps med samma knapp. 

Vad gäller att hålla bladet på plats är låset utmärkt utan att vara perfekt. Om du fattar bladet i spetsen och riktigt bryter kan en smula rörelse uppfattas i bladet. Men det finns inget egentligt glapp och det är inget som känns vid bruk utan endast om man provocerar kraftigt. Rörelsen i höjdled ligger på samma nivå som en välgjord "Back lock" om ni förstår vad jag menar. I sidled rör sig bladet inte alls.

Låset är enkelt att släppa och det enda som kan invändas är att bladet inte faller in av sig själv vilket användare av flipperknivar med kullager vant sig vid. Eftersom fjäderkraften skall övervinnas måste kniven stängas med två händer alternativt tryckas mot något som låret, armen eller annat. Men det är enkelt gjort och en ren vanesak. 

Att bära

Launch 5 är överlag sympatisk i fickan. Sedan kan den betraktas som excellent eller något mindre bra beroende på din inställning till "deep carry" visavi synliga clip och knivar. För är det något den här kniven knappast är så är det osynlig. Dels sticker det upp en bit kniv ur fickan där den sitter, runt en 2,5 cm och dels drar man till med ett extra "Kershaw" skrivet med vitt på det svarta clipet. Utseendet på clipet är annars tämligen neutralt. Det vare sig lyser upp tillvaron eller skämmer ut sig på den punkten. 

Ett clip som fungerar lika väl som det är synligt

Sett till ren funktion får clipet godkänt. Det håller kniven på plats, det är lätt att dra kniven och stoppa tillbaka den igen och det kan flyttas från höger till vänster sida beroende på preferens. Det jag gillar mest med det är emellertid att det är extremt diskret i handen när kniven brukas. För mig är det en viktig parameter. Snygga clip som skär in i handen är en styggelse. Då föredrar jag enklare clip som fungerar. I det fallet går alltid funktion före utseende enligt mig. 

I övrigt består Launch 5 av idel rundande och mjuka aluminiumkanter och det finns inget som sticker ut och stör. Den väger in på under 120 gram så inte heller vikten är något som märks nämnvärt i en ficka. 

Sammanfattningsvis

Kershaw kombinerat med Emerson, kan det vara något? Jodå det visade sig bli en riktig fullträff. Även den här gången kan tilläggas. De har sammarbetat förut och resultatet blev "CQC"-serien men då har det varit enklare knivar från Kershaw tillverkade i Kina som varit aktuellt. Av dem äger jag någon modell och är väl inte helt begeistrad även om det inte är något fel på den.

Launch 5 övertygar däremot med många riktigt sympatiska egenskaper. Därtill tycker jag personligen att den ser mycket bra ut. Men det som framförallt utmärker den här kniven är den förnämliga ergonomin som Emerson är känd för. Att få till den och para ihop den med rättframt, praktiskt blad var ett snilledrag. Särskilt när det förpackas på det här viset och tillverkas med den byggkvalitet som Kershaws amerikanska fabrik erbjuder. Något lite extra blir det också av det faktum att det är en fjäderdriven kniv.

Launch-familjen växer och här är tre av dem. Ovanifrån No 5, 2 och 4

Ur praktiskt perspektiv är det här en mycket bra fällkniv. Bladet skär bra och spetsen fungerar till det mesta från småpill till att gräva ut saker ur virke med. Skärpevaraktigheten är god och det här stålet givet att det är ett pulverstål är hyfsat lätt att slipa. Greppet är som sagts tidigare av toppkvalitet och kniven är synnerligen civiliserad i fickan.

Något mindre förtjust är jag i den "affischisering" man ägnat sig åt. Uppenbarligen är man stolt över den här kniven från Kershaws sida. Förutom den myckna informationen på bladet har man även valt att skriva namnet tvärs över hela clipet samt för säkerhets skull klämma in en amerikansk flagga på handtaget. Den senare är emellertid tämligen diskret och smakfullt utförd så den kan jag ha fördrag med. Mindre text hade jag gärna sett på bladet men det lär aldrig hända och text på clip är fult för att uttrycka det kort. 

