Knivrecension Spyderco Manbug

-  liten men naggande god

Ibland behöver man bara något litet. Något litet och gärna väldigt vasst. Det lilla och vassa får dessutom gärna ha en duglig spets. Den där som man kan pilla med när det behövs pillas. Ni vet en sådan kniv.

Dylika små knivar är utmärkta komplement till något större och mer robust som man verkligen kan skära med. Men i praktiken kanske de till och med används mest när det kommer till hur ofta man plockar fram dem. Ett exempel på en sådan som väldigt ofta återfinns på min person är Spyderco Manbug.

Spyderco MBORE Manbug 

Namnet Manbug är en ordlek som baseras på den är en något större och grövre version av Lady Bug (nyckelpiga) som är en av Spydercos minsta modeller. Båda är excellenta komplementknivar men nyckelpigan är aningen för liten för att jag skall få ett bra grepp om den. Manbug är bland de mindre knivarna som klarar av det konststycket.

Sedan är just den här versionen en så kallad Sprint Run. Det är vad Spyderco kallar sina begränsade upplagor. Ett fenomen jag varit inne på tidigare i olika sammanhang. I praktiken brukar det innebära en upplaga om 600-1200 knivar i varje utförande. I det här fallet är det stålet och färgen som skiljer den från en standard light weight Manbug. Sen kan tilläggas att även standardutförandet som ofta hos Spyderco finns i flera utföranden som t ex med handtag i G10.

Vanan eller kanske ovanan att släppa specialutgåvor av grundmodellerna är något som formligen exploderat från Spyderco de senaste åren. Framförallt experimenteras det vilt med ståltyper men även med handtagsmaterial och färger och de knivarna har förstås blivit samlarobjekt. 

Twitterversion: Spyderco Manbug, den briljanta komplementkniven

Blad

Bladet på Manbug utgår från en av Spydercos vanligaste grundformer med nära släktskap med exempelvis Delica. En drop point som genom tumhålet får en markant puckel på ryggen som även utgör en ramp att placera tummen på när man håller kniven. Bladformen ger givet storleken på kniven en liten buk, en bit rak egg att skära med samt en mycket bra spets.

Längden på bladet är 55 mm, höjden 21 mm och bladgodsets tjocklek är modesta 2,5 mm. Egentligen inte så klent men då skall man betänka att bladet smalnar av markant mot spetsen till så den grovleken återfinns bara längst in på bladet precis över fingerhålet och mot bladbasen till. 

Litet blad med klassisk Spyderco-profil

Manbug är som de flesta små knivar från Spyderco flatslipad. Därmed inget avvikande i det här fallet. Stålet är som sagt det som verkligen sticker ut på den här kniven.

Eggstålet är ett tämligen ovanligt japanskt stål kallat HAP40. Ett stål som är mycket hårt och ger en egg med ruskigt bra skärpa. Egentligen är det ett verktygsstål/ high speed toolsteel. Det har dessvärre en benägenhet att både rosta och utveckla patina. Därför är det här ett laminerat blad. Kniven är gjord i en San Mai-teknik där man lagt ett segt och mycket rosttrögt stål på utsidan av eggstålet. Materialet där är SUS410. I princip ett diskbänksstål vilket emellertid är mycket väl valt i sammanhanget. Resultatet blir en fickskalpell. 

Vad gäller fabriksegg är det här utan tvekan en av de skarpaste knivarna jag känt på. Den var helt enkelt fenomenalt vass när den anlände. Stålet håller också tämligen länge och är inte allt för jäkligt att strigla. Det är så jag håller den här lilla kniven vass. Uppgifterna jag utför med den har inte tarvat omslipning trots att jag nu haft kniven några år. 

Handtag

Handtaget på Manbug är i den här versionen gjort i FRN. Äldre knivar från Spyderco tillverkade i japan med det här materialet och låstypen var alltid nitade. Till skillnad från dem är det här ett skruvat handtag. Det går således att både demontera kniven om så önskas samt justera pivotskruven om glapp skulle uppstå.  

