Presentation SRM 7228L MB Rubik

Den här texten kan betraktas som en kombinerad "Ny kniv"-presentation och en slags halvrecension. Anledningen till att det inte blir en komplett recension av den här kniven är att inte tillräckligt mycket ändrats från ursprungsmodellen 7228L Rubik som jag tidigare recenserat.

I mitt tycke är det dock tillräckligt för att rendera en genomgång. Kniven jag talar om är som rubriken skvallrat om SRM 7228L Rubik. I förbifarten kan sägas att namnet "Rubik", ja den har fått namn efter den berömda ungerska kuben, tillkom efter det att jag recenserade kniven ifråga. 

SRM 7228L-MB Rubik

Twitterversion: I och med Rubik 7228L MB har SRM lyckats göra en redan mycket bra EDC-kniv ännu bättre. Det här är en fullträff!

Det mesta är sig likt vilket innebär att du får en kniv som är strax över tjugo centimeter lång med ett stadigt blad på nio centimeter. Ett rätt rejäl fickkniv med andra ord. Vidare kvarstår de två definierande detaljerna i det SRM kallar "Ambi lock" vilket förstås är en tolkning av ett "Axis lås" samt deras egen uppfinning "Ambi Clip". Det senare innebär en konstruktion av clipet som gör det möjligt att avlägsna det eller byta position på clipet utan verktyg. Smidigt och funktionellt kan sägas om den finessen även om jag de facto aldrig använder den. Clipet får sitta där det sitter i mitt fall. 

Det yttre sett till mått är således identiska och likaså detaljerna. Men så kommer vi till det som är förändrat sedan sist. Det som är nytt är materialen. I handtaget hittas nu Micarta istället för tvåfärgat G10 och bladstålet är bytt från japanskt VG10 i originalmodellen till kinesiskt 10Cr15CrMoV. 

SRM Rubik är en utmärkt kniv för både EDC-bruk och friluftsliv

Materialbytet i handtaget påverkar kniven på tre vis. För det första blir den något lättare, tolalvikten kryper ned från 112 g till 100 g. Det är inte extremt mycket i absoluta tal men ändå kring tio procent och det gör att kniven faktiskt känns lättare i hand. Eller jag kan uttrycka det så här, skillnaden märks inte så mycket vid direkt jämförelse mellan de två versionerna men den här kniven uppfattas som mycket lätt när den hanteras vilket är ett stort plus. 

Sedan känns Micartan annorlunda att greppa. Den är någon mindre sträv så för den som söker efter maximalt grepp skall nog ändå titta på originalmodellen. Men som vardagskniv eller "EDC" föredrar jag den här slätare versionen. 

Men den främsta skillnaden är trots allt utseendet. Det går att tycka att gult/svart och rött/svart som var ursprungskombinationerna är slående men de är inte sofistikerade på samma vis som en svart eller snarare svartgrå Micarta är. Det kan dock tilläggas att kniven numera även finns i helt svart "blacked out" G10-utförande. Kniven kan precis som förut fås med svart eller satin-finish på bladet. 

Den andra stora förändringen är bladstålet. Jag måste tillstå att jag inte vet mycket om det här kinesiska stålet. Det här är min första kniv med det här materialet. Av vad jag kunnat läsa mig till skall det minst vara i paritet med VG10 eller snarare bättre beroende på vilka parametrar som avses. Det lär för övrigt ha samma relation till 9Cr18MoV som AUS8 har till AUS10. Det vill säga det ena är hårdare det andra men det andra är segare vilket förstås påverkar hur hållbar eggen är, vilken skärpa som kan uppnås och hur den är att slipa. Men det bör påpekas att 10Cr15MoV är ett kvalitetsstål. Tillägget kommer sig av att det ibland på nätet fnyses åt "bokstavsstål" som de kinesiska stålen lite nedlåtande kallas.  

I princip kan sägas att det här stålet skall vara hårdare och hålla skärpan längre än 9Cr men att det inte är fullt lika hållbart. I relation till VG10 så blir det inte lika vasst rent teoretiskt bereonde på grövre struktur men i gengäld skall det hålla eggen bättre. En icke oviktig aspekt är nog att det är billigare och lättare för en kinesisk tillverkare att få tag i. Hur det  uppträder i en fickkniv får jag ta reda på. 

Sammantaget kan sägas att jag personligen anser att de förändringar som gjorts kanske inte innebär förbättringar på alla områden men gjort den väsentliget mycket snyggare och med ett mer sofisterat utseende. Micarta kanske inte är mer hållbart eller "bättre" än G10 men det är elegantare och åldras med mer värdighet. Så för de som uppskattar patina är det här rätt material. Stålet är jag nyfiken på och det är kul att testa något nytt, särskilt som det är ett kinesiskt kvalitetsstål. 

Men i stort anser jag att SRM 7228L MB Rubik är en förbaskat bra EDC-kniv. Eller för friluftsliv också för den delen. 

SRM Knives

/ J - i jämförelsetagen

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knivpresentation Spyderco Hungarian

Idag skall jag presentera en kniv som både kommit och gått i Spydercos katalog. Kniven är en av de modeller som ingår i deras "Ethnic-Series" och de görs alltid under begränsad tid. Så för den som tycker att de här exotiska linjerna är tilltalande får söka sig till begagnatmarknaden.

Spyderco C173GP

Utseendet på den här kniven är mycket distinkt och det kanske inte är så konstigt då den ingår i vad Spyderco kallar sin "Ethnic series", knivar som avspeglar och hyllar olika knivtraditioner runt vårt klot. Som namnet skvallrar om hittas ursprunget till den här kniven i Europa, närmare bestämt Ungern. Grundmönstret kallas Fejesgörbe och kännetecknas av sitt kraftigt rundade bolster. Något som också namnet anspelar på. Just den här varianten är formgiven av den ungerske arkitekten och kniventusiasten Gábor Szakonyi. 

Spyderco Hungarian med sin särpräglade profil

Blad

För ovanlighets skull har inte Spyderco behövt göra några större eftergifter till bladformen för att deras trade mark, det runda hålet, skall passa in. Även traditionella Fejesgörbes har den här bladprofilen med en rygg som först höjer sig något för att sedan slutta svagt ned mot den spets som avslutar en lång och tämligen rundad egg. Det som skett är att Gábor valt att göra den första delen lite brantare och därmed utpräglad än vanligt. 

Kniven är inte liten på något vis utan ståtar med ett blad som är strax över nio centimeter långt och det mäter 26,5 mm som högst. Godstjockleken däremot hålls ned till tre millimeter vilket får anses tämligen tunt i relation till storleken på blad. Särskilt med tanke på hur grova knivblad tenderar att vara nuförtiden. 

Spydercos och Szakonyis tolkning av ett klassiskt Fejesgörbe-blad

Stålet i den här kniven är inte det vanligaste men så är Spyderco också känt för att experimentera vilt med olika stålsorter, särskilt på senare tid. I det här fallet rör det sig om ett av Carpenter Steels bästa produkter för knivtillverkning kallat XHP. Ett stål som dock inte alltid är så lätt att få tag på vad det verkar då det ibland dyker upp hos vissa tillverkare för att sedan försvinna*. 

Finishen är den för Taichung-fabriken rätt vanliga grova satinen. Det de sista slipränderna nästan lämnas kvar. Den är dock mycket jämn och snyggt utförd. Detsamma gäller fabrikseggen på det här exemplaret för övrigt. Ett litet sharpening choil finns för framtida slipning och den sträcker sig föredömligt utanför ricassons räckvidd.

Bladet försett med designerns logotyp är gjort av CPS XHP

Trots den stora buken befinner sig spetsen på det här bladet någorlunda i mittlinjen av kniven vilket gör den lättkontrollerad så länge du bara sticker med den. Skall du skära med bara spetsen blir det knepigare som med alla knivar med kurvig egg. Det kräver att du vinklar handleden extremt mycket.  