Kershaw Launch 5 är en praktisk kniv som inte gör bort sig i något sammanhang

Men det är små invändningar och mitt sammanfattning blir att det här samarbetet blev riktigt lyckat. Det vill säga den här kniven motsvarade mina tämligen högt ställda förväntningar. Och den gjorde det på precis de punkter jag hoppats på. Sen råkade jag hitta kniven på en rea någonstans vilket förstås gjorde den relativt prisvärd vilket amerikanska knivar i Europa sällan är. Materialen är av god kvalitet och gör inte bort sig. Byggkvaliteten är helt i paritet med andra riktigt bra Kershawmodeller som Knockout och Blur. 

Att den sedan ståtar med schysst action ökar "villhöverfaktorn" för mig som är svag för den här typen av knivar. Sedan kan fjäderdrivna knivars vara eller icke vara alltid diskuteras.

Det tråkiga för den som önskar köpa den här kniven är att den tagits ur produktion under innevarande år. Så skynda att fynda om du vill få tag i en!

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm

Längd hopfälld: 130 mm

Vikt: 117 g

Bladlängd: 86 mm

Godstjocklek: 3,2mm

Bladstål: CPM 154

Handtag: Aluminium

Lås: Button lock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

/ J - med fjädrande gång

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Hogue X5

-  en tekniskt sett mycket intressant kniv

Ibland är det roligt att utmana sig själv, sina fördomar och uppfattningar en smula. Om den tanken appliceras på knivvärlden så är den här recensionen ett sådant experiment. Hogue är ett märke jag inte stött på i fysisk form tidigare och därmed inte heller den här modellen kallad X5. Jag har vid något tidigare tillfälle sneglat på någon av modellerna med lite enklare framtoning vad gäller handtagets utformning som EX01. Men upptäckarlustan har alltid stupat på en övermåttan av grova räfflor precis överallt och "hard use" framtoningen, gärna förstärkt med camouflagefärg. Det är inte vanligtvis inte min stil. Men, nu kör vi trots både svart blad och pansarvärnsoliv. 

Hogue X5

Kopplingen till begrepp som "hard use", camouflage och inte minst räfflor/"jimpings" överallt för att knivar inte skall tappas kanske har att göra med Hogues bakgrund? Företaget är såvitt jag vet stora inom ett helt annat område då de tillverkar grepp och tillbehör till revolvrar, pistoler och andra skjutvapen. Där är det viktigt att föremålet ifråga sitter som gjutna när millimeterprecision eftersträvas. Knivar däremot fungerar som bekant på det viset att när de faktiskt används så rör de sig i handen vilket ofta ger upphov till skav om handtaget inte är tillräckligt rundat, fasat eller slipat. Av det skälet var jag en smula skeptisk till den här kniven. Till Hogues försvar skall sägas att inte alla deras knivmodeller är fullt lika kantiga som den här. 

X5 ståtar med ett mycket distinkt formspråk och gömmer ett par intressanta tekniska lösningar 

Som många andra försäljningssuccéer finns den här kniven att få i flera utföranden. Helsvarta för den som gillar att vara mer diskreta i relation till sin omgivning, klarblå för mer himmelsfärg i tillvaron, wharncliffe-blad för den som föredrar det och inte minst kan X5 fås i två olika storlekar. Den här är den något mindre vilken försetts med ett 3,5" blad. Jag misstänker att det måttet färgar av sig på annat än bladet, något jag har anledning att återkomma till. 

Den här modellen är liksom några av deras andra knivar designade av Allen Elishewitz. Något som faktiskt förvånade mig när jag läste det. Inte vad gäller formspråket emellertid, det känns igen. Den är baserad på en custommodell från honom kallad "Black Dolphin". 

I förbifarten kan nämnas att en smula unikt för den här kniven från Hogue är kombination av flipperöppning och button-lock.

Twitterversion: En tekniskt intressant och välbyggd kniv med handtag som en ilsken igelkott

Blad

Bladet är nästan det mest diskreta på den här kniven och då är det inte särskilt anonymt det heller då det är brett och svart som synden.

Hogue X5 har ett Spearpoint-blad som till formen närmast är symmetriskt. Det passar bra ihop med knivens övriga tema med sin harpunrygg, falskegg och fina spets. Det ser aggressivt ut och matchar handtagets framtoning. 

Elishewitz och Hogue har här satsat på ett brett spearpoint-blad med harpunrygg

I den här mindre varianten mäter bladet på X5 3,5" på längden vilket översätts till 8.89 cm. Själv får jag inte bladet till mer än 86 mm hur jag än mäter. Ja, bortsett från om jag mäter från nedersta delen på handtaget till spetsen så uppenbarligen är det så man gjort. Grovleken på godset är 3,8 mm och bladet är 34 mm högt som mest.

