Från botten av högen - Kershaw

Knivar har jag några stycken vid här laget som några av er måhända noterat. Det har hunnit bli en hög eller möjligen samling beroende på hur man betraktar det hela. Men mitt anskaffande kännetecknas av att det är tämligen eklektiskt. Det går i vågor helt enkelt. Ett tag är jag intresserad av en typ av knivar och lite senare är det något helt annat som lockar. 

Sen har jag dessutom svårt att göra mig av med knivar. Därför påminner knivhögen lite om skivamlingen (ja, jag är tillräckligt gammal för att inneha både CD och LP-skivor). I den finns exempelvis "skämsskivor". De som man av någon idag outgrundlig anledning fann lockande när det begav sig men ändå inte gör sig av med för att de representerar något annt. Som en tid i livet eller en händelse. Sen finns förstås de där man aldrig tröttnar på men det är en annan femma. 

Bland mina knivar återfinns liknande fenomen. Just den här är inte en direkt "skämskniv". Men den är verkligen inte bra. 

Kershaw Black Out

Kniven är en Kershaw 1550 Black Out. Egentligen skaffade jag den, om jag nu minns rätt, för att jag egentligen ville ha den med G10-handtag utrustade systermodellen Avalanche istället. Den hade jag dock inte råd med på den tiden. Men det är så finurligt att den här kniven har exakt samma bladform! Så jag tänkte väl att den här var det nästa bästa alternativet. Men se det var det inte!

Handtaget är en smärre katastrof och gör att kniven är ett slöseri med ett fint blad. Som kan ses på bilden är den i nära "mint condition" trots att den är över tjugo år gammal. Handtaget är trots att det formgetts av Ken Onion en ren härdsmälta. Dels är det bara nästan rätt och nära skjuter ingen hare när det kommer till anatomiska försök att forma knivhandtag. Det är för tunt där det inte skall vara det och sitter i en konstig vinkel. 

Men värre är materialet. Det är så tunt, klent och plastigt att det får en Griptilian att kännas som ett solitt betongblock i hand.

Lägg därtill en jättestort kantigt clip som bara tillåter spets nedåt samt en väldigt vek variant av Speedsafe. Skall man göra knivar assisterade skall det vara stuns i dem. Något som Kershaw annars vet, de uppfann trots allt systemet. 

Nä, inte var det någon Avalanche inte. Men som namnet antyder, den är väldigt svart. Ett svart får i det här fallet!

/ J - botaniserar i botten

Bra har blivit bättre - Kershaw Leek

- En purjolöks utveckling

Idag skall vi snacka Leek, en gigantisk framgång för Kershaw och den till dem tidigare knutna Ken Onion. En Hawaiibaserad knivmakare som stått bakom succéer som "lökserien" med Chive, Scallion, Leek samt Shalot och större knivar som t e x Blur och Boa. Allt för Kai och Kershaw. Sedermera gick han över till CRKT och fortsatte med bland andra "Eros" vilket i mångt och mycket är en "Leek II" och knivar som "Ripple", "Swindle" och "Outrage" och nu senast den omtalade "Homefront" vilken går att plocka isär utan verktyg. 

Leek och Chive var annars mina första knivar med det då helt nya och bitvis revolutionerande "Speedsafe"-systemet, det vill säga assisterade knivar. På den tiden det begav sig handlade det om att kringgå korkade knivlagar som reglerade "springknivar" eller i dagligt tal "stiletter" av allehanda slag - fällknivar som med hjälp av ett knapptryck och fjäderbelastning skickade fram bladet. De flesta lagar som var/är aktuella kringgicks av det här nya systemet som innebar att man var tvungen att själv göra något med bladet innan fjädern kickade in vilket lagstiftarna missat varpå knivtypen var laglig.

När det begav sig släpptes Kershaw modell 1660 "Leek" som en helstålskniv med ramlås och assisterad öppning

Nuförtiden vänder sig många kniventusiaster mot själva funktionen och det praktiska i den kan väl diskuteras eftersom nischen i mångt och mycket fyllts av knivar med flipperöppning och kullager. De är i de flesta fall ännu snabbare att fälla ut och definitivt lagliga då de inte blandar in några fjädrar alls. De förenklar konstruktionen av snabba knivar, nåja, gjorde innan lager blandades in i ekvationen.

