Knivrecension Lionsteel Daghetta

-  en kniv till kaffet

Någonstans tror jag att jag skrev "ibland köper jag knivar för att matcha mitt kaffe". Det ligger något i det hur märkligt det än kan låta. Det här är en italiensk kniv som köptes mycket för att den är elegant, lite som en välgjord espresso och för att jag var nyfiken på Lionsteel som märke. De saknade representant i samlingen vid tidpunkten för införskaffandet och sådana brister måste rättas till.

En kniv till kaffet?

Lionsteel etablerade sig på världsmarknaden med bland andra modeller som "Ti-Spine" och "SR-1" vilka båda är knivar där handtaget är "integraler" det vill säga gjorda i ett stycke, ursprungligen titan. Sen knoppade den senare modellen av sig till enklare utföranden i aluminium, gjordes i flera storlekar och följdes upp med ett samarbete med Spyderco som lyfte fram formgivningen i knivar som "LionSpy" och "Lil' LionSpy". De tillverkar även knivar åt ett flertal andra märken, däribland DPx.

På senare tid har Lionsteel släppt exempelvis modellen "TRE" vilket är en akronym som står för "Three Rapid Exchange" och syftar till hur möjligheterna att öppna kniven kan alterneras för att matcha olika länders lagstiftning och individers tycke och smak. I år har de dessutom lanserat en "kameleontkniv" där handtaget ändrar färg efter temperatur kallad "KUR".

Lionsteel "Daghetta"

Dagens kniv har däremot en annat formspråk än de ovan uppräknade exemplen. De är kraftiga, nästan knubbiga och försedda med breda blad medan "Daghetta" närmast ser ut som en dolk vilket inte alls är långsökt. Bakgrunden "Max" hade i åtanke när han designade den här kniven var en fällbar variant av den italienska militärens historiska "Dagha".

Den ligger även tämligen nära en annan känd, något mer bruksorienterad kniv från Lionsteel nämligen "Opera" som även den är designad av "Max" eller Massimo Salice Sanna som han egentligen heter.

Blad

Bladet är bland det första som drar till sig uppmärksamheten på den här slanka uppenbarelsen. Det mäter åtta centimeter på längden och ser vid första anblick ut som klassiskt symmetriskt tveeggat dolkblad. Men det rör sig snarare om ett spearpointblad som om det fått lite mer buk övergått till en klassisk droppoint. Det trollas nämligen lite med linjerna vilket gör den mer bruksorienterad än vad första anblicken ger vid handen. Slipningen är inte helt symmetrisk och kniven är flatslipad från lite drygt halva bladets bredd och från en godstjocklek på tre millimeter.

Inte spel för gallerierna men väl lek med linjerna. Bladet är inte helt symmetriskt

Det ger en tämligen stark egg men försämrar skäregenskaperna något jämfört med om bladet varit exempelvis fullt flatslipat istället. Vad du däremot får är en stark och ytterst kompetent spets. Kniven är därmed en utmärkt paket- och förpackningsöppnare.

Bladet är gjort av D2 verktygsstål

Stålvalet är D2 vilket förefaller lite märkligt men även det är en snegling åt det praktiska snarare än det utseendemässiga. Det här "semi-rostfria" verktygsstålet är känt för att ta och hålla en egg bra, vara mycket hårt och därmed kräva sin arbetsinsats vid omslipning samt kunna korrodera under vissa förhållanden. Jag måste erkänna att den här kniven inte burits tillräckligt mycket för att tarva en omslipning. Eggen har fått sig en duvning eller två på strigel vilket räckt för att återställa skärpan.

Inte oväntat påminner bladet en del om en av mig tidigare recenserad kniv OKC Dozier Arrow. Även den dolklik med D2 i bladet. Men där slutar likheterna. Daghetta är något grövre, har en flatslipning samt något slankare blad vilket gör profilen annorlunda.

Och faktiskt kan man bli lite positivt överraskad när man arbetar med kniven. Till lättare uppgifter vill säga men begränsningarna sitter mer i handtaget än i bladet. Kniven biter hyfsat bra i de flesta material när man väl hittat vinkeln som är lite brantare än jag är van vid. Flatslipningen underlättar men motverkas något av den låga slipfasen vilket gör att den uppträder en smula som en grövre kniv. Men skär gör den genom såväl papper, papp och kartong. Däremot utgör den helt raka formen på h andtaget inte den bästa grunden för en arbetskniv. Som det är nu får man kompensera bristen på vinkel med handleden istället. 

Handtag

Det här utförandet har handtagssidor i aluminium. Daghetta finns även i lyxutförande där skollorna istället är gjorda av en komposit baserat på G10 och kolfiber. Det enklaste utförandet har sidor av enbart G10. Den versionen tilltalade dock inte mig då jag tyckte att de såg lite "billiga" ut på bild. Sen är de helt platta i profil och jag föredrar generellt välvda skollor ur komfortsynpunkt.

Kraftigt räfflade skollor i aluminium bjuder den här versionen på

Med facit i hand tror jag emellertid att den varianten är bättre och hade varit att föredra. Trots materialet föreställer jag mig att den är betydligt lättare att få upp och ned ur fickor än den här versionen. Ribbmönstret på aluminiumskollorna i kombination med clipets överdrivna styrka sliter hårt på både tyg och humör. Det är emellertid ingen risk att du tappar den här kniven ens om du försöker.

Handtagssidorna är för övrigt fästa med skruvar med vanliga torxhuvuden och kan demonteras. Under dem hittar du bland annat pivotskruven om du vill komma åt den för justering eller rengöring.

Komforten är tämligen rättfram då formen  på handtaget är okomplicerad. Det är en pinne, varken mer eller mindre och som sådan fungerar den halvbra i alla grepp. Den briljerar inte men det sticker heller inte ut knölar på fel ställen oavsett handstorlek. 

Men jag skulle inte sträcka mig så långt som till att det här är en täljkniv. Det är inte heller den kniv jag främst sträcker mig efter när travarna av kartong eller möjligen högarna av grenar skall processas. 

Öppning och lås

Daghetta öppnas med dubbelsidiga tumknoppar. De är relativt lätta att komma åt mest beroende på att de sticker ut en bit utanför handtaget och att toppen på dem är en smula kantig. Det är tur det för annars sitter de något för nära handtaget för att funktionen skall vara optimal. Men det är knivens utformning och det dolklika bladet som sätter ramarna där. Ett smalt blad ger inte mycket utrymme för att laborera med tumknoppens placering.

Tumknoppen är relativt lättåtkomlig men sitter nära handtaget

Själva öppningsrörelsen är mjuk men inte lätt. För att öppna bladet måste nämligen kraften i det mycket bastanta låset övervinnas. Trots det går det att snärta upp bladet med tummen om så önskas. Men det kräver en smula övning och koncentration och är inget som görs nonchalant i förbifarten.