I gengäld blir bladet desto bättre vid svepande skär inte minst mot en skärbräda till exempel. Något som inte känns alltför avlägset om jag spinnaer vidare på knivens utseende. Formen påminner inte så lite om en del klassiska modeller från Frankrike. Knivar av Laguiolle-typ till exempel. De knivarna har historiskt alltid varit allroundknivar med visst fokus på matberedning bland fåraherdar till exempel. Ost, bröd och grönsaker behövde förstås skäras. Till dylikt är även Spyderco Hungarian riktigt bra. Ja, bland får vet jag inte men för att förbereda mat. Ett helt flatslipat blad i excellent stål och med en riktigt vass egg ligger till grund för det.    

Handtag

Handtaget på den här kniven är nog ett av Spydercos snyggare enligt mitt tycke. Materialen är G10 och stål så de är inte extravaganta i sig. Men linjerna är desto mer tilltalande liksom sättet materialen har använts på. Ramen är av stål och är modest lättad med några hål på insidan. Konstruktionen är öppen i ryggen och där återfinns tre distanser jämte en liten tub som agerar fånglinehål. En stabil konstruktion med andra ord. 

Ett för knivtypen klassiskt handtag, här gjort i polerad G10 med bolster i stål

Utanpå ramen hittas sedan bolster, även de gjorda i stål samt handtagssidor i G10. Det som gör dem speciella är dels hur väl polerade alla material är samt hur välvd formen är. Sidorna är kraftigt rundade och den välvda ytan planar ut mot bolstret till som förvisso också är rundat men inte lika kraftigt. Något som bilderna kan narra en till att tro. 

Därefter har både bolster och G10 polerats. En behandling som G10 sällan får men när det görs på det här viset ser det nästan ut som det har ådring. Bolstren är snygga men de är notoriska fingeravtrycksmagneter och är svårfotograferade. 

Formen på handtaget är tradtionell med lätt krökt rygg som övergår i en kraftigare sväng baktill. På mitten sväller greppet något villket fyller handen bättre. Bolstret utgör fingerskydd och bildar även en naturlig tumramp. 

Till skillnad från föregångarna är Hungarian öppen i ryggen

Väl i hand så är Hungarian bra men inte riktigt i närheten av vad jag misstänker att originalen är. Några av de moderna påfunden gör att den inte kan matcha dem. Ett sådant är att de är slip joints vilket gör att ryggen är hel. Här är handtaget öppet vilket ger mindre anläggningsyta mot handen. Något som känns extra mycket i det här fallet eftersom det är en Taichungkniv. Det innebär att alla kanter är tämligen markanta. Till exempel är vare sig insidan på ryggen eller undersidan på handtaget särskilt väl rundade. Förklaringen lär ha att göra med något kulturellt. Att skarpare kanter är ett tecken på hög precision. Fan tro´t. Visst är precisionen hög men kanterna på den här kniven behöver rundas för att bli riktigt bra. 

Det andra som känns en smula är clipet. Inte mycket i ärlighetens namn men trots allt. På orignalen finns de inte alls. Om man kramar det här handtaget i hammargrepp så känns det en smula och detsamma gäller sabelgrepp. 

Sen vet jag inte om alla Fejesgörbe har så distinkta hörn på sina bolster. De kunde mjukas upp de också även om det troligen inte skulle se lika bra ut. Dessutom gör formen på dem i kombinationen med en ricasso att handen hamnar ett par centimeter ifrån det som skall skäras. 

Öppning och lås

Bladhålet på den här kniven fungerar utmärkt. Det är lagom stort men framförallt rätt placerat för att vara lätt att hitta och använda. Det vare sig det är ljust eller mörkt, kallt eller varmt, med eller utan handskar. Som vanligt med Taichung är kanterna även här en smula vassa. Men det är mest av godo då det ger bättre fäste. 

Spydercos sedvanliga hål är i det här utförandet ganska vasst men väl placerat

Knivbladet löper på fina bronsbussningar vilket ger en lätt hydralisk känsla när kniven öppnas och stängs. Inte den oljade iller som kullager ofta ger upphov till. Den här kniven både öppnas och stängs bäst med en smula värdighet. Men det är inga problem att snärta upp den om så önskas. 

Ett extremt väl utfört liner lås

Låsfunktionen sköts av en liner lock i stål. Funktionen hos den är god. Bladet hålls på plats utan rörelser åt något håll och inte heller glider låsarmen under belastning. Däremot är den svår att nå. I syfte att hålla utseendet rent och i det här fallet traditionellt har man valt att "gömma" låsarmen inne i ramen så att säga. Det gör att man får lirka in mjukdelarna på tummen för att hitta den. När man väl gör det möts man av några räfflor som gör att man inte glider av. Men tyvärr är de en aning för skarpa för att få högsta betyg. Det var det där med kanter, Spyderco. 

Att bära

För att vara en stor kniv är Hungarian mycket civiliserad i en ficka. Handtaget mäter förvisso över tolv centimeter på längden och är 15 mm tjockt men det är mjukt rundat och ytorna som sagt polerade. Själva höjden på kniven hamnar på 35 mm som mest. Vikten är 125 gram. 

Clipet är unikt för den här modellen för att matcha det svängda handtaget

Clipet på den här kniven är lite av ett standardclip fast ändå inte. Det vill säga storleken på rampen och spänsten känns som Spydercos normala "skedclip" men själva formen avviker. Dels är clipet krökt för att passa formen på handtaget och dels har det ett halvmåneformat hål för att släppa igenom fånglinan. Det sistnämnda är jag glad för eftersom det annars hade ställt till det med placeringen av clipet. 

De detaljerna gör även att clipet för ovanlighets skull inte är flyttbart. Annars brukar Spyderco få till den detaljen ändå. Men eftersom handtaget hade sett ut som det angripits av termiter i så fall är jag glad för att de avstod. 

Sammanfattningsvis

Hungarian liksom sina andra släktingar i Ethnic-serien är en kniv med ett mycket personligt utseende. En kniv som kanske köps mer för att den är elegant än för att den är praktisk. Fast egentligen är det ju just det den är, praktisk alltså. Bladet är synnerligen kompetent med sitt fina stål, flatsslipning från tre millimeters gods, distinkta spets och rejäla buk. Handtaget är bra det också även om jag som sagt är säker på att originalen därvidlag är bättre i de flesta fall. Kniven är även lätt att få ned i och upp ur en ficka och den är lättöppnad. 

I övrigt tycker jag nog att Spyderco lyckats ovanligt bra med den här kniven när det gäller att representera en knivtyp. Den ser ut som en Fejesgörbe. På samma vis lyckades de med sin Pattada som ser ut som den Resòlza från Sardinien den representerar. Det tycker jag inte man kan säga om exempelvis Schempp Bowie, Kriss, and EuroEdge som är andra modeller ur samma serie. 

Ett rejält arbetat handtag och en av Spydercos mest välbyggda modeller

Men även solen har sina fläckar. I det här fallet handlar det mycket om att den är gjord i Taichung Taiwan. Det medför förvisso att den är ytterst välbyggd, en av de bästa till och med. Den fina gången i bladet som för övrigt är helt centrerat, den fina fabrikseggen, de eleganta övergångarna mellan materialen och den goda polishen är exempel på det. Där finns inget negativt att invända mot. Sen toppas allt med små detaljer som att skruvarna som håller sidorna respektive bolstren på plats är av olika färg. Allt för att slutresultatet skall bli så attraktivt som möjligt. 

Men sen var det de vassa kanterna! Eller vassa är de väl egentligen inte men för distinkta för min smak. Du hittar dem på ryggsidan av bladet, insidan av ramen på både över- och undersida samt på insidan av hålet. De hade bara behövt runda dem aldrig så lite. Jag lovar att ingen hade misstänkt dem för bristande precision ändå. Det här är en extremt välgjord kniv. 