Den ursprungliga Leek var en kniv helt gjord i stål och försedd med ramlås. Ett utmärkt format men aningen tung på grund av materialvalet. Sen var bladstålet verkligen inget att skriva hem om. I den kniven är det ett 420-stål av något slag. Lika hållbart som ett dubbelvikt ark aluminiumfolie. Men jag använde både den och den mindre "Chive" väldigt mycket som jourhavande naglar och tillika paketöppnare. En mycket sympatisk liten fickkniv på det hela taget. Originalversionen har jag tidigare recenserat i min serie "Den perfekta fickkniven" och då lät det så här. 

Leek blev så småningom en bästsäljare för Kershaw och har därför släppts i ett mycket stort antal variationer. De har släppts både som framelock och linerlock, med olika handtagsmaterial och bladstål. De finns med beläggningar och ytbehandlingar och så avancerade lösningar som kompositblad. Att den även släppts i ett antal mer eller mindre begränsade upplagor gör förstås att den är ett samlarföremål. 

Redan tidigt lovade jag mig själv en Leek i bättre material när de började dyka upp. Förutom mitt original skaffade jag därför så småningom en Leek i mungipehöjande knallorange. Den är till skillnad från den ursprungliga en linerlock istället för en framelock. Handtaget är gjort i aluminium istället för stål och bladmaterialet uppgraderat till ett svenskt Sandvikstål - 14C28N. Ett stål som utvecklades ihop med Kershaw för övrigt. 

Populära modeller kommer ofta i varianter och det gäller även Leek. Överst en linlerlockversion med aluminiumskollor. 
Den finns som sig bör i en uppsjö färger för samlaren

Kniven blev i och med konstruktionen även lite lättare. Den vägde nu in på 71 istället för 86 gram. Inga enorma skillnader i faktisk vikt räknat men i procent blir det ändå påtagligt. Vad som blev sämre var spetsen. Den var bräcklig redan på originalet tack vare den dramatiska modifierade wharncliffeformen men nu var den mer än nåluddsvass. Ja, själva kallar de den "modifierad droppoint" men det är öppet för diskussion. "Modifierad" är väl nyckelordet. Till och med min spets har böjt sig och gått av trots att jag är aktsam med mina knivar när jag brukar dem kan väl tilläggas. 

Egentligen önskade jag en "Random Task", en kniv som dock sedan länge är tagen ur produktion och likt några gamla Spydercos inbringar löjligt höga summor på begagnatmarknaden. Som nummer tre av mina purjolökar funderade jag därför egentligen på den ganska ovanliga versionen med G10 handtag och S30V i bladet. Där talar vi om kompetent kombination av material. Men den kom och gick ur produktion även den. 

Så dök den här upp i årets katalog! Kolfiberskollor och amerikanskt stål från Crucible. Kunde det vara något som alternativ?

Formatet har alltid tilltalat mig och utseendet fungerar även om jag är något kluven till bladformen om jag skall vara helt ärlig. Den har dock populariserats på senare tid och Leek är därför "inne" igen. Det skall vara en wharncliffe eller något snarlikt i år. Vad menade jag då med rubriken "bra har blivit bättre"?

Ja främst är det förstås materialvalen även om det faktiskt finns en del andra små skillnader också har jag noterat i efterhand.

Ny, äldre, äldst i samlingen - kolfiber, aluminium och stål i handtagen

Det mest uppenbara är förstås att handtaget fått sig skollor av kolfiber. Utöver utseendet för materialet med sig några fördelar. Det ger en aning bättre fäste än glatt stål även om det är ytterst marginellt skall medges. Men kolfiberytan har lite mer textur än stålkniven. Det har förvisso även aluminiumverisonen. Det andra är att handtaget har blivit något fylligare. Skollorna är tjockare än tidigare och det gör att kniven fyller handen något bättre. Kolfibern känns också något varmare än metallhandtagen. Men det kan vara våren som spelar in. Det tredje är vikten. En redan lätt kniv väger nu in på låga 69 gram enligt min våg. 

Bladet är förstås den andra stora uppgraderingen. Till det yttre är det sig likt men materialet är CPM154 vilket är ett högkvalitativt pulverstål. Det är noga med i vilken ordning bokstäverna kommer när det gäller Crucibles stål. CPM står för "Crucible Particle Metallurgy" och är således ett pulverstål medan 154CM till exempel är ett enklare stål. Här är det alltså den finare varianten som är aktuell. Det betingar ett något högre slutpris men ger överlägsen egghållfasthet jämfört med tidigare.

Om det är den bästa löken är svårt att säga men den är bra!