Låset är såvitt jag vet unikt för Lionsteel. De har valt att kalla det "TOL, Tactical Operation Lock System" och upplevs av mig som ett mellanting mellan ett Axis-lås från Benchmade och en klassisk lockback. Låset släpps nämligen med en genomgående bult men  själva låsarmen är monterad på ryggen av kniven.

Hur är funktionen? Här finns en del att säga. Låset upplevs extremt bastant och den solida känslan kommer från det mycket förtroendeingivande snäppet när låsarmen faller på plats i kombination med den helt stumma känslan i bladet. Inget glapp eller spel även när spetsen på bladet greppas och kniven provoceras hårt. På det området får det mer än godkänt.

Lionsteels eget "TOL - Tactical Operation Lock"

Dessvärre känns det lika solitt när det skall släppas. Den genomgående bulten vill gärna kila fast ibland även när jag som nu slitit på kniven ett tag. Det sker inte varje gång men när det händer gör det låset besvärligt att släppa. Sen är ändarna på själva bulten en smula kantiga vilket förvisso ger bra grepp men det sliter på fingertopparna. När stängningsrörelsen väl påbörjats håller den starka låsarmen emot en del vilket även det gör bladet tyngre att stänga även om gången i sig är mjuk. Känslan är märkligt bekant för den som hanterat Cold Steels "Tri-Ad Lock". 

Sammantaget är den här kniven inte direkt smidig att öppna och stänga vilket drar ned helhetsbetyget något. Mot det skall ställas att själva låsfunktionen är mycket god.

Att bära

Det här med clip behärskar inte Lionsteel till fullo. Åtminstone inte om det här är representativt. Det som är den stora nackdelen är att spetsen på det annars synnerligen diskreta clipet är något vinklat utåt. Det förenklar förvisso nedförandet över aktuell textilkant men det sticker även ut i tomma luften och vill skrapa i allt man kommer åt. Det är märkligt vad några millimeter i de här fallen kan spela stor roll.

Ett långt men ändå tämligen diskret clip vars utformning lämnar en del övrigt att önska

Dessvärre känns det även i handen vid vissa fattningar. Så länge kniven hålls i "hammargrepp" är det lugnt men om man låter handen glida bak något och placerar tummen på ovansidan av bladet på de därför avsedda frästa spåren så trycker plötsligt clipet in mjukdelarna vid basen av pekfingret på ett obehagligt sätt. 

En enkel lösning hade varit att kapa av det en bit. Enligt mig är clipet för långt. Hela längden krävs inte för att hålla kvar kniven i fickan. Särskilt inte med det här handtaget. De markanta räfflorna i aluminiumskollorna parat med det något för starka clipet håller kniven på plats men gör även att Daghetta närmar sig några Cold Steelmodeller när det gäller att äta byxtyg. Det blir dyrt i längden. 

Övriga proportioner gör det till en bra fickkniv annars. Kniven är tämligen tunn, inte så bred och väger in på 120 gram. Ingen extrem lättviktare men väl inom spannet för en god fickkniv. Tyvärr bjuder kniven även på föda till en av mina käpphästar. Den har en utstickande tämligen kantig bladbas, något jag inte alls uppskattar. Återigen är det formatet som "spökar". Jag tror inte att den går att gömma mycket bättre med ett så här rakt handtag. Det betyder emellertid inte att jag tycker bättre om den detaljen för det. 

Sammanfattningsvis

Det är en eklektisk kniv på det viset att gammalt möter nytt. Linjerna är klassiska men utförandet och materialen är synnerligen moderna och låset är nytänkande. I det här fallet en rätt lyckad kombination som dock kunde höjas några snäpp om ett par saker förbättrades. Jag tänker närmast på clipet som borde kortas, göras mjukare samt få en mindre utstickande spets. Sen behöver inte mönstret på handtagssidorna vara fullt så aggressivt. Det går knappt få fram kniven utan att få med sig halva byxan som det är nu. Låset skulle även det behöva mjukas upp något för lättare handhavande.

Kanske hetare än bra, Lionsteel Daghetta

Men trots invändningarna är det en tämligen bra kniv. Den är välbyggd i bra material. D2 är ett kompetent stål och "TOL"-låset håller bladet på plats med auktoritet. Men bladformen och den låga slipfasen gör att den här kniven inte skär så effektivt som ett flatslipat blad i samma storlek gör. Det biter heller inte i trä så bra som t ex en skandinavisk slipning. Med Daghetta är det tydligt att praktiska aspekter fått stå tillbaks något till förmån för estetiska val.

"Daggerstyle" För den som strävar mot fällknivssymmetri

Jag ser därför främst Daghetta som en snygg kniv där du förvisso får en duglig kompanjon för fickan rent generellt men där design och utförande faktiskt är dess främsta tillgång. En kniv till kaffet!

Köper du den här kniven gillar du troligen modeller som den av mig tidigare recenserade OKC Dozier Arrow, Benchmade 530,531 och 3550 och andra fällknivar som flirtar med dolkformatet men som ändå är någorlunda praktiska.

Specifikation:

Längd utfälld: 190 mm
Längd hopfälld:110 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: Aluminiumskollor på stålliners
Lås: TOL

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien


/ J - är inne på det italienska spåret

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 17

En gång i tiden suktade jag efter Cold Steels Voyager i originalutförande. Men det var för länge länge sedan och då hade jag inte råd med dylika utsvävningar. Jag anser fortfarande att den versionen är betydligt snyggare än den nuvarande utgåvan. Det nuvarande handtaget är för jäkla fult helt enkelt.

Men de senare generationerna är en rätt mycket bättre kniv förstås. Inte minst på grund av det urstarka "Tri-Ad"-låset som matchar knivens övriga prestanda. Här har du en slitvarg i fickknivsformat. Nåja, om du har stora fickor i alla fall. Det är en substantiell kniv det måste tillstås. Den skär emellertid gruvligt bra eftersom den trots sitt stabila yttre har försetts med ett inte allt för tjockt blad som dessutom är fullt flatslipat. Bra där CS!

"Bon Voyage"

Handtaget har stadiga liners i aluminium ovanpå vilka lagts handtagssidor i "Griv Ex" vilket är en i raden av armerade plastmaterial. Stålet i det massiva Clippointbladet är AUS-8A som försettts med en attraktiv stentumlad ytbehandling. 

/ J - kan tänka sig den här som kompanjon på resan

(Och här läser du mer om Cold Steel Voyager!)