Hade det här varit en brukskniv för mig så hade jag åtgärdat det hela själv. Men som det är nu är det inte en kniv jag använder alltför ofta. Men från stund till annan händer det så "mint condition" kan inte längre användas om den då någon repa hittas här och var. Det gäller inte minst det väldigt polerade bolstrets högsta punkter. 

En modern tolkning av Fejesgörbe, Spydercos Hungarian

Men det går inte att komma ifrån att det här är en riktigt snygg kniv. Det brukar nästan de flesta som avskyr bladhål också gå med på. Kanske för att den utöver det inte ser ut som en traditionell Spyderco måhända? I vilket fall som helst gillar jag kniven och har inga planer på att sälja den. 

Anledningen till att jag nämner det är att den inte längre går att köpa ny då den är tagen ur produktion. Vill man ha den här något udda fågeln får man bege sig ut på jakt på begagnat marknaden. 

Specifikation:

Längd utfälld: 215 mm

Längd hopfälld: 123 mm

Vikt: 125 g

Bladlängd: 92 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: CTS-XHP

Handtag: polerad G10 på stålram

Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taiwan

/ J - tolkar en tolkning

* Så har varit fallet med både Spyderco och Cold Steel till exempel. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension A.G.A. Campolin Zero

-  modern traditionalist

Att förnya genrer brukar vara populärt i musiksammanhang. Det har även spritt sig till knivvärlden vad det verkar. För några år sedan kom de första "modern traditionals" som de kallas på engelska. Det vill säga klassiska knivmönster fast tillverkade i moderna material och med modern teknik. Ofta en slipjoint, någon Barlow eller liknande med tillägg av skruvade konstruktioner och titan. Några tillverkare gick steget längre och lade till egna modeller och därifrån har fenomenet vuxit. Idag har de flesta större märken minst en kniv i den här kategorin på programmet.

Men en klassisk typ av kniv som inte sett lika mycket av den förnyelsen är den italienska stiletten. Visst, någon modell av de vanliga swivel bolster-knivarna har försetts med svart blad och därefter kallats tactical. Någon annan modern variant av sidsprättare har fått antydan till fingerskydd av rundad typ och sen har det varit bra med det. Men något riktigt försök utanför custom-scenen har däremot inte varit aktuellt. Inte förrän en av mästarna på området stiletter A.G.A. Campolin släppte sin Zero för ett par år sedan (2017).

A.G.A. Campolin Zero

A.G.A. Campolin är annars kända för att göra synnerligen klassiska knivar i alla storlekar och format. De har allt från den typiska modellen av stilett via swing-guards till någon modell från Sicilien och liknande. De har även moderniserat sitt utbud genom att exempelvis slå ihop en klassiskt italiensk stilett med en lever lock-mekanism vilket inte är helt vanligt.* Men alla de modellerna har trots allt varit knivar med en äldre typ av konstruktion med mässingsramar, nitade konstruktioner och naturmaterial i handtagen. Mer traditionella än moderna således.

Zero är något helt annat som ni snart skall se!

Zero, stilletten för 2000-talet

Twitterversion: Klassisk italienskt märke tar ett nytt grepp på en lika klassisk som mytomspunnen knivmodell, stiletten

Blad

Bladen till den här kniven kan fås i två olika utföranden. Ett som drar åt det mer praktiska hållet då det är av "bajonett-typ" även om falskeggen är så pass liten att det snarast rör sig om ett helt flatslipat blad. Den andra typen som syns här är mer av ett typiskt stilettblad. Det vill säga ett symmetriskt dolkliknande blad slipat på en sida. Så långt inget ovanligt med den här kniven.

Måtten är även de ytterst traditionella. Stiletter brukar sorteras efter totalängd där 23 och 28 cm eller om man så vill 9 och 11 tum är de vanligaste storlekarna. Med den nomenklaturen är den här kniven en 9 tums kniv men i praktiken är den något kortare, den mäter 22 cm med ett blad på 10 cm. Grovleken på godset är 3,5 mm och bredden på bladet är 16 mm. Långt och smalt som sig bör med andra ord.  

En för knivtypen karaktäristisk bladform 

Inte heller finishen på bladet avviker från det vanliga. Dylika knivar har ofta polerade blad och så även den här. Bladformen understryks genom att bladet har en kraftig blodränna eller fuller som det heter på engelska. Ett uttryck som för övrigt är väsentligt mer korrekt. Poängen med dylika rännor är inte att avleda blod utan görs numera endast för att vara dekorativa. Annars var funktionen en gång i tiden dels att lätta framförallt svärd men även knivar samt göra dem starkare. 

Det flatslipade bladet på Zero har en slipfas på ca 8 mm.

Något som däremot är ovanligt och det första som får den här kniven att avvika från det gängse och göra den mer modern i sitt tilltal är valet av stål. Vanligtvis brukar man inte bry sig nämnvärt om vilket stål den här sortens knivar förses med. Eller rättare sagt de väljs utifrån att de skall vara lätta att bearbeta eftersom utseende vanligen går före funktion och det betyder konkret allt från 420J2 till 440A så länge det handlar om produktionsknivar.

Men inte i det här fallet. Här har man valt Böhlers N690Co. Ett modernt stål som  återfinns på en hel del fällknivar, främst med ursprung i Europa.  

Stålet, N690Co kommer från Böhler/Uddeholm 

Kombinationen av ett modernt och gångbart stål och en mycket kraftig konstruktion gör att den här kniven faktiskt kan användas rent praktiskt även om förstås den flatslipade versionen är mer lämpad för det.

Fabrikseggen var väl inte så mycket att hänga i granen. Jämn var den förvisso och någorlunda vass. Men det är också tvär som en yxa. Delar av det kan naturligtvis förklaras av den generella geometrin. Men lite flackare vinkel kunde eggen fått. Sen är spetsen inte mycket att hänga i granen. Här har sliparen gått på säkerhet och låtit den vara närmast rundad för ökad styrka.  

Handtag

Formen på handtaget känns även den igen från andra knivar av den här typen. Det innebär en kniv med dubbla bolster, svängda fingerskydd och ett kurvigt grepp. När det är så här kurvigt brukar det ibland räknas som en "getingmidja" eller wasp handle.

Men där upphör allt traditionellt. Ramen är av tämligen grovt dimensionerat stål och skollorna är i det här fallet av aluminium. De kan även fås i ett antal olika färger. Förutom den här färgglada lila finns den i allt från rött och orange till grönt, brunt och förstås svart. Zero kan även fås i kolfiber för den som föredrar det.

Kostymen är traditionell men inte utförandet som är skruvat och inkluderar aluminium

Sen är även själva konstruktionen moderniserad. Det innebär att hela kniven är ihopsatt med skruvar istället för nitar. Det gäller inte bara handtagen utan även bolster och förstås pivotskruven som därmed är justerbar. De vanligare nitade konstruktionerna får man "justera" genom att försiktigt knacka på pivotniten med en hammare. Här görs det istället enkelt med en torx T8. 

Kniven är tämligen grov över ryggen. Här hittas för övrigt
den enda märkningen på kniven

Zero är en mycket välbyggd kniv på ett gammeldags vis. Det betyder mycket metall och en solid konstruktion. En del av det är tämligen naturligt givet vilken typ av kniv det handlar om. En stilett driven av bladfjädrar är generellt mer utsatt för krafter än vad en kniv med en spiralfjäder är. När bladet är stängt är hela ramen utsatt för det tryck de alstrar.

Handtaget är långt nog för att lätt och ledigt rymma hela handen. Det är också förvånansvärt bekvämt

Aluminiumsidorna bidrar med en smula fäste då de har den där något kritaktiga känslan som aluminium kan förses med. Annars ger det kurviga handtaget ett förvånsvärt bekvämt grepp i sig. Särskilt som det är tämligen grovt och därmed fyller handen bättre. Sen är den här kniven likt många andra bekvämare utan clipet monterat. Det är inte den värsta syndaren på området men det känns i handen efter ett tag.