Ett föredömligt format handtag i mycket sträv FRN

FRN står som de flesta kanske vet för Fiber Reinforced Nylon. Ett mycket starkt konstmaterial som är lätt att gjuta och forma. Det är ur praktisk synvinkel ett utmärkt material att göra knivhandtag av men skänker inte kniven särskilt mycket flärd. Vad man kan göra med dem är emellertid att färga dem i nästan vilka nyanser man vill. Den här varianten kallas burnt orange och är specifik för knivar försedda med det här stålet.

Manbug känns förvånansvärt robust trots det ringa formatet

Ytan har försetts med vad Spyderco kallar bi directional texture. Det är en struktur som gör att materialet ger hög friktion åt alla håll vare sig du skär eller sticker med kniven. Ett mönster jag inte helt uppskattar på stora knivar då det i mitt tycke ger för mycket friktion. Så mycket att kniven blir obekväm att arbeta med utan handskar. Men på en så här liten kniv fungerar det utmärkt då det extra greppet behövs.

Kniven har ett fånglinehål och för en gångs skull kan jag tycka att det är en detalj som kanske inte är nöndvändig men väl användbart. En så här liten kniv som bärs löst kan tjäna på något som gör den lättare att fiska upp ur fickan eller ger  något lite extra att greppa kring. Med det sagt använder jag ändå inte fånglinor.

Kniven kan i princip fattas i två grepp varav det här är det vanligaste

Storleken på handtaget räcker precis till för ett två och ett halvt finger om man kan säga så. Men för att vara något du håller med ett så klent grepp är det förvånansvärt bra. Mönstret ger som sagt mycket god friktion och lägg därtill att både ovansidan på handtaget och tumrampen har försetts med räfflor för att ytterligare bättra på greppet. Förutom rampen på ovansidan utgör främre delen av handtaget ett litet fingerskydd. Där återfinns även en fördjupning för pekfingret som följs av ytterligare en fördjupning för långfingret.

Det naturliga blir därför att greppa kniven i ett sabelgrepp eller att hålla den sidledes i nypan. Det går också att lägga ett styrande pekfinger på bladryggen på ett bekvämt vis. Några andra grepp tillåter inte det lilla handtaget. 

Öppning och lås

Att den här kniven enhandsöppnas via ett hål i bladet kommer nog inte som en överraskning för någon. Det är trots allt en Spyderco. Men det här kan vara den minsta modellen från dem där den finessen faktiskt fungerar. Ladybug kan också öppnas med en hand men bara med ansträngning. På Manbug däremot fungerar det inte bara bra utan utmärkt. 

Öppningen står bladhålet för och låser gör Manbug med en back lock

Eftersom kniven är så liten är det även tämligen enkelt med hjälp av lite fingergymnastik släppa låset och fälla in bladet med en hand. Det gör det här till en helt enhandsmanövrerad kniv trots tt det är en back lock.

Låsfunktionen är riktigt bra och snäppet från låsarmen när den faller på plats är förvånansvärt ljudligt. Väl ute hålls bladet utan glapp i sidled eller vertikalt spel. Faktum är att kniven känns extremt stadig för att vara så här liten. Överlag inger den förtroende och känns välbyggd. 

Att bära

Tjugo gram. Smaka på det och konstatera därefter att det är lätt för en kniv hur man än räknar. Tjugo gram fördelat på 65mm (längd) x 28 mm (höjd) x 8,5 mm (bredd). En mycket liten och framförallt lätt kniv helt enkelt.

Förutom diskreta yttermått bjuder även Manbug på rundade kanter och avsaknad av vassa hörn. Vidare har man lyckats gömma den annars så förhatliga bakkanten på bladet när kniven är stängd. Något som annars kan sticka ut på en del back locks och orsaka obehag.

Manbug saknar clip och det är lika bra det. Så här små knivar riskerar bara att tappas om de förses med den finessen. De sitter för högt upp i fickan och minsta stöt gör att de kan flyga iväg. Särskilt om de är så här lätta.