Sen noterade jag en andra tydlig förändring. Bladet är flatslipat istället för skålslipat. Se där ja! Sen är det fortfarande en svag recurve på eggen och övergången till ricasson är fortfarande lika dålig. Med det avser jag att det blir en liten bit oslipad egg närmast handtaget hur man än bär sig åt. "Plunge line" har fått sig en kurvatur istället för att vara rak. Det är mest kosmetiskt i det här fallet men snyggt. 

En tredje och mycket uppskattad skillnad är att den här kniven är tyst. Ett ökänt fenomen och en av orsakerna till att Speedsafesystemet inte alltid är uppskattat är att fjädern som hjälper bladet tenderar att låta när den inte är under belastning. Kniven förvandlas till en maraccas i öppet läge. Det gör inte den här, den håller tyst vilket är mycket uppskattat av mig. '

Sammantaget får jag säga att jag är mycket nöjd med de förbättringar som gjorts och jag tycker fortfarande att kniven är snygg. Eller nja, fulsnygg snarare. Den är också mycket lättburen och synnerligen praktisk för allehanda småsysslor. Campingkniv - nej, fickkniv - ja, rekommenderas varmt!

/ J - gillar lök

Knivrecension Zero Tolerance 0770CF

- Den perfekta fickkniven del 17

Äntligen! Kniven med det föga sexiga namnet 0770CF kanske inte är en helig graal och det slutgiltiga målet med samlingen men har definitivt varit en av kandidaterna i toppen på den personliga önskelistan ett tag.

Under en längre tid har jag tagit del av såväl diskussioner på forum och diverse recensioner på nätet där märket ZT - Zero Tolerance* avhandlats och höjts till skyarna. Exklusiva materialval, enastående byggkvalitet och noggrann kvalitetskontroll parat med bra kundservice brukar vara skäl som framförs i olika varma ordalag.

Möjligen bra men inte riktigt min kopp te, ZT 350

Det har dock funnits ett stort aber för min del som hindrat mig från att slå till och det är hur de flesta av deras knivar är formgivna. Inte sällan har det skett i samarbete med Rick Hinderer med allt vad det innebär. Produkter från ZT tillhör generellt den moderna falangen "grovt överdimensionerade fällknivar" och följer därmed rådande trender dessvärre. Det innebär konkret ytterst tjocka och breda blad, framelocks i titan och grova handtag helt översållade med räfflor som jag avskyr. Allt sammantaget ger STORA knivar som förvisso gjort sig kända för att stå pall för det mesta men det medför också graverande nackdelar. Knivarna blir både tunga och tar plats i fickorna och till följd av godstjocklek och eggvinklar blir de även tämligen mediokra skärredskap trots bra stål. Det föreligger en oerhörd skillnad mellan hur en kniv klarar att ta en egg och behålla den och hur den faktiskt fungerar i hand. Även deras minsta modeller har varit rejäla pjäser.

Det och en väl tilltagen prislapp har effektivt avhållit mig från köp fram till idag.

Zero Tolerance 0770CF

Men sen hände något. För ett par år sedan presenterades superkniven ZT0777. Förvisso även den en rejäl sak. Trippelsjuan innehåll så många avancerade komponenter och lösningar att inte ens KAI kunde ro iland det projektet med vinst** visade det sig. Men snygg var den, riktigt snygg. Men innan den hann från mässlanserad prototyp ut på marknaden uppstod någon form av kontrovers med konkurrerande Microtech som i princip snodde designen och släppte sin snarlika "Matrix" innan ZT kom till skott. ZT släppte sedermera trippelsjuan med enklare blad i olaminerat M390 istället. I samma veva började det talas om att släppa en mindre version som både skulle bli billigare och mer fickvänlig. Men debaclet var ett faktum när Microtech hann före igen med den föga nydanande "Mini Matrix".

Mindre, lättare och med ett mer överkomligt pris än storebror 777

Ur denna aska reste sig fågel Fenix i form av den nedbantade mindre efterföljaren ZT0770. Den är ur nästan alla aspekter att betrakta som en "äkta" Zero Tolerance. Byggkvalité och passform är utmärkta, materialen exklusiva och designen elegant och funktionell. Men den är mindre än de flesta andra knivar i modellprogrammet vilket i mitt tycke gör den mer användbar och tilltalande.

Blad

Bladet är definitivt en av den här knivens stora förtjänster. Ett i grunden utmärkt stål försett med bra slipning och en fredlig framtoning ger ett kvalificerat skärverktyg i toppklass att stoppa i fickan.