Balansen däremot är inte mycket att hänga i granen. Baktung är bara förnamnet. Balanspunkten återfinns ungefär mitt på handtaget eller inte riktigt. Mitt i den runda försänkningen för hävstången för att vara mer exakt. 

Öppning och lås

Öppningsmekanismen på den här kniven är både gammal och ny. Gammal på så vis att just lever locks är en riktigt gammal lösning på fjäderdrivna knivar. De är emellertid vanligare på tyska dito än italienska. Däremot är den som sades inledningsvis inte så vanlig på stiletter utan förekommer oftare på klassiska fickknivar med pennblad. Så den här applikationen är nyare även om andra exempel finns. Sen kan den här typen av lever eller hävstång som vi säger på svenska aktiveras antingen genom att fällas upp framåt eller bakåt. På Zero är det framåt som gäller.** 

Så här ser hävstången ut i utfällt läge, redo att släppa ut bladet

Det som gör lever locks speciella är att en enda hävstång sköter inte mindre än tre funktioner. För det första agerar den säkring i både öppet och stängt läge. Kniven kan helt enkelt inte avfyras av misstag. På det området är den väsentligt mycket säkrare än alla moderna glidspärrar. För det andra används den för att fälla ut bladet och för det tredje utgör den även låset.

Åtkomsten för själva spaken eller hävstången är enklare för dem som fälls ut åt andra hållet, det vill säga bakåt. Då låter man kanten på dem sticka ut några millimeter framför bolstret varpå ett finger lätt kan hitta dem. Här befinner sig den istället i en fördjupning i handtaget varpå på man får lirka in mjukdelen på tummen för att få ut den i färdigläge. Det är dock mycket enkelt gjort tack vare en liten böj på toppen av hävstången.

När man väl pressare ned den händer det grejer! Den här kniven har bra tryck i fjädrarna. Ja, ni läste rätt, det skall vara plural. A.G.A. Campolin har nämligen valt att förse den här kniven med en dubbel uppsättning bladfjädrar för att få mer tryck i mekanismen men även för utökad livslängd. Det blir rätt mycket krafter som skall kontrolleras i en sådan här kniv som sagt. 

Här syns de dubbla fjädrarna som skickar ut bladet

Farten är rejäl och ljudet massivt och något dovt. Kniven skulle förstås kunnat vara ännu snabbare om den fått kullager till exempel. Men på det området är den här kniven mer traditionellt byggd. Den har nämligen inga lager alls. Inte minsta lilla glidlager utan bladet löper direkt mot ramen. Det ger dock mycket kontaktyta mellan blad och handtag och därmed en väldigt solid kniv. Dock går det inte givet att det är en fjäderdriven kniv att spänna pivotskruven för hårt eftersom det till slut hindrar rörelsen. Sen kan väl tilläggas att det handlar om polerat stål mot polerat stål så ytorna är tämligen hala i vilket fall.

Tack vare den här konstruktionen är kniven extremt stabil åt alla håll. Zero play skulle man lite vitsigt kunna uttrycka det. Det är utan tvekan den kniv av den  här typen jag äger som är mest stabil. Fullt jämförbar med andra moderna fällknivar.  

Att bära

Även på det här området har kniven fått sig en överhalning och ett modernt tillägg. Zero har försetts med clip! En riktigt ovanlig finess i sammanhanget. Utöver det följer kniven formatet tämligen väl även när det kommer till hur den känns att bära. I det här fallet innebär det att yttermåtten är långa och slanka, hörn och kanter väl rundade vilket borde göra den diskret. Men det finns ett pars saker som dödar diskretionen, förutom färgen då. Dels är handtaget grovt med sina 15 mm vilket gör att det känns i fickan men framför allt är vikten påtaglig. 

Ett modernt tillägg till kniven, ett flyttbart och framförallt avtagbart clip

Clipet som sådant är rätt grovt vilket gör det starkt. Det behövs eftersom det är mycket kniv som skall hållas på plats. I det här fallet väger kniven in på stadiga 170 gram. Det gör att Zero sannerligen inte är någon lättviktare. Men det är inte så konstigt med tanke på all metall som återfinns i handtaget. Ramen är tilltagen, ryggen måste vara sluten på den här typen av kniv, hävstången är av stål, bolstren är massiva och sen har vi de dubbla fjädrarna gömda inuti kniven. Det blir mycket stål som dessutom paras med sidor i aluminium.

Tröttnar man på clipet vilket jag ofta gör av utseendeskäl så kan det tas bort och ersättas med en därför avsedd metallplatta. En finess som jag uppskattar. Kniven kan för övrigt bäras både med spets uppåt eller nedåt. Om man byter håll får man skifta skruvarna i sidan då de är olika långa för att nå igenom clipet alternativt täckplattan. 

Sammanfattningsvis

Zero är en unik pjäs såtillvida att det inte finns många om ens några konkurrenter beroende lite på hur man räknar. Antalet tillverkare av kvalitetsknivar av den här typen är inte enormt och de som finns är ofta mer inriktade på Out The Front-knivar av olika slag. De som därtill är gjorda med moderna material inklusive bättre bladstål och med modern teknik är ännu färre. Det exempel jag kommer på närmast är amerikanska ProTech och deras modell "Don". Men den är i det mesta en modern kniv vill jag hävda då det mest är de dubbla fingerskydden och den slanka profilen som sneglar åt det traditionella hållet. I övrigt har den kniven helt moderna teknik både vad gäller fjäder, lås och aktiveringsknapp. Detsamma gäller Kershaw och deras relativt nya Launch 8 som är mycket lik Don i det mesta.

Zero har många detaljer som anknyter till knivtypens historia. Det visuella är förstås det som märks först där mått, proportioner och formgivning är lätta att känna igen. Bladet är en decimeter långt och smalt med ett tveeggat utseende, handtaget runt tolv centimeter med ett tämligen runt tvärsnitt och kniven har klassiska dubbla bolster. Lägg därtill detaljer som att både de och bladet är polerat samt de krökta fingerskydden och du har en arketypisk stilett/switchblade. 

Ett klassiskt utseende som dock fungerar även till vardags

Även mekanismen är typisk med sin bladfjäderkonstruktion. Mindre typisk är emellertid att kombinera den med en lever lock som därtill fälls framåt. Ännu mer unikt är att förse kniven med moderna detaljer som justerbar pivotskruv, demonterbar ram med skruvade aluminium/kolfiber-skollor, modernt bladstål och ett clip. 

Havet skulle kunna vara utanför Sicilien men nu råkar det vara Båstad. Zero gör sig på något vis vid ett hav

I vilket fack skall då en kniv som Zero sorteras i den moderna knivfloran? Jag vill nog hävda att den skall räknas som en modern traditional. A.G.A. Campolin har gjort samma sak med en klassisk stilett som t ex Lionsteel gjort med en traditionell Barlow. Trimmat den med modern teknik och moderna material. Prislappen hamnar runt 205-215€ beroende på utförande. Ännu något mer för kolfiberutförandet. Sen finns numera för den som tycket att den här är klen en större variant kallad Zero+.

A.G.A. Campolins Zero är mycket lätt att rekommendera för den som söker en kniv med ett klassiskt utseende men som faktiskt även går att använda rent praktiskt även om jag i så fall starkt rekommenderar det andra bladalternativet. Därtill sparkar kniven lika hårt som en åsna och har ett karaktärisktiskt ljud för den som uppskattar sådana detaljer. 