Materialet är CPM154 vilket är den mer exklusiva varianten av Crucibles 154-stål eftersom det är ett pulverstål. Det är för övrigt ett stål Hogue använder sig av till i hela sin fällknivsproduktion. Stålet kan rosta men skyddas här av en Cerakote-beläggning i ninjasvart. En beläggning som är starkare än andra målade varianter men inte lika starkt som mer avancerad DLC till exempel. Eftersom det är en lånekniv från Knivshop har jag inte kunnat testa uthålligheten hos ytan. Men intrycket är att den är välgjord.

Stålet kommer från Crucible och är CPM 154 med Ceracote-beläggning

Kniven har en mycket hög flatslipning vilket tillsammans med det breda bladet gör att det inte borde vara så mycket stål kvar när vi kommer ned mot själva eggen. Lägg därtill en mycket bra fabriksslipning och du får en vass kniv. Hogue uppger på sin hemsida att knivarna slipas för hand. Om så är fallet så hade den här personen en mycket bra dag på jobbet. Eggen är jämn och jäkligt vass utan vidare åtgärder från min sida. Knivar måste förr eller senare slipas men det är skönt att slippa göra någon annans jobb direkt när man packar upp dem. 

Men så var det där med "borde" när det handlar om tjocklek. Det är nämligen rätt mycket stål kvar bakom eggen, runt 0,8 mm faktiskt vilket gör att trots att kniven är mycket vass och rakar hår med lätthet så skär den inte särskilt bra. Det märktes först när jag testade den på papper vilket förvånade mig. Den ger betydligt mer motstånd i de flesta material än vad den vid första anblicken antyder. I konsekvensens namn ligger det i linje med knivens utseende så det var kanske att vänta.

Det är klart att du kan skära saker med den. Det är trots allt en kniv och därtill en vass sådan. Men den göre sig bäst till enkla grunda och snabba snitt. 

Handtag

Handtaget är ännu mer ovanligt än bladet. Dels är det gjort av aluminium och dels har de två halvorna satts ihop i ryggen på ett sätt som nästan får den att se ut som en integral. Det ger en ventilerad rygg som är ett mellanting mellan en sluten konstruktion med backspacer och alternativet distanser. Materialet i handtaget är anodiserad 6061-T6-aluminium  och det har fått inlägg i sidorna av mönstrad G10 för ökat fäste. Den här varianten av G10 kallar Hogue för "G-mascus". Ja, något skall det ju heta. 

Det kraftigt formade handtaget av aluminium har fått infällda paneler av mönstrad G10

Utförandet är påfallande bra med snygga övergångar och skarvar. Handtaget riktigt andas kvalitet, när det kommer till utseende och känsla på avstånd i alla fall. Sen blir det värre. Det var det jag menade när jag tidigare skrev att jag undrade om Elishewitz verkligen stod bakom den här kniven. Det är möjligt att det är storleken som spökar här. Den större modellen med 4 tums blad och därmed ett längre handtag kanske är bekvämare vad vet jag. Det här går med nöd och näppe hålla i alls, det har hur skall det uttryckas, en aversion visavi händer. Åtminstone de som återfinns i ändarna på mina armar.

De två halvorna, ihopsatta med inte mindre än tre bultar,
 bildar en genombruten rygg

Det här handtaget hör nämligen till typen som är extremt format och det betyder att det finns få typer, om ens några, händer det kan passa. Den utpräglade formen gör att du inte kan välja hur du vill greppa handtaget. Det finns i princip bara sabelgrepp och möjligtvis ett haltande hammargrepp att välja på. Det går heller inte att justera fattningen i längsled för att kompensera för olika handstorlek. Det förhindras effektivt av flipperfenan i kombination med den inåtkrökta bakkanten.

1. Den bakåtriktade flipperfenan stjäl utrymme och likaså den 
inåtvinklade änden på handtaget

2. Vid hammargrepp har lillfingret ingenstans att ta vägen utom 
rakt över en aggressiv topp

När kniven hålls i hammargrepp så utgör till att börja med den vassa bakåtkrökta flipperfenan en stor källa till obehag. Nästan lika illa är den kantiga bulan på ryggen av handtaget som trycket mot insidan på handen. Men mest aggressiva är de vassa topparna som fingerurtagen bildar som både skär in i både pekfinger och lillfinger. Formen förstärks av att aluminiumet förvisso är fasat men det är inte mjukt rundat alls. Det greppet är helt uteslutet åtminstone för mig!