Bladformen känns igen och kan klassificeras som en modifierad Wharncliffe

Formen är ytterst användbar för de flesta skäruppgifter och passar därför förträffligt till en allroundbetonad vardags/brukskniv. Bladformen är att betrakta som en modifierad Wharncliffe. Ryggen dyker inte lika kraftigt som på den typen och den möter en svag buk eftersom hela eggen utgör en lång svepande kurva med undantaget en liten flat sektion på ca två centimeter närmast handtaget. Det ger en kompetent spets och en lång egg att arbeta med. 

Början på bladryggen är försedd med en ramp för tummen som övergår i en partiell falskegg som inte fyller någon direkt funktion förutom en kosmetisk. Möjligen lättar den bladet något gram. Den sträcker sig inte hela vägen ned till spetsen som därmed blir tämligen stark. Om bladformen kan för övrigt sägas att den påminner en del om en av mig tidigare recenserad kniv, Kershaw Turbulence. 

Ett flatslipat blad med en tumlad finish

Ytterligare en sak jag är riktigt förtjust i är att det här bladet helt saknar ansats/ricasso vid basen av bladet vilket gör att den användbara eggen de facto börjar där handtaget slutar. Placeras tummen på ovansidan av bladryggen går det att trycka rakt ned för kontrollerade snitt om så behövs.

Stålet som det här förträffliga bladet grundas på är vad som ibland lite slarvigt kallas ett "superstål", i det här fallet ELMAX. Produkten ifråga är från Uddeholm och är ursprungligen framtaget för användning i medicin- och livsmedelsindustrin. Det är ett pulverstål som karaktäriseras av mycket hög slitstyrka och god korrosionsbeständighet. Det är min första erfarenhet av detta stål i en kniv så det återstår att se hur just det här exemplaret uppträder över tid. Tidigare generationer av knivar med det här stålet blev inte helt väl mottagna på forumen. Barnsjukdomar fanns då det som sagt är ett tämligen nytt stål och hur det skulle behandlas och härdas när det används i knivblad stod tydligen inte helt klart från början, åtminstone inte för KAI-koncernen. Det skall nu vara åtgärdat även om det av vad jag kan utläsa verkar ha försvunnit ur sortimentet i 2015-års katalog.

Det svenska stålet biter fortfarande. ELMAX från Uddeholm

Slipningen på kniven är ett annat positivt kapitel. Själva slipfasen är mycket hög och flat och gör att kniven är på gränsen till att vara fullt flatslipad. När godstjockleken dessutom är i sammanhanget rimliga tre millimeter så erhålls ett blad som är tämligen starkt utan att vara överdrivet tjockt bakom eggen. För att vara en ZT skall bladet vara riktigt tunt har jag förstått. Men jämfört med andra knivar är det nog tämligen normalt givet ramarna. 

Kniven kom dessutom med en duglig om än inte perfekt fabriksegg. Den rakade hår men med aning tryck och skar med lätthet s-former ur papper. Ni vet, de vanliga "jag har fått en ny kniv"-testen. Sammantaget är dock kniven en fröjd att använda så här långt. 

Det återstår dock att se hur den är att slipa om och hur hårt stålet kommer att gnaga på mina stenar. Men tack och lov slipper man på den här kniven de vanliga s-formade eggarna,recurves på engelska, som ZT annars gillar att förse sina knivar med. Den här rakare varianten är både lättare att slipa och inte minst använda till generella uppgifter. Och appropå slipning är jag även mycket nöjd med att den finns en platt del av bladet vilket gör uppgiften mycket lättare i slipsystem med fasta vinklar. 

Finishen på bladet är väl genomförd men inte min favorit kan konstateras. Bladet är tumlat och jag kan tycka att det är en genväg för lata tillverkare att endera tumla eller blästra bladen. Det görs under förevändningen att det är lättare att undvika repor med den behandlingen. Det är förvisso sant men det främsta skälet är nog att det krävs större skicklighet, tid och pengar att utföra en fin satinfinish eller en spegelpolerad yta.

Handtag

Handtaget bidrar även det till den gedigna känsla kniven ger. Den har ett superbt grepp för en vardagskniv och materialet ger ett exklusivt intryck. På det hela taget har jag bara gott att säga om greppet med något litet undantag. 

Konstruktionen är tämligen intrikat med sidor i kolfiber som försetts med korta stål-liners på insidan vars funktion är att härbärgera låsfunktionen respektive "Speed Safe"-mekanismen. Annars överlåts styvheten i kniven åt skollorna som dessutom förstärkts med en formgiven, delvis "flytande" "backspacer" i G10 som skruvats på plats med tre skruvar. Som alla moderna fällknivar kan den demonteras med de i princip standardiserade torx-skruvarna. 