Specifikation:

Längd utfälld: 220 mm

Längd hopfälld: 125 mm

Vikt: 170 g

Bladlängd: 100 mm

Godstjocklek: mm

Bladstål: N690Co

Handtag: aluminiumskollor, stålram

Lås: Lever lock

Producerad av: A.G.A. Campolin, tillverkad i Italien

/ J - gillar blad som har bråttom

* Även om det gjorts förut genom den något enklare "Leverletto" designad av Bill D Shivs. Campolin har också en version kallad Dominus. 
** En mer känd knivmodell med samma lösning kommer från tjeckiska Mikov. Deras basmodell som på senare tid fått namnet "Predator" öppnas på samma vis. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Presentation Homer Zhu T Rex

-  en charmig klumpeduns

Att vidga sina vyer lär vara nyttigt. Om det uttalandet gäller intresset för knivar låter jag vara osagt men om så är fallet så har jag gjort det i och med det här äventyret. Med det avses att den här kniven tillhör en kategori jag aldrig eller sällan undersöker närmare. Den här kniven kallad T-Rex är en customkniv från den kinesiske knivmakaren Homer Zhu. Det som utmärker den är att den tillhör kategorin "Little Big Knives" och är massivt grov, på engelska ofta populärt kallat "Overbuilt". 

Homer Zhu T-Rex

Herr Zhu säger dock på hemsidan i presentationen av sig själv "/../ Later, I began to design knives for many brands. With my understanding in-depth with knives, in addition to the appearance of knife , high performance is extremely attract me." (sic!) Så enligt honom själv ligger betoningen på hur knivar uppträder snarare än hur de ser ut. Jag vet inte riktigt om jag håller med om att det var där fokus låg när den här kniven formgavs. Det är bland annat det jag ämnar tala om här. 

T-Rex kan räknas till kategorin "Little Big Knives"

Blad

T-Rex var ett djur känt för att se otäckt ut och ha ett oerhört tryck i käkarna. Det gäller dess namne i den här reinkarnationen också. Formen på bladet är väl troligen vad som givit kniven dess namn då det möjligen kan sägas likna nämnda urtidsdjur i profil.

Själva bladtypen är annars en knubbig droppoint med avrundad nos vars utseende framhävs av en liten falskegg. Ryggen höjer sig sedan till en tumramp mot handtaget till och på undersidan hittar man en ricasso som även agerar "forward choil"/pekfingerfördjupning. 

Bladmaterialet är VG10 och av det får man endast sex centimeter på längden men desto mer på höjden

Men det som ger bladet dess distinkta form är inte typen utan proportionerna. Lite beroende på hur man mäter är bladet endast 6 cm långt men hela 4 cm högt. Slipfasen är så låg som 2 cm och godstjockleken väl tilltagna 4 mm. Sammantaget ett synnerligen bastant litet blad. Det var det där med kraft i käkarna.

Stålvalet är japanskt i form av VG10. Finishen är en väl utförd tvåtonad variant. En snygg och jämn stentumlad yta på de platta bladsidorna och en satin på de slipade delarna. 

Övergångarna mellan de två ytorna på bladet är snygga men vad hände med spetsen?

Det är proportionerna på bladet som gör att jag inte riktigt håller med herr Zhu som jag antydde tidigare. Han säger att "prestanda" eller hur kniven uppträder inte bara är centralt utan extremt viktigt för honom. Om så vore fallet skulle han inte valt att utgå från så grovt bladgods parat med en låg flat sabelslipning på en liten kniv.

Det ger nämligen inte särskilt bra grund för att åstadkomma en kniv som skär bra. Det går att komma undan med grovt gods genom att trolla lite. Se till exempel på ett flertal s k överlevnadsknivar där man inte sällan väljer en konvex egg för att både åstadkomma styrka och en kniv som skär dugligt. I grövre fällknivar kan t ex en kraftig skålslipning bättra på prestandan om bladet är tjockt.

I det här fallet blir eggen mest, väldigt tålig kan man väl säga om man vill vara vänlig. Lägg därtill att ursprungseggen inte var särsilt imponerande. Inte helt jämn på båda sidor men framförallt inte särskilt vass. Den här kniven behöver en omedelbar omslipning men eftersom det är en lånekniv är det inget jag ger mig på.

Eggens kurvatur och förhållande till handen är däremot bra. Mindre bra är däremot spetsen. Eller det som skulle varit en spets. Det finns nämligen ingen. Det går vare sig att sticka sig eller skära sig på den ens om man pressar den mot fingret. Det gör den här kniven mindre lämplig till EDC-uppgifter i mina ögon. 

Handtag

Materialet i den här utgåvan av T-Rex avviker något från gängse då modellen oftast syns i titandräkt. Här är grunden istället en laminerad G10 som är hela 5 mm grov. Sidorna är sedan ihopsatta med två skruvar och en fånglinetub utöver pivotskruven. Ryggen är öppen och där återfinns sammantaget tre distanser. De liksom clipet och alla skruvar är customtillverkade i titan vilket inte är helt vanligt. 

De två sidorna av G10 är hopsatta med customskrivar i titan som anodiserats för att matcha resten av utseendet

Utseendet på handtaget är speciellt då sidorna är tonade från en beige/sand-ton till närmast svart. För att matcha det så har skruvar och clip anodiserats i samma nyanser. Den delen är väl utfört och förhöjer helhetsintrycket av kniven. 

De grova sidorna bygger på bredden. 
Här i jämförelse med en Spyderco Technno

Finishen på sidorna är polerad vilket gör dem hala. De är också helt flata. Kanterna är fasade men inte mycket. Sammantaget gör det att handtaget ger ett mycket fyrkantigt intryck.

T-Rex är förvånansvärt bekväm i standargreppen trots sitt kantiga yttre

Det som därför överraskar är att kniven känns rätt bra i hand. Det breda handtaget i kombination med rampen för tummen och det extra utrymmet för pekfingret gör att hela handen får plats trots att kniven inte är särskilt stor. Anläggningsytan mot handen är hela 1,5 cm bred dessutom, clipet undantaget. Om det räknas in i ekvationen får ytterligare 5 mm läggas till. Det gör att handtaget fyller handen väl. Handen hamnar dessutom väl positionerad i relation till bladet. Nära eggen med god kontroll i samtliga grepp. 

Öppning och lås

T-Rex öppnas genom att man pillar in ett finger i ögat på dinosaurien. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Men sanning att säga så är öppningshålet på den här kniven riktigt bra. Det är välplacerat, lätt att komma åt eftersom det är stort och kanterna är lagom avrundande för att kännas mjuka men ändå ge bra fäste så fingrarna inte halkar. Det gör att kniven kan öppnas både lugnt och stilla eller med en snärt av tummen eller till och med en så kallad "spyderflick", alltså att man snärtar upp bladet med pekfingret.

Öppningshålet fungerar mycket bra och är väl utfört med rundande kanter

Gången i bladet är mjuk och jämn vilket skänker en känsla av kvalitet. Motståndet från låsarmen via detent-kulan är dock påtaglig så helt lätt i gången är den inte. Väl ute sitter bladet stabilt och säkert. Något spel är det inte tala om och låset faller på plats med en imponerande och förtroendeingivande ljudeffekt. Ett ljudligt "klack" som förstärks av handtagsmaterialet.    

Låset är ett slags hybrid mellan ram- och liner lås

Låset är vanligen ett ramlås eftersom de flesta knivar som gjorts av den här modellen har titanhandtag som sagt. Men då det här exemplaret är baserat på sidor av G10 så krävs en annan lösning. Den kan väl närmast beskrivas som en hybrid mellan ett ramlås och en liner-lock. Den främre delen av låsarmen är av titan med stålförstärkning. Den biten ser därmed ut som ett traditionellt ramlås, särskilt som den är grov. Men sedan är låsarmen fäst på insidan av G10-materialet och där har det både utseende och funktion som en liner-lock. Ibland kallas den här typen av lås för "nested liner" när de dyker upp i olika varianter.