#knivigtvarre #aliaspostmortem

Knivrecension SRM 7071

- Den perfekta fickkniven del 20

Antalet tronpretendenter till titeln "Den perfekta fickkniven" ökar stadigt och den här gången kommer utmanaren återigen från Kina. I mitt tycke är det här bland det mest spännande som kommit från tillverkaren SanRenMu överhuvudtaget. Den här kniven trumfar deras mest kända modell "710" som jag presenterat i den här serien tidigare. Sen skall det tilläggas att det nu talas om knivar i budgetklassen. 

SRM 7071

Modell 7071 är nämligen lättare, har ett bättre clip och är försedd med mer kvalificerade material i såväl handtag som blad. Hade den bara varit något större hade den kunnat hota fler än så men låt oss inte gå händelserna i förväg. 

En något avvikande kinakniv

Blad

Bladet på den här kniven är en intressant historia på flera sätt. Det första utmärkande draget är att den är försedd med tantospets vilket inte är helt vanligt vare sig på Kinesiska knivar eller i min samling. Det är inte favorittypen kan konstateras men undantagen bekräftar som bekant regeln och på en liten vardagsbrukskniv som det här är det inte alls oävet. De gör sig till exempel utmärkt som förpackningsöppnare. 

Tantospetsar hittar inte in i samlingen alltför ofta

Sen är slipningen något, särskilt i den här prisklassen, så ovanligt som en "compound grind" vilket innebär att bladet har flera olika slipfaser. Spetsen är flatslipad och själva huvuddelen av bladet är skålslipad. Bladet är även försett med en falskegg på toppen som kröker sig lätt ned mot en kapabel spets. Ryggen är försedd med räfflor för ökat friktion mot tummen eller pekfingret vid detaljarbeten.

Ett blad med tämligen komplicerat slipning i ett känt stål - Sandvik 12C27

Lägg därtill ett för en kinesiskt kniv mycket ovanligt och välvalt knivstål - Sandvik 12C27 och det blir riktigt intressant. Stålet anser jag vara ett steg upp från det vanligare 8Cr13MoV även om det kompositionsmässigt sägs vara tämligen likvärdigt. Hårdheten uppges till 57Hc vilket gör bladet ganska mjukt vilket även betyder lättslipat. 

Kniven har god initial skärpa och slipningen är mycket väl utförd. Särskilt taget i beaktande att det här är ett betydligt mer avancerat arbete än vad som är brukligt på knivar från SRM. Primäreggen är jämn och vass och sekundäreggarna har snygga övergånger mellan de olika typerna. Finishen på bladet är förresten snyggt tumlad.

Sen har den här kniven liksom en del andra modeller från SRM en udda och rätt meningslös funktion i och med att den del av bladet som möter bladstoppet fungerar som kapsylöppnare när bladet är i hopfällt läge. Det gör mest att det blir en onödigt ful böjd linje i stängt läge. 

Kapsylöppnaren i närbild

Jag vet inte om det möjligen har med kinesiska lagar att göra för de här knivarna presenteras ofta som "multiverktyg" på grund av den här extra funktionen.

Handtag

Handtaget avviker även det från gängse standard för den här typen av knivar från Kina vilket jag ser som positivt. Kniven är uppbyggd kring en tunnare stålram med sidor i G10. Ryggsidan är försedd med ett ilägg i plast eller möjligen G10 och konstruktionen är som vanligt skruvad så den kan demonteras om så önskas.

Ett enkelt funktionellt handtag

Det som gör att den utmärker sig är att konstruktionen inte är öppen, vilket både har sina för- och nackdelar och att skollorna är gjorda av två lager G10. Materialvalet gör att kniven blir lättare än sin mer kända kusin "710" som har ett handtag i massivt stål och är en framelock. Det upplevs också varmare och ger ett bättre grepp även om det här är en slätare variant av G10 än säg de sandpappersträva varianterna från Cold Steel eller Ontario.

Handtaget är uppbyggt kring en bärande stålram med flera lager G10

De två skikten möjliggör även dekorelementen på handtaget som harmonierar väl med resten av utseendet hos kniven.

Greppet rymmer alla fyra fingrar även om det är knappt. Har man större händer än jag är det nog mer att betrakta som en tre- och en halvfingerskniv. Det är ett av skälen till att jag gärna sett att kniven var några procent större. Annars är det utmärkt format handtag som möjliggör ett bra flöde om man vill ändra grepp och som tillåter många olika handpositioner. Enkelhet är ofta att föredra. 

Kniven är försedd med hål för fånglina.

Öppning och lås

Kniven öppnas med dubbelsidiga tumknoppar. De är SRMs tunnformade variant och fungerar som vanligt utmärkt. Både storlek, hur mycket de sticker ut och placeringen på bladet gör att de är lätta att komma åt och använda. Motståndet är väl avvägt och om man "laddar" lite med tummen så flyger bladet ut. Men det går även att smyga ut bladet mer varligt om man så önskar. Det är en av orsakerna till att jag generellt föredrar tumöppningar framför flippers. De är mer flexibla. 

Kniven öppnas med tumknoppar som är lättåtkomliga och välfungerande

Låset är en linerlock i stål. Grovleken är inte så väl tilltagen givet den tämligen smäckra ramen men det känns ändå adekvat med tanke på knivens övriga mått. Det låser ytterst stabilt och som vanligt med knivar från det här kinesiska företaget finns det inte ens en tillstymmelse till glapp eller spel i någon riktning. Det är någonting som andra tillverkare borde lära av. Precisionen är anmärkningsvärd för prisnivån och även kvalitetskontrollen tillhör de bättre.

Låsarmen är tämligen lätt att komma åt när kniven skall fällas ihop. Det eftersom högersidan av handtaget har en liten djupare böj än låssidan. Det är ett snyggt sätt att lösa åtkomsten utan att störa vare sig greppet eller utseendet. Nackdelen är förstås att det inte finns några greppförstärkande åtgärder eller några urtag för att nå låsarmen så går det definitivt inte att göra det med handskar eller vantar på. Men kniven är i vilket fall som helst för liten att hantera med handbeklädnader.

Att bära

Clipet är ruskigt bra. Det är litet och någorlunda diskret samt låter kniven dyka djupt ned i fickan där den både sitter bra och dolt. Två andra detaljer som uppskattas är att det utseendemässigt stämmer överens med knivens tema och viktigare - att spetsen inte är vinklad utåt så man slipper skrapa upp allt man stöter emot. En nackdel för den som är vänsterhänt är att det inte på något vis är flyttbart.

Ett riktigt bra clip för den som föredrar en kniv som dyker djupt i fickan

I övrigt så bidrar den ringa vikten på under sjuttio gram jämte det blygsamma formatet till att kniven knappt märks. Eftersom skollornas G10 är tämligen slätt så river det inte så hårt mot textilier.