3. I den här fattningen är problemet med lillfingret löst men 
i gengäld uppstår samma dilemma för pekfingret

Det mest naturliga blir då "sabelgrepp" med tummen på därför avsedd plats bakom bladets harpunfena. Problemet som genast uppstår är att om man håller "tight" det vill säga håller sig nära flipperfenan/fingerskyddet så trycker dess vassa kanter mot pekfingret. Därtill får inte min hand plats och lillfingret hamnar rakt över den bakre vassa åsen precis som det gjorde i hammargrepp. Det är obekvämt ens innan kniven sätts i arbete. 

Försöket man lösa det genom att glida tillbaks lite på handtaget och istället lägga tummen ovanpå handtaget (bild 3) så löses ett problemområde genom att lillfingret hamnar bakom själva greppet. Men i gengäld hamnar då den främre vassa kanten direkt mot insidan av pekfingret istället. Pest eller kolera är frågan. 

I längden är det här handtaget knappt möjligt att hålla i än mindre använda till något som helst skärande mer än ett snöre. "Hot spots" av det här slaget blir dessutom mycket värre om man sen skulle arbeta med kniven. Nu har jag inga exceptionellt stora händer eller så och det är som sagt möjligt att den större kniven löser det hela.

Sen kan väl tilläggas att visst så länge man håller i kniven lär den inte tappas och det har fått styra utformningen.

Öppning och lås

Så kommer vi då till det som är smått unikt för just den här kniven. Det är en flipperöppnad kniv kombinerat med ett "Button Lock". Jo, det har förekommit några få knivar på marknaden med den kombinationen tidigare men de har inte varit särskilt framgångsrika. Det sägs att de inte är bra helt enkelt. 

Förklaringen till varför är enkel. För att en flipper skall fungera behövs något som håller emot under tiden kraften byggs upp till den punkt där den frigörs. När den gör det skall det ske explosivt. Det är det som ger farten i bladet. Ditt finger agerar motor istället för en fjäder som i en automatisk eller assisterad kniv. Det som vanligtvis står för motståndet är en detentkula som sitter i låsarmen på liner- och ramlås. Här finns ingen sådan varpå en annan lösning måste till. Hogue har kringgått det genom att sätta en detentkula på en separat stålfjäder inuti handtaget istället. Den löper sen i ett litet spår i bladet. Konstruktionen är inte helt enkel och därmed misstänker jag att den är rätt dyr att tillverka. 

Att öppna X-5 via den flipper som finns för ändamålet

 är att som aktivera en automatkniv

Resultatet blir närmast magiskt. X5 känns närmast som en assisterad kniv eller snarare en automat vilket det alltsåt inte är. Bladet är riktigt kvickt och det är omöjligt att misslyckas med öppningen när den väl påbörjats. Flipperfenans utformning gör dock att det bara går att dra den bakåt, ej trycka nedåt för de som föredrar den rörelsen. 

Sen finns en liten nackdel med det här systemet. Bladet faller fritt när låset släpps men stoppas den sista centimetern av den fjädrande detentkulan. Då känns plötsligt X5 som den utrustats med svagare variant av Speedlock eller annat assisterat system.   

Här syns den inte helt vanliga lösningen med ett 

"plunge- " eller "button lock"

Ytterligare en särpräglad detalj på den här kniven är att den saknar lager i egentlig mening. Istället är glidytor frästa direkt ur aluminiumsidorna på kniven. Resultatet blir en mycket mjuk gång. Bladet är med den här lösningen även mycket stadigt i sidled. Frågan är hur länge det håller. Länge nog skulle jag misstänka.  

Jag vill tillägga att det här exemplaret Hogue X5 är nästan Benchmade-känsligt när det gäller att justera pivotskruven. Lite för hårt och kniven öppnar inte alls och aningen för löst och du kan känna aningen glapp i bladet. Någonstans där mittemellan finns en sweetspot där kniven fungerar väl men den är snålt tilltagen. 