Att stänga låset är en tvåstegsraket på grund av hur detentkulan sitter i låsarmen. Först glider bladet en bit, sedan kommer motståndet från kulan och därefter kan bladet stängas helt. Fjädermotståndet i låsarmen är påtaglig och kräver visst kraft för att övervinnas. Men det är lätt att nå armen eftersom det grova bladet ger stort utrymmet inuti handtaget. Därtill har lagts en fasad kant på själva låsarmen. Låset är överlag mycket väl utfört. 

Att bära

Alla knivar har sina för- och nackdelar. De kan också vara mer eller mindre uttalade. Om styrkan hos den här kniven återfinns i handtaget och låset så är akilleshälen hur den känns i fickan. Det finns inget vänligt sätt att säga det på. Den är usel i det avseendet! OM man får dit kniven så är den precis lika blockig och grov som den ser ut. Om den överraskade genom att vara bekvämare i hand än vad utseendet skvallrade om så är det tvärtom här.

Vikten är inte särskilt påtaglig och inte heller hur djupt ned kniven når. Den är rätt kort med sina 9 centimeter och det blir inte mindre påtagligt eftersom en stor del av den sticker upp ur fickan. 

Clipet är stort, djärvt och passar kniven väl. Finishen är dock inte på topp och tyvärr är funktionen inte i paritet med utseendet. 

Men det som förstör allt är knappast yttermåtten. De kommer med på köpet så att säga. Väljer man en kniv med det här utseendet får det vissa konsekvenser. Det gäller dock inte clip. De kan fungera ändå, trots att de är designade. Det gör inte det här. Det här är av modell "metallkrok" och inte ett fjäderclip. Det är en uppvisning av det sämsta hos skulpterade titanclip. Det fjädrar i princip inte alls vilket gör det hart när omöjligt att föra det över ens tyg i tunnare byxor. Jeans är uteslutna om du inte kämpar för kung och fosterland vill säga. Det är definitivt inget du gör med en hand i vilket fall. 

När du väl baxat kniven på plats syns en hel del av den. 
Så mycket att endast 7,5 cm kniv återstår i fickan

Därtill är läppen för låg för att underlätta förfarandet. När kniven sen väl skall dras så riktigt river clipet mot tyget i byxorna och hakar fast på vägen upp både för att spetsen på läppen är för skarp och för att clipet är för styvt. Så det är vare sig någon fröjd att dölja kniven eller försöka få fram den för att visa upp den.

Clipet är anodiserat för att matcha knivens färgtema och det har dold fästskruv för att se bra ut. Där upphör det positiva. Det fungerar inte som clip och det har för skarpa kanter som rundats för lite.

Sammanfattningsvis

Om någon trodde att trenden med "overbuilt" och allmänt grova dimensioner var över så bevisar den här kniven motsatsen. Den är inte värst på området men estetiken är tydligt uttalad. Och just utseendet är orsaken till varför man köper den här kniven. Det och att den faktiskt är rätt bekväm att hålla i. Så får den bara en egg också går det nog att komma någonstans.

Men T-Rex var inte kniven som omvände mig till att uppskatta den här typen av knivar, den  heller. Spydercos Techno fick mig att göra en utflykt i området men där upphör intresset märker jag. Formatet erbjuder inte tillräckligt för att locka mig. I det här fallet är det dessutom ett par områden som markant drar ned betyget för min del. 

Egensinnig design som bjuder på relativt god komfort och ett knubbigt blad

För det första saknar kniven spets helt och hållet. Med det här utseendet går det inte ens att slipa fram en sådan vilket som sagt diskvalificerar kniven för EDC-bruk i mina ögon. Den skär heller inte särskilt bra i nuvarande utförande men det går åtminstone att ändra på.

Vad som däremot inte går att göra något åt är clipet. Det är ibland de sämre jag stött på helt enkelt. Det är en metallkrok vilken man efter visst nyttjande av våld kan använda till att hänga kniven på byxkanten med. Där hänger den sedan extremt synlig tills man försöker förstöra benklädnaden genom att dra kniven. Återigen genom att nyttja styrka och några svordomar.

Utformningen av clipet behöver helt enkelt en rejäl överhalning. Först skall basen göras tunnare så att clipet flexar mer i sig själv. Sedan behöver läppen få en mindre aggressiv utformning som nyper mindre hårt mot underlaget. Den behöver även en mjukare ramp för att underlätta mötet med textil. Till sist behöver utsidan rundas mer och bättre.

T-Rex, en kniv för den som söker en customkniv till fyndpris

På pluskontot hamnar däremot några andra aspekter. Gillar man den här typen av knivar så tror jag att man tycker att den är snygg och inte minst personlig. Utseendet är konsekvent och den tonade färgskalan med sina matchande anodiserade titandetaljer i skruvar, clip och distanser bidrar med något extra. Sen känns det onekligen  lyxigt att det här är en handgjord numrerad kniv. Det finns således ingen som ser exakt likadan ut vilket kan vara värt att notera.

En annan mycket snygg detalj är bladfinishen som väl motsvarar epitetet "customkniv". Den är tvåtonad med snygga övergångar mellan de olika ytorna.

Sen måste sägas att vid sidan av utseendet var handtaget knivens största behållning. Betydligt bekvämare än vad en första anblick antydde.

Av de anledningarna tycker jag nog att T-Rex är något av en charmig avighet. Den har sina förtjänster men även brister. Några av dem är stora nog för att jag skall avstå från att slå till men låt inte det avskräcka er. Homer Zhu har med den här kniven åstadkommit en personlig design som sticker ut från mängden och som med lite finjusteringar kan bli riktigt bra i sin klass.

Sedan finns ett sista försäljningsargument som är svårslaget. Det här är en customkniv som kan köpas från 1800 kr hos Knivshop.

Specifikation:

Längd utfälld: 152 mm

Längd hopfälld: 90 mm

Vikt: 104 g

Bladlängd: 60 mm

Godstjocklek: 4 mm

Bladstål: VG10, HRC60-61

Handtag: G10

Lås: Liner lock

Tillverkad av Homer Zhu, handgjord i Kina

/ J - vidgar sina vyer

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivpresentation Spyderco Drunken

-  vad hände här?

Spyderco Drunken är en svår kniv att recensera eller snarare ge ett omdöme kring. Särskilt som jag verkligen vill tycka om den. Den representerar uppenbarligen en satsning från Spyderco att följa upp andra modeller de gjort i premium-klassen. Den följer i fotspåren av knivar som integralerna Nirvana och Paysan men kanske ändå mer den Carey-designade Magnitude. Men återigen känns det som om de snubblat på målsnöret när det kommer till den här klassen av knivar. Personligen uppskattade jag inte Nirvana till fullo heller. Det här blir därför berättelsen om vad som kunde ha varit.   

Spyderco C235CFTI Drunken

Bakom den här intrikata kniven står en herre vid namn Dimitrij Sinkevich. En designer som är i ropet nu och har varit det ett bra tag vilket resulterat i tidigare framgångsrika samarbeten med bland andra Shirogorov och inte mist Zero Tolerance. Budgetmodeller med hans signatur kan även hittas hos Kershaw. Den här gången slog han sig ihop med Spyderco och resultatet blev den här modellen kallad "Drunken". Namnet kommer sig av vågmönstret som handtaget försetts med. Tittar du närmare på det en stund så förstår du kanske varför.

Drunken, en riktigt elegant uppenbarelse

Twitterversion: Spyderco Drunken, en missad möjlighet! 

Blad

Bladformen på drunken är tillsammans med mönstret på handtaget och insidan av detsamma knivens stora behållning. Men trots det når det inte hela vägen fram. Formen är emellertid både elegant och praktisk. Två flugor i en smäll med andra ord. Utseendet är tilltalande men knappast unikt. Något jag återkommer till. Finishen är en halvt polerad stentumlad yta påminnande om en Spyderco Slysz Bowie fast något mindre blank. Tumlingen är mycket väl utförd och jämn. Lyxigt men bladet kunde vara snäppet blankare för att understryka det.