Skollorna av kolfiber ger lyster åt handtaget och är tillika lätta och ytterst hållbara

Handtaget formligen smälter in i handen och passar alla grepp för den som inte har överdrivet stora labbar vill säga. Normalt "hammargrepp" även med både tumme eller pekfinger på ovansidan av kniven/bladet för ökad styrning och kontroll, omvända grepp och sidledes grepp - alla fattas lika bekvämt. Den lilla kritik jag kan komma med gäller alla knivar av den här typen och det är att de helt släta sidorna utan djup ger mindre grepp och inte fyller ut handen som ett mer anatomiskt format grepp gör. Men å andra sidan så bidrar det till att kniven är så lättburen som den är. Så tematiskt är det inte fel på den här kniven som är tänkt som just en "EDC"-kniv.

För att användas hårt under längre tid vid t ex träarbete eller liknande, vilket den å andras sidan inte är tänkt för, är handtaget för tunt. Där har arbetskomfort offrats för att få en mindre, lättare kniv som därmed är bekvämare att bära. Men det är en avvägning som jag kan acceptera. Det är trots allt så att vardags/fickknivar tillbringar mer tid i fickan än i handen. Så den aspekten är inte att förglömma.

Handtaget är försett med ett mellanlägg i G10 i ryggen

Sen är kniven befriad från en massa räfflor och annat skräp för att öka friktionen och därmed bättra på greppet vilket är tacknämligt. Det är något som annars finns i överflöd på flera av ZTs modeller men saknas här. Greppet kommer istället från genomtänkt ergonomi och att flippermekanismen erbjuder ett mindre fingerskydd i utfällt läge. Men det får erkännas att den tämligen släta kolfibern i skollorna nog kan vara lite hal om händerna är kalla eller blöta. 

Som en liten not kan inflikas att jag tror att greppet på den numera ur sortimentet utgångna aluminiumversionen av kniven troligen hade haft ännu bättre grepp då det hade lite mer tredimensionell känsla och därmed påminde något om en större version av Benchmades 940-serie i formen. Men den versionen blev en begränsad upplaga troligen för att den då skulle blivit för lik tidigare nämnda "Matrix". 

Den övedimensionerade och mönstrade pivotskruven följde med från 

trippelsjuan och är justerbar som sig bör

Pivotskruven är en överdimensionerad historia som är ett direkt arv från trippelsjuan. Dels är den dekorativ och dels styvar den upp kniven ytterligare. Om den sen är snygg eller ej är förstås en smaksak. Den är i vilket fall som helst justerbar.

Handtaget saknar hål för fånglina men har istället en annan finurlig lösning. Längst bak mellan kolfiberskollorna sitter en pinne som snöre kan läggas runt för den som känner för det.

Öppning och lås

Utgår man från de entusiastforum jag frekventerar och läser omdömen och recensioner där så får den här och andra knivar med fjäderassisterade öppningsmekanismer nästan alltid ett minus i kanten när det gäller hur de öppnas. Den rådande trenden är att många vill ha kullagrade flipperfunktioner istället. Gärna med ramlås i titan. Det gäller inte mig. Jag kan tycka att det gått inflation i de t konceptet och har inget emot ett välkonstruerat fjädersystem. Kershaws och därmed ZTs är det ursprungliga och i mitt tycke det bästa därvidlag och här fungerar det utmärkt. Vill man kan fjädern inuti handtaget för övrigt demonteras men den lilla flippern är gjord för att fungera med assistans och jag har hört blandade omdömen om hur väl kniven fungerar utan den. 

Flippern är liten men fungerar utmärkt. Några få välplacerade räfflor ökar greppet

Det här exemplaret flyger fram med lagom auktoritet. Bestämt men utan att vilja studsa ur handen. Flippern är liten men lätt att komma åt och några välplacerade räfflor gör att fingret inte glider av. Skollorna är avfasade på insidan där fingret landar efter rörelsen vilket är nog så viktigt om man inte vill bli skinnflådd. 