Låset är inte unikt men heller inte vanligt, ett "Button" eller Plunge lock. Här är utförandet mycket välgjort. Både i hur det känns att släppa och själva funktionen. Bladet sitter där det skall utan glapp eller spel. Ja om pivotskruven fintrimmats som sagt. Att deaktivera det är lättare än många andra system och eftersom det sköts med en knapp så är det även lätt  hanterbart för den vänsterhänte. 

Varför det finns ett ytterligare lås som spärrar knappen förstår jag emellertid inte. Som alla andra typer av liknande säkerhetsspärrar är den helt överflödig. Möjligen kan det vara så att det är något som smittar av från Hogues produktion av automatknivar även om det sällan är motiverat där heller. 

Att bära

Gällande clipet kan konstateras att du aldrig tappar den här kniven när du väl fått den på plats. Men du får knappt ut den heller kan tilläggas. Det är extremt snålt med utrymme under clipet och därtill ligger det inte an mot aluminiumhandtaget utan mot de infällda sidorna i mönstrad G10 vilket väsentligt ökar friktionen. Det här clipet äter byxor till frukost. Med lite socker på. 

Clipet är diskret, snyggt, passar kniven och är inte alls användarvänligt

Annars är själva clipet av "deep carry"-typ och flyttbart från höger till vänster sida. Som liten lyxig detalj kommer kniven med en liten bricka som fyller det hål som inte avänts av clipet. 

Sammanfattningsvis

Hogue X5 är på många vis en speciell kniv med en rad specifika detaljer, några ovanliga kombinationer och en unik lösning. Lägg därtill en kraftigt polariserande design och du har en i mina ögon mycket intressant kniv. Det är dock inte en kniv som tilltalar alla, till exempel inte mig. 

För det första är jag inte förtjust i själva formspråket och jag gillar inte camo/militär-inspirerade knivar. Men det sistnämnda vet jag tilltalar rätt många andra och det är till syvende og sidst en fråga om smak. Vad gäller de övergripande linjerna är de mycket konsekvent genomförda och det kan jag uppskatta. De lite kantiga futuristiskt rymdskeppslika linjerna och framåtsträvande känslan går igen i andra knivar designade av A Elishewitz. Han har ett formspråk som går att känna igen. 

I Hogue X5 får du en mycket välbyggd kniv med ett distinkt utseende

Den känslan har förvaltats väl av Hogue som också bidrar med riktigt god byggkvalitet. Det är mycket med den som imponerar. Allt från bra kvalitet på skruvar, via egen design på pivotskruven och sättet på vilket den är sammanfogad till hur inläggen i sidorna är utförda. X5 formligen andas kvalitet och den känns solid i handen. 

Förutom en välbyggd kniv får du även en kniv som är snabbare att öppna än det mesta på marknaden. Den udda kombinationen av ett "button lock" och flipper har här förfinats vilket ger en kniv med en mycket speciell känsla. Den är förresten sympatisk att stänga också även om det kräver en tvåstegsrörelse. Det är kul att se något annat än ramlås i titan som omväxling. En eloge till Hogue för det. 

Bladet måste också nämnas då det har många goda kvalitéer. Ett gott stål som verkar vara väl förvaltat och en egg som är mer än sympatisk. Lägg därtill en relativt god geometri uttryckt genom ett brett blad även om det kunde varit tunnare bakom eggen. Den här kniven har ett riktigt kompetent blad när det gäller styrka och det penetrerar mycket bra!

Hogue X5, en stilren kniv för den som gillar den smått aggressiva framtoningen

Men det finns en elefant även i detta rum. Handtaget ser så mycket bättre ut än vad det är. Om din hand inte råkar ha exakt de proportioner som avsetts är det helt kört. Som det är nu är det här handtaget hemskt att hålla i! Enda undantaget jag hittat är om kniven hålls mycket mycket löst. Då känns kniven bra i hand men då kan den å andra sidan inte brukas till särskilt mycket. Jag kan möjligen tänka mig att den större versionen är bekvämare men då får du på köpet en väsentligt större kniv och den här, X5 3,5" är inte liten den heller. Det är bara greppytan som är det. 

Det andra stora invändningen jag har mot den här kniven är clipet som även det är uselt. Det är mycket svårt att dra men framförallt stoppa undan kniven på grund av hur tight det är. När man väl lyckats finns så lite utrymme under stålet att tyget tvingar spetsen utåt varpå den kan skrapa upp allt i närheten, tänk bildörrar.  Nä, tillbaks till ritbordet och tänk om vem som än kom på det. Så svårt är det inte, det finns många som lyckas. 

För mig blir därmed Hogue X5 kniven som kunde varit så mycket mer. Ett konsekvent utseende som är ett stort plus för den som gillar stilen och en utmärkt byggkvalitet utgör en solid grund. Särskilt när det paras med ett bra blad, bländande "action" och ett bra lås med viss originalitet.

På de grunderna rekommenderar jag den här kniven men bara om du kan bortse från clipets utformning och framförallt tror att dina händer passar bättre ihop med  handtaget än vad mina gör. 

Länk till Hogues hemsida

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm
Längd hopfälld: 117 mm
Vikt: 130 g (vägd av mig)
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM 154
Handtag: 6061-T6 Aluminium
Lås: Plunge/Button Lock

Producerad av: Hogue, tillverkad i USA




/ J - igelkottstämjare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Bra har blivit bättre - Kershaw Leek

- En purjolöks utveckling

Idag skall vi snacka Leek, en gigantisk framgång för Kershaw och den till dem tidigare knutna Ken Onion. En Hawaiibaserad knivmakare som stått bakom succéer som "lökserien" med Chive, Scallion, Leek samt Shalot och större knivar som t e x Blur och Boa. Allt för Kai och Kershaw. Sedermera gick han över till CRKT och fortsatte med bland andra "Eros" vilket i mångt och mycket är en "Leek II" och knivar som "Ripple", "Swindle" och "Outrage" och nu senast den omtalade "Homefront" vilken går att plocka isär utan verktyg. 

Leek och Chive var annars mina första knivar med det då helt nya och bitvis revolutionerande "Speedsafe"-systemet, det vill säga assisterade knivar. På den tiden det begav sig handlade det om att kringgå korkade knivlagar som reglerade "springknivar" eller i dagligt tal "stiletter" av allehanda slag - fällknivar som med hjälp av ett knapptryck och fjäderbelastning skickade fram bladet. De flesta lagar som var/är aktuella kringgicks av det här nya systemet som innebar att man var tvungen att själv göra något med bladet innan fjädern kickade in vilket lagstiftarna missat varpå knivtypen var laglig.

När det begav sig släpptes Kershaw modell 1660 "Leek" som en helstålskniv med ramlås och assisterad öppning

Nuförtiden vänder sig många kniventusiaster mot själva funktionen och det praktiska i den kan väl diskuteras eftersom nischen i mångt och mycket fyllts av knivar med flipperöppning och kullager. De är i de flesta fall ännu snabbare att fälla ut och definitivt lagliga då de inte blandar in några fjädrar alls. De förenklar konstruktionen av snabba knivar, nåja, gjorde innan lager blandades in i ekvationen.

Den ursprungliga Leek var en kniv helt gjord i stål och försedd med ramlås. Ett utmärkt format men aningen tung på grund av materialvalet. Sen var bladstålet verkligen inget att skriva hem om. I den kniven är det ett 420-stål av något slag. Lika hållbart som ett dubbelvikt ark aluminiumfolie. Men jag använde både den och den mindre "Chive" väldigt mycket som jourhavande naglar och tillika paketöppnare. En mycket sympatisk liten fickkniv på det hela taget. Originalversionen har jag tidigare recenserat i min serie "Den perfekta fickkniven" och då lät det så här. 

Leek blev så småningom en bästsäljare för Kershaw och har därför släppts i ett mycket stort antal variationer. De har släppts både som framelock och linerlock, med olika handtagsmaterial och bladstål. De finns med beläggningar och ytbehandlingar och så avancerade lösningar som kompositblad. Att den även släppts i ett antal mer eller mindre begränsade upplagor gör förstås att den är ett samlarföremål. 

Redan tidigt lovade jag mig själv en Leek i bättre material när de började dyka upp. Förutom mitt original skaffade jag därför så småningom en Leek i mungipehöjande knallorange. Den är till skillnad från den ursprungliga en linerlock istället för en framelock. Handtaget är gjort i aluminium istället för stål och bladmaterialet uppgraderat till ett svenskt Sandvikstål - 14C28N. Ett stål som utvecklades ihop med Kershaw för övrigt. 