Kniven förvaras enklast löst i lämplig ficka och där ligger den tills den behövs. Känns gör den inte alls. Möjligen kan den behöva en fånglina för att inte tappas bort. Även om det tack och lov inte hänt mig än. 

Sammanfattningsvis

En av de första frågorna jag brukar få i huvudet när jag ser riktigt små knivar är om de är leksaker eller seriösa redskap sin storlek till trots. Ofta är nämligen fallet nuförtiden att de görs mest för att visa att det går. De säljs ofta med argument som "världens minsta flipper" och innehåller mycket titan och superstål. Historiskt har det förhållt sig annorlunda då man helt enkelt skrev med gåspennor. För att vässa dem behövdes just pennknivar eller åtminstone en kniv med ett pennblad på. De behövde helt enkelt inte vara särskilt stora, enbart vassa.

Spyderco Manbug skulle kunna vara en sådan om den haft ett mer klassiskt utseende. Men med moderna attribut som lås, handtag i syntetmaterial och ett laminerat blad med ett avancerat stål i blir den så mycket mer. 

Spyderco Manbug är en utmärkt liten kniv att komplettera med

Manbug utstrålar kvalité trots materialet i handtaget får man väl säga. Men det är välgjort och bladet har mjuk gång och är centrerat. Övergången mellan blad och låsarm är snyggt utförd vilket oftast är fallet med knivar från Spydercos japanska samarbetspartner. En annan detalj de lyckas väl med är hur väl räfflorna på tumrampen är utförda. Närmast perfektion då de ger mycket bra fäste utan att skinnflå tummen. Sen var kniven mycket väl slipad från fabrik. Det höjer alltid totalintrycket, särskilt när det rör sig om en begränsad upplaga där huvudförsäljningsargumentet är ståltypen.

Förutom att stålet är något extra är handtaget på den här lille rackaren ett av de bättre i den här klassen. Det finns få som kan konkurrera med det i den här storleken. Den jag kan komma på är möjligen ZT 0022 men det är å andra sidan en väsentligt mycket dyrare kniv.

Här märks det också att det här är en kniv med hög precision i tillverkningen. För att vara så liten känns kniven mycket solid. 

Manbug, en riktig fickskalpell

Manbug är en riktig fickskalpell, ruskigt vass med ett tunt och flatslipat blad och därmed kompetent att handha större uppgifter än man kan tro. Visst sätter formatet sina gränser. Jag betraktar det här som en sekundärkniv, en back-up till något större. Men det är en av de bättre. Så söker du något riktigt litet som skär oerhört bra är det här en god kandidat. Eftersom den här specifika konfigurationen är svår att få tag i rekommenderas en variant i brittish racing green med ZDP-189 i bladet. 

Specifikation:

Längd utfälld: 113 mm

Längd hopfälld: 64 mm

Vikt: 20 g

Bladlängd: 50 mm

Godstjocklek: 2,5 mm

Bladstål: HAP40/SS410

Handtag: FRN

Lås: Back lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Japan

/ J - satsar smått

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 192 Delicalicious

Den här bilden togs för ett antal veckor sedan. Därefter kom ett par nätter med frost som nöp de sista färgerna och förvandlade nästan allt till fyra nyanser av brunt. Några vindpustar senare hamnade det mesta dessutom på marken och strax därefter blev det vinter. Även det vita kom och gick.   

Lönnlövet speglade emellertid färgen i kniven på ett förträffligt vis. Färgen som Spyderco kallar "burnt orange". 

"Delicalicious IX"

Modellen är en Delica 4 och en av relativt få "sprint runs" jag äger. De är Spydercos namn på begränsade upplagor. Eftersom de gillar att spä på samlarmanin hos de som är lagda åt det hållet finns ett närmast oändligt antal utgåvor av vissa knivmodeller. "Sprint run" skall inte förväxlas med de "exclusives" som görs tillsammans med diverse knivförsäljare som Knife Center, Blade HQ eller företag som Abel Reels etc.

Spring runs har alltid en upplaga som understiger 1500 st, ofta 600 eller 1200 exemplar. Idén är att de endast görs vid ett tillfälle för att sedan inte återkomma. 

Det speciella med just den här upplagan är dels färgen som nämndes inledningsvis men även bladmaterialet. Det är ett San Mai-blad med japanskt HAP40 stål i kärnan med SUS410 på utsidan. HAP 40 behöver lite "stöd" då det är ett stål som är oerhört hårt och hållbart men inte särskilt segt. Dessutom oxiderar det lätt. Det är i grund och botten ett pulver- och verktygsstål. 

Stålet kombinerat med geometrin och tunt gods förvandlar dock den här kniven till en fick-skalpell vilket uppskattas av mig.

/ J - övervintrare

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC nr XXV

Ännu en fredag! De har en tendens att rada upp sig och inte sällan komma efter det som i dagligt tal kallas torsdag har jag noterat. Just den här var kall även här i södern med minus tre grader i morse. Det gav dimma och spektakulärt vackra scener när den lättade över sjöarna på väg till jobben imorse. Ja, jag har bara ett men jag skjutsade min dam till hennes vilket ger två. 

I fickan hittas idag en mycket liten och framförallt diskret kniv. Den sorten som kan användas var som helst utan att väcka alltför starka känslor ens bland de mest fanatiska beivrarna av skärredskap. Ni vet de som klassificerar alla knivar som vapen trots att ALLA människor använder knivar av något slag dagligen. Visst, de kan användas som vapen också men det kan fälgkors med. Ni känner igen diskussionen så den släpper vi för idag. 

Kan man med det i åtanke släpa omkring på en "fastbladare"? Jodå, om man väljer rätt sort. Den här råkar vara en liten "neck knife" även om jag väljer att förvara den i min väska - en messengerbag från Cycology, lämplig att bära just när man cyklar vilket jag förvisso inte gjorde idag. 

Fredags-EDC

Knivarna känns troligen igen av många. Den smidiga fastbladaren kommer som synes på bladet från Enzo. Det är det finska företaget Brisas eget "husmärke". Modellen kallas Necker 70 där siffran står för bladlängden i millimeter. Stålet är svenskt och moraknivstypiskt vilket även det kan utläsas av bladet. Det här är den flatslipade versionen av kniven även om jag även har en skandinaviskt slipad variant med handtag i björk också. Båda är för övrigt en kunglig gåva från en läsare och mycket uppskattade. 

Fällkniven är inte heller den någon doldis. Det är den till fickkniv förklädda skalpellen Manbug från Spyderco. Den här versionen är den jag brukar visa på bild mest för att det är den enda jag äger. Det är en sprintrunversion vilket innebär en begränsad upplaga av knivar i färgen "burnt orange" och med laminerat blad av japanskt HAP40 som eggstål med mjukt 410 på utsidan. Underbart bladstål, vass är bara förnamnet. Lite patina får det dock eftersom kärnstålet är allt annat än rostfritt. 

Med det sagt vill jag bara tillägga, 

Glad fredag på er!

/ J - goes small

Fredags-EDC XVIII

Sommaren anlände i vårmånaden maj och slog alla rekord. Åtminstone dem från förra året. Jag konstaterade tillsammans med en god vän att oavsett hur resten av sommaren ter sig så har den redan varit både längre och varmare än i fjol! Det är något som blir särskilt tydligt när man som jag cyklar en del. Då märks väder och vind extra tydligt och lägger sig på minnet. 

Värme kräver shorts och jag gillar typen med mååånga fickor. I en del av dem återfinns knivar och då föredrar jag generellt lite lättare sådana för att de inte skall hänga och slänga för mycket. Idag en större fast mycket lätt kniv i höger benficka. En mindre kniv i höger sidoficka då jag skall på utomhusaktivitet med jobbet idag vilket eventuellt tarvar att en kniv plockas fram i sällskap och därför bör vara diskret. Sen en minikniv med tillhörande lilla sax i gömmorna. 

Den stora rackaren är Cold Steels "Broken Skull". Namnet är svårt att missa med det anskrämliga typsnittet. Bra blad, dålig anslagstavla. Den mindre kniven är förstås Spydercos Dragonfly 2 och i det här fallet i SprintRun-utförande med blad i laminerat HAP40. Miniatyren är en Victorinox Classic. 

/ J- fredagsfiraren

Fredags-EDC XVII

Så var det fredag igen. Inte nog med det solfan skiner också! Det räcker för att höja livsandarna hos de flesta eller åtminstone i alla fall mig. Sen har den riktiga värmen inte anlänt noterades i morse när jag cyklade till jobbet. I sandaler nota bene. Fyra grader och bara tår, risken för fotsvett är minimal. 

I fickan en gammal klassiker, Benchmades 943 även om det förstås är modell 940 som är storsäljaren  med sin "reversed tanto"-spets. Själv tycker jag clippointen på den här är betydligt snyggare och dessutom gillar jag mina spetsar. Den ackompanjeras som vanligt av en riktigt liten kniv och som så ofta är det Spydercos Manbug. Särskilt i det här utförandet är det en liten skalpell. Stålet i den här sprintrunversionen är laminerat HAP40 som tar en ruskig skärpa. 

Fredagsprylar

Av bara farten fick även en ficklampa följa med. Mest för att den satt i byxorna. Den troliga användningen för den en solig vårdag som den här närmar sig noll procent med hög fart. Därtill en Leatherman. Det är mest saxen jag vill åt faktiskt. Det och att den likt Manbug är helt "sheeplefriendly" och därmed inte skrämmer ens den mest rabiata motståndare till eggföremål. 

Sen var det här med min BM 943. Jag är inte lika förtjust i BM som alla andra på grund av den och några till. Jag har haft för många småproblem med för många modeller för det. Min gamla AFCK har utvecklat spel då den har en linerlock i titan, Ascent är bara en skitmodell som tappade fästet till clipet tämligen omgående och den här, ja den har en tendens till att glappa. Eller nja, jag kan välja mellan tämligen seg öppning och inget glapp i sidled eller mjuk och snabb axis-känsla med blad som inte sitter riktigt fast. Justeringsmånen däremellan tycks handla om mikrometer. Synnerligen irriterande eftersom jag har två Griptilians med otroligt bra gång och lås.  

Just nu öppnas kniven mest med en lugn tumrörelse, det är nämligen det enda som går. Men glappar gör den inte. 

/ J - fredagssolskensglad

Dagens bild nr 117 "Gårdagens kaffe"

Fast egentligen är titeln helt missvisande. Det var inte kaffet som var från gårdagen utan bilden. Och nu har det dessutom hunnit bli förrgår. "Ibland kommer stora saker i små förpackningar" vore dessutom ett bättre namn. En liten espresso är  är sällan fel och det gäller även en liten mycket vass kniv. 

När det är dags för små snitt eller snabba förpackningsöppningar är en liten fickskalpell helt enkelt ett synnerligen passande komplement till något större. Därför har jag oftast minst en sådan på mig. Vanligen längst ned i vänsterficka där den får bo i trakterna av en plånbok. Sen kan den kompletteras med ytterligare något av samma storlek i en jackficka om en sådan bäres. 

"Yesterday's Coffee"

Kniven är troligen bekant för den som följer mitt Instagramkonto då det är en vanlig kompanjon. Spyderco Manbug är modellen och den här versionen är deras "sprintrun" i färgen "burnt orange" och med ett laminatstål där HAP40 står för eggen. Ett av mina favoritstål i småknivar har jag konstaterat. Visst det blir lite fläckar och det kan rosta. Men jäklar i min låda vad vasst det blir och inte är det omöjligt att återställa heller. Just den här kniven har inte slipats om alls än. Lite strigling och sen har den varit redo igen. 