Övrigt

F&F är som vanligt med knivar från SRM oerhört bra för prisklassen men står sig även om priset tas bort ur ekvationen. Det finns en del märken efter bearbetningen av materialen men de viktiga delarna är mycket väl utförda. Passningen mellan materialen är god och kniven är snyggt hopsatt. Bladet är välcentrerat och hålls stabilt i infällt läge. Detaljer som förhöjer känslan av kvalitet är de rundade kanterna på insidan av stålramen och bladets slipning och ytbehandling.

Sammanfattningsvis

Det finns egentligen bara ett par tre saker som hade behövt förbättras med den här kniven i mitt tycke. Den skulle varit några procent större och den borde inte haft den löjliga kapsylöppnaren på bladet.

En bra kniv - men varför så liten?

Om bladet varit runt åtta centimeter istället för sex och en halv så hade även handtaget blivit större och titeln "Den perfekta fickkniven" hade varit mer inom räckhåll. Som det är nu är det fortfarande en mycket bra, men något för liten kniv i mitt tycke. Sen kunde den fått ett klassiskt droppointblad. 

Specifikation:

Längd utfälld: 159 mm
Vikt: 69 g
Bladlängd: 65 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 12C27, härdat till 57HRC
Handtag: G10 på stålram
Lås: Linerlock

Producrad av: SanRenMu, tillverkad i Kina


/ J - ställföreträdande kniviot

Knivrecension Benchmade 943

- Den perfekta fickkniven del 13

Är man liksom jag intresserad av fällknivar är det svårt att inte ständigt vara på jakt efter den "perfekta" fickkniven. Kniven som har allt. Den som skall göra att man slutar leta efter fler. Sen kan villigt erkännas att jakten ofta är betydligt roligare och mer intressant än eventuellt slutresultat och därmed ett mål i sig och den här serien texter och presentationer är ett uttryck för det.

Jag tror många med samlarmentalitet kan känna igen sig i den känslan det är bara objekten för passionen/besattheten som varierar.

Benchmade 943 Osborne

Faktorer som spelar in vid bedömningen av en kniv är förstås storlek, mått, vikt, detaljer, material, design och hur lätt den är att bära. Kniven får gärna vara något mer än summan av delarna och sen skadar det inte om kniven ifråga har något extra som gör att den höjer sig över mängden. Ibland sitter karaktären i detaljerna

Rent konkret och praktiskt märks det genom att det inte behövs mycket för att en kniv skall hamna i fickan för en tids utvärdering men för att få stanna där krävs det betydligt mer. Något av en personlighet. Ibland är det för att en kniv är urbota praktisk ibland är det något annat mer svårdefinierat som lockar.

En slank uppenbarelse

Det var den tanken som fick mig att snegla lite extra på Benchmades Warren Osborne-designade 940/943 som vid det här laget är klassiker som har hunnit få några år på nacken. Att de fortfarande efter mer än tio år finns kvar i sortimentet säger en hel del om knivens kvalitéer. Det som främst fått mig att tveka är nog priset. Benchmades knivar är dyra i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Nu valde jag i och för sig att köpa den direkt från USA vilket oftast blir betydligt billigare av olika skäl.
   

En annan kandidat från Benchmades katalog var den lika klassiska McHenry & Williams 710, modellen som var först att förses med det berömda Axis-låset. Jag tvekade mellan de två men 943 känns mer som en fickkniv då den är mindre i formatet och framför allt slankare vilket tilltalade mig mer för stunden.

Blad

Det första som slår en när man fället ut Osbornes 943 är dess eleganta och visuellt mycket slående blad. Den effekten uppnås av en modifierad clippoint som är nästan "rak" där den övre falskeggen är lång och uttalad och börjar tidigt på bladet. Det ger en spetsig och smal bladform som inte ger mycket buk så den som föredrar mer av den varan får titta på någon annan kniv. Vad det däremot ger är en kapabel spets och en lång rak egg.

Ett väldigt rak clippoint med liten buk

Vill man ha en starkare spets väljer men den mer udda bladformen som följer med modellen"940" som är en variant av omvänd tanto och kanske ett vanligare utförande av den här kniven. Handtaget är då grönt istället för svart.

Slipningen är givet formen på bladet en tämligen hög flatslipning som är ytterst väl utförd och under ytbethandlingen kan sliplinjerna svagt urskiljas.

Vad som inte är lika väl utfört är slipningen av själva eggen om man skall vara kritisk och det tycker jag man har rätt till i den här prisklassen. Själva skärpan var godkänd men inte perfekt. Kniven rakade hår men inte utan tryck när den anlände. Men den dras med samma problem som några av mina andra Benchmadeknivar - något för branta vinklar på eggen. Det kommer jag att ändra på när jag slipar om den. Det är trots allt ingen yxa. Jag har inte mätt vinklarna men en snabb sökning på nätet bekräftar att jag inte är ensam om att tycka så. Sen kan man funderar över varför ett välrenommerat företag som Benchmade väljer att göra på det viset med en kniv av den här typen? Är det månne för att så många väljer att utföra tortyrtest på sina knivar oavsett typ och storlek och sen publicera resultatet på youtube?

Sen har fenomenet tydligen varit värre tidigare och Benchmade har förbättrat slipvinklarna på de senare generationerna av knivar.

Flatslipat blad i S30V

Den andra invändningen har med vinkeln på eggen att göra som inte är helt konsekvent ut mot spetsen där den vänstra sidan är något brantare än den högra. Det är inte mycket det handlar men går att urskilja. Återigen en petitess men värt att notera givet priset på kniven.

Bladet har en markant klack ned mot basen som underlättar slipning trots att uttaget inte är till för det. Kniven har ingen uttalad ricasso vilket gör att eggen är tämligen balanserad i relation till bladlängden. Även ration blad/handtag får väl godkänt i min bok.

Det här är min första erfarenhet av Benchmades version av det normalt utmärkta S30V. Annars är det ett stål som är frekvent förekommande på många av de bättre Spydercomodellerna och där har jag kommit att uppskatta det som det goda knivstål det är. Det tar en egg, håller den och är inte helt omöjlig att slipa om även om det tar tid eftersom det är hårt. Rostar inte så illa heller har jag märkt på min Military som varit med på mången tur i vått tillstånd. Men rostfritt är det inte utan visar tydligt att rosttröga stål inte skall förväxlas med "rostfritt" som är en utopi.

Ytan på 943-bladet är en mycket väl utförd satinfinish som ger ett gråaktigt sobert utseende och känns aningen glatt.

Handtag

Handtaget följer bladets form väl och det skapar en bra harmoni utseendemässigt. Jag gillar den slanka formen och det var ett av mina skäl till att köpa kniven - att den inte tar upp så mycket plats i fickan och är lättburen. Dessutom är det jäkligt snyggt!

Bekväma och snygga sidor i 6061-T6 aluminium

Skollorna är gjorda i svartanodiserad aluminium på en halv ram i 410-stål. Mellan de svarta sidorna finns en backspacer i blåanodiserad titan vilket ger en exklusiv touch som förstärks av att ramen på insidan är polerad så färgen speglas där.

Lyxig detalj: insidan på den partiella ramen är polerad så backspacern i titan reflekterar sig där

Ytan på aluminiumet är skulpterat med en tydlig tredimensionell känsla där kanterna på handtaget är fasade vilket ger en behagligt välvd yta. Mönstret gör nästan så det ser ut som kniven har bolster.

Sidorna är skruvade med så många som fyra skruvar och med tanke på låskonstruktionen så blir det många smådelar om kniven skall demonteras. Något jag i och för sig inte är någon jättevän av även om det händer att jag av nyfikenhet plockar isär en kniv då och då. Hål för fånglina finns inte på den här kniven.

 

Mellanlägget i ryggen är gjort av blåanodiserad mönstrad titan

Greppet är långt men inte "biffigt" tack och lov. Den senaste trenden med totalt överdimensionerade knivar kan förvisso ge variation och ibland vara rolig men inte på en fickkniv i mitt tycke. Särskilt svårt har jag för tjocka handtag som jag inte är någon vän av. Handtaget ger gott om plats för alla fingrar och fungerar bra i de grepp jag kan komma på och använder*.

Kniven har mycket gott fäste som följd av handtagets form som hindrar att man glider ut på bladet. Sen har greppet en lätt "kritaktig" yta som är sträv på samma sätt som exempelvis min Pro-Tech Godfather. Det uppnås genom att ytan blästrats till en matt finish. Förmodligen kommer både den samt hörnen och kanterna på kniven slitas mer över tid och möjligen ge sämre grepp men mer patina. Det återstår att se.

Öppning och lås

Det är trots allt en Benchmade och med det namnet följer vissa förpliktelser och en är att den skall vara lätt och smidig att öppna och stänga. Och det är den här kniven - särskilt nu när jag slitit in den under ett par veckors användning.

Från mitt håll fanns en farhåga om att tumknopparna befann sig för nära handtaget när jag såg bilder på kniven. Jag hade inte haft möjlighet att hantera kniven innan jag köpte den. Och faktiskt så gör de det men eftersom balansen i bladet och motståndet i låset är så väl avvägt så flyger bladet ut nästan utan ansträngning ändå. Tumknoppen sticker upp precis lagom mycket och har väl avvägt mönster för att ge fäste nog för att fungera korrekt. Dessutom är den helt rätt placerad för att ge lagom mycket hävstång utan att sitta mitt på bladet och vara ivägen vid arbete när bladet är utfällt.

Kniven är i all enkelhet extremt snabböppnad och tack vare låskonstruktionen är den nästan lika snabb att stänga igen.

En bra tumknopp som dock sitter och löper mycket nära handtaget

Väl ute låser bladet med det vid här laget berömda Axislåset från Benchmade. Om det låset kan man säga mycket men det fungerar utmärkt. Låser stabilt och säkert och är lätt att släppa. En invändning är dock att det är lite fippligt och det skadar inte om man är van vid knivar för att det skall vara helt smidigt att hantera. Det är en av mina favoriter men jag är inte lika förbehållslöst positiv som några andra recensenter jag stött på. Det har även sina nackdelar. Det kräver tillvänjning och består av små delar som dels kan gå sönder dels kan bli igenkletade med smuts. Men nu är det mer teoretiska invändningar. Jag har rent praktiskt aldrig upplevt problem av det slaget med min mini Griptilian eller för den delen mina Ganzo och Enlan/Bee med samma typ av lås.

Benchmade Axislock. Bakom bulten kan "omegafjädrarna" som håller den på plats skymtas

Bladet har inget spel eller glapp vilket jag krasst förutsätter av en kniv som kostar 182 dollar. Men det brukar heller inte vara något problem med Axis-lås. Skulle den glappa är förstås pivotskruven justerbar.

Den genomgående konstruktionen av låsbulten på Axislåset gör att kniven enkelt kan stängas med en hand och det fungerar såväl för höger- som vänsterhänta. Det i kombination med flyttbart clip och dubbelsidiga tumknoppar gör kniven helt ambidextrös.

Att bära

Nu kommer vi till en av Osborne 943s verkliga styrkor - bärkomforten. Kniven är extremt lätt och smidig att bära. Helt enkelt en av de bästa i den här storleken. Den har en slank profil eftersom det redan tunna bladet nästan är dolt i handtaget och tumpinnarna är placerade nära greppet och därmed inte kräver lika mycket plats som t ex Spyderhålet som även Benchmade använder på vissa modeller. Kniven är även tunn med en tjocklek på endast 10,4 mm och det ger ett diskret avtryck i fickan. Lägg därtill en ringa vikt på strax över 80 g och du har en vinnare.

Benchmades standardclip, bra men lite överdimensionerat för det här handtaget

Det finns heller inga skarpa hörn eller utstickande delar på handtaget vilket gör det smidigt att plocka upp andra prylar ur fickan även när kniven befinner sig där. En nog så viktig detalj i alla fall som jag använder fickknivar.

Kniven är utrustad med Benchmades svartmålade standardclip. Samma typ som återfinns på t ex Griptilian och Mini-griptilian. Det är enkelt, stadigt och fungerar väl. Nackdelen är den målade ytan som skavs relativt lätt och att det inte är lika elegant och snyggt som resten av kniven. Sen känns det inte som det passar kniven helt eftersom det är i relation till handtaget känns alldeles för brett.

Övrigt

I handen känns kniven ytterst välbalanserad och lätt. Det är de två intryck som dominerar. Egg-geometrin ska tydligen vara ändrad till det bättre jämfört med tidigare modeller men jag tycker fortfarande att den är något brant. Jag har under en kortare tid burit kniven och förstås testat den på diverse material även om jag inte hunnit långtidstesta den.

Intressant är att den inte skär papper lika bra som den rakar hår. På kartong och liknande material fungerar den bra men briljerar inte. Orsaken till det står att finna i det smala bladet som trots flatslipningen ger rätt brant vinkel på eggen. I plastmaterial och arbeten med spetsen är den duglig och till allehanda småsysslor i köket är den riktigt bra. Tomater, lök, vitlök, purjo och potatis som jag prövade på var lätta att processa. Slipningen och relativt tunt gods hjälper till där.