Linerlocken låser ytterst distinkt och tämligen tidigt

Låset är även det en avancerad historia i och med att det är en "nested linerlock" vilket innebär att låsarmen i stål är sammanfogad med en av skollorna. Det är samma typ av konstruktion som Spyderco var tidigt ute med på sin "Military". Linerlocken låser distinkt och relativt tidigt varje gång kniven öppnas. Även här märks ZTs utmärkta kvalitetskontroll. Kniven är perfekt avvägd och "trimmad". Det är även lätt att släppa vilket är något av en käpphäst för mig. Ofta är det mer betydelsefullt när jag använder knivar att få undan dem än fram dem snabbt faktiskt. Eventuellt kan jag tänka mig att om man har stora händer eller tjockare fingrar än jag att det kan vara lite svårt att komma åt låsarmen eftersom handtagssidorna inte är skurna för lätt åtkomst.

Att bära

Alla tidigare modeller från ZT har för mig upplevts som för stora och tunga för att bära i fickan. 0770 är i det avseendet en dröm. Den är ytterst lätt i relation till måtten på kniven och väger in på futtiga 85 gram. Den har ett av de mest diskreta clip jag sett som dessutom helt gömmer kniven i fickan. De släta sidorna gör att kniven är mycket lätt att såväl hala fram som att stoppa undan.

Ett litet clip som håller kniven säkert och framförallt lågt i fickan

Clipet är i all enkelhet tillsammans med Spydercos wireclip ett av de bästa på marknaden. Litet, diskret, gömmer kniven väl och har lagom spänst. Sen finns det lyxigare varianter på customknivar förstås men det här passar ändå knivens tema fast det kommer från den enkla Kershawmodellen Cryo II om jag inte missminner mig. En sak som jag dock inte gillar är den mediokra målade finishen på det som inte riktigt matchar knivens övriga prestanda. 

Sammanfattningsvis

Jag skall inte låtsas var neutral i mitt omdöme om den här kniven. Den har direkt avancerat upp till topplistan bland mina fick-knivar där den konkurrerar med knivar som Benchmade 943, Spyderco Sage 1 och PM2, Kershaw Blur med flera. 

För mig tar den här kniven delvis vid där Kershaw "Blur" slutar. Jag upplever ZT0770CF som en rejält uppgraderad "Blur" när det kommer till vardagsknivar. Den tar de egenskaper jag uppskattar hos den kniven och tar dem en nivå högre. Den har lika snygga linjer, är lättare samt har mer exklusiva material i både blad och handtag. Clipet är avsevärt mycket bättre och geometrin i bladet saknar s-formad egg och skålslipning.

0770 ståtar därmed inte bara med ett elegant yttre utan är även ytterst funktionell i sin roll som EDC-kniv.

Byggkvalité och passform är nära perfektion. Alla komponenter är av högsta kvalité inklusive skruvarna som håller ihop kniven. Inget har lämnats åt slumpen. Bladet är helt centrerat, spel och glapp existerar inte och fjädermekanismen fungerar oklanderligt. 

Pivotskruven är något extra. Den är direkt hämtad från storebror trippelsjuan och ger både ett mer arbetat utseende och stabilitet.

Fortsätter de på det här spåret lär det bli fler knivar från ZT

För mig är KAI-koncernens flaggskepp Zero Tolerance en ny och ytterst angenäm bekantskap. Kniven motsvarade hypen och den är en av de bättre fällknivarna jag äger. Den ligger helt klart i topp i den här serien "Den perfekta fällkniven". Möjligen är den aningen dyr. För hur bra den än är så återstår alltid frågan om en produkt är prisvärd. Och det är en fråga som är svårare att besvara. Å andra sidan så kostar den inte mer än  Benchmade 943 bör väl tilläggas.

Men i vilket fall som helst är det här en kniv jag varmt rekommenderar till den som vill ha en ytterst kompetent allroundkniv för fickan och som gillar exklusiva material och byggkvalité utöver det vanliga.

Specifikation:

Längd utfälld: 192 mm
Längd hopfälld: 109 mm
Vikt: 85 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: ELMAX, tumlad yta
Handtag: Kolfiber
Lås: Linerlock i stål, "Nested"
Övrigt: fjäderassisterad

Produerad av: Zero Tolerance, tillverkad i USA

Mer teknisk specifikation från tillverkaren hittar du här!


/ J - hittar nya favoriter

* ZT är en del av KAI-group och därmed systerbolag till Kershaw och Shun.
** 0777 var en kniv som hade ett skulpterat handtag i kolfiber med en "subframe"-lock, ett likaledes skulpterat clip i titan och ett blad som löpte på kullager. Handtaget matchades med ett exklusivt laminerat blad där den bärande delen var gjort i Devin Thomas "Herringbone"-damasksmide och eggen av superstålet Vanax 35.