Jag känner inte till några andra märken som arbetat med det här stålet förutom Spyderco. Är det någon som har ett tips?

/ J - uppskattar de små tingen i livet

Dagens bild nr 93 "I skuggan"

I skuggan av familjen lever den här lilla skapelsen sitt liv. Det är en duglig kamrat på färden och den gör sig bra på bild. Tidigare om åren fick den ännu mindre Ladybug tjäna samma roll. Ersättning för de naglar jag saknar, bland annat. 

Jag har nästan alltid en liten kniv på min person. En som används till de där pyttesmå uppgifterna eller i offentlighetens ljus. En så här liten kniv syns knappt alls och om den gör det så är den mer "gullig" än skrämmande och det kan vara behändigt. 

Bilden kom sig av att jag drack eftermiddagskaffe en sensommardag och slagskuggorna från den lågt stående solen gav det här fototillfället. Eftersom jag är som jag är blev det senare en serie med foton där jag istället leker med skuggan från knivarna själva.  

"Living in the Shadow"

Kniven är Spydercos "Manbug" vilket är en liten grövre dimensionerad "Ladybug". En liten kniv för fickan eller nyckelknippan. Det som gör den här kniven lite extra duglig är hur oerhört vass den är till följd av det fröjdefulla HAP40-stålet i eggen.

Den har bra bett i käkarna den lilla krabaten.


/ J - minns sommaren

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC IV

Nu ljuger jag! Det här är INTE dagens fickockupanter utan gårdagens. Men jag kände ändå för att skriva något om dem. Mest för att något är nytt. Närmare bestämt Cambern från Kershaw. En mycket intressant kniv som det finns en del att förtälja om.

Den togs fram för att ersätta eller möjligen komplettera storsäljaren Blur från samma företag. Men succén uteblev helt enkelt och lika fort som den introducerades på marknaden försvann den. Jag var ute i grevens tid som jag skrev på Instagram. Nästan i samma stund jag packade upp nyförvärvet så läste jag på Knifenews  att kniven utgår ur Kershaws sortiment i och med 2017 års katalog.

Av den anledningen kommer ni att få förutom en sedvanlig recension av Camber även ta del av en jämförelse mellan de två knivarna. De är lika fast olika om man uttrycker det så.

"Cambersome"

Igår hade jag således de här knivarna på mig. Som vanligt åtföljdes den större av en mindre. Som så ofta fick Spyderco Manbug agera den rollen. Telefonfodralet från Golla börjar bli slitet och får snart bytas ut. Jag är omodern och gillar den sorten som inte sitter fast i telefonen. Så länge jag cykelpendlar får min semivattentäta neoprenplånbok med mönstret "Walk on water" agera kortförvaring. Den rymmer inte mycket men den skrymmer inte heller. Smidig var ordet.  

/ J - höstfredag

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 89 "Hatch et"

Uppslag till bilder kan komma från ingenstans. Så var det till exempel med den här. Jag tycker själv den blev rätt rolig. Det var tydligen fler som tyckte då en variant av den blev "runner up" i förra veckans fototävling på Spydercos forum. Hönan eller ägget det är frågan eller kanske snarare var knivar faktiskt kommer ifrån. Någonstans måste det ju vara eftersom de bara blir fler och fler därhemma. 

Sen kunde jag inte avhålla mig från en tämligen billig engelsk ordlek kring "Hatch", kläckas och "Hatchet", liten yxa. 

"Hatch  et"

Planerna inbegriper fortfarande att införskaffa en bättre kamera då idéerna i mitt fall oftast är bättre än genomförandet. Det är i och för sig bättre att det förhåller sig så än tvärtom. Det är lättare att bättra på tekniken än fantasin. 