Men något med eggvinkeln gör att den inte riktigt vill bita i trä. Det är tvunget att vrida handen och "attackera" ämnet vilket inte känns helt bra. En slipning med lätt omprofilering borde kunna lösa det.  

Sammanfattningsvis

I 943 Osborne lyckas Benchmade förena goda material med utmärkt formgivning och riktigt bra toleranser och passform och resultatet är en exceptionellt trevlig fickkniv som är extremt lätt. Den råkar också vara en av de snyggaste jag har. Det var som sagt det där med mervärde jag nämnde tidigare.  

Jag är positivt överraskad över att märka att det som såg alldeles utmärkt ut på papper lever upp till förväntningarna även i verkligheten. Allt fungerar och gör det bra och jag förstår därför varför den här modellen har levt kvar länge i Benchmades katalog.

Benchmade 943, ännu en god kandidat för fickan

En av de stora nackdelarna är dock priset. Det här är ingen billig kniv och det gör att förväntningarna och kraven ökar men även konkurrensen. I den här prisklassen finns många hungriga antagonister som även de ståtar med bra material och god passform och byggkvalité. En har jag redan presenterat här tidigare i Spydercos "Sage 1". Blandar man sen in det något diffusa greppet "prisvärdhet" i ekvationen så ökar urvalet rejält och fler konkurrenter lägger sig i kampen.

Men den är utan tvekan en kandidat till "Den perfekta fickkniven", om den är det för alla kan jag inte svara på. Men den finns med där i toppen utan tvekan. Det är en ruskigt kompetent fickkniv som har förvisso har sina brister men även en stor portion personlighet.

Specifikation:

Längd utfälld: 199 mm
Vikt: 82,2 g
Bladlängd: 86,3 mm
Godstjocklek: 2,9 mm
Bladstål: S30V, 58-60 HRC
Handtag: Aluminium, 6061-T6 över liners i 410 stål, backspacer i titan
Lås: Axis

Mer info på Benchmades hemsida här.

Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA


/ J - söker efter knivvärldens Mercedes

* Uttrycket på engelska är väl närmast: Hammer/reverse hammergrip, pinchgrip, sabergrip/reverse sabergrip, fillipinogrip, ice-pick.

Knivrecension SanRenMu 763

- Den perfekta fickkniven del 12 

Som kontrast till det förra inlägget om knivar som behandlade de gråzoner som finns när det gäller formgivning av vassa föremål så kommer här att följa några stycken presentationer/ recensioner av knivar från Kina som inger mer hopp om sakernas tillstånd och att visar på att allt inte är piratkopiering. Den första av dem sorterar under rubriken "Den perfekta fickkniven" och kommer återigen från SanRenMu.

Dagens inlägg är dessutom rena reafyndet. Två för en inte bara sett till pris på knivarna utan även för att dagens recension täcker två versioner av samma kniv. Så det är lika bra att ni läser texten två gånger när ni ändå håller på.

Recensionfynd 2 för 1 - SanRenMu 763

Vi blickar som sagt återigen österut och konstaterar att Kina och SRM utöver sin OEM-tillverkning börjar kunna det här med att producera små framgångsrika budgetfällknivar även under eget namn. Förutom succén med modell 710 som numera verkar vara omdöpt till 7010 har även 763 gjort sig ett namn vid det här laget. Det började först viskas bland budgetentusiaster och på forum för något år sen om att det var en bra kniv med tanke på att den nästan inte kostar något. Nu pratas det allt oftare om att det är en bra liten kniv utan lika många prisreferenser inblandade i jämförelsen med konkurrenterna. 

SanRenMu 763

Det här är en intressant kniv ur flera aspekter. Modell 710 blev som sagt en framgång men den var också starkt influerad av en liten Sebenza vilket gjorde att den så att säga inte stod på egna ben. Därtill låg formspråket alltför nära inspirationskällan. SRM 763 skiljer sig från 710 genom att den blivit en framgång på egna meriter. Det är bara att hoppas att det är ett generellt kinesiskt trendbrott bort från kopior och plagiat mot fler och bättre egna idéer. Det vore ännu roligare om det från Kina kunde komma fler knivar med uttalat etniska eller traditionella mönster i moderna material. En sådan utveckling ser jag fram emot.

Blad

Modell 763 har ett enkelt 6,5 cm långt droppoint-blad som är relativt brett i relation till sin längd vilket gör att det påminner om ett flåblad i miniatyr. Det ger en kraftigare buk än vanligt på en så pass liten kniv vilket ökar eggens längd. Bladet har en kort falskegg på toppen och ryggen är försedd med "jimpings"- urfräsningar som faktiskt fungerar. De ger fäste utan att gnaga hål på fingrarna. Men jag är fortfarande av uppfattningen att de kan avvaras.

Det kan tilläggas att SRM gör något så ovanligt som att lista den aktuella längden på eggen som bladlängd. Ett mått som inte alla använder men som underlättar för den som letar kniv.* Som jämförelse kan nämnas att trots kortare totallängd på bladet så har SRM 763 samma längd på eggen som en Spyderco Delica 4. 

Skålslipat droppointblad med en liten falskegg

Godstjockleken är ingen överraskning för den som känner till SRMs knivar då alla modeller i deras "EDC"-sortiment baseras på ett 2 mm stål. Eftersom slipfasen är hög på den här kniven och bladet tunt så ger det ovanligt goda skäregenskaper även vid genomgående snitt för att vara en skålslipning. Detta blir tydligt när man skär saker som papper och kartong där kniven är riktigt bra.

En udda detalj är att bladstoppet i kombination med främre delen av handtaget är utformat för att fungera som kapsylöppnare när bladet befinner är infällt. En funktion vars nytta kan diskuteras. Fördelen är att anläggningsytan mellan bladtang och bladstopp ökar vilket minskar slitaget där.

Bladtangen dubblerar som kapsylöppnare

Knivarna kom riktigt vassa och eggarna är någorlunda symmetriskt slipade och väl gjorda vilket jag nästan kommit att förvänta mig av SRM vid det här laget. För att göra billiga knivar så har de genomgående hög precision i tillverkningen. Det tyder på bra kvalitetskontroll om jag nu inte haft tur vid upprepade tillfällen.

Eggen håller även skärpan relativt bra för att vara ett 8Cr13MoV-stål så härdningen verkar även den vara adekvat. Uthållighet är inte ett av det stålets främsta egenskaper annars. Som vanligt är det någorlunda rosttrögt och går att få godkänt vasst. Som ni märker haglar inte superlativen över stålet men relationen mellan pris/prestanda är inte dåligt. Det är bara det att det inte är något toppstål vi talar om.

Vad vi kommit att förvänta oss på budgetknivar från Kina  - 8Cr13MoV-stål

Kniven skär bra i de flesta material men är bäst på småsaker som plastförpackningar, papper, kartong, rep/snöre, tyg o dyl. De är dugliga i trä men som väntat inte i närheten av en kniv med därtill anpassad slipning och geometri. Därtill är även handtaget lite för kantigt. Men till mat fungerar den förvånansvärt bra så länge man inte skär genomgående snitt i hårda rotsaker till exempel. Men det är nästan givet med tanke på skålslipningen och det korta bladet. Det är trots allt ingen kockkniv. Men som "allkniv" eller skalkniv fungerar den ändå relativt bra. Jag har prövat den på lite av varje som att skala vitlök, hacka schalotten, skiva potatis, morötter, palsternacka och rotselleri, skära gurka och tomat och strimla sallad samt putsa kött. Allt för att få en känsla för kniven.

Jag gillar trots allt det här bladet. Visst, det kunde varit flatslipat och visst händer det att tumpinnarna är något i vägen vid genomgående skär men bara i vissa angreppsvinklar och det gäller å andra sidan för nästan alla knivar med den typen av enhandsmanövrering. Men som ett allround "EDC"-blad är det mycket funktionellt och fyller de flesta av mina behov tämligen väl. Ett exempel på att det finns lite tanke bakom formen är att om 763 greppas med tummen på bladet vilket är ett tämligen naturligt grepp på den här kniven så hamnar kraften från handen när den vinklas framåt rätt ned på knivens buk. Det gör den lätt att kontrollera och ger bra kraft. 

Handtag

Kniven finns i två versioner med olika handtagsmaterial (LB-763, GB-763) där den ena versionen har skollor av aluminium och den andra av G10**. Egentligen är det ett mellanting mellan skollor och handtagssidor då kniven har ett kort chassi med korta "liners" i vilka låset är fäst. Ryggen på handtaget utgörs av en distans i brun FRN på båda modellerna. Den bakre delen av handtaget har ståldetaljer som tjänar en dubbel funktion dels som fäste för clipet och dels som extra stort fånglinehål. Båda knivarna är hopskruvade med 1,5 mm insexskruvar med undantag för pivotskruven som justeras med en 2 mm insexnyckel. Noteras kan dock att skallarna på skruvarna i handtaget på G10-versionen är betydligt större än de på aluminiumkniven.

Version med utförande i G10 i förgrunden och aluminium i bakgrunden. Notera de olika storlekarna på skruvhuvudena

Annorlunda variant av lösning på fånglinehål

LB-763 har en greppig och bra G10 som ger en viss lyster och återkastar ljus när kniven vinklas på ett sätt som nästan påminner om kolfiber. Greppet känns stabilt trots att det är en liten kniv vi talar om. Det svartanodiserade aluminiumhandtaget på LG-763 är betydligt halare eftersom ytan är helt slät. 

Förutom att ge annan textur så väger aluminiumhandtaget också något mer. De få extra grammen känns faktiskt och i kombination med metallen ger det ett mer solitt intryck. Vilken version som är att föredra är en smaksak. Den ena kniven känns mer gjuten i handen medan den andra är lättare att få upp och ned ur fickor p g a mindre friktion. Är man ambivalent som jag skaffar man båda!

Sen finns det förstås något man alltid få ta med i beräkningen när man talar om knivhandtag här uppe i norr - temperatur! Metallhandtag av olika slag allt från enklare stål och aluminium till dyrare titan och zirkonium har en tendens att  bli kalla när kvicksilvret droppar och helvetet fryser till is. Material som G10 och micarta liksom trä känns varmare att ta i.

Aning kantigt men relativt ergonomiskt ändå

Greppet är förvånansvärt bekvämt trots det aningen kantiga utseendet. Visuellt påminner det om några Cold Steel-modeller som "American Lawman" och "Mini AK" tycker jag. Men det är klart att eftersom kanterna inte är runda är det inte en kniv man greppar hårt om och går loss på en 2x4" och täljer en timma eller två. Då kommer man att få blåsor i händerna var så säker. Men med tanke på knivens storlek så är det kanske inte heller det tänkta användningsområdet. 

Öppning och lås

Öppningen sker med typiska dubbelsidiga tumknoppar vars mönster biter rätt bra i fingret. Det ger gott fäste och de fungerar väl och tur är det för de är placerade för nära handtaget för att det skall vara perfekt enligt mitt tycke. Kniven är extremt lätt att fälla ut och framförallt in. Mycket av smidigheten kan härröras till låset.

Benchmade har patent på sin "Axis-lock" men det finns ändå flera varianter på den typen av lås på marknaden som endast skiljer sig marginellt i utförande sinsemellan och delar samma grundprincip. Som exempel kan nämnas det pensionerade "Ultra-lock" från Cold Steel som nog var aningen för likt för att få finnas kvar på marknaden vilket förde det goda med sig att det banade väg för deras Tri-Ad-Lock istället. Sen finns "Piston-, och Arc-lock" från SOG, "Bearing-lock" från Spyderco och Benchmade har dessutom sin egen "Rolling-lock" som komplement.

SRMs version skiljer sig lite från Benchmade vad gäller t ex vinklar mot knivtangen och distans som bulten skall färdas för att låsa. Så utförandet är inte exakt lika förutom i funktion men nog rör det sig om en kopia i allt väsentligt. Om det är en av Benchmade godkänd dito för den inhemska kinesiska marknaden eller ej har diskuterats på diverse forum. Själva handhavandet är dock väsentligt trögare än originalet då fjädrarna är styvare åtminstone inledningsvis. Men så är Benchmade också i jämförelse med det mesta i knivväg extremt mjuka att öppna och stänga.

Kniven öppnas med tumknoppar och låser med Axis-lock

Knivarna har efter ett tags användande blivit mjukare och smidigare men det återstår att se hur de små "763-orna" håller över tid med tanke på att originalet ibland rapporterats ha haft problem med sina "omega-fjädrar", de små fjäderstålen som håller låsbulten på plats och gör att den kan röra sig. De har helt enkelt gjort sig kända för att gå av ibland. 

Något som bidrar till bättre livslängd på låset är att låsbulten är roterande vilket förhindrar att metallen slits ojämnt och därmed att platta ytor bildas. Den är dessutom justerbara vilket jag noterade häromdagen då en av knivarna i samband med att jag började skriva den här texten helt enkelt kärvade ihop totalt. Först förstod jag inte var som hänt och tyckte att det var ödets ironi att den gick sönder med tanke på att jag plitade på en recension. Sen studerade jag konstruktionen närmare bara för att se att själva bulten satt sig på tvären och att den inte löpte i sitt spår som den skulle. Efter att ha spänt skruvhuvudet fungerar kniven utmärkt igen.