Populära modeller kommer ofta i varianter och det gäller även Leek. Överst en linlerlockversion med aluminiumskollor. 
Den finns som sig bör i en uppsjö färger för samlaren

Kniven blev i och med konstruktionen även lite lättare. Den vägde nu in på 71 istället för 86 gram. Inga enorma skillnader i faktisk vikt räknat men i procent blir det ändå påtagligt. Vad som blev sämre var spetsen. Den var bräcklig redan på originalet tack vare den dramatiska modifierade wharncliffeformen men nu var den mer än nåluddsvass. Ja, själva kallar de den "modifierad droppoint" men det är öppet för diskussion. "Modifierad" är väl nyckelordet. Till och med min spets har böjt sig och gått av trots att jag är aktsam med mina knivar när jag brukar dem kan väl tilläggas. 

Egentligen önskade jag en "Random Task", en kniv som dock sedan länge är tagen ur produktion och likt några gamla Spydercos inbringar löjligt höga summor på begagnatmarknaden. Som nummer tre av mina purjolökar funderade jag därför egentligen på den ganska ovanliga versionen med G10 handtag och S30V i bladet. Där talar vi om kompetent kombination av material. Men den kom och gick ur produktion även den. 

Så dök den här upp i årets katalog! Kolfiberskollor och amerikanskt stål från Crucible. Kunde det vara något som alternativ?

Formatet har alltid tilltalat mig och utseendet fungerar även om jag är något kluven till bladformen om jag skall vara helt ärlig. Den har dock populariserats på senare tid och Leek är därför "inne" igen. Det skall vara en wharncliffe eller något snarlikt i år. Vad menade jag då med rubriken "bra har blivit bättre"?

Ja främst är det förstås materialvalen även om det faktiskt finns en del andra små skillnader också har jag noterat i efterhand.

Ny, äldre, äldst i samlingen - kolfiber, aluminium och stål i handtagen

Det mest uppenbara är förstås att handtaget fått sig skollor av kolfiber. Utöver utseendet för materialet med sig några fördelar. Det ger en aning bättre fäste än glatt stål även om det är ytterst marginellt skall medges. Men kolfiberytan har lite mer textur än stålkniven. Det har förvisso även aluminiumverisonen. Det andra är att handtaget har blivit något fylligare. Skollorna är tjockare än tidigare och det gör att kniven fyller handen något bättre. Kolfibern känns också något varmare än metallhandtagen. Men det kan vara våren som spelar in. Det tredje är vikten. En redan lätt kniv väger nu in på låga 69 gram enligt min våg. 

Bladet är förstås den andra stora uppgraderingen. Till det yttre är det sig likt men materialet är CPM154 vilket är ett högkvalitativt pulverstål. Det är noga med i vilken ordning bokstäverna kommer när det gäller Crucibles stål. CPM står för "Crucible Particle Metallurgy" och är således ett pulverstål medan 154CM till exempel är ett enklare stål. Här är det alltså den finare varianten som är aktuell. Det betingar ett något högre slutpris men ger överlägsen egghållfasthet jämfört med tidigare.

Om det är den bästa löken är svårt att säga men den är bra!

Sen noterade jag en andra tydlig förändring. Bladet är flatslipat istället för skålslipat. Se där ja! Sen är det fortfarande en svag recurve på eggen och övergången till ricasson är fortfarande lika dålig. Med det avser jag att det blir en liten bit oslipad egg närmast handtaget hur man än bär sig åt. "Plunge line" har fått sig en kurvatur istället för att vara rak. Det är mest kosmetiskt i det här fallet men snyggt. 

En tredje och mycket uppskattad skillnad är att den här kniven är tyst. Ett ökänt fenomen och en av orsakerna till att Speedsafesystemet inte alltid är uppskattat är att fjädern som hjälper bladet tenderar att låta när den inte är under belastning. Kniven förvandlas till en maraccas i öppet läge. Det gör inte den här, den håller tyst vilket är mycket uppskattat av mig. '

Sammantaget får jag säga att jag är mycket nöjd med de förbättringar som gjorts och jag tycker fortfarande att kniven är snygg. Eller nja, fulsnygg snarare. Den är också mycket lättburen och synnerligen praktisk för allehanda småsysslor. Campingkniv - nej, fickkniv - ja, rekommenderas varmt!

/ J - gillar lök