Kniven är en av mina mesta små följeslagare nuförtiden. Min sprintrunversion av Spydercos Manbug. Bladet på den lilla rackaren är laminerat och innanför de mjuka yttersidorna i 410-stål hittar du det otäckt vassa HAP40. Det förvandlar Manbug från en liten kniv till en fickskalpell. 

/ J - mr pun intended

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 85 "Katten och Trollsländan"

Ibland undrar man om knivtillverkare försöker konkurrera med sig själva. Det är en tanke som osökt närmar sig när de här två knivarna syns på samma bild. Om man däremot håller i dem så försvinner alla likheter förutom att bladform och därmed egglängd närmar sig varandra och att båda är försedda med "choils". 

"Cat" är något större som synes men även handtagsmaterial liksom bladstål och låstyp skiljer dem åt. Cat är också betydligt tjockare och känns därför annorlunda i handen och i fickan. Dragonfly 2 är lättare och smidigare på det området. Den är också något dyrare även om det inte är något milsvid skillnad. Det är i grundutförande skall tilläggas. 

"The Cat and the Dragonfly"

Vilken av de två man föredrar är en smaksak. DF2 finns i fler varianter där både färger, handtagsmaterial och stål varierar. Grundutförande bjuder på FRN i handtaget och VG10-stål i bladet. Tröttnar man på det finns kniven även med stålhandtag, G10 eller Nishiijin glasfiber att välja på. I bladet kan man hitta exempelvis ZDP-189, HAP40 och H1.

CAT däremot är svart med G10 sidor. Den är mer av en budgetkniv och ligger i storlek under Tenacious-seriens minsting Ambitious men är i gengäld något större än modellen "Chicago". Stålet är det tämligen kompetenta BD1 som matchar VG10 rätt bra i prestanda.  

/ J - granskar detaljer

* PS, Jag äger inte katten själv utan den passerade förbi som hastigast på väg till en vän efter gemensam beställning.

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Två knivar, två filosofier

En sak som slog mig häromdagen när jag som så ofta satt och småbollade med några knivar var att det finns minst två ändar att börja ett knivbygge ifrån, både bildligt och bokstavligt. 

Kniven jag satt och fipplade med var CRKTs relativt nya "Jettison". En mycket liten kniv som siktar mot att vara sekundärkniv eller att sitta på en nyckelknippa. Det jag jämförde den med var en kniv jag redan hade i fickan och som genom en slump råkar ha ungefär samma inriktning och användningsområde och som därför är av motsvarande storlek, en Spyderco "Manbug". 

Lika men mycket olika

Förutom storleken har de två inte mycket gemensamt och det var just det som slog mig. De är liksom konstruerade utifrån två skilda perspektiv. 

I fallet med den Carterdesignade Jettison har man valt att utgå från en synnerligen modern fällknivskonstruktion som följer formeln: flipperöppning och titanhandtag med tillhörande framelock. Den är för liten och billig för att ha kullager i bladet annars känns konceptet igen vid det här laget. 

Men tanken jag fick var att här har krutet lagts på handtaget. Materialet är något mer exklusivt än jämförelseobjektet och man har valt att ha en flipper som öppningsmekanism vilket gör den till en av de minsta knivar med den funktionen jag känner till. För att komplettera paketet har den även ett "overtravelstopp" på det lilla låset. 

Däremot är Jettison är försedd med ett enklare blad i kinesiskt 8Cr13MoV-stål vilket förvisso inte behöver vara fel på en sån här liten kniv. Kniven är skålslipad med relativt låg slipfas. Sammantaget gör det att kniven inte skär särskilt bra. Däremot är spetsen duglig vilket gör den här kniven till en utmärkt förpackningsslaktare och paketöppnare. En konsekvens av Wharncliffe-bladet En liten mattkniv helt enkelt. 

CRKT Jettison

Manbug å andra sidan är mycket mindre "modern"i sin konstruktion. Det är en traditionell "backlock" och den öppnas med Spydercos sedvanliga hål i bladet. Istället för att lägga tonvikten vid handtaget är den här kniven helt byggd utifrån bladet. Just den här kniven råkar förvisso vara en begränsad upplaga med ett något mer exklusivt stål än standard som är VG10. Här är det ett laminerat blad med HAP40 i eggen. 

Jämfört med Jettisons enklare stål och kort sagt sämre slipning så har vi här ett avancerat stål och en full flatslipning vilket förvandlar den här kniven till en liten fickskalpell. Den skär kusligt bra för att var så liten. 

Handtaget däremot är gjort i "FRN", Fiber Reinforced Nylon. Det är ett mycket dugligt och praktiskt material men det går inte att komma ifrån att fiberförstärkt nylon är en avancerad plast och så långt från glamour man kan komma. På den punkten vinner det inga poäng. Funktionen däremot är extraordinärt bra i det här sammanhanget då materialet är lätt, urstarkt och här försett med Spydercos "bidirectional texture" vilket ger utmärkt fäste på det lilla handtaget.  

Spyderco Manbug

Så här har vi således två knivar där en fokuserar på utseende och handtag och den andra på bladet och skäregenskaper. Två skilda filosofier med andra ord. Det var troligen inte det som fanns i åtanke när knivarna konstruerades men det blev slutresultatet.

Titan mot FRN, wharncliffe mot droppoint, framelock mot backlock, flipper mot hål, 

8Cr13MoV mot HAP40

Sen skall tilläggas att jag ändå är "snäll" i  min jämförelse då den utstickande backspacern som agerar fånglinehål på Jettison gör att den egentligen ligger lika nära Spydercos Dragonfly II som Manbug i storlek. Och jämförs Jettison med den kniven istället eller varför inte en annan vinnare i "Little Big Knife"-klassen som Cold Steels "Mini Tuff Lite" så åker den på storstryk i avdelningarna ergonomi och funktionalitet. Tuff Lite har även den ett wharncliffeblad i motsvarande stålkvalitet men ett överlägset handtag ur bland annat komfortsynpunkt.

Vad man föredrar får man klura ut själv. Men jag gillar utseendet på Jettison, det var det främsta skälet till att jag införskaffade den. Den har emellertid sina brister och dem tänkte jag återkomma till i en senare utvärdering.

Men den är synnerligen kompetent när det kommer till att öppna andra knivpaket! Det fick den göra igår till exempel. 

/ J - jämför


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 73 "Organiskt knivställ nr 2"

Experimentet att hitta ett återvinningsbart eller till och med komposterbart knivställ fortsätter. Del två bjuder på något gult. En jäkligt glad frukt! Det är något med den lyckligamungipanformen och färgen som muntrar upp. Och så används den ju frekvent som "Powerbar" när jag cyklar. 

"Organic knifestand no 2"

Kniven som agerar försökskanin är Spydercos Delica 4 här i en Sprint Run-version med laminerat blad och  HAP40 som eggstål. Färg: "Burnt Orange".En nästan lika stor favorit som bananen.

/ J - bananglad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ännu en nykomling

Är det inte Schenker så är det posten. Trevligt är det hur som helst så jag klagar inte. Särskilt inte som det här paketet anlände mer än en vecka tidigare än beräknat. 

Man skall hälsa nya medlemmar i familjen välkommen på hjärtligt sätt. Därför sitter jag nu med en god kopp kaffe och njuter av en ledig eftermiddag och min nya kniv.

 

Spyderco Delica 4 Sprintrun, HAP40 Burnt Orange

Just den här såg jag fram emot lite extra då den snabbt tog slut på de flesta ställen jag brukar frekventera och jag ville verkligen ha ett exemplar. 

Det handlar om en "Sprintrun" av Spyderco Delica 4. Versionen är med handtag i färgen "burnt orange" eller barndiarré som min sambo något krasst kallade den. Men det är bladet som är extra spännande då det är ett laminatstål med en kärna av HAP40. 

Och jag kan slå fast att det är en av de bästa fabrikseggar jag stött på. Riktigt vass faktiskt. 

/ J - kaffesuper