Om man bortser från att de inledningsvis var lite tröga, på gränsen till svåra att släppa med en hand så är själva funktionen utmärkt. De låser stabilt, säkert och hårt. Ingen av knivarna har något som helst glapp vare sig i sidled eller höjdled vilket är särskilt imponerande med tanke på prisklassen men något jag har kommit att förvänta mig just från SanRenMu som snabbt blivit mitt favoritmärke bland de helkinesiska tillverkarna bl a av det skälet. Kvalitén är ofta utmärkt och lägger man därtill pris i ekvationen är de svårslagna i budgetklasserna. Särskilt gäller det jämfört med andra kinesiska konkurrenter. 

Att bära

Knivar i den här storleken går förstås utmärkt att bära lösa i fickan kanske försedda med en extra fånglina för att kunna fiska upp dem lättare. Men vill man bära dem med clip så finns förstås sådana liksom på de flesta moderna fickknivar idag.

Stålet i clipet är lagom spänstigt och håller kniven väl och utseendet är inte för pjåkigt. Clipet är en vikt variant vilket gör att kniven kommer långt ner i fickan. Ungefär en centimeter av handtaget sticker upp vilket är lagom mycket för att man skall ha något att greppa om när det är dags att famla efter sitt redskap. Den greppiga ytan på G10-kniven gör att det är den svårare av de två att hala fram och stoppa undan. Båda lider en aning av att bulten på låset sticker ut en bit utanför handtaget och river mot byxtyget.

Ett fungerade clip

Clipet fäster stabilt med skruvar i stålförstärkningen i den bakre delen av handtaget. En viktig detalj är att fästet är försänkt i sidorna vilket gör att det trots att clipet bara har två skruvar istället för tre inte kan röra på sig i sidled vilket annars är ett vanligt problem med den typen av lösningar. Skruvarna inte är helt lätta att avlägsna emellertid. Jag misstänker att någon form av gänglåsning använts vid montering. Om man får loss skruvarna är clipet flyttbart från höger till vänster sida men kniven kan bara bäras med spets uppåt. Kombinationen av ett flyttbart clip och Axislock gör kniven helt ambidextrös vilket torde glädja våra vänsterhänta vänner. 

Jag tycker om det mesta hos clipet förutom att spetsen som sticker ut en aning är för vass och kan riskera att rispa saker man går emot. Ett fel som tyvärr återkommer hos flera knivtillverkare även bland knivar som kostar mer.

Eftersom mängden stål hålls nere i handtaget bl a genom att inte ha ett helt chassi blir kniven mycket lätt och de båda knivarna väger in runt 60 g där aluminiumersionen (LB) är tungviktaren på 65g och är därmed något tyngre än G10-versionen (GB) med sina 58g.

Sammantaget gör kombinationen av en lätt, liten kniv med ett bra clip att den fungerar utmärkt som fickkniv. De kantiga formerna kan dock vara en nackdel. Enligt mig är rundade former att föredra för lommeknivar vilket för övrigt även är snyggare.

Slutligen

Fit och finish på de här knivarna är anmärkningsvärt bra även om man inte kalkylerar med priset. Bladcentreringen på båda är perfekt, det finns inga oavsiktligt skarpa hörn och kanter, knivarna är någorlunda vassa och eggarna jämt slipade och de låser stabilt utan glapp eller spel. Kort sagt inte mycket att anmärka på där. Stålet kräver dock att man bryner det med jämna mellanrum eftersom det har en tendens att tappa skärpan relativt fort. Handtagen är också kantiga vilket gör att de inte är anpassade för längre tids arbete. Utseendet är aning blockigt och vad man anser om det är förstås individuellt. Rent estetiskt föredrar jag generellt mjukare former som sagt även om det "mekaniskt kantiga industriella" kan få bryta av ibland som omväxling. 

Det övergripande intrycket är annars att de är riktigt sympatiska små rackare. Det som är extra trevligt är att det här är en genuin SRM-produkt och inte en stulen design, med undantag från låset då förstås. Det ryktas dock ibland om att SanRenMu fått tillåtelse från Benchmade att använda Axislock på den inhemska marknaden. Men det var nog isåfall innan de började sippra ut på världsmarknaden via  Exduct, Aliexpress, Dealextrem och eBay m fl sidor skulle jag misstänka.

En kandidat för den som söker en kompetent, billig fickkniv men som kanske inte är den mest personliga

Det här är knivar för den som vill ha bland det bästa och mest välbyggda som finns i den extrema budgetklassen bland fickknivar. Därtill har de ett eget utseende även om den inte är särskilt elegant i mitt tycke men det ger aning karaktär. Sen tycker jag kanske inte är de är snygga, att säga det vore att sträcka sig för långt.

Det här är inte knivar för den som föredrar avancerade stål och den prestige som följer med mer kända märken. Just de här modellerna är inte heller något för den som föredrar mer klassiska fällknivsmönster. Där har SanRenMu andra knivar i modellprogrammet som fyller de kriterierna bättre.

Problemet med många kinesiska knivar är att de inte ger den där känslan av att ge något extra även när de är välgjorda som i det här fallet. De är lite "själlösa". Om det kommer att förändras över tid får framtiden utvisa. Men ett steg i rätt riktning är att avlägsna sig bort från kopieringsindustrin och röra sig mer i riktning mot produktion av egna idéer. Det finns tecken på att är möjligt och SanRenMu 763 är ett sådant. Framledes skall jag presentera några fler diton var det tänkt.

Ytterligare ett rejält kliv vore att styra mot mer originella varianter och mindre moderna fällknivsmönster då skulle SanRenMu bli riktigt intressanta. Det är väl tveksamt om det kommer att ske. Men t ex Ganzo har uppmärksammat efterfrågan och har nu en trebladig stockman i modellprogrammet och det kanske får ses som ett trendbrott?

Specifikation:

Längd utfälld: 156 mm
Vikt: 65, 58g (Alu/G10)
Bladlängd: 65 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: 8Cr13MoV, Hrc 57-58
Lås: Axislock
Handtag: Aluminium, G10

Producerad av: SanRenMu, tillverkad i Kina

SRMs hemsida hittar du här.


/ J - ser dubbelt

* Det kan annars vara rejäl skillnad på "bladlängd" och eggens faktiska längd. Särskilt på moderna knivar med "choils" av olika slag. Exempel på detta är knivar från Spyderco, Cold Steel, Strider, och kanske mest extremt hos Sniper Bladeworks där jag tycker förhållandet är närmast parodiskt.
** Intressant att det på hemsidan står att det är handtag i FRN vilket det inte är. Det är G10 men samma fel står på fler knivar på deras hemsida där det systematiskt står "FRN" trots att det tydligt handlar om andra material.