På längden mäter bladet 8,8 cm och på höjden 3 cm som bredast. Godstjockleken är 3,5 mm. 

En praktisk och tilltalande bladform som känns märkvärdigt bekant

Bladstålet är det välkända S90V. Ett stål som brukar omnämnas i samma andetag som exempelvis CPM 20CV och Böhler M390. Det är dock något som kan diskuteras och S90V är också ökänt för att vara svårt att slipa. Men de faktiska förhållandena är komplicerade att utreda även om det finns en rad undersökningar på området*. I vilket fall räknas det som ett riktigt bra stål.  

Men vad som krävs för att nyttja de här "superstålen" är förutom en god härdning och anlöpning en bra geometri och slipning som matchar egenskaperna. Det sistnämnda saknar dessvärre Drunken helt. Bladet är av någon outgrundlig anledning riktigt tjock bakom eggen och det är ett faktum som förvärras av att bladet inte är så högt som en del andra Spydercomodeller. Rättare sagt det är det vid basen men smalnar sedan av. Slipfasen mäter mellan 22-23 mm beroende på vart måtten tas. Tjockleken på bladet är i sammanhanget inte lika viktig så de tre och halv millimetrarna spelar mindre roll. Men den yxlika slipningen är en stor besvikelse.

Det är exakt samma misstag som begicks på Nirvana och fick personer att lämna in dem för total omprofilering för att de skulle nå sin fulla potential. Något som även den här modellen skulle tjäna på. Med tanke på ytfinish och annat så är det inget jag skulle rekommendera för en amatör.

Det Sinkevich-designade bladet är gjort av S90V

Spyderco anger på sin hemsida att bladet är fullt flatslipat men som ni tydligt kan se på några av bilderna finns det en liten flat yta på sidorna av bladet även om de inte är särskilt väl definierade. Fabrikseggen var väl utförd och tämligen vass. Eggen är jämn och lika hög på båda sidor och avslutningen mot hälen till snyggt utförd. På den punkten får man godkänt i Taichung. 

Handtag

Handtaget och framförallt dess mönstrade kolfiber är det mest utmärkande för den här kniven. Det är det avancerade vågmönstret som frästs in i såväl presentations- som låssida som givit kniven dess namn, Drunken. Mönstret är främst estetiskt men skänker även visst grepp.

Förutom att vara mönstrade är sidorna väl fasade och arbetade med exempelvis försänkta skruvar. Frågan är för övrigt varför just de skruvarna lämnats polerade när resten är anodiserat? Det som fått sig en diskret touch av färg är pivotskruven, clipet och backspacern. Den sist nämnda rymmer för övrigt ett diskret fånglinehål. Färgen är en sober gråblå ton som väl matchar kolfibern och titanet och fungerar som en brygga dem emellan.

Byggkvaliteten på Drunken håller extremt hög nivå och matchas av intrikata detaljer som vågmönstret på båda sidor av handtaget

Den här kniven ståtar även med en extremt intrikat insida. Det är framförallt titansidan som arbetats till vad som liknar en fackverkskonstruktion vilket gör den både lätt och stark samt snygg att se på för den som gillar tekniska detaljer. Med på köpet fås en magnet för fickludd men det är en anna femma. På motstående sida hittas infälld i kolfibern en förvisso lättad stålram men varför någon överhuvudtaget? Den är helt meningslös. Det kan diskuteras om den skänker någon styrka alls och i så fall vad du skall med den till? Linern bidrar bara med extra arbetsmoment i tillverkningen. Den ser jag bara som en försutten chans att få en skapligt lätt kniv att bli en riktigt lätt OCH framförallt välbalanserad kniv.

Kniven håller låg profil och är tunn

Sen lider Drunken av ett annat problem. Den är extremt välbyggd men till vilken nytta? Designen eller möjligen transkriptionen till produktionskniv motsvarar inte precisionen i tillverkningen i det här fallet. Låt mig förklara vad jag menar. 

Handtaget rymmer hela handen och skulle kunna varit bra om 
det inte vore för...



...till exempel det där clipet. Gissa vart mitt finger hammnar
om jag stänger handen?

Liksom bladet är nämligen handtaget något av en besvikelse. Det kunde varit bra men är inte lika bevämt som det ser ut. Något som förvånade mig är till exempel att kniven inte är särskilt välbalanserad alls. Balanspunkten återfinns två centimeter bakom pivoskruven. Även det tror jag kan härröras till valet att inkorporera en stålram i konstruktionen. Utan den hade tyngdpunkten flyttats framåt och troligtvis gjort den mer neutral.

Sen var det kapitlet komfort och ergonomi. Det smärtar mig att säga att de inte är särskilt bra de heller, inte bra alls faktiskt. Grundformen på handtaget är det sannerligen inget fel på. Så egentligen skall jag säga att komforten när kniven hålls löst är god men det är å andra sidan en näve spik också. Den passar en hand riktigt väl så jag misstänker att customkniven som ligger till grund för den  här känns bättre att hålla i. Men så var det ergonomin, att faktiskt göra något med kniven.

Betrakta de distinkta hörnen på försänknigen i kolfibern
och fundera sen på hur de känns mot fingrarna

Handtaget på Drunken bjuder dessvärre på ett flertal obekväma ställen, populärt kallat "hotspots". Exempel på dylika är hörnet som bildas vid basen av fingerskyddet när låsarmen är aktiverad. Ett annat är avslutningarna av förjupningen som gjorts för att möjliggöra åtkomst av spydercohålet. De är kantiga. Ett tredje är förstås spetsen på clipet. Den alternerar mellan att knappt kännas alls när clipet  hamner rätt i handen och vara rejält irriterande när det hamnar fel. En fjärde är undersidan på handtaget där insidan på kolfibern förvisso är rundad men för lite. Den vill gnaga på lillfingret. Det känns om man utför några trycktest.** Då uppdagas att den här kniven inte alls är vidare värst väldesignad på det här området , Sinkevichbaserad eller ej. 

Öppning och lås

Drunken öppnas förstås med ett hål, vad annars på en Spydercokniv? Det är relativt lätt att komma åt, ja om du är högerhänt då förstås. Men enbart "relativt" för det är ett litet hål och hela är trots det inte exponerat. I vissa vinklar är hålet delvis skymt. Något ovanligt för att vara en kniv kommande från Taichung-fabriken är att hålets kanter faktiskt är bekvämt rundande. Återigen ett bevis på att den här kniven är exceptionellt välbyggd.

Öppningsrörelsen däremot motsvarar inte alls prislappen. Själva gången är förvisso jämn men inte alls så mjuk eller snarare lätt som den borde vara hos den här typen av kniv. Jag har många väsentligt billigare knivar som är avsevärt bättre på området. Ett klart minus. Den här kniven kan smygas fram och med visst besvär snärtas fram med tummen. Men det kräver en mycket precis vinkel för att lyckas med det konststycket.

Öppningshålet syns i sin helhet från den här vinkeln men är delvis dolt från andra och nästan helt från vänster sida

Ramlåset är välkonstruerat och nästan snyggt utfört. Jag uppskattar nämligen när storleken i snitten mellan låsarm och ram är mindre än vad de är här. Utförandet ser därför lite klumpigt ut i mina ögon trots att de inte är de värsta syndarna på området. Ni som vet vad en Grimsmo Norseman är vet vad jag avser. Vad som däremot är mycket snyggt utfört är den kombinerade låsarmsförstärkningen och översträckningsskyddet. Det är skruvat från insidan och därmed i princip osynligt. Låsfunktionen är god så tillvida att något spel inte existerar. Snarare tvärtom, man har lyckats med det ytterst ovanliga att ha ett litet "stick" i låset trots att vi talar om stål mot stål. Det är imponerande men inte på ett bra vis. Det är dock inget som påverkar funktionen och jag är säker på att det kommer att försvinna med användning över tid.

Ramlåset orsakar dessvärre ytterligare ett vasst hörn, här sett mitt i bild

Att släppa låset går lätt och bekvämt, ja med undantag för den lilla seghet som finns då. Fördjupningen som tillåter åtkomst till Spydercohålet gör detsamma för att nå låsarmen. Den har också fasats för att göra handhavandet mjukare och låsarmen är inte för styv. Den sega gången som kändes vid öppnandet gäller även när kniven skall stängas. För den som gillar "drop shutty action", alltså att kniven faller igen av sin egen vikt, får leta på annat håll. 

Att bära

Allt positivt som yttermåtten och utseendet kan innebära för att göra Drunken bekväm i fickan överskuggas av ett clip som sorgligt nog är riktigt uselt. Utseendet kan man alltid ha synpunkter på men det är subjektivt. Vad som däremot går att konstatera mer objektivt är att utrymmet under clipet är alldeles för litet. I alla fall om man tänkt att ha kniven i en ficka och inte i en glasmonter.

Vad värre är, det bryter mot min gyllene regel: änden på clip skall inte peka utåt! Tilläggas skall att de inte heller skall var spetsiga. Kombinationen utgör en dödssynd. Här begås den synden med berått mod. Den här saken är inte praktisk, snygg kan diskuteras men framförallt har de åstadkommit en "dödsskrapa", bildörrar, möbler, kläder och allt annat du kan tänka nudda när du närmar dig kommer att dö. 

Det numera ökanda clipet

Knivens mått är annars modesta. Trots stålförstärkningen i ramen väger den in på strax över hektot. Längden är ungefär elva och en halv centimeter vilket är rätt tilltaget men i gengäld är den tunn. Diskret med andra ord.

Så här gör man bara inte! Spetsen på clipet är ändå vassare i verkligheten

Formerna på drunken är också rundade vilket särskilt gäller ryggen och kniven är i övrigt bekväm i fickan.  

Sammanfattningsvis

Möjligen är jag hårdare än vanligt i min bedömning men det här är en kniv som vill leka med de stora pojkarna. Den är till exempel dyrare än den av mig nyligen presenterade Pena X Series Mini Diesel och den ligger i nästan i linje med en CRK Sebenza prismässigt***. Det höjer ribban i mina ögon och gör mig därmed mer kräsen och benägen att skärskåda. Betalar jag mycket pengar vill jag ha valuta för dem helt enkelt. Begreppet prisvärdhet gäller för alla nivåer.

Min första kritik är att jag tycker att Drunken förvisso är riktigt snygg men inte särskilt nydanande trots att Sinkevich ligger bakom. Den har drag av till exempel ZT 0770 och inte minst Spydercos egen modell Spydiechef. Egentligen påminner den mest allt om en lyxutgåva av den senare i delvis andra material. Inte någon kopia på något vis men heller inte det minsta nyskapande till skillnad från Spydercos andra utflykter i lyxterritorium. De har haft mer personlighet och integritet enligt mig.  

Spyderco Drunken känns inte särskilt originell

Sen är det för många val jag inte förstår och småmissar som inte borde varit där. Det är inte värdigt Spydercos finare modeller, det är inte värdigt Taichung och det representerar inte Sinkevich.

Det handlar om val som att slipa bladet med så mycket stål bakom eggen. Det är att kasta bort superstål eller snarare använda det för att kunna skriva det på bladet som försäljningsargument. Inte för att förbättra egenskaperna hos kniven. Ett annat för mig obegripligt val var att införliva en stålram under den lätta kolfibern. Det är inte påkallat av styrkeskäl då kolfiber är ett oerhört starkt material i sig självt utan komplicerar bara tillverkningen och förstör balansen. Det senare är mest flagrant.

Småmissarna handlar om detaljer som att kniven inledningsvis led av lockstick, flera hotspots där man inte rundat kanter eller hörn tillräckligt mycket. Men den största missen och den är inte liten, det är clipet. Det är rent ut sagt uselt! Det begår en dödssynd genom att både vara spetsigt och sticka ut varför det förvandlas till något som attackerar omgivningen obönhörligt. Lägg därtill att utrymmet  under det är snålt tilltaget. Så till den milda grad att det knappt klarar ett par chinos. Exakt hur tänkte man när det formgavs? Spyderco uppfann ju för tusan clipet! De om några borde behärska konsten vid det här laget. De fick väl för mycket skit för skedclipet på Paysan som emellertid fungerar. Dess enda brist är att det inte uppfattas som exklusivt nog för prisklassen. På Drunken har form fått gå före funktion. 

Spyderco Paysan, en elegant kniv som andas exklusivitet

Sen var det prislappen. Den kan man inte komma ifrån och i det här fallet tycker jag faktiskt att Spyderco siktat för högt, alldeles för högt till och med. De missade detaljerna jag nämnt är grunden för det resonemanget men den är dyr sett till vad den är även utan misstagen. Förvisso är maskinbearbetningstid rätt kostsamt och det är riktigt mycket av den varan här. Men jag har knivar från Two Sun med lika mycket bearbetning som kostar en bråkdel av vad Drunken gör. Argumentet "men det är en Sinkevich" eller för den delen annan formgivare biter inte på mig om inte slutresultatet är bra nog. Det är oftast det försvar jag hör när här typen av knivar kritiseras.

Stålet är också det av hög kvalitet men inte unikt på något vis. CPM S90V är inte så exotiskt att det av den anledningen skall betinga premiumpris. Du kan idag köpa en kniv med det stålet tillverkad i Europa för 80€ från Manly till exempel. Och hur fint kolfiber än ser ut är det egentligen inte så förbaskat mycket mer exklusivt än G10. I alla fall inte innan man börjar bygga cykelramar av det och lägga tunna lager av fibrer i olika tjocklek riktningar.

Som en direkt jämförelse kan sägas att Spyderco själva just nu har en kniv i produktion med exakt samma material, nämligen specialutgåvan av Shaman med S90V och kolfiber. Den kniven kostar mycket mindre än Drunken. Runt 200$ mindre faktiskt (MSRP). Så för de extra 2000 kronorna eller vad det kan tänkas bli får du ett vågmönster. Det och en Sinkevichdesign. Du får själv avgöra om du tycker att det är värt det.

I den här kniven ser jag en missad möjlighet. Om bladet gjorts tunnare särskilt med avseende på slipning hade Spyderco kunnat åstadkomma en kniv som skurit extremt bra särskilt med den här bladformen. Sen skulle det kombinerats med ett ultralätt handtag utan stålram på insidan. Därefter skulle den fått ett annat clip och mer rundade hörn och kanter, et voilá en superkniv!

Nu blev det inte så men det är inte en kniv helt utan förtjänster. Missförstå mig rätt. Den är extremt  välbyggd och den är riktigt snygg. Den är av nämnda skäl bara inte för mig. Den är gjord för den som verkligen gillar Sinkevichdesignade knivar men inte har möjlighet att köpa hans customknivar. Den är också för Spyderco-entusiasten som vill ha det där lilla extra, förutsatt att vederbörande står ut med clipet eller är villig att betala extra för ett nytt specialtillverkat vill säga.   

Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm

Längd hopfälld: 117 mm

Vikt: 108 g

Bladlängd: 88 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: CPM S90V

Handtag: kolfiber och titan

Lås: Ramlås

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taiwan

/ J - återigen inte helt övertygad

* Exempelvis i Catra test sammanställda av Cliff Stamp 

 http://www.cliffstamp.com/knives/reviews/CATRA.html

** Något som kan utföras med knivar även om man inte skär med dem för att testa ergonomi. Ta lämplig kandidat, greppa den på det sätt du finner lämpligt och tryck den sedan upprepade gånger med varierande tryck mot en mjuk träbit så du inte skadar eggen. Du kommer snart att känna vart handtaget trycker och hur kniven vill rotera i handen.  

*** Eller högre sett till MSRP i USA, där ligger Drunken på 630$ enligt Spydercos egen hemsida

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre